Saker jag som utmattad längtar till/vill få gjort

  • En heldag på Liseberg med mina barn
  • Nytvättade fönster i hela huset (tre år sen sist på övre plan och ett år sen på entréplan bortsett utsidan av stora vardagsrumsfönstret som aldrig blev taget förra året…)
  • En rejäl storstädning med avtorkning inuti köksskåp, dörrkarmar, ventiler och annat som aldrig blir gjort annars.
  • Bleka Mollys hår och min lugg och sen färga i fina färger. Har haft blekmedlet hemma i flera veckor men orkar bara inte.
  • Pyssla med mina dioramor. Orkar inte.
  • Springa! Gå på gym! Träna! Bli stark!
  • Åka till Tanum och titta på muséet och hällristningarna (vi var på väg för två år sen men det är för långt för att inte övernatta för mig och det blev inte av).

Det finns ju såna där Min stora dag för långtidssjuka och/eller funktionsnedsatta barn där de kan få sin önskan uppfylld. Men för mig med energibrist så vet jag inte vad som skulle kunna hjälpa mig att orka med dessa saker?

Typ teleportera mig till Tanum så att jag kan klara 1-2h vid muséet? Betala en städfirma att städa (har redan städhjälp men kan inte riktigt unna mig ännu mer pengamässigt för det lär ta ett antal timmar att göra en typ flyttstädning hos oss. (Har gjort många flyttstädningar när jag jobbade som städerska.))

Någon kan bleka min lugg och Mollys hår när jag sover? (Bara luggen är ju inte så mycket, men vi måste ta båda samtidigt och jag orkar bara inte greja med det. Ligger ju mest ner dagtid även på helgen.)

Nä.

Det är ju inga stora och viktiga grejer, men de liksom träffa släkt och vänner ligger alltid allra längst ner på listan och prioriteras ständigt bort.

Att jag skulle kunna få ha lika mycket energi som tidigare eller ens hälften så mycket känns numera som en utopi.

Efter snart 5,5 år kommer jag knappt ihåg hur det kändes när tiden var min enda begränsning. När jag kunde göra allt jag ville så länge jag hann.

Hur långa dagarna var när man var vaken och ur sängen 16-17h istället för 12h som nu.

Jag är så nedrans trött på att vara trött. Jag bara sover och sover just nu.

Det känns som att jag sover och vilar bort livet.

Försöker tänka att det kunde varit värre. Det är inte kroniskt, jag har inte ont, jag har inte kognitiva besvär längre, jag får sjukpenning och mycket hjälp från anhöriga och vården.

Men det är ändå tufft att bli så här funktionsnedsatt som jag har blivit.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: