Nedtrappning

6 juni, 2018

Jag har börjat trappa ner på SSRI-medicinen (mot min kroniska återkommande depression). Jag låg på en ganska normal dos mellan 2006 och typ 2015, men efter det fick jag gå upp i dos flera gånger pga att de depressiva symptomen kom tillbaka.

Denna vår har jag börjat känna mig mer stabil igen och nu har jag börjat sänka dosen igen efter några månader med så pass hög dos att apotekaren behövt ringa till läkaren och höra att det är ok. (Den högre siffran är mg jag tar mellan ägglossning och mens för att slippa PMDD.)

Nu ska jag alltså ner på 20 mg igen. Det var flera år sedan jag låg så lågt. (40 mg är högsta normala dosen.)

Sedan tar jag även en SNRI-medicin som även påverkar graden av noradrenalin som är en annan signalsubstans. Att jag tar både och beror på att den är grymt bra mot vardagsångest. Dock har den tagit bort för mycket känslor för mig så jag mådde inte så bra under det år då jag testade enbart SNRI (Venlafaxin).

Men med bara SSRI (Citalopram) hade jag en massa onödig vardagsångest.

Så till slut insåg jag att jag kunde ta lite av varje och få båda effekterna.

Normalt brukar folk minska 5-10 mg varje-varannan vecka för att minska risken för utsättningsbesvär. Jag minskar per månad istället, jag vill inte ta några risker. Jag har ju inte som mål att ta bort medicinerna alls, men jag vill gärna få bort några av symptomen, t ex muntorrheten.

Jag minns ärligt talat inte hur det var att leva utan medicin. Kanske når jag dit en dag? Kanske kommer bättre medicin som minskar biverkningarna? (Trötthet, viktuppgång, minskad lust, muntorrhet osv.)

Men jag vet iaf att livet inte är värt att leva när jag är deprimerad. Depressioner är fruktansvärt nedbrytande och i många fall dödliga. Så dit vill jag aldrig igen.

Annonser

%d bloggare gillar detta: