Djur som dör

18 maj, 2019

Min gerbil Amanda dog i onsdags. Jag har så svårt för att prata om och skriva om detta, för det känns så hemskt. Jag hade oroat mig över detta sen hon blev 2,5 år och extra mycket sen hennes syster dog i juni förra året.

Jag hade sett att hon blivit sämre de sista veckorna. Hon orkade inte ta hand om pälsen lika bra, hon magrade, tumören på doftkörteln började växa igen (den kom i somras men sen slutade den växa, vilket tydligen är vanligt hos gamla gerbiler), hon blev ännu mer benskör och tandskör och tappade tänderna allt oftare så att vi behövde ge gröt tills de växt ut igen.

I onsdags var hon helt otroligt trött. Hon somnade mellan tuggorna på gröten och bananen. Man såg att hon andades ansträngt eftersom det blev indragningar på sidorna av kroppen. Så efter några timmar utan förbättringar fick hon åka till djursjukhuset med F och Stella för avlivning.

Jag var helt förkrossad hela dagen. Först hade jag fruktansvärd ångest inför att det kanske var dags och jag var så rädd för alla känslor som skulle komma. Sen när beslutet var fattat grät jag nästan hela kvällen.

Hon var verkligen ett speciellt djur för mig. Så tam och fin. Hon bodde hos oss i 3,5 år och det är länge för en liten gnagare. Hela familjen har verkligen uppskattat henne. Hon var ofta med oss nere i soffan och så.

Hon blev 3 år och 10 månader, vilket är gammalt, men de kan bli uppemot 4-5 år. Hedda blev 3 år och en månad och det är en mer vanlig ålder.

Så nu är det bara hanarna kvar. För Alex är det nog ganska positivt. Han har varit lägst i rang och därmed ganska undanskuffad och rädd. Han har varit framme mycket mer dessa två dagar. Hoppas att han blir mindre skraj framöver.

Alvar har blivit nya soffgerbilen som barnen bär runt på. Dock är han inte lika snäll och go som Amanda. Men han kanske blir det när han blir äldre och lugnare? (Alex och Alvar fyller 1 år med en dags mellanrum i slutet av juni. Men de är inte släkt med varandra. De bodde dock i samma bur som bebisar.)

En annan sak som kommer som en lättnad är att jag inte behöver oroa mig för att hitta en död gerbil i buren än på några år. Det var väldigt jobbigt att behöva dras med den oron i nästan 1,5 år.

Men samtidigt tyder ju all denna oro, ledsad och saknad på att man älskar. För när man älskar är man rädd för att förlora. Kärlek och rädsla än de två motsatta känslorna, men de lever även sida vid sida.

Och ni ska veta att jag varje dag tänker på hur glad jag är över att barnen är hos mig och vid liv. Och detsamma med min man, släktingar och vänner. Som katastroftänkare tar jag ingenting för givet. (Nån fördel ska man väl ha… 🙄)

Och jag försöker tänka att jag har en massa fina minnen av Amanda och jag är väldigt glad för de år vi fick tillsammans. Det känns som att vi fick tio bonusmånader och det är ju väldigt länge.

Jag kommer att vänja mig vid det här också. Och nu var det äntligen sagt här på bloggen. Har fasat över att behöva skriva det här och gräva i dessa känslor. Men nu är det gjort.

Ps. Detta är ju inget av allmänt intresse, men jag vill skriva om det på de två ställen där jag pratat mycket om Amanda: här och på instagramkontot @qutimice. Men det får vänta. Orkar inte få en massa hjärnan och beklagar-meddelanden där just nu. Vill helst inte bli påmind.

Annonser

Språkval

15 maj, 2019

Molly har äntligen gjort sitt språkval i skolan (spanska). Jag har varit nervig inför detta sen jag fick höra att man kanske inte skulle få sitt förstahandsval om det blev för många. (Jag och Molly ska plugga tillsammans.)

Men i förrgår sa hon att det bara var 3-4 personer i klassen som valt spanska, så nu känns det lugnt. 😉

Vi blev rätt förvånade eftersom det känns som att spanska är det som gäller numera? Men klassen ville tydligen läsa franska pga ”fint språk”.

1995 när jag valde språk så valde nästan hela klassen tyska, en elev valde franska och tre elever spanska. Spanska fanns egentligen inte ens att välja på, så dessa elever fick gå till en annan skola och ha sina lektioner där istället.

I gymnasiet valde jag franska istället för jag var så trött på tyska.

I förrgår fick jag ihop 400 dagar med spanskaträning i rad i Duolingoappen.

Yay! Hade ytterligare ca 90 dagar före det, men tappade streaken.

Jag som då alltså läst alla tre språken kan se vissa för- och nackdelar som eleverna brukar prata om inför språkvalet.

Franska: svårare i början, ok grammatik, logiskt, svårare uttal, svårare att urskilja orden pga grötigt.

Tyska: lätt i början, svår grammatik, halv-logiskt, lätt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Spanska: ganska lätt i början, ok grammatik (men verbändelserna är svåra), mycket logiskt, ganska lätt och logiskt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Engelska: lätt i början, lätt grammatik, mycket ologiskt språk: särskilt uttal och stavning, lätt uttal, lätt att urskilja orden.

Svenska har jag ju aldrig studerat, men har hört att det ska vara svårt att uttala och svårt med ordföljd och grammatik.

Just ordföljden är intressant. I tyskan lägger man helst verbet sist, medan vi i svenskan helst lägger det så tidigt som möjligt. I spanskan läggs adjektiv helst sist.

Engelskan är ett helvete att uttala. Det finns knappt några regler. Kolla bara detta: through, thorough, tough, though, thought osv. (Kanske stavade nåt fel nu, alla orden ser helt konstiga ut nu när jag skriver dem så här.)

Tyska och franska är mycket logiska och lättstavade. Tyska ie blir iiii och ei blir aj. Fransoserna sätter apostrofer när det ska vara eee-ljud eller äää-ljud. Spanjorerna är ännu bättre. De sätter olika tecken som förklarar var tyngdpunkten ska ligga i ordet. Så logiskt och smart!

Sen uttalat du typ aldrig sista bokstaven i franska. Och du sväljer en massa bokstäver i engelska. Jag har inte märkt av de tendenserna så mycket i spanskan. Och i tyskan ska nästan allt uttalas tydligt.

Sist men inte minst måste man ju fundera på gångbarheten i världen.

Spanska är ett av världens största språk och gångbart i nästan hela syd- och centralamerika och Spanien med öar i Atlanten.

Tyska talas främst i Tyskland, Österrike, Luxemberg, Belgien och Schweiz (och norra Italien). Men Sverige har en del handel med dessa länder, så det brukar vara populärt på arbetsmarknaden.

Franska talas i Frankrike, i en stor del av Afrika, Schweiz, Canada och på olika öar, särskilt i Centralamerika. Väldigt många talar franska som andraspråk och det är väldigt gångbart om man reser söderut.

Så det handlar väl lite om åt vilket håll man vill resa eller vilka länder man kan tänkas samarbeta med i yrkeslivet. Värt att tänka på är att fransktalande ofta är dåliga på/vägrar tala engelska.

Jag tycker att det är roligt med språk, men jag gillar inte grammatik. Det blir så abstrakt för mig. Och till skillnad från många andra nördar/autister är jag generalist, så jag lär mig hellre flera språk halvbra än blir flytande i ett språk. Jag gillar att kunna förstå uttryck folk slänger sig med i TV, läsa på skyltar, förstå kommentarer online, osv.


Kunskap som mening i livet

13 maj, 2019

Obs. Inte meningen med livet, utan som något meningsskapande i livet.

Stella verkar vara lika nördig och intresserad som jag. Häromdagen sa hon att hon älskar dinosaurier mer än jag och jag sa att det inte är möjligt och att jag älskat dinosaurier sen innan hon föddes, men hon framhärdade.

Hon älskar även hajar och de två hajböcker vi har går varma här hemma. Vi tittar även på hajdokumentärer tillsammans. Jag gillar också hajar, men det är inget specialintresse.

Alltså jag älskar verkligen vetgirigheten hos de flesta ~4-8-åringar. De avverkar områden som rymden, dinosaurier, djur, historia osv.

Synd bara att det verkar mattas av sen i takt med att folk blir äldre och mer skoltrötta.

Molly håller ju på med fandoms, dvs. att man samlar merchandise, läser/tittar på serien/spelet/dylikt, läser fanfics/serier osv. Hon är Harry Potterfan, Overwatchfan och nu senast My Hero Academia-fan. (Animeserie).

Själv ägnar jag massor av tid åt att lära mig nya saker. Jag finner ständigt nya spännande områden att läsa om eller se en dokumentär om. (Mest läsning.)

Häromdagen lyssnade jag på om suffragetterna som lät sig fängslas i sin kamp om kvinnlig rösträtt, förra veckan lyssnade jag klart på boken ”Osynligt sjuk” som handlar om ME/CFS som verkar vara en fruktansvärd sjukdom. Dels för att man ofta blir mer utmattad och hembunden/sängliggande än jag är samt har andra symptom som smärtor, hjärndimma, ljud/ljuskänslighet osv. och sen för att man ofta inte ens blir trodd på av läkare och försäkringskassan. Särskilt i Sverige.

Att lära mig mer om världen, människor, olika ämnen och hur saker fungerar är väldigt meningsskapande för mig. Jag har så svårt att föreställa mig hur livet ser ut för de som aldrig läser böcker eller tittar på dokumentärer. Är de inte intresserade? Eller har de fullt upp med annat?

Själv tänker jag att erfarenhet i livet bygger på att man utvecklas och lär sig. Annars har man ju bara levt samma liv år efter år. Som de som säger att de har tio års erfarenhet av något när de i själva fallet har ett års erfarenhet×10 ifall de bara gjort samma saker varje år och inte utvecklats.

Sen måste man ju inte läsa faktaböcker heller. Många är frågvisa och lär sig av andra människor, andra tittar på youtubes alla lärorika klipp eller får erfarenhet och kunskap genom att bege sig ut och testa en massa saker.

Kunskap så kul! Länge leve nörderiet!


Ta ansvar

10 maj, 2019

Jag tänker på det här med att ta ansvar.

I natt drömde jag att jag och några till var på Stellas föräldrakooperativa förskola och att det var smutsigt och stökigt. Jag tvingade gänget att städa upp ordentligt och delegerade städuppgifter trots att jag var utmattad och inte ens hade ett barn som gick på förskolan.

Det där med vem som gör något i en situation där folk vill undvika sysslor handlar om vem som tycker att det är viktigast. Om alla undviker handling så kommer till slut den som känner mest ansvar att hoppa in. (Eller så rinner det ut i sanden, men då var det nog inte så viktigt.)

Detta är orsaken till att det ofta är ungefär samma personer som arrangerar jul, skriver protokoll på möten, blir klassföräldrar osv.

Och dessa personer blir oftare än andra utbrända.

Människor som vill väl, tänker på andra, tar stort ansvar och försöker göra sitt bästa.

Dessa blir utbrända, straffade, misstrodda av Försäkringskassan, kallade lata och stressade tillbaka in i arbetslivet igen trots stresskänslighet.

Det är så himla orättvist!

Lata människor kan inte bli utbrända. De saknar förmågan att totalt köra över sig själva och blunda för alla stressymptom.

I heterosexuella förhållanden utnyttjar männen kvinnors inlärda beteenden kring att känna ansvar och bry sig om andra till max. Det finns undantag, men det är mycket utbrett bland män att dodga städning, emotionellt arbete, komma ihåg födelsedagar och barnens personnummer, osv.

Det är ju superskönt att slippa ta ansvar. Tänk att ha en städerska/projektledare/festfixare/psykolog/barnskötare/sexdocka hemma som fixar allt. (Det skulle jag kunna tänka mig att ha…)

Många kvinnor får rådet att bara sluta ta ansvar och göra alla saker. Men det är mycket som blir lidande då, inte minst de eventuella barnen.

Jag brukar tänka på ansvaret som ett rep. När man delegerar måste man ge repet till någon annan och själv släppa det. Men om personen inte tar emot repet eller släpper det efter en stund så ligger det bara på marken (”hamnar mellan stolarna”).

Därför är det så viktigt att personen som tar över repet säger att hen förstått vad det innebär. Jag brukar ofta lägga till en konsekvensbeskrivning. T ex ”nu är det ditt ansvar att ta med gympapåsen till skolan. Om du glömmer det så får du skämmas på gympan, glöm inte det.” Eller ”nu är det ditt ansvar att boka om barnets tandläkartid. Annars får du gå dit ändå på fredag trots att du inte kunde.”

Jag försöker lämna ifrån mig ansvaret och även lämna ifrån mig skulden. Jag tänker inte skämmas som mamma ifall barnet glömmer gympapåsen eller åka till tandläkaren med barnet om pappan glömmer boka om tiden.

Det är jättesvårt att sluta ta ansvar och avsäga sig projektledarrollen. Jag har kämpat med detta i flera år. Särskilt som jag är långvarigt utmattad och måste sluta för mitt psykes skull.

Men jag kämpar på. Kämpar med att låta personen ta sina egna konsekvenser istället för att täcka upp. Förr kanske jag sprang ner till skolan med en glömd gympapåse, men det händer inte längre. Barnen vet att de inte blir räddade av mig. De får ta eget ansvar. (På den nivå de är mognadsmässigt förstås.)

Sen finns det personer som konstant vägrar att ta över ansvarsrepet trots att de borde. Dessa personer har jag inte mycket till övers för.


Drömanalys i drömmen

5 maj, 2019

När man börjar analysera vad drömmen betyder i drömmen – är det bra eller? 😅

Drömde nyss att jag var i omklädningsrummet efter skolgympan och jag hade mängder med prylar med mig, men inga gympakläder i vanlig ordning. (I drömmen vet jag alltid att jag kommer att få IG i gympa och matte pga inte dykt upp.)

Jag insåg efter en stund att det var en dröm och avslutade därmed nedpackningen av alla väskor. ”Vad betyder det här då?” ”Jo, jag bär med mig alldeles för mycket (onödiga) prylar.” Sen vaknade jag av telefonen.

Och så är det. För mycket oro pga dåliga erfarenheter och för mycket på fixalistan idag.


Namn i ordning

23 april, 2019

Alltså, vad är det som gör att namn passar bäst i en viss ordning?

Sara & Fredrik låter mycket bättre än Fredrik & Sara.

Samma med: Mikael & Maria, Stella & Molly, Emma & Pontus, Anna & Magnus, Martin & Sophia osv.

Det handlar ju inte om längden på namnen. Är det nåt med satsmelodierna? Eller hur ljuden låter?

När vi skulle gifta oss funderade vi kring efternamn men jag kunde bara inte ta Fs gamla eftersom Sara Dahl lät som när man laddar ett gevär. Sa-Ra-Dahl. (Så vi tog ett trestavigt släktnamn istället.) (Ursäkta alla Sara Dahl som läser detta. 😳)

Kanske har det nåt med dialekt att göra också? Sara uttalas ju ganska långsamt på skånska t ex med tydligt Sa-rah, men här i Göteborg går det fort som attan (Sra nästan).


Giftasåldern

21 april, 2019

Min svägerska och min mans kusin har nyligen förlovat sig. (Inte med varandra!) Båda planerar bröllop nästa år, så det är kul. Kusinen vill gifta sig i februari för att det är så många av hennes kompisar som ska gifta sig på sommaren. Hon fyller 27 år nästa år och är väl i giftasåldern 27-33 år eller nåt sånt? (Svägerskan fyller 30 nästa år).

Jag sa att själv har jag kommit upp i åldern då alla skiljer sig istället. Verkar vara så att många tröttnar nån gång efter 5-10 års äktenskap och skiljer sig mellan 35-45 år. (Så klart väldigt individuellt, men det är förvånansvärt många av mina kompisar, bekanta och internetkompisar som skilt sig/separerat de senaste åren).

Själv har jag ju med råge gått över åldern då ”alla kompisar gifter sig” (fyller snart 36 år), men det är klart att jag har ogifta vänner eller vänner som kanske gifter sig för andra gången inom några år. Jag lyckades ju missa giftasåldern eftersom jag hade ett gäng vänner före 24 år som inte hade hunnit gifta sig och sen bytte jag vänskapskrets när jag fick barn och då hade alla nya vänner redan hunnit gifta sig. Så jag har ju bara varit på två bröllop vid sidan av mitt eget: systerns och svågerns.

Men sen är väl inte bröllop min grej egentligen. Så mycket som blir knas för mig som utbränd, intryckskänslig och autistisk. Dricker inte alkohol, är vegetarian, gillar inte tårta, gillar inte mingel, gillar inte uppstyrda middagar, gillar inte påtvingade lekar och ritualer, gillar inte kallprat, gillar inte att klä upp mig, gillar inte stora folksamlingar, har svårt att sitta still i flera timmar, gillar inte bordsplacering, orkar inte med många timmars umgänge + utbränd så orkar inte sitta/stå upp många timmar osv.

Men det är ju kul med lyckliga par och fina vigslar. Tänker att jag alltid kan gå på bara vigseln om jag är jätteutmattad. Vi får se hur jag mår nästa år helt enkelt.

Men grattis till svägerskan och Fs kusin och alla andra förlovade! Minns min egen förlovningstid som väldigt fin och pirrig. (Vi firade 12 år som gifta i februari och 14 år som förlovade 29/3. (Fast vi firar inte förlovningsdagen längre.))


%d bloggare gillar detta: