Fyra första gången

5 augusti, 2017

Idag reste vi hem från Norrbotten. Det blev fyra stycken första gången.

1. När jag skulle gå genom säkerhetskontrollen reagerade de på en tub som var för stor. Hade missat att jag hade kvar aloe verasalvan i väskan. (Gråååt! Men myggsäsongen är ju över nu ändå pga Göteborg.) Första gången jag behövt slänga något i säkerhetskontrollen.

2. Vi hade bara en halvtimmes bytestid i Stockholm (15 min före boarding) så vi hann inte äta lunch på Max som vi alltid gör när vi åker till/från Norrbotten. Istället åt vi mackor vid gaten. (Våra veggohamburgare tar alltid extra lång tid att göra dessutom.)

3. Jag har flugit till resmål ett trettiotal gånger, men idag var första gången som en av våra väskor inte kom rullande på bandet. Vi började genast räkna på vad det kunde vara i den väskan. Hoppas inte necessären! Vi anmälde den försvunnen och tog med de andra två väskorna och åkte hem. Alla skorna, smutstvätten och necessären var med! Däremot inte Mollys rena tvätt, flytvästen, en sovsäck och hennes böcker och prylar. Men vi klarar oss! ^^ Fick ett sms på kvällen om att den kommit fram till Landvetter. Den hade nog fastnat i Stockholm pga den korta bytestiden. Tur att ingen resenär råkat rulla iväg med den.

4. Sist men inte minst så ville vår äldsta dotter som fyller 10 år i höst inte leka på lekplatsen i salen med väskbanden på Landvetter. Whut! Är hon så stor nu? I januari ville hon, i augusti blev hon för stor. Vi pratar en del om att hon är som en liten tonåring nu. Leker mindre, tittar mest på tweenieserier, har alltid en skärm i näven och är mer slö och disträ. Snart kommer hon lufsa omkring med böjd rygg (vad är det med alla böjda tonårsryggar? Jag var också jätteböjd!), mumla/grymta och göra mackor som hon äter framför datorn på rummet.


Lejonkungenintresset fortsätter

3 augusti, 2017

Stellas Lejonkungennördande fortsätter. (Se gårdagens inlägg.)

I morse vaknade jag av ett frustrationsvrål och en massa gråt.

Stella hade försökt måla av en Lejonkungenbild i en timme men till slut tappat humöret.

Men ni kan se här hur hon tränat på olika delar av Rafiki med ungen i famnen och hur hon förbättrat sina bilder varje gång hon börjat om.

Här börjar det bli riktigt likt i mitten. Men sen orkade hon inte ner.

Till slut skrev jag ut några bilder som man kan färglägga. Årets mamma! Stella studsade av glädje.

Vad blir nästa grej? Ordna Lejonkungenkalas? Sy en lejondräkt?Lära sig att ryta? Jag gör ju allt för att stötta henne i nördandet, det kunde ni ju läsa igår


Lejonkungennörden som bor här

2 augusti, 2017

Stella har börjat nörda Lejonkungen. Ja, alltså filmen som var populär 1994. För 23 år sen.

Hon tittar på den varje dag och sjunger sångerna varje ledig stund. Det har pågått en månad nu.

Idag hittade hon till Lejonkungens soundtrack på min Spotify (något jag medvetet undvikit för att slippa lyssna på Snart är det jag som är kung hela dagarna).

Nyss råkade jag visst få lite feeling när vi lyssnade på En värld full av liv (Circle of life). Jag knäckte en låtsas frukt som jag smetade i hennes panna och sen lyfte jag upp henne över soffkanten. Sen fick jag ännu mer feeling och stegrade mig och gnäggade som zebrorna och skrattade som fåglarna…

Men nu ångrar jag mig lite för nu kommer jag behöva göra det varje gång…


Två udda händelser idag

21 juli, 2017

När jag och barnen stod på en bilparkering så kom en gammal dam fram till oss och sa: ”det syns att ni är goda vänner ni två!” till barnen. ”Men det är viss åldersskillnad mellan er…”

”Mmm” sa Molly tveksamt.

”Vad roligt för dig att börja skolan till hösten!” sa hon till Stella och sen gick den allvetande (?) damen. Hur kunde hon veta det?

När vi hade paddlade kanot så satt vi en stund på bryggan efteråt. Två vuxna och ett barn klev i sin kanot vid sidan av oss. När de skulle skjuta ifrån bryggan med händerna så välte kanoten! De vuxna föll i det lårhöga vattnet och ungen plaskade runt kanoten som blev helt full med vatten.

De hade två väskor med sig som vi fick hjälpa dem med att få upp på bryggan och deras skor flöt runt i vattnet, för dem hade de tagit av sig.

”Nån gång ska vara den första”, sa de till oss innan de drog tillbaka kanoten upp på land för att tömma den på vatten med en sån där ösarbunke.

Vi trodde att de skulle bege sig ut ändå, men de åkte tydligen hem. Inte så konstigt iofs eftersom de var helt genomvåta från midjan och ner.

Snöpligt slut alldeles i början av kanotturen. Typ sånt man ser på film.

Ps. Jag och Fredrik konstaterade före detta hände att det är svårare att välta en kanot än en kajak, men att det är lättare att ramla ur en kanot än en kajak eftersom man sitter uppe på kanoten istället för nere på golvet i kajaken med fötterna rakt framåt. Men kanoter är inte säkra, det fick vi se idag… Tur att de var alldeles vid bryggan!


Serier jag inte kan se

28 juni, 2017

Jag gillar ju science fiction, men jag är samtidigt högkänslig och vill inte se för mycket blod, våld, naket och psykologisk terror/”disturbing”-grejer. Jag läser det hellre i bokform, för då slipper jag se det i bild. Game of Thrones går bort. Varje scen jag råkat se innehåller antingen omotiverat naket eller avrättningar känns det som… ^^

I alla fall. Igår pratade Fredrik och svägerskan E om serien Westworld och sa att jag borde se den.

F: Du skulle älska den (pga sf).

S: Men är det inte mycket naket då?

E: Ja, men det är mest att de sitter nakna sådär och det är robotar. Man ser inte så mycket.

F: Det är iofs en del blod…

S: Men det går ju inte bra!

E: …och våld… 

S: Jag ska inte se den där serien! 

S: Finns den som bok? Nähä, okej, nähä. 

S: Jag skulle vilja ha en censurerad version! Typ stora svarta rutor över det känsliga. Att det står ”BAM!” och ”POW” när de slåss… 

F: Det är iofs en del psykologiskt våld också…

…meh! Varför föreslog de serien ens? 

Ps. Nä, men ärligt! När kan jag få se en censurerad version av Game of Thrones, Kill Bill och andra ”måste ses”?


Obehagliga undersökningar

27 juni, 2017

Idag lyckades jag äntligen ta mig iväg på det där cellprovet. Inte för att jag undvikit det pga obehag utan för att jag inte haft några tillgängliga dagar sen 5 maj (!). Har bokat om fyra gånger över nätet. (Senaste tandläkarbesöket sköt jag upp gång på gång i fyra månader!).

I alla fall. Idag så.

Var rätt spänd i väntrummet. Cellprov är ju inte det roligaste. Dels får man en massa svåra frågor som man inte alltid är beredd på som t ex ”när hade du din sista mens?” (tack snälla Clueappen, utan dig skulle jag ha noll koll), ”har du barn under 1 år?” (Tänka efter… nä, de är 5 och 9) och förra gången fick jag frågan om jag fött barn (inte den vägen blev svaret. Jag har haft barn i magen men snittat ut dem. Och graviditeter påverkar ju också snippan.) Körkortet skulle jag också hala fram snabbt.

Sen var det då dags att klä av sig och sätta sig i stolen. Känns alltid lika knäppt att ta av sig på underkroppen, sätta sig i en absurd stol och så ska nån glo in där. 

Men idag lyckades jag i alla fall lägga mig tillräckligt långt fram!! Det är det få livmoderbärare som klarar av verkar det som. 

Illustratör: Hej hej vardag

Själva undersökningen fick jag andas mig igenom. Smärtkänslig som jag är så gjordet det ont och var jätteobehagligt. Hur skönt är det när någon skrubbar ens livmodertapp med en tops? Urk!

Nu är det iaf tre år kvar till nästa gång. Phu.


Stella vill ha en bebis

17 juni, 2017

Förklarade för Stella att när hon och Molly är äldre så kan de vara hemma själva på lovet. Stella, 5 år, sa att då ska hon bli storasyster. Jag sa att hon aldrig kommer att bli storasyster eftersom hon då måste få ett lillsyskon först. Och det vill vi inte ha.

Stella blev besviken och ville absolut ha en bebis. Jag sa att jag var trött på bebisar och var nöjd med två barn. Stella började tjata om att få ett syskon. Jag sa nej.

Stella sa att pappa kanske kunde ta hand om bebisen själv. Jag sa att han nog inte skulle hinna med henne och Molly då. Stella brydde sig inte. Hon ville ha en bebis.

Sen undrade Stella vem som skulle göra bebisen när inte jag ville ha någon. ”Känner du någon med en ledig mage?” frågade jag, men Stella visste inte. 

Sen sa jag att man kan adoptera barn. Stella undrade om hon kunde adoptera ett lillsyskon. Nej sa jag. 

”Du kan ju ha kusinerna som syskon”, sa jag. (En av dem föds om några veckor.) ”Jag vill att bebisen ska bo hemma hos oss!” sa Stella. ”Men bebisar är ju så jobbiga”, sa jag. ”Du kan ju fråga pappa”, sa jag sen.

Sagt och gjort. Vid matbordet lade Stella an sin mest välartikulerade och älskvärda ton och frågade nervöst pappan om vi kan skaffa en bebis. Pappan sa nej. Stella blev besviken. Pappan sa att bebisar är jobbiga och att de kan leka med kusinerna istället. Stella protesterade. Bebisen ska bo hos oss!

Pappan sa att vi kan låna hem kusinbebisen till oss så kan Stella få passa den. Så kan vi lämna tillbaka den när sen bajsar och gnäller. Stella blev nöjd. 

Har även meddelat min svåger att vi kommer låna deras bebis ibland.

Så det löser sig bra det hära. 😅 Bara jag slipper fler barn.


%d bloggare gillar detta: