När jag ska infodumpa

14 oktober, 2017

ASTare är kända för att lägga stora mängder kunskap på minnet, särskilt om sina egna specialintressen.

Själv slukar jag litteratur och fakta om mina specialintressen, men eftersom jag 1: har en kinestetisk/taktil inlärningsstil (dvs. lär mig ej genom att se/läsa resp. lyssna) och 2: har svårt för att lära mig texter så minns jag inte det jag läst!

3: Jag har dessutom svårt för att sätta ord på de bilder jag har i huvudet. Allt jag lärt mig är ganska löst och jag har svårt för att minnas siffror, årtal, namn osv. Jag minns skeenden bäst. Jag är dessutom 4: introvert vilket innebär att hjärnan måste ta omvägar för att jag ska komma åt fakta och minnen. Det går långsamt när jag ska prata men snabbt när jag skriver.

Så när jag ska berätta om mina specialintressen så brukar det låta så här:

”Jo, visste du att…eh…jag kommer inte ihåg den exakta siffran, men det var många i alla fall. Kanske typ 40-70% av alla unga samer är självmords…eh…kommer inte ihåg ordet. Självmordsvilliga? Så heter det väl inte? När man vill ta sitt liv alltså. Och då kan man ju undra varför… Och det minns jag inte. Vänta så ska jag kolla (söker i min blogg).”

(Ungefärligt citat från nu ikväll. (Kommer ju aldrig ihåg exakta citat heller så klart.))

Alltså, jag är värdelös på att prata! Jag minns inte, jag kommer inte ihåg vad det jag ser framför mig i huvudet heter, jag får blackouter, jag kan inte förklara osv.

Det finns ingen som helst struktur i mitt prat. Jag behöver oftast rita om jag ska komma på något nytt.

Men när jag skriver rinner tankarna ner i rätt ordning.

Så jag hoppas att jag aldrig behöver jobba med att prata spontant om saker, för det kan jag bara inte.

Jag vet t ex jättemycket om människans utveckling förutom att jag inte minns några årtal förutom några jag medvetet memorerat: för 2 miljoner år sen utvecklades människoaporna, för 200 000 år sen kom homo sapiens och för 10 000 år sen gick vi från jägare och samlare till bofasta odlare. (Men de där siffrorna ändrar ju sig då och då, t ex efter nya rön nu i somras så inte ens dessa kan jag vara säker på! (Nu pratar man om 300 000 år för homo sapiens.)

Jag minns inte exakt vad de olika arterna heter. Men typ homo erectus, homo ergaster, homo heidelbergensis, homo floresiensis, astralopitechus och de ännu mer kända sorterna. Men jag minns inte exakt vilka som bodde var och när, men jag vet ungefär hur de rörde sig över jordklotet, hur de levde och hur de dog ut (som man vet).

Jag vet att vart än homo sapiens tog sig så utrotade de de flesta stora däggdjuren, men jag kommer inte ihåg vilka däggdjuren var och när människorna tog sig till Australien, Sydamerika osv.

Men jag vet varför de reste sig på två ben, varför väskor blev en banbrytande uppfinning och varför kvinnor har dold ägglossning m.m. Skeenden är alltid lättare att minnas än detaljer.

Så jag är värdelös på att infodumpa. Så jag gör det inte. Ibland ”föreläser” jag lite för Fredrik om spännande saker jag läst i veckan. Men det brukar sluta med att jag googlar fram artiklarna och refererar för att få med detaljerna.

Värdelösa hjärna!

Annonser

Mjuka saker

10 oktober, 2017
  1. Bebishud
  2. Gerbilpäls
  3. Hästmular
  4. Jag när jag tittar på Disneyfilmer.

Jag gråter aldrig när jag läser böcker, ser på nyhetssändningar om katastrofer, när kändisar dött osv. men sätt på valfri episk Disneyfilm och jag sitter med tårar i ögonen och gråten stockad i halsen filmen igenom.

Obs. Spoilers om Vaiana, Tarzan, Rapunzel och Frost.

Förr grät jag på klart episka ställen som när Jane bestämde sig för att stanna med Tarzan i djungeln och den fantastiska Two worlds Finale-sången drog igång. Eller när Rapunzel äntligen fick träffa sina föräldrar.

Men nu gråter jag redan när Vaiana börjar sjunga ”En gräns mellan himmel och hav, som kallar…Kan nån förstå, hur långt den kan nåååå?” Alltså, filmen har knappt börjat! Eller när farmodern dör och blir en ande i form av en manta! Vågade inte se slutet idag när Vaiana ger tillbaka stenen till den där vad det nu är, för då skulle jag bryta ihop.

Eller i Frost när Elsa bygger ihop sitt snöslott eller när Anna kommer och försöker övertala Elsa att komma hem. (Och då ska vi verkligen inte prata om när Anna offrar sig för att rädda Elsa och sedan återuppstår.)

Jag blev aldrig så här gråtig över ”fina” saker förr. Bara över sorgliga filmer förstås, men såna kollar jag aldrig på längre, det går ju bara inte.

Tror det började nån gång när jag fått Stella och insåg att jag blev helt rörd av det där med Rapunzel och hennes familj. Grät också i början av Frost för att Elsa och Anna såg ut nästan som mina barn (en blond äldre, en rödhårig yngre)!

Blödig som attan helt enkelt. En riktig mjukis.


Ologiska saker NT-människor säger

6 oktober, 2017

Som trolig ASTare (autismspektrumtillstånd/asperger) har jag alltid haft svårt att förstå det sociala spelet. Jag använder min egen logik och intelligens till att lista ut hur man ”ska göra” till skillnad från neurotypiker (NT, utan funktionsvariation i hjärnan) som lär sig det automatiskt vid umgänge.

Några saker tycker jag fortfarande är väldigt ologiska.

T ex det här med att ”hälsa till någon”. Man avslutar ett samtal och får ett ”hälsa Fredrik och barnen”.

För mig som AST betyder detta att personen vill visa att hen tänker på min familj. Att hen bryr sig. Hen säger detta för min skull.

Att jag sedan ska vidarebefordra detta till F och barnen? Nej, det gör jag aldrig. Det har jag inte lärt mig. Blir de glada av sånt? Jag vet inte.

Ibland kommer Fredrik hem och säger att t ex hans mormor hälsar till mig. ”Jaha”, tänker jag. Vad ska jag göra med den informationen? Att jag ska säga ”tack” till Fredrik tog mig lång tid att förstå. Fredrik fick aktivt lära mig det för bara några år sen. Men varför hälsar svärmormor till mig och varför ska Fredrik ha tack för att han framförde det? Kan han inte bara nöja sig med att hans mormor tänker på mig och bryr sig? Är det inte för hans skull som hon säger det?

Nej, det är det tydligen inte. Men det känns ologiskt och onödigt för mig. (Så bry er inte om att hälsa till nån genom mig. ^^)

Sen det där med snygga kläder. När jag gick i femman-sexan sa en klasskompis till mig att man ska säga ”tack” när någon säger något snällt om ens kläder.

Det är totalt ologiskt för mig. Det är inte jag som gjort kläderna! Det är en sak om jag t ex gjort ett t-shirttryck, då är det ju jag som utformat det. Men annars har jag inget att vara stolt över.

Jämför med någon som lagat en god middag resp. bara serverar en oförädlad råvara som t ex morot. Hen kan inte ta åt sig äran för om moroten var god.

Så jag svarade typ ”hmmm” eller ”ok” vid klädkomplimanger fram tills klasskompisen konfronterade mig. Men jag tycker fortfarande att det är ologiskt.

Vad de menar är nog ”vilken snygg tröja du valt”. Men säg det då! För då kan man ju absolut säga tack.

Att man kombinerat ihop en snygg outfit av olika klädesplagg förtjänar också en komplimang. Det är ju att jämföra med att laga mat av råvaror.

Men om någon gillar min tröja eller mitt hus eller mina barn brukar jag svara ”ja, visst är den/det/dem fina”. Tack funkar inte för mig. Det går emot min logik. (Ok, jag gjorde barnen men det är inte min förtjänst att de är fina.)

Sedan är det det där med att beskriva människor. Om någon beskriver en person som ”mörk” eller ”ljus” så utgår jag från att de pratar om en mörkhyad eller ljushyad person.

Jag har dock märkt att de pratar om hårfärgen! Men håret är ju nåt slags bihang till kroppen. Det ändras och färgas och hänger mest med. Ska man beskriva någon får man ju prata om själva kroppen. Färg, storlek, längd osv.

Om nån skulle säga ”hen är lång” så skulle ju inte det syfta till hårlängden – det vore ju totalt ologiskt. Men när det gäller hårfärg så funkar det tydligen.

Detta är något jag fått lära mig bara.

Själv specifierar jag alltid: ”mörkt hår, lång, ljus hy, runda kinder” osv.

Nä, ibland är NT-människor så himla ologiska. Det är inte lätt att lista ut vad som gäller. Och då verkar jag ändå ha relativt enkelt för att förstå. Men vissa grejer alltså… ^^


Hörselnedsättning i vardagen del 2

2 oktober, 2017

Jag tycker att låttexten till The Knifes låt ”We share our mothers health” är så himla konstig. Jättekonstig.

Roade mig med att slå upp texten idag för att träna in den.

För ert stora nöjes skull gjorde jag även en jämförelse mellan originaltexten och vad jag som har auditory processing disorder hör.

Ibland kan man tro att det inte är samma låt. Men detta är vad jag hör och har hört sedan många år tillbaka. Har lyssnat mycket på denna låt.

Typ som när barn som inte kan engelska ska sjunga med. Det är lite så det känns för mig. Totalt orimliga ord.

Och så här är det jämt. Sjunger säkert fel på en massa svenska låtar också så det är inte pga språkförbistringar (har helst textat på alla tv-program för att kunna förstå mer än 70-90% av vad som sägs på svenska och engelska).

Hörseldyslexi kan man kalla det.

Kommer garanterat sjunga fel även nästa gång om jag inte medvetet tänker på texten och tjuvtittar i lyricsen. ^^


Extrainsatt meddelande 2

20 september, 2017

Ni behöver nu inte längre oroa er för att Stella ska missa sin höstvandring och att vi ska behöva vara hemma med oss på torsdag. Idag provade F att boka om tandläkartiden igen och nu gick det plötsligt. Hurra!


Störande kroppsgrejer

15 september, 2017
  • Spricka i mungipan. Går upp varje gång man skrattar…
  • Sår på finger. Plåstret lossnar varje gång man tvättar händerna (eller så måste man krångla och tvätta olika delar av handen i taget).
  • När det sticker upp en liten flisa på sidan av nageln. Går inte att klippa av och om man rycker loss den helt börjar det blöda.
  • Små fransiga ”flisor” av hud bakom nageln. Börjar blöda om man river bort dem. (Salva behövs.)
  • När man smörjt in hela ansiktet med solkräm och ska ta på sig brillorna och så måste man torka av runt näsroten så att brillorna inte ska bli kladdiga och börja glida ner.
  • Finnar i örat.
  • Naglar som gått av för långt så att det gör ont i huden när fingret rör något (tejpar huden framåt).

Visst är det störigt!?


Hörselnedsättning i vardagen del 1

8 september, 2017

I receptionen på rehabmottagningen.

– Då ska du träffa Tobbe då.

– Va? (Kommer inte ihåg vad min arbetsterapeut heter, men det var inte Tobbe.)

– Ja, Tobbe.

– Är det nån…eh… (ger upp) Ja…

*betalar*

*inser att hon sa Tove*

*orkar inte förklara mig.*

*går och sätter mig.*

Ps. Har auditory processing disorder som är vanligt bland de med asperger. Hjärnan har svårt att uppfatta ord ibland.


%d bloggare gillar detta: