Större bostad när man ska få barn

17 augusti, 2018

Under graviditeten brukar man drabbas av boa-instinkten, dvs att man vill förbereda platsen som barnet ska bo på. Det brukar vara tätt med höggravida på bostadsvisningar och ett plus på stickan får många att fundera på att flytta till något större.

Själv skulle jag rekommendera att vänta 2-3 år.

Bebisar tar inte mycket plats och de kräver inte skötbord, spjälsäng, babysitter m.m. även om det kan vara bekvämt med dessa prylar.

De första månaderna vill barnet vara nära och det är skönt att ha skötyta, kök, soffa och säng i närheten. Ett gemensamt sovrum bredvid vardagsrummet är bara bra så att man snabbt kan titta till barnet när det sover.

Det är jättekul att inreda barnrum, men det dröjer ofta 1-3 år innan man riktigt har glädje av det. En leksaksback i vardagsrummet eller köket brukar räcka bra för bebisar och ettåringar som vill vara där föräldern är.

Att bli med villa i två-tre plan kan snarare vara bökigt under bebis- och småbarnstiden. Mycket mer yta ska städas, man springer upp och nerför trappor (som måste barnsäkras!) och barnrum/sovrum finns kanske inte på samma våning som kök och vardagsrum.

Det brukar även finnas ett visst renoveringsbehov eller sug efter att uppdatera den nya bostaden och det blir antingen ett dåligt samvete eller något som stjäl tid från familjen. (Att leva i ett renoveringsprojekt med en bebis är inte heller så kul.)

Nu menar jag inte att villaägare bör flytta till lägenhet eller att par i ettor-tvåor inte ska utvidga, men den där pressen att ”göra plats för barnet” kan man med fördel försöka släppa. Det går alldeles utmärkt att ha en bebis i en tvåa.

Ps. Vi flyttade från en tvåa på 56 kvm när Molly var nästan två år och från fyran på 79 kvm till ett radhus när Stella var nästan två år (fyra år senare). Vi var också på visningar när jag var höggravid med Stella men beslöt oss för att vänta och det är jag glad över.

Annonser

Hantera blyga barn

8 augusti, 2018

Jag gjorde ett infoblad om blyga barn som jag tänkte visa också. Är löst baserad på mitt tidigare blogginlägg om introverta barn.

Mvh har alla fyra ”labels” ovan… 😛 (Och har blivit rejält ärrad av hur omgivningen behandlat mig pga detta.)


Blasé

6 augusti, 2018

När Stella kommit hem från sin kompis:

Sara: Vad gjorde ni idag då?

Stella: Vi har lekit.

Sara: Vadå för nåt?

Stella: Ååh, orkar inte säga…

Jaja, antar att det är mer ärligt än föregående års ”kommer inte ihåg”…


Lugn sommardag hemma

30 juli, 2018

Nackdelen med att ha en entreprenör till make: går in och jobbar på semestern…

Men de är iaf tre chefer/ägare så de delar på ansvaret över de 17 anställda. Vore ju inte kul om F hade telefonjour hela tiden. Och han var ju helt ledig i alla fall tre veckor. (Och han tar ju ut denna semesterdag en annan dag istället.)

Och det finns ju många andra fördelar som t ex lycklig/tillfreds make och det ekonomiska också så klart.

Men vi tar det väldigt lugnt idag. Nu när barnen snart är 11 och 7 år så kan de underhålla sig timvis framför datorerna (Minecraft och Sims just nu – kreativt!) och de värmde själva sina lunchpannkakor. Numera handlar det väl mest om att stävja det dåliga samvetet.

Men å andra sidan kan en dag framför datorn (med pauser) vara ett härligt semesterminne också. Bara få slappa och göra roliga saker. De älskar ju dator- och tv-spel.

Och nu kom grannkatten hit och ville leka. Och vi ska åka rullskridskor/cykla/sparkcykla på gatan sen.

Och förra veckan badade de i sjöar tre gånger. I morgon ska vi också på utflykt med en kompisfamilj.

Fredrik får komma hem 15 idag för jag orkar inte mer än max fyra timmar på raken (gick upp 11 och de vaknade tidigare).

De har rätt kul med katten!

Små saker som också blir fina sommarminnen.


Våra måttenheter hemma

20 juli, 2018
  • Ett avsnitt av Bara Björnar (Bare Bears) = 10 minuter
  • Ett Ninjagoavsnitt = 20 minuter
  • En Selma (kusinen) = 1 meter (hon kanske är längre, men ungefär)

Stella: ”hur lång är valen?”

Sara: ”tio Selmor!”

Stella: ”wow!”


Sommarfritids

27 juni, 2018

Säga efter mig själv: ”det är inte synd om barnen för att de måste gå på fritids…det är inte…”

Men det känns inte kul.

För jag är ju hemma.

Och nästan inga andra barn är där. Fem barn i Stellas klass (förskoleklass) och ett annat barn från Mollys klass (fyran) (men de har slagit ihop åk 3-6 + särskolan på sommarfritids).

Men som arbetsterapeuten sa så är det mitt JOBB att vara sjukskriven. Jag ska vila 8h per dag. Jag kan inte vara ledig med barnen mer än Fredrik kan.

Men för att göra det lite bättre så hämtar jag barnen 15 istället för 16 dessa veckor samt att Molly ska få en extra ledig vecka före och en efter semestern om fyra veckor. Stella får alltså fyra veckor.

Molly ska få göra lite olika saker nästa vecka, t ex följa med F till jobbet och träffa farmor (och då får Stella följa med). De dagar hon är hemma kommer jag att sätta tidsintervaller per alarm på hennes mobil där det står typ ”skärmfritt”, ”skärmtid”, ”lunch”, ”motion” osv. så att hon inte sitter vid datorn hela dagen.

För jag kan inte hålla koll på henne också, för då får jag inte min vila. Jag sover dessutom de första 3-4 timmarna som hon är uppe efter att de andra åkt iväg. Så vi får köra på schema med larm. (Molly fyller 11 år i höst.)

Men det känns inte kul.

Men vi har inga lediga/pensionerade släktingar som kan ta barnen en vecka. Barnen vill inte sova borta. Inte åka på läger. Vi föräldrar kan inte gå omlott en vecka var så att barnen kan få 5-6 veckors ledigt. Jag kan för fasiken inte ta Stella en hel dag. För jag är sjuk.

Så jag ska försöka se det för vad det är. Molly tycker att det är tråkigt på fritids. Tråkigt. Men det kunde varit mycket värre. Stella tycker att det är kul eller helt okej.

Så jag kan ge lite av min tid (en timme per dag + delvis några dagar nästa vecka) och så ger F lite av sin tid (skjutsa till släktingar + ta med M till jobbet). Och så sprider vi ut energin och ansvaret så gott det går.

Och resten är bara skuldkänslor. Bara känslor. Som jag får acceptera helt enkelt. Inte låta dem ta över. Se dem som skuldkänslor.

Jag gör så gott jag kan i denna situation. (Och Fredrik och släkten osv.)

Ps. När tar vi bort det långa sommarlovet och minskar ner på loven? 6 veckor räcker väl gott på sommaren och 1-1,5 veckor runt jul är väl lagom? Vet att det finns många andra som tycker att detta är besvärligt.


Låna bebisar

10 juni, 2018

Idag var vi hemma hos några vänner som vi inte träffat på ca 2,5 år pga fick barn och så hände en massa i livet och jag hade så få helg-slotar pga utmattad och ja, ni vet… Vi skulle ha träffats i april men så blev barnen sjuka.

Men idag så!

Och nu hade de hunnit få två barn till!

När vi träffafes förra gången hade pappan en son med en tidigare tjej (sonen är kompis med Molly och de går i samma klass. Det var så vi träffades) och så hade A en bebis i magen. Nu hade hon alltså hunnit vara gravid en gång till med tvillingar.

Så från ett barn/bonusbarn i 7-8-årsåldern till detta barn + en tvååring och två tvåmånaders. Coolt!

Så kul att få träffa små bebisar, det händer ju inte så ofta eftersom bebisar är bebisar så kort tid och föräldrar sällan orkar ses när bebisarna är små. (Men är det bebis nr 3 och 4 så har man ju lite rutin tänker jag.)

Fick hålla och mata och stå och gunga. Eftersom det var två så kunde jag och Fredrik ha varsin och så blev det inte slagsmål som när våra syskonbarn var bebisar. ^^

Stella lekte med tvååringen och de hade så roligt. Så gulligt att de bondade (hon är 6,5 år).

Tänk att sist vi träffades så var vi sju, nu var vi tio.

Jag har alltid gillat tvillingar och velat ha det själv. Fast det var före jag själv fick barn… ^^ Nu förstår jag inte riktigt hur man får ihop det. Och dessa har alltså en tvååring ovanpå. Imponerande!

Men det är skönt att gå hem igen efter en bebisträff. Jag längtar inte efter fler barn. Att hålla syskons eller kompisar barn är alldeles lagom.

Är sååå nöjd med att ha en nästan 7-åring resp. nästan 11-åring. Känner att jag gjort mitt med sjalande, blöjbytande, ammande, barnvagnskånkande osv. Det var kul då, men nu njuter jag av friheten.

Ungefär som grannkatten som varit hos oss och hängt på vår altan vid flera tillfällen. Den är superdupergo, men jag är glad att jag inte har någon egen katt pga skötsel och ansvar. (Resa bort, bytesdjur, hår överallt, sönderrivna möbler, väcker en på nätterna osv.)

Lånebarn och lånekatter är det bästa näst efter mina egna barn förstås (för mig).


%d bloggare gillar detta: