Målsättning energibalans

11 oktober, 2017

Appropå förra inlägget om det med energibalans så tänker jag sätta upp ett mål som jag kan jobba mot.

Om vi tar de 2,5 sista månaderna detta år och säger att jag ska ha ”skedar kvar” hälften av dagarna (så kan jag senare jobba mig upp mot 2/3 av dagarna). Det känns rimligt och då kommer jag att spara en massa energi.

Så här har det sett ut hittills under 2017.

Bortsett från maj och september har resultatet varit uselt. Men inte ens dessa två lugnaste månader har jag kommit upp i hälften av dagarna.

Så nu lägger jag in stöten… genom att inte göra så mycket. Alltså satsar på att inte satsa så mycket. Sakta ner. Säga nej.

Det är ju inte helt lätt att styra eftersom många saker som jag inte kan påverka också sker. Men jag ska försöka hålla så pass luftigt i schemat att det inte spricker när något obligatoriskt kommer.

Blir ju spännande sen i juletid… Men får tacka nej så mycket som möjligt helt enkelt och prioritera vårdbesök. Tur att de flesta fyllt år nu i alla fall.

Ps. En positiv grej med min troliga AST är att jag är jäkligt principfast och har stark självdisciplin. Har jag väl bestämt mig så är jag mycket svår att rubba. I detta läge är det ju tyvärr inte bara jag som bestämmer, men jag ska göra mitt bästa.

Annonser

Balansera energinivån

11 oktober, 2017

Var hos arbetsterapeuten idag och fick nya insikter.

Jag ska dra ner på tempot ytterligare nu.

Jag har i uppemot fyra år använt slut på all energi i princip varje dag. Inte konstigt att jag inte får mer energi.

Nu har jag lyckats bli av med en del dränerande saker som t ex föräldrakoopetativa förskolan och en del krav/stress/press i vardagen pga anpassningar och smarta lösningar.

Men det räcker inte med att fortsätta tuffa på som förut och hoppas att energin kommer tillbaka med tiden.

Eftersom jag numera knappt har några hjärnskador kvar från stresskraschen 2013 (minnesproblem, inte kunna hålla tråden, känna sig osmart, hjärntrötthet i vardagen osv.), så är lösnigen på energibristen att jag dels måste minska energidränaget i vardagen och dels måste bygga upp mina reserver.

Om alla får en full mugg med energi varje dag och aldrig hinner utnyttja all energi innan dagen tar slut, så är energin inget problem. Det är tiden som sätter gränsen för vad man hinner/orkar med på en dag.

För mig och andra med t ex utmattningssyndrom/ME-CFS/autism/dylikt som har energi som valuta så funkar det annorlunda.

Våra muggar är inte särskilt välfyllda på morgonen. Oftast hinner vi göra slut på all energi på en dag. Dåliga dagar måste vi börja dricka ur morgondagens mugg. (Då har vi ännu mindre energi kvar i morgon.)

Ett släktkalas/läkarbesök/annan ansträngande aktivitet kan förbruka fyra dagars muggar eller liknande och därmed blir vi sängliggande efteråt.

Så jag ska minska på dränerande aktiviteter så mycket jag kan. Jag ska bli ännu noggrannare med att undvika det som är jobbigt och göra det som kroppen behöver, t ex vara i flow, gå i naturen och vila.

Detta trots att jag numera känner mig lite piggare.

Men piggheten medför inte att jag kan börja trappa upp, för då kommer jag aldrig få energi över. Jag behöver nå stadiet där jag kan hälla över kvarbliven energi i muggen för nästa dag.

Som det är nu tittar jag på kommande vecka och portionerar sedan ut energin på de dagar jag behöver mer energi. Därmed blir det ingen energi över på de andra dagarna som därmed blir sängdagar.

Nästa vecka:

En ganska tuff vecka med aktiviteter två dagar i rad. Måste vila mån, tis, fre och söndag så att dessa dagars energi ska räcka till frisörbesök, autismförutredning hos psykologen och kompisträff på helgen. (Kul men både tar och ger energi.)

Så ska det inte behöva vara.

Och därför vill jag inte behöva börja arbetsträna för tidigt. Hoppas att läkaren och Försäkringskassan förstår det.

Det här är ju grundläggande kunskap om hur utmattning fungerar, men ibland behöver man en påminnelse. Bromsa och hålla igen trots att det finns energi. Finns inget tråkigare. Men om jag ska bli frisk så är det nödvändigt.

Så nu blir det fokus på det viktigaste i mitt liv.

  1. Kroppen: Mat, rörelse, sömn/vila. Göra saker jag mår bra av.
  2. Familjen (vi fyra).
  3. Grundläggande hushållssysslor/fungerande vardag.

Släkt, vänner, välgörenhet, hjälpa till, arrangera saker, engagera sig, hobbies som också tar energi, traditioner (julen i antågande!) osv. får komma längre ner på listan.

Allt som tar energi ska vridas och vändas på för att se om det går att prioritera bort eller förändras. Finns det lättare lösningar?

Det känns rätt.

Hoppas att det här är vägen mot ett tillfrisknande. (I så fall känns det nästan för bra för att vara sant!)


Det där med intelligens

11 oktober, 2017

Om drygt en vecka ska jag göra en förutredning för att ev få en autismutredning.

I autismutredningen ingår ett intelligenstest. De som får diagnosen autismspektrumtillstånd (fd aspergers syndrom, AST) är normalintelligenta eller extra intelligenta till skillnad från de som får diagnosen autism som ofta är försenade i utvecklingen.

I alla fall.

Det finns en fråga som är något i stil med om man är mest rädd för att bli kallad ful, elak eller ointelligent. För mig är skräcken det sistnämnda. För jag vet att jag varken är jätteful eller elak (och det förstnämnda bryr jag mig ändå inte om).

Men det där med intelligensen är ett komplex jag har. Jag är rädd för att vara osmart.

Jag vet inte var jag befinner mig på normalfördelningskurvan eftersom jag inte vågar testa mig. Jag är rädd för att bli besviken. Och det tror jag att jag kommer att bli.

Jag umgås mest med vrålsmarta människor, för det är den typen som jag har mest gemensamt med.

Då kan man ju tro att jag också är vrålsmart för att kunna matcha, men jag vet inte. Jag kan inte bedöma det.

Det finns ju en bild av att ASTare dessutom ska vara vrålsmarta (men kanske lite rigida och egensinniga) och att de ska ha särskilda talanger som fascinerar. Om man inte har det då? Om man är medelmåttig i jämförelse med sina vänner?

Jag har ju starka sidor som t ex bra gehör, en känsla för struktur och organisering/sortering (hej Excel!), bra på geografi och superb på spelet Ticket to Ride (man ska samla på tågkort i olika färger för att kunna bygga järnvägsbanor. Jag samlar på alla färgerna på en gång, tydligen klarar inte mina medspelare det.). Men det är ju inga exceptionella förmågor direkt.

Eller umgås jag med för smarta människor kanske?

I vilket fall som helst så skulle jag helst inte ta ett intelligenstest och fortsätta leva i ovisshet om hur smart eller osmart jag är. (Och om det inte blir någon utredning så slipper jag ju.)

Å andra sidan är det nog skönt att inte vara supersmart, för det skulle vara frustrerande att umgås med folk då eftersom de flesta nog skulle upplevas alltför tröga i tanken.

Nä, jag får försöka minska mitt komplex. Det viktigaste i den där frågan om ful, elak eller ointelligent är väl att vara snäll tänker jag.


Mjuka saker

10 oktober, 2017
  1. Bebishud
  2. Gerbilpäls
  3. Hästmular
  4. Jag när jag tittar på Disneyfilmer.

Jag gråter aldrig när jag läser böcker, ser på nyhetssändningar om katastrofer, när kändisar dött osv. men sätt på valfri episk Disneyfilm och jag sitter med tårar i ögonen och gråten stockad i halsen filmen igenom.

Obs. Spoilers om Vaiana, Tarzan, Rapunzel och Frost.

Förr grät jag på klart episka ställen som när Jane bestämde sig för att stanna med Tarzan i djungeln och den fantastiska Two worlds Finale-sången drog igång. Eller när Rapunzel äntligen fick träffa sina föräldrar.

Men nu gråter jag redan när Vaiana börjar sjunga ”En gräns mellan himmel och hav, som kallar…Kan nån förstå, hur långt den kan nåååå?” Alltså, filmen har knappt börjat! Eller när farmodern dör och blir en ande i form av en manta! Vågade inte se slutet idag när Vaiana ger tillbaka stenen till den där vad det nu är, för då skulle jag bryta ihop.

Eller i Frost när Elsa bygger ihop sitt snöslott eller när Anna kommer och försöker övertala Elsa att komma hem. (Och då ska vi verkligen inte prata om när Anna offrar sig för att rädda Elsa och sedan återuppstår.)

Jag blev aldrig så här gråtig över ”fina” saker förr. Bara över sorgliga filmer förstås, men såna kollar jag aldrig på längre, det går ju bara inte.

Tror det började nån gång när jag fått Stella och insåg att jag blev helt rörd av det där med Rapunzel och hennes familj. Grät också i början av Frost för att Elsa och Anna såg ut nästan som mina barn (en blond äldre, en rödhårig yngre)!

Blödig som attan helt enkelt. En riktig mjukis.


Istället för tandtrauma

10 oktober, 2017

Varning: läs ej om du har tandläkar/tandskräck.

Igår var vi hos tandläkaren för tredje gången på en månad. Stella skulle laga en tand och dra ut en annan som mystiskt nog gått sönder.

Vid första tillfället var tandläkarna helt chockade över att inget syntes för 1,5 år sen och att tanden nu hade gått av till hälften. Igår sa tandläkaren att det inte kan vara pga karies. Men någon annan förklaring fick jag inte.

(För säkerhets skull har vi gått över till eltandborste och vi är supernoga med 2×2 minuter varje dag, Stella har fått en tandkräm med extra flour på recept och vi har stenkoll på småätande, undviker sura och söta drycker in i det sista (kolsyra, citronvatten, saft osv.))

I alla fall.

I torsdags var Stella där på informationsträff om vad som kommer att hända. De visade alla steg på en gosedjursdrake med tänder i munnen.

I går hämtade jag Stella på skolan och hon såg rätt blek ut. Men jag pratade med henne och bekräftade hennes känslor.

Allt gick bra fram tills hon satte sig i tandläkarstolen. Då såg det ut som att hon skulle kräkas/svimma/få ett ångestanfall. Jag riktigt såg på henne hur dåligt hon mådde (pga vet precis hur det känns). Men det blev bättre när hon fick ett glas saft med lugnande medel och sköna kuddar så att den hårda tandläkarstolen blev mer som en fåtölj.

Efter en kvart var hon lugn och dåsig. De satte igång med att bedöva tandköttet.

Jag har läst att rödhåriga har gener som gör att de är svårare att bedöva/söva (Fredrik fick t ex en riktig hästdos när han skulle operera bort blindtarmen när han var 14!). De fick ta dubbel dos av bedövningsmedlet innan tanden ”somnade” på Stella.

Själv satt jag på en stol på andra sidan spottkoppen och höll Stella i handen i 50 minuter. Var så spänd i kroppen (förväntansoro) att jag hela tiden fick säga till mig själv att slappna av i axlar, ben, armar osv. Kände mig lite som jag hör att pappor gör på förlossningar. Typ att det gjorde ont i handen av att den födande kramade den så hårt… ^^ (nä, men det är inte alltid lätt att sitta bredvid heller).

De lagade ena tanden och sen fick de karva fram rötterna i den andra. Det fanns ingen krona att greppa i eftersom den gått av, så de fick gräva med skalpell. När tandläkaren sa ”hämta hovtången!” så började jag må lite illa… Men det gick bra.

Det där med att dra ut tänder är inget nytt i vår familj eftersom Molly drog ut sina framtänder när hon var 2,5 resp. 4 år. Detta efter att de blivit inflammerade efter ett rammel när hon var 1,5 år. Men då fick hon inget lugnande. Hon satt i mitt knä, de tog fram stora tången och KLIPS så var tanden ute.

Men Stella är äldre, mer ängslig och så ville de väl inte att hon skulle få några men av detta.

Om en månad ska vi dit igen för att laga ytterligare en tand. Men då utan lugnande.

Efteråt fick Stella ligga kvar en halvtimme. Folk är nämligen ostadiga på benen efteråt. Stella vinglade runt som en fyllkaja de närmsta timmarna så jag fick hålla i henne.

Men hon hade inte ont på resten av dagen. Tandläkaren rådde oss att ta alvedon, men det behövdes inte. Kanske de rödhåriga generna igen?

Stella fick med de två tandrötterna i en liten skattkista och så lade hon dem i ett glas vatten. Tandläkaren sa att tandfén brukade ge en extra stor peng till barn som varit så duktiga och dragit ut tanden.

Synd bara att tandféns ombud inte hade några mynt hemma… Men jag löste det lite kreativt istället.

Nu har Stella en lagad fin tand och en glugg där första kindtanden skulle sitta på vänster sida nere. Men det är en mjölktand så det kommer en ny om några år.

Men långvariga gluggar är något vi vet allt om i denna familj. Vad konstigt det såg ut när Mollys nya framtänder kom 2,5-4,5 år senare! (Molly när hon tappat den nedre framtanden. Hon saknade alla fyra ett tag och kunde stoppa in mat i munnen utan att gapa. ^^)

Själv har jag en mjölktand kvar. Det kommer ingen under. När den går sönder kommer jag antingen ha en glugg eller behöva skaffa protes.


Outhärdlig längtan för vissa

9 oktober, 2017

Molly lider sig igenom dagarna i väntan på sin födelsedag. Hon började planera sitt kalas redan i april (halloweenkalas med massa läskiga detaljer, det blir dock biokalas och/eller LAN istället) och i somras började båda barnen fråga hur många dagar det var kvar.

1 oktober blev de lyckliga för då visste de att det snart var dags.

Helgen har varit olidlig. Molly räknar ner, men tiden går så oändligt långsamt.

Hon längtar mest efter sina Warhammer space wolves-miniatyrer som hon ska måla. Hon verkar vara ganska säker på att hon ska få dem, tur att hon ska få det.

Antar att idag blir den värsta och segaste dagen av dem alla. Dan före dan. Kommer hon kunna sova i kväll?

Jag minns själv hur magiskt det var. Hur hela dagen var tillängnad en själv och hur viktigt det var att dagen blev bra.

Själv hade jag en del dåliga/deppiga/gråtiga födelsedagar i tonåren och de mellan 20-34 var inget att hänga i julgranen direkt. Det är inte kul att fylla år längre.

Tror magin dog till förmån för ångest när jag fyllde 15 år. Eller när jag fyllde 14 år, önskade mig Spice Girls och No Doubts cd-skivor samt träskor och glatt meddelade det till klass-”kompisar” när jag kom till skolan. Och så tittade de konstigt på mig. ”Träskor? No Doubt? Önskade du dig det?” (Att jag önskat mig Spice Girls vågade jag inte nämna.)

Och sen skulle vi spela softball på gympan och då var den dagen var förstörd (gillar varken softball/bollsport eller himlande blickar och ifrågasättanden). (Jag var jätteglad åt mina träskor. Så kunde jag ränna runt i trädgården utan att riskera att snubbla i pappas träskor i storlek 45.)

Men jag hoppas att Mollys lyckliga känslor kring födelsedagar varar några år till. Tror att hon kommer att bli meganöjd med sina presenter i år!

Ps. Om ni vill veta vad en nördig tioårig 00-talist får nu för tiden så blir det Warhammer, ett gamingtangentbord med knappar som lyser i olika färger, en porslinsälva (ärvd från mig och länge beundrad. De får varsin.) och en D.Va-pistol-cospraygrej i naturlig storlek beställd via Ebay. De får varsin. (Molly vill börja med Cosplay.)

D.Va från dataspelet OverWatch.


Fler som jag

7 oktober, 2017

Jag följer ett Instagramkonto som heter @aspieaesthetic som återpublicerar autister som taggat sina bilder #doilookautisticyet (do I look autistic yet). Detta på grund av att så många autister får höra ”men du ser ju inte autistisk ut!” när de berättar. Som om det fanns ett autistikt utseende?

I alla fall. Genom detta konto hittar jag en massa andra autister och det är smärtsamt med all igenkänning.

Hittade bland annat denna text av @shmoozissou som jag känner igen mig i väldigt väl.

Om du är som jag som oftast inte orkar läsa långa halvpoetiska texter så har jag markerat de viktigaste bitarna. Mina tankar kommer efteråt.

När jag gick i grundskolan tänkte jag att jag var en häxa. En utomjording. En konstig typ som inte passade in. Jag förstod mig inte på andra och andra förstod inte mig. Jag verkade ha helt andra behov än andra barn.

Jag är alltid lite för mycket. För känslig. Mina behov är så starka. Är jag törstig så måste jag dricka nu. Är jag hungrig så blir jag arg. Blir jag svettig och överhettad så kan jag inte prata för all energi går åt till överlevnad.

(Läste igår om det där med selective mutism och att autister kan ha svårt för att prata i vissa situationer, t ex när de har hög ångest och/eller starka känslor. Det fick mig att förstå varför jag inte kan prata första halvminuten efter att jag slagit mig. Jag bara kan inte få fram ett ord, för all fokus går åt till att hantera smärtan. Fredrik blir alltid jättefrustrerad på mig för han vill veta hur det gick. Men jag kan inte svara. (När barnen/andra slår sig frågar jag dem inte hur det gick förrän efter en stund trots att de visst kan prata, men jag behandlar automatiskt andra som jag själv vill bli behandlad när jag har smärta.))

Jag pillar och viftar på tårna. Rör alltid på någon kroppsdel. Följer rummets konturet med tårna. Läser texter jag ser om och om igen. Har alltid en sång i huvudet. Alltid! (Hej öronmask!) Ibland fastnar knepiga ord i huvudet. Upprepar t ex leprechaun eller recidiverande i huvudet om och om igen.

Jag var jättekänslig för kläder när jag var liten. De fick inte sitta åt, de fick inte röra naveln, de fick inte klia. (Samma fortfarande). Nu lever jag ett liv i bomull och mår mycket bättre.

Jag minns alltför bra. Jag minns det mesta i min barndom. Jag minns vad som hände under olika perioder i mitt liv och hur det kändes. Jag har insett att inte alla har det så.

Jag kan inte nog poängtera vilken enorm lättnad det är för mig att ha hittat autismen. Den talar om för mig att det finns fler som jag. Jag är alltså inte galen! Det är medfött, det sitter i hjärnan och jag behöver inte ändra på något. Bara förhålla mig till det.

Det finns fler som jag!


%d bloggare gillar detta: