Trassel

20 oktober, 2020

Idag skulle jag och ena barnet gå på ett vårdbesök i stan. Jag brukar ha bra koll, men idag blev det galet.

Vi var färdiga i god tid så jag tänkte att vi kunde åka lite tidigare. Tog en titt på kallelsen och såg att det stod klockan 13.00 och inte 14.00 som i kalendern. Om tjugo minuter alltså! (Själva spårvagnen tar 17 minuter.) Funderade på att ringa en taxi, men vi skulle ändå inte hinna eftersom den måste köra hit först.

Ringde till Fredrik i lätt panik och undrade vad jag skulle göra. (Min hjärna stänger typ av när jag blir stressad medan han är lösningsfokuserad.) Han sa att vi kunde hinna någorlunda om vi skyndade oss. (Jag är aldrig försenad annars så vet inte vad som är rimligt.)

Så vi sprang ner till hållplatsen och det kom en spårvagn efter två minuter. Tur! (De kommer med cirka 10 minuters mellanrum så man kan ju få vänta.) 13.08 var vi inne i Brunnsparken och sprang på nästa buss som stannade vid närmsta hållplatsen. Vi sprang hela gatan upp och hittade in i byggnaden.

Väl framme vid receptionen (13.13) säger personen att vi är på fel ställe!

OMG.

Så vi sprang nerför gatan igen och till en annan likadan vårdinstans. Tjugo minuter sena undrade jag om det var för sent, men receptionisten var lugn och bad en kollega gå och kolla med sjuksköterskan vi skulle träffa. Och det var fine tydligen. :-O

Så sen satt jag där och eftersvettades när barnet pratade med sjuksköterskan. Behövde typ hosta lite efter löpturen, men det ska man ju helst inte göra så här i coronatider, så jag hostade försiktigt och sen tog jag en läkerol för att lindra kliet i halsen.

Torkade mig i pannan, kände mig helt röd i ansiktet och funderade på att gå ut en stund… Barnet sa efteråt att det såg ut som att jag grät lite, men jag sa att det bara var från ena ögat juuu. Typ som att svetten rann ut genom ögat…

Så det var ju…kul…

Men vi hann med hela besöket, så det var ju bra. Har inte lust att åka in igen en annan dag.


Ljus och bygg

19 oktober, 2020

Försöker hantera att det snart är mörkt. I typ fyra månader.

Jag har ju insett att en stor del av mitt problem med mörkret är att jag är hyposensitiv för ljus. Jag cravar ljus. Autister brukar vilja ha det mörkt, men jag behöver ljus.

Och denna vinter kan vi inte resa söderut, vilket brukar vara min räddning under vintern. Har inte lust att gå runt med munskydd i en vecka och vill göra mitt bästa för att undvika trängsel i coronatider.

Så det som håller mig uppe är tanken på att köpa lampor som gör mitt sovrum jätteljust. Lite som ett ljusterapirum. Fast inte ett riktigt förstås för det skulle ju bli jättedyrt. Det är iofs väldigt dyrt att resa till Kanarieöarna varje vinter också. Och det är jättedåligt för miljön. Så jag vill ju gärna ha det där ljusrummet. Och nu får jag ta itu med det.

Det är så jobbigt med lampor bara. Lumen, watt och allt vad det heter. Färgtemperatur, spektrumåtergivning och olika styrkor. Det är så svårt! Och sen ska man ha en armatur med maximalt många enheter.

När vi köpte lampa till vardagsrummet för några år sen så letade vi i många affärer och velade jättelänge. Vi köpte t o m en lampa som vi sen flyttade ner i källaren eftersom den kändes fel.

Till slut kompromissade vi (jag ogillar spotar och F ville ha nåt som inte hänger ner så mycket) och köpte en stång med glödlampor istället för spotlights. Och vi hittade dimbara lampor med tre olika lägen som byts genom att trycka på strömbrytaren.

Läge 3 var tydligen ”städläge”. Båda säljarna i lampaffären sa nåt i stil med att ”så ljust vill man inte ha det annars”.

Hehe. Jag kör enbart med läge 3. Skulle gärna vilja ha det ännu ljusare.

När det är så ljust att solen lyser upp ögonlocken med ett mjukt orange sken när man blundar, då är det bra.

Jag är katten vid lampan. (En annan i familjen är katten med solbrillor (men ej autist).)

När det gäller byggplanerna så fick vi ju bakslag när vi fick reda på att vi behöver ett rivningslov för att ta bort carporten (som har bygglov). Efter att ha skickat in en kompletterande ritning samt rivningsplan fick vi ett besked om rivningslov redan efter några dagar. Skönt! För deras maxtid är 10v + en månad för grannar att opponera sig. (Om de nu prompt vill ha kvar vår skräpiga carport?).

Så nu är det dags att ta itu med bygganmälan igen. Ska försöka få ritningarna utskrivna för tredje gången. (Vi har lyckats skicka fel filer till syrran resp. svärfar (som har tillgång till A3-skrivare på jobbet) hittills så att det saknas ett fönster. Suck!)

Men sen är det ”bara” påskrift av grannarna, scanna in och fylla i alla uppgifterna. Så ska vi få besked inom en månad.

Eftersom det redan är nästan i slutet av oktober så blir det knappast byggstart i år (måste ju hitta hantverkare, ta anbud, skriva avtal m.m.). Men kanske i vårvinter?

Vi behöver ändå tid att riva carporten och ta ner asbestplattorna på kortsidan. Ska bli kul att göra det mitt i vintern istället för i september-oktober som var planen… 🙄 (eller ja, det kan ju lika gärna bli i vår om allt fortsätter försenas).

I natt drömde jag att vi flyttade till ett riktigt drömhus och jag fick ett stort rum om typ 20 kvm med gott om plats för säng och ateljé. Utsikt över berg och träd från två fönster. Sen gick vi ner i källaren och såg att de gamla ägarna lämnat mängder med möbler och prylar till oss! Vilken skatt!

Men i verkligheten går det bra med mitt lilla 6 kvmrum. Men jag önskar att det gick att möblera så att jag kan ställa skrivbordet vid fönstret (och ändå öppna dörren. ^^)

Jag längtar tills utbyggnaden är färdig så att jag kan kicka ut sängen ur mitt hobbyrum. Då får jag äntligen plats med en hurts där jag kan förvara allt konstnärsmaterial, alla teckningar och alla prylar som trängs idag. Sen ska jag ställa en 2+ meter lång djup arbetsbänk framför fönstret och sitta där och skapa (och jobba längre fram) med min maxbelysning i taket. Kommer att bli grymt!


Lika barn

14 oktober, 2020

Man vet att man hamnat hos rätt frisör när hon säger ”snygg frisyr” åt ens gamla tröktofs (med ojämnt klippt hår, men det syns ej i tofsen som tur är), men sen inser man att hon menar ens gröna lugg och så noterar man att hon också har grönt hår.

Ja.

Jag har ju mina fördomar om att frisörer är ytliga (pga yrkesvalet), men min frisör är alternativ, HBTQ-ig och har färgglatt hår. Så det är bra för mig. (Som har svårt för kallprat.)

Ps. Slutade gå dit för drygt två år sen för att det tog för mycket energi, men nu när jag har mer energi igen så ska jag ta tillbaka min kortare frisyr som inte skaver mot halsen och kan därmed slippa tofsen som jag alltid har när jag inte ligger ner. (Inget sticksigt fär röra min hals. Enbart typ halsdukar.)


Energi

13 oktober, 2020

Det känns som att jag börjar få mitt liv tillbaka! Och med det menar jag min energi, min frihet, mina valmöjligheter och att komma ur den fruktansvärda pressen och fängelset som kraftigt nedsatt energi/fatigue innebär.

Denna vecka planerar jag att åka till rehaben två gånger för första gången. (Jag började på rehaben i augusti och då var det svårt att få till ens en gång i veckan.) Jag tänker att jag kan göra två aktiviteter per vecka varav vårdbesök/ärenden/möten räknas som en grej. (Jag har sånt de flesta veckorna, men denna vecka var tom så nu ska jag prova med två rehabtillfällen.)

Men detta: Jag väckte mig med väckarklocka, åkte in till rehaben inne i stan, ritade serier på ”öppen verksamhet” i typ 1,5h och sen satt jag inte lutad med huvudet mot rutan med naturljud i hörlurarna som jag fick göra efter arbetsträningen för några år sen.

Nä, efteråt promenerade jag till en konstnärsaffär och i den affären blev jag inte tokstressad, svettig och fick tunnelseende utan jag tog god tid på mig att hitta det jag skulle köpa.

Sen satt jag inte utmattad på en bänk på hållplatsen utan promenerade vidare till frisörsalongen som jag inte besökt på typ två år.

Väl där bokade jag en klipptid eftersom jag ändå var på parallellgatan och sen promenerade jag lite till. Åkte in till Brunnsparken, lämnade tillbaka de kliiga byxorna och sen åkte jag hemåt.

Och jag är inte utmattad, inte överstimulerad, genomsvettig eller uppstressad. Jag är som jag var förr. Before 2013.


Och det känns helt fantastiskt. Jag vågar nästan inte tro det. Vågar knappt uttala det.

Men de senaste åtta dagarna har jag sprungit tre gånger, yogat två gånger och gått timslånga promenader fyra gånger.

Och jag har målat element och trappor, förberett och haft ett minisläktkalas (4 gäster som ingår i inre cirkeln av de vi träffar ofta (pga corona)), hjälpt barnen med läxor 30-60 min varje kväll osv. Och varit på rehaben varje vecka.

Jag blir lite trött på eftermiddagarna och vilar en stund. Men mer än så behövs inte just nu.

Det är magiskt.

Jag vågar nästan inte tro det.

Vad är skillnaden mot tidigare då?

Jo, jag har bearbetat en väldigt massa grejs i hjärnan och min bakgrund (inte klar dock), jag har jobbat massor med min komplexa ptsd/trauma och minskat ångesten, reaktion på triggers i vardagen osv. Jag reagerar inte lika starkt på besvärligheter helt enkelt. Och detta sparar enormt med energi i vardagen.

En annan sak är att vardagen flyter på bättre i familjen. Kan inte gå in närmre på det online, men det är stor skillnad.

En tredje grej är att vi haft färre jobbiga yttre omständigheter denna höst. Det räcker ju med att F blir sjuk eller reser bort i jobbet eller andra avvikande grejer för att fullständigt golva familjen. Livet fungerar när det flyter på men vi har inga marginaler.

Eller jo, lite mer marginaler har vi ju nu när jag har energi. Men att jag har energi beror ju också en del på just detta. ^^

Bara det att jag nu varit hemifrån i över fem timmar! I vanliga fall orkade jag max 2-3h och då behövde jag oftast sova några timmar efteråt och sen vila hela dagarna före och efteråt.

Nä, det är helt fantastiskt att jag nu börjar kunna göra saker igen. Så otroligt skönt.

Hoppas nu bara att det inte blir några stora bakslag, att vi slipper extra belastande grejer i vardagen osv.

Jag fortsätter jobba med konstterapi nästan varje dag tillsammans med avslappning och bearbetning av känslor. För det behövs verkligen. Och jag hoppas att kroppen slutar spänna sig och värka snart så att jag kan sova på nätterna.

Men ändå! Rehab, konstnärsbutik, boka klipptid och lämna tillbaka byxor på samma dag! Wow!


Köpa byxor

9 oktober, 2020

Efter rehaben igår försökte jag köpa byxor.
Jag blev tipsad om Monki och de hade jättefina…tröjor! Så jag provade typ sju olika tröjor och köpte en.

Men det var ju inte det jag skulle köpa så jag fick gå vidare.

Eftersom jag köper kläder så sällan så har jag dålig koll på storlekar, vad jag passar i och vad jag ska leta efter så det blev till att hänga högvis med kläder på armen. När jag väl insåg att jag behöver en shoppingkasse och sen hittat en, så fick kläderna inte plats i den. Och det blev ett himla galgtrassel. I alla affärerna!

Väl i provrummet lämpade jag av en enorm hög med kläder på pallen i och började rada upp alla galgarna på krokarna. På KappAhl var jag tacksam för att man slapp ta en sån där nummerbricka. ”Jag har tio plagg” (varav fyra likadana koftor i olika färger).


Sen provade jag alla kläderna och de flesta var i fel storlek, färg (så att jag ser för blek ut) eller passform (måste ju vika ner byxor nu när det inte finns lowcut-byxor längre.

Hittade ett par vrålsnygga svarta kostymbyxor med resår i midjan och utsvängda nertill. Jag köpte dem, men jag måste tyvärr lämna tillbaka dem eftersom tyget känns lite sticksigt på insidan. 😦

Sen fick jag ont i skuldrorna av allt bärande. Skulle kanske haft med en sån där personlig bärare (a.k.a. pojkvän/man). 😛

Hittade en fin tröja och en till fin som var lite för dyr. Och jag orkar inte köpa bara en tröja om den inte är nåt speciellt så jag hängde tillbaka kläderna. Om jag inte kan sluta tänka på dem kan jag köpa nästa vecka.
Men det var ju inte tröjor jag skulle köpa!

Efter fyra affärer och ca 25 provade plagg köpte jag alltså en tröja och ett par byxor (som ska lämnas tillbaka). Yay…

Så jag får gå på jakt igen. :-/
Ps. Av två anledningar köper jag inte kläder online. 1. Jag vet ju inte vad jag vill ha/passar i och hänger tillbaka typ 90% av plaggen jag provar och det skulle bli ohållbart att skicka tillbaka så mycket kläder. 2. Det är miljövidrigt att skicka tillbaka en massa kläder för affärerna brukar skicka returer till ett annat land för ”uppfräschning” och sen tillbaka till butiken. Alla de turer kläderna åker på skadar vår miljö helt i onödan. Bättre att prova i butik så att returer blir en undantagsgrej istället för ett normalt förfarande. (Men fritt fram att shoppa online om man sällan skickar tillbaka förstås!)

Jag hinner ju ingenting

7 oktober, 2020

Jag antar att de flesta känner så här, men ärligt talat. De flesta av er hinner ju ändå jobba, plugga, vara föräldralediga och liknande. Sen kanske ni inte hinner så mycket på fritiden, men rent objektivt har de allra flesta av er mer tid än vad jag har.

Och det beror på att min vakna tid är mycket kortare. Jag ligger ju i sängen mellan ca 23.30-12 varje dag. Så istället för 16-18 vakna timmar är jag vaken/kan göra saker max 9-12h per dag. För ibland ligger jag vaken flera timmar på natten och sen sover jag till 14. Och då blir ju dagen ännu kortare. Detta händer flera gånger i veckan. Om jag då ändå kunde använda de där vakna timmarna till något. Men nä, då är jag jättetrött och groggy och vill helst bara somna om, men kan inte pga smärtande kropp eller lättare ångest.

Men nu när jag inte måste vila hela dagarna också så hinner jag ju med lite mer på dagarna. Men samtidigt har jag ju höjt mina förväntningar, så jag upplever ironiskt nog som att jag hinner med färre saker trots att jag egentligen gör mer.

Jag brukar ligga ner nån 30-60 minuter på eftermiddagen och ägnar resten av tiden åt olika måsten, borden och rehab. För jag vill ju bli friskare och kunna börja arbeta lite så småningom.

Nu när jag inte renoverar fönster och element all ledig tid längre så har jag kunnat dra igång projekt träning (jippie!). I söndags yogade jag, i måndags sprang jag tio minuter och grävde ut pallkragar och flyttade jord efteråt. Igår promenerade jag i en timme (mot normala 30 minuter innan orken tar slut) och idag sprang jag tio minuter igen. Jag är noggrann med att inte springa för mycket så här i början så att kroppen har en chans att vänja sig. Jag vill inte dra på mig skador i onödan. Men det känns otroligt bra att få springa och röra på mig. Jag mår ju bra av det. Men jag har varit alldeles för utmattad för det de senaste sju åren.

En annan viktig sak i min rehab är att bearbeta gamla känslor som fastnat i kroppen. Varje morgon ligger jag kvar i sängen och andas och släpper fram känslor som jag i normala fall trycker bort. Jag föreställer mig att jag öppnar en lucka i svaljet och låter känslorna välla fram.

Panik, ångest, skräck, obehag och andra jobbiga grejer kommer upp och det känns jobbigt men OK. Jag andas lugnt och kroppen brukar faktiskt slappna av självmant av denna övning!

Min ”muscle armoring” (kroniska spändhet) har faktiskt blivit bättre sen jag började med detta sporadiskt sen ett år tillbaka. Det är det enda som verkligen hjälpt hittills, men jag har hört att neurofeedback också ska vara bra. (googla)

Sen föröker jag även måla/rita ut mina känslor. Idag tog jag fram pastellkritorna och ritade en serie snabba teckningar av obegripliga saker som dock kändes sjukt obehagliga när jag tittade på dem. Jag förstår inte riktigt vad de föreställer, men det verkar vara nån slags grejs som jag förvarar i min kropp.

En annan sak jag försöker hinna med är att gå in i flow. Då släpper jag lös tankarna och tappar tid och rum. Då är jag helt närvarande i nuet. Det sker oftast när jag gör något riktigt roligt som att skriva om intressanta grejer på Instagram, måla tavlor, spela brädspel eller Overwatch på datorn. Jag mår bra av att vara i flow.

Ja, och sen är det ju alla måsten då. Jag skrev ju om läxorna häromdagen och det är ju även andra saker som att beställa mat, köpa nödvändiga grejer, boka om vårdtider, sköta administrationen, röja, tvätta, sköta om djuren och allt sånt där. Diskmaskinen. Byta handdukar.

Och kroppen ska ju skötas om. När man har så här korta dagar tar kroppen oproportioneligt mycket tid. Det är tvätta sig, äta, sova, smörja in torr hud och fötter. Stretcha, köra foamrollern (för värkande vader), gå på toa och duscha regelbundet.

Så istället för att bara beta av dagens måsten och borden efter rehaben så satte jag mig och bloggade. 😛 Men att skriva ut mina tankar är också en form av rehab. Det är viktigt att jag släpper loss tankarna, för annars lossnar de ju inte. Så klart.

Men som ni ser så har jag ”mitt jobb” att göra. Det är inte så att jag slappar och kollar på TV på dagarna. Det gör jag sällan. Jag gör allt jag kan för att bearbeta, återhämta och rehabilitera mig.

Och i morgon ska jag på kreativ verkstad på rehabiliteringen.

PS. Inser ju att jag hinner med väldigt mycket.


Högstadiebarn

5 oktober, 2020

Molly fyller ju snart 13 år och då har vi föräldrar inte tillgång till hennes Mina vårdkontakter längre… Jättekul att de tror att en 13-åring ska gå in och boka vårdmöten och hålla koll på sin medicin själv… (ny regel sen i våras)

Det verkar som att hon måste ha bank-id för att vi ska kunna logga in åt henne. Och det bank-id med rätt access ges tydligen helst inte till barn under 18 år. (Hallå!?)

Så då måste föräldrarna ta med barnet till banken för att få ett specialtillstånd. Och då måste barnet ha legitimation.

Och Mollys pass har gått ut. Och även om vi inte kommer att resa på ett tag pga corona så måste vi betala 400kr för ett pass så att hon har en legitimation. (Jag och F förnyar våra först när vi vet att vi ska resa.) Och att köpa ett vanligt id-kort kostar också 400kr så det är ju inte bättre.

Så först ska vi boka en passtid till ett helt onödigt pass (just nu) och sen ska vi boka bankmöte och gå dit alla tre, bara så att vi ska kunna sköta vårdadministrationen om henne. Suck!

Jaja.

Vi ska ändå fixa ett betalkort till henne, bankinloggning, swish och lite såna grejer. Och jag och F har också lite bankgrejer vi vill lösa.

Sen alla dessa läxor! Det har verkligen eskalerat de senaste åren. Förr hade Molly typ två-tre läxor per vecka och typ tre prov per termin.

Nu måste vi göra en läxplanering varje vecka där vi kollar på skolportalen vad som ska göras och sen planerar vi in vad hon ska öva på och på vilka dagar.

Om det är prov i NO t ex så behöver hon ju ett antal dagar att träna in det på och då måste vi göra det parallellt med spanskaglosorna, engelskaglosorna, matteläxan (som alltid tar typ 2h och kräver hjälp av F (Molly är inte dålig på matte, men de är svåra!)). Och de flesta av läxorna kräver förhör och motivationshjälp av oss föräldrar.

Så varje dag vid 19 får vi sätta oss och göra alla dagens läxor.

Stella har läsläxa fyra dagar i veckan och engelskaglosor som hon övar på 3-4 dagar. Men hennes läxor går ju snabbt (15-20 min) i jämförelse med Mollys (30-120 min).

Och det blir väl bara värre och värre nu under högstadiet och gymnasiet.

Jag minns att vår skola hade en regel om max två prov per vecka. Alltså, två prov varje vecka inklusive alla språkglosor, matteläxor, vanliga läxor i SO och NO är ju jättemycket. Så många prov har inte Molly än iaf.

Det märks att kraven ökat rejält nu i högstadiet. De förväntas kunna ta sig till en idrottplats i skogen själva, de har mängder med mappar och böcker och papper och grejer och lärarna skriver inte några veckobrev längre. Vi fick köpa en kalender till Molly för första gången så att hon kan skriva upp viktiga grejer.

Jag känner mig som en administratör för barnen och det är sannerligen inte lätt när jag inte själv kan vara där och samla in informationen. (Jag curlar inte, men kan av privata skäl inte berätta mer om varför.)

Men jag tänker att det är två år och 3/4 år kvar nu för Molly. Sen kan hon börja på sitt efterlängtade estetiska program (eller liknande) och rita/måla mest hela dagarna. Hon gör ju redan det flera timmar varje dag. Det är verkligen hennes kall.

När konstgrejer blandas upp med de få pluggämneskurser som ingår för alla på gymnasiet så kommer det nog att bli lättare. Jag önskar själv att jag fick gå estet på gymnasiet. Nu alltså! Det hade varit så kul! ^^

Ja, och att bara överleva högstadiet med alla hormoner och popularitetstävlingar och känslostormar och puberteten och alltihop. Hu!

Jag minns högstadiet som en sån där överlevartävling där folk krigade om vem som var cool och/eller kunde skaffa en pojk/flickvän (högsta beviset på att man var värd nåt!). Så mycket känslor och rädslor och ”vem är jag” osv.

Men får väl hoppas att det där tonats ner något nu för tiden. Molly trivs ju i sin nya klass iaf och har fått flera nya bra vänner. (De splittrade klasserna till sjuan.)

Har för övrigt världens ångest över att Stella växer upp så fort. Med Molly känns det enklare eftersom jag vet att jag för uppleva allt igen fyra år senare, men med Stella är det sista gången. Och hon är ju min lilla bebis. Och hon är snart nio år och snart kommer hon inte vilja leka med mig längre!

Jag förstår att det känns helt främmande för er med småbarn, men det kommer en tid i livet när ens barn svarar ”nä” när man frågar om de vill hitta på något kul. När de absolut inte vill ha en kram och går in på rummet när man själv är umgåssugen.

När man måste fundera ut riktigt roliga grejer och använda sin mest peppiga och trevliga röst för att barnen ska förbarma sig över en och vilja vara med en.

Stella vill fortfarande, men jag vet att tiden är knapp. Om bara 1-3 år sitter hon där själv på sitt rum också.

Så det är sista skriket för mig nu. Får kräma ur det sista ur den trevliga, härliga åldern 7-10 år. 😩

Ps. Men Molly vill iaf ibland prata lite och ibland spelar vi spel och dataspel. 💜

Ps2. Vill inte säga till er småbarnsföräldrar att njuta av tiden för det blir ju lite för mycket i den åldern. Men ni som har låg- och mellanstadiebarn: ta tillvara på dem och bygg upp en bra grund för samtal och förtroende. (Ska vara bra inför tonårstiden har jag läst.)


Stryka nåt i jul?

5 oktober, 2020

Det börjar närma sig jul och myskänslan börjar komma. Och samtidigt den stora stressen.

Jag funderar på vad jag kan plocka bort för att slippa bli så stressad i decemeber?

Julklappsinköpen stressar mig mest så jag tänker att jag inte är med i secret santa-utlottningen hos svärsläkten. Julklappsspelet kan jag också skippa.

Att köpa julklappar till barnen och syskonbarnen känns OK. Julklappar är ju typ magiskt för barn. För vuxna som kan köpa sina egna grejer och oftast redan har ett välfyllt hem – not so much!

Och miljöångesten kanske minskar lite om jag inte aktivt bidrar till konsumtionshysterin på julen heller (jag är ju minimalist och shoppar så lite jag kan).

Barnen kommer för övrigt att få få prylar nu till deras födelsedagar. Satsar på digitala presenter som inte belastar miljön i första hand. (De får två fysiska väl utvalda prylar var.)

Sen underlättar coronaviruset för mig. Ingen lucia i ett överfyllt klassrum och inga avslutningar/uppvisningar att stressa iväg till.

Minns när Molly hade både kör- och dansföreställning samma vecka i december. Eller ja, barnen har ju inte ens några aktiviteter just nu och det är skönt. Stella hoppade av scouterna när hennes kompis flyttade upp en grupp pga ett år äldre. (Men hon kanske hoppar på nästa år igen?) Men barnen blir typ mest stressade och trötta av aktiviteter på kvällarna. De behöver också vila.

Jaja.

Sen tänker jag att jag får avstyra extra släktträffar runt jul. Det får räcka med två julfiranden för mig.

Och inga inbokade vårdbesök i december om det går. (Brukar typ alltid bli nåt obligatoriskt, men ska försöka boka om!)

Skulle vilja hinna njuta av december utan att ränna till olika postombud för att hämta ut paket och sitta på webbshoppar och försöka få svärsläkten att lägga upp vettiga grejer i sina önskelistor osv.

Slippa bli helt golvad efter ett antal långa dagar med mycket överstimulans runt julafton.

Slippa leta lucialinnen, panikköpa batterier och komma ihåg att swisha för avslutningspresenter till lärarna (men det kommer jag göra ändå så klart. Lärarna ska ha tack. Bara trött på administrationen.)

Men jag får fundera på vad mer som är jobbigt i december och om jag kan stryka mer grejer. Jag gillar ju egentligen julen, men det har varit så jobbigt de senaste åren.


Mer om byggnadsvård

4 oktober, 2020

Senaste grejen jag studerar är byggnadsvård, renovering, hus genom tiderna och hur man bygger. Inte så konstigt eftersom vi snart ska bygga ut och jag renoverade gamla fönster nu i somras.

Vi bor i ett hus från 1938 och det är ett typiskt funkishus. Jag gillar även sekelskifteshus och 1850-talshus och däromkring. Vi besökte flera sådana hus i somras. (Kompisars och släktingars hus och sommarstugor.)

Ni vet såna här.Vi funderar på hur vi ska införliva utbyggnaden i vårt nuvarande vardagsrum. Istället för ett rum med dörröppning är planen numera att riva hela väggen så att det blir ett stort vardagsrum.

Tidigare funderade vi på att lägga parkett i utbyggnaden och sen kom tanken om att riva vårt plankgolv för att få samma.

Men nu när jag läst på om byggnadsvård så känns det helt galet att riva ut ett trägolv från 30-talet när det går att fixa till det. Och ett modernt parkettgolv skulle passa in mindre bra. Och var är miljövänligheten i att riva ut ett bra golv?

Så istället funderar vi på att slipa bort den fula gulnande lacken med mängder med repor och svart skrap och köra nån annan behandling, t ex olja.Jag har även läst om skurgolv och de är ju jättefina, men jag orkar inte. Tyvärr. (När de får fläckar bör de behandlas direkt och sen ska de skuras med såpa regelbundet.)

Men om vi lägger in ett trägolv med samma bredd och behandling i utbyggnaden så skulle nog golven kunna matcha ganska bra.

Och vi vill ha samma stil på taket, lister m.m.Dock vill vi ha släta väggar istället för ful strukturtapet. Så kanske blir det till att bära in ALLT i ett annat rum och fixa väggar och tak… 😬

Här är en bild på golvet föresten.Vi har likadant på övervåningen men det är mindre gult.I köket har vi laminatgolv (inte bra, det går ej att slipa och är vattenkänsligt) och i källaren lade vi parkett för några år sen (och klinker i badrum och olika förrådsutrymmen).

Så det är mycket att fundera kring. Men roligt! Vill ju jobba mer med att bevara det gamla vi har istället för att riva ut och köpa nytt. Både för miljöns skull och för att bevara det fina gamla.Jag har fått lära mig att panelen vi har i trappan är pärlspont.Gammal ledstång i bakelit. Typiskt funkismaterial.Taket i källaren.Fina gamla dörrvred och lås i källaren. Detta är dock inte funkis utan äldre. Men det märks att de som byggde huset satte det minst moderna i källaren så som man ofta gjorde.Massvis med gamla knoppar på nästan helt släta dörrar (klassisk funkis så att det går lätt att rengöra).Här är taket vi vill kopiera till utbyggnaden. Lister i ett mönster.

Jag har även skrapat ett element i mitt rum eftersom färgen flagnat. Det var riktigt jobbigt och tog 2,5v. Nu ska det målas.

Men jag är stolt över mitt jobb och att jag höll ut. Känns bra att jag gjorde det ordentligt och inte fuskade eller köpte ett nytt element och slängde detta gamla välfungerande element.Önskar att det med att laga och bevara kunde bli mer poppis. Det behövs verkligen för miljöns skull. (Helt sjukt att folk slentrianmässigt river ut fullt fungerande moderna kök för att få dem i ”sin stil”. (Byt färg/front på luckorna istället om du måste!)).

Och jag tänker att om man inte gillar 50-tal, 80-tal, 2005-tal eller liknande och tänker riva ut och renovera fullt fungerande bostäder – köp en annan bostad istället! (Bostäder behöver ju renoveras och underhållas, men jag vänder mig mot de där okynnesrenoveringarna för utseendets skull.)

Sen jag lärde mig om detta har jag insett att jag tidigt förstod att jag inte gillade hus mellan 50-90-talet. Och de gick helt enkelt bort när vi letade hus. Och turligt nog fanns det äldre hus i vår stadsdel.

Bättre att rätt person får möjlighet att köpa rätt bostad och bevara det tidstypiska än att onödigt många bostäder renoveras till 2010-20-talsstil.Det känns kul att lära mig mer om detta.


Kalasmånaden har börjat

2 oktober, 2020

Det är 1 oktober och därmed är kalasmånaden igång.

I år är det mindre än vanligt pga corona och att barnen blivit äldre och att inte alla har barnkalas varje år längre. (Så skönt!)

Vad jag menar med kalasmånaden? Jo:

Barnen brukade gå på kalas hos Lisen, Uma, Filippa och Milo och sen fyller de själva år den 10e och 13e oktober. Och den 15e oktober fyller Fredriks kusin år (som ingår i den del av släkten som firar allas födelsedagar allihop tillsammans varje år (alla, alla, alla!).

Och oktober brukar bli som ett bokslut för mig som förälder. Särskilt eftersom jag klämde ut min mage blev uppsprättad i oktober båda gångerna, fast med fyra års och tre dagars mellanrum.

Och i år ska ovan nämnda kusin få sitt första barn. Vilken dag som helst. Vågar man hoppas på en till unge den 15e på hennes födelsedag? 😉 Eller kanske den 10e eller 13e? Det är ju bra datum ändå…

Stella kan i vanlig ordning inte sluta prata om födelsedagen och det är ju som det ska vara. Molly är mer cool med det (det mesta faktiskt). Hon säger att hon inte bryr sig så mycket. Men jag tror att hon längtar tills hon fyller 13 år och blir tonåring på riktigt. Hon har varit så lillgammal ett tag.

När det gäller kalas som alltid är den stora stressen så har vi pga corona minskat ner rejält.

Vi har ett litet kalas hemma för Fs föräldrar och syskon (men inte hela stora gänget med moster, kusiner, alla gamlingar m.m.)

Sen träffas min släkt på ett museum och fikar lite efteråt veckan efter. Så kan vi även hålla covidavstånd (mycket rymligt museum).

Åsså förhoppningsvis inga kompiskalas precis som förra året. Stella ska på maskeradkalas utomhus på lördag, men det är första kalaset på evigheter.

OK, barnen träffas ju hela dagarna i skolan, men det är skillnad när en massa föräldrar ska hämta och lämna på ett kalas. Då är det bra att de är utomhus istället för att mötas i en trång hall. (Särskilt för något så pass ”onödigt” som ett kalas.)

Molly avskyr för övrigt uppmärksamhet och att öppna presenter inför folk precis som jag. Hon skulle faktiskt helst stå över kalas (bortsett fikat!). (Men vi har kalas för båda samtidigt.)

Själv har jag aldrig kalas för jag gillar inte när det blir en massa folk, när jag ska vara värdinna och få uppmärksamhet. Hatar också att få och öppna paket om det inte är från min familj. (Och vi avskaffade ju presenter till vuxna i min släkt för en massa år sen och det är skönt!)

I år ska jag nog inte vara med i secret santa-julklappsgrejen med Fs släkt för jag blir tokstressad av att försöka köpa prylarna. Särskilt när vissa skriver kassa önskelistor… ^^ Jag kan ärligt talat köpa och packa in min egen Warhammerfigur och ge till mig själv på julafton. Så vet jag vad jag får och att jag blir nöjd. ^^

Nä, presenter är ju mest onödigt tycker jag nu när man är vuxen och har egna pengar. För barn däremot – då är det magiskt!


%d bloggare gillar detta: