Sorgehantering

Jag har fortsatt gråta hela kvällen. Gerbilen Hedda hade en plats långt in i mitt hjärta, jag var väldigt fäst vid henne och hennes syster. Mer än andra husdjur jag haft. (Inte mest, men mer.)

Stella förstod allvaret lite senare på kvällen. Först var det mest spännande med att vi ska köpa ny/nya gerbiler och att få gå på sin första lilla begravning (i trädgården). Men sen sjönk det in och då grät hon i kapp med mig.

Hon ville ha ett foto att titta på och fick låna ett som Molly haft i sitt rum i evigheter. Hon tyckte att vi skulle sätta upp en bild på varje våning så att vi kunde minnas henne.

Hon oroade sig även för att Hedda ska bli ett skelett. Men vi pratade om att hon kanske blir ett sånt skelett som i Disneyfilmen Coco och då kändes det bättre (positiv syn på döden).

Själv kämpar jag med bilderna av hur hon somnade i min hand (av smärtstillande, själva avlivningen gjordes i ett annat rum) och hur tassarna låg och av att Amanda är ensam nu.

Men jag har mailat till en uppfödare som bor i Vänersborg och håller tummarna. (Det finns typ ett tiotal uppfödare i hela Sverige. Hon vi köpte H och A av är inte verksam längre.)

Jag tänker som så att när det gäller sorg och bearbetning av känslor så tar man det i sjok under dagens gång. Man orkar ju inte hela tiden utan ibland får man tänka på annat en stund. Samma sak under andra kriser.

Sen när man bearbetat känslorna en tid så blir det lättare att leva med dem. För såna här små djur så går det nog över rätt fort, men för hundar, katter eller ålderstigna släktingar som man stått nära tar det längre tid.

För familjemedlemmar, vänner och närstående som dött för tidigt eller på ett traumatiskt vis kan det ta många år innan livet börjar fungera bra igen. De flesta säger att man vänjer sig till slut, men att det aldrig blir som förut.

Samma grej gäller ju efter trauman och större kriser som t ex skilsmässa, misshandel, frihetsberövande, mobbing osv. Det sätter spår, men det blir lättare efter en tid. Om man får chansen att bearbeta känslorna alltså. Annars fastnar man lätt i depressioner, bitterhet och kanske utbrändhet.

Sen är det ju så klart olika hur man hanterar sorg och kriser. Molly har t ex mest stöttat mig och Stella idag. Delat ut mängder med kramar. Stella har sagt en massa visdomsord (innan hon själv bröt ihop). Fredrik har varit trygg och lugn och tagit hand om det praktiska. Lyssnat när jag velat prata.

Känmer mig jättefånig ibland som gråter över en mus, men det ska jag inte vara. Bara för att det ”är värre” att förlora en hund eller sitt barn så betyder inte det att jag inte kan vara ledsen för det här också. Jag kanske är precis rimligt ledsen i proportion till hur nära jag var Hedda?

Och tacksamheten över att jag har mina barn och min man (och andra närstående) kvar i mitt liv blir ju inte mindre. Jag är tacksam varje dag. Jag tänker på döden jämt för jag lider av katastroftankar (mer om det på Pebbel Art senare).

Men jag jämför inte den här sorgen med den jag kände under mina tre missfall (då sörjde jag inte embryot utan mer drömmarna om barnet och chansen att få ett barn), den för Hedda eller den för marsvinet Busan som också dog en tragisk död där för typ 20-25 år sen. Då grät jag också massor.

Sen tror jag känslorna hänger mycket ihop med hur förväntat något var och om man tycker att det var rimligt.

Om en gamling dör i sömnen så känns det ju bättre eftersom hen levt klart sitt liv. Ett barns död eller dödsfall pga en olycka känns ju oftast mycket hemskare.

Jag var verkligen inte beredd på att Hedda skulle bli avlivad direkt idag. Jag trodde att det skulle bli mitt val. Antingen behandling eller så skulle behandlingen vara för dyr och för onödig för en så gammal gerbil och så hade jag valt att avliva henne.

Nu gick allt så snabbt och jag var inte beredd och det blev så traumatiskt och hemskt.

Jag är ju autistisk också och är inte alltid så rationell. Jag har svårt när jag inte vet vad som väntar och reagerar med extra mycket ångest i såna här situationer.

Dessutom hade jag haft en extra ansträngande dag (läs förra inlägget), så jag var redan väldigt medtagen. Inte bästa stunden och det visste jag. (Men alternativet var att låta F åka och att jag skulle hänga med barnen och försöka låta bli att gråta och det gick bara inte.)

Men jag ska inte skämmas och tycka att jag överreagerar. Jag reagerar helt naturligt utifrån hur fäst jag var vid Hedda.

Ps. Så skönt att skriva av sig i bloggen. Min ventil i livet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: