Om 2019

1 januari, 2019

Som sjuk har jag ju bara ett mål/önskning och det är att bli frisk. Inga andra framgångar spelar egentligen någon roll när jag mest ligger hemma i sängen och knappt orkar röra mig.

Jag har kämpat oerhört för att komma framåt i rehabiliteringen och bearbeta det som tynger mig och bidrar till min psykiska ohälsa.

Samtidigt kan jag inte styra allt själv eftersom jag lever i en familj och har psykisk ohälsa och autism, vilket försvårar återhämtningen kraftigt. Men jag får bra hjälp från vården och hoppas på att bli lite friskare i år. (Men jag vet att det kan ta lång tid.)

Förhoppningar och planer för 2019

  • Bli friskare/få mer energi.
  • Fortsätta med tarmbakterievänlig medelhavskost och få till en bättre tarmbakterieflora.
  • Träna när jag kan energimässigt.
  • Fortsätta med Pebbel Art-konstprojektet och genom konstterapi bearbeta upplevelser och psykisk ohälsa samt sprida kunskap om psykisk ohälsa, adhd och autism.

2019 blir också året då…

  • Jag och Fredrik fyller 36 år och barnen fyller 8 och 12 år.
  • Vi åker till Kanarieöarna i januari och troligen Norrbotten i sommar.
  • Jag kanske kan börja i grön rehab (trädgårdsterapi). Har fått en plats i maj men kan skjuta upp den om jag inte har orken.
  • Molly får sina första betyg i skolan (börjar sexan i höst!).
  • Jag får ett syskonbarn till (januari).

Sen har vi inget särskilt planerat. Livet fortsätter stå och stampa så länge jag är utmattad. Jag har så många drömmar och planer, men det är svårt att utföra dem från den här sängen…

Men vi kan ju skriva dem ändå.

Förhoppningar/mål i framtiden

  • Ha en stuga/studio i skogen (andra boende).
  • Resa till Japan och andra ställen med familjen.
  • Jobba med kommunikation på deltid. T ex webb, texter, infomaterial, bruksanvisningar, osv.
  • Bli större med Pebbel Art och t ex ge ut en bok med mina inforutor och serier som min kompis peppar mig att göra. (Men måste ju bli större först.)
  • Kunna träna tuffa pass och springa 5 km-lopp. (Älskar ju att träna. 😢). Vill bli stark igen och få kickar.
  • Vara ute mer i naturen, t.ex. vandra, paddla, geocacha, fjällvandra, osv. Ta med barnen ut på helgerna.
  • Finnas där för mina syskonbarn (nr 2 beräknas nu i januari).
  • Träffa släkt och vänner oftare.
  • Åka på hel- eller halvdagsutflykter med barnen.
  • Osv. Osv.

Den här trötta kroppen är ett jäkla fängelse.

Har för övrigt börjat ta SNRI/Venlafaxin igen. Fick ju störiga biverkningar av den (muntorrhet t.ex.) men jag fixar inte all denna vardsgsångest. Jag behöver något som dämpar så att ångesten inte suger ut all min energi.

Har varit utan SNRI sen 22 oktober, men nu orkar jag inte mer. SSRIn som tar bort mina depressiva symptom har jag tagit sen 3 november. Orkade bara vara medicinfri i nåt tiotal dagar. För mig innebär depressiviteten att jag inte orkar leva längre, så medicinen är ett absolut krav för mig. Jag är glad att jag testade att trappa ner och prova utan, men min kropps förmåga att ta upp serotonin är fortfarande trasig, så jag behöver medicinen.

Japp, så det var mina tankar om 2019. Är ganska krass och har inga större förväntningar. Men måste våga hoppas på att bli piggare. För annars kan jag lika gärna ge upp.

Annonser

%d bloggare gillar detta: