Köpa kläderstressen

14 januari, 2019

I natt sover jag i lägenheten. Det var över två månader sen sist pga olika anledningar. Har inte haft ork att åka in till stan, men nu behövde jag verkligen lösa några saker och en timme idag och en i morgon innan jag ska hem känns görbart. Två timmar på raken + restid = not so much.

Jag har varit helt uppstressad i flera dagar över att jag inte har några ”utanpå-tröjor” att ha med till Kanarieöarna på lördag. Alltså tröjor man kan dra över en t-shirt men som inte sitter tajt så att man kan ha dem några dagar innan de stinker. Typ kofta/munktröja.

Jag har haft två ett tag nu som jag hade med mig förra året. Men den ena krympte. På riktigt. Den blev cirka en decimeter kortare i midjan och i ärmarna. Inte på en gång, utan lite varje tvätt så att jag knappt märkte något först. Skumt! Nu har Molly fått den.

Den andra hade jag använt så mycket att den blev spröd på ärmarna att började trasas sönder. Försökte laga gliporna i tyget, men efter nästa tvätt var det hål bredvid lagningen igen. Den har gjort sitt helt enkelt. Tyget var slut.

Så jag var helt enkelt tvungen att köpa några utanpåtröjor eftersom kvällar och morgnar på Kanarieöarna är svala/kalla (16-18 grader).

Och deadlines och shopping är två saker som stressar mig enormt. Mår så dåligt när det inte finns någon bra reservplan utan bara ”nu gäller det”.

Att låna kläder av t ex Fredrik skulle inte funka, för jag fixar inte att ha andras/begagnade kläder. Bacillskräck typ, trots nytvättade. (Fobier/aversioner är inte alltid rationella.)

Men trots all vånda så fixade jag det. In-ut på 25 minuter med munktröja, collegetröja och träningströja med dragkedja. Yes!

Och eftersom det var rea på rean så kostade dessa tröjor 75-100kr styck. Helt sjukt. Köpte även en ryggsäck till mig själv till 75% rabatt. Flax. (Har letat efter en lagom stor ryggsäck med ungefär det här utseendet i över ett år!)

Många blir ju glada och får kickar av att shoppa. Själv får jag bara ångest av det. Vågar knappt titta på prylarna efteråt av rädsla för att det ska vara dåliga grejer så att jag måste lämna tillbaka.

Jag lämnar ju sällan tillbaka eftersom jag typ aldrig spontanköper nåt, men rädslan finns där.

Jag har en väldig respekt för pengar (läs: snål) och jordens resurser och vill inte äga saker som inte används och älskas, så är noggrann med vad som får komma in i vårt hus (är även minimalist).

Och att då skynda mig att köpa kläder pga superstressad, ångestfull och framför allt SVETTIG* är en dålig kombo med att göra noggranna köp. Så jag bara hoppas att det blir bra innan jag rusar ut ur affären.

* = varför är det alltid så varmt i affärerna samt när jag varvar upp? Idag tog jag bara t-shirt och jacka (ej tröja, mössa och vantar) och ändå fick jag släpa runt på jackan i armen tillsammans med alla plagg jag skulle prova. Står alltid där och torkar svett ur pannan vid kassadisken…

Ja, jag vet, jag har problem. Det hänger ihop med min psykiska ohälsa. Före utmattningen kunde jag gå i affärer utan problem. Ska prata mer om detta med psykologen i morgon.

Men jag antar att det hänger ihop med att jag måste vara snabb innan min lilla energi tar slut och det får inte bli fel, för jag har inte fler chanser pga den lilla energin.

De första två åren försökte jag följa med på saker trots att jag var jätteutmattad. Då åt jag godis för att få en energikick. Fick många dåliga erfarenheter av att handla med utmattning och dessa hänger kvar.

Och sen har vi ju autismgrejen också. Målade och skrev så här efter förra gången jag var tvungen att gå in i en klädaffär (i november!):

What do we have here? It is a night club, right? No, this is an ordinary clothes store according to me and probably some other autistics/people with burnout brains/overstimulated people.

I was going to buy leggings, washing bags and socks the other day, but I swear they had tried to hide the leggings and washing bags…

I had to walk several rounds through the store looking for it. And the lights felt like disco lights and there were people everywhere, music and so many colours and messages on all of the signs. BUY ME!

I get totally stressed out in most shops. I could handle it better when I was younger with more energy, but the stores have always made me sooo overstimulated.

I guess there are less crowded stores with less stimuli, but they tend to be the very expensive shops.

So nowadays I mostly shop online, or I do a quick in-and-out and then go to rest my poor brain.

I have not been at a night club in like 17 years, but I think I would prefer it since you are ‘only’ supposed to dance and have fun there, not making decisions and being careful looking at prices and sizes.

Most stores stresses me out completely. (Luckily, I am a ‘minimalist’ only buying stuff when something broken must be replaced or things that are missing at home.)” (Pebbel Art)

Nä. Jag köper ju allt jag kan på nätet, men just kläder är svårt för det är jobbigt att skicka tillbaka.

Men nu har jag några tröjor att ersätta de gamla med iaf. Bra det.

Annonser

Nio år sen

9 januari, 2019

Den 4e januari för nio år sen började jag på mitt jobb. Jag fick jobbet dagen före julafton efter tre dagars intervjuer och kontraktskrivning.

Det kändes helt fantastiskt att lilla jag som bara var 26 år och hade jobbat visstid med webben ett år efter studier och föräldraledighet skulle få börja arbeta på den stora internationella webbyrån inne i stan.

Att gå uppför marmortrapporna med trilobiter i upp i det k-märkta huset kändes svindlande och jag minns att jag tänkte ”det här kan bli min toalett” när jag skulle gå på intervju. Det blev min toalett. En av sex toaletter.

Några år senare förändrades arbetsplatsen. Företaget blev uppköpt av utländska ägare, vi slogs samman med andra bolag och allt blev lite ”hårdare”. Många slutade, andra blev uppsagda, det blev inköps- och anställningsstopp och vi förlorade vår största kund. (Kontoret i Norge stängde helt!)

Jag var sjukskriven i två år och när jag kom tillbaka hösten 2016 var stämningen helt annorlunda. Efter fem månaders arbetsträning varav två månader med lön på 25% blev jag en av sex fastanställda som fick lämna. För att jag och en till skulle bort från vår avdelning. För att jag och han hade lite annan utbildning än de andra. (Kommunikation, ej datavetare.).

Jag blev helt chockad eftersom jag trodde att jag satt säkert med sju år på företaget, men så var det inte. Jag kände mig dumpad…av min arbetsplats. Var länge bitter och det känns fortfarande inte bra.

Nu är det snart två år sen jag slutade och jag är fortfarande sjukskriven. Jag kan inte komma tillbaka dit.

Men nu finns det ingen anledning att komma tillbaka heller. För nästan alla jag kände har slutat. Alla mina goa kollegor har lämnat skeppet. Spridda för vinden på andra företag i stan.

Så jag längtar inte längre tillbaka dit.

Men jag längtar tills jag är så pigg att jag kan börja jobba igen och få användning för min kompetens. Så länge jag slipper stressa och jobba för långa dagar så gillar jag ju att jobba.

De första två åren på det jobbet var ändå lite magiska. Så jag ska försöka fokusera på dem istället för på slutet. (Jag var föräldraledig ett år och sjukskriven två år av dessa sju år.)


Ny insikt

5 januari, 2019

Igår kom jag till ytterligare insikt. Så här skrev jag på Pebbel Art:

Alltså: jag är rädd för att inte orka eftersom jag vet hur jobbiga de sängliggande veckorna är. Därför känns alla bokningar av mig och krav på att jag ska göra saker som krigsattacker.

Att alltid känna mig redo att rycka ut har gjort mig ‘hyper-vigilant’ (typ vaksam) och jag känner att jag nästan aldrig kan slappna av helt.

Min kropp har ju ballat ut sen ett år tillbaka och är alltid spänd. Har gjort mängder med avslappningsövningar men inom en kvart till en timme spänner sig kroppen igen. Det är kroppens normaltillstånd nu. (Body armouring.)

Jag har ju vetat om detta ett bra tag, men det har varit svårt att koppla ihop det och få det konkret.

Jag har ju länge varit rädd för meltdowns men har faktiskt bearbetat det ganska bra under hösten och är mindre rädd för känsloutbrott numera. Jag och psykologen har pratat mycket om hur jag kan hantera mina känslor och gå undan innan jag når upp till nivån där jag inte längre kan kontrollera dem (nivån då folk slåss/skär sig/förstör saker/liknande).

Så nu ska jag bearbeta min rädsla för att inte orka. Minska ångesten kring det. Skapa goda erfarenheter.

Då borde jag snart få mer energi över. Om jag kan få kroppen att slappna av samt inte ångesta så mycket så borde det gå åt mindre energi i vardagen.

Jag har ju i flera år sagt att det känns som att energin bara rinner ut igen. Att jag aldrig lyckas spara energi eftersom de dräneras hela tiden. Trots att jag är heltidssjukskriven så är det som att jag är mitt inne i stress/presskarusellen.

Och autismspektrumdiagnosen, c-ptsd-grejen, att jag behövde bearbeta min barndom och liknande blev ju viktiga delar av det.

Nu behöver jag även bearbeta min situation som utmattad.

Ska till psykologen igen om 1,5 vecka. Det ska bli väldigt välkommet. Jag behöver verkligen reda och sortera i allt det här. Så svårt att förstå hur allt hänger ihop…


Bilder i det inre

21 december, 2018

Är andra lika beroende av bilder i huvudet eller är det bara jag och ev. min autism?

Julafton på måndag och jag tänker att vi ska vara hos min syster som de senaste tre åren. Förutom att vi ska vara hos mamma eftersom syrran är höggravid. Så varje gång jag tänker på detta måste jag styra om tankarna och det känns så fel.

Samma sak om jag t ex ska resa, då ser jag förra resan framför mig oavsett vart vi ska. Några år åkte vi till två olika hotell vartannat år och jag kunde bara inte föreställa mig rätt hotell trots ansträngning. I januari ska vi till samma som förra gången så nu blir det äntligen rätt i huvudet… 😅 (alltså tredje gången vi är där).

Som autist måste jag göra upp en bild av hur saker kommer att bli eftersom det annars inte finns. Verkligheten finns inte.

Om jag inte varit på ett ställe förut så får jag föreställa mig ett liknande ställe tills jag kommit fram. Bäst är ju förstås välkända ställen för mig så blir bilden rätt från början.

Tror att detta bidrar till min förväntansångest. Eftersom bilderna baseras på tidigare upplevelser så tror jag lätt att dåliga händelser ska återkomma nästa gång jag är där. Svårt att bryta. (Nu pratar jag inte om traumatiska grejer, för det är helt normalt att bli triggad av en plats man varit med om något hemskt på.)

Ni som är autistiska – upplever ni det likadant? Ni som inte är autistiska?

Ps. Därför blir det ju extra jobbigt med sena förändringar. Jag måste justera bilden. Extra jobbigt om folk tillkommer eller inte kommer när jag ska vara på ett ställe/i ett sammanhang. Blir förvirrad när verkligheten skiljer sig från bilden. Bäst att alltid meddela mig saker i god tid så jag hinner ställa om (ställa om är oftast inte så jobbigt om jag bara får tid på mig). Och hellre ge ett besked och sedan ändra sig än att låta mig leva i ovisshet, för då måste jag ha flera versioner av bilden på gång samtidigt. Jobbigt!


Klibbighet

20 december, 2018

En grej som tog många år för mig att förstå var när jag som tonåring läste i nån tjejtidning att det är skönt att smörja in kroppen. ”Din kille kommer älska att ligga nära dig i sängen sen.”

Jag kunde bara inte förstå hur det kunde vara mysigt att ligga helt inklibbad i sängkläderna och känna hur benen fastnar i lakanet. Huuuuu! (Hatar att vara kladdig, särskilt om händerna.)

Funderade över det då och då under många år tills jag insåg att de inte menade klibbiga salvor utan typ bodylotion som går in i huden snabbt. Den sköna känslan skulle vara len hud, inte klibb.

Phu. Inte jag som var konstig så som inte uppskattar kladd? ;-P

Ps. Hatar att smörja mig pga kladdet. Undviker in i det längsta på vintrarna pga måste gå runt halvnaken och frysa tills benen eller armarna är helt snustorra. Vill inte klibbiga fast i byxorna eller tröjan. Huuu!

Ps2. Måste smörja händerna varje dag vintertid och får sitta med händerna i luften tills det torkat. Så irriterande. (Somrarna är bättre.)

Ps3. Duschar inte så ofta och länge och blir därmed mindre torr i huden än många andra. (Tvättar mig dock varje dag.)

Ps4. Läs gärna boken Huden av Yael Adler. Hon säger bl a att huden förstörs av olja och att man inte ska tvätta ben/armar och liknande med tvål varje dag om de inte är exceptionellt smutsiga. Vatten löser upp svett och smuts bättre än folk tror.

Ps5. Skoja bara. Inga fler ps nu.


Det här med mat

14 december, 2018

Det finns ju människor som älskar mat, som älskar att laga mat, experimentera, äta på restaurang och prata om mat.

Och de undrar ofta varför inte alla älskar det när vi ägnar så stor del av vårt liv åt att äta.

För min del blir svaret att mat inte är så himla gott (för mig), jag får nästan aldrig kickar av mat (dopaminpåslag), jag känner inte särskilt mycket smak (har dåligt luktsinne också) och jag hatar att stå och hacka och steka och greja. Det ger mig ingenting.

Att jag äter vegetarisk mat bidrar nog eftersom det finns mindre att välja på, men det finns ju entusiastiska vegankockar så det handlar ju inte bara om det.

Men jag känner helt enkelt inte samma som matentusiaster. (Och jag är uppväxt i en familj där föräldrarna var totalt ointresserade av matlagning och jag åt mest ”barnmat” tills jag blev tonåring.)

Och eftersom jag känner så lite smak och entusiasm så blir restaurangbesök lite av ett ”blaha”-moment för mig. Jag har käkat på Thörnströms kök (Michelinstjärna) men inte ens där smakade maten nåt särskilt.

Så det är snarare jag som är problemet.

Det jag faktiskt gillar och verkligen uppskattar är syrlig mat som bär och så söt mat så klart. Men förutom just bär så tror jag att jag njuter mindre än andra även när jag äter sötsaker. Men när det gäller bär så blir jag nästan manisk och kan inte sluta äta. ^^ Juli är min bästa månad.

Sen vet jag inte om det har med autismen att göra också? Jag var väldigt kräsen fram tills jag slutade äta kött som tonåring. Har aldrig uppskattat smaken och konsistensen.

Det är vanligt att autister och adhd:are är kräsna eller selektiva ätare som har extremt starka smaksinnen och har svårt för konsistenser och smaker. Jag är lite åt det hållet, fast med sämre smaksinne då.

Så nä, mat är inte automatiskt intressant bara för att man lägger så mycket tid på att äta. Det är liksom inget som hänger ihop. Vissa äter mest för att slippa vara hungriga helt enkelt.


Weltschmerz

11 december, 2018

Det sägs att autister saknar empati, men det är bullshit. Vissa uttrycker det lite annorlunda bara. Många autister har snarare alldeles för mycket empati. Så mycket att man inte vet hur man ska kunna hantera alla känslor som kommer.

Själv tänker jag varje dag på alla lidande människor i världen. De fattiga, traffickingoffren, de som svälter, de med anhöriga som dött, krigsoffer, sjuka, osv.

Jag tänker på ursprungsamerikanerna som dödades av vapen och virus av de hemska européerna (inkl. svenskar) som roffade åt sig deras kontinent, jag tänker på de som dog i Hiroshima, Nagasaki och Tysklands koncentrationsläger. På alla slavar som kidnappades i Afrika, på de stora däggdjur som tjuvjagas till döds, på alla tiggande romer. Jag tänker på alla bostadslösa barnfamiljer i Sverige, på de utförsäkrade, på de ME/CFS-sjuka, på diskriminerade människor, på barnen som ligger på cancerkliniken.

Jag tänker nog alldeles för mycket på det.

Jag står inte riktigt ut med det. Det är för många som lider. Och för många som mår så himla bra och shoppar och miljöförstör utan gränser och inte bidrar med sitt välstånd.

Och miljöförstörelsen vågar jag knappt tänka på för då mår jag bara ännu sämre. Jag undviker alla sådana nyheter som inte är positiva. Det blir för mycket.

Weltschmerz.

Som sångtexten till The Knifes ”Raging Lung”

Where’s your troubled mind
You got your money and you got them ‘cause others just can’t
There’s the lottery
About geography
Don’t know the hand you’re holding
Paying someone to put them to bed again
And that’s when it hurts
The difference
This is hot blood
And a difference
What a difference
A little difference would make
Hear my love sigh
I’ve got a story that money just can’t buy
Western standards
Poverty’s profitable

Det är så jädra orättvist hur ens liv påverkas av det ”geografiska lotteriet”. Västvärlden och de rika som inte delar med sig kan gå och dö. (Jag delar givetvis med mig.)


%d bloggare gillar detta: