Förskolan – mer evolutionärt naturligt än vi kanske trott?

18 augusti, 2015

Jag läser Lasse Bergs bok ”Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro” som är fortsättningen på ”Gryning i Kalahari” som handlar om människans ursprung och varför vi är som vi är. Berg skriver om vad som är evolutionärt naturligt för oss och hur det moderna samhället påverkar oss.

Ett intressant kapitel handlar om barnuppfostran. Jag har funderat mycket på hur människan genom tiderna förhållit sig till barn. Det känns som ett enormt resursslöseri att en mamma ska vara hemma med sina barn tills de kan klara sig själva.

Barn som art är i jämförelse med övriga djur på jorden väldigt omogna de första åren och de växer otroligt långsamt i jämförelse med andra däggdjur. ”…och de behöver ofattbart lång tid innan de kan skaffa sin egen mat (uppåt 18 år!)” (Berg, ovanstående bok).

Berg jämför människans förutsättningar med primater där honan och/eller hanen själva samlar in maten till den unge de ständigt bär med sig. Men det finns ingen möjlighet för människomamman att samla ihop de 13 miljoner kilokalorier, utöver de egna behoven, som barnet behöver innan det kan försörja sig själv och fortplanta sig (ca 18 år!). Inte ens om modern får hjälp av pappan. Det är en omöjlig uppgift.

”De stackars föräldrarna måste lyckas hela tiden, vecka efter vecka, år ut och år in. Och till råga på allt med ytterligare en unge att ta hand om efter några år. Ett enda brott i denna näringstillförsel under en vecka och ungen svälter ihjäl. Hela den genetiska kedjan är bruten. Med tanke på ungens långsamma tillväxt är den mänskliga nativiteten obegriplig.” (Berg)

Aporna har andra förutsättningar. De stora primater där t ex modern eller fadern ensam har vårdnaden och matinskaffningsansvaret får oftast ungar mer sällan (vart sjätte till åttonde år) och ungarna växer upp snabbare. Ungarna utsätts dessutom för livsfara om de skulle lämnas till en annan primat i flocken. Det är alltså både nödvändigt och evolutionärt gångbart att bära runt på apungen själv.

Berg skriver: att bära runt på en baby i famnen eller i en bärsele av något slag under en samlarrunda kräver mycket energi, det är lika kostsamt som att amma. Det utsätter dessutom både barnet och bäraren i fara. Det bästa är om barnet kan vara kvar ”hemma” hos beskyddande vuxna medan övriga letar efter mat. Denna lösning kallar författaren ”allovård” och här finns stora evolutionära fördelar.

Människobarns hjärnor är inte kodade att lyda just föräldrarna utan alla vuxna som de är beroende av (märks t ex när barn börjar prata den lokala dialekten/språket när familjen flyttar någon annanstans).

Barn har även en fördelaktig förmåga att vara söta och charmiga vilket främjar chansen att andra vuxna ska ta hand om det. Spädbarn har en i primatsammanhang oöverträffad social förmåga där de kan utläsa människors ansiktsuttryck och sinnesstämningar. De dras till snälla människor och har en vilja att ty sig till andra, både kvinnor och män. Människor vill i grunden samarbeta. Det är en överlevnadsinstinkt som har gett oss evolutionära fördelar. De empatiska har överlevt. (läs mer om det i boken).

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, som ni nog känner till.

Berg har under sina besök hos bushfolk som fortfarande lever som nomadiserande samlare inte sett några daskar i rumpan eller hårda ord mellan barn och föräldrar. De barn som inte lärt sig gå vandrar från famn till famn och får den uppmärksamhet de behöver från de vuxna som är kvar ”hemma”. Spädbarnen ammas så fort de piper, inte alltid av modern. Barnen är sällan utan lekkamrater och föräldrarna är bara undantagsvis ensamma med sina egna barn. ”Senare tiders mödrar som på egen hand ska klara av både ungar och jobb har ingen motsvarighet bland bushfolken. Inte heller finns den auktoritäre fadern, vars hårda ord eller bestraffningar ska lära barnen veta hut.” (Berg)

Från tre år och uppåt börjar barnen tillbringa mycket tid med varandra där de lär sig genom att härma vuxna och varandra. Under hela uppväxten tillbringar barnen mycket tid tillsammans.

”…då enskilda sangrupper i vår tid övergår till en mer bofast jordbrukande och boskapsskötande tillvaro så förändras också barnens liv. Då tillbringar de mer tid med jämnåriga av det egna könet, arbetar mer, och leker mindre med andra åldersgrupper än barn i traditionellt nomadiska förhållanden. Än viktigare är kanske att bland de bofasta ägnar de vuxna mindre tid åt barnen, och äldre barn tar inte så ofta längre hand om yngre. Det finns också en utveckling bland bofasta mot mer skilda könsroller bland de vuxna, där kvinnorna i ökande utsträckning stannar hemma och männen tillbringar mer tid borta, för att ta hand om boskapen till exempel.” (Berg)

Mina tankar kring detta är att det stämmer bra överens med vad som känns naturligt för mig. Vi människor är inte gjorda för att leva ensamma med småbarn och försöka hinna med det som en hel klan skulle kunna hjälpas åt med (matlagning, matinskaffning, städning, barnpassning). Det känns mer logiskt att låta barnen leka tillsammans under översyn av några vuxna som är dedikerade till detta istället för att som förälder ha ansvar för hundra olika saker samtidigt som en ska se efter barnen (tvätt! handla mat! blöjbyte! ringa Försäkringskassan! köpa present till kompisen!). Förskolepedagoger är bra grejer alltså.

I en sådan tillvaro kan föräldrarna glida in och ut ur barnens närvaro och så tar man föräldrarnas tid till vara genom att de kan vara med och samla mat (jobba), städa och även få lite tid för sig själva. Jag tror att vi hade fått färre utbrända småbarnsföräldrar på det viset.

Sen tycker jag inte att dagens stora barngrupper i förskolan och klasser i skolan är optimala. Jag önskar att grupperna blir mindre (tio-tolv barn i varje?) och att pedagogerna fick tid och möjlighet att se alla barn utan att bli utbrända.

Men jag tror att det är bra för barn att få möjlighet att knyta an till många vuxna (och äldre barn) redan tidigt, för att få ett tryggt nätverk. Då finns det alltid någon att gå till när en är ledsen, vill ha en macka, vill busa lite osv.. Jag vill ju gärna bo i storhushåll, men har tyvärr inte lyckats få till det. Men jag tror att vi i vår familj skulle må väldigt bra av det (särskilt min supersociala dotter och jag som introvert med stort behov av ensamtid).

Jag blir provocerad av de hemmaföräldrar som tycker att föräldrar som inte vill vara med sina barn dygnet runt är dåliga föräldrar (andra hemmaföräldrar provocerar mig inte, obs!). ”Men varför skaffade du barn då?” Jo, för att umgås med dem. Men inte hela tiden. Jag vill inte umgås med någon hela tiden. Jag behöver vara själv ibland. Mina barn mår bra av att umgås med olika människor och de vill definitivt inte hänga med mig hela dagarna. Det skulle göra oss väldigt olyckliga.

Vad bra att det funkar för er att hänga dygnet runt, men säg inte att vi andra är dåliga föräldrar som känner mindre kärlek till våra barn. Vi är olika helt enkelt.

Jag är alltså glad att förskolan och skolan finns även om jag önskar att formerna kunde se lite annorlunda ut (i alla fall för skolan, för Stellas föräldrakooperativ tycker jag om, de har små barngrupper).

Detta kanske kan vara en liten tröst till alla er som skolar in barn på förskolan just nu eller som lider av att vara ifrån era barn på dagarna. Det verkar vara fullt naturligt och evolutionärt fördelaktigt att samla barnen i en grupp om dagarna och att hjälpas åt med ansvaret.

Läs gärna mer i Bergs böcker. De är mycket intressanta.


Sova med barn

9 december, 2014

image

Jag älskar att sova med barn. Stella börjar komma i en ålder då hon oftast sover bra och då är det riktigt underbart tycker jag.

Ligga och lukta i håret, ligga sked, en arm om min arm (se bild), krypa ihop intill varandra eller ligga tätt intill rygg mot rygg.

Ibland saknar jag att sova med Fredrik. Vi har nog bara sovit i samma säng några få månader sedan Stella föddes för drygt tre år sedan, men vi sov ihop 6 år innan Molly föddes och kommer att kunna sova ihop resten av livet om vi vill. Jag passar på att sova med barnen nu när båda vill. (F och Molly sover i rummet intill).

Ps. Trivdes aldrig bra med att sova själv i min barndom, har samsovit med folk de senaste 13 åren och sover bäst då.


Samsovning med större barn

18 september, 2014

Igår passade svärmormor (77 år) barnen medan jag var på föräldramöte och psykologbesök. När jag kom hem pratade vi lite och hon frågade mig och Fredrik helt vänligt när Stella skulle börja sova i egen säng. Det var efter en diskussion om att Fredrik och Molly sover tillsammans i loftsängen eftersom Molly inte vill sova själv.

”Tja… Vi börjar väl med Molly…” sa jag och menade att det lär väl dröja ett tag. För Stella som är så liten, henne har vi inte ens börjat tänka på än. (Och Stella är alltså nästan TRE år, men eftersom hon är yngst så kommer hon alltid vara pytteliten.)

Sedan tillade jag att ”när hon slutar sätta sig upp varje natt och ropa: ”MAMMA! Var är du?” så att jag måste sätta mig upp, säga ”här är jag” och lyfta på täcket så att hon kan krypa in. När hon slutar med det samt sover gott nästan varenda natt, kan vi börja fundera på egen säng.

När hon är typ 10 år alltså… 😉

Nä, men jag tänker inte förstöra min nattsömn genom att behöva gå in i ett annat rum och natta om ett barn. Mina barn visar tydligt att de vill sova med en förälder och alternativet är ju att de kommer in till oss nästan varenda natt som de flesta andra barn verkar göra. Jag sover hellre hela natten med Stella och bara Stella, än halva natten med Fredrik och halva natten med Stella, Fredrik och Molly. Vår säng är bara 160 cm bred och vi har inte plats för mer i vårt sovrum. (Annars hade typ 240 cm varit ett alternativ).

Så ja. Samsovning passar oss utmärkt. Jag tänker inte stressa med något som inte känns viktigt. Förr eller senare sover de i egen säng och efter det kommer de troligen att sova med sina framtida partners. Tiden de sover själva är antagligen försvinnande liten i ett livsperspektiv. Vi människor gillar (oftast) att sova tillsammans. Och sen är det ju tryggt och mysigt också.

PS. Jag vet att vissa barn och vuxna helst sover själva och sover bäst så. Kör på det. Målet ska ju vara att få som mest sömn oavsett hur en sover.


Ett stort misstag

30 mars, 2014

Vi glömde selen hemma!!!

Jag kan inte nog poängtera detta.

Vi klarade hitresan bra pga korta avstånd på Landvetter men idag har varit jättejobbigt för Fredrik som är den som tvingas bära mest hela tiden eftersom Stella vägrar gå samt helst vill bli buren av honom.

Vi hyrde en sulky från Fritidsresor som vi förbokat (jättesmidigt!) och den har varit en livräddare.

Men ibland hade det varit schysst med en sele eller sjal som t ex när vi gick i öknen, när hon vägrade barnvagn samt på flygplatsen eller steniga stranden.

Nästa gång vi åker är hon nog 3-3,5 år och då går hon nog mer, men jaaa… Kan verkligen rekommendera bärsele när en ska utomlands så att säga. Fredrik har rätt ont i ryggen nu. Gah!


Sova i egen säng-normen

20 mars, 2014

Fick en kommentar om det stora tjatet om att barn ”ska” sova i egen säng och kom att tänka på en grej.

Så fort någon kommer in i Stellas rum säger de alltid ”är detta Stellas rum? Men var är sängen??”

Då svarar vi alltid att hon sover i den stora sängen och det köper dem. Men normen kring att varje barnrum bör innehålla en egen säng till barnen är så stark att folk blir helt perplexa. Vissa har t o m undrat om Stella sover på en liten dyna vid en liten kuddhög som ligger på golvet i hennes rum (eeh??). Att hon sover någon annanstans kan de inte föreställa sig.

Våra släktingar och vänner accepterar/respekterar som tur är att vi sover tillsammans i vår familj så vi får inte höra något tjat som tur är. Men det är lite tröttsamt med denna norm tycker jag.

Många föräldrar som vill sova med sina barn börjar ju tvivla på sitt beslut när alla tjatar om den där egna sängen. Jag är så trött på den normen. Barn behöver inte sova själva för att bli självständiga. De kan börja sova själva när/om de känner för det, punkt slut. 

Jag brukar hänvisa till att människor sovit tillsammans i alla tider, att de fortfarande gör det över stora delar av världen och att alla däggdjur sover tillsammans med sina barn. Dessutom brukar barnen reglera det där ganska bra själva genom att antingen skrika och väcka föräldern eller helt enkelt gå in till föräldrarna när de vaknar på natten. Själv gick jag tydligen ner till föräldrarna varje natt långt upp i åldrarna. (själv minns jag det inte som varje natt, men åtminstone 2-3 gånger i veckan)

PS. Stellas rum är på ca 5 kvadratmeter. Det finns verkligen inte plats för en extra säng där som inte används. Vi vill mycket hellre ha lekyta till henne. Grannar som kommer över blir helt förvånade över att det går att göra så mycket med det rummet eftersom de bara fått in en säng och en bokhylla typ (samma planlösning på alla radhusen i längan). Längre fram funderar vi på att ha våningsäng till barnen i Mollys rum så att de kan sova tillsammans/i samma rum. Men de får gärna fortsätta sova med oss i många år till om de vill/behöver det. (Molly är 6,5 år och sover med sin pappa. Hon sov själv några månader förra året, men sen flytten vill hon sova med oss igen.)

 


Attachment Parenting – den lätta vägen

8 mars, 2014

När jag var bebisförälder så var det många som verkade uppleva att jag krånglade till allt genom att köra attachment parenting/nära föräldraskap (AP). Varför skulle jag bära tunga barn när det finns barnvagn och babysitters, varför sova intill när det är skönare att sova själv (obs. själv fast tillsammans med pappan), varför stressa med att sätta barnen på potta istället för att låta barnet bajsa klart i blöjan och så vidare?

Vissa verkade tycka att jag var en självuppoffrande förälder som ansträngde mig i onödan. Själv känner jag tvärtom att AP är den lätta och lata vägen. I alla fall för mig.

Jag fick stora och himlande ögon en gång när en annan mamma undrade varför vi höll på med EC (bebis på potta) (som kanske inte ingår i AP, men som många AP-föräldrar sysslar med ändå). Men när Stella blev helt blöjfri vid 1,5 års ålder och Molly från 2 år och 3 månaders ålder så var det många som gapade.

Och jag tycker givetvis att det är guld värt att slippa traggla med blöjor i flera år till. Vi sparar en massa tid, energi och pengar på att bara sätta barnen på toa/potta istället. Potträningen ska ju alla barn gå igenom, så varför inte prova redan under bebisåret när barnen ofta är lite mer villiga än när de vant sig och som 3-åringar måste peppas och/eller övertalas? (Går det inte så går det inte, men en kan ju i alla fall prova några gånger.)

Och det där med att sova med barnet. De allra flesta föräldrar jag pratar med säger att deras barn ända upp i skolåldern kommer in till dem på nätterna. Om inte varje natt så flera gånger i veckan. Vi löser det som så att vi ordnar så att alla kan sova gott hela natten utan att behöva trängas eller gå ur sängen. Vi är lata helt enkelt. Det är skönare att lyfta på armen och klappa barnet som vaknat än att behöva kravla sig ur sängen och in till ett annat rum. Till slut börjar barnen sova själva och jag tänker inte stressa med det där. Jag gillar att sova alldeles för mycket.

Och många är de personer som ojat sig över att jag burit mina barn i sele eller sjal. ”Oj, är det inte tungt!?” är standardfrasen. Jag har haft ganska tunga och stora barn och jag har väl slutat bära regelbundet när de vägt omkring 14-15 kilo (när de fyllt runt 2 år). Men innan dess har bärandet varit superbra på så många olika sätt. Istället för att kånka runt på en brötig barnvagn, försöka ta mig fram i kollektivtrafiken, i trängsel, på ojämna vägar och lasta i och ur bilen så har jag bara spänt på mig selen, hivat upp ungen och dragit iväg. Det är toppen att aldrig behöva oroa sig för om hissar finns eller om någon kan hjälpa en upp på spårvagnen eller bussen.

Men det går minsann att bära 16-kilos treåringar också, bara inte lika länge... 😉

När Molly var bebis hade jag en dramaten (pensionärsvagn) som jag packade picknickgrejer och babysimsprylar i. Då behövde jag aldrig fundera på om jag skulle få barnvagnsplats på spårvagnen utan jag fick plats med väskan framför mig på en vanlig sittplats.

Jag behövde aldrig oroa mig för att barnvagnen skulle bli stulen utanför öppna förskolan eller för att barnet skulle börja skrika och vilja bli buret. För det satt ju redan på ryggen. (sedan har jag använt vagn ibland också, det är väldigt praktiskt när jag behöver bära mycket grejer, när jag varit trött i kroppen, när det varit för varmt ute osv.)

Men tills barnet vägt för mycket har jag alltid tyckt att sele varit mycket smidigare och mysigare.

En annan positiv grej med sele och sjal är ju att kunna bära inomhus. De allra flesta barn vill ju vara nära, särskilt de första månaderna. De accepterar inte att ligga själva långa stunder och då är det toppen att kunna bära nära medan en ska utföra hushållsuppgifter (eller sitta framför datorn medan barnet ligger och sover i sjalen på bröstet). Bärdonet frigör ju armarna och avlastar axlar och rygg. (rekommenderar en ergonomisk sele som t ex Manduca eller Ergo eftersom BabyBjörn inte brukar vara skön för bäraren några längre stunder)

Forskning visar att AP-föräldraskap med mycket närhet och snabbt gensvar på signaler avsevärt minskar mängden skrik och gråt hos barnet. Och det är väl ganska mycket vad de första månaderna med bebis går ut på; att få barnet att vara nöjt, tryggt, mätt och belåtet.

Sen det här med att amma länge. Det om något har ju varit en bekvämlighetsgrej. Att natta barnen har ju varit en barnlek eftersom de somnat och somnat om snabbt när de ammat. Det är ju nu efteråt när de inte ammar längre som vi fått börja ligga bredvid, läsa böcker, ge nappflaska, klappa på ryggen osv. för att de ska somna.

Jag har avvänjt en 1,5-åring och en 2-år-och-3-månaders och det har gått förvånansvärt snabbt och lätt eftersom jag kunde prata med barnen och de förstod. Sista amningsåret med Stella var på mina villkor och vi slutade även nattamma helt det sista halvåret för att jag ville sova mer.

AP passar nog inte alla föräldrar, men det har definitivt passat bra för vår familj som gärna väljer smidiga och lätta vägar.


Tips till blivande föräldrar

7 mars, 2014

Läste för ett tag sedan om förlossningsskador hos Blixa och funderade över detta med att vissa människor inte verkar läsa på särskilt mycket inför förlossningen och att få barn.

Själv gillar jag att vara förberedd på saker och tyckte inte att föräldrautbildningen gav så mycket information som jag behövde för att känna mig redo. Men det klart, vissa tänker nog att ”detta har folk gjort i alla tider” och så hoppas de att det ska gå bra.

Oavsett vilket så kommer här mina tips till gravida. Det här rekommenderar jag att ni läser på lite om:

  1. Förlossningsskedet, komplikationer, avslappningstekniker, bedövning och vad som kan hända i snippan/bäckenområdet efter en förlossning.
  2. Kejsarsnitt. Det kan kännas obehagligt att läsa om det om en är helt inställd på en vaginal förlossning, men omkring 8,5% av alla vaginala förlossningar slutar i akuta kejsarsnitt (2011) och det kan vara bra att vara förberedd på vad som händer så att chocken inte behöver bli alltför stor. Dessutom måste många föda med planerade kejsarsnitt pga orsaker som sätesbjudning (rumpan ner), förtidsbörd (för tidig födsel) osv. så det bör finnas med i bakhuvudet hos alla gravida.
  3. Amningsteknik och grundläggande fakta om amning om du vill amma (förekommer så många myter och missförstånd).
  4. Barnets grundläggande behov av närhet, värme och trygghet samt om dess tidiga signaler. Barnet visar mycket genom kroppsspråket innan hen behöver börja skrika för att föra fram sitt budskap.
  5. De tio utvecklingssprång som bebisar gör det första året. Helt plötsligt funkar ingenting och bebisen knorrar, vägrar sova, skriker och klänger. Det kan vara skönt att vara beredd. Läs gärna Växa och upptäcka världen av Frans X Plooij och Hetty Van De Rijt. Det finns även en app som heter Wonder Weeks.
  6. RS-viruset samt plötslig spädbarnsdöd och hur en minskar risken för det.

Sedan är det ju jättebra att läsa på om nära föräldraskap, fördelarna med att bära i ergonomisk sele/sjal, samsovning, tidig potträning/EC, tygblöjor med mera men prio är punkterna ovan tycker jag.

Det finns mycket information, länkar och tips i länklistan till höger och fråga mig om det är något särskilt du vill ha tips om. (Just punkt 1 har jag dock inte själv läst på särskilt mycket om pga två planerade snitt.)


Sovet igen

11 februari, 2014

Nu har vi sovit ett antal nätter där två barn+en förälder sover i dubbelsängen (trångt, men skön madrass) och den andra sover själv i loftsängen (ganska ostört förutom eventuella gråtattacker från rummet bredvid, fast obekväm madrass).

I natt fick jag sova själv (en får det när en lyckats natta båda barnen själv i dubbelsängen, vi kör varannan dag, vissa dagar funkar det inte att natta tillsammans pga Stella) och jag vaknade kanske 3 gånger av skrik. En gång var det dock grannbarnet som väckte mig.

Vi kan säga så här, det märks att grannen börjat sova i eget rum. Sedan några veckor tillbaka hörs hans gråt/skrik mycket mer än tidigare. Han måste ha fått börja sova i motsvarande Stellas rum som ligger vägg i vägg med vårt sovrum. Förr vaknade vi sällan, men nu hör vi hans gråt/skrik på kvällar och helger.

Det är väl nackdelen med att bo i radhus då, men jag får trösta mig med att vi bara har grannar åt ett håll.

Dock kommer ju den här grannfamiljen eventuellt få fler barn eftersom normen säger minst två barn. Men vi får väl se. Ser ju inte jättemycket fram emot en bebis vägg i vägg, men förhoppningsvis får bebisen sova med föräldrarna i stora sovrummet. Sen hoppas vi givetvis på att det inte blir ett barn med kolik…huuuuu!

(Vi har inte särskilt lyhört egentligen, det är mest där mellan sovrummen som det hörs samt om de öppnar sin altandörr, då hör vi dem bra.)

Men å andra sidan innebär ju detta att deras nästan-treåring borde vakna några gånger per natt pga våra skrikande barn (hoppas inte), så det är väl jämt egentligen. Bra att vi gör småbarnsåren nästan samtidigt. 😉

I alla fall. Fredrik var ganska purken i morse. Han hade blivit väckt av skrikiga barn ett antal gånger i natt. Been there, done that tyckte jag. Jag har sovit kasst i 2,5 år så egentligen borde han få ta varje natt. Men så ond är jag inte, vi får dela på det.

Dock behöver han ju lägga sig tidigare på kvällarna om han ska orka med. Det funkar ju inte att somna 23.30-00.00 ifall han ska vakna kvart i sju och ändå få sovit omkring sju timmar som han behöver om han även blir väckt 3 ggr per natt och måste natta om. Sorry. (har länge tyckt att det är orättvist att han kan vara uppe så sent när jag måste börja lägga mig 21.45 för att hinna med att sova knappt 7,5h som ändå är för lite pga uppvak. Men jag jobbar å andra sidan mindre än honom och sover på eftermiddagarna, så det får väl jämna ut sig då… Hans introverta sida behöver den där timmen för sig själv på sena kvällen säger han. Själv prioriterar jag min sömn till varje pris nästan).

Barnen sover för övrigt jättebra tillsammans. Igår låg de som ett pussel där Stella gosat sig in med överkroppen mot Mollys huvud. De ligger ofta med ben och armar på varandra. Igår kväll vaknade Stella och skrek, men jag såg att hon snabbt rullade över och gosade in sig hos Molly och somnade om. Jag klappade lite på henne, men jag tror inte att det behövdes egentligen. Det är så härligt att de har varandra.


Boktips om föräldraskapsböcker

31 januari, 2014

Malin ville ha tips på attachment parentingböcker och undrade om jag kategoriserat mina boktipsinlägg på något vis. Nu har jag taggat upp de inlägg jag kunde hitta, men det var tyvärr inte så många. Men klicka på ”föräldraskapsböcker” samt ”boktips” i etikettmolnet längst ner till så kommer det upp några.

Här kommer en lista med mina bästa boktips om föräldraskap.

  • Peaceful parent, happy kids av Dr Laura Markham – bästa föräldraskapsboken någonsin! Har helt revolutionerat min familjs konflikthantering.
  • How to raise the spirited child  av Mary Sheedy Kurcinka (vissa barn är lite mer av allt och här finns ovärderliga tips på hur vi kan hantera dem)
  • Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två av Kristina Henkel och Marie Tomicic – praktisk och smart bok för könsneutral uppfostran
  • Jesper Juul-böckerna (kloka, men jag tycker att det är svårt att få ut några praktiska råd tyvärr)
  • Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (dock ej avsnittet om sömn)
  • Jag vågar inte men gör det ändå av Martin Forster (om barns rädslor. Med tips om KBT-terapeutiska metoder)
  • Nära föräldrar av Jorun Modén – grundläggande bok i AP (för de som inte redan läst på om allt på internet)
  • Vad är naturligt för mitt barn av Thomas Ljungberg – häfte med mycket matnyttig info om vad som är naturligt för barnet evolutionärt.
  • Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson

Fler AP-boktips finns här. Har dock inte läst så många av dessa böcker eftersom jag inte hittar dem på bibban samt inte vill köpa på mig böcker i onödan.


Vara HSP+introvert och nära förälder

27 januari, 2014

Fick en fråga i en kommentar:

Det slog mig när jag läste ett av dina inlägg om HSP och introventa personer att egentligen har du med tanke på din personlighet valt den ”föräldrastil” som passar dig själv sämst. ;-) Nu är jag helt för attachment parenting och lyhört föräldraskap och anammar det i mitt eget föräldraskap också (inte 100% dock, jag långtidsammar t ex inte) så det är absolut inget negativt med ”metoden” eller vad man nu ska kalla det. Men det vore intressant med ett inlägg där du berättar hur du fått din föräldrastil att gå ihop med ditt eget behov av att få vara ifred etc. T ex samsovningen – har dina barn själva signalerat att de önskar det eller var det något ni gjorde så att säga per automatik?

Och det här visade sig bli en väldigt svår fråga att besvara, för jag har nog inte tänkt i banorna kring att inte ha attachment parenting (AP)-föräldrastil. Jag läste på om detta redan innan jag blev gravid med Molly, så det var alltid självklart för mig att köra med AP. Och jag har ju inte testat något annat.

Men nu har jag tänkt lite på det och inser ju att jag skulle få mycket mer ”självtid” eller frihet i kroppen av att bara köra med barnvagn, ha egen säng till barnen i eget rum, bara amma typ 10 månader osv. Men samtidigt tänker jag att det är inte just när jag sover eller är ute och promenerar som jag behöver självtid. Jag är en sån som gillar att sova tillsammans. Har alltid varit rädd av mig när jag sover själv och trivdes inte alls med det när jag var i ca 8-18-årsåldern och sov själv i mitt rum (innan dess sov jag först i vagga och sedan i samma rum som systrarna (och jag gick ner till mina föräldrars dubbelsäng flera gånger i veckan i många år)).

Det var ju tufft under babyåret och ettåringsåret. Jag har burit, kramat, nattat om osv. väldigt mycket. Jag vet inte riktigt hur andra föräldrar gör, men jag antar att de går ur sängen väldigt mycket oftare på nätterna? Själv tänker jag att AP-föräldrarskap skapar mindre skrik och gråt eftersom barnen får vara där de vill vara. Motar liksom olle i grind genom att bära i sele från början istället för att kånka på höften medan jag kör barnvagnen (men det har jag testat några gånger också eftersom jag ibland glömde selen). Det passar nog inte alla föräldrar, men för mig har det funkat bra trots min introverta- och highly sensitive-hjärna.

När det gäller Molly så tror jag aldrig vi testade att låta henne sova själv. Hon ville ju sova nära, det märkte vi direkt. Dessutom är vi lata och då har det varit bekvämt att nattamma länge, sova nära osv. Det skär faktiskt i mitt hjärta när jag tänker på om Molly eller Stella skulle behöva sova själva. Jag vill inte sova själv, så varför skulle jag tvinga mina älskade små barn att sova själva? Jag vill att de ska vilja sova själva, innan dess tänker jag inte uppmana dem till det. Så jag tror att de signalerat att de vill sova tillsammans, men samtidigt har vi nästan aldrig testat, så jag vet ju inte.

Dock uttrycker ju Molly verbalt att hon vill sova med oss, det vet jag ju med säkerhet. Hon sov i eget rum i cirka fyra månader när hon fyllt 5,5 år och hon kom in till oss kanske 1-2 ggr i veckan. Men nu är hon alldeles för rädd för att sova själv igen. Hon är en riktig samsovare helt enkelt. Stella kräver inte kroppskontakt när hon sover, hon blir bara väldigt rädd när hon vaknar, så det krävs att någon är där och klappar på henne.

Men i alla fall.

En sak jag är helt övertygad om är att BARN i sig passar väldigt dåligt för mig som introvert och framför allt highly sensitive (HSP). Särskilt det där med TVÅ barn. Ni ska veta att jag många gånger funderat kring om det var så bra att vi fick två barn. Och nu har jag alltså fyra år mellan mina barn och Molly kunde sköta det mesta själv när jag fick min andra bebis. (Så är det ju inte för de flesta som kanske har två blöjbarn samtidigt.) (men jag kommer som tur är alltid fram till att det verkligen är värt det trots slitet)

Barn är högljudda, tar mycket tid, kräver först skötsel och längre fram guidning. De ränner runt och stökar ner, sjunger och pratar och är allmänt påfrestande för min hjärna. Jag har svårt för stora folksamlingar, olika ljud samtidigt, folk som pratar i munnen på varandra och att umgås intensivt många timmar på raken. Och att ha barn innebär ju det där. Särskilt att ha två så pass vilda/intensiva barn som jag har (iaf den ena).

Det är tufft att ha småbarn, det tycker de allra flesta. Min psykolog säger att det inte finns några föräldrar som vandrar igenom småbarnsåren med lätthet. Och särskilt jobbigt blir det ju med intensiva barn och en hjärna som inte klarar så mycket intryck och som har stort behov av avskildhet och lugn och ro.

Men vi är ju två som tur är. Och vi förstår varandra. Vi har en del barnvakter i stan och vi har hittat våra sätt att fixa det här. De första två åren har varit värst för mig, så nu ser jag mycket positivt på framtiden. Det har underlättat mycket att Stella inte behöver uppsikt hela tiden längre och att barnen leker med varandra och sitter tillsammans.

Något som nog skulle passa mig bättre är att vara en sån där karriärsförälder som mest träffar barnen på helger och som kommer hem och pussar dem godnatt. (en sån där klassisk omodern pappa tyvärr). Men en sådan förälder vägrar jag vara, så jag har valt att tänja på mina behov istället. Jag har även sänkt mina krav på vad jag ska hinna med/orka med och så lägger jag energin främst på barnen.

Det märktes ju väl nu i höstas när jag dessutom började prioritera flytten/huset, föräldrakooperativa förskolan samt nya stressande uppgifter på jobbet. Det funkade inte alls och jag blev helt utmattad/fick stressproblem. Nu har jag gått ner på lågvarv igen, särskilt på jobbet, och fokuserar på min hälsa samt vardagen med barnen.

PS. Det är för övrigt något fler föräldrar borde göra i småbarnsåren. Det funkar ju inte att hinna med både karriär, husrenoveringar, shopping, livsförverkliganden, skriva den där boken, gå på dejter med partnern, ha en ogräsfri gräsmatta, gå ut med kompisarna en gång i veckan, träna fyra gånger i veckan, laga all mat från grunden, hänga med i de omtalade tv-serierna och ta hand om skröpliga föräldrar på hemmet samtidigt. Det krävs ju prioritering helt enkelt. Trist men nödvändigt.


%d bloggare gillar detta: