Boendeplaner

20 februari, 2020

Det var kaos i mitt huvud för några veckor sedan. I fem dagar trodde jag att vi skulle flytta från radhuset och jag och Fredrik kollade på Hemnet dygnet runt typ. (Fredrik har länge velat flytta, men detta var på mitt initiativ i ett försök att lösa en del problem med boendet och saker som skapar konflikter hemma.)

Men sen kom vi på att vi nog ändå kunde lösa våra behov genom att bygga ut, vilket vi för övrigt pratat om sedan vi flyttade hit 2013, med två seriösare planeringsperioder 2014 och 2017.

Ni vet ju att jag avskyr dessa trappor som fungerar som proppar i vardagsflödet. Många konflikter och dränerande grejer beror på att ingen orkar gå upp/ner i trapporna och hämta saker m.m. Allting blir så himla bökigt.

Sen saknar vi ett sovrum (till Fredrik) och han vill även ha ett större vardagsrum/sällskapsrum så att vi kan bjuda hem fler än 4-5 personer i taget. Lite jobbigt att låna/hyra lokal varje gång man ska ha släktkalas…

Och själv behöver jag ha en toalett på entréplan. Eller helst ett enplanshus.. Jag hatar det faktum att hur jag än gör så kan jag inte stanna på en våning om jag vill ha toalett/säng/kök eftersom toaletterna och köket är på olika våningar. Och det är jobbigt när man är utmattad.

Vi funderade på att hitta ett litet större hus med fler rum eftersom detta hus är 85+35 i källarplan. Men då skulle vi hamna i en kranskommun och hur mycket jag än ville bo med skog/natur på tomten så skulle pendlingen bli jobbig. För jag vill ju inte bo precis vid pendeltågsstationen heller (pendeltåget är ju smidigast in till stan). Och sen skulle man hitta ett ställe med gångavstånd till skolor och helst inte så stort renoveringsbehov och det skulle inte bli för dyrt och ja, ni vet.

När vi bestämde oss för att försöka bo kvar och bygga ut istället så kände jag en enorm lättnad. Jag vill inte lämna detta läge (15 min till centrum med spårvagn) och min fina trädgård som jag planerat och anlagt själv (det var bara en gräsmatta och ett träd när vi flyttade in).

I alla fall. Mycket av planeringsjobbet är ju redan gjort eftersom vi försökt tidigare. Så nu har vi tagit fram alla ritningar och kartongmodeller och börjat förbereda för ett rådgivningssamtal på Stadsbyggnadskontoret om en vecka (stort steg framåt!).

Detta på grund av att vi bor på prickad mark och därmed troligen bara får bygga en Attefallsutbyggnad. Men å andra sidan finns här ett bygglov för vår carport (som ska rivas för utbyggnaden) så det är inte helt omöjligt att man kan få söka bygglov sa vår arkitektkontakt. (Men antagligen inte.)

Så vi ska dit och kolla vad som är möjligt och se om det är något vi ska tänka på innan vi lämnar in ett besked om Attefallsutbyggnad på 15 kvm. (Om vi skulle ha den oändliga lyckan att kunna få bygglov så blir det typ 20+20 kvm i två våningar med ett större sovrum till mig också!)

Så nu får vi se hur det går. Blir det kanske av den här gången då? Vi känner oss iaf mer peppade nu.


Utvecklingsperiod

13 februari, 2020

Jag är inne i en ordentlig utvecklingsperiod just nu och det är både jättejobbigt och spännande. Jag har haft otroligt mycket ångest vissa dagar och andra dagar känner jag hopp och lite energi.

Solen kommer dessutom tillbaka nu och då lever jag alltid upp lite extra. Den ljusa våren mellan mars-maj är min bästa tid på året måendemässigt. Jag vet att många lider när solljuset är så skarpt, men jag kan inte få nog. Jag mår dåligt i mörka rum och vill alltid tända alla lampor maximalt.

Min kropp är jättekonstig, men det beror säkert på omständigheterna. Idag känns den alldeles darrig som om jag hade ett blodsockerfall, men jag har redan ätit lite ”nödchoklad” (för blodsockerfall), men det går inte över.

Jag återkommer till den största eventuella förändringen i kommande inlägg.

Men en mycket bra grej är att jag ska få gå tillbaka och träffa samma psykolog som jag var hos några gånger förra året. Då körde vi lite traumaterapi och KBT för att jag skulle lära mig att hantera mina starka känslor/reaktioner. Det gjorde stor skillnad.

Nu skulle jag behöva prata mer om hur jag ska behandla min komplexa PTSD som jag fått av att vara låst i en utmattande situation hemma i några år (med privata faktorer som försvårar).

Jag förstår ju att jag behöver omprogrammera hjärnan och komma ur mitt ständiga kamp/flykt/frys-beteende, men hur och kring vad?

Min kompis som är psykolog säger att jag inte kan ställa alltför höga krav på mig själv kring att jag måste lära mig att fungera eftersom vissa saker i mitt liv är orimliga för en sån som jag (autist, introvert, utmattad). Så svårt att veta när bara.

Teneriffa

Jaja, jag behöver hjälp, så skönt att jag ska få det. (Visste inte om jag ”bränt” de gånger jag får hos vårdcentralens psykolog eller om jag kunde få några till.)

Det är väldigt lugnt på hemmafronten just nu med få födelsedagar och event, men så klart att kroppen/sinnet passar på att slå till med en utvecklingsperiod så fort det blir lugnt. %-) Men får väl hoppas på en lugn period med sinnesfrid efteråt.


Mansbebisar i poolen

5 februari, 2020

Jag följer kontot @mansbebisar på Instagram och är helt chockad över hur många män beter sig. Själv ser jag sällan sånt eftersom jag dels nästan enbart bara umgås med mjuka/omacho/jämställda* män, dels sällan är bland folk och dels inte är så uppmärksam på folk omkring mig pga får så många intryck som autist.

* = självklart är även dessa män påverkade av patriarkatet, men de gör iaf sitt bästa för att ta sitt ansvar och försöker göra hälften eller mer av hushåll och barnskötsel.

I alla fall. På Kanarieöarna fick jag se en riktig mansbebissituation.

Det var vattenpolodags för åldrarna 8-100 år (istället för 8-15 som de andra dagarna). 7-8 rejäla pappor, en mamma, två ungdomsgruppsledare och ett tiotal barn var redo för bollsport i poolen.

Papporna tar genast över hela spelet och passar enbart till varandra, trots åldersblandade lag. Mamman och de båda ledarna (tjej och kille) är de enda som passar till andra barn. Till slut slutade barnen sträcka upp händerna för att ta emot bollen eftersom bollen ändå mest var långt ovanför deras huvuden när papporna passade till varandra.

För det är ju viktigast att vara bäst och vinna, inte att alla ska ha kul?

Tänker ju att de flesta papporna nog dessutom hade sina barn med i poolen eftersom de ens var med, men inte ens dem passade de till.

Så jädra tragiskt.


Tre våningar

5 februari, 2020

Alltså, att bo på tre våningar med viktiga rum på alla våningar är att ständigt gå i trappor. Eller rättare sagt: försöka undvika att gå i trappor…

Det är att lägga prylar på bänken på övervåningen, i trappan upp och ned och alltid bära med sig så mycket man orkar.

Det är att kasta ner mjuka saker för trappan för att man bara inte orkar tänka på att alltid ta med sig allt man kan bära.

Det är att bära ner fyra glas, två tomna popcornskålar och tre tallrikar som barnen ställt på bänken i hallen eftersom de inte vill ha disken i sina rum, men inte heller orkar gå ner till köket med den.

Det är att dividera och köpslå om vem som ska hämta och fixa ditten och datten som ligger på fel våning.

Det är att ha en liten väska med sig överallt hemma eftersom det blev ohållbart att ha värktabletter/lypsyl/handkräm osv på alla tre våningarna. Och glömmer man mobilen eller läsglasögonen på fel våning är det kört. Bättre att ha med sig allt i en väska.

Det är att känna lättnaden när man bor på hotell eller är hemma hos andra där det inte krävs tunga steg i en trappa för att gå mellan toalett, sova, säng och kök.

Det är att efter några år flytta sina kläder från garderoberna på övervåningen till källarvåningen bara för att slippa bära kläderna upp och ner mellan tvättstugan/badrummet och sovrummet. Vi vuxna klär ju ändå på oss när vi tvättat av oss/duschat på källarvåningen. (Barnen har dock sina kläder på sina rum.)

Vi får se hur länge till man står ut med dessa trappor. Jag älskar detta hus, men drömmer ändå om en enplansvilla. (Eller en hiss.)


Skillnaden i kroppen

4 februari, 2020

Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt och den speglar verkligen hur det har känts att komma hem till vardagen igen.

Jag drömde att jag och Fredrik planerade för de kommande veckorna och tittade i kalendern. Dels var vi tvungna att gå på ett styrelsemöte med föräldrakooperativet trots att Stella slutat där för flera år sen. Vi skulle också sköta ett parkområde två veckor i närheten av vårt hus pga att det ingick i att bo där. Vi hade även städtjänst på förskolan och flera andra jobbiga inbokade grejer som vi inte kunde smita från. Och jag hade en hemsk ångest och stress över alla krav som ställdes på mig.

Och just detta är en av de stora anledningarna till att min utmattning inte går över. Jag har fått men (lätt ptsd) av att känna mig fångad i denna situation. Min energi räcker inte till och kraven på mig är för höga. Det är som att jag fortfarande är kvar på det jobb som brände ut mig.

Det blev så tydligt nu när jag kom hem. Hur avslappnad jag varit på Teneriffa, hur bra familjen fungerat tillsammans, hur min kropp kändes när den var ångestfri.

Jag inser att jag går med låg men ihållande ångest de flesta av mina dagar. En slags ständig beredskap, även när jag är ensam hemma.

Det är inte konstigt att min energi rinner ut lika snabbt som jag samlar in den när mitt vardagsliv är så här.

Allt som händer, alla deadlines, saker att komma ihåg, ärenden, Fredriks kvällsaktiviteter med jobbet, konflikter, tjat, läxor osv. blir som attacker på min lilla energi. Jag kan inte lägga den på det jag vill, jag måste ta av den för att släcka bränder. Jag går ständigt på knäna. (Och Fredrik också.) Jag kan inte berätta om alla detaljer här på bloggen.

Jag har under januari jobbat med att mota bort rädslan och försökt hitta en egen styrka. Sätta gränser, känna att jag klarar av saker osv. Prioritera, försöka att inte bli frustrerad, hitta alternativa lösningar.

Vissa delar är praktiska och involverar mina familjemedlemmar. Andra delar handlar om min psykiska ohälsa och dessa kan jag jobba med själv eller tillsammans med psykolog. Det är klurigt att komma på vad som är vad.

Men jag vet att jag inte låg stel som en pinne med huvudet inkört i huvudgaveln på Teneriffa. Mina ben värkte inte på natten och jag slapp ta nattliga värktabletter. Jag kunde slappna av och konflikterna var få. Alla i familjen mådde bra.

Jag hoppas att vi kan komma ditåt även på hemmaplan framöver. Men det är nog långt kvar tyvärr. (Men vi har samtidigt kommit en bra bit på vägen de senaste åren.)

Måste hitta ny kraft för att orka kämpa vidare.

Men först får jag lov att sörja att jag inte mår som på Teneriffa året runt. Det är OK att känna så.


Ljus varm januari

21 januari, 2020

Jag har sett solen varje-varannan dag den senaste veckan och det har gjort under för mitt mående. I normala fall är jag jättetrött och ljustörstande vi den här tiden. Det är ju mest därför vi åker till Kanarieöarna i mitten-slutet av januari varje år. (Vi har ju sett öarna nu och hade hellre rest till roligare ställen, men det är det närmsta vintervarma ljusa stället.)

Tänk om alla januari hade varit så här ljusa, då hade jag klarat vintrarna bättre. Men det är ovanligt.

Och det är ju ovanligt varmt också. Känns oroväckande när tulpanerna och olika perenner börjar växa i januari! Normalt sätter jag upp nätet i mars! Två månader tidigt. Känns sjukt.

Vi får se om det ens hinner bli vinter i Göteborg eller om vi går direkt från höst till vår. Vi har knappt haft minusgrader här och typ 1 mm snö en dag. Det brukar oftast inte vara snö i nov-dec, men i januari-mars brukar det komma nån decimeter snö i omgångar och vara minusgrader om vartannat.

I övrigt var jag sanslöst utmattad i veckoslutet. Pappa och A var i Göteborg och jag var verkligen inte i stånd att träffa nån, men låg i soffan i samma rum typ.

Till de som säger till folk att ”de ser pigga ut” och undrar hur folk kan vara så himla utmattade/sjuka, kolla detta:

Av @mightywell_emily på Instagram.

Det stämmer verkligen. De enda som träffar mig när jag är så utmattad är de som bor med mig och pappa och A eftersom vi hälsar på hos dem nån tio dagar varje sommar.

Men denna vecka ska jag vila så mycket jag kan.


Sängliggande

18 januari, 2020

Efter en lång tuff period med december, jul, jullov, sjuka barn, ärenden och ensamt ansvar över barnen några kvällar så är jag helt slut.

Jag har gått med lågintensiv men tröttande ångest i några dagar och legat ner mest hela dagarna. Denna vecka har jag förvisso sovit tungt istället för att ligga vaken fyra timmar varje förmiddag, men jag har behövt lägga mig igen efter frukost pga att benen och överkroppen inte bär mig.

I natt sov jag 13h och gick upp tio över två.

Jag undrar om denna period är ett svar på de senaste jobbiga veckorna eller om detta är mitt normaltillstånd som hindrats pga adrenalin/stresspåslag?

Eller är det en konsekvens av julen? Eller mörket? Förra året låg jag ner januri-halva mars och det var hemskt.

Jag hoppas att det inte blir lika långvarigt denna gång. Jag har varit orolig för det ska bli så igen hela hösten.

Sen kan det ju vara en konsekvens av att jag överansträngt mig senaste veckan och ångest på det.

Det går helt enkelt inte att veta förrän efteråt.

Vad är mitt normaltillstånd egentligen? Hur trött är jag då? Hur mycket adrenalin kan jag ha i kroppen utan att ta skada?

Jag har ingen aning.


%d bloggare gillar detta: