Kan inte skynda på återhämtningen

17 december, 2016

Läste en artikel i DN (från augusti) om det här med att det inte verkar gå att skynda på en återhämtningsprocess efter utmattningssyndrom.

Folk går i kognitiv beteendeterapi*, trädgårdsterapi, käkar vitaminer och övar mindfulness. Folk avgiftar sig, gör hårmineralanalyser, dricker guldmjölk (googla) och tränar yoga. 

Mer eller mindre bra alltihop, men påskyndar det läkningen? Mest troligen inte. (Om det är rent utmattningssyndrom alltså.)

Men jag tänker så här. Eftersom tid är något så trååååkigt att ge så kan ovanstående grejer vara något som får en att uthärda. Så länge man inte blir skinnad av nån som säljer mirakelkurer så skadar det inte med lite medicinsk yoga (bra med lugn motion!) och jordiga fingrar. 

Men det är ju viktigt att inte lägga skulden på sig själv. Återhämtningen är inget man kan kämpa sig till. Fokus bör ligga på att inte göra situationen värre genom stress och press.

Det är även viktigt att trappa upp försiktigt och där tycker jag att FKs regler förstör. Det måste bli enklare att börja lugnt. Säg 2-3 veckor vardera på 4, 6, 8, 10, 12, 15 osv timmar i veckan. Det blir vansinniga hopp att gå från 0 till 10 till 20 timmar i veckan osv. 

Dessutom visar forskning att det kan ta från 6 månader uppemot 1,5 år eller mer innan man blir frisk. Men 80% når heltids sysselsättning efter tre år och övriga jobbar oftast deltid. 

Så varför jaga oss? Vi kommer ju tillbaka när hjärnan har läkt. Det är verkligen inte lathet som gjort oss utbrända, snarare tvärtom. Jag tänker att just utbrända är några av de flitigaste arbetarna, ingen annan personlighetstyp driver sig lika hårt rakt in i väggen. Det är inget fel på vår motivation, så snälla sluta jaga oss. 

Ps. Jag var hemma på deltid ett år, sedan 21 månader på heltid och jag började må bättre först 1,5 år efter kraschen (2,5 år efter stressen). Nu har det gått 3 resp. 2 år och jag arbetstränar 7,5h/v sen 2,5 månader och börjar äntligen vänja mig vid det. 

Ps2. Just jag blir inte jagad men just nu är det tusentals sjukskrivna som blir av med sin sjukpenning och sjukskrivna pressas ofta att börja arbeta eller trappa upp för tidigt. (Eller säga upp sig.)


Höja humöret med motion

2 november, 2016

Såna här tunga dagar slåss jag mot samma tankar som de flesta med långvariga/kroniska skador och sjukdomar troligen gör. 
Det är ilskan och bitterheten: varför just jag? Sorgen och frustrationen. På andra sidan har vi acceptansen, det svåruppnåeliga och sköra. Det som inte kan erövras en gång för alla utan måste hittas om och om igen.

Jag tror att många med ohälsa, fysisk som psykisk, slåss mot det nedstämda (eller depressiva). Det jagar mig ständigt i hasorna, men motas i grind. 

Det är särskilt jobbigt i perioder med bakslag. En tappar nästan hoppet. Men en har ju inget val. En kan inte bara skita i allt. Detta är min verklighet. Jag kan inte bara dra och hitta energi någon annanstans. Jag sitter fast i min kropp. 

Min bästa stund är på kvällen när barnen har lagt sig. Jag är som piggast då och får äntligen lugn och ro efter några timmar med många intryck. 

Ibland tänder jag ljus, sätter på Spotifylistan Stess Relief och yogar/tränar. Det hjälper. Både mot stela kroppar och negativt humör. Lyssnar på ljudboken Hjärnstark av Anders Hansen just nu och där och i följande artikel beskrivs hur viktig motion är för hjärnan (och kroppen).

Jag undrar om en del av mitt humör hänger ihop med att jag inte kunnat röra mig som förr på tre år? (Tränade på gym tre ggr/v, promenerade, cyklade och höll igång.) Är det något jag blivit som utmattad så är det orörlig och sängliggande. (Detta trots att jag älskar att träna. Viljan har funnits men det är först i år jag har kunnat ta mig för annat än korta promenader.)

Men när jag är i det utmattade läget kan jag inte röra mig mer än nödvändigt. Då är det kroppen som bestämmer.

Tur då att kvällen kommer till sist och förhoppningsvis lite ork till en halvtimme på yogamattan. Endorfiner är bra grejer.


Att få till energibalans

11 oktober, 2016

En vill ju att energinivån ska vara jämn och reglerbar likt en vattenstråle från kranen. Inte som en halvklämd kaviartub eller en pumptvål som skickar ut alldeles för mycket och för snabbt så att en knappt hinner fånga det.

Det krävs ju en viss upprustning i form av stresshormoner (t ex kortisol) för att ta sig för något alls. På morgonen ökar kortisolproduktionen efter nattens vila och vi kommer upp och kan starta dagens sysslor.

Min kortisolproduktion har ballat ur sedan några år tillbaka. Vissa dagar är det som att klämma en tub med pyttelite handkräm i. Det kommer mest ut luft och krämen räcker inte på långa vägar.

Under piggare dagar med press utifrån är det som att klämma en sträng fogmassa med en sån här: (Det är inte helt lätt, det kan F intyga som köpt inte mindre än tre stycken för att hitta en med ett perfekt tryck.)

Med randiga dagar med vila mellan varven, pauser och lugn andning kan jag få till en ganska jämn sträng med energi/kortisol. (Det krävs dock manuell styrning med fingertoppskänsla.)

Men sen på kvällen när jag släpper min inre fogpistol så rinner det över. En klibbig sträng kortisolfog ringlar sig ut ur pipen och håller mig vaken till 01.23 trots att jag är trött och hade kunnat somna vid tolv om jag bara hade fått.

Energin pickar i kroppen och får tårna att vicka samtidigt som sömnigheten ringlar sig bakom mina ögon. 

Då är det bara min vän Imovane som fungerar. För om jag försöker sova trots uppvarvad så kan det ta uppemot tre timmar och den extra stress som det genererar är direkt kontraproduktiv. 

Nä, jag skulle vilja beställa en lättstyrd energikran tack. Jag vet att jag missbrukat min energikran å det grövsta tidigare i mitt liv (godis är t.ex. jätteeffektivt om jag behöver göra något när jag inte längre orkar. Att aldrig sätta sig ner och tänka efter är ett annat sätt att hålla igång i högt tempo en hel dag. Stress är ett tredje.). Men snälla, kan jag åtminstone få en droppfri fogpistol? 

Mvh Nattsömnen fungerar inte


Hur många av varje behöver du?

18 september, 2016

Jag är ju inne på downshifting och jag tänker noga över mitt eget sparsamma konsumerande av saker. Något som ingår i tänket är att rensa ut. För är det något som kostar mycket i både tid, energi och pengar så är det inköp, förvaring, lagande och transport av prylar.

Jag gick nyligen med i en intressant Facebookgrupp som heter Rensa ut. Där peppar vi varandra i att rensa bort sånt vi inte behöver. För att få ordning hemma, för att rensa våra sinnen och få mer tid, energi och pengar över till det som vi verkligen vill ha i våra liv.

Jag läser även Förvaringsdrottningens blogg som handlar om förvaring. Och även där är nyckeln att rensa ut det onödiga för att skapa smart förvaring för det vi verkligen har användning för.

Ett praktiskt exempel är ju det där skräprummet/förrådet som alla (?) har. Där en bara kastar in det som en inte vet vad en ska göra av. Det där förrådet som bör rensas ut regelbundet (till de fyra s:en: spara, släng, sälj, skänk) men som många inte ens vågar titta in i. 

Om vi bara fyller på med grejs så belamras snart hela bostaden. Nä, rensaperioder måste vi ha. Ju trängre vi bor, desto oftare. (En stor vind/garage är negativt i sammanhanget eftersom prylar kan lagras i evigheter innan de måste rensas ut och då blir jobbet nästan oöverstigligt.) Jag rensar vinden, övriga små förråd och carporten minst en gång om året samt de prylhögar vi har varannan vecka inför städning.

Men det jag skulle komma till var det här med att folk verkar samla på sig dubletter.

Hur många behöver du egentligen av en viss sak? När når du mättnad?

Ett exempel. När jag bar barnen i sjal så hade jag en långsjal, en ringsjal, en manduca och en bärsele. Det räckte bra så. De flesta andra sjalanvändare jag träffade på verkade ha flera av varje. Kanske för att de blev kära i en färg, kanske för att de gillade olika slags material. Men användes alla sjalarna då? Hur mycket plats tog de? Såldes de lagom till när barnen blev för stora?

Det här med skor och väskor. Hur många har du? Jag har en liten väska, en mellan, en stor, en ryggsäck och några tygkassar. Jag väljer väska utifrån hur mycket jag ska ha med mig.

Jag har två par vårskor (bra att växla sägs det), ett par vinterskor, ett par sandaler, stövlar, löparskor osv. Jag ser ärligt talat ingen anledning att ha flera olika av varje sort. (Om det inte gäller klackskor som ska matcha festkläder, men de behöver ju inte stå i skostället (jag har inga klackskor, bara ett par låga festskor)).

När det gäller kläder har jag så att jag klarar mig mellan tvättvarven ungefär. Jag har flera plagg av varje när det gäller träningskläder men det är just för att jag ska hinna tvätta dem.

När det gäller tallrikar och bestick så har jag så att vi klarar en middag på 8-9 personer samt att det ska räcka om vi inte kör en diskmaskin varje dag (vilket vi typ gör). När tallrikarna ofta tar slut är det dags att köpa fler. Koppar som används sällan åker ut. Typ så.

Jag förstår ju att folk kan ha ett intresse för skor, böcker, kläder, porslin osv. men de där sakerna du inte är superintresserad av – måste du ha kvar alla av dem?

Hur mycket yta tar dina pocketböcker i anspråk? (Livet är för kort för att läsa om pocketböcker.) Kanske kan du rensa ut det du inte ska läsa om och alla böcker du inte bläddrar i eller lånar ut ibland. Kanske får du en hel hylla över att ha till annat? Eller som du kan göra dig av med?

Hur mycket leksaker har ungarna på sina rum? Leker de med allt? Ser de skogen för alla träd? Rensa ut regelbundet och varva favoriterna mellan förrådet och rummet. Det blir som att få nya leksaker nästan.

Läste om en som hittat trettio paraplyer hemma. Hon sparade tio. Vi har tre paraplyer hemma på fyra personer. Det är så många sällskap som kan vara ute på olika håll samtidigt (Stella är ju med oss om hon är ute).

Vissa tar ju utrensandet och minimalismen till en ny nivå genom att ”rensa ut 400 saker innan jul” och liknande, men jag rensar inte bara för att få färre saker utan just för att inte äga onödiga dubletter och andra prylar som tar plats. Lättare att hitta bland sakerna och lättare att förvara.

Det där med att spara prylar är ofta emotionellt. Jag var tidigare en samlare, men jag läste en bok om att rensa i röran och sen släppte jag på samvetet. Jag kunde visst göra mig av med presenter och saker jag inte tyckte om så mycket. De allra mest särskilda sakerna sparar jag i minneslådor. 

Nu känner jag en stor lättnad när jag rensat. Det känns skönt på något vis. Försöker rensa prylhögar, skåp, lådor och förråd regelbundet eftersom det inte räcker med en gång. 

Snart är det dags att åka till återvinningscentralen med second handaffär bredvid. Bra att kunna bli av med allt på en gång. (Ska även skicka en påse med säljbara saker till Sellpy som säljer på tradera mot avgift.) 

Stadsmissionenen m fl kan ibland även komma och hämta möbler som en vill bli av med (om en inte har bil och släp). 

Förvaringsdrottningen har för övrigt ett rensa och organiserauppdrag per vecka i år, bara att backa och kolla i hennes blogg för tips. 

Ps. Sista orsaken till att rensa ut är ju att en inte vill att barnen/anhöriga ska behöva rensa i ett dödsbo med prylar som samlats på hög i 40-60-80 år…


Hormonkrig i kroppen

23 augusti, 2016

Jag sa till en kompis igår att jag ska börja arbetsträna snart. Hon sa att hon märkt att jag blivit piggare. Jag konstaterade att jag faktiskt är av med hela hjärntröttheten, minnesproblemen, känslan av att vara korkad och annat som hör utmattningen till. Min hjärna är inte utbränd längre.

Men jag sa att jag måste lära mig att hantera stress. Att min kropp blir utmattad av för hög belastning. Jag sa också att jag har blivit riktigt duktig på att känna av signaler i kroppen och att jag måste justera min aktivitetsnivå därefter. (Troligen under resten av livet.)

Jag har haft problem med att somna i någon vecka nu. Jag känner fysiskt hur stresshormoner (adrenalin?) simmar runt i kroppen.

I morse vaknade jag som vanligt när barnen och F gick upp. Jag brukar kunna somna om inom trettio-sextio minuter.

Men i morse var det som att två hormoner/känslor slogs i kroppen. Stresshormoner mot sömnighet. Jag kände hur sömnigheten försökte få kroppen att slappna av, samtidigt som stress/aktivitetshormoner försökte få kroppen att bli aktiv. Väldigt störig upplevelse måste jag säga.

Funderade typ fem gånger på att gå upp, men jag hade bara fått sju timmars sömn (1-2h för lite) så det skulle innebära extra sömn i eftermiddag. Efter två timmar somnade jag äntligen.

Vad var det som stressade/aktiverade mig då? Jo, jag har planer på att åka till bibban idag innan hämtning eftersom jag behöver lämna försenade böcker… (inget som tar hela dagen direkt, men jag blir så lätt stressad nu för tiden!)


Saker folk får om bakfoten pga film m.m.

22 augusti, 2016

Graviditet = bebis
Kvinnan får ett plus på stickan och därmed blir det en bebis. Livet är antingen förstört eller komplett. Att det i själva verket blir missfall ca 20% av alla graviditeter är inget paret verkar ha en tanke på. Med dagens känsliga test kan par testa sig redan innan beräknad mens och då är risken ännu större att en blir besviken eftersom det bara är omkring 50% chans/risk att ett befruktat ägg fäster i livmodern och sedan inte spolas ut med mensen (visar t ex provrörsbefruktning). (Tycker att de flesta gravida verkar väl medvetna om missfallsrisken, men det märks sällan i populärkulturen.)
Exempel på undantag: Gynekologen i Askim där en kvinna faktiskt får missfall.

När äventyret/faran är över så är livet frid och fröjd
I själva verket är det ofta bara början för de som råkat ut för ett livsfarligt trauma i stil med kidnappning, väpnat rån, våldtäkt, krig, allvarliga olyckor och liknande. Posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) med medföljande mardrömmar, flashbacks, ångestattacker m.m. är mycket vanligt och kan vara i åratal efter en traumatisk händelse. 
Exempel på undantag: Hunger Games (bok/film 2 och 3)

När vattnet går så måste den gravida omedelbart till sjukhus för det är förlossningsdags
En av tio förlossningar startar med en störtflod. Det är bra att ringa/åka till sjukhuset för kontroll, men en kan behöva åka hem igen. Det är generellt sett regelbundna värkar som är den tydligaste signalen att förlossningen startat.

Hur vi reagerar vid chock
På film börjar folk ofta skrika och gråta direkt när något chockartat händer. I själva verket brukar varje chock inledas av en stunds förnekelse. ”Det kan inte vara sant” brukar vara en av de första tankarna och det kan dröja sekunder, minuter, timmar eller dagar innan fas två, reaktionsfasen, inträder. 

Böcker brukar vara bättre på det här. Jag antar att det beror antingen på brist på kunskap eller på att filmer/serier ska komprimeras ner tidsmässigt och inte ”har tid” att visa realistiska skildringar. (Samma fenomen att folk sällan säger hejdå i telefon på TV. Jag trodde att det var ett amerikanskt fenomen när jag var liten och kollade på Beverly Hills.)

Det finns för övrigt hur mycket som helst på ämnet, t ex hur hackares dataskärmar ser ut och hur förenklat vissa saker beskrivs inom fysik, kemi, medicin och allt möjligt. 

Men det är trist när skildringarna är så enahanda och felaktiga att folk tror att de är/reagerar mer onormalt än vad de borde. Jag är tacksam för att sociala medier sprider verkliga berättelser så att förenklad och tillspetsad fiktion inte ska vara vår enda källa till vad vi tror är verkligheten.


Skärpning med rehaben

10 augusti, 2016

Kände mig desperat igår kväll när det gått tre veckor sen trappramlet men ryggen gjorde ondare än på länge.

Googlade en massa olika varianter men kom nog till slut fram till att det nog är diskutbuktning (och inte revbensbrott, muskelbristning eller någon sjukdom som uppstått precis samtidigt som ramlet…) som sjukgymnasterna säger.

Läste att musklerna ofta krampar för att skydda disken, det kan ju förklara varför det känns i musklerna. Det finns diskutbuktning både med och utan ilningar ner i benet, att kroppsdelar somnar osv. Jag har ju förstås utan då. (Därav känner jag inte igen dessa symptom i beskrivningar av diskbråck/diskutbuktning.)

Minns nu att första sjukgymnasten sa  att jag inte ska sitta framåtlutad samt att jag måste ha en mycket god hållning. 

Vad praktiskt att jag slog i svanskotan samtidigt då! 

För är det något som är svårt så är det att sitta med god hållning men inte nudda svanskotan. 

Så jag har ju så klart suttit antingen framåtlutad eller på snedden i tre veckor. Inte förrän denna vecka har sittdynan börjat göra det mer acceptabelt att sitta på rumpestumpen. (Svanskotesmärtan går sakta men säkert ner.)

Sen är det inte lätt att få till yogakobran varannan timme heller. Det är ju inte så att jag bara kan slänga mig ner på golvet/marken när jag är på bröllop/Liseberg/utomhus osv. Och sen glömmer jag.

Men nu blir det ändring på detta. Ikväll ska jag ha tio kryss på handleden och därmed basta. Funderar på att binda ett snöre runt handleden som jag kan slå tio knutar på varje dag för jag har inte alltid penna till hands. 

Om knappt en vecka är det återbesök på Rehab, då vill jag se resultat!

Ps. Sitter bara ner när det är nödvändigt, som när jag äter eller åker bil.


%d bloggare gillar detta: