Hemsk smärta

13 juni, 2018

Fy fasiken vilken dag! Fick feber och hemsk muskelvärk vid fyra på natten och sov två timmar på förmiddagen. Sen växlade läget mellan nivå 2 (klart allmänpåverkad men distraherbar) och nivå 3 (kan inte tänka på något annat).

Svägerskan följde barnen hem från skolan eftersom F var i Ulricehamn idag.

Vid 18-tiden började smärtan bli ohållbar. Låg en stund i badet, hade värmedyna på bäckenet, kall trasa i pannan och frågade t o m folk på nätet om de hade några tips.

Till slut kunde jag inte fokusera på något annat. Det gjorde så fruktansvärt ont i musklerna och skelettet. Hade uppemot 40 graders feber mot 38 tidigare på dagen.

Till slut tog jag en Orudis som jag tar mot mensvärk (det hade gått åtta timmar sen senaste iprenen) och så hittade jag en Oxynorm (morfin) i skåpet. Äntligen släppte värken och jag kunde slappna av och slumra lite. Vilken lättnad!

Har fortfarande runt 39,5-40 grader, men utan muskelvärken är det acceptabelt. Har ätit och druckit också.

Fy fasiken, feber är inga roliga grejer. Jag har inte haft det på typ tre år, så det är skönt. F har det ganska ofta eftersom han är ett ”öronbarn”. Stackars!

Nu hoppas jag på sömn i natt och att febern går ner. Ut med viruset bara! Ut!

Ps. Till på köpet så har gerbilen Hedda fått en stroke! Hon har svårt att hålla balansen och blundar med ena ögat. Det är vanligt med strokes bland äldre gerbiler, men många blir bättre. Jag stödmatar och ger henne vatten. Hon har även fått en mjuk koja med toapapper och så täcker vi halva buren med en filt så att det ska vara lugnt och tryggt. Stackarn! Varje gång jag går fram till buren är jag rädd för att hon ska ha dött. Men hon är 3 år nu så det vore inget konstigt. 😦 (Gerbiler brukar bli 3-4 år och ibland 5 år).

Annonser

Ont i hela kroppen

13 juni, 2018

Jag har feehehehebeeer… 😭 Vaknade i natt vid fyra och låg sen vaken i fem timmar innan jag kunde somna om.

Har ont i hela kroppen inkl. udda ställen som i skinkorna och hårbotten.

Jag är inte van vid detta, har inte haft feber på kanske tre år.

F hade ett feberdygn i söndags så det kanske är nåt virus som går? Molly var hemma nån dag förra veckan med samma.

Barn verkar klara feber mycket bättre, själv har jag svårt för att ligga still. Känns som växtvärk/träningsvärk i vaderna gjorde när jag var liten.

Snälla låt det gå över fort. Har det tufft som det är just nu, psykiskt och belastningsmässigt. Och idag är F i Ulricehamn (en timma bort med bil) så vi måste lösa hämtning av barn på nåt vis… (vi har några olika att fråga).


Hundrädd?

13 juni, 2018

*skrivet i förrgår*

Kommer få hundfobi nu typ… (angående att jag blev biten av en hund).

På vägen till skolan var det en lös hund som är med på ett husbygge på gatan som sprang fram till mig och cirkulerade runt mina ben. Sen såg jag två andra hundar samt en hund som skällde som besatt.

Får en stor obehagskänsla så fort jag ser en hund på bild eller i verkligheten. …vilket är väldigt opraktiskt eftersom det vimlar av hundar överallt, det bor fem hundar de närmsta 50 metrarna på gatan…

Men jag antar att det är lite som en mini-ptsd, jag behöver vänja mig vid hundar igen och få en massa goda erfarenheter. När de goda erfarenheterna trumfar den enda negativa jag har och lite tid har gått, då försvinner känslan.

Måste gå samma väg igen och bara ta mig igenom det. Typ som ”hoppa upp på hästen igen direkt efter att man blivit avkastad så att man inte blir rädd.”

Fick för övrigt ett bud med blommor och ett kort med ”ber tusen gånger så mycket om ursäkt” från hundägaren. Han verkar mycket ångerfull.

*idag*

Igår gick jag en långpromenad och gick förbi stället två gånger. Det kändes i magen, men det gick bra. Såg dock inte en enda hund i koppel på en hel timme.

Det pratas ju om att hästar, hundar och katter kan känna av om man är rädd. Jag har inte varit hundrädd tidigare men jag har aldrig gillat hundar. De är så hoppiga och opålitliga för mig som är van vid katter.

Förra veckan var det en annan hund som slängde sig mot mig när jag sprang förbi. Men kopplet var kort så hunden nådde inte fram. Dock hoppade jag till. Ägaren bad om ursäkt och ropade ”han är sååå snäll!”

Ja, mot dig så klart…

Nä, men är de så att känner av mitt ogillande?

Tur att jag inte var hundrädd förra veckan.

Måste ut och gå mer så att alarmsystemet inte triggas av minsta skall.

Ps. För två år sen ramlade ju jag i trappan och fick en förskjutning i en ryggkota samt hade svinont i svanskotan i flera månader. Det tog lång tid innan jag vande mig helt vid att gå i trappor efter det. Höll mig i stången i minst ett år. Fick hemska flashbacks. Det kan hända fortfarande. Såna här händelser utlöser ändå lite utav en mini-ptsd som kan ge fobi om man inte vänjer sig igen.


%d bloggare gillar detta: