Annorlunda förutsättningar

31 mars, 2020

Jag älskar att läsa science fictionböcker om hur ens förutsättningar förändras på t ex en annan planet, efter en naturkatastrof, när det råder brist på nåt viktigt osv.

T ex i boken Dune råder det brist på vatten på en ökenplanet och i ryska Metro 2033 bor människor i tunnelbanesystemet efter en kärnvapenskatastrof ovan jord. Tunnelbanestationerna har förvandlats till små minicivilizationer med t ex kommunistiskt styre, nazistiskt styre, kapitalistiskt styre, en är översvämmad, en har en sekt, en är som en spelhåla osv. Så huvudkaraktären färdas genom en mängd olika miniuniversum med olika livsvillkor i samma bok.

I alla fall.

Det jag skulle komma till är att vi lever i en sån här situation just nu i och med coronaviruset.

Gamla normer gäller inte längre, regler ändras från dag till dag, folk bunkrar, ”säkra jobb” som serveringspersonal blir permitterade och allt ställs på ända.

Människorna gör sitt bästa för att anpassa sig.

Min familj har t ex slutat köpa lösgodis till förmån för fredagsglass och chokladkakor. (!) (Vi har typ aldrig glass hemma och jag har ätit plockgodis på fredagarna sen jag var liten.)

Helt plötsligt vill jag inte åka kollektivt längre utan tar helst bilen (som jag helst avstått från pga miljön).

Och vi vill helst bara vara utomhus när vi träffar folk. Om vi ens vågar träffa någon.

Toapapper blir plötsligt guld värt tillsammans med mediciner. Mataffärer, apotek och tv-spelsbranschen blomstrar medan många andra branscher klappar ihop.

Vi som handlat mat på nätet varje vecka kan plötsligt inte göra det längre pga flera dagar långa leveranstider (uppbokade utkörningstider), så Fredrik har fått handla i affären istället. Idag har vi dock beställt ihopplock av lokala ICA så att F bara kan plocka upp beställningen.

Folk är ute och vandrar i naturen som tokar och äldre släktingar sitter hemma i avskildheten. Det skrivs guider om hur man överlever karantänen och att jobba hemifrån.

Allt vanligt liv tycks ha stannat upp och färre pratar om saker som sport, shopping, miljön, kändisar osv. I tidningarna handlar typ 80% om corona och dess påverkan på samhället, sporten och kulturen. Andra saker känns inte så viktiga längre. OS, EM, Eurovision och annat ställs in eller skjuts upp.

Det är en intressant tid att leva i måste jag säga.

Mitt liv har inte förändrats så mycket eftersom jag är sjukskriven oavsett. Men Fredrik jobbar hemifrån och vi har nästan inga ärenden, möten eller kalas att gå på.

Så på ett sätt är det skönt för mig. Livet har blivit mer förutsägbart när Fredrik alltid är hemma och inte ska på jobbresor och afterworks hela tiden. Allt är inställt, vi ska vara hemma. Punkt. Eller möjligen gå ut i skogen på promenad med nån kompis.

Det blir ingen påsk, ingen Sälen, ingen valborg, inget första majtåg, ingen vårfest i klassen osv. Vi vet inte vad som händer i juni och i sommar. Vi vet ingenting.

Och vi har typ inget att prata om. Vi kan typ inte planera saker (annat än naturutflykter).

Men jag lider inte. Det är som sagt ganska lugnt och skönt för mig.

Men jag förstår ju att andra som hållit igång och flytt från sina tankar och känslor mår dåligt nu. De som stressat fram energi och aldrig stannat upp.

De som inte har några hobbies på hemmaplan och numera är trötta på TV och nätet. De som bor själva eller känner sig social isolerade. De som inte har någon att ringa till.

De som blir arbetslösa, måste kånka sina företag eller stjäla mat i affärerna i Italien pga nyfattigdom.

Jag förstår att folk oroar sig för sina äldre släktingar och personer i riskgrupper. Att folk som måste jobba är rädda för att bli smittade. Rädda för att bli sönderarbetade inom vård och omsorg. Rädda för att behöva prioritera mellan om man ska rädda en äldre eller yngre sjuk person i behov av intensivvård.

Coronaviruset drabbar alla, oavsett status, ekonomi, hudfärg och sexualitet. Priviligerade rika stockholmare ska inte resa ut till sina sommarstugor i påsk och finländare och italienare som försöker fly från avspärrade orter blir hemskickade eller straffade. Du kan inte köpa dig ur detta. Det spelar ingen roll om du är vit/man/rik/hetero/dylikt. Vi gör detta tillsammans nu.

I januari kunde jag aldrig tro att allt detta skulle hända. Vem kunde det liksom? Vi har ju haft epidemier förr, fågelinfluensan, svininfluensan osv. Spanska sjukan för länge sen.

Men vi är åtminstone inte i nivå med Digerdöden.


Stackars Alex

28 mars, 2020

*varning för prat om dött husdjur*

Idag ropade Molly på mig att vår gerbil Alex låg lite konstigt framme i buren. Vi undrade om han ens levde och jag som inte vågar röra döda djur petade på honom med en pinne. Och han var död. Huuu!

Det är min mardröm att hitta en död gerbil i buren. De tidigare två gångerna har vi avlivat hos veterinär när Amanda och Hedda blivit hjärtsjuka/tungandade och nära döden. Men denna gången låg han bara där.

Som tur var så blev det ingen enorm chock med ångestpåslag för mig som jag hade oroat mig för. Så de där hemska känslorna kom inte.

Stella blev dock jätteledsen och grät massor och det kan man ju förstå.

Det var väldigt synd, för Alex som varit väldigt traumatiserad och rädd hela sitt liv blev plötsligt tryggare efter en resa i februari. Det verkade som att han kommit över sitt trauma och han var mindre rädd och verkade gladare.

Han som länge varit väldigt fet började gå ner till mer normal vikt på slutet. Vi hade ju försökt banta honom ett tag (eftersom man har ansvar för sina djurs vikt och hälsa, när det gäller människor anser jag inte att man måste banta, men med djur är det en annan sak), men inget hjälpte. Och det stärker teorin om att traumatiserade lägger på sig vikt som är jättesvår att bli av med. Läs mer i boken Slutbantat.

Men något fel var det ändå. Kanske hade han fått en stroke eller en infektion. Vi kunde inte se något på utsidan. Stackaren!

Så nu ska han begravas bredvid Hedda och Amanda i trädgården. Stella är helt förstörd och jag tänker att det är viktigt att hantera döden och sorgen på ett bra och naturligt vis. Vi har ju haft den stora turen att inga närstående dött som barnen sörjt, så då får vi träna på känslorna med djur istället. Det kommer ju en dag då gammelmormor 82 år dör och då är det bra att ha känt på sorg tidigare i mindre skala.

(Mina mor- och farföräldrar samt morbror har dött men jag stod inte nära dem och träffade dem rätt sällan. Fredriks farföräldrar har dött men de skilda morföräldrarna med sambos are still going strong vid 82-87 års ålder och dessa träffar vi ganska ofta. Våra föräldrar fyller 59-63 i år och har förhoppningsvis många år kvar att leva. Mamma har precis gått i pension som först i gänget.) (Ja, vi fick alla barn tidigt och jag och Fredrik är äldsta barnet.)

Har mailat till den enda kända gerbiluppfödaren i Göteborgstrakten och såg på Facebook att hon har ett gäng hanar klara om några veckor. Dock blir det ju lite knas i o m coronaviruset. Hon släpper inte hem folk till sig. Frågan är om man kanske kan göra en coronafri överlämning eller nåt sånt?

Hoppas inte lilla Alvar behöver vara själv så länge. 😦 Amanda fick vara själv typ tre veckor förrförra sommaren och det berodde dels på att vi var bortresta och dels att vi inväntade en kull från ovan nämnda uppfödare.

Men vi får se. Vi får se till att aktivera Alvar och låta honom vara ute och springa mycket. (Gerbiler vill leva i en liten flock (2-3 st typ) och de sover nästan alltid tillsammans och vill ej vara själva.)

Alex blev bara 1 år och 9 månader och det är inte så gammalt. Hedda blev 3 och 2 månader Amanda blev 3 år och 10 månader. Normalt är ca 3-4 år.

När det gäller sorgen så kan jag fortfarande känna en stor klump av saknad och sorg när jag tänker på Amanda. Hon var verkligen en särskild gerbil för oss. Jag grät i flera dagar när hon dog i maj förra året.

Jag hann inte få lika starka känslor för Alex och Hedda tyckte jag mycket om, men Amanda var ändå mest speciell för oss. Hon kunde vi hålla lugnt i handen, klappa och hon satt på våra axlar och sprang i soffan och så. Hon var verkligen tam.

Nu får vi se vad det blir för nya gerbiler. Fredrik frågade om vi inte skulle avveckla det men vi andra sa nej. Att ha husdjur gör verkligen mycket för mig och barnen. De är en källa till närvaro (mindfulness), glädje och att leva i nuet. De är söta och roliga att titta på.

Om jag hade orkat hade jag gärna haft marsvin för de är ännu mer sociala, eller katt för de är roligast tycker jag. Men det finns så mycket nackdelar med katter, och marsvin kräver mycket skötsel och foder osv. i jämförelse.

Så gerbiler är verkligen bra och smidiga djur. Lättskötta. Luktar ingenting, burbyte ganska sällan, äter lite, kissar pyttelite, hårar ej, grisar inte ner, låter ingenting, lätta att rasta och lätta att lämna över till djurvakten (mitt syskon) i extraburen.

Så vi vill köra på med gerbiler några år till.

Mina barn vill för övrigt ha hund, men eftersom Fredrik är allergisk så får de isf skaffa en när de flyttat hemifrån. Själv har jag svårt för hundar även om jag förstår varför folk gillar dem. Men jag som kattmänniska förstår liksom inte hundar. De är för hoppiga, gläfsiga, vilda och ofta smutsiga. Gerbiler är aldrig smutsiga. De rullar sig i sand varje dag och är alltid silkesmjuka. 🙂

Stackars Alex! Hoppas att han trots allt fick ett bra liv hos oss.


Tillfälligt smärtfri

27 mars, 2020

Nu har jag haft några smärtfria dagar och det gör stor skillnad i vardagen.

När jag har mens tar jag en iprenliknande tablett som verkar i ett dygn (Orudis) tillsammans med två panodil fyra gånger per dygn. Detta parerar det mesta av mensvärken, men även kroppsvärken försvinner.

Jag känner att jag är spänd, men smärtan försvinner. (Jag kan även slappna av med vilje sen ett tag, så det är skönt. Dock spänns kroppen snabbt igen.)

Jag har vaknat redan vid 11 några dagar denna vecka och idag vaknade jag vid 10! Det är typ rekord. Normalt för mig är att vakna mellan 12-13.30 pga att jag ska hinna få mina sömntimmar när jag ligger vaken pga ångest eller smärta.

Så mina dygn har plötsligt blivit 2-3h längre.

Men tyvärr har jag en annan biverkning och det är att min mage kajkar ihop när jag kombinerar Orudis med min SSRI. Så jag drabbas av illamåendeattacker, har ibland svårt att äta, måste ta magsyrehämmande tabletter och sådär. Lite som om jag hade en lätt magkatarr.

Så det är inte riktigt ett alternativ att börja ta Orudis varje dag pga smärtan.

Dock funderar jag på att ta mer panodil nattetid tillsammans med en eller två ipren (korttidsverkande). Typ ta en vid 12 och en vid 6-tiden eller när jag vaknar för att gå på toa.

Då hade jag kanske sluppit det mesta av smärtan?

Tidigare har jag klarat mig med 1+1 panodil men på senare tid har jag fått kombinera med ipren.

Men det känns ju kasst att man ska behöva ta värktabletter för att kunna sova.

Jag jobbar ju på att minska min komplexa PTSD så att jag ska bli mindre spänd och ”beredd”. Då kan kroppen få slappna av och jag ska inte behöva få lika ont.

Och om jag blir piggare så orkar jag röra mig mer (tog två promenader i måndags och torsdags, en i tisdags och yogade i onsdags!) och det är ju bra för kroppen. Dessutom är det ju bra om jag inte ligger ner 12-15h på raken utan kan vakna redan vid 10-11.

Helt fantastiskt ju!

Men det är ju det där med magbesvären…

Så jag får försöka hitta en annan medicinkombo samtidigt som jag jobbar vidare med att bli mindre spänd.


Kommande genombrott

25 mars, 2020

Det känns som att jag är nära ett stort genombrott när det gäller min psykiska ohälsa. Jag läser/lyssnar på flera olika böcker i ämnet och pusslar ihop hur de olika faktorerna påverkat mig i mitt liv.

Jag låter gamla nersvalda känslor komma upp till ytan igen på ett kontrollerat sätt och det är en blandning av panik, skräck, rädslor och ångest. Jag känner känslorna i kroppen och låter dem passera.

Det är känslor från skolåren, min tidiga barndom, nutiden och allt däremellan.

Mycket handlar om hur jag inte lärt mig att hantera känslor, hur jag först svalde ner dem och att jag sedan blivit oförmögen att göra det. Jag ritade en serie om detta för ett tag sen.

Känslan av otrygghet är enorm och så även känslan av att ”jag inte får slappna av eftersom jag då inte kan vara redo”. Inte konstigt att jag spänner mig…

Vad jag måste vara redo för är inte helt klart. Men jag tror att det kommer av energibristen och utmattningen. Kanske av en ansvarskänsla? Förr hade jag kapaciteten att utnyttja mina överlevnadstaktiker (kontrollera, stressa), men nu som utmattad är jag fast.

Så det händer mycket i mig just nu. Titta bara här på senaste konstterapimålningen.

Allt det här är jobbigt, omtumlande och känslosamt. Men viktigt. Jag måste igenom helt enkelt.


Coronaegoisterna

22 mars, 2020

Alltså frustrationen kliar i kroppen på precis samma sätt. (Bild ovan)

Bara skärp er alla så gör vi detta och så är vi klara sen. Vi ska inte ha det som i Italien! Militärer och drönare ska inte behöva jaga folk som bryter mot utegångsförbudet som kommer komma även till Sverige om folk inte skärper sig.

(Bild)

Jag tänker på alla dessa egoister som vill leva på som vanligt och inte bli begränsade. Alla de som inte tänker efter ordentligt och som ser längre än till sig själva.

Folk säger att samhället inte bara kan stanna, att affärerna måste rulla på för att inte krascha ännu mer, och ja, så hade vi kunnat haft det som det inte vore för alla dessa egoister och folk som inte tänker efter. (Om exakt alla som riskerade att smitta andra höll sig hemma så hade vi friska kunnat hålla igång ekonomin, men istället blir vi alla nedsmittade.)

De som reste till Norditalien just efter utbrottet där, de som tog hem en städerska efter att ha satt sig själva i karantän efter en Italienresa, de som trotsade gruppstorleksbegränsningen som gjorde att Bondi Beach var tvungen att stänga i Australien, osv.

De som tänker att Covid-19 är som en lätt förkylning för de flesta och lever på som vanligt. Som tänker att andra väl får hålla sig borta när de ska hosta i handen eller skiter i att tvätta händerna.

Jag tänker på den typ sjuttonåriga killen igår som bara släppte plasten från det nya cigarettpaketet på marken när han öppnat det. Det är såna som han!

Alla de där som inte bryr sig eller inte tar reda på fakta.

Att Stadsministern ska hålla ett tal till folket idag är skrämmande. Det ska inte behövas. Folk borde förstå direkt.

Och sen har vi ju de som dragit det ett steg längre. De som tror att det handlar om en konspiration. (Alltså, jag blir galen på dessa slags människor.)

Här kan du lotta fram din egen konspirationsteori.

Nä, fy fasiken. Det är inte konstigt att jag är cyniker när världen är så nedlusad med egoister, konspirationsteoretiker och folk som agerar utan att tänka efter ordentligt.

Ni förstör för oss alla!


Naturen är coronafri

22 mars, 2020

Idag skulle familjen åkt på ett uppskjutet släktkalas, men släktingarna var fortfarande sjuka så det blev uppskjutet igen.

Vi hade även planerat en spelkväll med en kompis men även hon och hennes familj är förkylda.

Och vi försöker verkligen hålla oss borta från smittor, både corona och vanlig förkylning.

I och med corona blir helgaktiviteterna utanför hemmet vädligt begränsade. Vi ska undvika vänner och släkt (som inte är totalt superfriska och inte jobbar i smittsamma miljöer m.m.), vi ska inte åka in till stan och gå på bio/Universeum/dylikt, inte shoppa osv.

Så idag hade vi picknick med varm choklad i skogen. Såg bara tre personer och en hund så det var bra.

Och sen spelade vi brädspel (Pandemic).

Men vad annorlunda allt blir när man inte längre har alla dessa aktiviteter och högtider i kalendern. Vad ska vi prata om för att pigga upp oss och ha något att se fram emot?

Det enda jag egentligen kunde komma på var att åka på paddelutflykt.

För några veckor sen hade vi flera kompisträffar, släktkalas, skidresa, påsken, bröllop, student, Rammsteinkonsert, sommarstugeresor m.m. och se framemot under mars-juli, men nu vet vi inte alls vad som blir av bland dessa.

Så det går liksom inte att prata om roliga grejer att göra längre.

Det kanske inte blir något Liseberg i år? Vi kan inte se den nya filmen på bio, inte fira påsk hos gammelmormor (snart 83 år).

Så vad skulle vi prata om? (Typ lajv nästa eller nästnästa år och ovan nämnda paddelutflykt.) Jag inser ju hur mycket av våra samtal som utgörs av prat om och nedräkning till olika aktiviteter och lov. Vi får försöka hitta annat att prata om.

Och detta är på intet vis något tungt och jobbigt i jämförelse med de stora problemen i pandemin, bara annorlunda.

Livsvillkoren har verkligen förändrats i och med pandemin, även för mig som redan var väldigt hembunden pga utmattning.


Mer om blodtrycksfallet

21 mars, 2020

En uppdatering kring mitt svimningsanfall hos tandläkaren i förrgår. Jag fick några svar på Instagram. De kommer här: (bilder)

Jag googlade på white coat syndrome och jag tror att jag har det också. Har som jag skrev gjort EKG för att första provtagningen blivit så hög. Och ja, jag blir ju stressad i vårdmiljöer.

Men samtidigt har jag haft högt blodtryck även när jag tagit blodtryck hemma hos folk senaste åren, så jag vet inte om jag varit uppstressad då med eller om jag har högt blodtryck?

Jag ska låna en blodtrycksmätare för att mäta upprepade gånger i en lugn miljö.

Att jag eventuellt fått högre blodtryck nu mot hur lågt och bra jag hade i 20-åren/under graviditeterna kan ju bero på min stillaliggande och viktuppgången, men även att jag lever i konstant stress/press pga min situation.

Så vi får se om jag har högre blodtryck eller ej. Nog ingen mening att mäta hos sjukvården iaf… 😅 I så fall får det bli en sån där dygnsmätning.

Men ska låna en mätare som sagt.

Min sjuksköterskesläkting skrev ju att det kan bero på plötslig avslappning i en spänd situation.

Jag minns att jag satt och väntade på röntgenbilderna. Jag tittade på en affisch med skador på tänder och tänkte att det nog inte var så bra för mig som kan må illa av sånt. Sen försökte jag slappna av i kroppen och fick flera kroppsdelar att bli avslappnade. Började tänka på att tandläkaren snart skulle gräva i munnen och att det var lite jobbigt. (Men ingen ångest.) Jag märkte en vag yrsel och började andas lugnt. Tog lite vatten.

Sen eskalerade yrseln/blodtrycksfallet och jag lutade mig framåt och sen gick det utför (läs tidigare blogginlägg).

Jag vet att jag inte hyperventilerade eller andades för djupt, men skillnaden kan ju ändå ha varit för kraftig för min kropp?

Eller så var det något psykosomatiskt relaterat till ångest/press/stress eller panikattacker.

Dock brukar jag kunna stoppa panikattacker genom andningen och jag brukar ha ångest.

Men symptomen är ju nästan likadana. Brukar hamna på golvet med pannan i golvet och inte veta om jag ska spy eller svimma vid båda tillfällena…

Kom även på en annan situation där jag blev svimfärdig. Jag var gravid i sjätte månaden med Molly och skulle hålla en presentation för länsstyrelsen eftersom vi gjort en b-uppsats åt dem i Informationsproduktion B. (Analyserat deras webbplats.)

Det var en varm junidag och jag hade tagit byxor eftersom shorts kändes oproffsigt. Men jag blev så överhettad att jag fick sätta mig ner vid ett öppet fönster och dricka vatten i början av presentationen och så fick min uppsatskompis ta hela själv… 😬 (tur att hon är en social/orädd prick). Detta var alltså ej pga nervositet utan nog en kombo av överhettning och graviditet.

Jag är allmänt känslig för överhettning och kör ju med kylkläder, kylklampar och solfjäder när det är för varmt. Går in i ett överlevnadsläge när jag blir för varm och slutar prata. Att ha på sig långbyxor i en sån sits är omöjligt för mig (har jag insett på senare tid). (Vanligt att autister är värmekänsliga.)

I vilket fall som helst så tror jag att det var en blodtrycksfall för det påminner mest om det (såg ju hur lågt blodtrycket blev på en skärm under kejsarsnitten). Men det kan absolut ha en psykisk orsak.

När jag sökte på blodtrycksfall på bloggen så hittade jag att jag även fick ett lättare fall när jag skulle byta plåster över agrafferna/såren efter gallstensoperationen samt när de skulle sätta nålen inför operationen. Inget konstigt dock eftersom jag lätt mår illa av sånt.

Jag är inte känslig för blod och nålar i allmänhet, men mår lätt illa av tanken på vener/ben/muskelfästen/senor osv. Urk!

Jaja. Nu är det väl viktigast att inte bli rädd för tandläkarmottagningen och att jag ska fortsätta få blodtrycksfall igen. Kanske får gå dit på exponering i KBT-syfte?


%d bloggare gillar detta: