Födelsedagsveckan

13 oktober, 2017

Det är den 13e oktober och jag har tagit mig igenom barnens födelsedagar med bravur. Att fira sina barns födelsedagar ska väl inte vara så kämpigt, och nä det är det inte rent energimässigt, men dessa dagar är årets mest efterlängtade för barnen, så det är viktigt att allt blir rätt.

Det ska vara bra presenter, chokladboll på morgonfirandet, önskemiddag (Molly: köpepizza, Stella: pannkakor) och film/myskväll. Tre släktingar ringer och grattar/pratar med födelsedagsbarnet och sen vill jag helst vara närvarande med barnet på eftermiddagen och inte vara sängliggande. I tisdags lärde jag Molly att bygga Warhammerfigurer och idag pusslade och pärlade jag med Stella.

Så på så sätt är det skönt att det är över och att det gick bra. Att barnen blev nöjda.

Jättefint tåg som Molly gjort i slöjden. (Hjärtemojiögon)

I morgon väntar bio+hamburgerrestaurangskalas för Stella och tre kompisar och längre fram blir det nog biokalas resp. LAN för Molly.

Hon skulle faktiskt haft biokalas i söndags, men ingen av de tre gästerna svarade! När hon påminde efter att tiden gått ut så kom det fram att barnen inte ens visat sina föräldrar lappen. Och det var fortfarande ingen som hörde av sig så vi ställde in. Så det var lite surt.

Men som sagt, hon får bjuda en vän på bio och ha LAN med sina två kompisar + en internetkompis istället.

Sen ska vi träffa min släkt på museum, men det blir i november. Det är alltid så mycket i oktober + att flera släktingar jobbar helg så det fick bli en månad senare. Men äsch. Släktkalaset för Fredriks släkt var förra lördagen föresten.

I år har vi roat oss med att göra reenactments från BB-tiden. Så här såg jag och Molly ut för 10 år sen resp. i tisdags.

Och här har vi jag och Stella för 6 år sen resp. idag.

De har växt lite… (och jag med förstås. Fatta att det är tio år sen jag blev förälder!)

Annonser

Istället för tandtrauma

10 oktober, 2017

Varning: läs ej om du har tandläkar/tandskräck.

Igår var vi hos tandläkaren för tredje gången på en månad. Stella skulle laga en tand och dra ut en annan som mystiskt nog gått sönder.

Vid första tillfället var tandläkarna helt chockade över att inget syntes för 1,5 år sen och att tanden nu hade gått av till hälften. Igår sa tandläkaren att det inte kan vara pga karies. Men någon annan förklaring fick jag inte.

(För säkerhets skull har vi gått över till eltandborste och vi är supernoga med 2×2 minuter varje dag, Stella har fått en tandkräm med extra flour på recept och vi har stenkoll på småätande, undviker sura och söta drycker in i det sista (kolsyra, citronvatten, saft osv.))

I alla fall.

I torsdags var Stella där på informationsträff om vad som kommer att hända. De visade alla steg på en gosedjursdrake med tänder i munnen.

I går hämtade jag Stella på skolan och hon såg rätt blek ut. Men jag pratade med henne och bekräftade hennes känslor.

Allt gick bra fram tills hon satte sig i tandläkarstolen. Då såg det ut som att hon skulle kräkas/svimma/få ett ångestanfall. Jag riktigt såg på henne hur dåligt hon mådde (pga vet precis hur det känns). Men det blev bättre när hon fick ett glas saft med lugnande medel och sköna kuddar så att den hårda tandläkarstolen blev mer som en fåtölj.

Efter en kvart var hon lugn och dåsig. De satte igång med att bedöva tandköttet.

Jag har läst att rödhåriga har gener som gör att de är svårare att bedöva/söva (Fredrik fick t ex en riktig hästdos när han skulle operera bort blindtarmen när han var 14!). De fick ta dubbel dos av bedövningsmedlet innan tanden ”somnade” på Stella.

Själv satt jag på en stol på andra sidan spottkoppen och höll Stella i handen i 50 minuter. Var så spänd i kroppen (förväntansoro) att jag hela tiden fick säga till mig själv att slappna av i axlar, ben, armar osv. Kände mig lite som jag hör att pappor gör på förlossningar. Typ att det gjorde ont i handen av att den födande kramade den så hårt… ^^ (nä, men det är inte alltid lätt att sitta bredvid heller).

De lagade ena tanden och sen fick de karva fram rötterna i den andra. Det fanns ingen krona att greppa i eftersom den gått av, så de fick gräva med skalpell. När tandläkaren sa ”hämta hovtången!” så började jag må lite illa… Men det gick bra.

Det där med att dra ut tänder är inget nytt i vår familj eftersom Molly drog ut sina framtänder när hon var 2,5 resp. 4 år. Detta efter att de blivit inflammerade efter ett rammel när hon var 1,5 år. Men då fick hon inget lugnande. Hon satt i mitt knä, de tog fram stora tången och KLIPS så var tanden ute.

Men Stella är äldre, mer ängslig och så ville de väl inte att hon skulle få några men av detta.

Om en månad ska vi dit igen för att laga ytterligare en tand. Men då utan lugnande.

Efteråt fick Stella ligga kvar en halvtimme. Folk är nämligen ostadiga på benen efteråt. Stella vinglade runt som en fyllkaja de närmsta timmarna så jag fick hålla i henne.

Men hon hade inte ont på resten av dagen. Tandläkaren rådde oss att ta alvedon, men det behövdes inte. Kanske de rödhåriga generna igen?

Stella fick med de två tandrötterna i en liten skattkista och så lade hon dem i ett glas vatten. Tandläkaren sa att tandfén brukade ge en extra stor peng till barn som varit så duktiga och dragit ut tanden.

Synd bara att tandféns ombud inte hade några mynt hemma… Men jag löste det lite kreativt istället.

Nu har Stella en lagad fin tand och en glugg där första kindtanden skulle sitta på vänster sida nere. Men det är en mjölktand så det kommer en ny om några år.

Men långvariga gluggar är något vi vet allt om i denna familj. Vad konstigt det såg ut när Mollys nya framtänder kom 2,5-4,5 år senare! (Molly när hon tappat den nedre framtanden. Hon saknade alla fyra ett tag och kunde stoppa in mat i munnen utan att gapa. ^^)

Själv har jag en mjölktand kvar. Det kommer ingen under. När den går sönder kommer jag antingen ha en glugg eller behöva skaffa protes.


Outhärdlig längtan för vissa

9 oktober, 2017

Molly lider sig igenom dagarna i väntan på sin födelsedag. Hon började planera sitt kalas redan i april (halloweenkalas med massa läskiga detaljer, det blir dock biokalas och/eller LAN istället) och i somras började båda barnen fråga hur många dagar det var kvar.

1 oktober blev de lyckliga för då visste de att det snart var dags.

Helgen har varit olidlig. Molly räknar ner, men tiden går så oändligt långsamt.

Hon längtar mest efter sina Warhammer space wolves-miniatyrer som hon ska måla. Hon verkar vara ganska säker på att hon ska få dem, tur att hon ska få det.

Antar att idag blir den värsta och segaste dagen av dem alla. Dan före dan. Kommer hon kunna sova i kväll?

Jag minns själv hur magiskt det var. Hur hela dagen var tillängnad en själv och hur viktigt det var att dagen blev bra.

Själv hade jag en del dåliga/deppiga/gråtiga födelsedagar i tonåren och de mellan 20-34 var inget att hänga i julgranen direkt. Det är inte kul att fylla år längre.

Tror magin dog till förmån för ångest när jag fyllde 15 år. Eller när jag fyllde 14 år, önskade mig Spice Girls och No Doubts cd-skivor samt träskor och glatt meddelade det till klass-”kompisar” när jag kom till skolan. Och så tittade de konstigt på mig. ”Träskor? No Doubt? Önskade du dig det?” (Att jag önskat mig Spice Girls vågade jag inte nämna.)

Och sen skulle vi spela softball på gympan och då var den dagen var förstörd (gillar varken softball/bollsport eller himlande blickar och ifrågasättanden). (Jag var jätteglad åt mina träskor. Så kunde jag ränna runt i trädgården utan att riskera att snubbla i pappas träskor i storlek 45.)

Men jag hoppas att Mollys lyckliga känslor kring födelsedagar varar några år till. Tror att hon kommer att bli meganöjd med sina presenter i år!

Ps. Om ni vill veta vad en nördig tioårig 00-talist får nu för tiden så blir det Warhammer, ett gamingtangentbord med knappar som lyser i olika färger, en porslinsälva (ärvd från mig och länge beundrad. De får varsin.) och en D.Va-pistol-cospraygrej i naturlig storlek beställd via Ebay. De får varsin. (Molly vill börja med Cosplay.)

D.Va från dataspelet OverWatch.


Bebisbarnvakt

5 oktober, 2017

I lördags var vi barnvakt år svågerbarn Embla, två månader. Jag har aldrig barnvaktat ett så litet barn tidigare (knappt barnvaktat alls), men eftersom mamman pluggar och pappan är föräldraledig så deltidsflaskmatas bebisen och då är ju amningen inget hinder. (Mina barn tog inte flaska alls och svalt när jag inte var med, så jag var alltid med helt enkelt…)

Det kändes konstigt att ha en pyttebebis i hushållet igen. Som att jag åkt sex år tillbaka i tiden. (Eller tio!)

Det var mysigt att sjala de få minuter Embla inte skrek. Hon ville helst bli buren i famnen (hej, ryggskott typ).

Embla är lite kvällsskrikig och gör mycket ljud av sitt missnöje. Hon skriker mycket mer än mina barn gjorde.

Molly skrek för övrigt väldigt sällan. Blev nästan lite chockad när hon väl gjorde det. Det räckte med att hon knorrade till för att vi skulle reagera.

Vi tänkte att hon inte behövde skrika eftersom vi var såna fenomenala föräldrar som kunde läsa alla hennes signaler… (typisk förstagångsförälder!)

Sen föddes Stella som skrek typ lika mycket som Molly gjorde sitt första år, första natten på BB. Nä, men lite åt det håller. Hon var mer gnällig. Dock inte som Embla.

Men det blev ju till att traska runt med Embla och underhålla henne. Bara sitta i famnen funkar inte.

Till slut somnade hon på sin farbrors axel.

Det kändes skönt att lämna tillbaka henne. Bebisar är för mig bäst i korta doser. Helst utan matning, sövning och blöjbyten. Bebisar får gärna sova på en eller sitta i sjalen. Eller lära sig nåt nytt.

Små bebisar är ofta så himla knorriga och låter konstigt och man vet inte vad de vill. De får magknip, vill alltid göra något annat och en förälder blir alltid ockuperad. (Vi är så van vid självständiga 6- resp 10-åringar nu!)

Så bebisar är inget jag saknar. Jag föredrar barn i ålder fyra år och uppåt.

Men någon timme här eller där är ju kul! (Kolla in formen på dessa fötter! Så ska fötter se ut!)


Alla dessa nedrans vårdbesök

5 oktober, 2017

Är helt slut efter att ha tagit med Stella till tandläkaren. Krånglig resväg som jag skrev om förut och dränerande att vara där.

De var jätteduktiga och visade så fint på draken med tänderna vad som kommer att hända på måndagens besök. Jättepedagogiskt (och autismvänligt! Jag själv fick för första gången en bild på de verktyg som jag i normala fall bara hör när jag ligger i tandläkarstolen).

Men jag blir trött bara av tanken på måndag. Stella ska dra ut en tand och därmed ska hon vara där 20 min tidigare för att få lugnande medicin. Sen tar behandlingen en stund och efter det ska hon ligga i vilorummet en timme för att effekten ska avta. Sen ska man ha uppsikt över henne resten av dagen hemma. Så det blir väl 1,5-2h eller nåt sånt hos tandläkaren.

Sen fick jag veta att vi måste dit en gång till för att laga tänder. Det gick inte att ta samtidigt. Så det blir fyra besök på typ 6-7 veckor. Suck!

Det är sånt här som kvaddar min planering och min vardag. Det räcker för mig att jag ska gå till arbetsterapeuten varannan vecka, läkaren ca en gång i månaden, snart träffa psykologen för förutredning och rehabkoordinatorn för samtal och sen allt annat som tandläkaren för tre personer, frisören var sjunde vecka, diverse föräldramöten och utvecklingssamtal och andra stressande grejer. Ugh!

Och det blir ännu värre om Fredrik går eftersom han måste flexa för att kunna ta ledigt vilket innebär stress och kvällsjobb och ännu mindre tid till familjen och hushållet. Han har svårt som det är att få ihop de fyrtio timmarna. Eftersom vi har så dåligt med marginaler är det svårt för honom att få ihop en timbank.

Men det kommer ju en tid då barnen kan gå till tandläkaren själva. Och jag inte längre har så stort vårdbehov. Längtar tills det bara är tandläkaren, frisören och ev optikern som gäller. Vilken frihetskänsla!


Uppdatering om Stellas astma

5 oktober, 2017

I vintras misstänkte vi astma hos Stella och i april var vi på läkarbesök. Hon var för liten för att göra ett riktigt test, men fick springa fem varv i korridoren för att bli andfådd. Ingen ansträngningsastma.

Hon har inte regelrät astma, men får besvär ibland nattetid, särskilt när hon är förkyld (vilket var länge sen nu, pris ske lämna förskolan-livet!). Så vi fick hem inhalator och en plastvariant som visslar när man inhalerar rätt, att träna på.

Har väl använt inhalatorn ett tiotal gånger senaste halvåret, varav till exempel alldeles nyss.

Det är alltid lika ”roligt” att väcka henne för inhalering.

”Sätt dig upp Stella, du måste inhalera.”

Stella, 6 år, vägrar sätta sig upp och rosslar som en maskin.

Drar upp Stella till halvliggande och pressar in inhalatorns munstycke i munnen.

Stella blåser ut…

Säger åt Stella att dra in luften och andas med henne.

Stella blåser ut…

Jag ber henne andas ut och in med mig och Stella blåser ut. Stoppar in inhalatorn igen och Stella andas in litegrann och blåser sen ut.

Blir lite frustrerad och instruerar ännu mer.

Stella rullar runt och börjar somna om.

”Nej Stella, somna inte nu! Du måste andas in i den här!”

Sätter Stella upp och ber henne andas in.

Till slut inser Stella att jag inte ger upp och så tar hon ett ordentligt tag och andas in djupt tills inhalatorn knäpper. Somnar omedelbart om medan jag berömmer.

Det hjälper nästan på en gång.

Det är skönt att hon inte verkar behöva den annat än nattetid så att vi inte alltid måste ha med den.

Mitt första minne av astma är i Eddie och barkbåten av Viveca Lärn, när Eddie är ensam hemma och det känns som att han andas genom sugrör. Hans bror springer över åkern och sen hamnar han på sjukhus. Den ångesten!

Förhoppningsvis växer astman bort när luftrören blir vidare. Första halvåret efter rs-infektionen var vi på akuten sex gånger för att inhalera (starkare grejer). Sen hände det nån gång per år eller två efter det. Undvik rs till era bebisar hörni!


Det där med läxor

26 september, 2017

Nu för tiden växer ett allt större motstånd mot läxor i grundskolan. Varför ska barnen behöva ta med skolarbete hem? Kan de inte hinna med allt på lektionerna?

Själv tänker jag så här.

Att föräldrar förväntas hjälpa till med läxor är väldigt ojämlikt och orättvist eftersom barn från studievana hem därmed klarar sig bättre i skolan.

När det gäller barn med npf, särskild adhd/add, så är det helt förkastligt med tanke på vilken stress och hur många onödiga konflikter som lätt skapas.

Barn med adhd har ofta svårt med motivationen och det går inte att tvinga fram läxläsning på ett bra sätt. Neurotypiska barn har normalt sett en annan typ av pliktkänsla än barn med adhd. Läxor är dessutom ofta väldigt dränerande för autister och adhd:are som oftast redan är trötta efter en vanlig skoldag.

Men å andra sidan kräver viss typ av inlärning repetition och tragglande. Glosor och gångertabellen är sånt som kanske bäst repeteras inför en förälder på hemmaplan. Skulle inte vilja sitta i ett klassrum där alla barnen rabblar gångertabellen högt för sig själva…

Läsning är en annan grej som barn måste mängdträna. 25% av killarna i tonåren har otillräcklig läsförståelse och det är läsning som råder bot på detta (särskilt viktig är högläsningen i småbarnsåren, så läs för dina barn!).

Att bygga upp en bra läskondition är jätteviktigt och då kan läsläxa i lågstadiet vara en bra grej. Vissa barn slukar böcker i den åldern medan andra knappt orkar läsa en sida. Dessa barn behöver en hållhake även om det är jobbigt.

Så kort sagt tycker jag att glosor, läsning och gångertabellen är vettiga läxor att ha. Däremot är vanliga matteuppgifter, läsa kapitel i läroböcker, skriva texter osv uppgifter som eleverna kan göra på lektioner istället.

Ps. Molly går i fyran och de har nu två läxor i veckan. Engelskaglosor en gång i veckan (vi tränar vid tre tillfällen i veckan för att nöta in dem) och läsförståelse resp. matteuppgifter varannan vecka. Den sista läxan hade jag gärna skippat.

Ps2. Jag kan ju återkomma när jag har barn i högstadiet. Jag minns ju själv hur otroligt mycket läxor jag hade på den tiden. Särskilt läxor som var från en dag till nästa. Fanns ju ingen flexibilitet alls där. Och då ska vi inte tala om alla prov! I gymnasiet gick jag ofta mellan 8 och 15-16 och hade minst en timmes läxor per kväll. Där snackar vi, till skillnad från grundskolan, mer än heltidsstudier och läxor ovanpå det. Inte humant. Hoppas inte alla gymnasieelever har det så!


%d bloggare gillar detta: