Utveckling

19 oktober, 2018

Det händer verkligen grejer just nu. Denna vecka har jag vaknat 10.15, 10.00, 8.00 och 9.30. (De två sistnämnda blev jag väckt, men jag behövde inte somna om. Igår sov jag 25 min på dagen.)

Normalt sett vaknar jag 11-11.30 så nio-tio är verkligen tidigt. Jag tror att sömnkvaliteten är bättre (tack Atarax) och att jag har fått ett mindre sömnbehov. (Somnar runt 01.)

Jag har också mer energi sen nån vecka, men jag vet inte om det beror på adrenalin/stress eller om det är riktig energi. Det märker jag efteråt så så att säga… (när jag kraschar… ;-/).

Men jag försöker vila ändå för att inte ta ut mig.

Jag blev ju jättestressad av Försäkringskassan (Fk) när de ringde i tisdags och tyckte att jag redan borde bestämt mig om rehab (när läkaren jag träffade i måndags tyckte att jag kunde ta hela hösten till det).

I onsdags gick jag t o m ut och sprang eftersom jag ville avreagera mig och få utlopp för stresshormonerna. (En del av min traumaterapi – att fysiskt göra motstånd när jag känner mig fångad i en situation.)

Igår ringde jag och F till FK och lade fram några förslag. Det kom fram att FK-handläggaren inte är buffel som inte hade lyssnat på mötet utan att han istället är medveten om vilken tid såna här grejer kan ta. Han ville börja i tid så att det är klart när jag väl är redo. Det låter rimligt.

Så första valet av förrehabiliterande åtgärd är Grön rehab (trädgårdsterapi). Men det är populärt så jag har ingen större förhoppning där.

Nummer två blir Aktiv i centrum som är ett program där man med stöd av fysioterapeut tränar gratis på gym 2 ggr/veckan i åtta veckor.

Låter ju rimligt. Dels älskar jag att träna (när jag inte är utmattad) och dels blir det nog mindre utmattande eftersom det inte handlar om att sitta i cirkel i en grupp och prata och greja. Två gånger i veckan är också lugnare än tre som många andra program har. Och träning är ju jättebra för både kropp och hjärnan.

Men hoppas att det inte startar förrän efter jul eller när jag känner mig redo.

Poängen med dessa program är att man ska komma ut och göra saker, vänja sig vid att ha en tid att passa (och inte bli för uppstressad av det), att vara borta/upprätt några timmar, orka åka kollektivt och vara ute bland folk osv. Det är en slags träning inför att börja arbetsträna.

I onsdags sov jag ju föresten i övernattningslägenheten för första gången. Det kändes stort. Dagen efter fick jag hindra mig själv från att ta ut mig för mycket. Eftersom jag mycket sällan är i stan så har jag alltid mycket grejer jag borde fixa/köpa, men eftersom jag skulle till psykologen så fick jag stoppa mig själv.

Det blev en promenad till en konstnärsaffär eftersom jag hade akut slut på akvarellpapper. Sen gick jag inte och köpte gympapåsar till barnen (pga trasiga hemma), tights, strumpor, tröjor och byxor till mig (gah, allt är sönder hemma typ) och sen bibban på det. Får ta lite i taget istället.

Sen var det psykologen men det blir ett eget inlägg.

Annonser

Nästan-analog kväll

17 oktober, 2018

Pratade med Fredrik nyss och sa att han skulle klättra på väggarna i denna lägenhet. ”Nä, det skulle nog vara jättebra”, sa han men jag sa att han inte skulle få ha någon dator eller TV och inget wifi. Och det skulle tydligen vara sämre.

Nä, men ärligt talat. Tiden går rätt långsamt. Har varit på väg ut på stan några gånger, men inget är ju öppet så här en sen onsdagskväll.

Så jag har lagt upp kvällen så här:

19.10 – lämna böcker och låna serieböcker på bibban i stan

19.20 – anländer till lägenheten, packa upp.

19.30 – surfa lite (ok, vi tar inte alla detaljer)

19.45 – läsa seriebok

20.30 – måla tavlor

21.05 – äta kvällsmat

21.20 – läsa seriebok

21.35 – prata med F i telefon

22.50 – blogga (där är vi nu)

Nä, tiden går ju rätt långsamt när man är analog.

Hemma sitter jag ju inte vid datorn hela tiden heller, men där grejar jag med hushållet, tar hand om barn, är utomhus, umgås med djuren osv. Här finns liksom inte så mycket.

Men det är bra det. Varva ner totalt.


Åldersnoja

13 oktober, 2018

Jag börjar bli rejält åldersnojig. Inte att jag inte gillar att vara 35 år, men för att tiden går så himla fort. Jag är inte rädd för att bli äldre och ser fram emot 40-50-60-årsåldern, men det gnager i mig att jag redan är 35 år och inte än lever ”på riktigt”. Jag är sjuk.

Jag tänker på de två barnen jag har som blivit så stora. Molly fyllde 11 år i onsdags och Stella blir 7 år idag. Jag har dem bara till låns hemma hos mig. Knappt innan jag hunnit blinka kommer de att vara 20 och 24 och ha flyttat hemifrån. Så känns det. Jag måste njuta av varje stund nu, så länge de fortfarande vill umgås och kramas.

Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre eller för att mina dagar är likadana, men det skrämmer mig att tiden går så fort.

Jag vet ju att tiden accelererar ännu fortare med åldern och undrar då hur ett år i femtioårsåldern kommer att kännas?

(Det sägs att dessa tidsperioder upplevs som lika långa: 5-10 år, 10-20 år, 20-40 år och 40-80 år.)

Jag ser andra tidiga 80-talister och funderar kring vad de har åstadkommit i sina liv. Många har en bra karriär, är småbarnsföräldrar och förverkligar sina drömmar (men andra är ofrivilligt barnlösa, ofrivilligt singlar och inte välmående, jag vet).

Men å andra sidan kunde jag suttit på ett tråkigt jobb och känt att livet runnit ur fingrarna på mig där istället. Jobb är ju inte allt även om jag längtar så förbaskat. Det finns andra värden i livet som jag får mer tid till när orken är låg (djur, natur, sömn, barnen osv.).

T ex har jag fått en liten nyckelpigskompis som attacklandar på mig varje gång jag går ut på altanen (dvs. det har hänt två gånger, två dagar i rad). Den har 15-16 prickar och jag har hittat den på mig inte mindre än fyra gånger.

Vi skojar om att den tagit över uppdraget att hålla mig sällskap på dagarna nu när flugan som gjorde det de föregående veckorna signat ut pga hög ålder (låg på rygg med korsade ben på hallgolvet idag).

Så det finns ju andra värden i livet också. Det är väl mest att jag känner att livet slösas bort här i sängen.

Men vem skulle inte tycka det efter fem år? (Varav 3,5 år på heltid.) Tur att jag har Pebbel-projektet iaf.


Verkligen kalasmånaden

12 oktober, 2018

När jag säger att oktober är ”kalasmånaden” så skojar jag inte. Mina barn fyller ju år, men det är inte bara det.

Barnen går på kanske 3-6 barnkalas var om året och de är fördelade så här:

  • Max – mars (Stella)
  • Li – april (Stella)
  • Oliver – april (Molly)
  • Joakim – juli (Stella)
  • Siri – sista veckan i september (Molly)
  • Lisen – oktober (Stella)
  • Junie – oktober (Stella)
  • Uma – oktober (Molly)
  • Filippa – oktober (Molly)
  • Milo – oktober (Stella)

Åsså Mollys och Stellas barnkalas på det samt ett eller flera släktkalas.

Föddes det ovanligt många barn i oktober 2007 och 2011 eller gillar mina barn väldigt jämngamla barn eller vad händer? Eller är just oktoberbarn väldigt vänskapliga av sig och bjuder in till många kalas? Är det rent av astrologiskt att vågar älskar kalas och kompisar?

Själv känner jag fyra personer som fyller år 27 september t ex (också vågar), två barndomskompisar, en nuvarande kompis och en svåger. (Men att många föds i september har väl med jul- och nyårsledigheten att göra.)

Ps. Innan jag fick barn kände jag ingen som fyllde år i oktober. (Eller ja, Fs kusin då men henne firar jag inte så mkt.)


Pigg eller fejkpigg?

12 oktober, 2018

Störande grej med att vara utmattad är att jag aldrig kan veta om jag är på väg att bli piggare eller om det bara är en adrenalinstinn period?

Just nu mår jag aningen bättre och har faktiskt lyckats styrketräna två dagar i rad (åh, vad jag mår bra av det!).

Men jag vet inte om det är fejk-energi som jag går på eller inte? Kraschar jag vilken dag som helst?

Jag försöker att inte göra av med all energi. Vilar mycket, håller mig hemma och försöker ta det lugnt. Men det kliar ju i fingrarna…

En annan grej jag tänker på är andningen. Har varit med om en del pressande/stressande/halvpanikiga/ångestfyllda grejer denna vecka. För att inte bli sämre har jag fokuserat på att andas ordentligt. Andas i fyrkant (djupa andetag med upphåll emellan så att man inte blir yr).

Känns som att jag kunnat hantera allt lite bättre än vanligt. Jag jobbar ju med min tilltro, självförtroendet kring att hantera situationer och att kontrollera mina känslor.

Det är inte lätt, men jag känner att jag har en aning mer kontroll över tillvaron. Saker kan lösa sig. Typ så.

Så det är bra.


Ge andra vad de vill ha?

12 oktober, 2018

Slits nästan dagligen mellan ”vill få fler följare till Pebbel-projektet och borde göra mer sånt som följarna vill ha” och ”nej, det viktigaste är att göra det jag vill göra. Jag vill inte ‘sälja mig'”.

Första grejen handlar ju om en dröm om att kunna leva på det konstnärliga. (Vilket är extremt tufft ifall man inte har tur samt lever väldigt snålt.)

Nästa tanke brukar alltid vara att jag inte behöver leva på detta. Det finns ju roliga jobb som jag kan ta och så kan jag göra detta på fritiden. Det är ju inte så att ”det är nu det gäller” och att jag måste sluta teckna om jag inte kan leva på det. På så sätt är konsten en bra form.

Lite tråkigare om drömmen är att bli filmskådis/musiker/författare om ingen vill ta del av ens verk pga inte känd/publicerad/signad osv. Men nätet är en superbra plats för fritidskonstnärer. Och det är otroligt billigt och icke-tidsödande att teckna/måla i jämförelse med att fixa utrustning för att spela in en film eller spela in en skiva. (Men att skriva böcker är också billigt.)

Jag tänker att alla människor slits mellan att vara genuina och må gott i själen vs. att ge andra vad de vill ha för att bli populär.

I mitt fall har autismspektrumtillståndet och utmattningssyndromet redan bestämt åt mig.

Jag bara kan inte göra mig till och må bra. Efter de få åren jag försökte (under 20-åren) så blev jag utbränd.

Och under de snart fem år som gått har jag fått skala och skala för att ta bort allt ”fel” i mitt liv så att jag når kärnan och kan må bra.

Jag är mindre social, tillmötesgående, säljande och ”käckare” än vad jag var när jag försökte frilansa och sen visa framfötterna på jobbet i 25-26-årsåldern.

Men jag funkade inte med den livsstilen. Jag funkar inte så bra med människor. Jag vill bara träffa ett fåtal utvalda, det räcker bra för mig.

Jag jobbar på att skapa mig ett liv som fungerar bra ihop med min personlighet, autismen och mina behov. Att sälja ut min själ för att bli populär är inte ett alternativ för mig.

Ps. Samma sak med den här bloggen. Har aldrig försökt sprida den eller tipsat folk. Skriver aldrig för att jag ”borde skriva” eller anpassar innehållet efter vad jag tror att folk vill läsa om. Det är ett lagom gäng som läser och jag är nöjd med det (150-200 st om dagen).


Jag växer!

4 oktober, 2018

Läser Anna Gerges bok Trauma – psykoterapi vid posttraumatisk och dissociativ problematik.

Även om jag inte har dissociativa problem (vad jag vet) så är det väldigt intressant läsning. Finurligt av kroppen att skärma av sig så totalt att man kan förtränga traumatiska minnen och dela av sin egen personlighet i olika delar som får hålla traumat så att den vardagsfungerande personen inte behöver göra det.

Själv har jag ju tagit avstånd från mitt låg- och mellanstadiebarn och avskytt henne under alla dessa år. Men nu under konstterapin har jag närmat mig henne för att kunna integrera oss. (Men jag har vad jag vet inga undantryckta minnen, minnesluckor eller dissociativa upplevelser av att jag går ur mig själv/går in i en fantasivärld/domnar bort/liknande.)

Men det jag tänkte skriva om nu:

I boken Trauma och tillfrisknande skriver Judith Lewis Herman att hjälplöshet och isolering är kärnupplevelserna i ett psykiskt trauma. Att känna att man får makt över sitt liv och kan skapa nya samband är kärnupplevelserna i tillfrisknandet. (Min fetning.)

Jag känner att det händer saker inom mig efter dessa tillfällen av egen traumaterapi hemma.

Jag har slutat måla såna här bilder där jag blir nedskjuten av yttre hot. Jag känner mig inte lika attackerad längre.

Jag ligger inte längre i fosterställning och blöder. Eller är bunden.

Alla dessa tavlor är målade intuitivt. Typ som att låta det undermedvetna komma till tals.

Jag känner faktiskt att jag plötsligt har liiite makt över mitt liv. Jag känner mig inte fullt lika hjälplös och osjälvständig längre. Det är helt magiskt.

Skillnaden är att jag bearbetat hemska upplevelser och känslor genom att skapa nya slut, slå tillbaka, göra motstånd och slå på kuddar t ex. Bryta mig loss.

Jag hoppas att högra hjärnhalvan och kroppen snart kan förstå att jag inte är i livsfara. De saker som triggar mig är vanliga vardagssituationer och det är ju väldigt tröttande att känna sig tvungen att försvara sig hela dagarna.

Men det går att lära om.

I förrgår målade jag denna tavla. Först förbryllade formen på trädet mig. Varför så korta grenar? Såg ju helt missbildat ut.

Sen insåg jag att det är jag. En fullvuxen stam, men med ett svagt rotsystem och alldeles för hårt beskuret. Inte konstigt att det blir svårt att stå tryggt och stadigt i livet då! Inte lätt att växa och blomma ut när psykisk ohälsa, utmattning och c-ptsd kapar mina grenar.

Men nu växer trädet, t o m inne i en grotta! Och det strålar av färg.

Det händer verkligen saker med mig.


%d bloggare gillar detta: