Överväldigad

29 april, 2019

Nu vill jag på intet sätt klaga, men jag är lite överväldigad av allt just nu.

Det började med alla delningar, likes, följare och kommentarer på pebbelkontot på Instagram. Fick ju 135 nya följare på typ en vecka och min meme har nu 556 likes (näst mest är ca 107 likes och därefter 65). Har fått så mycket pepp att jag blir vimmelkantig. Är inte van vid detta. Men jätteglad så klart.

Sen mår jag plötsligt så himla bra. Är inte alls van vid det heller. Har utvecklats nåt enormt de senaste veckorna. Orkar inte sammanfatta det för det är för rörigt, ni får läsa inläggen som handlar om min psykiska ohälsa på pebbelbloggen.

Kolla bara på mitt mående i daylioappen. Jag brukar ju vara nöjd om jag har fler positiva än negativa dagar liksom… I april har jag fått in två toppendagar! Fatta hur sällsynta de är. Och så mycket grönt!

Jag har somnat tidigare och vaknat redan vid 11 fem dagar i rad (!) mot tidigare 12-13 de senaste veckorna (kom in i en dålig dygnfas och det är skitsvårt att justera som utmattad).

Jag har bara vilat en stund varje dag i fyra dagar. Alltså, jag har verkligen försökt lägga mig ner och ta det lugnt, men det spritter i kroppen, inte av stress utan av avsaknad av utmattning.

Jag skulle inte säga att jag är pigg, för jag orkar inte träna eller göra en massa, jag är bara inte så trött.

Det känns helt knäppt konstigt.

Nu är jag lite rädd för att det ska vara fejk, bara tillfälligt, att jag ska överanstränga mig osv så jag tänker att jag ska fortsätta ta det lugnt så att jag kan samla energi.

Men tänk om det är nu det händer???

Vågar knappt skriva det.

Men det känns helt annorlunda. Både livet, mitt psyke och kroppen.

Jag hoppas innerligt att jag nu kan gå ifrån fasen där jag dräneras på energi till fasen där jag faktiskt får möjlighet att ta hand om mig själv och återhämtas.

Normalt sett hamnar man ju i den fasen direkt när man sjukskrivs från sitt jobb och sen kan det ta något år eller två tills man mår bra igen efter stresskollapsen.

Men för mig som inte kunde sjukskriva mig från mitt psykiska mående, min odiagnostiserade autism och hur detta påverkade vardagen och familjelivet, så är det ju som att jag knappt kommit ur den stressande situationen. Typ som om jag hade suttit kvar på ett skadligt arbete och försökt vila i vilorummet mellan varven. Det är ju nästan omöjligt att återfå energi om man hela tiden tappas på den.

Men jag har jobbat stenhårt med terapin i många år nu och det har gett resultat.

Kan knappt tro att det är sant, särskilt nu efter dessa tre extra sängliggande månaderna efter årsskiftet.

Håller tummarna stenhårt nu för att detta inte bara ska vara en tillfällig grej utan ett megastort steg framåt mot ett tillfrisknande. Efter 5,5 år i den här jäkla sängen så är jag såååå redo!

Annonser

%d bloggare gillar detta: