Feelgood-böcker

16 november, 2019

Jag har lyssnat på en del feelgood i mina dagar eftersom det är lättast att somna till böcker som inte upprör eller är spännande.

Men är det inte alltid typ:

”…[peppigt namn] har gjort slut med sin kille/förlorat jobbet och ärver en butik/café/stuga på Gotland/landet/skärgården. Där träffar hon äldre dam/gubbe som hon blir vän med och hon träffar även en lite vresig snygg hantverkare/granne som hon så småningom blir kär i. Men DET FINNS HEMLIGHETER! Och det blir förväxlingar. Och Stella/Filippa/Jenna måste fundera över sina prioriteringar i livet. Är det inte dags att skippa Stockholm för det lugnare livet på landet/i skärgården tillsammans med hunken som inte var så sur när man kommit honom in på livet?”

Typ så.

Därför gillar jag de lite mer ovanliga bokidéerna som Camilla Davidssons serie om tjejen som går pilgrimsvandringen i Spanien. Eller Susanne Brijkers ”Mannen som hyrde en familj” eller Kerstin Brunk Holmqvists myspysiga historier om pensionärer.

För övrigt så stör jag mig på att alla feelgoodkaraktärerna ska vara så himla generiska och normiga. Det är väl för att alla kvinnliga läsare ska kunna identifiera sig med dem. Men jag kan aldrig identifiera mig med dem. Och det gäller det mesta inom populärkulturen. (Men Atypical säsong tre på Netflix är ett stort undantag! Där finns både autister, nördar och icke-feminina tjejer!)

Snälla feelgood-författare: variera er! Jag kan inte somna annars. 😩


Ommöblering med svårigheter

20 oktober, 2019

Idag har jag jobbat på hårt här hemma med ommöbleringen. I morgon ska vi köpa några nya möbler så då måste de gamla vara ur vägen.

Jag har monterat ner loftsängen nästan helt själv, flyttat en säng från ett rum till ett annat, monterat ner en Expedithylla, monterat ner en sängram och burit upp merparten på vinden som jag också röjt undan på. Fick lite hjälp av Fredrik med vissa extra hårda skruvar och att lyfta upp några möbler till vindsluckan, men i övrigt gjorde jag allt själv och det känns fint för självförtroendet och självkänslan.

Min mamma är väldigt händig och stark och var alltid med och bar och kånkade när jag var liten. Själv har jag periodvis känt mig vek, men nää, jag är också händig och stark, bara inte just i fingrarna.

För just i fingrarna är jag svag. Jättesvag. Och min man är stark i fingrarna. Jättestark. Så kontrasten blir enorm.

”Vilken tur att vi kompletterar varandra så bra”, sa jag och Fredrik sa ”ja, vilken tur! Så vet jag vem jag ska gå till när jag behöver nån som är svag i fingrarna”. 😅🤷‍♀️

Jaja. Jag må vara vek och svag ibland, men när det gäller att möblera om, då får jag oanade krafter. Jag älskar att möblera om/rensa ut/göra om.

Ett försvårande faktum är dock att jag har ett svagt proprioceptiskt sinne. Jag vet alltså inte alltid var jag är i förhållande till rummet och hur långa mina ben/armar är. Har gjort en serie om proprioception..

Dessutom har jag ett svagt spatialt seende vilket gör att jag har svårt att räkna ut var i rummet möbler hamnar om jag börjar bära på dem.

Igår slog jag sönder en glasburk för att jag missbedömde hur högt upp jag behövde lyfta glaslocket för att lägga det ovanpå (tjongade rakt in i burken istället). Typ så.

Så att jag själv burit möbler och lyft upp dem på vinden och inte skrapat alla väggar och golv är ju helt fantastiskt!

Och jag fick loss nästan alla skruvar trots svaga fingrar!

Men det finns en fjärde svårighet. Jag är snabb i mina rörelser (läs: vårdslös) och måste alltså aktivt bromsa mina rörelser rejält om jag ska kunna vara försiktig och inte klonka möbeln in i alla väggar.

Jag måste alltså aktivt bromsa mig själv, lyfta med mina svaga fingrar, bedöma avstånd och hur jag ska hålla min kropp för att få möbeln dit jag vill.

Och jag klarade det!

Det kändes riktigt skönt att gå in i sovrummet idag och se hur mysigt Stella gjort det med lampor i fönstret. Sista natten i 160-sängen. I morgon blir det en 120-säng.


Jag som skådis?

22 september, 2019

I natt hade jag en ny dröm. Alltså en som inte handlade om t ex hittar mina vanskötta djur, kan inte hitta en OK toalett, åker kollektivtrafik i min uppväxtkommun, kommer inte få betyg i skolan pga skolkat för mycket, kommer inte in på nästa universitetskurs pga utmattad, tillbaka på jobbet men jobbar för långa dagar pga glömmer gå hem, Fredrik vill skiljas, det är mördarsniglar överallt och jag måste döda dem, jag försöker odla växter i min barndoms trädgård men det blir inget, jag är på lajv men har inte rätt kläder/utrustning på mig, jag är halvnaken ute bland folk, mina tänder är lösa, jag är på Kanarieöarna men hinner inte se något av ön och andra störiga teman.

I natt hade jag blivit anställd som skådis (!) till en film som min kollega I spelade i. Jag skulle göra några sista scener eftersom förra skådisen hoppat av.

Efter att vi filmat en stund så kom regissören och I och började klaga på mitt agerande.

Jag blev först nedslagen, men lite senare bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag är ingen skådis och jag är inte intresserad av det yrket.

Lämnade filminspelningen med en känsla av stolthet över att jag stått upp för mig själv. Jag behövde inte leva det fluffiga skådislivet som I gjorde. Jag har det bra ändå.

Sen tog jag en bil och fräste iväg. ^^

Och den känslan har följt mig idag. Skönt att kunna stå upp för sig själv.

Ps. Tror att filmen var en tolkning av Backmans nya bok Folk med ångest, lyssnar på den och den fastnar liksom i huvudet. Mycket bra bok hittills.

Ps2. Har aldrig velat bli skådis. Det är inte alls min grej.


Sällskapssjuk

19 september, 2019

Efter åratal av klängiga småbarn finner man sig i sitsen att man måste tigga om kramar och gos.

Barnen kommer uppför trappan där jag ligger utmattad i min säng

Sara: här finns gratis kram

Stella nästan 8 år: näe!

Sara: gos värt 20kr finns här. Gratis.

Stella: vi får ta det efter skärmtiden…

(De får 2h varje eftermiddag och den tiden är hårdvaluta hemma.)

Sara: men din lilla mamma är sugen på Stellagooos…

Stella stänger dörren till sitt rum.

Sara: Skrolly! Här finns gratis gos!

Molly snart 12 år: Vaaa?

Sara: Massa kram finns här.

Molly förnärmat: Jag gör mat!

😭

Numera tar man vara på de små stunder som blir. Filmkvällar, spontankramar med Stella, en klapp på armen när man går förbi Molly.

När Stella skadar sig blir man nästan lite nöjd eftersom man då får gosa en lång stund och trösta. 😬

Ps. Måste perioderna i livet vara så extrema jämt? Kan man inte sprida ut klänget-frigörelsen lite mer så att småbarnsåren inte blir så klängiga och storbarnsåren inte så ogosiga?


Inne- och utelistan

28 augusti, 2019

Ute

  1. Skrynkliga lakan som man måste släta ut hela tiden men så går det inte pga resårlakan.
  2. Hög midja på byxor. När tar detta hemska mode slut? Fruktansvärt fult och stackars lilla magen.
  3. Pappa långben och nattaktiva flygfän i sovrummet som jag måste jaga ut eftersom Stella är rädd för dem. Snälla, ta ett annat sovrum tack.
  4. Svettig hals och panna. Jag är trött på att tvätta av överkroppen varje kväll. Kan det bli sensommar-höst snart?
  5. Regnskogsbränder
  6. Plåster på fingrar. Så jädra svårt att tvätta händerna.
  7. Barnaga. Fortfarande tillåtet i merparten av alla länder, t ex i USA.
  8. Sa jag svettig panna?
  9. Sömnlöshet (hej 02.15-bloggning).
  10. Influencers med samarbeten.

Inne

  1. Plocka ihop legokit. Min nya obsession.
  2. Plommon. Utan larver i. (Skär upp med kniv och kollar för säkerhets skull.)
  3. Jamen så, det räcker väl bra där? Livet är mest lego och plommon just nu.

Lego

Plommon


Hajnörden

20 augusti, 2019

Det börjar bli väldigt trångt i sängen. Stella har köpt två stora hajgosedjur på två dagar (en belöning och sen köpte farmor ett).

Sen har vi även tigern och Sälis2 som egentligen är en hund, men jag hävdar envist att det är en säl och det tycker barnen är jätteroligt. (Molly äger Sälis1 som också är en hund.)

Stella är en riktig hajnörd. Vi läser en mycket detaljerad bok om hajar just nu. Jag skojar inte, den tar upp fakta om alla hajarter som finns och alla siffror på dem. Hur långa honorna och hanarna blir (honorna brukar bli längre), hur många ungar de får, hur djupt de simmar osv. (Författaren avrundar inte.)

Knappt några bilder heller.

Mycket sövande bok som jag får sovra lite i vid högläsningen för att inte få spatt. Orkar liksom inte läsa om exakt djup och hur långa ungarna är när de föds om alla 34 arter av käxa. 🙀

Men Stella gillar den och lägger sig till ro och somnar. Så jag läser på.

Här är den föresten om du eller ditt barn är en hajnörd.

Bästa ordet i boken är ovovivipara. Det flyter gott i munnen. Hajarna får ungar på nåt av följande sätt:

Ovipar = lägger ägg

Vivipar = föder levande ungar

Ovovivipar = har ägg i livmodern som sedan kläcks och så föds ungarna ut levande

Sen finns det livmoderskannibalism som innebär att det största syskonet äter upp sina syskon tills det bara är ett kvar. Sandtigerhajen gör så och honan föder ut två ungar (pga två livmödrar).

Snart kan jag allt om hajar… Och det är inte ens mitt intresse. 😅 Men det är kul att nörda med Stella.


Blåmärken

14 augusti, 2019

Angående att jag cyklade på Fs cykel till bibban igår och att cykelsadeln var så smal att bara en fjärdedel av rumpan fick plats och det gjorde så ont att jag var tvungen att byta sittställning hela tiden: I kid you not. Jag har ett stort blåmärke på vardera skinka längst in. Det gör ont!

Det är ju liksom inte meningen att man ska använda sin rumpa till att balansera på en liten stång längst in, rumpan ska ju vara en mjuk dyna att sitta på.

Men jag är igång med att leta upp en bättre cykel med en normal sadel (damsadel). Varför lida i onödan liksom? Fattar inte det där med smala sadlar.

Och varför ska man ha en så hög cykelstång att man måste svinga benet över sadeln för att ta sig upp? Hur gör de som har barnsadlar på sin cykel – typ gör en roundhouse kick ovanför barnets huvud varje gång de ska sätta sig? (Eller just det, män cyklar ju aldrig med sina småbarn, eller?).

Nä, skönt med ordenlig sadel och lågt insteg.


%d bloggare gillar detta: