Rädd för starka känslor

11 september, 2018

Usch jag borde inte få ha djur och inte få känna nån. Så sorgligt när de dör. 😦

Gerbilen Amanda blöder från sin doftkörtel och det ser ut att vara en tumör där. Det är vanligt bland gerbiler.

Man kan operera, men det är inte rekommenderat till så gamla gerbiler (de blir 3-4 år, max 5). (De kan dessutom dö av sövningen.) Amanda är tre år och två månader så hon skulle ju kunna dö vilken dag som helst i alla fall.

Usch.

Varje gång hon ligger stilla och sover så blir jag orolig. Det gäller för övrigt Stella också när hon sover tyst. Även om risken för plötslig spädbarnsdöd är minimal i sjuårsåldern…

Men så länge hon beter sig friskt och det inte fortsätter blöda/blir infekterar så går det bra. När hon börjar må dåligt så är det dags för avlivning. 😦

Jag tänker att döden är jobbig för alla, men för oss med katastroftankar/ångestbeteenden/ptsd och traumatiska bakgrunder så blir det än värre.

Vi oroar oss liksom redan före det är dags. Och känslorna blir så kraftiga.

Läser i Kolks bok om traumahantering att de med trauman har svårt att känna sig trygga och har svårt med känsloreglering. Tell me about it.

Jag är nog mer rädd för tanken på att bli ledsen än vad jag är när jag väl är ledsen. Jag är rädd för känslorna i sig. För jag vet hur jobbigt det är.

Dels för att jag har stor erfarenhet av mycket tuffa känslor och dels för att jag troligen är ännu mer känslig för tuffa känslor pga de spår trauman satt i min hjärna.

Får återkomma med mer om detta när jag läst mer. Bästa boken på länge iaf. Har stort hopp om att må bättre när jag lärt mig hantera mina men efter mina trauman. Är det den sista pusselbiten tro? (Det tänker jag iofs varje gång… 🙄)

Jaja, vi får se hur Amanda mår. Tvekar inte att åka in när det är dags iaf. Vill inte att hon ska behöva lida. 😦

Ps. Var mindre känslig för husdjurs död när jag var liten så det är definitivt något som ökat med åldern/antal kriser i livet.

Annonser

Tänker bli frisk

31 augusti, 2018

Idag bara bestämde jag mig. Nu kör jag. Har berättat för alla på Instagram, nu för er och för barnen, nu tänker jag bli frisk!

Bilden från Instagram

Nu kan iaf ingen komma och tro att jag glömt bort dem eller hatar dem ifall jag håller mig undan några månader. (Typ hela släkten inkl. svärföräldrarna kollar min instagram.)

Kommer att tacka nej till typ allt den här hösten. Saker jag borde göra och vill göra. (Det jag absolut måste göra får jag ju göra, men max en grej i veckan.)

Tänker att jag kanske kan ha en kompisträff en gång i månaden för att inte gå under av tristess. I september blir det S för vi har inte setts på typ ett halvår och 2a nov blir det halloweenspelkväll.

Sen ska vi ha ett släktkalas för alla på en gång i oktober. Men jag tänker hålla låg profil.

Nu blev det en massa undantag här, men allt det andra tänkte jag ta bort. (Brukade göra något varje helg och det blev ofta två ofrivilliga grejer per vardagsvecka.)

Barnen ska vara på fritids, de får ha kompisar hemma max en vardag i veckan, minska på allt som stressar osv. Sova ordentligt, träna och ta mina promenader.

En annan viktig del i det hela är att justera mitt energiflöde.

Jag är en oerhört rastlös person. Har nästan funderat på om jag har adhd, men bortsett rastlösheten och dåligt fokus så stämmer inte kriterierna. (Adhd ingår dessutom i autismutredningen men där fick jag inget utslag.)

I alla fall. Jag är en rushig person som gör saker snabbt. Jag är var en sån som sprang i trapporna – inte pga stress men pga energisk.

Sen när jag gjort allt så bara tvärplumsar jag i soffan. Min syster och pappa är likadana.

Men nu måste jag lära mig att sakta ner. Bli lite sävlig. Hålla i energin.

Har försökt i fyra år att spara på energin, men det är såååå svårt.

När jag har energi tror jag att jag blivit friskare och jag passar på att göra allt jag inte hunnit med. Och sen blir jag sängliggande.

Så nu är målet ”randiga dagar” med smalare ränder än jag haft tidigare.

Arbetsterapeuten sa att en timme aktivitet, tio minuters paus med aktivitet som bryter av (sitta vs ställa sig upp beroende på vad man gjort). Då ska jag känna efter. Är jag pigg, trött? Köra mer eller vila?

Tidigare har jag kört typ en timme av varje och alltid liggande vila.

Jag somnar lätt när jag lägger mig ner så jag har försökt ha lite mer upprätt vila idag. Det går inte när jag är totalt utmattad, men idag när jag var på gränsen så kunde jag halvligga i fåtöljen.

Så idag har jag varvat serieritning, promenad, vila och möbelmåleri. Det sistnämnda är verkligen superbra. Som en slags vila. Typ som en promenad eller trädgårdsarbete eftersom sinnet frisläpps, men mindre ansträngande för kroppen. Kan typ sitta på golvet och dutta med penseln bara.

Målade ju trappan hela förra hösten och det är så rogivande.

Däremot så hatar jag att slipa och köra roller. Noggrannt möbelmåleri ska det vara. Om jag får skryta så är jag superbra på det. Inget rinn och tunna fina lager.

Pussla är också bra och vilsamt, det kör jag nog igång med i vinter igen.

I alla fall.

Plocka bort det jobbiga, köra randiga dagar i lugnt tempo och göra saker som jag får energi av.

På så sätt tänkte jag bli frisk. Hoppas att det funkar!

Ps. Varför har jag inte gjort detta för länge sedan? Jo, för att möjligheterna inte funnits pga odiagnostiserad och med en massa feltänk och dåliga rutiner i hemsituationen som gjort mig mer utmattad.


Nya förutsättningar

30 augusti, 2018

Livet ser ljusare ut än på länge. Har fått flera bra besked på sistone som rör min möjlighet att bli frisk (men som inte alltid är något jag delar med mig av på internet).

Men sömnmedicinen Atarax är en av dessa bra grejer. Har sovit såååå bra nu sedan jag började ta den. Behöver inte ligga lika många timmar i sängen längre och får därmed mer tid till rehab.

Jag har börjat på min långa lista med vardagliga stressgrejer och försöker komma på nya lösningar så att det ska gå bättre. Arbetsterapeuten sa att jag vanligtvis fastnar i tankefällor och inte är lösningsfokuserad när jag blir stressad. Men om jag tänker ut saker i förväg så blir det bättre.

Sedan har jag börjat säga nej till nästan allt. Det sparar mycket energi. Några få saker prioriterar jag som nödvändiga vårdbesök och lättsamma träffar med (få) vänner. Men kalas, föräldramöten, shopping, utflykter, frisören, ärenden osv. går bort. Fredrik hjälper mig att säga nej och tar så mycket han bara kan av resten.

Tänker mig tillfrisknandet så här:

  • Boka av nästan allt tills energin återvänt
  • Motion och bra mat
  • Få kroppen att stressa ner och sluta spänna sig
  • Lära mig att lagra/spara energi
  • Få kontroll på tillvaron, autismanpassa livet och minska risken för ångest
  • Komma hemifrån och vila ca 2 kvällar per vecka (jobbar på detta)
  • Få till bra rutiner hemma så att allt flyter på med familjen
  • Fixa sömnen med Atarax
  • Vara i flow och göra energigivande saker på dagtid
  • Respektera min sjukskrivning om 8h/dag (barnen får vara på fritids till kl 16 och M får inte komma hem för tidigt så ofta och ta med kompisar hem max en vardag i veckan. Stella får bara ta hem kompisar när F är hemma (undantag grannen)). Lösa loven på ett bra sätt.
  • Tre privata bra grejer som sparar min energi

Ja, typ så. Min arbetsterapeut lät väldigt positiv idag. Saker vi pratade om förra hösten har äntligen sjunkit in och blivit verklighet. ^^ (Men allt handlar ju inte om mig, det finns ju tre starka viljor till i min familj och alla har olika behov. Tar tid att jämka ihop oss.)

Har för övrigt kommit fram till varför det bara är max fem i Mollys klass på fritids! Jag undrade om alla är ensamma hemma från 14-15-tiden tills föräldrarna kommer hem? Redan från fyran? (Men hon går i femman nu.)

Men idag när vi började räkna på det så insåg vi att nästan alla barnen i Mollys klass har storasyskon som är hemma efter skolan. De få storasyskon/endabarnen i klassen är ju de som är på fritids!

Skönt att höra att inte alla tio-elva-åringar är helt självgående och pallar att vara hemma flera timmar innan föräldrarna kommer hem. Men det är ju lättare med ett storsyskon på 13-15 år.

Det blir bättre sen för Stella när hon går i mellanstadiet. Då är Molly 13 år och de fixar nog att vara hemma själva.

Så det känns positivt nu. Det finns plötsligt verktyg och möjligheter. Kanske kommer jag ur denna nästan fem år långa period av ÖVERLEVA och kan börja LEVA istället. Eller tillfriskna menar jag. Slippa släcka bränder och fokusera på förebyggande saker.


Tänka annorlunda

28 augusti, 2018

Kom på en bra lösning på mitt frisörproblem. Eller ja, frisören är jättebra, det är väl snarare ett utmattnings/stressproblem tänker jag.

Jag blir helt slut av att åka ända till Masthugget (förbi centrala stan) och av att prata i en timme. Hon vet om att jag har autism, är introvert osv. Hon är väldigt inkännande och också väldigt trevlig. Och det är kul att prata med henne! Men jag blir trött ändå. Även fast det är kul. Och trött av resvägen.

Så jag kom på den strålande idén att spara ut håret så att det kan sättas upp i tofs.

Jag hatar nämligen när håret kliar mot halsen. Så antingen har jag det kort eller så måste jag ha tofs.

Så nu får det bli tofs igen tills jag orkar med frisörutflykten bättre.

Ska liksom inte behöva ha ångest/bli supertrött över det var åttonde vecka. Inte rimligt.

Funderar på att spara ut luggen också så slipper jag klippa den hemma? Har hårspänne sen några dagar nu eftersom den är för lång.

Tidigare har lösningen varit att klippa håret hemma (dvs. Fredrik). Men det blev inte så bra. Så jag sparar nog hellre ur håret.

Har för övrigt en idé om att stoppa i lite turkost i topparna. Får synka det med Mollys nästa blekning eller nåt. Eller finns det blekmedel i mindre förpackningar/ta lite i taget? Känns så onödigt att köpa en hel blekning för bara nån centimeter eller två…

Skönt med denna insikt.

Har skrivit ut en lång lista med saker som stressar mig och gjort plats att skriva ner olika förslag på förbättringar. Ska ta med den till arbetsterapeuten också samt bolla med F.

Oftast är jag inne i mina egna begränsade tankar och kan inte tänka utanför lådan. Det finns säkert en massa bra sätt att hantera saker på som kan göra mitt liv enklare i stort.

T ex spara ut håret istället för att valet ska stå mellan att frisören eller Fredrik klipper mig. Så logiskt egentligen, men tog så lång tid att komma på. ^^ (och om jag hatar det så är det bara att gå och klippa mig igen.)


Spänd pga stress, c-ptsd, resilience och tilltro

26 augusti, 2018

Funderar på varför jag är så spänd i kroppen. Nästan oavbrutet i  nio månader. Har googlat och googlat och är jag inne på att det har med kamp-flykt-spela död-grejen. Den som uppstår vid stress.

Tänker att jag inte borde vara stressad, men det är jag tydligen. Kolla här:

  • Du är trött på morgonen även när du har sovit länge och ostört flera nätter i rad.
  • Du har svårt att somna på kvällen och vaknar kanske tidigt på morgonen utan att kunna somna om.
  • Du känner dig likgiltig och struntar i vad som händer omkring dig, eller känner dig nedstämd och orolig.
  • Du har lätt att fastna i negativa tankar.
  • Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker.
  • Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning.
  • Du får lättare och oftare infektioner.
  • Du har svårare att koncentrera dig och glömmer lättare bort saker.
  • Du upplever att tiden aldrig räcker till och höjer därför tempot, och försöker göra flera saker samtidigt. (Före jag blev utbränd!)
  • Eftersom tiden inte räcker till väljer du bort vila, fritidsaktiviteter, nöjen och kontakt med släkt och vänner. (Före jag blev utbränd!)
  • Du behöver alkohol, nikotin, koffein, eller sömnmedel för att orka med vardagen – eller tar till fett, socker, alkohol eller nikotin som en tröst. (Har tidigare behövt socker och sömnmedel för att orka, men försöker klara mig utan.) Källa

Jag vet ju att jag lätt blir uppstressad av olika saker, men jag känner mig inte stressad till vardags. Men det verkar som att kroppen fastnat i kamp-flykt-läget.

Jag går runt och försöker identifiera alla händelser som triggar igång stressen hos mig. Alltså att jag blir uppstressad, inte att jag får ont om tid och måste skynda mig.

  • När barnen börjar krångla
  • När barnen bråkar med varandra
  • När barnen ska somna på golvet i vardagsrummet/datarummet (och krånglar)
  • När barnen tar hem kompisar
  • När Fredrik blir sen hem (för då blir hela schemat förskjutet)
  • När städarna ska komma
  • När matleveransen kommer och maten måste in i kyl och frys
  • När vi ska gå hemifrån
  • När vi får besök
  • När vi måste städa/röja inför något
  • Servera mat till barnens kompisar (vara värdinna)
  • Shoppa/handla
  • När det ringer
  • När någon knackar på dörren
  • Beställa saker från internet
  • När vi måste köpa något som tagit slut/gått sönder
  • När hushållsappararer krånglar
  • När folk kommer fram och vill prata
  • När barnen glömmer viktiga saker hemma
  • När barnen inte har borstat håret och vi inte är hemma (att de är rufsiga bland folk)
  • Laga mat
  • När jag och F är oense
  • När jag är ensam hemma med barnen (jour)
  • När barnen kräver hjälp
  • När barnen kräver att få ha min dator/mobil när jag använder den
  • När barnen inte vågar gå upp/ner för att hämta en sak och kräver att jag ska följa med
  • När F börjar prata om datum och att han ska åka iväg på saker (så att barnansvaret hamnar på mig)
  • När jag vaknar på natten och inser att jag knappt hinner somna om innan Fredrik ska hämta Stella och gå upp (och därmed ligger vaken i flera timmar istället…)
  • När dörren inte blir låst när barnen och deras kompisar springer in och ut
  • När släktingar är barnvakt (och helt plötsligt kommer hem med barnen nästan utan att förvarna trots att vi säger till)

osv. osv. Det finns hur mycket som helst som stressar upp mig i vardagen. Inte konstigt att jag är så spänd och sällan lyckas slappna av.

Komplext postttraumatiskt stressyndrom (c-ptsd)

Jag har nog lyckats sätta fingret på vad det är i min utmattningssituation som utgör den komplexa posttraumatiska stressen (c-ptsd). Och det handlar om att folk/situationer kräver energi av mig som jag oftast inte har.

De flesta av grejerna har med deadlines att göra eller att saker måste tas om hand direkt. Det har jag sällan ork till. Då blir jag stressad. Inget konstigt alls.

Det posttraumatiska i det hela handlar om att jag har en massa dåliga erfarenheter av stress och jobbiga känslor i dessa situationer. Och även när det går bra så blir jag påmind och uppstressad. Situationerna triggar igång minnen och känslor. (Helt naturligt och något alla är med om ibland.)

Jag pratar ofta om att vi måste skapa goda erfarenheter, så att jag kan programmera om hjärnan. Hjärnan är inställd på att ta den kortaste vägen, dvs. den väg den brukar ta. Det krävs att man aktivt arbetar för att få den att göra annorlunda. Till slut byggs en ny koppling i hjärnan som ersätter den gamla. Men det är jobbigt eftersom det väcker känslor och ibland obehag. Det krävs aktiv handling/tänkande.

Jag måste alltså göra ovanstående grejer mängder med gånger med lyckat resultat för att hjärnan ska förstå att det inte är något att bli uppstressad av och att den kan sluta larma. (Tänk KBT-träning.)

När ovanstående grejer händer (flera gånger om dagen) så slås kamp-flykt-frys-systemet igång. Jag får ett ångestpåslag i kroppen och kroppen förbereder sig på överlevnad.

Grejerna händer så ofta att jag tror att jag är i konstant fara. Kroppen förstår inte när jag är i säkerhet. Jag känner mig sällan helt lugn och säker. (Och jag är mer sällan ensam hemma under dagtid eftersom sömnproblemen gör att jag sover så länge på förmiddagen att jag oftast bara har nån tre-fyra timmar innan jag ska hämta på skolan.) (Ska ta itu med sömnproblemen nu, har fått nya sömnmedel.)

Det här påverkar bl a min matlust (låg), min matsmältning (inställd på att lagra fett för överlevnadens skull), min andning (snabb/ytlig), min aktivitetsnivå (hyperuppmärksam) osv. Hela kroppen är inställd på att fly/slåss mot/spela död inför ett lejon.

I typ fyra år på raken…

Tydligen har personer med PTSD låga nivåer av kortisol som är det hormon som stänger av kamp/flykt/frys-beteendet efter att faran är över. Adrenalinpåslagen kommer däremot desto oftare.

Resilience och tilltro

Något som jag inte har och som bidragit till att psykiatrin gav mig diagnosen osjälvständig personlighetsstörning för några år sen är att jag inte har någon bra ”resilience” (förmåga att klara av saker bra). (Men denna diagnos uppslukas eventuellt av autismspektrumtillståndet.)

Factors that contribute to resilience include: (fetar det som stämmer sämst in på mig)

  • Close relationships with family and friends

  • A positive view of yourself and confidence in your strengths and abilities

  • The ability to manage strong feelings and impulses

  • Good problem-solving and communication skills

  • Feeling in control

  • Seeking help and resources

  • Seeing yourself as resilient

  • Coping with stress in healthy ways and avoiding harmful coping strategies, such as substance abuse

  • Helping others

  • Finding positive meaning in your life despite difficult or traumatic events (Källa)

Jag har pga autism och dåliga erfarenheter svårt för att hantera jobbiga situationer. Jag får autistiska ”meltdowns”, får panik, blir överväldigad av känslor osv. Jag har allmänt sett svårt för att prata bra och ha tillgång till den smarta delen av min hjärna och jag känner mig helt enkelt inte trygg i att kunna ta hand om mig själv.

Före Fredrik kom in i mitt liv så hade jag mina föräldrar till hjälp. Jag har aldrig klarat mig själv. (Misstänker att jag skulle behöva hjälp av t ex boendestöd/resurspersoner om jag inte fick hjälp av F.)

Jag tänker att det inte är lätt att ta sig runt i livet när man känner att man inte kan ta hand om sig själv, inte klarar av situationer och inte kan hantera känslorna som kommer när situationer uppstår.

Men autismen gör mig också extra känslig. När något inte går enligt rutinerna så faller min verklighetsuppfattning ihop. Det är som att min bild av den nära framtiden/nuläget bara vittrar sönder till ett kaos. Då vet jag inte var jag är och vart jag ska. Det blir jättesvårt att tänka ut alternativa lösningar.

changes_by_pebbel1520894668.jpg

Vissa autister får svårt med verkligheten när någon möblerat om/flyttat på inredning. Då vet de inte riktigt var de är längre. De kanske måste gå runt och trampa lite och ”testa” verkligheten och se om det fortfarande är samma rum. Lite så känner jag, men inte på samma nivå. Jag blir orolig om något förändras mot vad jag hade tänkt. Även hemma. (Och så lever jag med en man som hatar rutiner! ^^)

Jag har även varit med om många tunga grejer som t ex föräldrars skilsmässa, överfall med ptsd, tre missfall, utsatthet i skolan, utmattningssyndrom osv. och det har definitivt påverkat min känsla av resilience. I tonåren var jag mer tålig och klarade förändringar bättre. Jag hade ju t o m planer på att flytta till London. Jag reste till e-mailkompisar i Europa och kände större tilltro till mig själv. Men från 19 år och framåt (överfallet) så bröts jag ner. Många tror ju att tunga händelser, kriser och trauman härdar, men det är ofta tvärtom. Man blir mer och mer skadad för varje gång de händer och till slut är man nästan hudlös. (Vissa lägger an en hård attityd istället och kopplar bort känslorna helt, men de blir ju fortfarande väldigt påverkade.)

Min tilltro med känsla för ”det händer inte mig”, och ”världen/människorna är i huvudsak goda” osv. dog ju den där dagen när jag var 19 år och blev överfallen. Och det har inte kommit tillbaka. Jag är djupt pessimistisk till världens och människornas beskaffenhet. (Med rätta med mina erfarenheter.)

Så vardagsstressen, tilltron, resiliencen och c-ptsd-grejerna är något jag jobbar med. Tunga, svåra grejer. :-/

Jag har saxat in lite nätartiklar här för den som vill fördjupa sig i ämnet:

”The first thing to say is pick up a copy of Bessel van Der Kolk’s excellent book: The body keeps the score: Brain, Mind and Body in the Healing of Trauma.

It explains what fight or flight is, physiologically-speaking, what causes it (nearly always some sort of chronic or acute trauma) and most importantly of all, a bunch of non-medication based, effective ways of dealing with it.

In that book, Van Der Kolk (who is a psychiatrist specialising in trauma) explains:

“I made a review of all the patients I had treated. Almost all had in some way been trapped or immobilized, unable to take action to stave off the inevitable. Their fight / flight response had been thwarted, and the result was either extreme agitation or collapse.”

A group of researchers including Steve Southwick and John Krystal and Yale, Arieh Shalev at Hadassah, Frank Putnam at NIMH, and Roger Pitman at Harvard found that traumatized people keep on secreting large amounts of stress hormones long after the actual danger has passed.

Meanwhile, researcher Rachel Yehuda at Mount Sinai found that people with PTSD have low levels of the stress hormone cortisol. Cortisol triggers the ‘all clear’ message that the danger has passed, and the stress response can be called off by the body. This message doesn’t get sent in people with PTSD.

When people have been traumatized, and have PTSD, or Complex-PTSD (which tends to occur with more chronic, long-term abuse and / or neglect in childhood) it means that their fight / flight / freeze / fawn response is permanently switched on, and their stress hormones (particularly adrenaline) spike higher than normal to perceived threats, and either don’t return to normal baseline levels at all, or take a very long time to reduce back down to normal.

This excess of stress hormones swirling around their bodies causes feelings of agitation and panic, and can lead to any number of mental and physical health issues, over the longer term.

This is describing what’s happening to you. To quote Van Der Kolk again:

“The insidious effects of constantly elevated stress hormones include memory and attention problems, irritability and sleep disorders. Plus many other health issues, that depend on each individual.”

The book sets out a number of things that have been proven to work in even very severe cases, ie, much worse than what you’re describing. They include:

  • – Neurofeedback
  • – Energy Psychology techniques like
  • – EMDR (and I’ll add in here EFT and TAT are also excellent for overcoming PTSD and trauma-related responses).
  • – Any type of exercises that will boost and encourage the para-sympathetic nervous system (that activates all the ‘calm’ de-stressing mechanisms in the body), and calms down the sympathetic nervous system (which kick in the fight/flight/freeze/fawn stress response).
  • – Meditation (and I’ll add in here talking to God, which really does help tremendously to make a person feel ‘safe’ again, which is a key problem for people with PTSD.
  • -Massage, Cranial Sacral Therapy etc – anything that will help you feel more comfortable in your physical body

Once you understand that your body is having a physiological reaction to past trauma, that keeps getting triggered off by particular people, situations, events, noises or even smells, you’ll find it much easier to start working out what’s really going on, what’s really triggering it, and what you can do to start reducing your exposure and reaction to those triggers.”

(Källa)

Om ”muscle armoring” – konstant spända muskler:

”I am currently reading Pete Walkers book on complex trauma and he describes constant muscle tightness, which I have suffered all my life, as ‘armoring’. I have not heard it described this way by anyone else and it makes perfect sense.

My massage lady once described my body as being continually ‘braced for something’, which she was correct in describing, and is a symptom of my hypervigilant state, that always assumes subconsciously, that I need to be prepared for trauma. In the case of my body, I always have my ‘armor on’.

It is no doubt why I have always required alcohol to actually relax.

I know my muscles are continually tense and this ongoing wear and tear, causes considerable pain, that worsens in cold weather. It is what I consider to be complex trauma induced fibromyalgia. I think many fibro sufferers who have had prolonged child abuse or prolonged domestic violence, will relate to this.

This constant muscle tightness, is not something chosen by the sufferer, it is a subconscious need due to prolonged trauma abuse, for the body to be ready for abuse, regardless of any actual, or real threat of abuse being present.

I have to make myself relax, and at any given time that I stop and think about it, I will feel all the muscles in my neck and shoulders tensed and have to tell myself to relax. And this is constant and I suffer pain continually.

Regular guided muscle relaxation exercises help, but nothing provides continual relief.

My body protects itself in this way, the same subconscious way, we all breathe.” (Källa)

  • Childhood complex trauma, wires the brain for fear.

    There is considerable evidence showing how a child’s brain becomes wired for fear, if they experience a childhood of ongoing complex trauma and abuse.

    It has also been confirmed that when a child experiences ongoing trauma and neglect, the brain processes this fear and trauma the same way as the brain of a soldier in combat.

    The child is experiencing a ‘war zone’ in the same way as a combat soldier. However, it is far worse, far more impacting and damaging, as this is a child, not an adult. And the child’s brain is immature and not developed and the child does not have the same capacity for coping skills.

    The impact of childhood trauma, is only now becoming more understood, especially the life impacting affects of fear.

    This evidence is proven via neuroscience and via research by world leading trauma experts, such as Dr. Bessel van der Kolk.

    This brain wiring for fear, profoundly impacts life throughout adulthood.

    It is also known these deep wounds and the way the brain becomes wired for fear, are only healed within healthy, safe relationships in adulthood. If the survivor does not have safe, trusting relationships, those wounds are unlikely to heal.

    It is important for survivors of complex trauma and society, to understand this fear does not just ‘go away’ due to intellectual understanding of the causes.

    The brain has been ‘wired’ for fear, and you don’t just ‘get over’ that. So telling a survivor to stop feeling fear, stop fearing people, stop having trust issues etc – is inapproprate, and harmful. It can take years within trusting, safe relationships, decades even, for this to be healed. And that ‘is’ okay. Shaming survivors, or survivors shaming themselves about this, does not help.

    See hear for an article and interview about Dr Bessel van der Kolk, discussing the impact of fear in childhood, on the malleable and immature child brain.

In the dysfunctional family however, the traumatizing parent soon punishes the child for emoting. The child becomes afraid and ashamed of her own tears and anger. Tears get shut off and anger gets trapped inside and is eventually turned against the self as self-attack, self-hate, self-disgust, and self-rejection. Self-hate is the most grievous reenactment of parental abandonment.” (Källa)

 


Det skadliga positiva tänkandet

25 augusti, 2018

Jag har jättesvårt för det peppiga i positivt tänkande. Det är klart att livet blir bättre om man inte är jättenegativ och bara ser till det dåliga hela tiden, men det där överdrivna tvångsaktiga positiva tänkandet kan vara skadligt. Särskilt när det gäller saker man själv har svårt att göra något åt.

Jag läste Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich.  Den tar upp ämnen som livshotande sjukdomar, magiskt tänkande, religion och rikedom och hur positivt tänkande förstörde ekonomin (med stora banklån m.m.). Boken är från 2009.

Det jag framför allt berördes av är det positiva tänkandet kring livshotande sjukdomar, i boken med bröstcancer som exempel.

”Till och med ordet offer är otillåtet och gör att det inte finns något substantiv för att beskriva en kvinna med bröstcancer. På samma sätt som i Aids-rörelsen, som bröstcanceraktivismen delvis bygger på, har orden ”patient” och ”offer” sin aura av självbeklagande blivit ytterst politiskt inkorrekt. Istället har vi verb: de som går i behandling beskrivs som ”kämpande” eller ”stridande” vilket ibland förstärks med ”modigt” eller ”kraftfullt”. /…/ När behandlingen är avslutad uppnår man en status som ”överlevande”.” (Ehrenreich)

De kvinnor som dör (ungefär 508 000 kvinnor  i världen per år) uppges ha ”förlorat sin strid”. De omnämns ofta som ”våra stupade soldater”.

Detta i en sjukdom som alltså inte alls kan bekämpas med tankekraft och vilja…

”I de mest extrema beskrivningarna är bröstcancer inte något problem alls, inte ens ett besvär – det är en ”gåva” som förtjänar den djupaste kända tacksamhet.”

Många ser cancer ses som biljetten till ett verkligt liv. ”Cancer leder dig till Gud.”

Det finns tydligen en viktig medicinsk anledning att välkomna cancer med ett leende, en ”positiv inställning” anses vara viktig för att kunna tillfriskna. Chansen till överlevnad beror tydligen på ”inställningen”. I en undersökning förklarade 60 procent av de kvinnor som hade behandlats för bröstcancer sin överlevnad med att de hade en ”positiv inställning. De tror att inställningen stärker immunförsvaret.

Problemet är bara att det inte är så. Bröstcancer kan ofta botas med hjälp av medicinska cancerbehandlingar. Inte tankekraft.

Studier visar att stödgrupper inte gav några större möjligheter att överleva längre tid. De är bra för att må bättre psykiskt, men ger inga livsförlängande resultat.

Och vad ska man göra om behandlingen misslyckas? Ska patienten skylla sig själv då? ”Jag borde tänkt mer positivt och kämpat mer.”

Många cancerpatienter är rädda för att cancern växer om de är ledsna, rädda eller upprörda. Snacka om pressande situation att vara ha en dödlig sjukdom och inte få vara rädd, ledsen eller upprörd över det. Att bearbeta sina känslor är jätteviktigt för att inte få framtida men.

Författaren har själv haft bröstcancer och hon konstaterar att det varken gjorde henne vackrare, starkare, kvinnligare eller mer andlig.

En annan situation man tydligen ska vara tacksam för är att bli avskedad. Många pratar om att man ska välkomna förändringen och se det som en möjlighet. (Och nu pratar vi alltså om nyblivna arbetslösa som står inför en ekonomisk ruin! (amerikansk bok)

Ehrenreich skriver även om att ”de västliga ekonomiska eliterna smickrat sig själva med tanken att fattigdom är ett självvalt tillstånd. Kalvinisterna såg det som en följd av lättja och andra dåliga vanor.” Ja, men vilken bekväm förklaring. Det är de fattigas eget fel att de är fattiga. De kämpar inte tillräckligt hårt bara. Det har absolut ingenting att göra med faktorer som trångboddhet, dubbelarbetande föräldrar, psykisk ohälsa, studiesvårigheter, diskriminering osv.? Många fattiga barn startar i en enorm uppförsbacke och måste kämpa mycket mer för att få ett bra jobb än medelklassungarna som glider nerför backen på en räkmacka. Livet är grymt orättvist.

Det är samma systemfel som när arbetslösa skickas på motivationsträning. Det är oftast inte motivationen det är fel på utan att det inte finns jobb att söka.

Man kan liksom inte visualisera sig fram till ett jobb, en partner, tillfrisknande, bättre ekonomi osv. Det är oerhört skuldbeläggande att belasta den enskilda individen för dessa systemfel i samhället.

PS. Klart att det kan vara bra att visualisera sig sin framtid eller tänka positivt om att bli frisk, men man måste skilja på tankar som kan bidra till ens riktning och inställning och på faktorer som rent konkret styr ens liv. Framför allt ska man vara väldigt försiktig med att pådyvla andra sina tankar om positiva tänkande. De som mår dåligt av olika orsaker ska inte skambeläggas. De har rätt till sina känslor.

 

 


Nazibruden

24 augusti, 2018

Lyssnar på Nazibruden om Anna-Lena Joners Larsson som drogs in i nazismen och jag inser vilken ”sekt” det är.

Det är ungefär samma som med vaccinkritiker, konspirationsteoretiker, vissa new ageare och de som varnar för Big Pharma.

Eller för all del gerillor och motståndsrörelser.

Alla pratar de om att vanliga människor inte ”sett sanningen”, de känner sig lite bättre och mer upplysta. Många av dem tror att det finns något dolt som styr media och politiker (judar, Big Pharma, ödleutomjordingar osv.).

Gemensamt för dem är en stor rädsla som förtrycks genom hat. Detta motstånd mot etablissemanget skapar en gemenskap. David mot Goliat.

De försöker sprida sin ”kunskap” och dra till sig fler anhängare. Målet är ofta att störta etablissemanget och/eller medierna. (Tokaktuellt nu inför valet i Sverige.)

Eftersom fakta inte biter på hjärntvättade rädda människor som har sina egna faktakällor och är kritiska mot statistik och vetenskap från ”etablissemanget” så funkar det inte att argumentera emot. Möjligen kan denna taktik få de som ännu tvekar att backa.

Vad är bästa taktiken då? Att bemöta med ödmjukhet och omfamning? Krama det rädda barnet inom dem? Hitta en annan gemenskap åt dem? Låta dem gå i terapi kanske?

Jag tror att fler människor måste få det bättre. Om man har jobb, trygghet, är frisk och känner att man kan lita på samhället så är man nog mindre benägen att skylla sina problem på invandrare, judar, vaccin, läkemedelsindustrin osv.

Om alla känner att de har ett sällskap att ingå i så behöver de inte dras med i motorcykelgäng eller alternativgäng som tror att jorden är platt och att vanliga flygplan sprutar ut gifter.

Rent allmänt måste klyftorna minska för att denna känsla av utanförskapet ska minska. (Men det är ju ingen lätt och snabb lösning direkt…)


%d bloggare gillar detta: