Bli fri

17 oktober, 2017

Idag sa jag till Fredrik att jag måste få bli fri.

Fri att vara den jag är, fri i att alla får veta vem jag är och hurdan jag är (och vilka behov jag har).

Fri att berätta om allt jag varit med om till de jag tycker ska veta (bl a det jag skrev om tidigare idag som få människor vet om). Slippa alla hemligheter som jag gråtit över alla dessa år hos olika psykologer. Jag orkar inte ha hemligheter längre. Men jag är rädd för folks reaktioner. Men det får jag ta. Jag kan inte bli fri annars.

Jag har kommit till punkten där det inte går längre. Jag kan inte sitta och trycka på min kammare (eller i garderoben om jag får låna hbtq-rörelsens begrepp) längre.

Min själ har förlamat min kropp till utmattning i fyra långa år och den kräver att jag gör något åt saken. Om jag inte hade gått på så hög dos medicin så hade jag varit så jädra deprimerad, var så säkra.

Det känns som att hela mitt väsen skriker ”stopp, det funkar inte längre”. Okej, den skrek på mig tidigare också, men eftersom jag inte visste vad jag skulle göra så kunde jag inte göra så mycket (mer än att gå i terapi i omgångar).

Nu tror jag att jag äntligen hittat rätt och att jag förstår hur allt hänger ihop. Så nu förändrar jag. Igen. Men från grunden den här gången. Hoppas jag.

Det känns stort och läskigt, men jag har inget val.

Annonser

När jag ska infodumpa

14 oktober, 2017

ASTare är kända för att lägga stora mängder kunskap på minnet, särskilt om sina egna specialintressen.

Själv slukar jag litteratur och fakta om mina specialintressen, men eftersom jag 1: har en kinestetisk/taktil inlärningsstil (dvs. lär mig ej genom att se/läsa resp. lyssna) och 2: har svårt för att lära mig texter så minns jag inte det jag läst!

3: Jag har dessutom svårt för att sätta ord på de bilder jag har i huvudet. Allt jag lärt mig är ganska löst och jag har svårt för att minnas siffror, årtal, namn osv. Jag minns skeenden bäst. Jag är dessutom 4: introvert vilket innebär att hjärnan måste ta omvägar för att jag ska komma åt fakta och minnen. Det går långsamt när jag ska prata men snabbt när jag skriver.

Så när jag ska berätta om mina specialintressen så brukar det låta så här:

”Jo, visste du att…eh…jag kommer inte ihåg den exakta siffran, men det var många i alla fall. Kanske typ 40-70% av alla unga samer är självmords…eh…kommer inte ihåg ordet. Självmordsvilliga? Så heter det väl inte? När man vill ta sitt liv alltså. Och då kan man ju undra varför… Och det minns jag inte. Vänta så ska jag kolla (söker i min blogg).”

(Ungefärligt citat från nu ikväll. (Kommer ju aldrig ihåg exakta citat heller så klart.))

Alltså, jag är värdelös på att prata! Jag minns inte, jag kommer inte ihåg vad det jag ser framför mig i huvudet heter, jag får blackouter, jag kan inte förklara osv.

Det finns ingen som helst struktur i mitt prat. Jag behöver oftast rita om jag ska komma på något nytt.

Men när jag skriver rinner tankarna ner i rätt ordning.

Så jag hoppas att jag aldrig behöver jobba med att prata spontant om saker, för det kan jag bara inte.

Jag vet t ex jättemycket om människans utveckling förutom att jag inte minns några årtal förutom några jag medvetet memorerat: för 2 miljoner år sen utvecklades människoaporna, för 200 000 år sen kom homo sapiens och för 10 000 år sen gick vi från jägare och samlare till bofasta odlare. (Men de där siffrorna ändrar ju sig då och då, t ex efter nya rön nu i somras så inte ens dessa kan jag vara säker på! (Nu pratar man om 300 000 år för homo sapiens.)

Jag minns inte exakt vad de olika arterna heter. Men typ homo erectus, homo ergaster, homo heidelbergensis, homo floresiensis, astralopitechus och de ännu mer kända sorterna. Men jag minns inte exakt vilka som bodde var och när, men jag vet ungefär hur de rörde sig över jordklotet, hur de levde och hur de dog ut (som man vet).

Jag vet att vart än homo sapiens tog sig så utrotade de de flesta stora däggdjuren, men jag kommer inte ihåg vilka däggdjuren var och när människorna tog sig till Australien, Sydamerika osv.

Men jag vet varför de reste sig på två ben, varför väskor blev en banbrytande uppfinning och varför kvinnor har dold ägglossning m.m. Skeenden är alltid lättare att minnas än detaljer.

Så jag är värdelös på att infodumpa. Så jag gör det inte. Ibland ”föreläser” jag lite för Fredrik om spännande saker jag läst i veckan. Men det brukar sluta med att jag googlar fram artiklarna och refererar för att få med detaljerna.

Värdelösa hjärna!


Det där med intelligens

11 oktober, 2017

Om drygt en vecka ska jag göra en förutredning för att ev få en autismutredning.

I autismutredningen ingår ett intelligenstest. De som får diagnosen autismspektrumtillstånd (fd aspergers syndrom, AST) är normalintelligenta eller extra intelligenta till skillnad från de som får diagnosen autism som ofta är försenade i utvecklingen.

I alla fall.

Det finns en fråga som är något i stil med om man är mest rädd för att bli kallad ful, elak eller ointelligent. För mig är skräcken det sistnämnda. För jag vet att jag varken är jätteful eller elak (och det förstnämnda bryr jag mig ändå inte om).

Men det där med intelligensen är ett komplex jag har. Jag är rädd för att vara osmart.

Jag vet inte var jag befinner mig på normalfördelningskurvan eftersom jag inte vågar testa mig. Jag är rädd för att bli besviken. Och det tror jag att jag kommer att bli.

Jag umgås mest med vrålsmarta människor, för det är den typen som jag har mest gemensamt med.

Då kan man ju tro att jag också är vrålsmart för att kunna matcha, men jag vet inte. Jag kan inte bedöma det.

Det finns ju en bild av att ASTare dessutom ska vara vrålsmarta (men kanske lite rigida och egensinniga) och att de ska ha särskilda talanger som fascinerar. Om man inte har det då? Om man är medelmåttig i jämförelse med sina vänner?

Jag har ju starka sidor som t ex bra gehör, en känsla för struktur och organisering/sortering (hej Excel!), bra på geografi och superb på spelet Ticket to Ride (man ska samla på tågkort i olika färger för att kunna bygga järnvägsbanor. Jag samlar på alla färgerna på en gång, tydligen klarar inte mina medspelare det.). Men det är ju inga exceptionella förmågor direkt.

Eller umgås jag med för smarta människor kanske?

I vilket fall som helst så skulle jag helst inte ta ett intelligenstest och fortsätta leva i ovisshet om hur smart eller osmart jag är. (Och om det inte blir någon utredning så slipper jag ju.)

Å andra sidan är det nog skönt att inte vara supersmart, för det skulle vara frustrerande att umgås med folk då eftersom de flesta nog skulle upplevas alltför tröga i tanken.

Nä, jag får försöka minska mitt komplex. Det viktigaste i den där frågan om ful, elak eller ointelligent är väl att vara snäll tänker jag.


Mjuka saker

10 oktober, 2017
  1. Bebishud
  2. Gerbilpäls
  3. Hästmular
  4. Jag när jag tittar på Disneyfilmer.

Jag gråter aldrig när jag läser böcker, ser på nyhetssändningar om katastrofer, när kändisar dött osv. men sätt på valfri episk Disneyfilm och jag sitter med tårar i ögonen och gråten stockad i halsen filmen igenom.

Obs. Spoilers om Vaiana, Tarzan, Rapunzel och Frost.

Förr grät jag på klart episka ställen som när Jane bestämde sig för att stanna med Tarzan i djungeln och den fantastiska Two worlds Finale-sången drog igång. Eller när Rapunzel äntligen fick träffa sina föräldrar.

Men nu gråter jag redan när Vaiana börjar sjunga ”En gräns mellan himmel och hav, som kallar…Kan nån förstå, hur långt den kan nåååå?” Alltså, filmen har knappt börjat! Eller när farmodern dör och blir en ande i form av en manta! Vågade inte se slutet idag när Vaiana ger tillbaka stenen till den där vad det nu är, för då skulle jag bryta ihop.

Eller i Frost när Elsa bygger ihop sitt snöslott eller när Anna kommer och försöker övertala Elsa att komma hem. (Och då ska vi verkligen inte prata om när Anna offrar sig för att rädda Elsa och sedan återuppstår.)

Jag blev aldrig så här gråtig över ”fina” saker förr. Bara över sorgliga filmer förstås, men såna kollar jag aldrig på längre, det går ju bara inte.

Tror det började nån gång när jag fått Stella och insåg att jag blev helt rörd av det där med Rapunzel och hennes familj. Grät också i början av Frost för att Elsa och Anna såg ut nästan som mina barn (en blond äldre, en rödhårig yngre)!

Blödig som attan helt enkelt. En riktig mjukis.


Ologiska saker NT-människor säger

6 oktober, 2017

Som trolig ASTare (autismspektrumtillstånd/asperger) har jag alltid haft svårt att förstå det sociala spelet. Jag använder min egen logik och intelligens till att lista ut hur man ”ska göra” till skillnad från neurotypiker (NT, utan funktionsvariation i hjärnan) som lär sig det automatiskt vid umgänge.

Några saker tycker jag fortfarande är väldigt ologiska.

T ex det här med att ”hälsa till någon”. Man avslutar ett samtal och får ett ”hälsa Fredrik och barnen”.

För mig som AST betyder detta att personen vill visa att hen tänker på min familj. Att hen bryr sig. Hen säger detta för min skull.

Att jag sedan ska vidarebefordra detta till F och barnen? Nej, det gör jag aldrig. Det har jag inte lärt mig. Blir de glada av sånt? Jag vet inte.

Ibland kommer Fredrik hem och säger att t ex hans mormor hälsar till mig. ”Jaha”, tänker jag. Vad ska jag göra med den informationen? Att jag ska säga ”tack” till Fredrik tog mig lång tid att förstå. Fredrik fick aktivt lära mig det för bara några år sen. Men varför hälsar svärmormor till mig och varför ska Fredrik ha tack för att han framförde det? Kan han inte bara nöja sig med att hans mormor tänker på mig och bryr sig? Är det inte för hans skull som hon säger det?

Nej, det är det tydligen inte. Men det känns ologiskt och onödigt för mig. (Så bry er inte om att hälsa till nån genom mig. ^^)

Sen det där med snygga kläder. När jag gick i femman-sexan sa en klasskompis till mig att man ska säga ”tack” när någon säger något snällt om ens kläder.

Det är totalt ologiskt för mig. Det är inte jag som gjort kläderna! Det är en sak om jag t ex gjort ett t-shirttryck, då är det ju jag som utformat det. Men annars har jag inget att vara stolt över.

Jämför med någon som lagat en god middag resp. bara serverar en oförädlad råvara som t ex morot. Hen kan inte ta åt sig äran för om moroten var god.

Så jag svarade typ ”hmmm” eller ”ok” vid klädkomplimanger fram tills klasskompisen konfronterade mig. Men jag tycker fortfarande att det är ologiskt.

Vad de menar är nog ”vilken snygg tröja du valt”. Men säg det då! För då kan man ju absolut säga tack.

Att man kombinerat ihop en snygg outfit av olika klädesplagg förtjänar också en komplimang. Det är ju att jämföra med att laga mat av råvaror.

Men om någon gillar min tröja eller mitt hus eller mina barn brukar jag svara ”ja, visst är den/det/dem fina”. Tack funkar inte för mig. Det går emot min logik. (Ok, jag gjorde barnen men det är inte min förtjänst att de är fina.)

Sedan är det det där med att beskriva människor. Om någon beskriver en person som ”mörk” eller ”ljus” så utgår jag från att de pratar om en mörkhyad eller ljushyad person.

Jag har dock märkt att de pratar om hårfärgen! Men håret är ju nåt slags bihang till kroppen. Det ändras och färgas och hänger mest med. Ska man beskriva någon får man ju prata om själva kroppen. Färg, storlek, längd osv.

Om nån skulle säga ”hen är lång” så skulle ju inte det syfta till hårlängden – det vore ju totalt ologiskt. Men när det gäller hårfärg så funkar det tydligen.

Detta är något jag fått lära mig bara.

Själv specifierar jag alltid: ”mörkt hår, lång, ljus hy, runda kinder” osv.

Nä, ibland är NT-människor så himla ologiska. Det är inte lätt att lista ut vad som gäller. Och då verkar jag ändå ha relativt enkelt för att förstå. Men vissa grejer alltså… ^^


Att inte veta hur det kommer att bli

4 oktober, 2017

Läs gårdagens inlägg om arbetsträning först.

Lyckas hålla den autistiska oron i schack genom att googla på grön rehab i Göteborg och hittar att man måste vara landstingsanställd eller jobba inom Göteborgs stad för att hamna i parkerna längre bort. Däremot finns en örtagård vid lokala kyrkan i vår stadsdel och de tar emot alla. Det står att de jobbar med min rehabmottagning och min arbetaterapeut är en av kontaktpersonerna! De har träffar tre förmiddagar i veckan i 12 veckor.

Nu vet jag ju inte alls om jag kommer att hamna där och om det ens blir grön rehab, men jag måste ha en ”bild” av hur det kan bli för att inte oroa ihjäl mig.

Några av de värsta tiderna rent orosmässigt för mig var tiden före och efter studenten, när jag försökte bestämma vad jag skulle bli/plugga till, när jag försökte bli gravid och fick alla missfall och när jag sökte jobb efter studierna och föräldraledigheten.

Jag mår så otroligt dåligt av att inte ha en bild av hur saker kommer att vara. Särskilt när det gäller så stora saker som studier/jobb resp. att få barn.

Nu står jag återigen i läget att jag inte vet hur mina dagar kommer att se ut.

Men jag förstår nu att om jag inte vet så måste jag frambringa en bild av en trolig lösning och sen får jag vara beredd på att uppdatera bilden efter hand som jag får mer information.

Jag vill ju helst veta exakt hur det ska bli och jag är väldigt rigid och oflexibel. Men jag försöker jobba på att inte låsa mig totalt, utan korrigera bilden när det behövs.

Min man är för övrigt väldigt flexibel, lösningsorienterad och anpassningsbar och han har alltid pekat ut mina svårigheter på detta område. Skönt att få en förklaring.

Det är också skönt att veta att jag inte behöver jobba med ångesthantering. Det är inte ångesten som är problemet, ångesten och oron är symptom. Problemet är att jag inte har en bild. När jag skapar bilden går oron ner. (Något ingen psykolog kunnat hjälpa mig att förstå eftersom ingen fattade att jag troligen har AST.)


Födelsedagsoktober

25 september, 2017

Det ser ut att bli den lugnaste oktober, a.k.a födelsedagsmånaden, sen Stella föddes (6 år sen). I år har jag verkligen försökt sprida ut allt och ta den lättaste vägen.

Istället för barnkalas hemma så får barnen varsitt biokalas där de bjuder tre kompisar på bio+snabbmatsrestaurang. Fredrik följer med. Jag hjälper till med inbjudningarna men sen är det lugnt för min del. Skönt att alla blev nöjda med den lösningen!

Släktkalas har vi helgen före barnen fyller år och vi ska få vara hemma hos svärmor precis som förra året. Vårt vardagsrum är 20 kvm och det är alldeles för litet för 17-20 gäster. Hela entrévåningen är på 50 kvm (kök, vardagsrum, entré) så det är ingen partyvåning direkt. 12 personer är max hos oss. (Helst max fem personer plus barnen i mitt tycke.)

Så den dagen får Fredriks släkt komma. De är många eftersom han har skilda föräldrar och morföräldrar som alla har varsin partner som kommer. Sen har han fem syskon i åldrarna 12-31 och en svägerska + brorsdotter. Hans moster och kusiner kommer också (men de kommer bara vissa år).

Min släkt firar vi med i november. Då åker vi till ett museum, fikar och tittar runt. Förra året var vi på Sjöfartsmuséet och det funkade bra. Barnen och och syskonbarnet som då var 1 år kunde springa runt och leka. Vi slapp städa och fixa fika.

Sen är det själva födelsedagarna, men de är relativt lugna. Fredrik har ansvaret för att köpa presenter så det har jag släppt helt. De blir firade på morgonen med presenter och chokladbollar och sen får de önskemiddag på kvällen. Kanske skypar de med några släktingar.

Jag har t o m kunnat boka in några kompisbesök i oktober! Normalt sett hinner jag inget annat än födelsedagar och vila. Men nu blir det en grej för mig per helg och det känns lugnt.

Gött! Hoppas att det håller in i mål!


%d bloggare gillar detta: