Två grejer

21 mars, 2017

1. Ni vet att jag bor på tre våningar och att jag inte orkat gå i trappor särskilt mycket de senaste åren? En lösning på mitt problem med att hitta läsglasögonen, mobilen, lypsylet m.m. blev något så enkelt som en påse i höstas som sedan blev en liten väska/necessär som jag fick av svärmor i julklapp. 

Den är briljant! Jag tar med den överallt och har alltid med allt jag behöver. Snygg är den också, särskilt med pärlnyckelringen föreställande en kalla som jag fått från Molly. Mycket pillvänlig. 

Vad har jag med då? Glasögonen, mobil, handkräm, salva, lypsyl, läkerol mot illamåendeattacker, penna, anteckningsblock, öronproppar, näsdroppar, medicin m.m. 

2. Fick nytt telefonnummer i torsdags och det känns som att alla telefonförsäljare bara väntat på att mitt nya nummer ska aktiveras, helsike vad de ringer! Som tur är har jag en app som meddelar när det är telefonförsäljare så att jag slipper svara. Anmälde mig till Nix redan inom ett dygn men det tar ju tre månader innan alla uppdaterat sina register. 

Hur orkar folk med att inte vara nixade? Varför finns ens telefonförsäljare? (Med utgångspunkten att ingen borde gilla dem, att alla nixar sig och att det inte blir lönsamt att ha telefonförsäljning.)

Men det är väl samma sak som att det finns folk som fortfarande tar emot reklampost. Jag har ”nixat” brevlådan, adresserad direktreklam, mobilen och stänger av alla nyhetsbrev och reklammail direkt när de hamnar i mailboxen. Hatar reklam och tjat.


När Sara testar vr-spel

11 mars, 2017

Vi har ju HTC Vive virtual reality-grejer hemma och jag har mest kört mina favoritspel där (mer om det nån annan dag). Igår tyckte F att det var dags för mig att testa några nya.

Jag är en känslig lättskrämd typ och det vet han om. Förra gången jag skulle testa ett spel som råkade vara ett zombiedödarspel (som jag med lätthet hade fixat på datorn) hoppade jag in i en vägghylla, skrek och slet av mig headsetet efter typ femton sekunder. Och då var han med. Det såg typ ut så här: (inte spelet, men jag)

Igår lovade han att spelen inte var läskiga. Märk väl.

I första spelet skulle jag åka upp i en hiss och när dörren öppnades stod jag på översta våningen i en skyskrapa. Framför mig: en planka som Fredrik ber mig gå ut på. (Borde anat onåd när jag fick höra att spelet hette något med ”plank”.) 

Aldrig i livet sa jag. Jag fick svindel bara av att stå i dörren. Trots att jag visste att jag var hemma i datarummet så trodde min hjärna att jag var på 20e våningen och jag fick samma upplevelse i magen. 

Så vi bytte spel.

Nummer två utspelade sig i ett förvildat Paris där jag som örn skulle flyga runt genom att röra huvudet åt olika håll. Trots att jag inte var i Paris så reagerade magen precis som om jag vore det och det kittlade precis lika mycket som att åka berg och dalbana. Jag vande mig efter nån minut men det var bitvis väldigt obehagligt. Förstår varför människor inte är gjorda för att flyga… Jag flög ovanför zebror på gatorna, flög upp till toppen av Eiffeltornet och sen krockade jag med en lyktstolpe och dog…

Tredje spelet var tydligen det snyggaste men jag blev rädd direkt när det slogs på. Bredvid mig på gatan stod ett gäng humanoida robotar och tittade in i samma skyltfönster som jag.

Jag sa att jag inte ville spela mer och ville ta av mig headsetet. 

”Äsch, det är ingen fara!” sa Fredrik. 

Jag blundade men stod ändå inte ut och tog av mig headsetet. 

”Det händer ingenting”, sa Fredrik. ”De bara vänder sig mot dig och hoppar på dig och sen bryts det.”

Jag tittade på dataskärmen och mycket riktigt, tvåmetersrobotarna ställde sig i en cirkel runt mig och tog sats. 

Jag skällde ut F. Hade det där hänt mig med headset på så hade jag blivit traumatiserad. 

Vi har verkligen olika uppfattning om vad som är läskigt. Han kan titta på vilken film som helst och är helt avtrubbad. De allra läskigaste vr-spelen kan han bli rädd av, men det måste vara rena skräckspel. 

Jag förklarade att för mig är det läskigt med varelser runt omkring mig som interagerar med mig. Spelar ingen roll om det är en människa, robot, tiger eller ko (!). Om jag inte står på behörigt avstånd så blir jag rädd. Det är typ samma sak i verkligheten – jag skulle inte vilja stå bredvid lösa kor eller tigrar eftersom jag inte kan förutse vad som ska ske. I sådana situationer samt i spelen har jag ingen kontroll. 

Sen kan jag tillägga att det är stor skillnad på att se nåt på en skärm och att ”vara där” som är fallet i vr-spel. 

Vet inte om han får tipsa mig något mer nu… 😅


Lite om känslor

7 mars, 2017

Känslor – så himla jobbiga va? De flesta i alla fall. 

Jag har ägnat en stor del av livet åt känslor. T ex till att inte prata om dem, inte låtsas om dem och senare att bli tvingad att genomlida dem. 

Känslorna försvinner ju inte tyvärr, de stannar kvar i kroppen om man inte genomlider dem.

Sedan några år tillbaka är min taktik att genomlida känslor när de kommer eller så snart som möjligt (hinna gå undan innan tårarna trillar). Detta gäller känslor som man kan trycka bort, som t ex sorg, ilska och bitterhet. 

Depressivitet och ångest är två känslor som är mycket svåra att trycka bort. Eller ja, det finns ju massa sätt att självmedicinera mot ångest som t ex alkohol, självskadebeteenden, tvångsbeteenden, mat osv. men de lättar ju bara på känslan för stunden. (Ångest är en diffus känsla som brukar ligga ovanpå känslan rädsla, varför jag frågar mig själv vad jag är rädd för och sedan bekräftar jag (validerar) min rädsla för mig själv så att ångesten kan lätta.)

Depression är en slags sista anhalt. Den går inte att trycka bort. Den lägger sig som en slöja över allt. Stundtals kan den fladdra bort, men allt som oftast täcker den över alla andra känslor. Vissa säger att depressioner är en slags sista utväg för att visa att man som person vantrivs i en situation (eller har en kemisk obalans i hjärnan). På samma sätt är utmattningssyndrom sista anhalten för att kroppen ska få vila och att hjärnan ska sluta stressa. 

Men i alla fall. 

Jag är ledsen för att jag har förlorat mitt jobb och att jag måste lämna mina kollegor. 

När känslorna kommer låter jag dem få finnas i min kropp tills de går över av sig själva. Stundtals orkar jag inte och då kopplar jag bort genom att surfa eller spela dataspel. Men sen låter jag dem få fritt spelrum igen. Eftersom det är sorg jag känner så kan jag koppla på och av lite som jag vill. Ändå lite skönare än mina (o)vänner depressionen och ångesten. 

När jag är mitt uppe i de värsta av känslor så tänker jag precis som i Skam att jag överlever timme för timme. Om jag inte orkar det tar jag det minut för minut. Annars sekund för sekund. Tiden får gå och till slut går det över.

Det är skönt att kunna titta på känslorna objektivt. Slänga ut dem på mattan. 

”Här har vi sorgen, ilskan, förväntningarna, nyfikenheten och bitterheten.” Jag ska genomlida episoder med dem alla. När jag vant mig vid min nya situation kommer de att försvinna. 


Som om jag blivit dumpad

6 mars, 2017

Jag tänker att detta med att bli uppsagd pga arbetsbrist är litegrann som en skilsmässa. 

Man vet att relationen inte varit perfekt men man trodde att det ändå skulle hålla ett tag till. 

Men så kommer dödsstöten ur det blå och partnern vill göra slut. Man blir chockad och ledsen. Känner sig sviken. Måste ställa om hela sitt liv.

Sen börjar man tänka på friheten och att man kanske skulle föreslå en dejt med den där trevliga personen man haft ett gott öga för. Man ser en positiv men något oviss framtid.

Sen kommer bodelningen (och som tur är har jag fått jättebra hjälp av facket och sluppit förhandla själv!) och det diskuteras fram och tillbaka för att få till en bra fördelning. 

Man blir deppig och bitter när man inser att exet går vidare i sitt liv och gör roliga saker med andra personer. Man vill stänga av alla sådana bilder på Instagram men inser att halva bekantskapskretsen antingen umgås eller har umgåtts med exet och att man inte vill förlora dem för att slippa se vad exet hittar på.

Det känns som ett knivhugg i hjärtat när ens gamla kompis hjälpt exet att förhandla bort en ur sitt liv. Hur kunde hon! (Men det är ju hennes jobb.)

Exets mamma messar och beklagar sig och vill göra allt för att hjälpa mig i framtiden. 

Kompisen fortsätter hänga med exet och man har lust att säga åt hen att sluta med det bara för att jag inte kan göra det längre. Välj mig eller exet!

När skilsmässopapprena är påskrivna och nyckeln till huset ska lämnas in så bara gråter man, för nu är det så definitivt. Ingen återvändo! Och man fick inte vara med och bestämma själv. 

Man försöker fokusera på framtiden med sin nya partner men ideligen ploppar tankar upp på exet. Snurriga känslostormar av besvikelse, sorg, ilska och bitterhet. Varför var det tvunget att bli så här!?

Det hade varit lättare om jag gjort slut med exet först.

Ps. Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat och har aldrig blivit dumpad av någon på riktigt så jag vet inte hur det känns. Men jag finner ändå en del likheter med vad jag har fått berättat för mig.


När man blir ifråntagen sin identitet

24 februari, 2017

Det är tufft när man blir av med sin identitet. Alltså den delen som man är i förhållande till andra.

Första gången mitt liv totalförändrades över en natt var när jag var 22 mån och fick en lillasyster. Detroniserad i ett slag. Men det minns jag inte och jag är glad över mina syskon, så vi går vidare. 

I mellanstadiet tillhörde jag de 4-5 bästa i klassen. Jag var inte bäst, men jag var ordentlig och redig. Sedan hamnade jag i en sån där duktig klass i högstadiet. Vi var de som alltid vann nutidsorienteringstävlingarna men kom sist av sex klasser i idrott. Jag tappade min roll som ordentlig. Ännu värre blev det i gymnasiet när jag precis kom in på ett jättepopulärt program med mycket höga antagningspoäng. Jag blev därmed en av de sämsta i klassen. Snacka om identitetsförlust. Började hänga med några andra som inte var så pluggiga. Satt längst bak i klassrummet och var sådär blasé. Fick medelmåttiga betyg eftersom de höjde nivån när alla var så duktiga.

När jag träffade Fredrik sista året i gymnasiet så var vi lite väl lika. Jag hade byggt upp min nya identitet kring att jag var datakunnig, nördig och gillade metalmusik. Fredrik var likadan men ännu duktigare/mer av allt. Så jag var tvungen att ändra på mig igen. (Fick satsa på den samhällsvetenskapliga/läsande stilen.)

Gah!

När jag började jobba i 25-årsåldern (efter studier och föräldraledighet) var det dags igen. Som äldst i syskonskaran hade jag mest umgåtts med jämngamla och yngre. Plötsligt var jag femte yngst på kontoret av ca 80 personer. Kände mig så liten. (Gör det fortfarande trots att vi har en del under trettio nu.) Det är samma sak när vi träffar föräldrarna till Mollys kompisar. De är alltid 5-10 år äldre eftersom vi fick barn tidigt.

Den allra största förlusten var dock den som kom när jag blev heltidssjukskriven för utmattningssyndrom. Jag klängde kvar på jobbet ett helt år och sen tog det ytterligare ett år innan jag släppte allt och antog identiteten sjuk. Det satt så djupt att jag var en duktig samhällsmedborgare som jobbade och gjorde rätt för sig. Inte konstigt det med tanke på vad arbetslinjen präntar in i oss. 

Men nu har jag tagit mig ur den krisen och bygger upp mig själv på andra sidan. Kommer att värdera andra saker hos mig själv i fortsättningen. 


Efter Fattigfällan

10 februari, 2017

Läste Helena Zweigbergks bok Fattigfällan för några veckor sen. Är det inte sjukt hur sjukskrivna utförsäkrade människor som tvingas söka socialbidrag blir behandlade? 

Det blir så uppenbart på något sätt. 

Att soc, försäkringskassan och arbetsförmedligen fungerar som kontrollorgan snarare än hjälp till den utsatta… 
Att bekanta gladeligen betalar hennes lunch/middag för hundralappar men aldrig skulle ge henne pengar i handen trots att hon ber dem. (För tänk om hon skulle slösa med pengarna!)

Hur arbetslinjen främst är till för att motivera de som redan har ett jobb att fortsätta gå dit eftersom det är så fasansfullt att bli arbetslös, sjukskriven och/eller fattig. (Obs. Vems fel är det att det är så fasansfullt?)

Hur kontrollorganen kostar multum. Att vi lika gärna kunde ge pengarna till de fattiga/arbetslösa/sjukskrivna direkt. Men att ”alla” arbetande då skulle sluta jobba (med skitjobb för skitlöner) och att de kapitalistiska arbetsgivarna därmed inte skulle tjäna lika mycket pengar. 

Att vi sliter för miljardärernas skull. 

Att vi misstror de som står längst ner i hierarkin. 

Att byråkratin kring att söka socialbidrag (försörjningsstöd) är så krånglig att det verkar som att de vill att man ska ge upp.

Och göra vadå? Svälta ihjäl? 

Ta ett jobb som inte finns? Tänka sig frisk? 

Rekommenderar boken starkt, kan nog bli en ögonöppnare för många. Rekommenderar samtidigt Instagramkontot ”klasshat” för alla som vill ha/behöver en inblick i hur de fattiga och/eller arbetarklassen har det i Sverige idag (och klassklyftorna bara ökar och ökar!). 


Hjälp för hörselnedsatta?

7 februari, 2017

När jag ringer till företag/fritids/organisationer uppfattar jag nästan aldrig vad de svarar. Särskilt fritids brukar vara svårt. Men jag brukar helt enkelt förutsätta att jag hamnat rätt och så framför jag mitt ärende.

Jag känner mer och mer hur störande min APD (auditory processing disorder = hördelnedsättning som gör att hjärnan har svårt att uppfatta ord när jag är oberedd, när någon mumlar eller när det är mycket bakgrundsljud) och att jag skulle vilja bli av med den.

När jag ser på TV går det ofta att välja till textning och det är guld värt, särskilt när jag inte har Fredrik eller Molly med som kan repetera (Stella verkar också ha APD så där har jag ingen hjälp att hämta). 

I natt låg jag och tänkte på att jag skulle ha bra användning av en augmented realitygrej* som automatiskt textar allt tal i min omedelbara närhet och som skriver ut den i nederkanten av mitt synfält så att jag kan läsa när jag blir osäker. (Så funkar det på vissa virtual realityspel.)

* = augmented reality = när man med t ex glasögon eller mobilen får extra information om verkligheten, t ex att en pokemon eller text dyker upp på skärmen med den verkliga verkligheten i bakgrunden.

Ett annat hjälpmedel hade varit en liten manick som automatiskt hjälper min hjärna att höra rätt. Det finns t ex teknik som översätter språk i realtid så att man kan prata på olika språk men ändå förstår varandra. 

Jag tänker även på adhd-medicin som piggar upp hjärnan hos de med adhd och därmed tar bort deras överenergi som de producerar för att slippa somna hela tiden (adhd är som en slags narkolepsi). Tänk om det fanns ett preparat som gör min hjärna mer alert så att själva processandet mellan hörselgång och hjärnan blir bättre. 

Vilken revolution en normal hörsel hade varit för mitt liv. Jag känner mig alltid lagom social inkompetent när jag umgås med folk eftersom det känns pinsamt att antingen fråga om, ibland flera gånger, eller försöka gissa vad folk säger när halva meningen faller bort. Det är så lätt att det blir fel. Jag blir osäker. Jag känner mig korkad och dålig trots att det inte är mitt fel. Jag uttrycker mig hellre i skrift. 

Tänk vad underbart att kunna uppfatta 100% av vad folk säger på tv/film istället för typ 75%, att kunna svara naturligt på alla hälsningar/meningar från kollegor och bekanta i förbifarten (måste nästan alltid säga ”va?” när jag inte är beredd och då stannar samtalet upp). Tänk om jag och Stella kunde ha flytande konversationer även när vi är utomhus eller ute bland folk. (Vi säger ”va?” hela tiden eller misstolkar varandra.)

Nä, men lite mer forskning kring APD vore fint. Synd bara att det verkar helt okänt i Sverige (mer känt i USA) och att de flesta inte ens vet om att de har det. 

Den där augmented realitygrejen kanske jag skulle kolla närmre på. Det är ju fler än vi med APD som skulle ha nytta av den, tänk bara på alla döva, hörselnedsatta och äldre som fått sämre hörsel (så länge de kan fortsätta läsa alltså). Kanske borde höra med mina it-kunniga vänner. ^^


%d bloggare gillar detta: