Nästan 35 år med AST, 13h med diagnos

14 april, 2018

13 h med den nya diagnosen. Det är för övrigt fredagen den 13e (och precis ett halvår tills Stella fyller 7 år). En historisk dag i mitt liv.

Tyvärr så har jag inte firat beskedet idag pga lite nere så som jag är ibland, men det beror inte på beskedet.

Det har dock känts lite konstigt idag. Är inte så lättad som jag trodde. Nu känns det mer som en stämpel som sitter där resten av livet. Det kommer aldrig bli bättre.

Eller jo, det klart att det kan bli. Nu har jag plötsligt en massa verktyg som jag kan testa för att se om det blir bättre. Nu finns ett snabbt ord som förklarar min situation och en stor del av min personlighet. Nu slipper jag undra och leta förklaringar.

Det är inte längre konstigt att jag har förväntansångest, vanlig ångest, katastroftankar, oro osv.

Ingen psykolog behöver råda mig till att träna på att vara utan min ”väska” där jag har allt jag behöver för en ”nödsituation” (dvs lypsyl, nässpray, salva, huvudvärkstabletter osv.).

Det är bättre att jag inte utsätter mig för den stressen. Varför ska jag träna på att vara utan den när jag kan känna mig trygg med att få mitt behov tillfredsställt direkt så att jag inte tappar energi och mår dåligt?

…och en massa liknande situationer. Jag har fått så många råd som inte passar mig.

Läkaren undrade vad som skulle bli annorlunda med en diagnos. Hjälpen kunde jag ju få ändå.

Jo, men allt är annorlunda med en diagnos! Förståelse från andra, acceptans, självrespekt, en manual till min hjärna, ett ord som sammanfattar (ungefär) hur jag fungerar, fortlöpande kontakt med en psykiatrimottagning där jag kan få terapi vid behov, en identitet (!), något att meddela Försäkringskassan, en förklaring, en guide till hur jag ska bli av med min segdragna utmattning osv. osv.

Jag är glad att jag stod på mig inför läkaren. (Två gånger.)

Jag är sur på förra psykiatrimottagningen som inte screenade mig utan gav mig en massa andra diagnoser istället. (Men jag skyller inte på psykologen där, hon var jättebra, jag är mer sur på rutinerna.)

Jag hoppas att detta kan bli starten på ”resten av mitt liv”. Ett liv med mindre självhat, förvirring, ångest, terapi och annat. Ett liv med acceptans.

St: Infoblad jag gjort om radikal acceptans till Pebbel Art-projektet.

Annonser

%d bloggare gillar detta: