Det blev inte bra

15 april, 2017

Efter tre ansträngande veckor och tre dagars försök till vila åkte jag på påskfirande igår. Efter ca 1,5h fick jag lägga mig och efter ytterligare en stund fick jag ge upp och åka hem. Sov sedan 2,5 utmattade timmar och vaknade inte förrän sju på kvällen. 

Idag skulle jag ha åkt på påskfirande nummer två men efter tolv utmattade timmar i sängen kunde jag knappt lyfta armarna eller sitta upp. Lyckades duscha och äta frukost men sen fick jag återgå till sängen. 

Så här har vi dagens utsikt.

Känns ledsamt och bittert att det blev så här. Var ovanligt pepp den här påskhelgen men nu lär jag bli sängbunden flera dagar.

Det är illa när jag får beställa upp yoghurt till sängen för att jag inte klarar att gå upp och än värre när jag måste be om ett sugrör för att jag inte ens orkar sitta upp och äta med sked.

Fick t o m be barnen prata lägre för jag fick ont i öronen när de pratade med helt normal samtalston bredvid mig. Så de började prata superlågt. (Älskade barn!)

Jag har verkligen tagit ut mig dessa veckor. Har overrajdat massa gånger senaste veckan för att bli klar med barnens rum.

Men å andra sidan. Det är ju så här jag måste göra för att testa var gränserna går. Mitt handlingsutrymme ändras hela tiden i takt med att jag tillfrisknar resp. gör för mycket. Förhoppningsvis lär jag mig något samtidigt. (Men jag känner mig ju samtidigt dum som inte satte stopp i tid.)

Så vad ska jag då göra denna påskafton?

Jag har just lyssnat klart på bok tre i Lövbergaserien om en familj på 1600-talet. Läsvärd! Är glad över att det blir en bok 4 och ev 5 också. (Googlat) Får fortsätta med nån annan ljudbok. 

Sedan blir det surf på mobilen, titta på molnen och mobilspel. Youtubeklipp kanske? 

Sova blir det säkert också. 

Hoppas att jag kommer på benen ikväll och att jag åtminstone orkar röra mig i morgon. Så jobbigt att knappt ens orka gå på toa eller hämta mat. 

Jag hatar utmattningssyndrom.


Mycket mycket

13 april, 2017

Har haft två tunga veckor med stress och press. Många utomstående grejer som varit svåra att kontrollera. I påskhelgen kommer sånt som gör mig än mer pressad, nämligen aktiviteter som inte går att boka om. 

I år vill jag följa med på de två påskfirandena, men jag vet inte om det går. Har tagit ut mig dessa veckor. 

Idag vaknade jag redan vid nio och gick stolt upp och meddelade maken. Men redan efter frukosten behövde jag vila och sen stensov jag i tre timmar till! (Inte pga sömnig utan pga utmattning.)

Har lyckats jobba 45 minuter idag, men försöker ta det lugnt. Att vila för att kunna följa med till svärfar i morgon går först. Om det nu går alls. Vi får se.

Läser mina gamla blogginlägg om utmattning och ser att jag gjort stora framsteg. Men jag brottas med samma problem, om än på en annan nivå. 

Det finns så många olika saker som pressar/stressar mig och det är svårt att göra något åt vissa av dem. Stressande:

  • Aktiviteter som inte går att omboka
  • För mycket på att göra-listan
  • Deadlines
  • Saker som hänger i luften (lämna besked, lappar som ska tillbaka, saker som ska kommas ihåg och stämmas av)
  • Konflikter inom familjen
  • Passa tider
  • Oro för framtiden (bli utan uppdrag, skilsmässa, någon närstående dör, inte bli frisk osv
  • Saker som behöver göras klart pga oreda hemma eller dylikt (renoveringar, städning m.m.)
  • Telefonsamtal (tar otroligt mycket energi)
  • Sista minuten-lösningar
  • Familjemedlemmar som inte kan planera/hushålla med tiden/blir jättearga när de inte får som de vill pga att tiden inte räcker till
  • Kommunikation (mail, sms, meddelanden på nätet, och telefonsamtal som jag nämnde)

Finns säkert massa mer. 

Men livet har samtidigt förändrats mycket sen jag blev sjuk hösten 2013. 

  • Barnen har blivit mer självgående (från 2 resp 6 år till 5,5 resp 9,5 år!).
  • Vi har lärt oss kommunicera och samarbeta bättre i familjen (säger bara låg-affektivt bemötande!).
  • Jag mår bättre psykiskt efter terapisamtalen.
  • Jag har lärt mig att känna igen min kropps signaler och har lärt mig prioritera, stressa ner osv.
  • Fredrik slutade på sitt förra jobb med ständiga jobbresor och startade eget med några kollegor (lyckligare och med kortare restid.)
  • Jag blev uppsagd och har börjat frilansa hemifrån och mår bättre som introvert + att jag slipper pendla.
  • Vi har börjat köpa städhjälp och hemkörning av mat. Har välfungerande rutiner för läxor och hushållssysslor. Att få ihop vardagsrutinerna är inte längre en kamp.
  • När F slutade resa i jobbet så innebär det färre obligatoriska bortakvällar så att han kan prioritera umgänge och träning istället när han väl ska vara hemifrån. 

Och om knappt tre månader är de fyra föräldrakooperativa förskoleåren över. Ska bli så skönt att slippa sitta i styrelsen, ha jourstäd, städdagar och annat. (Kommer ju sakna det roliga, men i det stora hela kommer vi att få massa mer fritid.)

Så det händer ju helt klart bra grejer. Min förhoppning är ju att utmattningen ska ge mig den där sparken i baken att skapa mitt drömliv utifrån mina och familjens förutsättningar. Att jag inte ska fastna i det stressiga hamsterhjulet. 

(Men jag vill inte påstå att jag är tacksam för utmattningen på något sätt. Den är som ett litet helvete som jag önskar att jag hade sluppit, även om jag inser att det var oundviklig i mitt fall. Men om jag nu ändå ska gå igenom detta så tänker jag iaf dra nytta av erfarenheterna.)


När man är undantaget

12 april, 2017

Molly har haft sin två år äldre faster här hela dagen idag pga påsklov. När hon åkte hem blev M lite gnällig. Vi försökte hitta olika orsaker och provade sen med den grej som hjälper de flesta av oss i familjen: ”du kanske behöver vara själv lite?” (Med tanken att få slappna av och gå ner i varv.) Molly 9 år svarar:

”Nä, för jag är inte introvert!”

Ps. ^^ Härligt med medvetna barn som snappar upp de här sakerna. Vad bra jag hade mått av att få lära mig om introversion redan som barn. Det hade sparat mig en massa lidande. (Var runt 29-30 när jag fick lära mig mer om det.) Molly tillhör ju undantaget i vår familj.


Stor ommöblering

9 april, 2017

Galen dag idag! Satt uppe till halv två igår och diskuterade hur vi ska optimera rummen i huset. Stellas rum är för litet och sovrummet är det största rummet på övervåningen. Samtidigt sover Fredrik i Mollys loftsäng sedan några år och det är lite trångt som ni förstår. (Vi delar på oss för att vi dels har olika läggtider och dels sover bättre med varsitt barn istället för trångt i sängen/alla fyra/barn som går upp på nätterna.) Men sen kom vi på hur vi skulle göra.

Jag blev så pepp på ommöbleringen att jag knappt kunde sova. Ville göra nu! 

Gick upp redan vid sju trots att jag bara sovit 4-5 timmar (hej kortisol/adrenalin/rus!). 

Stella blev jätteglad och vi hjälptes åt att bära ut alla hennes grejer så att sängen kunde flytta dit. Sen gjorde vi ett lekrum i gamla sovrummet. Så nu har hon cirka 12 kvm istället för 5 kvm. Rätt stor skillnad…

Mollys rum gör vi om till ett tweenierum utan en massa leksaker. Molly får vara med och leka i lekrummet istället. Därmed kan vi skänka bort den stora expedithyllan och ställa in en smalare Billybokhylla för böcker och nördfigurer/actionfigurer m.m. 

Under loftsängen ställer vi en ny säng till Fredrik och så kan de sova som i våningssäng. Dagtid kan sängen funka som soffa eftersom vi har stora kuddar som ryggstöd. Sen har hon sin speldator på skrivbordet och gerbilburen i hörnet.

Vi ägnade tre-fyra timmar till att möblera om, rensa, bära ner en skänk till källaren (svågern ska få den), flytta mörkläggningsgardinen osv. 

Sen åkte vi till Ikea också (!!!). (Vi det här laget gick jag på ren adrenalin eftersom jag tyckte att det var så roligt. Hade aldrig orkat både och, normalt sett.) 

Köpte en säng till F, matta till Mollys rum (Mollys gamla hamnade i nya sovrummet), vi kikade på legoförvaring och köpte en bokhylla. Det blir nog en stringhylla till Stellas rum. För legobyggen.

Och inte nog med detta så hann vi dessutom röja upp inför städerskan som kommer hit i morgon. 

Galet!

Men jag gick och lade mig direkt när vi kom hem och sov mellan 18-20 (tur att jag aldrig blir sådär tidsförvirrad när jag sover dagtid längre). Sen nattade jag. Väldigt trött.

Vill så gärna visa vilken enorm förändring det blivit men vill få ordning på det sista först. Bokhyllan och sängen körs hem i morgon och tavlorna ska upp på väggarna. 

Här kommer en mittemellanbild på nya sovrummet när vi tömt ut det mesta av Stellas grejer. 

Jag älskar det nya sovrummet. Det är litet men känns så harmoniskt. Har ända sen vi flyttat hit tyckt att detta rum är det bästa rummet trots storleken, pga att det känns harmoniskt och är så ljust. Fin utsikt över trädgården. Vill göra om till arbetsrum längre fram (när barnen flyttat/har andra behov?).

Barnen var fantastiskt glada, hjälpsamma och medgörliga hela dagen. Till och med på Ikea! De blev riktigt nöjda med sitt nya lekrum med flera fria kvadrat till legobyggande på golvet. (I förra rummet fanns cirka 1,5 kvm fri yta på golvet.)

Det känns helt rätt att prioritera om så att barnet med störst lekbehov får det största rummet. Det där med master bedroom förstår jag mig inte riktigt på. Man ska ju bara sova där! (I nuläget kan vi inte gå runt sängen, men det gör ju inte så mycket eftersom Stella ska ligga in mot väggen. Vi får ställa sängen annorlunda längre fram.)

Ps. Vi har bott här i 3,5 år och när vi flyttade hit var Stella knappt två och lekte mest i vardagsrummet. Men nu har hon kompisar hemma ganska ofta och vill leka mer i sitt rum.


Mariga situationer

8 april, 2017

Drömde att jag panikpackade för att kunna köra hem från ett ställe jag inte ville vara kvar på. Senare skrev jag även på min c-uppsats (som jag i själva verket gjorde 2005-2006, tuffa minnen hänger kvar hörni!) och tappade bort min cykel. (Har inte ens en cykel längre.)

Vadan dessa fasansfulla drömmar då?

Jo, igår gick vi på stå-uppshow med David Batra tillsammans med svåger+svågerfru, svärmor och Fredriks moster med sambo (julklappar från svärmormor). 

Jättekul grej, jag ÄLSKAR standup. Problemet var bara att vi skulle sitta på rad 2. 

Man sitter inte på de första raderna på standup om man inte vill prata inför hela publiken och eventuellt bli förlöjligad… 

Jag satt på rad 2 på Draken när Måns Möller körde sin show för några år sen. Det var en två timmar lång pina där jag försökte sjunka ner i stolen och inte skapa ögonkontakt. (Men han var rolig!)

I alla fall.

Detta var en provföreställning i en mindre lokal i Kungälv. Batra ville alltså testa sina skämt på oss innan den riktiga turnén. Han hade t o m manuspapprena med sig som ha bläddrade i för att se så att han inte missade något. 

Men detta till trots var han fantastiskt rolig som vanligt och jag skrattade hela tiden.

Men tillbaka till det där med rad 2.

Salen var uppbyggd lite som en mindre föreläsningssal och rad 1 var nedsänkt i golvet. Rad 2 låg alltså precis i rätt höjd för scenen och stolsryggarna framför slutade i knähöjd. (Ingenting att gömma sig bakom alltså.)

Ännu värre var att det var typ 1,5 meter fram till scenen och vi hade platser precis framför. (Svågerfrun tre säten bort satt rakt framför mikrofonen (!) och ville byta plats med mig.)

Jag ville typ lägga mig på parkettgolvet bakom min plats eller sätta mig någonstans på golvet långt bak (men det hade ju varit än mer uppseendeväckande och är det något man inte vill som standuppublik så är det att dra komikerns uppmärksamhet till sig…)

I alla fall. Showen drog igång med en uppvärmare i form av Kungälvs lokala standupkomiker som direkt gick på personen bredvid mig (min man) (!!!). Han fick svara på ett antal frågor genom numret och bli förlöjligad. (Stackarn!)

När Batra kom in gick han på ett par på rad fem (!) som direkt erkände att de medvetet satt sig längre bak men att det tydligen inte hjälpte (stackare!). Som tur var blev de inte särskilt förlöjligade.

Jag försökte resten av showen se sådär ointressant och neutral ut för att inte dra uppmärksamheten till mig. Inte helt lätt när jag satt rakt framför honom… Vågade knappt ens ha armarna i kors!

I slutet av showen pekade han ut de två personer som satt precis framför mig (gulp!) och sen ytterligare tre personer direkt bredvid som skulle vara med på ett litet teaterstycke. Jag ville bara sjunka ner på golvet och lösas upp i småbitar.

Men jag klarade mig!! Lättnaden!

Aldrig mer plats långt fram… (Sa jag iofs efter Måns Möllershowen också. Måste pränta in detta i släkten som köper presenter, grrr!)


Dagens bragd

5 april, 2017

Behövde hämta ut medicin så jag gick till apoteket efter förskolelämningen. 

Normalt sett under mina utmattade dagar åker vi spårvagn en hållplats till förskolan och sen går jag hem (ca 1,3 km totalt). Men sen någon månad har både jag och Stella börjat orka gå den sträckan, så nu går jag minst 2 km per dag (2,4 om jag hämtar Molly vilket jag oftast gör). 

Idag skulle jag då dessutom till apoteket som ligger åt andra hållet. I normala fall hade jag åkt spårvagn två eller en hållplats mellan förskolan och apoteket eftersom sista sträckan mellan ändhållplatsen och apoteket kan vara jobbig nog. Dessutom brukar jag behöva åka en hållplats hem efteråt. 

Men idag gick jag! Hela vägen! 3,5km!!!

Känns bra med extra många utropstecken där.

Jag gick alltså 3,5 km!! Det tog en hel timme. Men jag gick hela vägen själv utan spårvagn.

Och då ska ni veta att min stadsdel är väldigt kuperad. Det lutar alltid åt något håll typ. Både mitt hem och förskolan ligger på ett berg. 

Men jag klarade det!

Hoppas att kroppen mår bra av det. (Tidigare har jag blivit extra utmattad av motion, men nu har jag kommit så pass långt i tillfrisknandet att motion snarare börjar göra gott.)


Måste göra något vettigt hela tiden

3 april, 2017

Jag har hamnat i en stressig period. En jag delvis skapat själv genom mina egna tankar. 

Jag har en känsla av att jag måste utnyttja varje sekund och att jag inte bara kan vara. Innan utmattningen hade jag svårt för att bara sitta ner. Jag hade alltid något att göra. 

Ärligt talat så var det sanningen eftersom jag då var nybliven tvåbarnsförälder och ständigt hade två barn som ville saker. Sen flyttade vi till hus och då fanns det miljarder saker att fixa med. Och jag blev stresskadad och deltidssjukskriven.

Jag känner den där stressen i magen hela tiden sedan några veckor tillbaka. (Har sluppit större delen av mina två år som heltidssjukskriven.)

Jag har fått tillbaka min stressaptit som jag under många år tog för mitt normala tillstånd. Men det är inte normalt för mig att alltid vara hungrig, det är stressen som vill bunkra energi inför ständiga utmaningar.

Kroppen är spänd som en vajer, kroppen är redo för alla situationer. Matsmältningssystemet går långsammare och andningen blir ytligare. Kamp, flykt, frys. Symptomen för ångest och stress liknar varandra men bakom min stress finns ingen stark oro/rädsla. Bara en känsla av att inte räcka till. 

Jag har stängt av mig själv från jobbet för säkerhets skull. Jag måste komma ner i varv först. 

Hela tiden tänker jag att jag ändå borde starta datorn och jobba nån timme. ”Få lite gjort”. Livsfarliga tankar.

Jag ska inget göra. Jag ska bara sitta här. Promenera runt lite i trädgården. Titta på insekter och blommor. Blunda mot solen.

Jag ska inte titta i kalendern, boka, planera och stämma av med Fredrik (mer än det normala en gång per dag). 

Jag måste få kortisolet ur kroppen (motion är bra så länge man inte är utmattad/tung i kroppen, så jag har tränat/rört på mig mycket de senaste dagarna). Ut med stressen, in med lugnet.

Men när jag går runt här hemma så får jag inte dra igång en massa projekt. Inte ”ska bara”. Gör jag något större så ska jag helst inte ens göra klart. Träna mig på att avbryta mig själv. Inte gå upp i varv.

Jag förstår inte ens varför jag är stressad. Klockan är ett och jag ska gå till förskola/skola halv fyra. Dagens enda aktivitet är att så nya fröer (och sitta i trädgården resten av tiden). Jag har tid.

Men jag tror att skon klämmer för att vi snart har en massa bokade aktiviteter som inte går att boka om. Jag blir så stressad av sånt. Jag har inga problem med kompisträffar och spelkvällar som lätt kan flyttas. Men så snart det vankas släktkalas, föreställning, möten med flera personer osv så blir det jobbigt. ”Nu eller aldrig”-känslan. Hatar den. Och snart är det påsk med allt det innebär i släktträffar. Visst, jag behöver inte följa med, men jag vill ju det och jag orkar ju numera. 

Nu ska jag titta på en insekt och försöka få ner kortisolutbrottet i min kropp.

Ps. Om du känner igen dig i vad jag skriver och denna känsla sällan går över så ligger du i riskzonen för att bli utbränd. Stressperioder måste följas av ordentlig vila annars ”fräter” kortisolet sönder hjärnan. Stress ska vara tillfälligt, inte varje dag. Ta hand om dig! 


%d bloggare gillar detta: