Samarbeta med barn

4 mars, 2010

Ibland kan det vara svårt att tro, men barn vill generellt sett inte göra livet surt för föräldrarna. (;-)) Men som alltid när man lever tätt inpå folk och/eller har olika mycket makt så uppstår konflikter. För att undvika bråk/tårar finns det många knep att ta till.

Bekräfta känslor

Det är dags att säga hejdå på förskolan och barnet klamrar sig envist fast vid dig med tårar i ögonen. Istället för att bryskt säga att ”nej, nu måste jag gå” eller låtsas som ingenting kan man prova att säga: ”Jag kommer att sakna dig också! Men vi ses ju snart igen” eller ”Jag förstår att du är ledsen.”

Barnet har då fått sina känslor bekräftade och behöver inte kämpa för att bli sedd av sin förälder. Barnet vet att föräldern förstår och visar sympatier. (sen är det inte sagt att barnet automatiskt slutar gråta för det, men det bekräftelsebehovet tillfredsställs i alla fall och det kan fungera i många fall.)

Säga ja

Barnet hör så många ”nej” och ”inte” varje dag. Det är tråkigt att höra vad man inte får göra. Det tycker vi vuxna med. Man går ofta in i försvarsläge då. Så istället för att pracka på barnet massvis med förmaningar så kan man uppmana barnet. Testa detta:

  • ”Sätt dig på stolen” istället för ”du får inte vara på bordet”
  • ”Håll i dig” istället för ”akta dig”
  • ”Vill du ha en macka/äpple/russin?” istället för ”nej, det blir inget godis”

osv. osv.

Möblera om hemma och ställ undan fina stilleben som barn inte får röra. Gör hemmet barnvänligt. Det är inte kul att springa runt och leka polis och barnet kommer uppskatta att slippa bli hunsad med hela tiden. Vi sydde ett madrasserat skydd för TVn så att Molly inte kommer åt att peta på den (F är rädd för skrapmärken och döda pixlar).

Säga nej

Bestäm dig för vad som är allra viktigast. Vilka regler tummar vi inte på? Håll fast vid dessa med näbbar och klor, för börjar du rucka på dem så vet ditt barn att det kan hända igen och slutar kanske aldrig att tjata.

Jag brukar säga att om det inte skadar mitt barn, andra människor eller omgivningen/miljön/sakerna samt är superduperjobbigt att städa upp efteråt – låt barnet hålla på!

Men ibland då?

Ett sätt att komma runt denna alltid eller aldrig-problematik med ett lite äldre barn är att säga: ”Jag vill inte att du…hoppar i soffan/äter glass idag/går hem till en kompis” osv. Då är det ingen regel utan något som du som förälder tycker…just nu. Sedan är du fri att ändra dig.

Annonser

Representationen i dataspelet Overwatch

15 mars, 2018

Jag gjorde en snabb analys av karaktärerna i dataspelet Overwatch för 1,5 år sen, men nu när jag har lärt känna personligheterna bättre vill jag fylla på den analysen. För Overwatch sticker ut på ett positivt sätt när det gäller att visa på mångfalden.

För det första är inte alla karaktärerna mellan 20-30 eller 20-40 så som de oftast är i populärfiktionen.

Prickskyttehelaren Ana är 60 år och mamma till Pharah som är 32 år. När såg vi senast en gråhårig kvinna (som inte är en häxa eller någons mormor) i populärkulturen? Ana är för övrigt en gammal soldat som är cool och cynisk. Hon är egyptisk och bär slöja (!).

Andra äldre karaktärer är 61-åriga Reinhardt, 57-åriga Torbjörn och Soldier 76 samt Reaper som är 50+.

I spelet finns flera kvinnliga karaktärer som inte är till för den manliga blicken, alltså inte omedelbart sexualiserade (som nästan alla kvinnliga karaktärer är i spel).

Pharah är kapten och hon ler nästan aldrig. Hon är stram, professionell och visar sällan känslor.

Bild 1:

Mei är en försiktig, tjock kines som är fullt påklädd.

Tracer är en lesbisk, glad, brittisk sprinter med typiskt pojkaktigt utseende.

Sombra är en hacker från Mexico som är fullt påklädd och har snaggat hår på halva huvudet. (Kvinnor bör ju ha långt hår för att vara tilldragande som ni vet…) (och hon har ”barfotaskor”!)

Moira är 48-årig irländsk ”tant” som är ganska androgyn till utseendet. Vissa har sagt att hon är en transperson, men det är inget producenterna bekräftat.

Zarya är en rysk tyngdlyftare med rejäla muskler (och rosa nagellack!).

overwatch.jpg

 

Bild 2:

 

Brigitte är en svensk paladin med heltäckande rustning.

D.Va är ett koreanskt tv-spelsproffs som sitter i en mech.

Symmetra är en indisk, autistisk ingenjör.

overwatch2

När det gäller killarna så finns det också några som inte faller inom den traditionella mansrollen.

Japanska bågskytten Hanzo går runt och spänner sig. Han är halvt avklädd med tatueringar och sug i blicken. (Traditionell kvinnoroll, som en manlig modell – fast tittar inte bort.)

hanzo

Lúcio är en man som ler! Som ser snäll och glad ut och är positiv! Lúcio är en brasiliansk dj som åker rullskridskor. Han är dessutom kortare än de flesta tjejerna.lucio

Det saknades först svarta afrikaner i spelet, men sen kom både Doomfist och roboten Orisa (båda med afrikanska voice actors).

Andra manliga karaktärer är en emo-lieman (Reaper), en gammal soldat, en svensk kortvuxen ingenjör, en scientist-gorilla, en munk-robot, en cowboy (ultramanlig!), en äldre gubbe, en cyborg-ninja osv. Se närmare här.

all heroes

Ja, ganska stor variation som ni ser.

Från början var det fler killar än tjejer bland karaktärerna i spelet, men det fixade producenterna genom att efter hand släppa fem nya tjejer och en kille för att jämna till statistiken. Det finns även en könlös robot (Bastion) som bara ger robotljud ifrån sig.

Jag gillar att de verkligen försöker plocka in hjältar från alla världens hörn och att de väljer egenskaper som avviker när det gäller längd, ålder, kroppsstorlek, personlighet, humör osv. En autist liksom! En leende man! Tre riktigt biffiga tjejer! 19-åringar, 48-åringar och 60-åringar! I samma lag!

Det märks att det är nya tider och att fler tjejer spelar. Det räcker inte med 1-10 manliga karaktärer av standardmodell och 0-1 avklädda kvinnor i spelen längre. Det finns så många fler typer av människor att representera!

Bra jobbat Overwatch/Blizzard!

Ps. Spelet passar även barn eftersom det inte är blodigt. Personer ”elimineras” istället för ”dödas” och får oftast börja om från basen igen. Båda mina barn spelar.

Ps2. Spelet har en enorm fanbase som gör serier, ritar bilder, skriver fanfiction, diskuterar och fantiserar om karaktärerna.


Istället för tandtrauma

10 oktober, 2017

Varning: läs ej om du har tandläkar/tandskräck.

Igår var vi hos tandläkaren för tredje gången på en månad. Stella skulle laga en tand och dra ut en annan som mystiskt nog gått sönder.

Vid första tillfället var tandläkarna helt chockade över att inget syntes för 1,5 år sen och att tanden nu hade gått av till hälften. Igår sa tandläkaren att det inte kan vara pga karies. Men någon annan förklaring fick jag inte.

(För säkerhets skull har vi gått över till eltandborste och vi är supernoga med 2×2 minuter varje dag, Stella har fått en tandkräm med extra flour på recept och vi har stenkoll på småätande, undviker sura och söta drycker in i det sista (kolsyra, citronvatten, saft osv.))

I alla fall.

I torsdags var Stella där på informationsträff om vad som kommer att hända. De visade alla steg på en gosedjursdrake med tänder i munnen.

I går hämtade jag Stella på skolan och hon såg rätt blek ut. Men jag pratade med henne och bekräftade hennes känslor.

Allt gick bra fram tills hon satte sig i tandläkarstolen. Då såg det ut som att hon skulle kräkas/svimma/få ett ångestanfall. Jag riktigt såg på henne hur dåligt hon mådde (pga vet precis hur det känns). Men det blev bättre när hon fick ett glas saft med lugnande medel och sköna kuddar så att den hårda tandläkarstolen blev mer som en fåtölj.

Efter en kvart var hon lugn och dåsig. De satte igång med att bedöva tandköttet.

Jag har läst att rödhåriga har gener som gör att de är svårare att bedöva/söva (Fredrik fick t ex en riktig hästdos när han skulle operera bort blindtarmen när han var 14!). De fick ta dubbel dos av bedövningsmedlet innan tanden ”somnade” på Stella.

Själv satt jag på en stol på andra sidan spottkoppen och höll Stella i handen i 50 minuter. Var så spänd i kroppen (förväntansoro) att jag hela tiden fick säga till mig själv att slappna av i axlar, ben, armar osv. Kände mig lite som jag hör att pappor gör på förlossningar. Typ att det gjorde ont i handen av att den födande kramade den så hårt… ^^ (nä, men det är inte alltid lätt att sitta bredvid heller).

De lagade ena tanden och sen fick de karva fram rötterna i den andra. Det fanns ingen krona att greppa i eftersom den gått av, så de fick gräva med skalpell. När tandläkaren sa ”hämta hovtången!” så började jag må lite illa… Men det gick bra.

Det där med att dra ut tänder är inget nytt i vår familj eftersom Molly drog ut sina framtänder när hon var 2,5 resp. 4 år. Detta efter att de blivit inflammerade efter ett rammel när hon var 1,5 år. Men då fick hon inget lugnande. Hon satt i mitt knä, de tog fram stora tången och KLIPS så var tanden ute.

Men Stella är äldre, mer ängslig och så ville de väl inte att hon skulle få några men av detta.

Om en månad ska vi dit igen för att laga ytterligare en tand. Men då utan lugnande.

Efteråt fick Stella ligga kvar en halvtimme. Folk är nämligen ostadiga på benen efteråt. Stella vinglade runt som en fyllkaja de närmsta timmarna så jag fick hålla i henne.

Men hon hade inte ont på resten av dagen. Tandläkaren rådde oss att ta alvedon, men det behövdes inte. Kanske de rödhåriga generna igen?

Stella fick med de två tandrötterna i en liten skattkista och så lade hon dem i ett glas vatten. Tandläkaren sa att tandfén brukade ge en extra stor peng till barn som varit så duktiga och dragit ut tanden.

Synd bara att tandféns ombud inte hade några mynt hemma… Men jag löste det lite kreativt istället.

Nu har Stella en lagad fin tand och en glugg där första kindtanden skulle sitta på vänster sida nere. Men det är en mjölktand så det kommer en ny om några år.

Men långvariga gluggar är något vi vet allt om i denna familj. Vad konstigt det såg ut när Mollys nya framtänder kom 2,5-4,5 år senare! (Molly när hon tappat den nedre framtanden. Hon saknade alla fyra ett tag och kunde stoppa in mat i munnen utan att gapa. ^^)

Själv har jag en mjölktand kvar. Det kommer ingen under. När den går sönder kommer jag antingen ha en glugg eller behöva skaffa protes.


Pinsam morgon

22 mars, 2017

Sov dåligt för tredje natten i rad och kunde knappt väcka mig när jag skulle upp och lämna barn. 

Sen gick allt utför.

Lämnade av Stella på förskolan och började gå nerför backen. Tog upp mobilen och såg att jag hade en kalendernotering om våffeldag på förskolan. Ooops! Så jag fick gå tillbaka och erkänna att jag hade glömt det. Hej och hå.

Eftersom jag ”bara” tänkt lämna av Stella och sen gå hem och lägga mig så hade jag mina urtvättade tights och en Korn-t-shirt (bandtröja) på mig. Myskläder alltså. Jättekul att gå in på avdelningen med de andra föräldrarna… (vrålpinsamt)

Sen fick jag höra att städföretaget missat att städa åt oss igår. Men jag trodde ju att vi hade jour idag. Måste ha skrivit fel i kalendern (skam!). Pedagogerna var väldigt snälla, men fick ändå jättedåligt samvete.

Så efter en våffla med Stella gick jag ut i köket och städade upp. En förälder hade redan gått ut med soporna och en annan dammsög alla avdelningarna hjälpligt. Snällt! Tog toaletterna också. 

En förälder sa att jag hade fin tröja (syftade troligen på bra band) och jag fick urskulda mig igen och säga att jag trodde att jag bara skulle vara hemma idag (och erkänna att vi missat städet och att det var våffeldag). 

Stella blev ledsen när jag skulle gå hem så jag fick sitta och trösta och bekräfta henne.

Sen hastade jag hemåt igen med lite för många olika känslor i kroppen.  

Fy fasiken. 

Kanske inte det mest pinsamma som hänt mig, men alldeles för mycket så här ”mitt i natten” som det faktiskt är för mig som bara sovit fem timmar och snart ska sova 2-3 timmar till.

Huuu!

Mvh/Groggy


En spänd kropp

20 mars, 2017

Låg vaken två timmar i natt pga spänd och kunde inte slappna av i kroppen. Till slut blev jag tillräckligt klar i huvudet för att ta en värktablett. Det brukar få kroppen att komma till ro.

Varför detta då?

Jo, det är snart dags för avslut med mitt förra jobb och det känns jobbigt. Mailade med min chef igår och hon ska ringa idag. Det finns så många frågor som jag vill ha svar på. Jag kan inte riktigt komma till ro och känslan av orättvisa är stor. Jag accepterar att jag blev uppsagd, men jag har inte alla fakta än varför jag inte kan se alla handlingar som rimliga (angående turordningregler och varför företaget agerat så här). Hoppas på closure snart. Nästa vecka ska jag och en annan uppsagd kollega i teamet dit och säga hejdå över lunch eller fika. Känns jobbigt. Vill inte gråta. Hade helst sluppit avtackning. (Gillar inte att stå i centrum och ännu värre när det inte var mitt beslut att lämna. Finns inget positivt alls i ett sådant möte. (Men vill vara snäll mot kollegorna som har frågat efter mig.))

Det andra jobbiga är det nervösa i att stå inför att få ett uppdrag. Jag har redan fått ett internuppdrag inom företaget där jag jobbar, men nu är ju målet att bli anlitad som konsult.

Agenten/rekryteraren jag träffade i torsdags hade massor av uppslag så jag väntar så smått på att han ska ringa. Har även andra trådar ute. Nu gäller det mest att matcha uppdrag med mina krav på 30-40% arbetstid och mestadels hemifrån. (Men jag har ju fyra månaders avgångslön så rent ekonomiskt är det lugnt.)

Men som trygghetsnarkoman mår jag inte så bra av att inte veta hur framtiden blir. Hamnar jag ute på något megastort företag, ska jag göra smågrejer åt en liten firma eller blir det sysslolöshet i flera veckor eller månader?

Det är ju egenföretagarnas/frilansarnas ständiga huvudvärk det där, så jag är på intet sätt unik. Det är tur att Fredrik har en stabil inkomst, annars hade jag inte vågat.

Men å andra sidan är mitt enda andra alternativ att bli deltidsarbetslös eftersom det nog blir väldigt svårt att hitta ett företag som anställer mig och låter mig jobba 36%…

Är väldans trött idag trots sovmorgon. Inte så konstigt kanske. Men kom iaf långt i ljudboken Pojken som byggde egna världar som handlar om en pappa till en högfungerande autistisk 8-åring. De kommer inte så bra överens fram tills de hittar varandra genom dataspelet Minecraft. Jag bara tänker låg-affektivt bemötande och bekräftande kommentarer hela tiden när jag lyssnar på deras dialoger. Fasiken, det skulle gå så mycket lättare för pappan om han bara lärde sig kommunicera. Låg-affektivt bemötande är superbra och särskilt viktigt i mötet med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Och att validera/bekräfta sina medmänniskor i deras känslor är viktigt för alla. Helt revolutionerande för mitt föräldraskap!

Kanske får ta en te eller nåt så att jag piggnar till.

 

 


Lite om känslor

7 mars, 2017

Känslor – så himla jobbiga va? De flesta i alla fall. 

Jag har ägnat en stor del av livet åt känslor. T ex till att inte prata om dem, inte låtsas om dem och senare att bli tvingad att genomlida dem. 

Känslorna försvinner ju inte tyvärr, de stannar kvar i kroppen om man inte genomlider dem.

Sedan några år tillbaka är min taktik att genomlida känslor när de kommer eller så snart som möjligt (hinna gå undan innan tårarna trillar). Detta gäller känslor som man kan trycka bort, som t ex sorg, ilska och bitterhet. 

Depressivitet och ångest är två känslor som är mycket svåra att trycka bort. Eller ja, det finns ju massa sätt att självmedicinera mot ångest som t ex alkohol, självskadebeteenden, tvångsbeteenden, mat osv. men de lättar ju bara på känslan för stunden. (Ångest är en diffus känsla som brukar ligga ovanpå känslan rädsla, varför jag frågar mig själv vad jag är rädd för och sedan bekräftar jag (validerar) min rädsla för mig själv så att ångesten kan lätta.)

Depression är en slags sista anhalt. Den går inte att trycka bort. Den lägger sig som en slöja över allt. Stundtals kan den fladdra bort, men allt som oftast täcker den över alla andra känslor. Vissa säger att depressioner är en slags sista utväg för att visa att man som person vantrivs i en situation (eller har en kemisk obalans i hjärnan). På samma sätt är utmattningssyndrom sista anhalten för att kroppen ska få vila och att hjärnan ska sluta stressa. 

Men i alla fall. 

Jag är ledsen för att jag har förlorat mitt jobb och att jag måste lämna mina kollegor. 

När känslorna kommer låter jag dem få finnas i min kropp tills de går över av sig själva. Stundtals orkar jag inte och då kopplar jag bort genom att surfa eller spela dataspel. Men sen låter jag dem få fritt spelrum igen. Eftersom det är sorg jag känner så kan jag koppla på och av lite som jag vill. Ändå lite skönare än mina (o)vänner depressionen och ångesten. 

När jag är mitt uppe i de värsta av känslor så tänker jag precis som i Skam att jag överlever timme för timme. Om jag inte orkar det tar jag det minut för minut. Annars sekund för sekund. Tiden får gå och till slut går det över.

Det är skönt att kunna titta på känslorna objektivt. Slänga ut dem på mattan. 

”Här har vi sorgen, ilskan, förväntningarna, nyfikenheten och bitterheten.” Jag ska genomlida episoder med dem alla. När jag vant mig vid min nya situation kommer de att försvinna. 


Prata om känslor

5 december, 2016

Har precis sett klart andra säsongen av You’re the worst på Netflix. En väldigt bra och rolig serie om två dysfunktionella människor och deras två kompisar. Eller ja, de har ett dysfunktionellt känsloliv och klarar inte av att prata om känslor, visa tillgivenhet och att binda sig med mera. 

Som många andra i världen alltså.

Jag är inte uppväxt med att prata om känslor och att trösta. Vi visade våra känslor i huset, o ja, men vi satte inte ord på dem.

Nu som vuxen med två egna barn tränar vi på att prata om känslor och hur det känns. 

Jag har lärt mig att vara konkret och beskriva varför jag känner på ett visst sätt. Allt för att mina barn och min man inte ska misstolka mig och lägga skulden på sig själva nu när jag är sjuk och periodvis väldigt lynnig. 

Den största belöningen får jag när jag hör mina barn säga ”nu är jag jättearg på dig!” och liknande till varandra (istället för att slåss eller säga hemska saker). De kan sätta ord på sina känslor och därmed ta ut dem i ljuset där de inte är lika skrämmande längre.

Häromdagen satt vi och ritade tillsammans. Jag ritade människor med stenblock över sig eftersom det är så utmattningen känns.

I torsdags kväll såg Stella helt förstörd ut. Hon sa att hon skulle rita hur hon känner sig och sen gjorde hon det:

Hon var så otroligt trött sa hon. Jag bar henne uppför trapporna och fram till sängen. 

Hon har pratat om stenen på ryggen flera gånger sen dess. Tänk att vi har fått en gemensam bild för hur utmattning känns (för oss)!

Jag tänker att världen hade blivit en bättre plats om fler människor kunde prata om och visa sina känslor. Vara konkreta, lyfta fram känslan och orsaken. Validera/bekräfta andras känslor.

”Jag blir faktiskt avundsjuk på dig när du får en sån…”

”Jag blir ledsen när jag inte får vara med.”

”Tycker du att det är tråkigt att vi bara pratar om såna här grejer?” (Stella slutar söka uppmärksamhet och får en chans att bli delaktig i konversationen.)

”Jag behöver vara själv nu, det beror inte på dig, jag bara måste få vara själv.” (Sagt av alla fyra i hushållet, även extroverten vid något tillfälle.)

”Jag är inte arg på dig, men det blev bara för mycket när ditten och datten hände…”

”Jag förstår att du blev ledsen när det där hände, vad läskigt!”

Och det där med att prata om känslor och bekräfta (validera, trösta) är inget man är mer eller mindre duktig på av naturen, det är något man måste träna på. Så jag tränar mina barn. Det är en bra början.


Att vara tydlig och sätta ord på känslor

5 augusti, 2016

Jag är så glad för att jag lärt mig själv och familjen att kommunicera tydligt. 

När barnen blir ledsna eller arga försöker jag ta reda på varför och hur de känner sig. Jag kan säga saker som ”vad jobbigt, nu blev du arg för att…” Då bekräftar jag dem och sätter ord på känslorna.

Jag vill inte att barnen ska vara rädd för känslor. Känslor kommer och går, i mitten lever vi ut dem och sedan går de över.

Undanhållna/begravda känslor kan bidra till värre känslor/tillstånd som depression, ångest, bitterhet osv. Vi vinner allt på att leva ut känslorna, validera dem och låta dem passera.

I förrgår blev Molly lite grinig efter några timmar hemma. Jag frågade vad det var och efter en stund när hon tänkt till lite, så svarade hon att hon ”behövde föräldratid nu”. 

Så jag skickade ner Stella till Fredrik i hobbyrummet och så pysslade jag och Molly en stund. Hennes humör förändrades helt när hon fick odelad uppmärksamhet.

Andra saker de säger är t ex ”jag blir så ARG på Molly när hon gör så där”, ”jag behöver vara själv nu” och ”jag tycker att det är tråkigt nu” (istället för att fortsätta busa för att få vår uppmärksamhet).

Själv säger jag saker som: ”det är inte dig jag är irriterad på, det är pga…”, ”nu finns det risk att jag att bli sådär arg igen om ni inte slutar. Och då måste jag gå ut för att lugna ner mig” osv. Jag försöker förklara hur jag känner mig och varför jag reagerar som jag gör. 

Tre av oss i familjen har känslorna ”utanpå” och då är det viktigt att beskriva för att folk (Fredrik!) inte ska tro att vi är arga på honom eller varandra jämt. (Han kan rikta sin kommunikation så att han inte låter arg när han pratar med oberörda. När jag är i affekt kan jag inte styra min röst alls. Då låter det som att jag är arg på allt och alla. Tyvärr. (Men sen säger jag förlåt.))

Denna tydlighet har verkligen revolutionerat samspelet i vår familj.
Ps. Detta hade jag inte med mig sen barndomen utan det är något vi tragglat med hemma de senaste åren.


Den där bitterheten

8 mars, 2016

Jag kan bli så himla bitter på alla som har sin energi kvar, som inte har några psykiska problem och som mår bra.

Jag kan för fanken bli bitter på andra utbrända som inte har några barn/småbarn/krävande barn och som kan lägga upp sina liv som de behöver. Alltså de som kan välja sin vardag själva så att de kan återhämta sig.

Min psykolog säger att bitterhet inte är en av de äkta känslorna och att bästa medicinen är att känna och validera* känslan bakom.

Så istället för att vara bitter ska jag försöka känna ilskan eller sorgen över att jag är sjuk och inte har samma förutsättningar som andra. Och sen ska jag trösta mig själv genom att självvalidera (bekräfta mina egna känslor, t ex ”det är inte konstigt att jag är ledsen och avundsjuk eftersom det är så himla jobbigt att vara utmattad och aldrig kunna följa med på något roligt.”)

Ps. En annan tid i mitt liv med enorm bitterhet var när jag försökte bli gravid med Stella och fick tre missfall under 1,5 års tid. Var grymt avundsjuk på alla som blev gravida lätt och som hade flera barn. När jag väl blev gravid för femte gången hade jag en fruktansvärt plågsam graviditet med bröstkorgsinflammation, karpaltunnelsyndrom, illamående, trötthet, foglossning, halsbränna och slutligen fyra månader sängliggandes eftersom jag varken kunde stå, sitta eller gå pga bröstkorgen och foglossningen. Behöver jag säga att jag fortfarande blir avis och suckar när jag får höra om lätta graviditeter? :-/


Mina bästa barntips

9 december, 2015

– Rotera leksakerna regelbundet mellan lekhörnan och vinden/förrådet så känns leksakerna roligare.

– Skaffa många barnböcker, för som vuxen tröttnar en fort. Köp på loppis och önska åt barnen i present. Tips: Mamma Mu och kråkan, Pettson och Findus, Tio vilda hästarserien och allt av Pija Lindenbaum, Sarah Sheppard och Maria Nilsson Thore.

– Ha inga sov/sängregler utan optimera er sömn så gott det går. Livet är långt och barnen blir äldre till slut. Sömn är för viktigt för prestigefulla regler.

– Läs ”Peaceful Parent, happy kids” av Laura Markham.

– Tjata inte vid matbordet. Se näringsupptaget i ett längre perspektiv, kolhydrater idag, protein i morgon och grönsaker nästa dag… Barns kräsenhet är evolutionär och har du ett okräset barn – grattis!

– Dregglisar till bebisar. Fångar upp dreggel och ofta småspyor. Lättare att byta än hela tröjan. Jag sydde så att jag hade cirka 25 st att byta mellan (hade två dreggelbarn).

– Bär barnen. Investera i en bra sjal eller bärsele (med bälte över höfterna och en sits så att barnet kan sitta i ”grodposition”).

– Bekräfta barnets känslor genom att säga att du ser/märker att barnet är ledset/argt/besviket osv. Låt barn gråta och känna sina känslor innan du avleder. Träna hela familjen på att prata om känslor. Berätta varför du själv blir arg/ledsen/upprörd osv så att barnet inte lägger skulden på sig själv i onödan. Det är inte farligt att visa sina egna känslor så länge barnet förstår varför.

image

– Tänk tema när du köper presenter/julklappar. En ponny eller ett litet duploset är inte kul att leka med, istället för att köpa en av varje sort, bestäm dig för några set och köp bara dem så att barnet till slut samlat på sig en del. Det blir roligare att leka då. (Vi har t ex valt bort barbies, troll, dockhusgrejer, Frostfigurer och playmobil till förmån för ponnies, littlest pet shop, lego, duplo och Monster High som barnen har rejäla samlingar av nu.)

– Ikeas små handdukar är användbara i många år. Först som spyskydd, sen som kisstrasor när det är dags för potträning och sen som småtrasor till köket och allt kladd/spill som blir (de tvättas givetvis efter varje gång).

– Innan du signar upp barnet på fotboll/ishockey/handboll/dylikt, fundera på om du/ditt barn vill ägna kommande helger/kvällar åt kringaktiviterer som matcher, cuper, läger, fikaförsäljning, loppisar, dörrknackning med kak/strumpförsäljning och skjutsande. Om du inte tycker att det låter kul så finns det aktiviteter som inte kräver mer än nån uppvisning/avslutning per termin. Kan t ex rekommendera kulturskolan som ofta är avsevärt billigare (vet dock inte om det finns i alla kommuner).

– Bestäm ett lösenord med barnen och prata om att om det någonsin kommer en främmande person och säger att barnet ska följa med ”för mamma ligger på sjukhus” eller liknande så ska barnet fråga efter lösenordet. Om personen inte fått höra det från föräldern så ska barnet springa därifrån.

– Tänk tävling när barnen ska göra tråkiga saker. Vem kan ligga stilla och blunda i sängen längst? Vem klär på sig först? Ge superhjälteuppdrag när rummet ska städas. Lek jaga tandtroll när munnen ska borstas osv.


%d bloggare gillar detta: