Tänka nytt

20 augusti, 2017

Träffade en förälder i förra föräldrakooperativet idag (våra barn är kompisar) och hon har ju följt mig genom utmattningen de senaste tre åren.

Jag sa att jag ju hade testat att jobba men att det inte funkade. Hon sa att jag kanske skulle satsa på att bli hemmafru istället? Tänka utanför boxen.

Själv har hon jättesvårt för att hitta rätt i arbetslivet och har hoppat mellan olika jobb och utbildningar. Hon funderar ibland på att ge upp och bli hemma.

Nu har jag ju ingen lust att bli hemmafru och göra det förhatliga hushållsarbetet på heltid när jag blir frisk(are), men jag lockas av tanken på att inte behöva stressa tillbaka upp i arbetstid.

Att det kan vara okej att gå hemma. Att jag inte måste löneslava. Att jag inte behöver bidra till samhället.

Rent ekonomiskt klarar vi oss på en lön (och en nätt sjukpenning), men jag vill inte fastna i fällan att jag inte klarar mig utan Fredrik. Jag vill ju jobba på något vis, åtminstone 50%, kanske 75% om hälsan tillåter. Jag vill ha en pension. (Privatsparar eftersom jag inte har tjänstepension samt har varit sjukskriven/föräldraledig/student/deltidsarbetat de flesta av mina myndiga år.)

Så jag blir nog ingen hemmafru.

Däremot har jag ingen lust att springa i hamsterhjulet och stressa mellan skola, jobb och middagsbord. Det livet vill jag aldrig ha tillbaka. Hälsan och familjen kommer först.

Men jag letar allt mer efter alternativa lösningar på det stressade familjelivet. Har funderat på downshifting, egenföretagande på ostressig (halvfattig?) nivå hemifrån, minimalistiskt boende i ministuga, självförsörjande hushåll, bo i kollektiv/storhushåll (fast inte dela på rummen, bara bo precis intill varandra och hjälpas åt) osv. men är inte där än.

Just nu när vi har skolbarn är det väldigt skönt att bo nära skolan, kompisar på gatan, stan, affärer osv. Vill inte bli en skjutsarmamma. Och Fredrik vill verkligen inte shifta ner, han vill shifta upp och vara entreprenör. Han älskar sitt jobb.

Men det är skönt att höra att det finns alternativ till arbetslinjen. Jag vill inte leva för att arbeta om det går att undvika.


Ut med djuren bara

6 augusti, 2017

Jag har haft mina dåligt samvete- a.k.a ägare-till-vanskötta-bortglömda-djur-drömmar regelbundet i flera år nu.

Men sedan några dagar tillbaka har det dåliga samvetet minskat i drömmen. Höromdagen bestämde jag mig i drömmen för att låta de bortglömda hamstrarna som aldrig visade sig svälta ihjäl och så skulle jag slänga hela buren.

I går natt hade jag ett övergivet akvarium där fiskarna börjat hoppa ner på marken. Men jag sket i att vilja sälja tillbaka dem till affären (svårt!) och försökte istället döda dem i min mördarsnigelhink med spolarvätska.

Nu vill jag bara lägga in en brasklapp här. Jag är absolut ingen djurplågare utanför drömmarnas värld. Jag sköter om mina gerbiler precis som man ska.

Men eftersom bortglömda djur för mig står för dåliga samveten, saker jag försökt dölja och saker jag vill bli av med, så tolkar jag de nya varianterna som att jag faktiskt gör något åt problemet.

Jag tänker att jag istället för att sopa in problemen under mattan (behålla ett akvarium/djur som jag inte vill ha men inte vet vart jag ska göra av) så tar jag kontroll över situationen.

Det handlar troligt om min nya attityd till mig själv och mina behov. Att jag tänker stå upp för att kommunicera mina förutsättningar i alla sammanhang och be om den hjälp jag behöver. Det handlar inte bara om utmattningssyndromet utan även om de bakomliggande faktorer som bidragit till att jag blivit sjuk.

Nu ska jag kunna vara mig själv i alla lägen och sluta fejka för att passa in.

Jag ska döda djuren och skicka ut dem ur mitt hem. Jag har inget att dölja och ha dåligt samvete för längre.


En paus från vardagen

3 augusti, 2017

Nu har jag snart varit bortrest 16 dagar/nätter denna semester. Det är lite skönt eftersom man får möjlighet att vända och vrida på sina rutiner.

Jag har inte lagat mat en enda gång på dessa två resor (yes! Dränerande med matlagning.). Däremot har jag nattat alla kvällar utom en. Men hellre det för då kan jag ligga ner.

Vi turas om att väcka barnen vid halv åtta och de sätter sig i rummet intill och tittar på film på valfri skärm. Sen kan vi lägga oss igen. Fredrik sover till halv tio-tiden och jag till tio-halv elva (normal tid för mig).

Jag har knappt gått i trappor alls den senaste veckan pga allt i samma plan i Norrland. Skönt att slippa!

Däremot rör jag inte alls lika mycket på mig promenadledes eftersom jag inte går 2 km per dag till och från förskolan. Jag tar typ inga promenader heller för grusvägen som går genom byn är jättetråkig och skogen är myggig. Så där är det bättre på hemmafronten.

Jag tittar inte heller på TV eller spelar dataspel här uppe. Spelar desto mer av roliga mobilspelet Simon’s Cat som är lite som candy crush men mycket sötare.

Surfar gör jag dock lika mycket som vanligt pga måste fortfarande vila lika mycket. Har surfat upp drygt 2 gig på dessa 12 dagar (vi fick ordning på pappas wifi igår). Tur att jag hade några surfgig sparade (5,5 gig).

Men efter 3,5 veckors semester av 4 känner jag att det ska bli rätt skönt/helt ok att gå tillbaka till rutinerna. Att få sova ut minst fyra morgnar i veckan, mindre FOMO (fear of missing out), mer lugn och ro och vara själv fram till halv fyra varje dag. Slippa stressen kring att hinna vila/äta med jämna mellanrum/synka med varandra/hitta toalett i tid osv. som brukar bli på resor/utflykter.

Jag gillar att göra roliga saker och umgås, men fyra veckor räcker bra. Jag är väl en 70-30 människa. 70% vara hemma (själv) passar mig bäst.

Ps. Det jag inte ser fram emot är att F kommer hem först vid 18 och är tröttare, läxor, alla kalenderposter och tider som ska passas och att börja laga mat 1-3 dagar i veckan igen.


Naturen och jag

22 juli, 2017

Jag känner hur jag förvandlas som person när jag skalar bort alla orimliga förväntningar.

Som jag skrev häromdagen tänker jag fr o m nu anpassa livet till mig istället för tvärtom. Jag tänker vara sån jag är och jag tänker sluta skådespela för att vara den jag tror att folk vill att jag ska vara.

Jag känner mig allt mer som när jag var 16-17 och innan depressionerna. Jag mådde ganska bra vid den tidpunkten och hade min mest barnsliga och lekfulla tid i livet (pga en kompis). Vi gjorde en massa uppseendeväckande grejer på stan och var inte rädda för att synas. Det var kul. Jag var sån ända upp till 18-19-årsåldern men sen slutade jag, vet ej varför. (Eller jo, andra livskriser.)

I alla fall så tänker jag inte dölja min personlighet längre. Jag ska vara som jag är. Om jag får ett förvånat ”utbrott” inne på apoteket när jag kommer på att jag glömt plånkan hemma – då får det vara så (idag!). Skit i om folk stirrar.


Jag börjar också få tillbaka kontakten med nuet och naturen. Jag promenerar i och nära skogen nästan varje dag (barfota så klart!). Jag var jämt ute och gick i naturen när jag var ung. Skogen är min ”naturliga miljö”. Där känner jag mig hemma.

Fredrik pratar om att flytta längre fram i livet och jag blir allt mer sugen på att bo ännu närmre naturen. Kanske i en stuga/hus på landet, fast ganska nära en stad? Hatar ju långa resvägar. Men först får barnen bli helt självgående och självtransporterande. Jag vill inte bli en skjutsarmamma. Närhet till skola, kompisar och jobb är guld värt när barnen är små/hemmaboende. Det eventuella lantlivet får komma senare.

Jag och F har för övrigt lite olika drömmar om boende. Jag älskar detta radhus, men skulle gärna bo mer i naturen längre fram. Jag gillar mindre hus och drömmer om att downshifta och bo lite mer billigt och kompakt så att jag inte behöver skuldsätta mig och jobba så mycket.

Fredrik däremot älskar ju sitt jobb. Han vill bli entreprenör och driva (fler) företagsidéer. Han vill bo större (vi har 85+35 kvm), med stora fönster, mottagningsrum/stort vardagsrum, lite mer öppen planlösning och lite finare stil. Mer modernt.

Men jag tänker att vi inte måste välja. Vi köper en tomt med ett hus i hans stil och en stuga i min stil och så kan jag ha stugan som kreativt/introvert center. 👍Tänker att jag kan gå runt i fladdriga kaftaner, hatt och måla tavlor och anlägga trädgården. Bli en riktig kulturtant med hundra intressen (har jag redan idag, men är lite för ung).

Så kan F gå på konferenser och afterworks medan jag läser vid brasan eller gör något skapande. Blir superbra.

Men i alla fall. Jag märker ju hur fantastiskt bra jag mår av att ligga i hängmattan och titta på blommor och insekter eller som igår när jag satt vid havet och tittade på snäckor, räkor och krabbor som kravlade runt i tången. (Exotiskt för mig trots att jag bor på Västkusten. Vi bor i fel ände av stan och orkar inte ta oss till havet så ofta. Barnen badar helst i sjöar.)

Jag skulle vilja hitta orken att vara ute även på vinterhalvåret. Men det är så jobbigt med mörkret och kylan.

Men i alla fall. Jag mår bättre än på länge!


Vad jag vill och vem jag är

18 juli, 2017

Jag funderar mycket på det här med vem jag är, vilka behov jag har och att känna acceptans kring dessa saker. 

Jag har alltid känt mig annorlunda och fel, särskilt inom det sociala. Jag har varit en produkt som måste förbättras och anpassas till samhället. (Och detta talade folk om för mig.)

För drygt ett år sedan pratade jag och min förra psykolog om radikal acceptans. Att sluta kämpa och bara acceptera det som inte går att förändra. För kampen gör mig så trött. Och varför kämpa för något som inte kan förändras?

Idag tänker jag att jag vill ta det ett steg längre. 

Jag har gjort våld på mig själv i så många år. Jag har försökt agera ”så som man ska” och vara en som folk ska acceptera. Jag har inte ķämpat för att passa in när det gäller yttre attribut som t ex kläder och livsstil, men att uppföra mig ”normalt” (socialt) har varit viktigt för mig. Trots att jag blir så trött av det. Trots att jag skådespelat en roll och hållit inne med hur jag egentligen är. (Flummig, disträ, pratig och blyg om vartannat, lite konstig och excentrisk.)

De senaste månaderna har jag kämpat med att vänja mig vid förändringar, spontana grejer och saker jag blir orolig av och jag har kämpat för att stå emot det som ger mig ångest. Jag har återigen blivit ett stort förändringsobjekt. Allt för att bli frisk och funka hemma.

Men idag kom jag till insikten att jag inte vill anpassa mig mer. Jag vill anpassa omvärlden/mitt liv istället.

Jag kanske inte behöver våga bo utomlands, göra karriär och gå iväg på en massa aktiviteter? Jag kanske ska lyssna på oron och ångesten istället och göra de förändringar som krävs för att slippa så mycket som möjligt av den. 

Min kbt-psykolog sa att jag har mycket katastroftankar och att jag använder kontroll som ett sätt att stå pall. Men måste jag stå pall för allt då? Det kanske inte är rimligt i mitt fall. Jag kanske bara borde boka av, planera om, förenkla och skala ner? Acceptera hur jag är och fungerar och sluta tro att jag ska klara allt som ”alla andra” klarar.

Jag drömmer ju mest av allt om ett lugnt liv med natur, kreativa sysselsättningar och begränsat med input från omgivningen. Jag kanske ska satsa på det då? Välja bort social byråkarriär, minska på aktiviteter, välja bort sociala sammankomster som inte ger energi osv. 

Anpassa livet till mig istället för tvärtom!

Ps. Kanske inte helt lätt under barnaåren, men de blir allt större nu och klarar sig mer själva varför jag kommer att få än mer ledig tid och nya möjligheter. Jag kommer vara 37 resp. 41 när barnen blir tonåringar och när yngsta är redo att flytta hemifrån är jag 47 år. (34 år i dagsläget.)


Amerikanerna och deras storhetsvansinne

4 juli, 2017

Jag har svårt för USA och amerikaner i allmänhet och det blir ju inte bättre när man får läsa att 81% tycker att de är bättre än alla andra och har till uppdrag att leda världen.

Vad är det för fel på er?!

Sen tänker jag på vilka som egentligen flyttade dit och det var ju fattiga och/eller lycksökare från Europa, t ex Sverige. Jag vet inte om dödandet av ursprungsbefolkning, guldfeber och övertagande av landområden gör sånt här med människor? Européerna som stannade kvar var iofs inte kloka på den tiden heller, så som de härjade och höll på. Koloniserade, förslavade och urholkade södra halvklotet (inkl. Nordamerika).

Visste ni föresten att anledningen till att asiaterna inte koloniserade var att de redan ansåg att de var världens framsida. (Så var det i mitten av förra millenniet). De behövde inte mer. Men sen blev de omkullsprungna av väst. (Från boken Sapiens).

I alla fall.

I dagar när Trump pratar om att kasta ut invandrare och bygga en mur mot Sydamerika så blir jag lite sån att de själva borde återvända till sina hemländer och ge tillbaka landet. Amerika tillhör ju egentligen ursprungsbefolkningen som bodde där i flera hundratusen år före europeerna invaderade (en befolkning som är kraftigt decimerad pga folkmord och virus. (Ur boken Vete, Vapen och Virus av Jared Diamond.))

Å andra sidan vill vi väl inte ha tillbaka alla invandrade ex-europeer hit till Sverige, Spanien, Portugal, Frankrike och Storbritannien heller. Det skulle bli väldigt trångt. ;-P

Men lite ödmjukhet från amerikanernas sida skulle inte skada. Minns er blodiga historia. (Samma sak gäller för européerna!)


Nytt hantverksprojekt för en barfotatok

4 juli, 2017

Igår hittade jag en rolig facebookgrupp som heter Barfota. En grupp full med barfotatokar precis som jag (nyligen blivit). Inte bara de som springer utan de som går barfota eller med minimalistiska skor jämt. 

Jag tänker att jag nog inte kommer kunna gå barfota överallt, inte på stan, spårvagnar, skolan osv. Så klart. Men jag vill gå barfota mycket, för det känns bäst. Åtminstone nu på sommarhalvåret då.

Igår kom jag äntligen mig för att gå en barfota promenad i skogen utanför vårt hus. Grusgången gjorde jätteont, så jag fick klättra in bland rötter och löv. Det kändes oväntat mjukt. Efter promenaden kändes det som att hela foten fått massage (och vår rensopade asfaltsgata kände som sammet i jämförelse…). Men det kändes skönt. Rotat på något sätt.

Jag fastnade ju för barfota redan för några år sen då jag gick barfota i öknen på Kanarieöarna. Men sen har det inte blivit av förrän nu, mycket pga mitt nyligen överkomna obehag för att gå i gräs. 

Nu har jag hittat andra som säger samma sak. Det känns så naturligt att gå barfota. Tillbaka till rötterna liksom. Jag tänker att vi gått barfota eller tunnsulade i två miljoner år och börjat med skor med upphöjd klack bara sedan några århundranden. 

Men i alla fall. Jag behöver byta ut mina sandaler som är trånga vid tårna och som är helt utslitna. Så nästa projekt blir nog att tillverka egna minimalistiska sandaler! Kul!

Jag gjorde ju egna lajvskor förra året och att göra sandaler känns som en piss i havet i jämförelse. Inte alls lika många stygn. Redskapen har jag hemma. Skära ut en sula i läder och sy på band eller snören. 

Mina lajvskor är väldigt sköna, men de ser lite väl lajviga ut för att jag ska vilja ha dem här i stan. ^^ Så en mer modern variant med mer luft för sommarbruk får det bli. 

(De är spetsiga fram, men så långa att tårna har gott om plats på det bredare stället.)

Ps. Har fixat en ny tagg för Barfota resp. Minimalistiska skor, så kolla in dem om du vill läsa mer. 


%d bloggare gillar detta: