Utan marginaler

29 november, 2019

Jamen vad kul. Skulle boka om min tandläkartid nästa vecka eftersom jag helt enkelt inte orkar gå då. December är kört, januari är kört (jullov, reseförberedelser och resa) och sen är det sportlov i mitten av februari.

Inser vid ombokning att min tandläkare bara jobbar fredagseftermiddagar varannan vecka. Föräldraledig måntro?

Så jag bokar om min tid från 3 dec till 13 mars. (28e feb funkade ej.)

Japp, känns rimligt… 🙄

PS. När jag arbetstränade för några år sedan så sköt jag upp tandläkaren, vårdbesök, frisören och allting i månader eftersom det helt enkelt inte fanns någon ork till att göra annat än att jobba 7,5h/v. Insåg efter några månader att det var ohållbart. Numera orkar jag med ett ärende om 1-2h/v. (Ja, jag har blivit sämre sen arbetsträningen.)


Mollys nya rum

22 november, 2019

Jag fick inte tagit några bra före-bilder, men här kommer några äldre bilder.

Molly hade en loftsäng med säng under, en tillfällig hylla för kläder framför fönstret och en Billyhylla bredvid dörren.

Molly ville ha ett mer tonårsaktigt rum med soffa/säng och mörka färger.

I och med detta startade vi hela rokarden med att flytta en säng till Stellas rum, flytta garderober från Stellas rum till källaren osv.

Så här blev Mollys rum.

Vi flyttade skrivbordet och hyllan och ställde in en 80-säng med en madrass längs långsidan som ryggstöd.

Jag målade den lila träbordern svart och bytte de lila gardinerna mot grå.

Vi satte upp en vägghylla för POP-figurer och hängde upp en ljusslinga. Molly fick även en inramad affisch med animefavoriten My hero academia.

Gamingstationen

På så sätt fick vi även plats med en riktig garderob, något som varit väldigt efterlängtat.

Nu saknas bara en matta.

Det enda vi köpte nytt var en ljusslinga, svarta kuddfodral, affisch och ram samt ben till sängen som tidigare stått i mitt sovrum. Gardinen, den lilla hyllan, överkastet och vägghyllan är ärvda.

Rummet är dock i stort behov av att målas om. Väggarna är under all kritik med avriven tapet, igenspacklade hål, färg som inte går bort osv.

Men det får bli ett senare projekt.


Utmattningen

22 november, 2019

Det känns som att mycket av det som gjorde mig så trött har blivit bättre. Jag är mer resilient i vardagen och vardagen har också blivit mindre tröttande efter förbättringar samt att barnen blir äldre.

Att jag sover ut nästan varje dag har minskat min utmattning. De perioder jag mår bättre psykiskt är jag också mindre utmattad.

Men jag kämpar med att hitta balansen och inte nyttja stress/kortisol för att få saker gjorda. (Vilket är svårt eftersom det krävs en liten dusch för att ens komma ur sängen.) Jag är typ som en fd ätstörd person som måste klara av att äta mat.

Jag har haft sömnlösa nätter i några veckor trots dubbel Atarax (lugnande) och Melatonin. Jag är helt enkelt för uppvarvad.

Men det är inte konstigt när man tittar i kalendern. Jag har haft större belastning de senaste veckorna. Och snart är det jul och den stressen är inte nådig.

Jag har i många år minskat på pressen kring jul och i år är det mindre än någonsin.

Men jag lever också med en slags mildare posttraumatiskt stressyndrom efter många år som utbränd. Eller ja, det är ju inte äkta ptsd, men jag har definitivt fått men från denna tid.

Mina rädslor hänger ihop med hur mina tidigare jular varit och jag har svårt för att bortse från det och fokusera på mina förutsättningar i år.

Jag tänker att de flesta har stora men efter att ha blivit svikna i kärlek. Folk vågar inte riktigt komma någon nära igen. Inte på samma naiva sätt.

Själv har jag ju då inte fått mitt hjärta krossat eftersom jag varit tillsammans med samma kille sen jag var 18 år.

Men jag tänker att det kan vara lättare för andra att relatera till något som är så normalt förekommande.

Hjärnan blir ju omprogrammerad när den är med om tuffa saker. Att ha levt med extremt lite energi så länge gör ju hemska saker med ens hjärna, tankar, känslor och bild av verkligheten.

När jag mår bättre kommer det att ta tid att ställa om.

Men sen ska man även tänka att jag är autistisk och ett visst mått av oro och ångest ingår typ i paketet när man står inför förändringar eller saker man inte riktigt kan påverka. Många bryter ihop när saker inte går enligt plan. Jag kämpar med att inte låsa mig utan att tänka utanför min snäva box. Fredrik hjälper mig ofta till alternativa lösningar.

Och sen blir ju alla autistiska symptom mycket värre när belastningen är hög. I lugnare, tryggare perioder ökar resiliensen.

Min plan är att bygga upp ett autismvänligt liv där jag inte har för hög belastning och får mina behov tillgodosedda.

Men det blir ju inget ekorrhjulsliv direkt. Kommer inte kunna pussla och opta mitt liv så som andra gör. Men jag hoppas kunna arbeta deltid så småningom.


Bästa tandborstleken

22 november, 2019

Vi har legt många tandborstlekar i våra dagar, men en stor favorit för Stella, 8 år, är att leka tandläkarbesök.

Först säger jag åt henne att hoppa upp i stolen. Och att hon ska hasa upp lite till, lite till.

Sen bländar jag henne med lampan.

Jag ”knäpper på” en ”haklapp” och ber henne gapa.

Medan jag borstar hennes tänder ställer jag olika stränga frågor som ”hur ofta äter du godis?” och ”hur ofta borstar du tänderna?”

När det blivit mycket skum i munnen så ”tar jag fram” sugen och gör ett slurpande ljud. Ibland borrar jag lite också med ett ilande ljud.

Sist men inte minst får Stella gå och spotta i spottkoppen (handfatet). Kanske får hon även välja en leksak i en ask med apoteksgrejer som jag har i sovrummet.

Funkar skitbra!

Ps. Kan med fördel kombineras med nattningsleken flygplats som jag körde för några år sen.


Moderna livet

21 november, 2019

För ett tag sen lekte mina barn affär och när de skulle ta betalt i kassan sa de ”är du medlem?”…

Härliga grejer de snappar upp, dagens barn…

Ps. Själv brukar jag svara ganska tydligt nej så att säljarna inte ska få för sig att jag vill bli medlem. Är dock medlem på några ställen, typ alla apotek (där jag handlar mest 🙄), ICA, Clas Ohlson och KappAhl.


Mitt nya hobby/sovrum

20 november, 2019

Nu var det ett tag sen rummet blev klart, men bättre sent än aldrig.

Från början var detta ett sovrum med en 160-säng och ett sängbord.

Det fanns knappt någon golvyta och det gick inte att gå runt sängen.

Jag har länge varit i behov av ett hobbyrum med pysselförvaring så när jag kom på att vi kunde ha en smalare säng så kunde drömmen realiseras.

Vi ställde sängramen på vinden, Molly fick en av madrassbottnarna och den andra ska förvaras nånstans tills Stella vill ha en egen säng. Sen köpte vi en 120-säng som med nöd och näppe gick uppför trappan.

Jag fick ett skrivbord med stol av några som inte behövde dem och flyttade in en förvaringshylla som tidigare stått i Mollys rum.

I lådorna har jag alla hobbygrejer utom symaskinen. Den stora lila lådan är full av scrapbookinggrejer och i övriga lådor har jag målarsaker, Warhammerprylar, dioramaprylar, tyg, garn och pärlor.

Jag älskar verkligen skrivbordet och hyllplanen ovanför. Jag har tillverkat läderkonsollerna och satt upp alla hyllorna själv.

I lådorna på bordet har jag papper, block och akvarelletuiet.

Så skönt att ha någonstans att vara när man vill gå i flow och inte bli störd. Jag sitter ofta i vardagsrummet också pga vill ha sällskap, men det är skönt att kunna välja.

På smala väggen har jag ramat in djur/naturbilder som jag klippt ut från Naturskyddsföreningens tidning. Jag har sparat dessa i flera år inför att få ett hobbyrum, så det var kul att de kom till användning.

Jag gillar verkligen anslagstavlan också (Clas Ohlson). Jag ska ha fler blommor i konservburkarna.

Korgen är från Granit, möblerna från IKEA och förvaringsmöbeln från en affär som inte finns längre. Inget samarbete så klart, sånt sysslar jag ej med.

Nu saknas bara en ljusgirlang ovanför fönstret. Vet vilka färger jag vill ha, men har inte hittat någon lämplig när jag googlat. Rosa, ljusblå och vita. Men jag kan vänta tills en dyker upp.

Jag är mycket nöjd med mitt nya rum. Det gick att göra mycket med dessa 5,5 kvadratmeter.


En vecka till

19 november, 2019

Stella ska gå i simskola med klassen två gånger i veckan i fem veckor nu. Jag tycker att det är jättebra att Göteborg stad erbjuder gratis simundervisning till alla nollor och tvåor (för de skolor som antar erbjudandet). Det är lätt att simkunnigheten blir en klassfråga annars eftersom det är dyrt och kräver logistik om föräldrarna ska ordna det själva. (Jag gick en intensivkurs när jag var runt 6 år, men jag lärde mig ej simma. Sen lärde jag mig av föräldrarna istället. Mina barn har gått ett år vardera, men lärde sig simma på Kanarieöarna (när de gick termin två. Stella kan alltså simma, men det är bra med mängdträning.)

I morgon ska jag och Stella fixa ett nytt pass till henne. Förr var det kölappar som gällde och jag minns att jag väntade tre timmar en gång när jag var 17-18 år. Numera gäller tidsbokning och det är skönt. Så vi sticker ner till stan efter skolan.

Igår hade vi en jättetråkig, men viktig dag. Vi gjorde årets tur till återvinningscentralen. Vi lastade en stor Volvo kombi full med skräp och prylar som skulle till secondhandaffären som ligger där.

Det som skulle slängas var en gammal skruttig dockvagn, en gammal parabol, två trasiga trädgårdsstolar beyond räddning, ett bilbatteri, en massa farligt avfall, två sunkiga mattor, glödlampor, trasiga elektronikprylar osv. Ja, som sagt: allt vi sparat undan i ett år skulle med.

Efteråt lastade vi bilen full med vanlig återvinningsgrejs som plast, papper, kartong, glas osv. och körde ner till insamlingen. Det har nämligen legat en massa i carporten efter senaste födelsedagskalasen resp. kartong från de möbler vi köpte till huset. Vi har inte legat i fas med att slänga så att säga. Huu! Skönt att bli av med allt.

Men man saknar ju tiden när vi bodde i lägenhet och hade returstationen på gården. Nu har vi 7-10 minuters promenad de två närmsta och man kånkar inte gärna dit en massa påsar för hand.


Feelgood-böcker

16 november, 2019

Jag har lyssnat på en del feelgood i mina dagar eftersom det är lättast att somna till böcker som inte upprör eller är spännande.

Men är det inte alltid typ:

”…[peppigt namn] har gjort slut med sin kille/förlorat jobbet och ärver en butik/café/stuga på Gotland/landet/skärgården. Där träffar hon äldre dam/gubbe som hon blir vän med och hon träffar även en lite vresig snygg hantverkare/granne som hon så småningom blir kär i. Men DET FINNS HEMLIGHETER! Och det blir förväxlingar. Och Stella/Filippa/Jenna måste fundera över sina prioriteringar i livet. Är det inte dags att skippa Stockholm för det lugnare livet på landet/i skärgården tillsammans med hunken som inte var så sur när man kommit honom in på livet?”

Typ så.

Därför gillar jag de lite mer ovanliga bokidéerna som Camilla Davidssons serie om tjejen som går pilgrimsvandringen i Spanien. Eller Susanne Brijkers ”Mannen som hyrde en familj” eller Kerstin Brunk Holmqvists myspysiga historier om pensionärer.

För övrigt så stör jag mig på att alla feelgoodkaraktärerna ska vara så himla generiska och normiga. Det är väl för att alla kvinnliga läsare ska kunna identifiera sig med dem. Men jag kan aldrig identifiera mig med dem. Och det gäller det mesta inom populärkulturen. (Men Atypical säsong tre på Netflix är ett stort undantag! Där finns både autister, nördar och icke-feminina tjejer!)

Snälla feelgood-författare: variera er! Jag kan inte somna annars. 😩


Att bli äldre

15 november, 2019

När jag var runt 22 år tänkte jag att nu var jag på toppen av livet rent kroppsligt. Sen skulle det bara bli värre. (Vilken tur att jag gifte mig där vid 23 års ålder så att bröllopsbilderna blev idealiska! ;-P)

Nu är jag 36 och känner mig helt klart inte ung längre. Inte gammal, men klart äldre än andra som gillar samma saker som jag (nördar och gamers).

Jag trodde att det här med att bli äldre mer skulle handla om rynkor och grå hårstrån och sånt. Men jag har bra gener, en hud med mycket god läkeförmåga och är autist*, så jag har knappt några rynkor alls.

* = det sägs att autister generellt ser unga ut och har färre rynkor och ålderstecken. Vet inte varför, men hjärnan och tarmbakteriekulturen är ju annorlunda, så det finns väl nån förklaring. Vissa tror att det beror på autisters blanka ansikten med få ansiktsuttryck, men den grejen stämmer ej in på mig.

För min del handlar åldrandet mer om saker som att behöva gå på toa varenda eviga natt. Att inte kunna sova på golvet/marken på ett LAN eller lajv längre utan att det krävs rätt kudde, madrass och täcke och temperatur och mörker och ljudbok och allt det där.

Jag minns LANet när jag helt enkelt lade mig under bordet och sov några timmar medan resten av gänget spelade vidare. Det hade jag aldrig kunnat göra nu efter 30. Kroppen skulle domna bort direkt.

Att åldras handlar även om att bli osynlig för den manliga blicken och det är fantastiskt skönt. Jag har aldrig velat synas och har alltid gjort mitt bästa för att inte dra blickarna åt mig (inget smink, ingen feminimitet, inga klackskor eller urringningar osv.) Mellan cirka 13-25 års ålder kunde jag inte ens med dessa medel undvika folk (män) som glodde. Men nu efter småbarnsåren och med stadiga mörka ringar runt ögonen (trots att jag sovit tillräckligt i många år) och tråkig frisyr så är jag helt enkelt inte intressant längre och det är skönt.

Jag har hört att färgglatt hår och tatueringar är male repellers (frånstötande) så får väl skaffa mig en fet tatuering i ansiktet eller nåt om inte min turkosa lugg räcker sen när jag börjar röra mig mer bland folk igen. ;-P

Någon sa också att man blir mindre känslig för vad andra tycker med tiden. Och det stämmer nog.

Jag har ju alltid gjort som jag velat ändå eftersom jag som autist följer min inre övertygelse så till den milda grad att jag hellre blir utstött än faller för grupptryck som inte känns rätt för mig. Men jo, det är skönt att inte bry sig lika mycket.

Och jag upplever att andra inte frågar lika mycket längre heller. Eller så är det för att jag är sjukskriven?

Men tänker att folk i 15-35-årsåldern får mer frågor om vad de ska studera, jobba med, om de träffat nån, om de vill gifta sig, när de ska ha barn (suck!), flytta till hus osv. Men om man klarat av allt det där så verkar folk ha mindre åsikter. Eller? (Eller är det bara för att jag träffar så lite folk numera?)

Om 3,5 år fyller jag 40 år och det känns läskigt. Det är liksom lite pinsamt att vara 40. Inget man är stolt över direkt. 50 är mycket coolare. Men 40 vill man helst bara släta över.

Men jag är ju i varje fall ingen ungdom längre. Ingen ung vuxen. Jag är helt klart vuxen.

Trots det känner jag mig inte stor när jag går på skolgården. Då känner jag mig som en storasyster till högstadieeleverna. Kan inte fatta att mitt barn börjar där nästa år. Och att jag är över dubbelt så gammal som de i Skam.

Men jag tänker att min upplevelse nog skiljer sig från många andras. Som autist är jag både barnslig och lillgammal på samma gång.

Men vissa saker är nog ganska genomgående tror jag.

Jag har sagt till Fredrik att om jag börjar fyrtioårskrisa så får han stoppa mig. Så himla pinsamt med de som tar mc-körkort, börjar stå-uppa helt plötsligt, skiljer sig och ska börja leva livet och allt det där bara för att de ska fylla fyrtio, femtio eller sextio. (Man får gärna göra de där grejerna, men det känns så tillgjort om det är pga åldersnoja.)

I det stora hela så trivs jag nog rätt bra med att åldras och trots fem år i sängen så känner jag att jag hunnit med det viktiga. (Men jag kan förstå att andra får åldersnoja om de inte lyckat pricka av sin lista.)


Dygnsrytmen är bananas

13 november, 2019

Dygnsrytmen denna vecka har varit helt knasig. Jag har överansträngt mig en period och haft mycket värk i benen så att jag har svårt att komma till ro och somna (tar värktabletter). Tror att värken kommer från min överspända kropp (body armoring).

I måndags låg jag vaken på morgonen och vaknade sen och gick upp vid halv två-två!

I tisdags var jag tvungen att väcka barnen eftersom F åkt till Stockholm och därmed låg jag vaken lite extra på morgonen. När jag varit uppe ungefär två timmar på eftermiddagen så stensomnade jag igen och sov utmattat 2,5h och vaknade halv sex. Det var den dagen det…

Eftersom F sov i Stockholm i natt så behövde jag väcka barnen även i morse. Jag somnade nog inte förrän 02.30 och sen vaknade jag tio i sju. Följde Stella till skolan eftersom Molly blivit sjuk och somnade om först vid tiotiden (tar alltid lång tid att varva ner om jag måste lämna på morgonen).

Eftersom jag även måste hämta Stella idag så satte jag ett larm på 14.00. Tänkte att det vore extremt om jag sov ända till två.

…men det gjorde jag och nu försöker jag piggna till innan jag ska till skolan igen. 😩

Som tur är är detta en undantagsvecka. Fredrik reser sällan iväg och sover över i tjänsten numera. Förr hände det nästan varje månad, men nu var det tydligen en ovanligt viktig grej. (Och jag håller med.)

Jag har ju mått lite bättre en tid, men nu kommer utmattningen tillbaka. Ritade den här intutitiva bilden häromdagen. Jag är bara så trött. Mentalt och fysiskt.

Men jag jobbar varje dag med en ny metod som kan minska min ”body armoring”. Läste att det oftast handlar om känslor som lagrats i kroppen som man inte klarar/klarat av att släppa ut. Så nu provar jag att ”meditera” och känna känslorna i kroppen (känns som smärtor/ångest typ) och andas lugnt samtidigt. När jag känt känslan en stund så försvinner den och jag kan börja med nästa.

Jag har gjort så några veckor och hittills fått samma effekt som när jag tog muskelavslappningsmedicinen i våras. Dvs. jag kan helt plötsligt slappna av med vilje.

Efter en liten stund spänns musklerna igen, men det går att slappna av. Det var evigheter sen det gick med vilje.

Det som dyker upp är ofta ångest, skräck och en himla massa ”jag orkar inte leva längre”-känslor från mina depressioner runt 17-19 års ålder. Även en del känslor från barndomen.

Förvara inte era känslor i kroppen, hörni! Det är väldigt skadligt.

Jag tänker att det är ett av de största problemen i världen. Folk lär sig inte hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Sedan blir de antingen aggressiva eller deprimerade och många missbrukar mat/alkohol/spel/droger/sex och andra verklighetsflykter. Det är få människor i västvärlden som stannar upp och vågar känna efter.

Dessa två har jag gjort för Pebbel Art-projektet.


%d bloggare gillar detta: