Tolv år som förälder

10 oktober, 2019

För tolv år sen hade jag en nästan sömnlös natt inför att åka in till sjukhuset och förbereda mig för ett kejsarsnitt.

Ungen fyller ju år i morgon (idag), men jag tänkte även fira mitt moderskap litegrann vid sidan av.

Tänk att jag har stått ut i TOLV år! Det är ju skitlänge.

Det är faktiskt en tredjedel av mitt liv.

Först var jag 0-12 år, sen 12-24 (duh) och sen fick jag barn och nu är jag 36. Känns mycket konstigt att tänka så.

Jag och Fredrik kände varandra i sex år innan vi fick barn och Molly har funnits med oss i tolv år. Så hon har funnits i 2/3 av vår relation. Coolt.

(Ja, jag gillar ju siffror och samband.)

Jag måste ändå säga att det gått ganska bra att vara förälder trots mina särskilda behov som autist och introvert (som jag inte visste om då). Jag blev ju visserligen utbränd efter andra barnet och är fortfarande utmattad, men det är otroligt många autister som typ måste välja mellan jobb och barn. De orkar inte både och. (Och en del fixar varken eller.)

Jag har verkligen läst på och gjort mitt bästa för att få två ödmjuka, medvetna barn som står upp för de svaga.

Och många säger att mina barn är omtänksamma, försvarar barn som blir retade och ser och tar kontak med de barn som kanske går själva. För mig som var utsatt i skolan känns det extra fint att mina barn är såna personer som jag skulle behövt under min skoltid.

Barnen har fötts in i en medelklassfamilj, men jag har verkligen ansträngt mig för att de inte ska ta allt för givet (jag har blandad bakgrund). De har även vänner med olika bakgrund och nationalitet, så det är bra. Jag skulle inte vilja att de växte upp i ett rikemansområde eller väldigt homogent område. Barnen skola är väldigt blandad.

Sen har jag ju även pysslat med nära föräldraskap/attachment parenting med samsovning, bebis på potta, bära i sjal och sele, baby led weaning (plockmat) m.m. (och tygblöjor!)

Och som med alla barn… så är barn olika, men mina barn och jag trivdes bra med detta. (Och om nån undrar så sover jag och 8-åringen tillsammans och trivs jättebra med det, medan 12-åringen sover i egen säng sedan några år. Och ena barnet blev blöjfritt vid 1,5 års ålder och den andra vid 2 år och 2 månader. Och det hade nog med personligheten att göra. Ena ungen bara bestämde sig.)

Man kan ju inte göra allt rätt som förälder och jag vet ju att barnen kommer att klaga när de är vuxna. Men jag har gjort så gott jag kunnat utifrån min förmåga och de barn jag fick.

Jag hoppas att barnen ska växa upp och få med sig:

  1. att man får vara sig själv/avvika från normen
  2. att man bör vara medveten och påläst om hur samhället/människor/politik fungerar och inte bara hoppa på de lätta ”sanningarna”
  3. att man inte bara kan bli vad man vill och klara allt eftersom alla har olika förutsättningar och att alla inte kan få de roliga jobben (något 90-talister borde ha fått höra!). Däromot kan man kämpa och bli duktig om man brinner för något. Och om man inte lyckas får man ta plan B och göra det roliga på fritiden.
  4. Att man ska vara snäll och respektfull mot människor, men inte ta skit. (Och vi pratar mycket om normer och diskriminerade grupper.)

Typ såna saker. (Ej komplett lista.)

Men jag hoppas att de varken glassar sig igenom livet eller blir perfektionister som bränner ut sig. Det är inte viktigt att vara bäst och göra karriär. Det viktiga är att må bra och vara sann mot sig själv.

Men tänker samtidigt inte låta barnen bo kvar hemma utan att i så fall betala en skälig avgift för det när de gått ut gymnasiet. Det där med att gå hemma och glassa eller jobba och behålla all lön själv och inte hjälpa till hemma förstår jag mig inte på. (Om barnet är friskt/ej funktionsnedsatt förstås). Jag är ingen curlingmamma.

Jag är orolig för att barnen mest ska minnas mig som en sjuk förälder som låg i sängen. Och det är ju verkligheten, särskilt för Stella som inte minns mig som frisk. Men förhoppningsvis minns de ändå mig som närvarande. Jag får ju faktiskt mycket vardagstid med dem eftersom jag är hemma när de slutar skolan. Det uppskattade jag med min mamma som jobbade deltid när jag var liten.

Jag tänker att man tar en del bra bitar från sina föräldrar och kombinerar med de bitar man själv skulle ha behövt och sen får man anpassa det utifrån de barn man får. För barn behöver ju olika typer av föräldrar också. Jag är olika mot mina barn och har olika förväntningar på dem (ej enbart pga ålder). Och det gillade jag med mina föräldrar: de försökte se till våra olika behov och anpassa utifrån dem så gott det gick. (Jag och mina syskon var både lika och olika och vi fick en ganska fri och jämlik uppfostran. Det hade dock inte funkat på mina barn. De behöver tydligheten i struktur och regler.)

Skulle kunna skriva massa mer om detta, men nu är det sovdags inför 12-årsfirandet.

Grattis till mig som mamma i 12 år!

Ps. Om jag ångrar att vi fick barn så tidigt? Inte alls. Är mycket nöjd med det. Vi var aldrig DINKare (double income, no kids), så vi fick aldrig exklusivare vanor pga fick barn direkt efter studierna. (Barnen blir 20 år när vi är 44 resp. 48 år. DÅ kan vi resa och ha det gött!) Och skönt att vi hade så mycket mer energi när de var små. Nu som 36-åring är jag så mycket tröttare och mer sliten. (Inte bara pga utmattningen.) Sen förstår jag ju att inte alla har chansen att försöka få barn före 25 års ålder eftersom få träffas redan före 20 års ålder, men jag kan ändå rekommendera det om man kan/vill.

Ps2. Och jag rekommenderar INTE barn om du inte känner att du bara måste ha barn. Barn är skitjobbiga och bör vara efterlängtade. Barnnormen är stark och jag ogillar den verkligen. Folk bör fråga sig själva varför de vill ha barn, inte tvärt om. Fråga inte folk om de ska skaffa barn/syskon. Särskilt inte eftersom de kanske har svårt/fått missfall. (Jag fick tre missfall mellan mina barn.)

Annonser

Vad händer i kroppen?

1 oktober, 2019

Jag känner inte min kropp längre. Jag förstår inte riktigt alla de förnimmelser som den sänder ut. Jag antar att det blir så efter åratal av en kropp som gått i baklås. Både av starka känslor (trauma), stress och kraftig anspänning (body armoring).

Jag misstänker att tyngdkänslan i bröstkorgen beror på sömnbrist. Sen jag började sova utan väckningstid och på eftermiddagar vid behov så kommer den känslan mer sällan och den brukar försvinna efter sömnen. Men jag sover 9-12h per dygn nu.

Jag vet inte riktigt vad den pirrande energiska känslan kommer ifrån. Men den handlar ju om saker jag tycker är roliga. Kanske är det något slags energiskapande stresshormon som utsöndras för att jag ska få kraft att genomföra aktiviteten?

Det känns som att jag flyter på madrassen i sängen. Kroppen är sammandragen av spändhet. Jag ”bracar” mig själv. Spänner mig.

Igår lyckades jag få benen att slappna av i några minuter. En varm avslappnad känsla.

I övrigt tar jag panodil varje natt för att det spända i benen inte ska värka av spändhet.

Jag tänker att hela situationen uppstått pga att jag inte lever det liv jag behöver leva. Kroppen och psyket skriker.

Men som förälder och gift och utmattad så är det inte så lätt att leva precis som jag skulle behöva.

Jag kanske skulle passa bättre med att bo själv, inte ha ansvar för barn, inte dela ett hushåll. Då skulle jag ha oändligt med tid för flow.

Men jag vill ju bo med min familj så jag måste få det att funka.

Ett steg på vägen är att byta ut min och Stellas 160-säng till en 120-säng och därmed få plats med ett litet skrivbord och de konstnärliga sakerna i sovrummet. Då har jag en plats där jag kan stänga om mig när jag behöver få skapa i fred. (Att ligga i sängen dagtid är själadödande och ger ingen tid i flow.)

Sen jobbar vi på flera plan med att få till en fungerande vardag i familjen. Det går framåt. Vi samarbetar.

Men jag önskar att kroppen kunde bete sig mer lättförståeligt. Och jag önskar att jag med viljestyrka kunde få den att slappna av.

Men jag är ständigt beredd på att någon/något ska kräva energi av mig och det är väldigt tärande. Jag har ju så lite.


Möbleringstankar

28 september, 2019

Molly vill göra om i sitt rum (möblera om, ta bort loftsängen, sätta upp hyllor osv.) och det innebär att vi behöver stuva om i Stellas rum.

Dessutom är förvaringen i källaren inte bra och jag skulle vilja ha kläderna i källaren men det är lågt i tak och rör i taken och dåligt med plats för garderober.

Och sen drömmer jag ju om en ateljé där jag får plats med alla mina målargrejer. Jag sitter ju vid slagbordet i vardagsrummet nu och har plats för pennor i hyllan, men resten av grejerna ligger på hög i en hallgarderob och jag måste ständigt stuva undan mina projekt för att hålla ordning i vardagsrummet. Och så får jag ju ingen lugn och ro när familjen är hemma.

Igår kom jag på att jag och Stella skulle kunna sova i en 120-säng istället för 160-sängen och det skulle ge yta till ett skrivbord i mitt minimala sovrum om nästan 6 kvm. Tänk om jag skulle kunna göra en liten miniateljé med vägghyllor/hurts?

Jag älskar verkligen känslan i rummet. Det är husets ljusaste rum och man har utsikt över trädgården och himlen.

Sen tänker jag att vi behöver satsa på vägghyllor. Både i Mollys och Stellas rum och i källaren och även i mitt sovrum ifall vi ska få in de kreativa grejerna där.

Men det är klurigt med ommöblering och rockader. Vi funderar ständigt på hur vi ska lösa rumsfördelningen i huset.

Just nu har vi våra gamingdatorer och kreativa grejer i källaren, men jag gillar inte det rummet pga mörkt, lågt i tak och källarkänsla. Även efter att vi satte in parkettgolv och målade de mintfärgade väggarna vita.

Vi har ju även funderat på att flytta ner Molly till källaren eftersom hon älskar mörka rum. Men vi har tvättstugan, förrådet (med frysboxen) och badrummet med dusch där så det är inte så bra när hon vill vara ostörd. Dessutom är det gästrum när folk kommer hit.

Fredrik drömmer om att köpa/bygga ett stort modernt hus med enorma fönster och ytor.

Men det finns inga tomter så här nära stan utan man hamnar ju på pendelsavstånd i nån kranskommun och det är jag inte sugen på. Jag vill inte köra bil eller sitta på något pendeltåg, det har jag gjort för mycket (45 min till stan/gymnasiet när jag växte upp).

Och sen har vi ju skolan på 7 minuters promenadavstånd, 16 min med spårvagn till Brunnsparken och alla barnens kompisar här.

En annan idé har varit att flytta när barnen är stora. Men då har vi ju inte användning av fler rum. Känns knäppt att sitta på en villa med fyra sovrum när man bara är två personer.

Det var ju husets storlek vi kompromissade med för att kunna bo kvar i stadsdelen. Det är på 85 kvm + 35 i källaren. Sovrummen är 12 kvm (Stellas), 9 kvm (Mollys) och 6 kvm (mitt). Vardagsrummet är 20 kvm och tål inte fler än kanske 4-5 gäster så vi har inga kalas hemma. Och det saknar Fredrik.

Det hade varit enklare om vi inte haft så mycket hobbies. De som bodde här för oss höll på med idrott och 15-åringen som hade mitt rum hade bara en säng och bärbar dator typ.

Men vi är ju gamers, har mängder med brädspel (men det är en in – en ut just nu så vi skänker bort när bokhyllan blir full) och jag har massvis med hobbygrejer. Och då har jag ändå Kon Marie-rensat ut 3,5 hobbylådor av 6 i källaren.

En annan lösning är ju att bygga ut och det har vi funderat på i sex år. Men det är dyrt för de 15 kvm vi kan få som Attefallsutbyggnad och jag är ju utmattad och vi orkar inte riktigt dra i det projektet. Har ju fullt upp med att klara av vardagen…

Men jag antar att vi får pussla med kvadratmeter och förvaring. Rensa ut grejer och bygga smart på höjden med vägghyllor.

Ingen kan ju anklaga oss för onödig shopping iaf. Vi går aldrig på loppisar eller i affärer eftersom huset inte rymmer nya prylar. En in – en ut. (Och jag rensar ut regelbundet.)

Det ska bli skönt när Stella inte har leksaker längre (som Molly slutat med). Leksaker tar enormt med plats. (Och då har vi ändå nån tredjedel på vinden som vi tar ner och varvar med ibland.)

Jaja, vi får se vad det blir.


En ”fullspäckad” kalender

27 september, 2019

Man vänjer ju sig vid att vara väldigt svår att boka i kalendern.

Inte för att jag gör mycket mer än att ligga i sängen eller vara hemma, men pga att jag har så få ”slots” som går att boka.

Jag orkar med ett ärende/möte per arbetsvecka och en lugnare aktivitet ungefär varje-varannan helg utan att bli mer utmattad. (T ex spelkväll eller kort utflykt om max 2-3h).

När jag ska boka nya vårdmöten bläddrar jag fram och tillbaka i kalendern och får ibland föreslå flera veckor framåt eftersom de andra veckorna redan är fulla med t ex ett utvecklingssamtal v 34, ett läkarsamtal v 35 och ett tandläkarbesök med barnet v 36.

Pappa ringde mig en kväll när jag hade fullt upp med att röja i huset så jag bad om att få återkomma. Första fyra dagarna var ”fullspäckade” (enligt mina mått) eftersom barnen var hemma, det var spelkväll och jag sov mycket.

Sen provade jag vid två tillfällen då han inte kunde prata, men på det tredje tillfället hittade vi äntligen en stund där jag var tillräckligt outmattad för att vara social och han hade tid. Och då hade det gått två veckor sen det första samtalet…

Men jag har inte bråttom. Det kan jag inte ha längre.

Mina dagar är otroligt korta eftersom ”min natt” är ca 12-13h. Sen sover jag ofta ännu mer. Sen har jag allt det andra som att äta, städa, natta barn, sköta hygienen och göra något roligt och då blev det inte mycket tid kvar till att vara social.

Men det finns ju sms och internet nu för tiden så det är bra.

Min kompis och jag sms:ar när vi har något som vi måste berätta om och sen svarar den andra när den har tid. Det kan ta dagar, men man vet med sig att det inte betyder något annat än att personen är trött eller stressad. Så det finns inga ”krav” på att höra av sig inom en viss tid. Vi kan träffas två gånger på en månad eller var tredje månad eller när det går.

Det är verkligen skönt.

Ibland kan jag börja tänka att en person hatar mig om hen inte svarar eller vill ses inom ett visst tidsspann.

Men jag har fått släppa det nu. Alla mina kompisar och släktingar har fått förstå att jag finns kvar även om vi ses sällan eller nästan aldrig.

Jag har ambitionen att börja träffa dem igen/oftare, men det går inte just nu helt enkelt.

Så vi skickar något litet meddelande ibland och så får vi vänta och se.

Ett tag bokade jag in alla kompisar i september och november eftersom juni-juli-augusti, oktober och december var så fullknökade med aktiviteter.

Men sen insåg jag att jag behöver september och november som andningshål för att orka med de andra kalas/jul-intensiva månaderna. Så jag har fått tagga ner.

Det känns så sjukt egentligen att sitta här i slutet av september och tänka att jag får boka in syrran och hennes barn i november eftersom det inte går innan det.

Men så är det.

Jag är van.


Jag som skådis?

22 september, 2019

I natt hade jag en ny dröm. Alltså en som inte handlade om t ex hittar mina vanskötta djur, kan inte hitta en OK toalett, åker kollektivtrafik i min uppväxtkommun, kommer inte få betyg i skolan pga skolkat för mycket, kommer inte in på nästa universitetskurs pga utmattad, tillbaka på jobbet men jobbar för långa dagar pga glömmer gå hem, Fredrik vill skiljas, det är mördarsniglar överallt och jag måste döda dem, jag försöker odla växter i min barndoms trädgård men det blir inget, jag är på lajv men har inte rätt kläder/utrustning på mig, jag är halvnaken ute bland folk, mina tänder är lösa, jag är på Kanarieöarna men hinner inte se något av ön och andra störiga teman.

I natt hade jag blivit anställd som skådis (!) till en film som min kollega I spelade i. Jag skulle göra några sista scener eftersom förra skådisen hoppat av.

Efter att vi filmat en stund så kom regissören och I och började klaga på mitt agerande.

Jag blev först nedslagen, men lite senare bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag är ingen skådis och jag är inte intresserad av det yrket.

Lämnade filminspelningen med en känsla av stolthet över att jag stått upp för mig själv. Jag behövde inte leva det fluffiga skådislivet som I gjorde. Jag har det bra ändå.

Sen tog jag en bil och fräste iväg. ^^

Och den känslan har följt mig idag. Skönt att kunna stå upp för sig själv.

Ps. Tror att filmen var en tolkning av Backmans nya bok Folk med ångest, lyssnar på den och den fastnar liksom i huvudet. Mycket bra bok hittills.

Ps2. Har aldrig velat bli skådis. Det är inte alls min grej.


Månadernas tema

12 september, 2019

Det är verkligen skolmånaden nu i september. Var på andra föräldramötet idag (sjunde gången med samma klass! (Inkl. förskoleklass). Sen är det skoljoggen, höstvandringen, två utvecklingssamtal och alla lappar som ska fyllas i.

Alla nya läxdagar och gympadagar ska sätta sig. I år har Molly både spanskaglosor och engelskaglosor varje vecka samt mattebeting (om de ej hinner klart på lektionen) och ibland NO- och SO-läxa. Det blir mycket att traggla med hemma runt middag helt enkelt. Stella har läsläxa 4×15 min per vecka som förra året.

De känns som att de flesta månaderna på året har sin egen karaktär eller tema, iaf i mitt liv.

Januari: vinterdeprimerad + utlandsresa

Februari: sportlov och vabruari

Mars: vår och lättnad

April: glädje och lugn och ro

Maj: odling och lugnet före stormen

Juni: alla fyller år, ska ha fest och avslutningar samtidigt och sen är det midsommar

Juli: semester

Augusti: efter semestern/sensommar (vemod)

September: skolmånad

Oktober: kalasmånad (barnen fyller 10e och 13e och vill ha massa kalas).

November: liten andningspaus

December: julstress

Som ni kanske förstår gillar jag mars-maj och juli bäst. Juni hade varit toppen om inte halva släkten fyllde år samtidigt och alla ska ha sommaravslutningar osv. Det är alltid kaos i juni för mig.

Jag gillade december före jag blev utmattad. Numera känns december som ett enda långt krav på att umgås och köpa julklappar. Och då har jag ändå minimerat mitt julfirande och låter F sköta det mesta.

Kan det bli mars snart?

Ps. Livet lär ju bli lättare ju äldre jag blir eftersom barnen får ordna sina egna kalas och gå på sina egna avslutningar så småningom. Men det är tungt nu.


Sömnteori

11 september, 2019

Jag testar min nya tes att en stor del av den kroppsliga utmattningen beror på sömnbrist. Skriver ner hur jag sover och hur utmattad jag är. Senaste dygnet:

10-11 sep:
1st 5 mg tabl 23.00
La mig: 23.50
Släckte: 00.20
Somnade ca: 00.50
Vakentid: 10 min + 40 min + 30
Vaknade: 12.20
Sov dagtid: 1h 45m
Sovtid: 11h 45min
Utmattningsnivå: hög (sov)

I morse vaknade jag 10.15 och kände mig vaken. Efter en stund insåg jag att jag nog ändå behövde sova mer och gjorde det.

Efter frukosten ritade jag lite på datorn men kände mig utmattad så jag ville lägga mig igen, men var tvungen att lösa barnens konflikter först. Sen sov jag till 18.00.

Igår var jag jätteutmattad och hade behövt sova större delen av dagen, men blev hindrad.

Det är många saker som hindrar min vila och jag måste försöka planera om min vardag.

Det kan vara saker som att Molly inte kan ta med Stella hem från skolan så att jag måste göra det mitt på eftermiddagen. Eller konflikter mellan barnen. Eller att jag måste ta emot leveranser av mat och medicin (ska försöka boka det till kvällstid när det är möjligt).

Sen blir jag även stressad av telefonsamtal och sms. Kollar alltid mobilen när jag vaknar och hoppas att ingen ska ha ringt.

Vågar inte alltid ha på ljudlöst på dagen pga att barnen kan bli sjuka/vill gå till kompisar, vårdenheter ringer osv.

Samhället är ju inte riktigt gjort för att man ska sova på dagen. Men jag sover ju både natt och dag såå… 🤷‍♀️

Men förhoppningsvis inte varje dag.

I anteckningarna kan jag se att jag sover ca 9,5-10h per natt och idag blev det nästan tolv timmar! Och lägger man på lite vakentid på det samt viss insomningstid så utgör sovandet en stor del av dygnet.
Särskilt som västerländska vuxna vant sig vid 6-7h sömn i snitt (trots att de flesta mår bäst av 8).

Jaja. Jag ska fortsätta testa min teori. Melatoninet hjälper iaf väldigt bra mot att skjuta på dygnet. Det är tur.


%d bloggare gillar detta: