Tre saker

7 juli, 2018

1. Blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på Hedda, men annars är det klart bättre idag.

2. Idag tittade jag och barnen på första fotbollsmatchen tillsammans/ någonsin för Stella/andra matchen för Molly/första sen herrfotbolls-VM 1998 för mig. Och jag blev sjukt uttråkad som vanligt även om det var kvartsfinal. Det var ju så uppenbart att britterna var bättre. Svenskarna var säkert bra, men britterna var bättre.

Jag fick förklara typ alla regler för Stella som aldrig tittat förr. Inte bara inkast, frispark och sånt utan varför publiken sjunger, vilka som sitter i publiken, vad en domare är, varför de har olika färger på kläderna osv.

Nä, kolla på sport är inte min grej.

3. Just nu lever jag på bär. Min mage är kajko sen halsflussen så kan knappt äta. Men vinbär, krusbär och körsbär går bra. Tur att jag har massor av de två förstnämnda i trädgården. Är sådär syrlig i munnen jämt… ^^

Annonser

Styrkan i autistiskt tänkande

7 juli, 2018

Någonting som är störande med att ha autismspektrumtillstånd är att jag inte vet exakt om det jag känner är allmängiltligt eller inte.

Min hjärna är annorlunda kopplad och när jag var barn så borde en trimning av synapser skett, men så blev det inte. Jag har alltså rester kvar i min hjärna som inte ska vara där.

Precis som för många med adhd så har autister svårare att lära sig saker och förändra sitt sätt att tänka. Klassiskt för adhd är att man inte lär sig av sina misstag på samma sätt som neurotypiska (NTs).

Det jag skulle komma till är att det finns ett sätt att väga upp detta med att inte förstå omvärlden som andra gör.

NTs har generellt ett tankesätt som kallas ”toppen-ner” som handlar om att de ser saker i sin omgivning och drar slutsatser utifrån tidigare erfarenheter (och fördomar). De är ofta snabba med att sätta ett orsakssamband på ett fenomen, t ex ”hen är sådär pga att hen är invandrare/stockholmare/arbetarklass” eller ”det här är en hammare eftersom den har handtag och ett hammarhuvud”.

Autister däremot brukar ha synsättet ”botten-upp” vilket innebär att man baserar sin kunskap om omvärlden på en mycket bred bas av fakta. Autister läser på ordentligt och memorerar information från medier, folks upplevelser, böcker osv. Vi är mer sällan snabba med åsikter och förklaringar utan bygger våra påståenden på en gedigen grund. Tänk ”wisdom of the crowd”.

På detta sätt kan även autister dra slutsatser trots att vi inte kan utgå från oss själva och att alla fungerar likadant som oss.

Toppen-ner-människor greppar koncept före detaljer medan botten-upp ser en massa detaljer och drar sedan slutsatser från dem. Mycket mer tidskrävande, men resultatet blir oftare korrekt.

En styrka hos en del med autismspektrumtillstånd är att man kan gå igenom stora textstycken och snappa upp en massa detaljer. Sedan kan man sammanfatta de viktigaste delarna i en ganska komprimerad text som förbättrar förståelsen i ämnet. Så jobbar jag.

Jag läser stora mängder fackböcker och artiklar och läser vad människor anser om olika ämnen. Sedan drar jag slutsatser från alla dessa detaljer och skriver konkreta blogginlägg på Hippiemamman och gör infografiska bilder för Pebbel Art-projektet. Att sammanfatta kunskap är en av mina stora styrkor.

Som ni märkt så gillar jag att föra statistik över mitt eget liv, något som gör att jag kan dra mer korrekta slutsatser än om jag bara ”känt efter”.

Toppen-ner-tänkande handlar mycket om att plutta in all ny kunskap i den tidigare världsbilden. Man har en ram för hur världen ser ut och utgår från den när man ska förstå nya saker.

Autister är kända för att se detaljer framför helheten och det genomsyrar allt. Vissa autister inte kan förstå att prylen framför dem är en hammare, det man ser är ett gummiklätt handtag och något silvrigt i ena änden t ex.

För att förstå omvärlden behöver autister oftast rulla igenom hela den stora banken av faktasnuttar och erfarenheter i sökande efter sammanhang.

Det är inte konstigt att det finns så många autister inom forskarvärlden.

Dessutom är autister (och adhd-folk) kända för att tänka utanför boxen. De kanske kan se andra användningsområden för en hammare? När man inte blixtsnabbt bestämmer sig för hur saker passar in i ens världsbild så är det enklare att tänka nytt (adhd är jättevanligt bland entreprenörer och företagsledare, autism är vanligt bland uppfinnare).

Jag tänker att vi behöver ett mer botten-upp-tänkande när det gäller politik och samhällsfrågor. Det är så lätt att skylla på de arbetslösa, borgarna eller kommunpolitikerna. Men oftast krävs lite djupare analyser för att få fram de korrekta orsakssambanden. Då kanske vi skulle ha mindre rasism och dylikt i världen.


Sorgehantering

7 juli, 2018

Jag har fortsatt gråta hela kvällen. Gerbilen Hedda hade en plats långt in i mitt hjärta, jag var väldigt fäst vid henne och hennes syster. Mer än andra husdjur jag haft. (Inte mest, men mer.)

Stella förstod allvaret lite senare på kvällen. Först var det mest spännande med att vi ska köpa ny/nya gerbiler och att få gå på sin första lilla begravning (i trädgården). Men sen sjönk det in och då grät hon i kapp med mig.

Hon ville ha ett foto att titta på och fick låna ett som Molly haft i sitt rum i evigheter. Hon tyckte att vi skulle sätta upp en bild på varje våning så att vi kunde minnas henne.

Hon oroade sig även för att Hedda ska bli ett skelett. Men vi pratade om att hon kanske blir ett sånt skelett som i Disneyfilmen Coco och då kändes det bättre (positiv syn på döden).

Själv kämpar jag med bilderna av hur hon somnade i min hand (av smärtstillande, själva avlivningen gjordes i ett annat rum) och hur tassarna låg och av att Amanda är ensam nu.

Men jag har mailat till en uppfödare som bor i Vänersborg och håller tummarna. (Det finns typ ett tiotal uppfödare i hela Sverige. Hon vi köpte H och A av är inte verksam längre.)

Jag tänker som så att när det gäller sorg och bearbetning av känslor så tar man det i sjok under dagens gång. Man orkar ju inte hela tiden utan ibland får man tänka på annat en stund. Samma sak under andra kriser.

Sen när man bearbetat känslorna en tid så blir det lättare att leva med dem. För såna här små djur så går det nog över rätt fort, men för hundar, katter eller ålderstigna släktingar som man stått nära tar det längre tid.

För familjemedlemmar, vänner och närstående som dött för tidigt eller på ett traumatiskt vis kan det ta många år innan livet börjar fungera bra igen. De flesta säger att man vänjer sig till slut, men att det aldrig blir som förut.

Samma grej gäller ju efter trauman och större kriser som t ex skilsmässa, misshandel, frihetsberövande, mobbing osv. Det sätter spår, men det blir lättare efter en tid. Om man får chansen att bearbeta känslorna alltså. Annars fastnar man lätt i depressioner, bitterhet och kanske utbrändhet.

Sen är det ju så klart olika hur man hanterar sorg och kriser. Molly har t ex mest stöttat mig och Stella idag. Delat ut mängder med kramar. Stella har sagt en massa visdomsord (innan hon själv bröt ihop). Fredrik har varit trygg och lugn och tagit hand om det praktiska. Lyssnat när jag velat prata.

Känmer mig jättefånig ibland som gråter över en mus, men det ska jag inte vara. Bara för att det ”är värre” att förlora en hund eller sitt barn så betyder inte det att jag inte kan vara ledsen för det här också. Jag kanske är precis rimligt ledsen i proportion till hur nära jag var Hedda?

Och tacksamheten över att jag har mina barn och min man (och andra närstående) kvar i mitt liv blir ju inte mindre. Jag är tacksam varje dag. Jag tänker på döden jämt för jag lider av katastroftankar (mer om det på Pebbel Art senare).

Men jag jämför inte den här sorgen med den jag kände under mina tre missfall (då sörjde jag inte embryot utan mer drömmarna om barnet och chansen att få ett barn), den för Hedda eller den för marsvinet Busan som också dog en tragisk död där för typ 20-25 år sen. Då grät jag också massor.

Sen tror jag känslorna hänger mycket ihop med hur förväntat något var och om man tycker att det var rimligt.

Om en gamling dör i sömnen så känns det ju bättre eftersom hen levt klart sitt liv. Ett barns död eller dödsfall pga en olycka känns ju oftast mycket hemskare.

Jag var verkligen inte beredd på att Hedda skulle bli avlivad direkt idag. Jag trodde att det skulle bli mitt val. Antingen behandling eller så skulle behandlingen vara för dyr och för onödig för en så gammal gerbil och så hade jag valt att avliva henne.

Nu gick allt så snabbt och jag var inte beredd och det blev så traumatiskt och hemskt.

Jag är ju autistisk också och är inte alltid så rationell. Jag har svårt när jag inte vet vad som väntar och reagerar med extra mycket ångest i såna här situationer.

Dessutom hade jag haft en extra ansträngande dag (läs förra inlägget), så jag var redan väldigt medtagen. Inte bästa stunden och det visste jag. (Men alternativet var att låta F åka och att jag skulle hänga med barnen och försöka låta bli att gråta och det gick bara inte.)

Men jag ska inte skämmas och tycka att jag överreagerar. Jag reagerar helt naturligt utifrån hur fäst jag var vid Hedda.

Ps. Så skönt att skriva av sig i bloggen. Min ventil i livet!


%d bloggare gillar detta: