Vad gör jag hela dagarna egentligen?

27 april, 2017

Jag har funderat mycket på vart tiden tar vägen. Varför hinner jag bara jobba 1,5-2 timmar per dag?

Nördigt excelfreak som jag är började jag kartlägga dagarna i tidtagningsprogrammet Toggl (som jag använder när jag jobbar). Jag loggade tiderna för varje aktivitet och uppskattade min sömn utifrån hur långt jag kom i ljudboken (som jag lyssnar på när jag ska somna).

Nu har jag klockat mina aktiviteter i fem arbetsdagar och det känns som att det kan ge ett bra snittvärde för hur mina vardagar ser ut.

sängen

Som vi ser på bilden ovan ligger jag i sängen lite mer än hälften av mina 24 timmar. Jag sover i snitt 9 timmar, vilar omkring 2,5 timmar och försöker somna/somna om drygt 1 timme per dygn. Cirka 12-13 timmar i sängen mot normala 6-8,5 för vuxna (inkl. insomning).

När vi tittar på mina basbehov som förutom sömn och vila innebär hygien och äta så ligger det på nästan 15 timmar tillsammans. Då har jag cirka 9 timmar kvar till sånt jag kan styra över själv.

basbehov

Om vi sedan slår ihop det med sånt jag måste göra för att få ihop vardagen, t ex hushållsarbete, ta hand om barnen, kvällsrutiner, nattning, hämta/lämna osv. så hamnar vi på ca 74% eller 17 timmar per dygn (drog bort lite för leka med barnen, eftersom det inte är nödvändigt).

nödvändigt

Sist men inte minst har vi den sista kvarten. Alltså sånt jag själv kan bestämma över. Här hamnar socialt umgänge (främst med Fredrik), blogga, läsa, träna, dataspel/TV osv. (Har ägnat ganska mycket tid åt dataspel denna vecka pga att det är ett särskilt event i Overwatch så att man kan vinna skins till sina figurer. Spelar normalt sett inte varje dag, så socialt-tårtbiten skulle kunna vara lite större.)

…ja, men se där! Där ligger ju en grön Jobba-tårtbit om 9% också. Den som i normala fall hade upptagit ungefär en tredjedel av tårtan.

Men som deltidssjukskriven i utmattningssyndrom så kan jag inte ta av någon annan än den tid jag har tillgänglig, sedan allt nödvändigt är gjort (så är det för alla). Och om era tårtbitar med nödvändigheter kanske utgör drygt halva tårtan (sömn+äta, natta ev. barn, laga mat osv.) så hinner ni gott och väl arbeta 6-9 timmar per dag. Men det kan inte jag.

Jag har funderat på om jag har några tidstjuvar som jag skulle kunna skära bort, men det enda jag anser överflödigt är somna om-tiden, så familjen har fått börja fokusera på att inte väcka mig så mycket när de går upp på morgonen.

Jag surfar ju aldrig på icke-vilotid så där går det inte att skära. Och i övrigt är jag effektiv/rationell när det gäller att äta, göra i ordning mig, laga mat osv. Inget där tar onödigt lång tid. 

Jag skulle ju kunna jobba lite mer på kvällen efter åtta eller halv tio om jag nattar, men jag tycker nog ändå att jag borde ha rätt till en 2-3 timmars fritid per dag till att umgås med Fredrik och få göra roliga saker. Annars förstår jag inte hur jag ska kunna bli frisk. Hade snarare blivit deprimerad. (Har levt så under andra perioder i mitt liv, t ex när Stella var liten och jag och Fredrik fick 10-30 minuters barnfri tid varje kväll efter att barnen somnat och före jag skulle lägga mig för att orka gå upp. URK!) (Jag gör bara saker från sista kvarten (exkl. jobba) på kvällstid efter sju.)

Så nä.

Det är väl vilan och sovandet som måste ner om jag ska få tid att jobba mer. Dvs. det där som utmattningssyndromet styr helt. Jag kan alltså inte rationalisera bort min sjukdom utan måste invänta friskare tider.

Dammit!

Ps. Men nu vet jag iaf att jag verkligen gör så gott jag kan. 


Surt om det där med skollov

5 april, 2017

Alla dessa lov, vad ska de vara bra för? Skönt när man går i högstadiet/gymnasiet kanske när man som elev kan ta hand om sig själv och hitta på egna saker, men ett ständigt stressmoment för föräldrar.

Många barn verkar ha pensionerade släktingar* som gärna har dem en hel vecka på raken, eller möjligen ett storasyskon som kan ta hand om sitt lågstadiesyskon medan föräldrarna är på jobbet. Eller så jobbar alla som lärare och kan ta lov samtidigt som sina barn. Ja, jag vet inte.

  • = våra föräldrar är mellan 56-60 år och när de väl går i pension behöver våra barn inte barnvakt längre. Fs mormor har varit väldigt behjälplig men hon fyller 80 år i sommar och vi kan ju inte utnyttja henne hela tiden.

Vi har inget emot fritids och brukar i regel skicka dit Molly alla de lovdagar utom 1-2 dagar som gammelmormor tar henne. Fritids brukar vara jätteduktiga på att hitta på bra saker på loven, men problemet är ju att inga barn är där!

Så här skrev jag på instagram angående höstlovet.

2017-04-05 14_16_33-Sara (@ampiloppen) • Instagram photos and videos

Är det roligare för Molly att sitta med sina föräldrar på jobbet än att leka och ha kul på fritids? Ja, om det bara är typ två barn där samt barn från andra klasser som hon inte känner.

Men det blir ju en självuppfyllande profetia att det är tråkigt på fritids om alla tror det och anstränger sig för att barnen inte ska behöva vara där. (Nu pratar jag givetvis bara om de barn som har rätt till fritids).

Nu på påsklovet samkör vi med svärfar eftersom han är hemma med sina två skolbarn när hans fru är på Bali. En dag skulle Mollys faster S som är 11 år komma hit och en dag ska barnen till dem. Sen ska gammelmormor ta dem en dag och svåger M som är 15 år skulle eventuellt hitta på något med Molly en dag.

En jobbig grej för mig är att de där lovlapparna alltid kommer så tidigt. Fredrik får sätta sig och ringa runt och vi lämnar in en lapp som säger att Molly är ledig 1-2 dagar. Men sen när lovet väl börjar så kommer fler släktingar på att de ska ta Molly och då uteblir hon plötsligt från fritids.

Det känns så himla onödigt att fritids inte kunde fått reda på det med en gång och jag får dåligt samvete för att de lagat mat till henne samt planerat resurserna utifrån lovlapparna. Samtidigt kan jag ju inte gärna stoppa släktingarna när de hittar på roliga aktiviteter med barnen.

Men det hade ju varit kul om de kunde bestämma sig innan lovlappen ska in.

Jag längtar tills Molly är stor nog att reda sig själv på hemmaplan så att hon slipper fritids på loven. Hon fyller ju 10 år i höst, så det är väl ganska snart.

Nä, just det ja, för nu börjar Stella skolan snart och då har vi 4-5 år till av detta lovtrassel. GAH!

PS. Så småningom kan ju Molly se efter både sig själv och Stella. Men ändå…


Kognitiva besvär igen

28 mars, 2017

Nu är det för mycket igen. Det är det ju ganska ofta, men feb-mars brukar ju annars vara rätt lugnt när det gäller helger, möten, födelsedagar och åtaganden och det är skönt.

Jag har gjort flera tabbar den sista veckan och jag märker att hjärnan inte hänger med. Känns som klister i huvudet och att information inte stannar kvar. 

Samtidigt är det ju väldigt mycket. Bara till idag var det påsklovslapp, bild till Stellas retorik, strumpor till brandövning, busskort till Mollys bibbanbesök och nåt mer jag glömt. Jo, läxan. Vi hade en genomgång igår men sen glömde jag bort allt (och F fixade allt utom läxan och påsklovslappen i morse). 

Det har varit mycket med frilansandet, barnen, scouterna, vardagsrutiner, shopping (har ju vuxit ur nästan alla kläder!), helgaktiviteter och uppsägningen. Inte konstigt att det blir rörigt.

Idag ringde städföretaget och sa att jag betalt in hela summan före rutavdraget och att de ville föra tillbaka hälften.

Det blev droppen. Så här rörig är jag inte.

Så nu ska jag tagga ner.

Nu när jag har så fria arbetstider så känns det lite som när jag pluggade: ”jag kan alltid göra mer.” Jag använder Toggl som klockar arbetstiden och där ser jag svart på vitt att jag kanske bara har fått ihop 2h på 4h när jag drar bort pauser som tvätt, bloggande, lunch, vila osv. Stressande.

Samtidigt så har jag faktiskt gjort en arbetstidsökning från 7,5 till 10-15h/v (som blev möjlig när jag slutade pendla) och just att jag inte tydligt avgränsat det förvärrar nog situationen. 

Så nu har jag bestämt att riktlinjen är 10h/v och cirka 2h/dag närmsta veckorna. Om jag gör något liknande som ett möte, dagisjour, vårdbesök eller liknande som inte räknas till fritid så motsvarar det arbete. Är jag riktigt utmattad så tar jag ledigt. Hälsan går alltid först.

Stellas koja

Jag har inget kunduppdrag än utan jobbar med olika företags/säljgrejer samt interna projekt till företagets arkitekt. 

Bestämde med F idag att vi ligger lågt med införsäljningen eftersom jag behöver varva ner lite nu. Vi har några trådar ute, men kan vänta lite. (Jag har ju avgångslön i fyra månader.)

Pratade för övrigt med en fd kollega igår om symptom på utmattningssyndrom. Att hjärnan börjar bete sig konstigt är ett tydligt tecken, då är det verkligen dags att göra något. Så det ska jag göra nu. (Och blir det ännu värre får jag sluta jobba en period.)


Två grejer

21 mars, 2017

1. Ni vet att jag bor på tre våningar och att jag inte orkat gå i trappor särskilt mycket de senaste åren? En lösning på mitt problem med att hitta läsglasögonen, mobilen, lypsylet m.m. blev något så enkelt som en påse i höstas som sedan blev en liten väska/necessär som jag fick av svärmor i julklapp. 

Den är briljant! Jag tar med den överallt och har alltid med allt jag behöver. Snygg är den också, särskilt med pärlnyckelringen föreställande en kalla som jag fått från Molly. Mycket pillvänlig. 

Vad har jag med då? Glasögonen, mobil, handkräm, salva, lypsyl, läkerol mot illamåendeattacker, penna, anteckningsblock, öronproppar, näsdroppar, medicin m.m. 

2. Fick nytt telefonnummer i torsdags och det känns som att alla telefonförsäljare bara väntat på att mitt nya nummer ska aktiveras, helsike vad de ringer! Som tur är har jag en app som meddelar när det är telefonförsäljare så att jag slipper svara. Anmälde mig till Nix redan inom ett dygn men det tar ju tre månader innan alla uppdaterat sina register. 

Hur orkar folk med att inte vara nixade? Varför finns ens telefonförsäljare? (Med utgångspunkten att ingen borde gilla dem, att alla nixar sig och att det inte blir lönsamt att ha telefonförsäljning.)

Men det är väl samma sak som att det finns folk som fortfarande tar emot reklampost. Jag har ”nixat” brevlådan, adresserad direktreklam, mobilen och stänger av alla nyhetsbrev och reklammail direkt när de hamnar i mailboxen. Hatar reklam och tjat.


När Sara testar vr-spel

11 mars, 2017

Vi har ju HTC Vive virtual reality-grejer hemma och jag har mest kört mina favoritspel där (mer om det nån annan dag). Igår tyckte F att det var dags för mig att testa några nya.

Jag är en känslig lättskrämd typ och det vet han om. Förra gången jag skulle testa ett spel som råkade vara ett zombiedödarspel (som jag med lätthet hade fixat på datorn) hoppade jag in i en vägghylla, skrek och slet av mig headsetet efter typ femton sekunder. Och då var han med. Det såg typ ut så här: (inte spelet, men jag)

Igår lovade han att spelen inte var läskiga. Märk väl.

I första spelet skulle jag åka upp i en hiss och när dörren öppnades stod jag på översta våningen i en skyskrapa. Framför mig: en planka som Fredrik ber mig gå ut på. (Borde anat onåd när jag fick höra att spelet hette något med ”plank”.) 

Aldrig i livet sa jag. Jag fick svindel bara av att stå i dörren. Trots att jag visste att jag var hemma i datarummet så trodde min hjärna att jag var på 20e våningen och jag fick samma upplevelse i magen. 

Så vi bytte spel.

Nummer två utspelade sig i ett förvildat Paris där jag som örn skulle flyga runt genom att röra huvudet åt olika håll. Trots att jag inte var i Paris så reagerade magen precis som om jag vore det och det kittlade precis lika mycket som att åka berg och dalbana. Jag vande mig efter nån minut men det var bitvis väldigt obehagligt. Förstår varför människor inte är gjorda för att flyga… Jag flög ovanför zebror på gatorna, flög upp till toppen av Eiffeltornet och sen krockade jag med en lyktstolpe och dog…

Tredje spelet var tydligen det snyggaste men jag blev rädd direkt när det slogs på. Bredvid mig på gatan stod ett gäng humanoida robotar och tittade in i samma skyltfönster som jag.

Jag sa att jag inte ville spela mer och ville ta av mig headsetet. 

”Äsch, det är ingen fara!” sa Fredrik. 

Jag blundade men stod ändå inte ut och tog av mig headsetet. 

”Det händer ingenting”, sa Fredrik. ”De bara vänder sig mot dig och hoppar på dig och sen bryts det.”

Jag tittade på dataskärmen och mycket riktigt, tvåmetersrobotarna ställde sig i en cirkel runt mig och tog sats. 

Jag skällde ut F. Hade det där hänt mig med headset på så hade jag blivit traumatiserad. 

Vi har verkligen olika uppfattning om vad som är läskigt. Han kan titta på vilken film som helst och är helt avtrubbad. De allra läskigaste vr-spelen kan han bli rädd av, men det måste vara rena skräckspel. 

Jag förklarade att för mig är det läskigt med varelser runt omkring mig som interagerar med mig. Spelar ingen roll om det är en människa, robot, tiger eller ko (!). Om jag inte står på behörigt avstånd så blir jag rädd. Det är typ samma sak i verkligheten – jag skulle inte vilja stå bredvid lösa kor eller tigrar eftersom jag inte kan förutse vad som ska ske. I sådana situationer samt i spelen har jag ingen kontroll. 

Sen kan jag tillägga att det är stor skillnad på att se nåt på en skärm och att ”vara där” som är fallet i vr-spel. 

Vet inte om han får tipsa mig något mer nu… 😅


Lite om känslor

7 mars, 2017

Känslor – så himla jobbiga va? De flesta i alla fall. 

Jag har ägnat en stor del av livet åt känslor. T ex till att inte prata om dem, inte låtsas om dem och senare att bli tvingad att genomlida dem. 

Känslorna försvinner ju inte tyvärr, de stannar kvar i kroppen om man inte genomlider dem.

Sedan några år tillbaka är min taktik att genomlida känslor när de kommer eller så snart som möjligt (hinna gå undan innan tårarna trillar). Detta gäller känslor som man kan trycka bort, som t ex sorg, ilska och bitterhet. 

Depressivitet och ångest är två känslor som är mycket svåra att trycka bort. Eller ja, det finns ju massa sätt att självmedicinera mot ångest som t ex alkohol, självskadebeteenden, tvångsbeteenden, mat osv. men de lättar ju bara på känslan för stunden. (Ångest är en diffus känsla som brukar ligga ovanpå känslan rädsla, varför jag frågar mig själv vad jag är rädd för och sedan bekräftar jag (validerar) min rädsla för mig själv så att ångesten kan lätta.)

Depression är en slags sista anhalt. Den går inte att trycka bort. Den lägger sig som en slöja över allt. Stundtals kan den fladdra bort, men allt som oftast täcker den över alla andra känslor. Vissa säger att depressioner är en slags sista utväg för att visa att man som person vantrivs i en situation (eller har en kemisk obalans i hjärnan). På samma sätt är utmattningssyndrom sista anhalten för att kroppen ska få vila och att hjärnan ska sluta stressa. 

Men i alla fall. 

Jag är ledsen för att jag har förlorat mitt jobb och att jag måste lämna mina kollegor. 

När känslorna kommer låter jag dem få finnas i min kropp tills de går över av sig själva. Stundtals orkar jag inte och då kopplar jag bort genom att surfa eller spela dataspel. Men sen låter jag dem få fritt spelrum igen. Eftersom det är sorg jag känner så kan jag koppla på och av lite som jag vill. Ändå lite skönare än mina (o)vänner depressionen och ångesten. 

När jag är mitt uppe i de värsta av känslor så tänker jag precis som i Skam att jag överlever timme för timme. Om jag inte orkar det tar jag det minut för minut. Annars sekund för sekund. Tiden får gå och till slut går det över.

Det är skönt att kunna titta på känslorna objektivt. Slänga ut dem på mattan. 

”Här har vi sorgen, ilskan, förväntningarna, nyfikenheten och bitterheten.” Jag ska genomlida episoder med dem alla. När jag vant mig vid min nya situation kommer de att försvinna. 


Som om jag blivit dumpad

6 mars, 2017

Jag tänker att detta med att bli uppsagd pga arbetsbrist är litegrann som en skilsmässa. 

Man vet att relationen inte varit perfekt men man trodde att det ändå skulle hålla ett tag till. 

Men så kommer dödsstöten ur det blå och partnern vill göra slut. Man blir chockad och ledsen. Känner sig sviken. Måste ställa om hela sitt liv.

Sen börjar man tänka på friheten och att man kanske skulle föreslå en dejt med den där trevliga personen man haft ett gott öga för. Man ser en positiv men något oviss framtid.

Sen kommer bodelningen (och som tur är har jag fått jättebra hjälp av facket och sluppit förhandla själv!) och det diskuteras fram och tillbaka för att få till en bra fördelning. 

Man blir deppig och bitter när man inser att exet går vidare i sitt liv och gör roliga saker med andra personer. Man vill stänga av alla sådana bilder på Instagram men inser att halva bekantskapskretsen antingen umgås eller har umgåtts med exet och att man inte vill förlora dem för att slippa se vad exet hittar på.

Det känns som ett knivhugg i hjärtat när ens gamla kompis hjälpt exet att förhandla bort en ur sitt liv. Hur kunde hon! (Men det är ju hennes jobb.)

Exets mamma messar och beklagar sig och vill göra allt för att hjälpa mig i framtiden. 

Kompisen fortsätter hänga med exet och man har lust att säga åt hen att sluta med det bara för att jag inte kan göra det längre. Välj mig eller exet!

När skilsmässopapprena är påskrivna och nyckeln till huset ska lämnas in så bara gråter man, för nu är det så definitivt. Ingen återvändo! Och man fick inte vara med och bestämma själv. 

Man försöker fokusera på framtiden med sin nya partner men ideligen ploppar tankar upp på exet. Snurriga känslostormar av besvikelse, sorg, ilska och bitterhet. Varför var det tvunget att bli så här!?

Det hade varit lättare om jag gjort slut med exet först.

Ps. Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat och har aldrig blivit dumpad av någon på riktigt så jag vet inte hur det känns. Men jag finner ändå en del likheter med vad jag har fått berättat för mig.


%d bloggare gillar detta: