Stackars Alex

28 mars, 2020

*varning för prat om dött husdjur*

Idag ropade Molly på mig att vår gerbil Alex låg lite konstigt framme i buren. Vi undrade om han ens levde och jag som inte vågar röra döda djur petade på honom med en pinne. Och han var död. Huuu!

Det är min mardröm att hitta en död gerbil i buren. De tidigare två gångerna har vi avlivat hos veterinär när Amanda och Hedda blivit hjärtsjuka/tungandade och nära döden. Men denna gången låg han bara där.

Som tur var så blev det ingen enorm chock med ångestpåslag för mig som jag hade oroat mig för. Så de där hemska känslorna kom inte.

Stella blev dock jätteledsen och grät massor och det kan man ju förstå.

Det var väldigt synd, för Alex som varit väldigt traumatiserad och rädd hela sitt liv blev plötsligt tryggare efter en resa i februari. Det verkade som att han kommit över sitt trauma och han var mindre rädd och verkade gladare.

Han som länge varit väldigt fet började gå ner till mer normal vikt på slutet. Vi hade ju försökt banta honom ett tag (eftersom man har ansvar för sina djurs vikt och hälsa, när det gäller människor anser jag inte att man måste banta, men med djur är det en annan sak), men inget hjälpte. Och det stärker teorin om att traumatiserade lägger på sig vikt som är jättesvår att bli av med. Läs mer i boken Slutbantat.

Men något fel var det ändå. Kanske hade han fått en stroke eller en infektion. Vi kunde inte se något på utsidan. Stackaren!

Så nu ska han begravas bredvid Hedda och Amanda i trädgården. Stella är helt förstörd och jag tänker att det är viktigt att hantera döden och sorgen på ett bra och naturligt vis. Vi har ju haft den stora turen att inga närstående dött som barnen sörjt, så då får vi träna på känslorna med djur istället. Det kommer ju en dag då gammelmormor 82 år dör och då är det bra att ha känt på sorg tidigare i mindre skala.

(Mina mor- och farföräldrar samt morbror har dött men jag stod inte nära dem och träffade dem rätt sällan. Fredriks farföräldrar har dött men de skilda morföräldrarna med sambos are still going strong vid 82-87 års ålder och dessa träffar vi ganska ofta. Våra föräldrar fyller 59-63 i år och har förhoppningsvis många år kvar att leva. Mamma har precis gått i pension som först i gänget.) (Ja, vi fick alla barn tidigt och jag och Fredrik är äldsta barnet.)

Har mailat till den enda kända gerbiluppfödaren i Göteborgstrakten och såg på Facebook att hon har ett gäng hanar klara om några veckor. Dock blir det ju lite knas i o m coronaviruset. Hon släpper inte hem folk till sig. Frågan är om man kanske kan göra en coronafri överlämning eller nåt sånt?

Hoppas inte lilla Alvar behöver vara själv så länge. 😦 Amanda fick vara själv typ tre veckor förrförra sommaren och det berodde dels på att vi var bortresta och dels att vi inväntade en kull från ovan nämnda uppfödare.

Men vi får se. Vi får se till att aktivera Alvar och låta honom vara ute och springa mycket. (Gerbiler vill leva i en liten flock (2-3 st typ) och de sover nästan alltid tillsammans och vill ej vara själva.)

Alex blev bara 1 år och 9 månader och det är inte så gammalt. Hedda blev 3 och 2 månader Amanda blev 3 år och 10 månader. Normalt är ca 3-4 år.

När det gäller sorgen så kan jag fortfarande känna en stor klump av saknad och sorg när jag tänker på Amanda. Hon var verkligen en särskild gerbil för oss. Jag grät i flera dagar när hon dog i maj förra året.

Jag hann inte få lika starka känslor för Alex och Hedda tyckte jag mycket om, men Amanda var ändå mest speciell för oss. Hon kunde vi hålla lugnt i handen, klappa och hon satt på våra axlar och sprang i soffan och så. Hon var verkligen tam.

Nu får vi se vad det blir för nya gerbiler. Fredrik frågade om vi inte skulle avveckla det men vi andra sa nej. Att ha husdjur gör verkligen mycket för mig och barnen. De är en källa till närvaro (mindfulness), glädje och att leva i nuet. De är söta och roliga att titta på.

Om jag hade orkat hade jag gärna haft marsvin för de är ännu mer sociala, eller katt för de är roligast tycker jag. Men det finns så mycket nackdelar med katter, och marsvin kräver mycket skötsel och foder osv. i jämförelse.

Så gerbiler är verkligen bra och smidiga djur. Lättskötta. Luktar ingenting, burbyte ganska sällan, äter lite, kissar pyttelite, hårar ej, grisar inte ner, låter ingenting, lätta att rasta och lätta att lämna över till djurvakten (mitt syskon) i extraburen.

Så vi vill köra på med gerbiler några år till.

Mina barn vill för övrigt ha hund, men eftersom Fredrik är allergisk så får de isf skaffa en när de flyttat hemifrån. Själv har jag svårt för hundar även om jag förstår varför folk gillar dem. Men jag som kattmänniska förstår liksom inte hundar. De är för hoppiga, gläfsiga, vilda och ofta smutsiga. Gerbiler är aldrig smutsiga. De rullar sig i sand varje dag och är alltid silkesmjuka. 🙂

Stackars Alex! Hoppas att han trots allt fick ett bra liv hos oss.


Naturen är coronafri

22 mars, 2020

Idag skulle familjen åkt på ett uppskjutet släktkalas, men släktingarna var fortfarande sjuka så det blev uppskjutet igen.

Vi hade även planerat en spelkväll med en kompis men även hon och hennes familj är förkylda.

Och vi försöker verkligen hålla oss borta från smittor, både corona och vanlig förkylning.

I och med corona blir helgaktiviteterna utanför hemmet vädligt begränsade. Vi ska undvika vänner och släkt (som inte är totalt superfriska och inte jobbar i smittsamma miljöer m.m.), vi ska inte åka in till stan och gå på bio/Universeum/dylikt, inte shoppa osv.

Så idag hade vi picknick med varm choklad i skogen. Såg bara tre personer och en hund så det var bra.

Och sen spelade vi brädspel (Pandemic).

Men vad annorlunda allt blir när man inte längre har alla dessa aktiviteter och högtider i kalendern. Vad ska vi prata om för att pigga upp oss och ha något att se fram emot?

Det enda jag egentligen kunde komma på var att åka på paddelutflykt.

För några veckor sen hade vi flera kompisträffar, släktkalas, skidresa, påsken, bröllop, student, Rammsteinkonsert, sommarstugeresor m.m. och se framemot under mars-juli, men nu vet vi inte alls vad som blir av bland dessa.

Så det går liksom inte att prata om roliga grejer att göra längre.

Det kanske inte blir något Liseberg i år? Vi kan inte se den nya filmen på bio, inte fira påsk hos gammelmormor (snart 83 år).

Så vad skulle vi prata om? (Typ lajv nästa eller nästnästa år och ovan nämnda paddelutflykt.) Jag inser ju hur mycket av våra samtal som utgörs av prat om och nedräkning till olika aktiviteter och lov. Vi får försöka hitta annat att prata om.

Och detta är på intet vis något tungt och jobbigt i jämförelse med de stora problemen i pandemin, bara annorlunda.

Livsvillkoren har verkligen förändrats i och med pandemin, även för mig som redan var väldigt hembunden pga utmattning.


Läskig grej

19 mars, 2020

Idag hände en obehaglig grej. Jag var inne hos tandläkaren och väntade på att bilderna på tänderna skulle komma och då kände jag att jag började bli yr.

Detta har hänt ett antal gånger tidigare i vårdsammanhang, så jag började andas ”ordentligt” och drack lite vatten. (Lyckades stoppa det när jag var hos läkaren för några veckor sen.)

Men denna gång gick det inte över. Jag sa till tandläkaren att jag var yr och hon öppnade fönstret och erbjöd vatten och frukt. Jag sa att jag mådde illa och sen kröp jag ihop på golvet med huvudet nedåt (att bara hålla huvudet mellan knäna när jag satt upp räckte inte).

Tandläkaren fattade att det var allvar och föreslog vilorummet. Jag gick några steg i korridoren innan det svartnade för ögonen och jag fick lägga mig ner på golvet igen. Sa att jag kanske måste kräkas och fick en spypåse.

Tandläkarna hämtade syrgas till mig och efter några minuter med syrgas kunde jag gå in i ett vilorum och lägga mig.

Så himla läskigt! Detta var mitt värsta anfall hittills bortsett under de två kejsarsnitten.

De öppnade fönstren, gav mig filtar och jackan, gav mig vatten, spypåsen och sen efter en stund fick jag äpple och därefter en bit vetelängd. De pratade om blodsockerfall.

Efter typ femtio minuter vågade jag mig därifrån med en ny tid i maj och en djup tacksamhet för deras omtänksamhet (det sa jag också). Alltså vårdpersonal/dylikt: ni är bäst!

Jag klarade av att hämta ut en medicin som tar slut på lördag och hämta ut/lämna några böcker på bibban på vägen hem. Promenerade en del mellan stationerna och det var skönt. Sval luft och soligt.

Nu har jag ätit lite choklad (brukar ju ha ”nödchoklad” med mig men hade inte det idag tyvärr) och kommer kanske behöva sova om en stund.

Är fortfarande tagen.

Alltså, jag förstår inte riktigt vad som händer. Men det är väl något som triggar igång en reaktion i kroppen. Och trots att jag andas ordentligt och dricker så går det inte alltid över.

Tidigare tillfällen i mitt liv:

  • Bankbesök med mamma när jag var tonåring
  • Optikerbesök när jag var ca 11 år
  • Under två pågående kejsarsnitt
  • När jag tog blodprov (flera rör)
  • Två besök hos arbetsterapeut när vi skulle prova ut hjälpmedel
  • Möte med läkare och Försäkringskassan
  • Läkarbesök
  • Tandläkaren (idag)

Och idag var värst bortsett kejsarsnitten då jag alltså fick kraftiga blodtrycksfall.

Hmm… Det kanske är blodtrycksfall som är boven? Alltså inte såna där plötsliga när man ställer sig upp utan såna som smyger sig på som idag?

Jag inser ju att det hänger ihop med spändhet och en viss prestationsångest eftersom allihop är låsta situationer där jag förväntas vara med och inte kan gå därifrån plötsligt.

Jag är ju inte rädd för banken, arbetsterapeuten eller tandläkaren (men Försäkringskassan, kejsarsnitt och läkare är ju lite läskigt), men det kanske handlar om en anspänning ändå?

Sen kan jag ju lägga till att jag går på vårdbesök ibland flera gånger i månaden så det är ytterst sällan det händer.

Och jag hade ju ätit frukost och druckit.

Jaja, jag vet inte. Nån som känner igen sig eller har en idé?

Det är inte panikångestattacker iaf för det vet jag hur det känns. Då mår jag också illa och blir yr, men då pirrar det i fingrarna och jag har hög ångest. Och detta har jag kunnat stoppa genom att andas i en fyrkant.

Fy! Hoppas jag inte blir tandläkarrädd nu bara.


Corona och vardagen

17 mars, 2020

Det har varit jobbiga dagar, men jag försöker ta hand om mig själv så som alla säger åt mig.

I morgon är det äntligen dags för traumaterapi och eftersom vårdcentralen inte tar emot besök så ska psykologen ringa. Bra att det gick att lösa så!

Dock så ska jag till tandläkaren på torsdag och det är ju svårare att lösa över telefon… Vi får se om det blir av. (Har redan bokat om sen december och mitt avtal har egentligen gått ut.)

Fredrik är på sin andra vecka med hemmakontor men barnen är i skolan. Bara väntar på att den ska stänga med…

När det gäller mina tankar så känns det som att 50% handlar om corona, 35% om min psykiska ohälsa och resten om vardagsgrejer.

Varje morgon öppnar jag svt.se och tittar vilka åtgärder som gäller idag. Och varje dag händer det ju väldigt mycket. Jag hoppas att alla blivande arbetslösa och småföretagare får hjälp nu.

Skönt på ett sätt att detta sker nu på vintern/våren och inte mitt i juli. Vore tråkigare med karantän då. (Sen kanske den håller i sig men jaja.)

I övrigt är jag rätt deppig och orkeslös. Men det kommer ju alltid efter en intensivare period. Och jag läser även på väldigt mycket om complex-ptsd (c-ptsd). Det förklarar så otroligt mycket av mitt dåliga mående. Hoppas att jag får bra hjälp av psykologen.


Ej jättefrivillig skidresa

6 mars, 2020

Fredrik kommer från en skidåkande familj och han åkte en del snowboard innan han träffade mig. Jag kommer från en inte skidåkande familj och jag har aldrig varit på skidsemester.

Jag är dessutom rädd för att åka nerför i skidbackar. Jag kan inte ens sitta på en snowracer (bob för norrlänningar). Om jag ska åka får det bli stjärtlapp eller pulka så att jag i princip ligger ner i backen.

På grund av detta har det inte blivit några skidsemestrar under dessa 18 år vi levt ihop.

Fredrik har föreslagit det några gånger, men jag har inte velat betala för något så dyrt som jag inte vågar utnyttja.

Har istället föreslagit att han och Molly kan åka skidor i backen i Ulricehamn som ligger typ 1,5h härifrån. Och det har de gjort en gång hittills.

I alla fall. Jag har sagt att enda chansen att vi åker på skidsemester är typ att vi får låna en stuga så att boendet är betalt. För jag vill inte betala 10-20-30 000 för en skidresa.

Och så plötsligt dyker det erbjudandet upp. Några släktingar skulle åkt med en annan familj som inte kunde och har nu fyra sängar över i sin stuga på påsklovet.

Stella är inte jättesugen dock. Och mina tre alternativ som utmattad sjukskriven var:

  1. Vara ensam hemma i sex dagar. (Gråttråkigt och ensamt*.)
  2. Vara ensam hemma med Stella i 6 dagar på påsklovet (det går bara inte).
  3. Följa med allihop.

* = hade kanske varit lugnt och skönt om jag jobbade och bara slappade på kvällen, men eftersom jag är sjuk så skulle jag vara ensam dygnet runt och inte få någon lagad middag och bara ha det jättejättetråkigt.

Så vi åker med. Vi tror att Stella vågar testa skidor, annars får hon väl stanna i stugan med mig.

Jag tänker att jag lika gärna kan vila i stugan som hemma. Och kanske åka lite pulka i nån pulkabacke. Eller promenera. Kanske hyra längdskidor nån dag? Eller kanske våga ställa mig på ett par skidor….nääää…uuuuuuhh… läskigt!

Men vi får väl ta chansen när den kommer helt enkelt. Och det blir ju roligt för Fredrik och Molly.


Sängdag och utbyggnad

29 februari, 2020

Då blev det en till sängdag denna vecka, men det var verkligen välbehövligt. Rände runt på vc med Molly igår för olika provtagningar och läkarbesök. (Privat icke allvarlig orsak.)

Så det blev ärende både måndag, onsdag och fredag denna vecka och det är verkligen alldeles för mycket. Och vab på det.

Och det blev ingen vigsel för mig och barnen idag. Fredrik får gå dit själv. Men det är hans kusin och jag känner inte henne så bra, så det känns OK även om det är trist. Men inte första grejen jag missar så att säga…

Mitt yngsta syskon är här och underhåller barnen några timmar så att jag ska få vila. Det har blivit alldeles för mycket skärmtid dessa vabdagar. Idag får de spela igenom typ alla brädspel och kortspel vi har. Perfekt med en engagerad släkting. (Jag spelar ju också gärna, men det har mest blivit Skip-Bo med Molly denna vecka, för vi har båda varit trötta/slitna/sjuka.)

I morgon ska jag och F sätta oss och jobba med ritningarna till utbyggnaden så att vi kan skicka iväg ett startbesked för en attefallsutbyggnad.

Det blir 15 kvm (max för attefall) (12 kvm rumsyta) där carporten står idag. Vi river halva väggen vid vardagsrummet så att det blir större och har ett litet sovloft för F och en liten toalett.

Nästa år eller vid tillfälle planerar vi att bygga till altanen på baksidan så att den blir dubbelt så stor. Då får vi plats med loungemöbler (soffgrupp) och sol/vilstolar. Blir perfekt. (Vi har ju bara ett matbord på altanen idag och får ej plats med mer.)

Typ så här blir utbyggnaden, fast med annat tak.

Så det känns kul. Känner mig ivrig att sätta igång och F är också väldigt motiverad.

Men först en trökig sängdag.

Och sista vinterdagen idag! (Kalendermässigt). Jippie! Jag överlevde en vinter till!! (Den bästa på år och dag solmässigt och temperaturmässigt.)


Överbokad

27 februari, 2020

Jag tänkte att jag skulle våga boka två grejer denna vecka och se hur det gick. Men så klart så trillar det in en massa extragrejer och nu är jag helt slut.

Anledningen till att jag bara bokar en grej per vecka är ju att jag ska ha lite plats för sånt här. 🙄

I måndags var jag på utvecklingssamtal med Molly. Var även på väg in till stan för att följa med på möte med Stadsbyggnadskontoret för möte om utbyggnad, men fick stoppa mig själv. Orkade inte.

I tisdags sov jag större delen av dagen.

Igår tog jag med småfebriga Stella in till lägenheten i stan som jag lånar ibland för att få sova när huset blev städat. Men det fanns ju inget internet där och Stella ville titta på youtube, så efter en stund fick hon gå över till Fs jobb som ligger nära. Jag sov två timmar innan Stella kom tillbaka igen för medhavd lunch.

Vi gick till bibban och sen till optikern. Jag har fått lite bättre syn på ena ögat (typ lite långsynt så närsyntheten minskar), men behöver ännu svagare glas när jag läser så nu ska jag äntligen få ett (1) par glasögon med svagare nedersida och normal översida. Ska bli skönt att slippa byta hela tiden.

Är för övrigt i vanlig ordning pirrorolig över att ha valt glasögon utanför min comfortzone. Men det brukar bli bra.

~2005: Ska jag ha markanta glasögon?

~2010: Ska jag ha stora Art Director-glasögon?

(~ 2012: liknande AD-glasögon)

2016: Ska jag ha gröna glasögon resp. svarta med rosa på insidan?

2020: Nu blir det två grejer jag inte trodde att jag gillade: pilotglasögon med sån där klassisk sköldpaddsfärg. :-O (Men de passade faktiskt mitt fräkniga ansikte bra.)

Jallefall. Vi fortsätter.

Idag är båda barnen sjuka och i morgon ska jag till läkaren med Molly pga återkommande sjuklighet som bör kollas upp (privat).

Så om inte Stella kan gå i morgon blir det vab tre dagar i rad med henne.

Och på lördag är det bröllop och jag och barnen får kanske skippa vigseln pga utmattning och sen är jag själv med barnen. (Men har bett en släkting om hjälp.)

Så det var ju inte så lämpligt.

Skolmöte och optikern var ju alldeles tillräckligt utan tre vabdagar, en till dag och kväll med barnen och ett läkarbesök.

Varför blir det alltid så här?

F ska försöka komma hem tidigare i morgon iaf och igår tog han både nattning, torka av köket och matlagning. Han var ju på möte i måndags, grejade med Stella igår, ringde läkare idag och hjälpte mig att välja brillor igår så han har redan missat en del arbetstid denna vecka.

Men skönt iaf att han slipper vabba varannan dag nu när barnen är så stora.

Jaja. Tisdag, torsdag och söndag får bli sängdagar denna vecka helt enkelt. Ville gått ut i solskenet idag, men fick lägga energin på att göra lunch åt barnen. (Inget jag gör varje gång, men bra att de fick i sig nåt.)


%d bloggare gillar detta: