Interoceptionssinnet

3 februari, 2019

Två personer i min närhet är kända för att sällan känna sig varma, kalla eller hungriga. Jag har förundrats över hur de har kunnat gå i t-shirt på vintern med gåshud på armarna men ändå inte känna sig frusna (hallå, gåshud!).

Nyligen fick jag ett namn på det, detta sinne kallas interoception. Alltså att kunna känna av vad som händer i kroppen.

Precis som att folk har olika bra hörsel/syn/smaksinne osv. så kan man ha nedsatt interoception. Man känner kroppens signaler lite vagt bara.

Det är vanligt att dessa personer helt plötsligt måste springa på toa eftersom de inte känner av kissnödigheten i god tid, de upplever inte värme/kyla på samma sätt och kan gå i helt fel kläder för årstiden, hungersignalerna är svaga, de är extra smärttåliga och känner sig inte sömniga lika snabbt.

Detta förklarar mycket kring ett av mina barn. Hon gick i vinterjacka när det var 18 grader i höstas (och jag svettades), hon äter typ två gånger om dagen, hon lider sällan av smärta och studsade runt som vanligt med lunginflammation t ex. Hon säger aldrig att hon är trött. När hon var bebis somnade hon bara helt plötsligt helt utan tröttgnäll och numera tar det tid att få henne att komma ner i varv och sova. Den andra ungen säger ibland att hon är trött och vill lägga sig.

Nedsatt interoception är vanligt bland autister och folk med adhd och jag känner flera.

Jag undrar om jag själv inte har extra god interoception? Känner mig nästan alltid lite kissnödig, jag blir snabbt hangry (hunger-arg), jag är extremt känslig för kyla och värme och kroppen stänger av när jag blir för varm (+25 grader). Är också extra smärtkänslig. F var mycket glad över att jag inte skulle föda vaginalt…

Annonser

Köpa kläderstressen

14 januari, 2019

I natt sover jag i lägenheten. Det var över två månader sen sist pga olika anledningar. Har inte haft ork att åka in till stan, men nu behövde jag verkligen lösa några saker och en timme idag och en i morgon innan jag ska hem känns görbart. Två timmar på raken + restid = not so much.

Jag har varit helt uppstressad i flera dagar över att jag inte har några ”utanpå-tröjor” att ha med till Kanarieöarna på lördag. Alltså tröjor man kan dra över en t-shirt men som inte sitter tajt så att man kan ha dem några dagar innan de stinker. Typ kofta/munktröja.

Jag har haft två ett tag nu som jag hade med mig förra året. Men den ena krympte. På riktigt. Den blev cirka en decimeter kortare i midjan och i ärmarna. Inte på en gång, utan lite varje tvätt så att jag knappt märkte något först. Skumt! Nu har Molly fått den.

Den andra hade jag använt så mycket att den blev spröd på ärmarna att började trasas sönder. Försökte laga gliporna i tyget, men efter nästa tvätt var det hål bredvid lagningen igen. Den har gjort sitt helt enkelt. Tyget var slut.

Så jag var helt enkelt tvungen att köpa några utanpåtröjor eftersom kvällar och morgnar på Kanarieöarna är svala/kalla (16-18 grader).

Och deadlines och shopping är två saker som stressar mig enormt. Mår så dåligt när det inte finns någon bra reservplan utan bara ”nu gäller det”.

Att låna kläder av t ex Fredrik skulle inte funka, för jag fixar inte att ha andras/begagnade kläder. Bacillskräck typ, trots nytvättade. (Fobier/aversioner är inte alltid rationella.)

Men trots all vånda så fixade jag det. In-ut på 25 minuter med munktröja, collegetröja och träningströja med dragkedja. Yes!

Och eftersom det var rea på rean så kostade dessa tröjor 75-100kr styck. Helt sjukt. Köpte även en ryggsäck till mig själv till 75% rabatt. Flax. (Har letat efter en lagom stor ryggsäck med ungefär det här utseendet i över ett år!)

Många blir ju glada och får kickar av att shoppa. Själv får jag bara ångest av det. Vågar knappt titta på prylarna efteråt av rädsla för att det ska vara dåliga grejer så att jag måste lämna tillbaka.

Jag lämnar ju sällan tillbaka eftersom jag typ aldrig spontanköper nåt, men rädslan finns där.

Jag har en väldig respekt för pengar (läs: snål) och jordens resurser och vill inte äga saker som inte används och älskas, så är noggrann med vad som får komma in i vårt hus (är även minimalist).

Och att då skynda mig att köpa kläder pga superstressad, ångestfull och framför allt SVETTIG* är en dålig kombo med att göra noggranna köp. Så jag bara hoppas att det blir bra innan jag rusar ut ur affären.

* = varför är det alltid så varmt i affärerna samt när jag varvar upp? Idag tog jag bara t-shirt och jacka (ej tröja, mössa och vantar) och ändå fick jag släpa runt på jackan i armen tillsammans med alla plagg jag skulle prova. Står alltid där och torkar svett ur pannan vid kassadisken…

Ja, jag vet, jag har problem. Det hänger ihop med min psykiska ohälsa. Före utmattningen kunde jag gå i affärer utan problem. Ska prata mer om detta med psykologen i morgon.

Men jag antar att det hänger ihop med att jag måste vara snabb innan min lilla energi tar slut och det får inte bli fel, för jag har inte fler chanser pga den lilla energin.

De första två åren försökte jag följa med på saker trots att jag var jätteutmattad. Då åt jag godis för att få en energikick. Fick många dåliga erfarenheter av att handla med utmattning och dessa hänger kvar.

Och sen har vi ju autismgrejen också. Målade och skrev så här efter förra gången jag var tvungen att gå in i en klädaffär (i november!):

What do we have here? It is a night club, right? No, this is an ordinary clothes store according to me and probably some other autistics/people with burnout brains/overstimulated people.

I was going to buy leggings, washing bags and socks the other day, but I swear they had tried to hide the leggings and washing bags…

I had to walk several rounds through the store looking for it. And the lights felt like disco lights and there were people everywhere, music and so many colours and messages on all of the signs. BUY ME!

I get totally stressed out in most shops. I could handle it better when I was younger with more energy, but the stores have always made me sooo overstimulated.

I guess there are less crowded stores with less stimuli, but they tend to be the very expensive shops.

So nowadays I mostly shop online, or I do a quick in-and-out and then go to rest my poor brain.

I have not been at a night club in like 17 years, but I think I would prefer it since you are ‘only’ supposed to dance and have fun there, not making decisions and being careful looking at prices and sizes.

Most stores stresses me out completely. (Luckily, I am a ‘minimalist’ only buying stuff when something broken must be replaced or things that are missing at home.)” (Pebbel Art)

Nä. Jag köper ju allt jag kan på nätet, men just kläder är svårt för det är jobbigt att skicka tillbaka.

Men nu har jag några tröjor att ersätta de gamla med iaf. Bra det.


Psykologi

28 december, 2018

Tänkte skriva lite om vad jag och psykologen pratade om sist eftersom det dels kanske kan vara av intresse för andra och dels är ett bra sätt för mig att processa det vi pratade om för att komma ihåg det bättre. Jag sorterar tankarna bäst när jag skriver (och superdåligt när jag pratar).

Ett av mina stora problem som gör mig så ofantligt trött är att jag är beredd hela tiden. Det är som att jag lever i ett krig med bombräder utanför huset. Min kropp är så spänd att jag inte kan slappna av utan en massa avslappningsövningar/yoga/skaka kroppen/styrketräning och knappt ens då.

Min känsla är att jag inte kan slappna av eftersom jag har jour, ”måste orka”, jag har ansvar och allt är kaos. Detta kommer dels från att jag faktiskt har ständig jour med barnen (som jag delar med pappan). När som helst kan de vilja ha hjälp med saker som jag inte orkar hjälpa dem med pga utmattning.

Dels beror det på att jag är autistisk och behöver ha ett förutsägbart liv eftersom min verklighetsuppfattning går i kras varje gång saker ändras. (Detta är nog svårare att påverka.)

Dels beror det på att jag är utmattad och att min energi är extremt begränsad. Det finns helt enkelt ytterst lite rum för annat än det nödvändiga i livet. I och med detta måste jag planera min ork och om saker händer så faller planeringen och jag måste overrajda.

Så psykologen pratade om skalan mellan ”tolerans för osäkerhet” och ”behov av kontroll” och att jag har ett extremt stort behov av kontroll. Detta beror dels på autismen men även på att jag förlorade min tillit till mig själv, livet och andra människor under överfallet 2002.

Om någon annan råkar ut för något jobbigt så kan de ändå trösta sig själva med att ”det ordnar sig” eller liknande. De tänker ut en lösning och tar itu med problemet. Själv fastnar jag i oro och katastroftankar eftersom jag har en sån liten tillit till världen, människor, livet och min egen förmåga att lösa problem.

Så detta ska jag träna på.


Orkar inte

28 december, 2018

Jag är så himla trött på att vara sjuk. Har haft ett hemskt ångestpåslag nu under kvällen. Det är kul med lov men det är också så jobbigt eftersom min återhämtning avstannar.

Kortare perioder under dessa år har jag kunnat återhämta mig. Några veckor här och där har jag kommit in i en positiv spiral med motion, promenader, flowtid, skedar över, osv. men sen kommer sjukdomarna, stressiga perioder, högtider och lov och förstör. Loven kommer ju typ var femte-sjunde vecka året om. Jag hinner knappt ladda om.

FK och läkaren tycker väl att jag borde ha blivit bättre för länge sen, men att bara vara hemma från jobbet innebär inte återhämtning för mig. Det är autismen, ångesten och föräldraskapet i kombination som gör att jag inte får min återhämtning. Och det ptsd-liknande som jag också lever med. Mina dåliga erfarenheter som gör allt extra jobbigt.

Läste att människor behöver trygghet för att orka med otrygghet. Jag har ingen bastrygghet. Jag kan inte lita på att jag själv kan hantera saker. Tänk er att leva i den sitsen. Då blir allt som händer en pärs. Inte konstigt att jag blir trött.

2,5 veckor till nästa psykologbesök. Jag behöver verkligen ta mig vidare i detta. Mer om senaste psykologbesöket i morgon. (Har filat på det inlägget i evigheter och äntligen tidsinställt det.)

Känner för att ge upp nu, men jag kan inte fly från detta fängelse av min tunga utmattade kropp. Att overrajda med godis är inte bra. (Det gjorde jag första 2-3 åren.)

Men jag måste gråta av mig ibland. Annars orkar jag inte fortsätta ta nya tag.

Men jag är så trött på att kämpa. Varenda eviga jäkla dag.

Så trött.


Bilder i det inre

21 december, 2018

Är andra lika beroende av bilder i huvudet eller är det bara jag och ev. min autism?

Julafton på måndag och jag tänker att vi ska vara hos min syster som de senaste tre åren. Förutom att vi ska vara hos mamma eftersom syrran är höggravid. Så varje gång jag tänker på detta måste jag styra om tankarna och det känns så fel.

Samma sak om jag t ex ska resa, då ser jag förra resan framför mig oavsett vart vi ska. Några år åkte vi till två olika hotell vartannat år och jag kunde bara inte föreställa mig rätt hotell trots ansträngning. I januari ska vi till samma som förra gången så nu blir det äntligen rätt i huvudet… 😅 (alltså tredje gången vi är där).

Som autist måste jag göra upp en bild av hur saker kommer att bli eftersom det annars inte finns. Verkligheten finns inte.

Om jag inte varit på ett ställe förut så får jag föreställa mig ett liknande ställe tills jag kommit fram. Bäst är ju förstås välkända ställen för mig så blir bilden rätt från början.

Tror att detta bidrar till min förväntansångest. Eftersom bilderna baseras på tidigare upplevelser så tror jag lätt att dåliga händelser ska återkomma nästa gång jag är där. Svårt att bryta. (Nu pratar jag inte om traumatiska grejer, för det är helt normalt att bli triggad av en plats man varit med om något hemskt på.)

Ni som är autistiska – upplever ni det likadant? Ni som inte är autistiska?

Ps. Därför blir det ju extra jobbigt med sena förändringar. Jag måste justera bilden. Extra jobbigt om folk tillkommer eller inte kommer när jag ska vara på ett ställe/i ett sammanhang. Blir förvirrad när verkligheten skiljer sig från bilden. Bäst att alltid meddela mig saker i god tid så jag hinner ställa om (ställa om är oftast inte så jobbigt om jag bara får tid på mig). Och hellre ge ett besked och sedan ändra sig än att låta mig leva i ovisshet, för då måste jag ha flera versioner av bilden på gång samtidigt. Jobbigt!


Nya serien

15 oktober, 2018

Kvadrupelpostar och pytsar in nya serien här också. Så här upplever jag och många autister med mig det sociala livet.

Varför är ni så krångliga för, ni icke-autister?? ;-P


Koncentration och stimulans

6 oktober, 2018

Något som är störigt är mitt korta koncentrationsspann.

Har mängder med gånger läst adhd-kriterierna och jag har t o m utretts för både autism och adhd utan utslag för adhd.

Men rent koncentrationsmässigt ligger jag nära de med adhd.

Jag brukar kunna hålla fokus i 25 eller 40 minuter (så vanliga tv-serier är alltså ganska optimalt för mig!).

25 minuter om något är sådär kul och 40 minuter om det är kul. Brukar nästan alltid avsluta dataspelet Overwatch efter 40 minuter eftersom jag inte orkar fokusera längre trots att det är jättekul.

När jag pluggade så brukade jag läsa och anteckna ur böckerna i 25 min och sen tog jag paus. Har även hört att 25 minuter är en ganska vanlig tid. Skillnaden är nog att andra lättare kan overrida eller att de inte kräver lika mycket stimulans som jag.

För min hjärna behöver stimulans hela tiden. Men bara lagom mycket.

När jag får för lite stimulans så börjar jag vifta med tårna och följa mönster i rummet. Det sker helt automatiskt. Jag viftar med tårna när jag ser på TV, pratar med folk, läser, surfar m.m.

När jag läser tidningen, ritar osv. så vill jag istället fippla med något. Brukar lyfta på skrivbordsunderlägget och ”flappa” med det mot ett finger.

När jag är ute brukar jag pilla på reflexen som hänger från jackan. Drar ofta i delar av klädesplagg.

Men jag får lätt alldeles för mycket stimulans utifrån. Flera röster eller musik/ljud samtidigt är mardrömmen. Min hjärna kan inte fokusera på något och uppfattar ingenting istället.

Min autistiska hjärna uppfattar alla ljud lika högt. Eller inte lika högt, men de har samma prioritet in i hjärnan. (För hur starka ljuden är beror på hur långt ifrån mig de låter.)

Jag tål inte spisfläkten förutom när jag lagar mat och brummiga diskmaskiner eller tv-prat från apparater jag inte tittar på är hemskt. Tur att vi har en väldigt tyst diskmaskin och att tvättmaskinen står i källaren. Familjen brukar ha hörlurar och tittar sällan på TV när jag inte är med, men är på samma våning. (TVn är aldrig på i onödan och vi lyssnar aldrig på radio.)

När vi t ex spelar brädspel och det går liiiite för långsamt så kan jag knappt sitta still. Jag måste fippla med något för att inte vilja springa iväg.

Samma sak med film. Jag kan inte titta på film som inte är jättebra. Har sett de första 40-50 minutrarna på hur många filmer som helst men har sen ingen aning om slutet (när familjen ser klart). Numera startar jag bara en film om den verkar superbra.

Ofta när vi ser tv-serier som är bra men inte fantastiska så passar jag på att greja samtidigt. Pratprogram är bra till det. T ex måla miniatyrer, träna, stretcha, måla osv.

Det känns lite som att både hjärna och kropp måste vara aktiva hela tiden på något vis.

Vet att min pappa är likadan och känner flera andra med dessa överaktiva beteenden, men vet inte riktigt hur neurotypiska har det? (De flesta jag umgås med är mer eller mindre autistiska och/eller med adhd – vissa utan att nå upp till kriterierna men ändå inte typiskt NT).


%d bloggare gillar detta: