När saker prioriteras bort

När det gäller min vardag så mår jag extra dåligt när rutiner bryts. Den här veckan är det dock inte ens jag som brutit rutinerna, men jag påverkas ändå när de andra är borta. Så här: (Fredrik är normalt hemma runt 18-18.10).

Måndag: Fredrik på kundafterwork, kom hem 21 (Stella var hos barnvakt till 18.45).

Tisdag: Fredrik var iväg och köpte sushi på kvällen eftersom det var min födelsedag. Rutinerna blev försenade.

Onsdag: Fredrik hade tagit bussen till kundmötet i Borås (pga planeringsstrul) och fick ta bussen hem, det tog lång tid så han var hemma först 18.45. Jag fick laga maten.

Torsdag: Familjeträff för Mollys klass. De kom hem ca 20.00.

Egentligen handlar det bara om 30 minuter på tisdagen och onsdagen, men i kombination med mån och tors så blir effekten att vi inte orkar hålla efter.

Jag var hemma med en sjuk Molly i måndags, var utmattad mån-tis samt med Molly hos tandläkaren på onsdag. I torsdags kväll fick jag klippa gräset, för det började seriöst se ut som en äng. Timotejen växte högt ovanför det vanliga höga gräset. (Har inte kunnat klippa dagtid pga för varmt.)

Vi har inte orkat med att torka av köket på flera dagar, diskmaskinen har inte körts i rätt intervall, kläder har inte tvättats i rätt intervall och vi har inte röjt särskilt bra. Posten har legat i en hög och djuren har inte fått vara ute och springa. Skorna sprids ut över golvet i hallen. Ouppackade gamla picknickpåsar på golvet. Alla rutiner fallerar. Glad att Molly åtminstone inte haft några läxor denna vecka.

Nu kanske ni invänder att det är normalt med oöppnad post, orastade gerbiler, smutsdisk och klädhögar överallt och det kanske det är.

Men jag får ångest av stök och kaos och mår sämre av att ha det så. Särskilt när jag vet att det inte beror på t ex småbarnsår (förklarlig orsak!) utan på att varken F eller jag orkat.

I helgen är det samma sak. Åka till mamma i skärgården i morgon och kalas hos svägerskan som fyller 13 år på söndag. (Då ska jag vara hemma och vila.) På onsdag är det kalas hos svärmor och om två veckor ytterligare två kalas.

Vi har heller ingen mat hemma för att jag inte orkat beställa på nätet och vi har inte haft tid att handla. Har alltså ingen tacos ikväll (panik!) så måste troligen handla ikväll efter 18. Kul.

Nä. Men sammanfattningsvis så är det ofta inte varje sak i sig som är jobbig utan när allt staplas på varandra så här. Det känns som att vi inte hinner i kapp. Det mindre viktiga faller bort. Men smulorna, disken, tvätten och posten fylls ju ändå på. Det blir bara mer att göra när man väl tar itu med det.

Så det tycker jag är jobbigt.

Annonser

2 Responses to När saker prioriteras bort

  1. Sofia skriver:

    åh, jag lider med dig. jag hade inte fixat att leva i kaos – som du beskriver det lite som du har det hemma just nu (med min måttstock i alla fall). jag tror många hade tyckt samma sak – oavsett diagnos och utmattning! om inte rutinerna i vardagen fungerar blir allt outhärdligt, speciellt som utmattad då man inte bara kan kavla upp ärmarna och fixa det. Eftersom man inte orkar. man måste liksom ha en struktur och göra lite varje dag och när det blir så mycket blir det bara helt oöverstigligt och så gör åtminstone jag ingenting för det känns omöjligt! nu verkar det lite som om hela lasset faller på dig eftersom du går hemma hela dagarna och upplever kaoset och din gubbe är borta och jobbar ”hela tiden” – då slipper han ju leva med stressen hemma. kanske har han inte heller mått bra och inte orkat fixa, fullt förståeligt, men du drabbas ju mer av det.

    det är ju också på nåt sätt alltid så att man som kvinna får skulden eller tar skulden för oordning i hemmet, problem med barnen etc. tyvärr känner jag i alla fall att det är så. (så nu är detta min erfarenhet) Tex. att alla alltid går på mig på dagis och i skola när det är något och inte min exman. att min exman kan sätta på barnen håliga fula för små kläder utan att skämmas – ignorera att de behöver gå i simskola och anmäla de till det osv. Men så klart finns det män som drar största lasset hemma också, även om de inte är så många.

    Jag har själv medvetet lite skippat att städa hemma för att jag inte riktigt orkat och prioriterat att jobba i trädgården – men nu får jag sota för det då det verkligen är jobbigt att ta igen flera veckors kaos. Trädgården är också kaos. Så jag vet hur jobbigt det är med kaos. Jag hinner inte heller fixa det så mycket som jag skulle vilja. Orkar inte. Men en sak i taget….

    Liked by 1 person

    • Sara skriver:

      Ja, precis, så är det! Har tagit allvarliga snack denna vår om att vi MÅSTE få allt att rulla om vi ska komma ur min utmattning. Jag har ju ångest inför juni, oktober och december flera månader i förväg eftersom det är så mycket då som sätter rutinerna ut spel. Även om jag inte följer med på alla kalas så drabbas ju jag ändå. Orkar inte ha det så här längre. Så hoppas att det blir ändring.
      Sen när det gäller barnen så har det mycket varit så. Jag har försökt släppa en del på ansvaret och hänvisa till pappan. Även om barnen har oborstat hår osv. Det är ju pappan som lämnar varje dag och jag sover vidare, så det kan ju orimligen vara något jag ska ta ansvar för eller skämmas över. Men det är svårt. Kvinnorollen…

      Gilla

%d bloggare gillar detta: