6,5-åringens dag

16 april, 2018

Stellis hade en riktigt stor dag idag. Det började på skolan med att hon åt äpple och tappade en tand. Men inte den tanden som vi vickat på hela helgen och försökt få loss, nä, den bredvid… Så klart…

Ni ser ju hur snett vinklat den andra tanden sitter!

Sen innan middagen hade vi lek-på-gatan där Molly åkte rollerblades och Stella testade cykeln för första gången sen i höstas. Hon har varit väldigt tveksam till cykling och har väl tränat ett tiotal gånger det senaste året. I höstas lärde hon sig att hålla balansen, men ej att starta och stoppa.

Men idag kunde hon plötsligt! Ni skulle sett hur stolt och lycklig hon var!

Stella bestämde sig för att fira att hon blivit så stor så hon dukade bordet med papptallrikar (som man har på kalas!), serpentiner, plastdjur och ballonger och så gjorde Fredrik burritos på en måndag.

Efter middagen vickade Fredrik en himla massa på tanden, men Stella är så rädd, så det är svårt. Till slut hängde tanden så löst att man kunde vrida den helt framåt och bakåt. (Tidigare på dagen kunde man vrida som på bilden nedan.)

Vid läggdags sa jag att hon borde ta ut den så att hon inte skulle svälja den i sömnen. För då skulle den komma ut med bajset och hon skulle inte kunna lägga den i ett glas vatten till tandfén.

”Joo! Då kan jag bara skriva en lapp och meddela det”, sa Stella (eftersom jag råkat trösta henne med det i helgen, dammit!)

Men jag lyckades ändå övertyga henne så pass att jag lyckades brotta ner henne på rygg och så att hon gapade medan jag bände till tanden så att den lossnade.

Hon var väldigt ledsen efteråt, men även lättad.

Vi fick leta igenom halva huset för att hitta två mynt. Handlar ju aldrig kontant längre!

Förra gången fick vi göra så här:

Nu har hon verkligen något att berätta på samlingen i morgon. Två tänder och lära sig cykla på samma dag!

Ps. Stella håller för övrigt på att lära sig att läsa och skriva! Inget fenomenalt för en 6,5-åring kanske, men hon är tidigast i familjen! (Vi andra var 7+.)

Annonser

Fel planet

16 april, 2018

Det känns som en stor lättnad nu. Den nio månader långa ovissheten är över. Trasslet i huvudet är utrett. Jag har haft mer energi de sista dagarna. Vet inte om det är tillfälligt eller ej.

Jag har genom tiderna fått mycket skit för att jag är så rigid med hur saker ska göras och att jag är bestämd i mina åsikter.

Men ni ska veta att livet är inte logiskt för mig. För att livet inte ska bli kaos så behöver jag hänga upp det på regler. Jag förstår inte intuitivt hur jag ska bete mig eller hur saker fungerar. För att veta vad som är ”lagom” eller vettigt så behöver jag bestämma mig för en specifik sak.

Det kan vara att Mollys stövlar kostar 100kr mindre i en annan affär och att vi bör åka dit istället eftersom det är billigare (regel). Fredrik som tänker mer logiskt och är mer verklighetsanpassad säger att vi köper dem ändå eftersom vi har ont om tid, inte kan åka till den andra affären, Molly behöver stövlar idag och att hundra kronor inte spelar någon roll i vår ekonomi. Smarta tankar som inte kommer naturligt hos mig. Jag skulle behöva ställa mig och tänka efter ordentligt för att komma fram till samma slutsats. Men oftast kommer jag inte dit pga att jag nöjer mig med första tanken. ”Låser mig” som andra säger. (Men jag kan ändra mig vid goda argument!)

Eller när jag i restaurangen blir upprörd över att de häller upp typ 1,5 dl sylt till fem pannkakor till barnen. Det är typ fyra gånger så mycket mot vad som känns okej.

Fredrik ber mig acceptera att det är så här även om det är konstigt och att barnen ändå inte äter upp all sylt. Men för mig är det väldigt svårt att förstå. Varför så mycket sylt när få människor skulle sätta i sig all den sylten till fem pannkakor? Vill de slänga sylt? Det är ologiskt för mig.

Sen ska vi inte tala om alla tankar som snurrar när jag kommunicerar med folk. Här illustrerat med en bild jag använt till mitt inlägg om autistic burnout på Pebbelbloggen.

Imagine hanging out with aliens, always trying to understand and copy their behaviour. You need to concentrate, evaluate and translate every move. You also need to focus on sending the right signals via body language, mimics and words. This is tiresome. (Pebbel Art)”

Jag har inövade rutiner för olika typer av möten och jag måste gå igenom dem i huvudet samtidigt som jag studerar hur den andra beter sig/vad hen tycker, lyssnar på vad hen säger och pratar själv. Jag fokuserar på hur jag rör mig, hur jag ser ut och vad som är lämpligt att säga.

Ofta blir jag förvirrad efteråt, särskilt om personen reagerade annorlunda eller om jag inte kunde rutinen pga ny situation. (Och det blir ju en ny situation varje gång jag möter samma människa, fast på olika platser. T ex på bussen, på gatan, i affären, i hallen eller i telefon. Man förväntas säga olika saker.)

En sak jag fortfarande inte klurat ut är om man ska säga ”välkommen” eller ”kom in” när gäster kommer på besök. Eller ska man säga något annat? Står de kvar om man inte säger något?

Men rätt skönt ändå att måla det där ur autisternas perspektiv, alltså att neurotypiska är som utomjordingar för oss. Normalt sett är det ju vi själva som känner oss som utomjordingar på Jorden eftersom vi inte kan kommunicera och fungera som övriga 99% av befolkningen. (Ja, autisterna utgör 1% av befolkningen.)


%d bloggare gillar detta: