Att ha släktingar

4 april, 2018

När jag var liten umgicks vi inte så mycket med släkten. Det tyckte jag var skönt, för jag var livrädd för nästan allihop. (Inte för att de var läskiga utan för att jag troligen är autist + blyg + social fobi + träffade dem för sällan.)

Vi firade alltid jul och påsk själva (och träffade släkt i mellandagarna) och istället var det mammas och pappas kompisar med familjer som blev som någon slags extrasläkt för oss.

Inte för att jag tydde mig till dessa vuxna, men jag var i alla fall inte rädd för dem. Eller rädd. ^^

Mina barn har en stor släkt med bl a gammelmorföräldrar i 80-årsåldern på Fs sida, alla fyra mor- och farföräldrar med respektive kvar (50-60-årsåldern) och fem fastrar/farbröder (varav två vuxna) och två syskon till mig. Två kusiner. (Och Fs moster med två kusiner samt faster med kusin och kusinbarn.)

De umgås gärna själva med de flesta i släkten och åker på utflykter med dem på lov och helger. Vi har åtminstone 5-6 barnvakter att anlita och barnen hade flera trygga anknytningspersoner när de var små.

Hade jag själv velat ha det så som liten? Nej, inte som den person jag är. Kanske om jag vore en annan person, men jag var mycket nöjd med att det bara var vi fem på julafton när jag var liten.

Mina barn är dock inte som jag, så jag är glad att de har nära relationer till en mängd släktingar.

Själv kände jag mig inte trygg med en enda vuxen utanför familjen när jag var barn. Det var som att alla ville göra om mig. De ville att jag skulle prata, sluta vara så blyg, sluta gömma mig och börja ta för mig. Hur kul är det att vara i ett sådant sammanhang? (Nu menar jag inte att exakt alla sa sådana grejer, men det var min känsla.)

Så det jag ville komma till är att barn kan ha en bra, trygg barndom utan nära släktrelationer och de kan ha en bra barndom med nära släktrelationer. (Så klart!) Det viktiga är att man inte tvingar sitt blyga livrädda barn att umgås med släkten bara för att det är släkt. Barn med autism och/eller adhd kan må bättre utan släkt på kalas och dylikt. Samma sak för blyga barn.

Och sluta försöka göra om barn, hörni! (Fy vad dåligt jag mått i alla år pga detta.)

Tipsar även om mitt inlägg att vara förälder till ett introvert barn. (Introvert är dock inte samma som blyg/rädd, men introverta har begränsat med social energi.)

Annonser

%d bloggare gillar detta: