Rehab, terapi och restorative yoga

3 december, 2018

Som jag skrev tidigare idag så hade rehabprogrammet Aktiv i centrum ringt för att jag fått plats i januari. Jag fick kontakt med dem på eftermiddagen för att avstyra det hela. Jag sa att FK tvingat mig att ansöka redan nu, men att det är för tidigt. Jag vill dock gärna göra det när jag är redo, så vi satte upp en preliminär start i mars. De brukar ringa några veckor i förväg och stämma av läget. Om jag inte är redo då heller så skjuter vi upp det igen. Känns skönt.

Sen har jag möte med Grön Rehab på onsdag och då ska de se om de tror att deras verksamhet passar mig och min sjukdomsbild. Så jag kanske har två rehabgrejer på kroken, vi får se. Men går nog helst på Grön Rehab om jag får välja.

Aktiv i centrum är dock i ett lättare format. Istället för 9h/v är det 2×2 h. Man träffas på ett gym nere i stan och så gör man övningar som passar för dagsformen, t ex promenera 15 minuter på ett gåband eller lättare styrketräning om man känner sig piggare. Tanken är att man ska komma igång med lätt fysisk aktivitet samt ha något att ta sig iväg till på regelbunden basis.

Själv har jag ju då inget problem med att jag ”bara är hemma jämt” eftersom jag är iväg på vårdgrejer jämt känns det som och om det finns nån tid över så går den till barnens grejer i skolan.

Men nu har jag gått 3 av 10 gånger i terapin och förhoppningen är att jag ska få bättre verktyg att hantera mina känslor när det är klart. Så jag tror att det är värt energin det tar att gå dit. Eller ja, det klart det är även om det tar mycket energi. Arbetsterapeutbesöken fortlöper typ var tredje vecka och de är definitivt värda energin.

På dagens terapisession diskuterade vi affektreglering (hantera starka känslor). Vi pratade om ångestkurvan och om när man går över gränsen för när den intellektuella delen av hjärnan kopplas bort och amygdalan tar över. Det är då folk slåss/skär sig/super sig fulla för att glömma/får meltdowns. Studier har tydligen visat att folk får lägre IQ då. Det ante mig. Själv är jag livrädd för att hamna där och jag gör det ändå ganska ofta. En stor del av min ångest går ut på att jag är rädd för meltdowns och affektutbrott. Och när ångesten stiger så hamnar jag ju där ändå ironiskt nog…

Så vi pratade en del om hur jag kan hindra mig själv i tid (gå undan) och om de sätt jag redan använder mig av: kontrollera, validera, andas, byta ut känslan osv. (Men det krävs ju att jag inte hinner gå över gränsen om jag ska kunna använda dessa verktyg och med traumatiska eller ”smått traumatiska” erfarenheter går det ibland väldigt snabbt upp över gränsen. Hjärnan reagerar automatiskt på triggers.)

Nästa gång ska vi prata om förväntansångesten och oron som kommer inför alla kravfyllda situationer som jag beskrev i förra inlägget.

Ett av grundproblemen är att jag som utmattad har så lite energi att alla krav utifrån stressar och oroar mig. Minsta bokade tandläkartid eller en kvart extra med barnen när F är sen hem från jobbet gör att jag kan gå i taket av oro och ångest. Detta pga många dåliga erfarenheter dessa fem år. Rädsla för meltdowns och för krav jag inte kan uppfylla.

De flesta människor blir stressade när deras kapacitet inte räcker till, men eftersom min kapacitet är så otroligt låg pga utmattningen så blir jag stressad för minsta lilla.

Och kapaciteten/energin ökar inte så länge jag fortsätter dräneras på energi genom aktiviteter/press utifrån samt oron jag känner. Så jag måste arbeta på flera plan samtidigt.

Jag måste ta bort så mycket som möjligt och det som jag fokuserar på ska jag försöka göra goda erfarenheter av så att oron successivt minskas. På så sätt kan energin öka över tid. Men det är svårt att styra när man lever i en barnfamilj. Men jag gör så gott jag kan (som jag skrev om i förra inlägget).

Har i alla fall kommit igång med ”restorative yoga” eller ”sov-yoga” som nån kallade det. Det är yoga som går ut på att slappna av maximalt. Man använder kuddar och täcken och ligger uppemot fem minuter i olika avslappnade positioner. Det funkar rätt bra vissa dagar. Blir lite mer avslappnad i kroppen. (Söker på ”restorative yoga” på Youtube.)

Annonser

Hitta balansen i december

3 december, 2018

Igår hade jag två hemska ångestanfall pga att det är för mycket nu i veckan med både psykologbesök och grön rehab-möte och dessutom julfest för Fredrik på torsdag. Efter en del funderande kom vi fram till att Stella kan vara hos svågern och Molly som vill gå på scoutavslutningen förhoppningsvis kan få skjuts av en kompis ena vägen och så hämtar jag barnen vid sju.

Sen gjorde jag en kalender över december för att se över när stressiga saker infaller och se hur jag kan balansera upp det hela. Det gula är stressande och det lila är bokade aktiviteter. Har lyckats plutta dit en massa ”sängar” också som tur är, men skulle helst vilja ha fyra-fem sängar per vecka för att känna mig säker på att inte försämras.

Fick just reda på att Stellas klass bjuder in till luciatåg den 18e istället för 13e och det är samma dag som jag ska till arbetsterapeuten och dagen efter Fredrik haft julfest med övernattning. Så jag kommer alltså inte orka vara med på det. Men Fredrik och Molly får väl gå. Jag har inte varit med på många luciafiranden sedan jag blev utmattad.

Ser fram emot 27e december när allt detta är över… Men 12e-16e december blir ju också några lugna dagar. Skönt.


Framsteg och rehab

29 november, 2018

Skrev på Pebbelbloggen att Grön Rehab hört av sig för ett bedömningssamtal. Jag blev jättestressad, men några timmar senare hade jag möte med arbetsterapeuten som jobbar med Grön Rehab så hon kunde svara på mina frågor. (Hon ska dock sluta.)

Tydligen kan man stå kvar i kön ifall man inte är redo när man fått en plats. Det känns skönt. Så slipper jag det där ”nu eller aldrig”-tänket. Hoppas bara att Försäkringskassan inte krånglar.

Men upplägget lät riktigt bra. De startar alltid med en tyst stund, meditation och fika. På måndagar är det arbetsterapeutens dag med hantverk med naturmaterial eller trädgårdsarbete på odlingslotterna vid säsong. Deltagarna ska öva sig på saker som att göra fel, inte planera, inte göra klart, ta pauser osv. På onsdagarna är kuratorns dag och då är det samtal (inte gruppterapi). Kan handla om saker som förväntningar, krav, stress och liknande. På fredagar är det fysioterapeutens dag (sjukgymnast) och då jobbar man med att koppla samman kroppen med huvudet igen (tänk yoga, basal kroppskännedom, avslappningsövningar osv.).

Det ligger bara tre spårvagnshållplatser bort och för mig som ogillar att pendla är det ju perfekt. Dock så är det tre timmar måndag, onsdag, fredag samt på förmiddagar mellan 9-12 så det blir ju en stor förändring i mitt liv. (Som sover/vilar mellan ca 23.30-11.30 varje dag.) Perioden är tolv veckor lång.

Men eftersom det är nio timmar i veckan så är det tänkt att man inte ska börja med detta förrän man nästan är redo för arbetsträning 10h/v (25%). Och tanken är att man ska kunna börja jobba deltid efteråt ifall allt gått bra. Men det sker avstämningssamtal före, under och efteråt för att se hur det fungerar. Och sen samtal med läkare och Försäkringskassan.

Så det är ju inte dags än på ett tag för min del. Jag måste få upp en grundenergi först.

Eftersom det inte handlar om att ”vila ikapp” för min del längre utan om att minska dränaget i min vardag som hela tiden ”fyller på” utmattningen, så ska jag jobba på med min terapi.

Jag tror att det handlar om dels traumaterapi och triggers i min vardag, dels hitta sätt att minska ångest och oro, dels att anpassa utifrån autismen och dels att få ordning på andning, sömn, spändheten och få upp stresståligheten så att inte även kroppen flippar ut så fort minsta krav kommer. Och kanske något mer som jag ännu inte vet om.

Men jag jobbar med dessa saker, både med arbetsterapeuten, psykologen på vårdcentralen och hemma själv genom konstterapi.

Jag har iaf insett att det inte så mycket är familjelivet som är problemet längre. Vi har fått till mycket bättre rutiner och anpassningar utifrån mina autistiska behov och barnen sköter sig ganska mycket själva nu när de är så stora (7 och 11 år). Det är mest när udda saker händer som att de blir sjuka, det är lov eller F reser bort som det blir jobbigt. Men vi får fortsätta jobba med det också. Och det kommer bli bättre när jag blir bättre på att hantera mina egna affekter (känsloutbrott) och triggers i vardagen. Det har redan blivit mycket bättre, så jag är på god väg.

Sedan en vecka tillbaka försöker jag t ex röja undan för december. Jag har beställt de flesta julklapparna och planerat för olika aktiviteter. Det är en himla massa julfester för F i december och han har sagt nej till de flesta, men kommer att gå på tre stycken (ja, det blir många när man jobbar som konsult för en massa olika kundföretag). Men antingen är jag hemma med barnen eller så åker jag till lägenheten när barnen har barnvakt (eller om de åker till barnvakten). Och Molly har nog inget luciafirande i år heller. Så det blir bara ett och det måste jag inte vara med på.

Det blir nog t o m bara ett extra julfirande i år eftersom Fs syskon ville samla ihop båda släkterna för ett ”uppsamlingsheat”. Vi är alltså hos min släkt på julafton och Fs syskon är på varsitt av de andra två julfirandena (mammans resp. pappans sida) och sen sammanstrålar vi två dagar senare för att dela ut secret santa-julklapparna. (Inte helt bestämt, men troligt.)

Så julen känns helt ok för en gångs skull. Hör ni mig säga detta?? Wow! (Har ju klagat på juni, oktober a.k.a kalasmånaden och december i många år nu.)

Sen ser jag även framåt när barnen går på högstadiet-gymnasiet och uppåt för då kommer det (nog) inte vara några himla skolavslutningar, julfester, luciafiranden, scoutfamiljedagar osv. Inte som vi föräldrar är med på iaf.

Då är det bara mitt liv – som kommer att vara lugnt och Fredriks liv – som kommer att vara actionspäckat. Men jag behöver inte följa med! Han kan gå på sina tre sommarfester och fem julfester och konferenser och spa-dagar och jag behöver inte bry mig, för jag kan vara hemma och ta det lugnt. Och barnen kommer att ta hand om sig själva och sen flytta hemifrån.

Det ska bli skönt. Jättejätteskönt.

Det var kul att ha små barn, men så fruktansvärt jobbigt också. Glad att jag gjorde det, men kommer aldrig göra om det. Barn i åldern 1-3 är så himla jobbiga. Barn i åldern 6+ är bäst. Nä, jag går aldrig tillbaka. Skönt att de inte krymper igen. ^^

Men samtidigt ska jag vara stolt över mig själv att jag klarade det så bra (och ”bara” blev lite utbränd… ;-P) för för många autister funkar det inte att ha barn. Men jag ville verkligen ha barn och det fungerade även om det var tufft. (Menar inte att jag varit en extra duktig autist och att alla klarar det om de försöker, menar att autister har olika förutsättningar.)

Att ha småbarn är ju tufft för vem som helst, men extra tufft för personer som har problem med psykisk ohälsa, affektreglering, trötthet, dåligt tålamod, starka egna behov, mycket behov av vila och egentid osv.

Men jag överlevde!

Nu ska jag bara jobba på i lagom takt med min egen läkning så att jag förhoppningsvis kan börja på Grön Rehab när tiden är inne. (Bedömningssamtal för att se om Grön Rehab passar mig och min sjukdomsbild nästa onsdag (blev ombokat.)


Otajmat

28 november, 2018

Jag blir galen!

Molly var sjuk förra veckan, hon var med mig på onsdagen, Fredrik var hemma och hade sjukjour på torsdagen och sen på fredagen var Molly frisk igen men då blev Stella ”sjuk”. Jag sov när läraren ringde så F fick åka hem från jobbet och hämta henne och sen åkte de två in till jobbet igen. Så den dagen fick jag iaf vila.

Sen har jag haft fler tuffa dagar där jag tog barnen själv på fredagen när F var på LAN, på lördagen hade vi gäster/spelkväll, söndagen var städ/fixdag och jag blir uppstressad av alla dessa grejer. Sov i lägenheten på kvällen (stressande, men försöker vänja mig) och de städade huset på måndag morgon. Jag gjorde några ärenden i stan på måndagen och åkte sen hem. Då var jag helt slut, men hade en tid hos arbetsterapeuten på tisdagen så fick pallra mig dit.

Lyckades boka om ett vårdmöte från onsdag till fredag för att få åtminstone ons-tors fria till vila, men så får Stella feber på natten till onsdag. GAH!!

Hon började rulla runt i sängen vid ett-tiden och vid 03 gav jag henne medicin för det gick ju inte. Sen var hon klarvaken fram till 05 och jag somnade nog inte förrän 06…

Som tur är jobbar F hemma idag så att jag kan vila i sovrummet. S har inte haft feber under dagen så hoppas att det var något högst tillfälligt, för jag orkar inte mer.

Fredag-tisdag var ganska tuffa som det var utan att barnen dessutom skulle bli sjuka. Men sjukdomar kommer väl alltid olämpligt?

Hoppas på några lugnare dagar nu och en lugn helg (obokad för min del).

Ps. Nu när barnen är så här stora (7 och 11 år) så blir de sjuka så sällan att man inte kalkylerar för vab på samma sätt. När de gick i förskolan visste man att de var sjuka 1-4 veckor i månaden under vinterhalvåret. Vi hade perioder då de var sjuka typ två dagar i veckan i en månad. Mitt egna rekord var en sju veckor lång förkylning. Numera blir jag förkyld kanske 1-2 ggr/år så som före jag fick barn.


Jag är låg

16 november, 2018

Det blir mindre på denna blogg eftersom det blir mer på pebbelbloggen och jag orkar inte dubbelposta, så ni får läsa båda om ni vill veta mer om hur det går för mig och hur jag mår.

Jag är inne i en depressiv period som dock blir lite bättre allt eftersom medicinen börjar fungera. Men jag är definitivt låg varje dag och det beror nog också på 1. brist på solljus och 2. livet är superdupertråkigt och nästan helt utan höjdpunkter eftersom jag försöker vila till mig mer energi.

Igår kände jag att jag inte stod ut längre efter tre dygn hemma och nästan två veckor utan någon rolig aktivitet. Skulle åkt till min kompis idag men hennes barn blev sjukt. Åkte istället till bibban en timme och lånade massa bra böcker, men vägen hem blev tung och sen var jag utmattad resten av dagen. Såååå trött på att vara trött. (Nivå 6 nedan.)

Balansen mellan vantrivsel, ingen input och understimulans versus överstimulans och utmattning är så svår. Lättast vore ju att alltid vara hemma och vila/göra återhämtningsgrejer, men jag måste nog ändå göra roliga saker ibland, för annars blir jag bara ännu mer deppig.

Tänker en kul grej i veckan. Och en-två måstegrejer. Kortare saker då alltså och inte två dagar på raken.

Sen en tid tillbaka bokar jag max ett vårdbesök i veckan, det är helt klart lagom. Kommer varva traumaterapi och arbetsterapi (praktiska vardagsgrejer) nästan varje vecka nu under december.

Blir för övrigt lite trött på de som säger att utmattningssyndrom är en psykisk sjukdom. För mig är det en mycket fysisk sjukdom (också). Den känns i hela kroppen.

Men jag vet att inte alla blir sådär trötta i kroppen så länge som jag varit det. Men för mig finns det liksom ett fysiskt hinder till att gå och arbetsträna. Min kropp lägger av.

Igår låg jag och lyssnade på Mollys irriterande mobillarm i femton freaking minuter innan det stängdes av av sig själv. Hade jag kunnat gå och stänga av det så hade jag gjort det. Men mobilen låg på övervåningen.

Hoppas bara att jag får mer energi innan arbetsträningen börjar, känner mig stressad. 😦

Sen tror jag att jag måste lösa mina traumagrejer innan jag kan slappna av. När kroppen slutar vara kroniskt spänd så kommer jag inte bli lika trött. När ångesten går ner så blir jag mindre trött. Allt hänger ihop.


Lite om senaste dagarna

14 november, 2018

Det har hänt en del grejer som vanligt. I söndags hade Stella barnkalas. Vi var tvungna att bjuda åtta barn (pga rättvisa och att hon har många kompisar) varav ett barn bjöd in sig själv. Två svarade inte ens och av dessa barn kom ett barn (det hade nog blivit en miss i kommunikationen där pga skilda föräldrar).

Men det var i alla fall åtta barn + Molly hemma hos oss i söndags. :-O Vi körde standardbarnkalas 1A med korv med bröd, fika, fiskedamm och samma lekar sen Molly fyllde 4 år. Ett koncept som funkar.

Stella hade gosedjurstema så vi byggde upp en lekmiljö med café, myshörna och läkarmottagning i vardagsrummet.

Kalaset gick bra och efter 1h och 20 min kunde jag gå upp och vila (då var glassen serverad). F, Molly och Ms pappa (vår kompis) fixade det sista med fiskedamm och klubböppning (varför gör de klubbor för barn som är omöjliga att öppna för barn? Minns förrförra kalaset då jag öppnade typ 15 klubbpapper åt lika många barn.)

På kvällen åkte jag till lägenheten för att slippa vara hemma när städarna kom på måndagsmorgonen.

Glömde dock akvarellfärgerna hemma samt hade glömt att jag tagit hem skeden igen, så fick rita serier istället (med en ovässad penna pga glömt pennvässaren också) samt äta musli med gaffel… (Ska se till att vi får köpt in alla nödvändiga köksgrejer.)

Det var svårt att somna som vanligt och sen vaknade jag vid sju av klamp i trappan. Lägenheten är väldigt tyst trots att den ligger i centrum, men om nån rör sig på gården eller i trapphuset så hörs det.

Somnade om vid nio och vaknade elva av att nån tryckt på porttelefonen. Obehagligt ljud! Men troligen nån som ville bli insläppt på gården (flera trappuppgångar) och tryckt på massa knappar, för det slutade snabbt.

Jag tog en sväng till konstnärsaffären (äntligen! Har velat gå dit flera gånger på sistone men inte kunnat), biblioteket och sen till psykologen på vårdcentralen. Läs mer om det på Pebbel Art.

Nu är alla barnens kalasfirningar äntligen över. Släktkalas, två födelsedagsfirningar, LAN-kalas för Molly, gosedjurskalas för Stella samt bjudning för några släktingar som inte kunde komma på släktkalaset.

Och om drygt en månad är det jul… Tjohooooo… 😩

Men ska försöka lägga upp ett rimligt schema över julveckans alla firanden. Tänker mig minst en vilodag mellan varje firande och att jag går och vilar eller åker hem när jag behöver det.

Ska försöka att inte få panik och känna mig fångad av förväntningar (läs mer om det här). Det tar ju mindre energi att göra själva grejen om jag inte oroar mig flera mååånader i förväg (oops!) samt får ångest (läs inlägget i länken).

Det blir ju liksom trippelt jobbigt om jag:

  1. Oroar mig före julfirandet (rädd för att inte orka)
  2. Är extra spänd hela julfirandet (”måste orka”)
  3. Blir dränerad av julfirandet (pga utmattad, introvert och autist).

Men om jag får bort punkt 1 och 2 så skulle ju utmattningen bli mindre. Detta ska jag och psykologen jobba med.

Min pappa fyllde föresten 60 i söndags. Det måste ju betyda att jag blivit jättegammal (35) och ja, så är det. Vi ska fira pappa med hemlig grej när han kommer ner till Göteborg i jul (han vet om vilken dag, men inte mer än så). Mamma fyllde ju 60 för snart två år sen (feb 2017) och då åkte vi till Kanarieöarna hela ursprungsfamiljen+partners och barnbarn.

Nästa år fyller svärfar 60 och om tre år fyller svärmor 60 år. Ja, vi har en ung släkt. Fredriks mormor är bara 81 år och hennes man och fd man (Fs morfar) är 85-86 år. Mina mor- och farföräldrar lever inte längre, men de var äldre.

Härlig blandning på detta blogginlägg. ^^


Grejs vi gjort + Mollys nya frisyr

5 november, 2018

Efter ett höstlov fullt av aktiviteter och orutiniga kvällar så behövde vi ha en komma ikapp-dag.

Så idag kom vi ikapp. Vi sammanfattade det så här nu på kvällen:

Sara: kört tre tvättar, röjt hela huset, kört diskmaskinen, klippt Mollys hår, sovit 2 timmar, skrivit klart min och Mollys önskelista och Stellas är snart klar, burit ut returerna, bytt alla sängkläder och lakan, tagit med barnen på höstpromenad, vikt in en massa kläder, nattat barn.

Fredrik: burit in alla trädgårdsmöbler och sommardäcken i förrådet, kört Stella till simskolan (men det var höstlovsstängt!), köpt present och lämnat och hämtat Stella på kalas, jobbat några timmar, lagat mat, färgat Mollys hår och ska snart torka av köket.

Och barnen har städat sina rum (med bara en påminnelse!) och Stella har gjort läsläxan.

Galet vad man hinner med utan att stressa om man bara gör. Jag har ju även vilat en del och spelat dataspel.

Kan tycka att dessa göra-söndagar kan vara ganska sköna. Mår bra av att få vara till nytta. Är så trött på att vara sjukskriven. Vill ha mer energi så att jag kan ta tillvara på mitt liv bättre.

Mollys hår då? Jo, hon har ju vägrat klippa det hela livet så vi har bara toppat. De senaste åren har hon haft fläta dag som natt eftersom håret blir superrufsigt på bara en dag. Så äntligen kom dagen när hon sa att hon ville klippa det kort.

Men vi avvaktar lite med kortklippning och körde en semivariant först.

Torka rumpan-långt hår

Hon hade först turkosa toppar, men färgen gick inte riktigt ur så vi blekte och färgade lila. Den färgen gick dock ur, därav två nyanser av blond.

Nu är det turkost igen. Fint!

Blev så nöjd med snedbenan också! Stella har snedbena, men Molly har kört med mittbena i alla år.

Vi får se om Molly vill klippa det till axlarna/halsen sen eller om detta blir lagom? Nu har barnen lika långt hår. (Men det får bli sovfläta i alla fall, hennes hår rufsar sig lätt.)


%d bloggare gillar detta: