Fatigue och autister

15 februari, 2018

Läser om fatigue/trötthet/utmattning och låg energi hos autister/aspies. Det verkar vara väldigt vanligt med onormal trötthet av flera olika skäl.

1. Det tar otroligt mycket energi att vara i sociala sammanhang eftersom aspies måste anstränga sig för att tolka, lyssna (många har dessutom audio processing disorder som jag har), prata, tänka och försöka att inte glömma bort social vett och etikett. Och inte säga olämpliga saker.

Man har alltså ständigt en inre dialog där man parallellt med samtalet analyserar andras kroppspråk/miner/ord/tonfall samt vad man själv säger, hur det kommer att tas emot (svårt att veta!), hur folk reagerar, vad man ska säga härnäst, hur nära man ska stå, glöm inte ögonkontakt… typ så. Otroligt tröttande.

Hur trött man blir beror på saker som hur väl man känner personen, om man vet vad man kan förvänta sig av konversationen, om personen är öppensinnad/hjärtlig/accepterande eller fördomsfull/ovänlig osv. Olika människor/samtal dränerar olika mycket.

2. Autister blir lätt stressade av olika saker som t ex obekanta situationer. Stress, oro och ångest aktiverar fly/fäkta/spela död-systemet i kroppen och dessa kortisolpåslag är väldigt tröttande. Många lättstressade människor är dessutom spända i kroppen mest för jämnan, vilket också dränerar.

3. Sömnproblem är vanligt för autister. Ganska ofta pga förra punkten.

4. Många autister är selektiva ätare eller har svårt att känna hunger varför de inte alltid kan få i sig bra och näringsrik mat. Mag- och tarmproblem är också mycket vanligt hos autister och det kan även bidra till problem med ätandet som i längden minskar energin.

5. Autister processar sinnesintryck annorlunda än neurotypiker. De tar ofta in fler detaljer, hör ljud lika högt, är känsliga för beröring osv. Att vara i stimmiga miljöer tröttar ut hjärnan.

Vad tröttheten leder till…

Många aspies skaffar inte barn eftersom de känner att de inte orkar ta hand om någon annan än sig själv.

Det är även vanligt med utbrändhet bland skolelever med autism (och/eller adhd). Många av ”hemmasittarna” vill inget annat än att klara av att gå i skolan, men skolmiljön är oftast för dåligt anpassad och barnen blir för stressade/utmattade för att kunna vara där.

Många aspies säger att de dessutom blir ännu tröttare med åren. De kanske kunde hålla ihop på ett arbete i 20-årsåldern men efter 30 funkade det inte längre. Marginalerna blir snävare och snävare. (Precis som hos NTs*, fast mycket senare i livet.)

Autister kan även drabbas av s.k. ”autistic burnout” efter en längre tids försök passa in i NT*-samhället. Till slut orkar man inte längre utan börja regrediera (gå tillbaka i utvecklingen) och får fler och starkare symptom/aspiebeteenden. Autistic burnout är ingen erkänd diagnos, utan snarare ett begrepp som aspies använder för att beskriva tillståndet man når när man inte längre klarar av att ”dölja” autismen och fungera väl i NT-samhället. Egentligen får man inte fler aspiebeteeden, utan man orkar inte längre maskera dem. Energin är slut. Mer om autistic burnout på Ask an Autistic på youtube.

* = Neurotypisk, dvs människor utan adhd, autism, tourettes m.m.

Många aspies klarar bara av att arbeta deltid, eventuellt med anpassade uppgifter, och vissa klarar inte att arbeta alls. Och då räknar vi inte med de som har så pass stora funktionsnedsättningar att de inte kan sköta ett jobb, utan autister som skulle kunna sköta ett jobb om omvärlden/arbetsplatsen anpassades på rätt sätt för att minska trötthet.

Ps. Jag går själv igenom en autismutredning just nu och misstänker att jag drabbats av autistic burnout samtidigt som jag inte lyckas återhämta mig från den stresskollaps med påföljande utmattningssyndrom som drabbade mig 2013. Hjärnskadorna från utmattningssyndromet har läkt, men tröttheten och stresskänsligheten består. Jag får hjälp av arbetsterapeut med att bättre anpassa min vardag utifrån mina behov eftersom det uppenbarligen inte går att anpassa mig till samhället. (Det har jag försökt med i över 30 år redan…)

Annonser

Vad ska jag jobba med?

14 februari, 2018

Sofia skrev en kommentar om att jag bör satsa på att jobba med något jag är intresserad av och Fredrik är också på mig om att hitta vad jag brinner för.

Jag vet ju vad jag brinner för, men det är svårt till batshitcrazysvårt att försörja sig på, nämligen skrivande.

Jag utbildade mig till informatör med hopp om att få skriva informativa texter, men insåg att det dels är svinsvårt att få ett informatörsjobb (ligger typ alltid på listan över yrken med stor övertalighet) och dels så passar inte min personlighet till det yrket pga risk för stress, stort ansvar, ev pr-ansvar, ev presskontakter i pressade lägen, telefonsamtal osv.

Jag hade dålig koll på min personlighet när jag var 20-24 och pluggade. Insåg inte att jag är introvert förrän närmare trettio.

Journalist är ett annat val, men jag har dels ingen journalistutbildning, dels är det svårt att få jobb och dels kräver det en uppsökande personlighet som är nyfiken och ställer bra frågor. Inte jag alltså.

Författare hade jag gärna blivit men att bli antagen till ett förlag är lite som att vinna en miljonvinst på lotto. Att ge ut böcker själv kräver god PR och jag är inte bra på att sälja in mig själv. (Krävs även för de flesta antagna författare). Plus den lilla detaljen att det är få författare som kan leva på att skriva. De flesta behöver göra sidouppdrag som att besöka klasser, föreläsa eller jobba deltid med andra saker.

Om jag skulle leva på min blogg så måste jag dels göra den mycket kändare och dels ta in sponsrade inlägg. Gillar inga av dessa lösningar. Håller medvetet ner läsarantalet för att undvika en massa elaka kommentarer. Det sägs att max 5% av läsarna interagerar och om jag skulle öka till flera tusen läsare så skulle de negativa kommentarerna börja strömma in. Och det skulle mitt känsliga psyke inte palla.

Så då återstår att jobba med kommersiella texter, t ex som frilansande copywriter. Det är ju min plan tills vidare, men det är ju inte det jag brinner för direkt.

Risken är att det blir stressigt med deadlines, att det blir jobbigt med kritik och störiga kunder, att jag varvar perioder av inga uppdrag med för många uppdrag (ett problem jag skulle dela med de flesta frilansare/företagare). Och sen måste jag nog tyvärr ha kundkontakt och sälja in mig själv och det vill jag inte. Det skulle ta för mycket energi.

Så jag hoppas på att kunna få en projektledare/manager eller jobba behind the scenes på nåt sätt.

Eller med något helt annat. Skriva kan jag ju även göra på fritiden. Som här på bloggen.

Skulle vilja jobba med något som gör världen bättre, något som hjälper andra människor (utan att ha direktkontakt med dem). Jag vill jobba mestadels hemifrån, självständigt och på deltid. Vill helst inte vara anställd igen pga vill ha friheten och vill inte sitta i kontorslandskap och/eller bli dränerad av kollegor jag inte valt. (Jag gillade kollegorna på förra jobbet, men inte kontorslandskapet.)

Det allra roligaste hade varit att skriva informativa och lättförståeliga texter om ämnen som intresserar mig (någorlunda).

Men för att få pengar måste någon vilja betala för det jag kan göra, så även om jag kan hitta något som låter som ett jobb så måste det ju sälja på något vis.

Det är svårt!

Jag önskar att jag hade en personlighet som är lättare att kombinera med olika jobb. Tänk att kunna välja helt fritt utifrån intresse!

Ibland tänker jag att jag borde jobba med nåt ”enkelt” jag kan göra hemifrån, som en webbshop eller nåt. Men även där krävs ju kontakt med kunder och det kan bli stressigt. Kanske borde sätta mig i en fabrik och göra något enformigt (och bli utbytt mot en robot inom kort)… (men skulle nog vantrivas om arbetet inte var det minsta kreativt alls.)

Ps. Olika jobb jag velat ha sen barndomen: paleontolog, lärare, radiopratare, programledare, författare, producent, projektledare, administratör, informatör.

Ps2. Kom gärna med input!


Önskelista på saker som skulle underlätta/förgylla livet mycket

11 februari, 2018

1. Prenumerera på färdiglagad god vegetarisk mat som levereras hem till oss typ fyra dagar i veckan. Sådana företag finns, men främst i Stockholm och jag hittar inget med vegetarisk mat i Göteborg. Men hoppas att det kommer. Hemkörning av take away finns ju, men önskar nyttigare och mer varierad mat samt att man slipper beställa gång för gång. Matkassar är ej aktuellt, det är ju matlagningen vi vill slippa! Alternativt kockrobotarmar som nu finns som prototyp.

2. En slags semesterresort inomhus i Sverige. Med långgrund pool med vågmaskin, sandstrand, ljusterapi/dagsljuslampor i hela taket, solstolar, bufférestaurang med barnvänlig mat, barnklubbar och underhållning. Varför åka ända till Kanarieöarna eller Egypten på vintern om det egentligen bara är resorthotellet man vill åt? (Jag vill åt båda, men skulle gärna åka till en svensk version om det fanns.) (Många lämnar ju knappt hotellområdet ändå.)

Spa finns, men ej så barnvänligt, vattenpalats finns, bufférestauranger finns, sandstränder och ljusterapirum finns. Stoppa nu in allt samma sal!

3. Rörelsesensorstyrd belysning hemma. Det är ärligt talat bara jag som släcker lampor när jag lämnar rum eller hela våningar hemma. Så himla less på att gå runt och släcka jämt. (Vi har dessutom kopplat flera lampor till samma dosa i vardagsrummet så det är liksom inte såååå många knappar att trycka på.)

4. Ett rör mellan tvättstugan och hallen två våningar upp som man kan transportera smutsig och ren tvätt genom. Så trött på att bära tvättkorgar. Alternativt att vi har garderoberna i källaren, men det är opraktiskt av flera anledningar.

5. En container/uppsamlingsplats för släng och skänkes på gatan där vi kunde lägga allt som ska rensas ut. (Jag vet att såna containers finns här och där.) Vi har några kilometer till närmsta återvinningscentral med second handaffär och därför blir det väl max 1-2 besök per år. Skiten samlas i carporten och förrådet tills det knappt går att röra sig där innan vi får tummen ur. Alternativt att man kan boka upphämtning helt automatiserat via nån av de där apparna så att man slipper ha kontakt med nån. (Dränerande.))

Fixa nu tack!


Exisistensiell kris

8 februari, 2018

Jag har en existensiell kris. Börja gärna med att läsa förra inlägget om att känna mening med sitt liv.

Jag vet inte om det är PMDD, nån slags 35-årskris, dödsångest, vinterdeppighet, depression eller bara vanliga mår dåligt över att vara sjuk och vill tillbaka till Kanarieöarna där jag mådde bra.

Kan vara en kombo.

Men jag vet att jag legat i sängen/varit hemma 8 av 10 dagar sen Kanarieöarna och att jag blir ledsen och mår dåligt när jag tänker på Kanarieöarna och jämför med hur jag har det hemma.

Sen tycker jag att det är jobbigt att inte ha klart för mig hur jag vill leva mitt liv. Det oroar mig (som potentiell autist). Jag behöver ha en bild av hur framtiden ser ut, annars mår jag inte bra. (Hellre en bild jag reviderar än en helt öppen/oexisterande bild.)

Häromdagen drömde jag att jag var i öknen bredvid havet igen. Jag blev helt överlycklig och sa att jag skulle bygga mitt hus där. Sen såg jag späckhuggare som började simma och hoppa nära stranden och insåg att det var en dröm.

Så en av mina drömmar är ju ett vinterboende på Gran Canaria. Fredrik är sugen på att köpa hus där. Jag kan även tänka mig att hyra. Men det går inte förrän barnen flyttat/blivit självgående ungdomar pga skolplikt. Och jag vill ju inte bo utan dem flera månader om året. Men man kan ju utöka lite i taget. T ex två veckor, sen tre veckor, sen januari osv. (Sen finns ju svenska skolan på Gran Canaria, men det är dyrt och inte hållbart varje vinter direkt…)

En annan dröm är att bo effektivt, miljömedvetet, minimalistiskt och fritt. Vara skuldfri och utan stora utgifter så att man kan jobba lite som man känner för.

Jag är tyvärr ångestig inför aktiemarknaden, annars hade jag kunnat satsa på att gå i tidig pension eller downshifta totalt som flera bloggare jag följer.

Dock vill jag inte leva så med barn. Så det får bli när de är stora. Vet ej heller om det går att kombinera med F. Han vill snarare köpa ett större hus. (Och han satsar på att bli skuldfri genom företagande och aktier.)

Sen är det osäkerheten kring om jag kan jobba och med vad. Skulle vilja ha ett meningsfullt jobb för mitt förra kändes helt onödigt (redigera ett bilföretags hemsida bl a).

Jag vet inte när eller om jag får så mycket energi igen att jag kan börja jobba. Just nu klarar jag knappt vardagen och så har det varit i fyra år. Vet inte vad en eventuell diagnos bär med sig.

Men insåg idag att jag skulle kunna tänka mig att praktisera på bibliotek. Om jag kan få göra det administrativa då och inte stå i ”kundtjänst” eller vad man ska kalla det.

En annan sak jag kan tänka mig är att jobba med trädgårdsarbete.

Jag vill dock inte plugga så nån bibliotekarie- eller trädgårdsmästarutbildning är inte aktuellt.

Men kanske som arbetsträning/rehabilitering så småningom?

Ibland tänker jag att det nästan vore skönt att gå tillbaka till mitt jobb som städerska. Det var konkret, gav omedelbart resultat och jag kunde ofta gå runt helt introvert fulladdad i ett tomt hus och göra fint. Ganska tillfredställande bortsett från den låga statusen.

Och att jag verkligen inte orkar utföra något jobb – särskilt inte ett fysiskt. :-/

Jag är iaf på det klara med att jag inte vill leva hamsterhjulliv med heltidsjobb, för lite sömn, stress och brandsläckning när det gäller barnen.

Jag måste hitta ett alternativ till arbetslinjen.

Alternativen brukar ju vara:

  1. Downshifta ner till låga utgifter så inget heltidsjobb behövs.
  2. Investera i aktier och sånt som ger utdelning för att pengar utan att jobba för dem.
  3. Hitta ett fantastiskt roligt jobb så att det inte känns jobbigt att jobba.
  4. Gifta sig rikt.
  5. Vinna/ärva en massa pengar och sen se till att hushålla med dem resten av livet.
  6. Bli framgångsrik företagare och anställ folk som kan dra in pengar åt en.

Typ så.

Inte så lätt alltså.

Men jag tänker att så fort våren kommer så kommer livslusten tillbaka lite. Och så behöver jag umgås, göra något roligt och komma ut lite. Det blir mycket tid till att tänka när man ligger hemma i sängen hela dagarna så här.


När man tvivlar på meningen

8 februari, 2018

Ur boken Homo Deus av Yuval Noah Hariri (som skrev Sapiens – fantastisk bok!):

”Fram till modern tid trodde de flesta kulturer att människor spelar en roll i en kosmisk plan. Planen var uppdragen av allsmäktiga gudar eller av eviga naturlagar, och människor kunde inte förändra den. Den kosmiska planen gav människolivet mening, men den begränsade också människors makt. /…/

I utbyte mot att ge avkall på makt trodde förmoderna människor att deras liv fick mening. Det hade verkligen betydelse om de stred tappert på slagfältet eller inte… /…/

”Vi kan vara tryggt förvissade om att allt händer av en anledning.””

Hariri skriver också att den moderna människan, eller den oreligiösa människan, förkastar denna tro på en kosmisk plan.

Fruktansvärda saker kan ske, ingen gudomlighet kommer att rädda oss och det blir inget lyckligt slut. Lidandet har ingen mening och saker och ting bara händer.

Detta ger människor makt att bestämma över sitt eget liv, det finns inget öde. Men det är till priset av en evig rädsla för döden.

Jag slåss själv med dessa tankar och jag tänker att det är väldigt vanligt i sekulära länder som Sverige.

I min tro som jag haft sen ungdomstiden ingår en högre mening, lön för mödan och att rättvisa skipas över lång tid (fyi ej kristen).

Om jag inte hade haft denna tro så hade jag väl tagit livet av mig för länge sen. För mitt liv är ärligt talat inte värt att leva om det bara handlar om just mig dessa 70-90 år. Jag har lidit mig igenom de flesta år av mitt liv (psykisk ohälsa + en serie tunga händelser) och jag hade inte orkat som ateist. Men jag tvivlar även på min tro…

Det finns dock en annan väg till mening än tron och det är det där med att ”göra avtryck”. Att bidra med något som består. Något som gör att man inte bara glöms bort och som visar att ens liv ändå hade en mening.

Så mitt andra hopp i livet är att jag ska kunna göra något som gör andras liv bättre. T ex ett kreativt projekt om psykisk ohälsa. Många drabbade föreläser om t ex utmattningssyndrom, olika diagnoser eller autism, men det är inget för mig med min asociala profil.

För att inte känna att mitt liv är helt meningslöst och att jag borde avsluta det här och nu så behöver jag:

1. …tro på en rättvis värld, t ex genom att vara religiös/troende (för världen är ju definitivt inte rättvis i nuvarande form)…

2. …och/eller tro att jag är ämnad att bidra med något meningsfullt i mitt liv…

3 …och/eller finnas till för andra människor i mitt liv, t ex mina barn.

Själv kör jag med alla tre och det tröstar mig. Min första tanke varje gång jag vill ge upp är att jag vill finnas där för mina barn.

Men jag kan inte enbart leva för deras skull, så jag behöver även nr 2 och 1.

Johan Wanloo skriver i sin krönika i GP:

”Den av dessa sanningar som irriterar mig mest, dels för att den är så vanligt förekommande och dels för att den är så falsk, är att ”svensken är så rädd för att tänka på döden.” Du måste skämta. Svensken tänker ju knappt på något annat än döden. /…/

Vi välter bildäck och lyfter stockar och gör armhävningar och betalar dessutom dyrt för det eftersom vi tänker på döden. /…/ Vi målar tavlor och skriver böcker för att vi tänker på döden. ((Massa fler exempel.)) /…/

Kanske de enda gångerna vi inte tänker på vår egen död är när vi tänker på andras död. Våra släktingars. Vårs vänners. Våra barns. Och du har ändå mage att säga till mig att svensken är rädd för att tänka på döden. Svensken är besatt av döden. Så för en gångs skull. Tänk inte på döden.” Johan Wanloo

Ja visst tänker vi på döden.

För många är livet i Sverige en evig jakt på tillfredställelse. Shoppa, supa, njuta, få status. Samtidigt försöker vi hålla oss så hälsosamma som möjligt för att få leva några år till. Kanske knarkar vi eller spelar om pengar i hopp om att döda ångesten och få tänka på något annat en stund.

Det sägs ju att sociala relationer är vägen till lycka och kulturer med hög sammanhållning mellan släkt/grannar/vänner brukar ranka högt i belåtenhet. I introverta länder som Sverige är många ensamma och självmordssiffrorna ofta höga (inte bara pga detta).

Sen är ju de flesta människor i världen religiösa eller ”tror på något högre syfte”. Historiskt sett har vi alltid haft en tro på något högre. Arkeologerna har hittat mängder med gudastatyetter från alla möjliga kulturer.

Att känna att livet har en mening är nog jätteviktigt för att undvika t ex utmattning och depression. Många talar om att utmattningssyndrom blivit så vanligt till följd av att människor i västvärlden lever så långt från det liv de vill leva. De kännner ingen mening.

Och nog är det lätt att bli deprimerad av att känna sig meningslös och som en börda så som många psykiskt sjuka, arbetslösa och funktionsnedsatta känner sig.

Ibland har jag lust att hitta nån andlig rörelse och bara hänge mig åt att tillbe solgudinnan och få känna mig som en pusselbit i något större igen. Att mitt lilla liv ändå bidrar på något sätt. Att jag inte bara ska räkna ner till döden. Att det kommer något bra efteråt.

Jag förstår verkligen att folk fastnar i sekter, går med i IS, fastnar i jobba-shoppa-karusellen eller börjar supa. Allt för att få glömma allt det meningslösa.

Jo, en sista liten motivation har jag också.

St: texten I want to see what happens if I don’t give upp. – Neila Rey


Om balans i vardagen

6 februari, 2018

Isabella Löwengrip (Blondinbella) skrev nyligen ett inlägg om hur hon hittar balans i vardagen. Jag känner igen mig i mycket, men vi jobbar på lite olika nivåer så att säga.

Till att börja med tänkte jag bara berätta att Isabella driver flera stora företag, har två barn, är skild men har massa hemhjälp, har hundratals resdagar per år och har mycket energi pga adhd.

Själv är jag långtidssjukskriven, har två barn, en make som gör merparten av allt rörande barnen och jag har ovanligt lite energi pga utmattningssyndrom och dränage pga troligt autismspektrumtillstånd.

Här kommer Isabellas punkter:

”2. Träningen har gjort susen och jag tror nog att jag kommit i mina nya rutiner efter en månad. /…/ Nu tränar jag varje morgon när jag inte har barnen och har som mål att behålla det så framför, träningen påverkar hela veckan positiv.”

Isabella sover 6h per natt och tränar innan jobbet de dagar pappan har barnen. Själv vaknar jag oftast inte före 10-11 trots elva-tolv timmar i sängen och det finns ingen ork till träning. Periodvis har jag orkat med lätt träning kvällstid samt mina tre långpromenader i veckan. (Men förr tränade jag mycket och älskade det.)

”3. Ett mål jag satte i Maldiverna var att tillbringa mer tid med människor som vill mig väl. På riktigt. Jag har alltid känt mig ensam men börjar inse att jag faktiskt har fantastiska människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. /…/Under januari har jag varit duktig på att hitta kvalitetstid med vänner och vi har många roliga weekends som väntar i vår.”

Jag tycker också att vänner är viktigt, men pga min begränsade energi så träffas vi för sällan enligt mina mått. Vi åker inte på weekends tillsammans, men ibland får jag och L till två timmar på promenad i en park (och sen går vi hem och lägger oss), jag och S lagar lunch och går till en lekplats med barnen och jag och M låter barnen leka medan vi sitter ner och pratar hemma hos varandra.

Jag längtar tills jag ska kunna börja träffa kompisar på utflykt, t ex på museum eller i naturen. Men det är sällan jag orkar med den anspänningen ovanpå att bara umgås.

Sen sms:ar vi också.

”4. Kost och sömn. Jag har varit hård på att sova sex timmar per natt, jag har svårt att få till mer sömn på grund av att det finns så mycket jag vill göra om dagarna. Sedan försöker jag sova ut en dag i veckan. Det gör jag genom att gå och lägga mig med barnen. Gällande kost äter jag väldigt hälsosamt sedan 1,5 år tillbaka och saknar fortfarande inte kött. Jag har hittat ett måttligt sätt att leva vilket gör allt enkelt. Allt är tillåtet (som jag alltid tänkt) men det är aldrig en hel chokladkaka längre utan 1-2 bitar om dagen istället.”

Isabella sover 6h och jag 9-10h. Tänk att hennes dagar är 3-4h längre än mina! Jag ligger dessutom i sängen ca 11-12h på raken.

Jag äter inte heller kött, dock ej veganskt. Finns ingen energi till att byta ut ännu mer (och jag är varken vegetarian pga hälsan, djuren eller miljön (bara bonus). Jag är vegetarian pga äcklad av kött.)

Försöker likt Isabella hålla godsaker på en rimlig nivå. Äter aldrig en hel påse godis utan tar några bitar på fredagen.

Mina piggare perioder äter jag mycket sallad, men under köriga perioder blir det mest fryst färdiglagat eller stekt helfabrikat. Heltrist, men huvudsaken är att jag inte lever på mackor och musli.

”5. Energy management. Om det är något som jag är expert på är det time management. Men något som jag faktiskt är en mästare på är Energy management. Hur man hushåller på sin energi. Jag tänkte faktiskt skriva ett egen inlägg om det för det är bland det viktigaste verktyg jag har om dagarna. Det är inte så att jag har extremt mycket mer energi än någon annan, det handlar mest om att jag vet precis hur jag bränner varenda procent av den varje dag och skulle aldrig låta något gå till spillo. Att lära mig kanalisera energin har varit min framgångsfaktor. Men även trycka på hold när jag möter energitjuvar. Mer om det sen.”

Jag är också expert på energy management. Eller ja, jag har tvingats bli det. Jag analyserar ständigt hur kroppen mår och minsta obehagskänsla som visar på läckage/dränage.

Jag försöker dock inte pressa ut varenda procent varje dag eftersom jag overridat i så många år. Jag kämpar dagligen för att spara energi för att bygga upp en buffert så som andra har.

Människor med adhd behöver ständig rörelse och stimulans för att inte somna. Med en så pass låg dopaminproduktion är ett aktivt stimulerande liv den perfekta lösningen.

Så jag ska inte jämföra mig rakt av. Vi har helt olika förutsättningar. Våra liv är som natt och dag.

Men vi verkar ändå ha kommit fram till samma koncept för balans i vardagen. Det är fint att se.


Dialektalt

4 februari, 2018

Lyssnar på en ljudbok där inläsaren säger BEEEEBIS. Som i att be. Det låter helt sjukt i en göteborgares öron. Samma sak med cheeeef med be-ljudet.

Sen vet jag att folk stör sig på att vissa stavar det med ä. Men det är ju för att det är det normala ett vanligt uttal.

Jag säger bäbis med samma ljud som bä bä vita lamm. Ingen jag känner säger beeebis.

Jag ljudar fram att det finns fyra varianter på bebis.

  • Beee (nasalt)
  • Be (kort e)
  • Bä (kort ä)
  • Bääh

Jag säger nr 3.

Misstänker att stockholmarna säger nr1.

Sen vet jag inte riktigt vad skåningar, nord- och mellan-norrlänningar, örebroare, gotlänningar osv. säger. Det finns kanske ännu fler varianter?

Men det gör liksom ont i öronen att lyssna på denna ljudbok. Kan inte riktigt förlika mig. Tur att jag bor i Göteborg iaf. (Här överdriver folk snarare åt andra hållet och vissa gôa gubbar och tanter säger typ pöse istället får påse osv.)


%d bloggare gillar detta: