Sommartankar

29 juni, 2019

Så, nu har jag fixat två av tre sommarlovsveckor innan Fredriks semester. Dessa veckor har Stella varit på fritids typ hälften av dagarna. Sen har barnen varit iväg på en del grejs med släktingar och Molly har även varit hemma några dagar och skött sig själv.

Jag får ju inte lika mycket vila, men det har ändå gått förhållandevis bra. I alla fall denna vecka när de två privata problemen från förra veckan känns lättare.

Jag har som vanligt lite ångest över att den ljusa perioden kommer att ta slut och att det kommer bli höst och vinter igen. Jag läste att ljusmängden inte bara påverkar D-vitaminmängden utan även serotoninupptagningen och det kan ju förklara en hel del! Skillnaden i mitt generella mående vår-sommar och vinter är enorm. (På hösten ”lever” jag fortfarande på sommaren så att säga. Det är efter jul som det blir kritiskt.)

Sen finns det många med SAD (årstidsbunden depression) som blir trötta och nere även på våren och sommaren. Där gäller det omvända, de mår sämre när det blir för ljust. En i min närhet blir alltid däckad i juni så det kan nog vara nåt sånt.

Jag försöker ta vara på sommaren och njuta så mycket jag kan. Jag hänger i trädgården mest hela tiden, äter bär och försöker vara närvarande.

Det har dock varit lite för varmt på altanen i veckan vilket gör det svårt för mig att vila på mage. Men häromdagen pusslade jag ihop en vilobädd i syrenbersån. Den har nämligen äntligen blivit tillräckligt hög, tät och skuggig. Det var fem år sen jag planterade den med syftet att ge en skuggig plats ute i trädgården. Eftersom vår trädgård ligger i söderläge så är den supervarm på sommaren, särskilt på vindskyddade altanen.

Behöver köpa mig en riktig solstol! Dessa två bänkar + stolar är inte riktigt i samma höjd och tillräckligt långa… ^^ Men de funkar.

En annan grej som är härlig är att jag och barnen är ute varje kväll och rör på oss (jag sitter på en stol de dagar jag inte orkar). Vi spelar badminton, fotboll, utebandy, åker rollerblades och det senaste barnen fått dille på: hopprep. Jag har bundit ena änden i en stolpe och så står jag där och vevar tills armen nästan går av. Stella är grym på att hoppa in och hoppa! Molly tycker också att det är roligt. Och de blir jättesvettiga. Så det är bra. Bra motion.

Men vilken träningsvärk jag får! Men bra med armmotion för mig också antar jag. 😅

Jag vill inte att sommaren ska ta sluuuuuut! Och jag vill att ljuset ska stanna. Tänker att en brittisk/tysk/nordfransk vinter skulle passa mig bättre. Typ höst-vår-sommar. Ingen direkt kyla och knappt nån snö. Ljusare vintrar.

Men jag vill ju inte flytta ifrån alla jag känner. Så det där med flykt söderut i januari ligger kvar. Tänker att jag alltid kan ta tåget till Spanien-Sydfrankrike-Italien om jag måste sluta flyga helt. Inte lika varmt som Kanarieöarna, men i alla fall ljust. Vi får se vart vi hamnar nästa vinter eftersom F skulle vilja åka nån annanstans än Kanarieöarna. Och jag vill helst inte flyga så långt samt till en för varm plats.

Stella hade föresten tre fästingar på sina ben i förrgår. Hon hade varit uppe på kullen med fritids. Jag läste att fästingar främst hänger vid typiska rådjursstråk. De sitter på långa grässtrån och väntar på att ett däggdjur går förbi. Så en upptrampad stig på en äng är inte bästa stället att leka…

Annonser

Meningslösheten som gör folk sjuka

7 juni, 2019

Vi har ju en ”epidemi” av psykisk ohälsa, stress och utmattningssyndrom i västvärlden. Bloggande psykologen Fredrik Bengtsson skriver mycket om detta. Att det egentligen handlar om brist på mening.

Vad gör man egentligen när man når toppen av Maslows behovstrappa? När trygghet, säkerhet, familj, vänner, kärlek och karriär är säkrad?

Blir det maraton? Bli influencer? Bli rik? Starta eget?

När flertalet människor bara är små kuggar i enormt maskineri så känner allt fler att de inte bidrar till något.

Jag minns när jag jobbade på webbyrån och stressade mig sönder pga att en viss liten del på bilföretagets hemsida skulle gå online ett visst datum. En väldigt liten del som ingen skulle bry sig om. Och ändå fick jag offra min hälsa bara pga en deadline som inte var rättvis. (Jag hade alltså inte sölat med tiden utan jobbat på från start.)

Mycket av jobbet kändes ”vem bryr sig”.

Större delen av mänsklighetens historia har våra dagliga sysslor ägnats åt överlevnad och våra basbehov. Fixa mat, hantverk, jaktvapentillverkning, sköta skadade familjemedlemmar osv.

Numera har många ”meningslösa” jobb och de som verkligen bidrar måste ofta stressa sig sjuka. (Sjuksköterskor, lärare, psykologer, socionomer, läkare, brevbärare, osv.)

Depressioner, ångest och utmattningssyndrom följer som ett skrik på hjälp. Kroppen reagerar starkt på att du lever ett liv som du egentligen inte står ut med.

Ovanpå detta läggs klimathotet, att det blivit mycket svårare för unga att få bostad, jobb och trygghet, betygssystemet, att folk upplever att samhället blivit mer våldsamt (men det är inte sant! Det var mer våld i samhället förr. Dock skrivs det mer om det nu.) osv.

Skärmtid ökar förstås stressen och gör att vi får svårare att vila och bara vara, men det är inte bara de smarta mobilernas fel att så många unga mår dåligt.

Meningslösheten, stressen och utsortering av folk som inte passar in (t ex folk med adhd som förr kunde slinka igenom och inte behövde en diagnos för att få stöd i skolan).

Samhället har blivit väldigt hårt och effektivt. Men människor är inga robotar.

Läs Fredrik Bengtssons blogg!


Student och födelsedag

30 maj, 2019

Nu är det exakt 17 år sedan jag tog studenten. Vilken lättnad det var! Jag var så otroligt skoltrött och var inställd på att aldrig plugga mer (men ändrade mig när jag såg hur dåligt det var med administrativa jobb som var min plan på den tiden).

Grannen tog studenten idag, vilket party de hade.

Jag inser att mitt studentfirande var väldigt anpassat till mina behov och det känns fint att tänka på.

Inget morgonsupande (var inte bjuden på något och ville ändå inte pga drack inte och hade bara en kompis i klassen som jag umgicks med frivilligt), ingen studentfest, inget släktfirande, ingen stor grej med uppmärksamhet, inget flak (ej poppis på den tiden) osv.

Istället var det en lugn dag på skolan, utspring, åka i cabriolet med min kompis, åka hem och äta favoritmaten tillsammans med familjen, Fredrik och en kompis. Sen vilade jag några timmar pga sliten och hade magkatarr*. Sen gick jag hem till F som hade fixat myskväll med toasts (magvänligt), film och snacks. Jättemysigt och alldeles lagom för mig.

* = första gången jag fick magkatarr var när jag började sjuan. Så mycket nytt med ny skola och ny klass. Sen har jag fått magkatarrer då och då och särskilt i tider av nervositet. Hu!

Det där med att vara i centrum då – jag avskyr det! Tycker att det är jobbigt att fylla år och få en massa grattis. Ja, jag fyllde ju år idag (igår), men fick inte så många grattisar som tur var pga höll det ganska hemligt.

När jag gifte mig så hade vi ett litet bröllop för 20 personer bara. Och det var så awkward att vara i centrum. Det var bättre när barnen föddes och hade välkomstfester. Då var de i centrum. Och dessutom hade jag ändå presterat lite till skillnad från studenten eller att fylla år – det gör ju alla!

Sen är jag inte emot att fira födelsedagar, jag ska fira med F och barnen på fredag (vill ej fira med några andra!), men jag hatar att få uppmärksamhet, få presenter, få blommor (eller ja, jag gillar ju blommor, men den där grejen att man måste vara så tacksam och sådär).

Det är så mycket kring firande och födelsedagar som är obehagligt för mig. Avskyr överraskningar också. Att inte veta vad jag kommer att få känns också jobbigt.

Brukar alltid skicka väldigt specifika önskelistor till Fredrik och jag får aldrig något spontant. Det är bra. ”Stick to the list!” som Rachel säger i Vänner.

17 år utanför skolans värld alltså. Jag börjar bli gammal.


Runtflyttad i vården

26 maj, 2019

Det här med att man blir runtflyttad i vården…

Sen jag blev utmattningssjuk i november 2013 så har jag fått hoppa runt mellan en massa vårdgivare.

  1. Jag var 16 ggr hos företagshälsan innan potten tog slut. KBT-terapeuten sa sen att mitt fall var för avancerat och skickade mig till vårdcentralen.
  2. Efter bara en träff sa psykologen på vårdcentralen att det var för avancerat och skickade mig till psykiatrin.
  3. Under väntetiden på nio månader träffade jag en privat coach via Skype.
  4. Jag gick till psykolog en gång i veckan hos psykiatrin. Efter nio månader fanns det inte mycket mer att säga. (För den gången.)
  5. Ett år senare insåg psykiatrin att jag ju inte går i samtalsterapi längre och de skickade mig tillbaka till vårdcentralen. (Ja, de var lite sena med att upptäcka detta och jag misstyckte inte.)
  6. Vårdcentralen blev upprörda och sa att de inte bara kunde ta emot mig utan överlämning.
  7. Sen var jag mellan stolarna i tre månader medan vc och psykiatrin skickade arga meddelanden till varandra och pratade med varandras chefer.
  8. Till slut hamnade jag hos vårdcentralen i alla fall. Jag tjatade till mig en autismutredning som jag fick igenom på tredje försöket. Jag började även gå hos en arbetsterapeut på rehabmottagningen (en annan instans).
  9. Läkaren försökte skicka mig till utmattningsmottagningen i Göteborg (psykiatri med fokus på utmattning och tilläggsdiagnos), men fick avslag.
  10. Några månader senare fick jag avslag på autismutredning hos psykiatrin eftersom de redan haft mig och ansåg att problematiken kunde förklaras i de diagnoserna jag fick då (inte sant!). Men sen fick jag plats på en privat mottagning i en kranskommun istället.
  11. Gjorde utredningen vintern-våren 2018 och vårdcentralen försökte få mig inskriven där istället. De sa nej.
  12. Jag fick autismdiagnosen i april 2018 och vc ville än en gång flytta mig dit, men de nekade. Jag skrevs ut från den privata mottagningen när jag fick diagnosen.
  13. Jag fortsatte gå hos arbetsterapeuten som försökte få mig att söka till utmattningsmottagningen i Göteborg igen nu när jag har en tilläggsdiagnos. Läkaren sa att det inte var någon idé.
  14. Jag fick plats på ett rehabprogram hos rehabmottagningen men fick skjuta upp det pga för utmattad. Gick även några gånger hos psykologen på vårdcentralen.
  15. Jag fick en ny arbetsterapeut som också hon sa att jag skulle söka till utmattningsmottagningen och gå rehaben där istället.
  16. Min nya läkare tyckte att det är onödigt men skickade en remiss ändå.

Och där är jag nu.

Vi får se om det blir utmattningsmottagningen på tredje försöket eller ej.

Själv är jag bara så himla trött på att bli runtskickad. Alla vill ju bli av med en. Primärvården säger att psykiatrin ger bättre vård, men psykiatrin är så dyr och har så lång kö att de inte vill ha folk där mer än absolut nödvändigt. De tycker att vårdcentralen är bättre.

Men det handlar ju om att olika vårdinstanser får olika potter med pengar. De vill få ekonomin att gå ihop och kanske inte tänker på eller kan ta hänsyn till att det är samma pengar i slutändan ändå – skattebetalarnas pengar.

Jag förstår ju att man vid lättare besvär ska gå hos vårdcentralen och till psykiatrin bara vid behov. Det är helt OK för mig.

Men jag blir knäpp på att alla tycker olika. De är inte alls överens om var jag hör hemma. De skickar mig fram och tillbaka och gör allt för att bli av med mig (och massvis med andra personer). Ena dagen säger arbetsterapeuten och nästa dag säger läkaren nåt annat. Själv bryr jag mig inte så mycket så länge jag får hjälp.


Djur som dör

18 maj, 2019

Min gerbil Amanda dog i onsdags. Jag har så svårt för att prata om och skriva om detta, för det känns så hemskt. Jag hade oroat mig över detta sen hon blev 2,5 år och extra mycket sen hennes syster dog i juni förra året.

Jag hade sett att hon blivit sämre de sista veckorna. Hon orkade inte ta hand om pälsen lika bra, hon magrade, tumören på doftkörteln började växa igen (den kom i somras men sen slutade den växa, vilket tydligen är vanligt hos gamla gerbiler), hon blev ännu mer benskör och tandskör och tappade tänderna allt oftare så att vi behövde ge gröt tills de växt ut igen.

I onsdags var hon helt otroligt trött. Hon somnade mellan tuggorna på gröten och bananen. Man såg att hon andades ansträngt eftersom det blev indragningar på sidorna av kroppen. Så efter några timmar utan förbättringar fick hon åka till djursjukhuset med F och Stella för avlivning.

Jag var helt förkrossad hela dagen. Först hade jag fruktansvärd ångest inför att det kanske var dags och jag var så rädd för alla känslor som skulle komma. Sen när beslutet var fattat grät jag nästan hela kvällen.

Hon var verkligen ett speciellt djur för mig. Så tam och fin. Hon bodde hos oss i 3,5 år och det är länge för en liten gnagare. Hela familjen har verkligen uppskattat henne. Hon var ofta med oss nere i soffan och så.

Hon blev 3 år och 10 månader, vilket är gammalt, men de kan bli uppemot 4-5 år. Hedda blev 3 år och en månad och det är en mer vanlig ålder.

Så nu är det bara hanarna kvar. För Alex är det nog ganska positivt. Han har varit lägst i rang och därmed ganska undanskuffad och rädd. Han har varit framme mycket mer dessa två dagar. Hoppas att han blir mindre skraj framöver.

Alvar har blivit nya soffgerbilen som barnen bär runt på. Dock är han inte lika snäll och go som Amanda. Men han kanske blir det när han blir äldre och lugnare? (Alex och Alvar fyller 1 år med en dags mellanrum i slutet av juni. Men de är inte släkt med varandra. De bodde dock i samma bur som bebisar.)

En annan sak som kommer som en lättnad är att jag inte behöver oroa mig för att hitta en död gerbil i buren än på några år. Det var väldigt jobbigt att behöva dras med den oron i nästan 1,5 år.

Men samtidigt tyder ju all denna oro, ledsad och saknad på att man älskar. För när man älskar är man rädd för att förlora. Kärlek och rädsla än de två motsatta känslorna, men de lever även sida vid sida.

Och ni ska veta att jag varje dag tänker på hur glad jag är över att barnen är hos mig och vid liv. Och detsamma med min man, släktingar och vänner. Som katastroftänkare tar jag ingenting för givet. (Nån fördel ska man väl ha… 🙄)

Och jag försöker tänka att jag har en massa fina minnen av Amanda och jag är väldigt glad för de år vi fick tillsammans. Det känns som att vi fick tio bonusmånader och det är ju väldigt länge.

Jag kommer att vänja mig vid det här också. Och nu var det äntligen sagt här på bloggen. Har fasat över att behöva skriva det här och gräva i dessa känslor. Men nu är det gjort.

Ps. Detta är ju inget av allmänt intresse, men jag vill skriva om det på de två ställen där jag pratat mycket om Amanda: här och på instagramkontot @qutimice. Men det får vänta. Orkar inte få en massa hjärnan och beklagar-meddelanden där just nu. Vill helst inte bli påmind.


Språkval

15 maj, 2019

Molly har äntligen gjort sitt språkval i skolan (spanska). Jag har varit nervig inför detta sen jag fick höra att man kanske inte skulle få sitt förstahandsval om det blev för många. (Jag och Molly ska plugga tillsammans.)

Men i förrgår sa hon att det bara var 3-4 personer i klassen som valt spanska, så nu känns det lugnt. 😉

Vi blev rätt förvånade eftersom det känns som att spanska är det som gäller numera? Men klassen ville tydligen läsa franska pga ”fint språk”.

1995 när jag valde språk så valde nästan hela klassen tyska, en elev valde franska och tre elever spanska. Spanska fanns egentligen inte ens att välja på, så dessa elever fick gå till en annan skola och ha sina lektioner där istället.

I gymnasiet valde jag franska istället för jag var så trött på tyska.

I förrgår fick jag ihop 400 dagar med spanskaträning i rad i Duolingoappen.

Yay! Hade ytterligare ca 90 dagar före det, men tappade streaken.

Jag som då alltså läst alla tre språken kan se vissa för- och nackdelar som eleverna brukar prata om inför språkvalet.

Franska: svårare i början, ok grammatik, logiskt, svårare uttal, svårare att urskilja orden pga grötigt.

Tyska: lätt i början, svår grammatik, halv-logiskt, lätt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Spanska: ganska lätt i början, ok grammatik (men verbändelserna är svåra), mycket logiskt, ganska lätt och logiskt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Engelska: lätt i början, lätt grammatik, mycket ologiskt språk: särskilt uttal och stavning, lätt uttal, lätt att urskilja orden.

Svenska har jag ju aldrig studerat, men har hört att det ska vara svårt att uttala och svårt med ordföljd och grammatik.

Just ordföljden är intressant. I tyskan lägger man helst verbet sist, medan vi i svenskan helst lägger det så tidigt som möjligt. I spanskan läggs adjektiv helst sist.

Engelskan är ett helvete att uttala. Det finns knappt några regler. Kolla bara detta: through, thorough, tough, though, thought osv. (Kanske stavade nåt fel nu, alla orden ser helt konstiga ut nu när jag skriver dem så här.)

Tyska och franska är mycket logiska och lättstavade. Tyska ie blir iiii och ei blir aj. Fransoserna sätter apostrofer när det ska vara eee-ljud eller äää-ljud. Spanjorerna är ännu bättre. De sätter olika tecken som förklarar var tyngdpunkten ska ligga i ordet. Så logiskt och smart!

Sen uttalat du typ aldrig sista bokstaven i franska. Och du sväljer en massa bokstäver i engelska. Jag har inte märkt av de tendenserna så mycket i spanskan. Och i tyskan ska nästan allt uttalas tydligt.

Sist men inte minst måste man ju fundera på gångbarheten i världen.

Spanska är ett av världens största språk och gångbart i nästan hela syd- och centralamerika och Spanien med öar i Atlanten.

Tyska talas främst i Tyskland, Österrike, Luxemberg, Belgien och Schweiz (och norra Italien). Men Sverige har en del handel med dessa länder, så det brukar vara populärt på arbetsmarknaden.

Franska talas i Frankrike, i en stor del av Afrika, Schweiz, Canada och på olika öar, särskilt i Centralamerika. Väldigt många talar franska som andraspråk och det är väldigt gångbart om man reser söderut.

Så det handlar väl lite om åt vilket håll man vill resa eller vilka länder man kan tänkas samarbeta med i yrkeslivet. Värt att tänka på är att fransktalande ofta är dåliga på/vägrar tala engelska.

Jag tycker att det är roligt med språk, men jag gillar inte grammatik. Det blir så abstrakt för mig. Och till skillnad från många andra nördar/autister är jag generalist, så jag lär mig hellre flera språk halvbra än blir flytande i ett språk. Jag gillar att kunna förstå uttryck folk slänger sig med i TV, läsa på skyltar, förstå kommentarer online, osv.


Språkval

15 maj, 2019

Molly har äntligen gjort sitt språkval i skolan (spanska). Jag har varit nervig inför detta sen jag fick höra att man kanske inte skulle få sitt förstahandsval om det blev för många. (Jag och Molly ska plugga tillsammans.)

Men i förrgår sa hon att det bara var 3-4 personer i klassen som valt spanska, så nu känns det lugnt. 😉

Vi blev rätt förvånade eftersom det känns som att spanska är det som gäller numera? Men klassen ville tydligen läsa franska pga ”fint språk”.

1995 när jag valde språk så valde nästan hela klassen tyska, en elev valde franska och tre elever spanska. Spanska fanns egentligen inte ens att välja på, så dessa elever fick gå till en annan skola och ha sina lektioner där istället.

I gymnasiet valde jag franska istället för jag var så trött på tyska.

I förrgår fick jag ihop 400 dagar med spanskaträning i rad i Duolingoappen.

Yay! Hade ytterligare ca 90 dagar före det, men tappade streaken.

Jag som då alltså läst alla tre språken kan se vissa för- och nackdelar som eleverna brukar prata om inför språkvalet.

Franska: svårare i början, ok grammatik, logiskt, svårare uttal, svårare att urskilja orden pga grötigt.

Tyska: lätt i början, svår grammatik, halv-logiskt, lätt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Spanska: ganska lätt i början, ok grammatik (men verbändelserna är svåra), mycket logiskt, ganska lätt och logiskt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Engelska: lätt i början, lätt grammatik, mycket ologiskt språk: särskilt uttal och stavning, lätt uttal, lätt att urskilja orden.

Svenska har jag ju aldrig studerat, men har hört att det ska vara svårt att uttala och svårt med ordföljd och grammatik.

Just ordföljden är intressant. I tyskan lägger man helst verbet sist, medan vi i svenskan helst lägger det så tidigt som möjligt. I spanskan läggs adjektiv helst sist.

Engelskan är ett helvete att uttala. Det finns knappt några regler. Kolla bara detta: through, thorough, tough, though, thought osv. (Kanske stavade nåt fel nu, alla orden ser helt konstiga ut nu när jag skriver dem så här.)

Tyska och franska är mycket logiska och lättstavade. Tyska ie blir iiii och ei blir aj. Fransoserna sätter apostrofer när det ska vara eee-ljud eller äää-ljud. Spanjorerna är ännu bättre. De sätter olika tecken som förklarar var tyngdpunkten ska ligga i ordet. Så logiskt och smart!

Sen uttalat du typ aldrig sista bokstaven i franska. Och du sväljer en massa bokstäver i engelska. Jag har inte märkt av de tendenserna så mycket i spanskan. Och i tyskan ska nästan allt uttalas tydligt.

Sist men inte minst måste man ju fundera på gångbarheten i världen.

Spanska är ett av världens största språk och gångbart i nästan hela syd- och centralamerika och Spanien med öar i Atlanten.

Tyska talas främst i Tyskland, Österrike, Luxemberg, Belgien och Schweiz (och norra Italien). Men Sverige har en del handel med dessa länder, så det brukar vara populärt på arbetsmarknaden.

Franska talas i Frankrike, i en stor del av Afrika, Canada och på olika öar, särskilt i Centralamerika. Väldigt många talar franska som andraspråk och det är väldigt gångbart om man reser söderut.

Så det handlar väl lite om åt vilket håll man vill resa eller vilka länder man kan tänkas samarbeta med i yrkeslivet. Värt att tänka på är att fransktalande ofta är dåliga på/vägrar tala engelska.

Jag tycker att det är roligt med språk, men jag gillar inte grammatik. Det blir så abstrakt för mig. Och till skillnad från många andra nördar/autister är jag generalist, så jag lär mig hellre flera språk halvbra än blir flytande i ett språk. Jag gillar att kunna förstå uttryck folk slänger sig med i TV, läsa på skyltar, förstå kommentarer online, osv.


%d bloggare gillar detta: