När man är undantaget

12 april, 2017

Molly har haft sin två år äldre faster här hela dagen idag pga påsklov. När hon åkte hem blev M lite gnällig. Vi försökte hitta olika orsaker och provade sen med den grej som hjälper de flesta av oss i familjen: ”du kanske behöver vara själv lite?” (Med tanken att få slappna av och gå ner i varv.) Molly 9 år svarar:

”Nä, för jag är inte introvert!”

Ps. ^^ Härligt med medvetna barn som snappar upp de här sakerna. Vad bra jag hade mått av att få lära mig om introversion redan som barn. Det hade sparat mig en massa lidande. (Var runt 29-30 när jag fick lära mig mer om det.) Molly tillhör ju undantaget i vår familj.


Mariga situationer

8 april, 2017

Drömde att jag panikpackade för att kunna köra hem från ett ställe jag inte ville vara kvar på. Senare skrev jag även på min c-uppsats (som jag i själva verket gjorde 2005-2006, tuffa minnen hänger kvar hörni!) och tappade bort min cykel. (Har inte ens en cykel längre.)

Vadan dessa fasansfulla drömmar då?

Jo, igår gick vi på stå-uppshow med David Batra tillsammans med svåger+svågerfru, svärmor och Fredriks moster med sambo (julklappar från svärmormor). 

Jättekul grej, jag ÄLSKAR standup. Problemet var bara att vi skulle sitta på rad 2. 

Man sitter inte på de första raderna på standup om man inte vill prata inför hela publiken och eventuellt bli förlöjligad… 

Jag satt på rad 2 på Draken när Måns Möller körde sin show för några år sen. Det var en två timmar lång pina där jag försökte sjunka ner i stolen och inte skapa ögonkontakt. (Men han var rolig!)

I alla fall.

Detta var en provföreställning i en mindre lokal i Kungälv. Batra ville alltså testa sina skämt på oss innan den riktiga turnén. Han hade t o m manuspapprena med sig som ha bläddrade i för att se så att han inte missade något. 

Men detta till trots var han fantastiskt rolig som vanligt och jag skrattade hela tiden.

Men tillbaka till det där med rad 2.

Salen var uppbyggd lite som en mindre föreläsningssal och rad 1 var nedsänkt i golvet. Rad 2 låg alltså precis i rätt höjd för scenen och stolsryggarna framför slutade i knähöjd. (Ingenting att gömma sig bakom alltså.)

Ännu värre var att det var typ 1,5 meter fram till scenen och vi hade platser precis framför. (Svågerfrun tre säten bort satt rakt framför mikrofonen (!) och ville byta plats med mig.)

Jag ville typ lägga mig på parkettgolvet bakom min plats eller sätta mig någonstans på golvet långt bak (men det hade ju varit än mer uppseendeväckande och är det något man inte vill som standuppublik så är det att dra komikerns uppmärksamhet till sig…)

I alla fall. Showen drog igång med en uppvärmare i form av Kungälvs lokala standupkomiker som direkt gick på personen bredvid mig (min man) (!!!). Han fick svara på ett antal frågor genom numret och bli förlöjligad. (Stackarn!)

När Batra kom in gick han på ett par på rad fem (!) som direkt erkände att de medvetet satt sig längre bak men att det tydligen inte hjälpte (stackare!). Som tur var blev de inte särskilt förlöjligade.

Jag försökte resten av showen se sådär ointressant och neutral ut för att inte dra uppmärksamheten till mig. Inte helt lätt när jag satt rakt framför honom… Vågade knappt ens ha armarna i kors!

I slutet av showen pekade han ut de två personer som satt precis framför mig (gulp!) och sen ytterligare tre personer direkt bredvid som skulle vara med på ett litet teaterstycke. Jag ville bara sjunka ner på golvet och lösas upp i småbitar.

Men jag klarade mig!! Lättnaden!

Aldrig mer plats långt fram… (Sa jag iofs efter Måns Möllershowen också. Måste pränta in detta i släkten som köper presenter, grrr!)


Lunchdiskussioner

10 mars, 2017

Det är lite roligt att jobba hemma med min nya kollega och (inte lika nya) man (som är lika förkyld som jag, därav hemarbete). Idag åt vi lunch samtidigt (inte så vanligt pga olika mattider) och jag tyckte att vi skulle ha riktiga lunchdiskussioner så som kollegor brukar ha.

Vem tror du vinner Melodifestivalen? (Nano) Vad ska du äta till middag ikväll? (Tacos, samma som du) Vad ska du göra i helgen? (Samma sak som du.) Är dina barn också sjuka hela tiden? (Vi har samma barn, duh!)

Nä, det föll inte i god jord. 

Ingen fredagsfika blev det heller. Vad är det här för arbetsplats egentligen? 


En tredje entreprenör i familjen?

10 mars, 2017

Igår berättade 5,5-åriga Stella om sin plan för framtiden. 
Hon ska gifta sig med sin förskolekompis M som hon är kär i och de ska driva ett hotell med djurpark. Eventuellt ska det vara ett djurhotell. Jag tänker att Kålmordens Kolmårdens vildmarkshotell nog går rätt bra (?) och att vi kan behöva ett här på västkusten. Föreslog grönområdet här i början av gatan och då sken hon upp. Då blir det nära hem till föräldrarna!

Tänker att Molly kan jobba som djurskötare där eftersom det har varit hennes plan sen fem år tillbaka (vid sidan av kortare perioder som simlärare och sångerska). 

Stella har även börjat skissa på sitt djurhotell. Hon är en riktig liten arkitekt som ni ser.

Tror att detta kan bli stort. 


Som om jag blivit dumpad

6 mars, 2017

Jag tänker att detta med att bli uppsagd pga arbetsbrist är litegrann som en skilsmässa. 

Man vet att relationen inte varit perfekt men man trodde att det ändå skulle hålla ett tag till. 

Men så kommer dödsstöten ur det blå och partnern vill göra slut. Man blir chockad och ledsen. Känner sig sviken. Måste ställa om hela sitt liv.

Sen börjar man tänka på friheten och att man kanske skulle föreslå en dejt med den där trevliga personen man haft ett gott öga för. Man ser en positiv men något oviss framtid.

Sen kommer bodelningen (och som tur är har jag fått jättebra hjälp av facket och sluppit förhandla själv!) och det diskuteras fram och tillbaka för att få till en bra fördelning. 

Man blir deppig och bitter när man inser att exet går vidare i sitt liv och gör roliga saker med andra personer. Man vill stänga av alla sådana bilder på Instagram men inser att halva bekantskapskretsen antingen umgås eller har umgåtts med exet och att man inte vill förlora dem för att slippa se vad exet hittar på.

Det känns som ett knivhugg i hjärtat när ens gamla kompis hjälpt exet att förhandla bort en ur sitt liv. Hur kunde hon! (Men det är ju hennes jobb.)

Exets mamma messar och beklagar sig och vill göra allt för att hjälpa mig i framtiden. 

Kompisen fortsätter hänga med exet och man har lust att säga åt hen att sluta med det bara för att jag inte kan göra det längre. Välj mig eller exet!

När skilsmässopapprena är påskrivna och nyckeln till huset ska lämnas in så bara gråter man, för nu är det så definitivt. Ingen återvändo! Och man fick inte vara med och bestämma själv. 

Man försöker fokusera på framtiden med sin nya partner men ideligen ploppar tankar upp på exet. Snurriga känslostormar av besvikelse, sorg, ilska och bitterhet. Varför var det tvunget att bli så här!?

Det hade varit lättare om jag gjort slut med exet först.

Ps. Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat och har aldrig blivit dumpad av någon på riktigt så jag vet inte hur det känns. Men jag finner ändå en del likheter med vad jag har fått berättat för mig.


När ens unge blir religiös

7 februari, 2017

Stella, 5 år, igår:

– Gud finns!

– Va? Tror du på Gud?

– Ja! Han skapade världen.

– WHUT! Vem har sagt det?

– E (på förskolan)

Är det så här det känns för föräldrar när deras barn kommer hem och säger att de ska hoppa av skolan/är tonårsgravida/har gått med i MUF? ;-P

Vänliga hälsningar ateist och vacklande person med någon slags tro (som är långt ifrån kristendomen)

Ps. Har inget emot troende, är bara förvånad över hennes övertygelse när vi aldrig pratar om det hemma. 

Ps2. Hon tror inte ens på jultomten…


Stelmally

22 januari, 2017

Kan inte somna pga ska upp och resa om två timmar.

Ägnar mig därmed åt att hitta på bra hashtags till vår släktresa. Kanske barnens namn?

Stelmally? [Ställ-mall-y] (Stella-Selma-Molly.)

Hmmm… 

Bäst blir kanske mammas namn + 60 + Teneriffa? För vi har tre olika efternamn. Får rådgöra med syskonen i morgon…

Rimlig nattsyssla.


%d bloggare gillar detta: