100!

16 juli, 2018

Jippie! 100 följare på Pebbelprojektet!

5,5 månader tog det. Har inte gjort några reklamförsök annat än här på bloggen och på min vanliga instagram. Resten har kommit via hashtaggar.

100 följare kanske inte är så mycket i jämförelse med andra, men det är fler än på mitt vanliga konto och det är ett bra delmål.

Andra delmål har varit att bli delad och repostad. Det har jag blivit tre gånger av folk utanför familjen.

Nu satsar vi på 200!

Ps. I morgon lär jag vara tillbaka på 99 igen. Det är typ två steg fram, ett tillbaka när det gäller följare. Många börjar följa bara för att få en följare tillbaka, men så jobbar inte jag. Jag följer bara andra som skriver om psykisk ohälsa och/eller autism och dylikt på Pebbelkontot. Gärna i kombination med konstterapi.

Annonser

Norrbottniskt liv

13 juli, 2018

Femte dagen på resan och jag är så sanslöst trött och utmattad. Ligger ner mest hela tiden. Inte konstigt alls med tanke på de senaste veckorna, men det är svårt att hålla humöret uppe. Känns så deppigt att inte orka göra några roliga saker.

Igår åkte vi till stranden nära Luleälvens utlopp i Bottenviken. Barnen badade massor medan jag låg på mage under ett parasoll och vilade. Orkade dock traska runt i vattnet en stund.

Hittade föresten en hel näve full med rostiga spikar och skruvar i vattnet! Hittade även gamla handtag och grejer så undrar om nån typ dumpat en gammal byrå i havet och att brädorna ruttnat bort? Pratade med en person som sa att de plockat flera högar med spik vid ett annat tillfälle. Kul att trampa på rostiga spikar på badplatsen…

Det är 26-28 grader här i Luleåtrakten så det är lika varmt som i Göteborg. Jag är mest inomhus/i skuggan dagtid och så åker vi ofta ut med bastuflotten på kvällstid när det är mer behagligt.

Barnen leker för övrigt jättebra här. De har suttit fokuserat och byggt med plusplus i flera timmar på raken t ex. Idag lekte Stella på flotten och fångade vattendjur med håv. De kan ju lätt bli understimulerade så här på landsbygden, men i år har de hållit ihop bra. Skönt nu när de är äldre.

Det är för övrigt inte särskilt mycket mygg just här. Skogen ligger bortom den stora ängen och det är ganska bra röjt, så då blir det mindre insekter. Men vi använder Thermacell (apparat som utsöndrar frånstötande lukt) och myggmedel.

På måndag ska vi åka till Kvikkjokk vid Sarek-fjällen.


Resestrul

11 juli, 2018

Det blev inte riktigt som vi tänkt på resan norrut, men det blev rätt bra ändå.

Eftersom vi valt ett kvällsflyg pga pris och att jag vägrar gå upp mitt i natten för att flyga på morgonen (om det finns alternativ, det gör det inte till Kanarieöarna med Ving), så kunde jag sova ut. Vi höll på med de sista förberedelserna mellan 13-17. Det tar mycket tid.

Fredrik lämnade gerbilen hos djurvakten som ska bo hos syskonet L och hämtade upp L som också skulle med. Sen tog vi spårvagnen till Korsvägen.

Flygbussen skulle komma 17.46, men tiden kvar varierade mellan 13 minuter, 9 minuter, Kö osv. Vi blev stressade och ringde till bussbolaget. Till slut kom en kraftigt försenad buss (efter typ 20 minuter). Men vi hade marginal så vi skulle hinna ändå.

Var ganska stressade även på flygplatsen, men när vi kom in till gaten hade flyget försenats med 45 minuter. Tydligen var det förseningar på de flesta flyg.

Vi insåg att vi skulle missa anslutningsflyget på Arlanda, men hoppades att de skulle vänta in oss. Tog det med ro.

Sen började det åska och spöregna, så personalen kunde inte gå ut och hämta/lämna väskor m.m. Flyget blev ännu mer försenat. Efter nästan två timmar kom vi iväg.

På Arlanda fick vi veta att flyget inte väntat och att vi skulle gå till servicedisken för ombokning. Vi sprintade för att komma dit snabbt och det var tur för kön bakom oss var lång och varje ombokning tog lång tid.

Vi fick bo på Clarion hotell och fick 150kr i matcheckar var. Gött ändå. (Hörde om andra som kunde flyga till en annan stad och ta bussen). Men vi skulle bli tvungna åka med flyget 8.15. Morgonflyg…morr…

Klockan var 22.30 när vi hade lämnat väskorna på rummet. Stella var helt lyrisk över det fina hotellet. Hon var jättenöjd med att få sova där.

Jag kunde inte hitta min mobil och fick lite panik. Till slut hittade jag den i en påse där jag trodde att Molly letat, men hon hade bara kollat i min jacka i påsen. Phu!

Vi försökte hitta en kvällsöppen restaurang och hamnade på McDonalds. Urk. Men de hade iaf en vegetarisk hamburgare som var helt ok och sötpotatispommesen var jättegoda. L hittade en vegansk hamburgare, bra! (Annars äter vi alltid på Max – deras är goda och de har flera goda veggoburgare att välja på.)

Vid tolv släckte vi lampan och klockan ställde vi på 06. Snark! Själv sov jag mellan ca 01-05, ganska bra ändå med tanke på belastningen/stressen.

Vi åt god frukost på hotellet och checkade in igen. Hela Arlanda var varmt och fuktigt och jag trodde först att jag var sjuk. Men sen fläktade jag med solfjädern och insåg att det bara var pga värmen…

Vi köpte godis och dricka för 300kr i matcheckar innan vi gick på planet till Luleå. Personalen på SevenEleven sa att en person handlat för 750kr i matcheckar vid fem på morgonen samma dag… ^^

Jag var sömnig på flyget. Försökte vila på min specialsovkudde för folk som vill sova framåtlutande, men det var i vanlig ordning omöjligt att somna…

Molly hade för övrigt råkat läcka ut ca en deciliter Mountain Dew-dricka i sin tygpåse/väska, vilket vi upptäckte när vi satt fastspända på planet. Prylarna klarade sig, men ganska snart började påsen läcka ner på sätet och i Mollys händer. Jag fick till slut fram ett paket näsdukar så att jag kunde proppa ner några i väskan för att suga upp det värsta. Det funkade. Phu. Men canvasen stod ändå emot ganska länge måste jag säga… ^^

I bilen hem till pappa (40 min) låg jag ner i baksätet bredvid Stella och försökte sova. Galet trött. Tänk den som ändå kunde sova genom att bara luta huvudet lite…

Sov i två omgångar på dagen. Hatar att gå upp efter halva natten för mig, det kvaddar hela dagen.

På kvällen hade vi grill och bad på bastuflotten. Jättemysigt. Men jag var så trött och utmattad.

Får nog vila några dagar nu efter dessa packnings- och resedagar…


Nya kvällsrutiner

8 juli, 2018

Jag fick en snilleblixt igår. Vi har haft trassliga nattningar några månader nu och det har tagit mycket energi.

Stella (snart 7 år) har fått ett mindre sömnbehov och somnar sällan före 21.30-22. Molly (snart 11 år) har ett ännu mindre sömnbehov och somnar runt 23-00 – även på vardagar! (Hon är som sin pappa).

Eftersom F somnar så sent pga behöver vara själv 2-3h innan han kan lägga sig (introvert och nattuggla), så har han optimerat morgnarna så att de kan gå upp 7.25 och ändå vara i skolan vid 8.05.

Så barnen sover nog lite längre än andra skolbarn kan jag tänka mig… ^^ (De har ca 8 min promenad till skolan.) Därmed blir de mindre trötta på kvällen. (Vi är kvällsmänniskor alla fyra.)

I alla fall.

Barnen vågar inte somna själva på kvällarna och jag orkar inte natta hela kvällarna, utan vill ha lite barnfri tid med F.

Tidigare har vi provat att jag nattar Stella vid 20.30 och om hon inte somnat till 21.30 så fick hon gå in till Molly. Men det funkar sällan bra att de somnar tillsammans, de kommer ofta ner till vardagsrummet med diverse ”ärenden”…

Så slog det mig att jag och F kan ta vår tv/partid före nattningen. Barnen sitter gärna vid datorn och mobilen i Mollys rum på kvällarna. Då kan jag och F få lugn och ro i 1-1,5h innan jag nattar Stella vid 22-tiden. (Nu på sommarlovet, får kanske backa nån halvtimme sen.)

Sen får Molly komma och lägga sig också och så ligger jag kvar med dem till 23. Då gör jag i ordning mig och och lägger mig till 23.30. Molly får ligga kvar i sängen medan jag grejar runt med kvällsrutinerna på samma våning om hon inte somnat tidigare.

Fredrik kommer därmed loss redan vid 21.30-22-tiden och kan komma i säng redan vid 00.30-01.00. Det är riktigt bra mot i normala fall… ^^ (2-3-tiden).

Så blir det inget störande av varandra, inget bråk och alla får sin tid.

Jag tar för övrigt min egentid före tv-tiden (före nattningen tidigare), då jag spelar Overwatch på datorn i 30-40 minuter. Det är min avslappning och mitt stora nöje. Då kopplar jag bort allt och är helt närvarande. (Sen efter 40 min tappar jag oftast fokus, så det är lagom.)

Vet inte om ni hängde med, det blev nog lite rörigt. Men huvudsaken är att jag tror att vi lyckats jämka ihop allas behov till mindre dränerande kvällar!

Det var lättare när jag var liten. Mina föräldrar är morgonmänniskor som lade sig 21.30 och gick upp vid 06 för att vara på jobbet tidigt. Vi barn satt ibland kvar framför tv:n, men oftast gick vi också och lade oss runt halv tio.

På gymnasiet somnade jag senast halv elva för att orka gå upp halv sju och ta bussen 07.10.

Hoppas jag aldrig hamnar i den sitsen igen. Dygnets bästa timmar är ju mellan 19-23. Då vill jag vara vaken.

Optimalt hade varit att sova 00-9. Det känns bra. Sju är för tidigt. Åtta är okej. (Numera sover jag oftast 00.30-11 men det är alldeles för länge. Men jag har ju grava sömnproblem och är utmattad.)

Det är mycket sånt här som vi jobbar med i familjen. Vi jämkar ihop oss och förändrar rutiner och kommunikationen så att vi ska funka bättre ihop med min autism och tre personers introverta behov (Molly är extrovert). Det är mycket att tänka på. Men vi får en del hjälp av arbetsterapeuten.


Tre saker

7 juli, 2018

1. Blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på Hedda, men annars är det klart bättre idag.

2. Idag tittade jag och barnen på första fotbollsmatchen tillsammans/ någonsin för Stella/andra matchen för Molly/första sen herrfotbolls-VM 1998 för mig. Och jag blev sjukt uttråkad som vanligt även om det var kvartsfinal. Det var ju så uppenbart att britterna var bättre. Svenskarna var säkert bra, men britterna var bättre.

Jag fick förklara typ alla regler för Stella som aldrig tittat förr. Inte bara inkast, frispark och sånt utan varför publiken sjunger, vilka som sitter i publiken, vad en domare är, varför de har olika färger på kläderna osv.

Nä, kolla på sport är inte min grej.

3. Just nu lever jag på bär. Min mage är kajko sen halsflussen så kan knappt äta. Men vinbär, krusbär och körsbär går bra. Tur att jag har massor av de två förstnämnda i trädgården. Är sådär syrlig i munnen jämt… ^^


Styrkan i autistiskt tänkande

7 juli, 2018

Någonting som är störande med att ha autismspektrumtillstånd är att jag inte vet exakt om det jag känner är allmängiltligt eller inte.

Min hjärna är annorlunda kopplad och när jag var barn så borde en trimning av synapser skett, men så blev det inte. Jag har alltså rester kvar i min hjärna som inte ska vara där.

Precis som för många med adhd så har autister svårare att lära sig saker och förändra sitt sätt att tänka. Klassiskt för adhd är att man inte lär sig av sina misstag på samma sätt som neurotypiska (NTs).

Det jag skulle komma till är att det finns ett sätt att väga upp detta med att inte förstå omvärlden som andra gör.

NTs har generellt ett tankesätt som kallas ”toppen-ner” som handlar om att de ser saker i sin omgivning och drar slutsatser utifrån tidigare erfarenheter (och fördomar). De är ofta snabba med att sätta ett orsakssamband på ett fenomen, t ex ”hen är sådär pga att hen är invandrare/stockholmare/arbetarklass” eller ”det här är en hammare eftersom den har handtag och ett hammarhuvud”.

Autister däremot brukar ha synsättet ”botten-upp” vilket innebär att man baserar sin kunskap om omvärlden på en mycket bred bas av fakta. Autister läser på ordentligt och memorerar information från medier, folks upplevelser, böcker osv. Vi är mer sällan snabba med åsikter och förklaringar utan bygger våra påståenden på en gedigen grund. Tänk ”wisdom of the crowd”.

På detta sätt kan även autister dra slutsatser trots att vi inte kan utgå från oss själva och att alla fungerar likadant som oss.

Toppen-ner-människor greppar koncept före detaljer medan botten-upp ser en massa detaljer och drar sedan slutsatser från dem. Mycket mer tidskrävande, men resultatet blir oftare korrekt.

En styrka hos en del med autismspektrumtillstånd är att man kan gå igenom stora textstycken och snappa upp en massa detaljer. Sedan kan man sammanfatta de viktigaste delarna i en ganska komprimerad text som förbättrar förståelsen i ämnet. Så jobbar jag.

Jag läser stora mängder fackböcker och artiklar och läser vad människor anser om olika ämnen. Sedan drar jag slutsatser från alla dessa detaljer och skriver konkreta blogginlägg på Hippiemamman och gör infografiska bilder för Pebbel Art-projektet. Att sammanfatta kunskap är en av mina stora styrkor.

Som ni märkt så gillar jag att föra statistik över mitt eget liv, något som gör att jag kan dra mer korrekta slutsatser än om jag bara ”känt efter”.

Toppen-ner-tänkande handlar mycket om att plutta in all ny kunskap i den tidigare världsbilden. Man har en ram för hur världen ser ut och utgår från den när man ska förstå nya saker.

Autister är kända för att se detaljer framför helheten och det genomsyrar allt. Vissa autister inte kan förstå att prylen framför dem är en hammare, det man ser är ett gummiklätt handtag och något silvrigt i ena änden t ex.

För att förstå omvärlden behöver autister oftast rulla igenom hela den stora banken av faktasnuttar och erfarenheter i sökande efter sammanhang.

Det är inte konstigt att det finns så många autister inom forskarvärlden.

Dessutom är autister (och adhd-folk) kända för att tänka utanför boxen. De kanske kan se andra användningsområden för en hammare? När man inte blixtsnabbt bestämmer sig för hur saker passar in i ens världsbild så är det enklare att tänka nytt (adhd är jättevanligt bland entreprenörer och företagsledare, autism är vanligt bland uppfinnare).

Jag tänker att vi behöver ett mer botten-upp-tänkande när det gäller politik och samhällsfrågor. Det är så lätt att skylla på de arbetslösa, borgarna eller kommunpolitikerna. Men oftast krävs lite djupare analyser för att få fram de korrekta orsakssambanden. Då kanske vi skulle ha mindre rasism och dylikt i världen.


Sorgehantering

7 juli, 2018

Jag har fortsatt gråta hela kvällen. Gerbilen Hedda hade en plats långt in i mitt hjärta, jag var väldigt fäst vid henne och hennes syster. Mer än andra husdjur jag haft. (Inte mest, men mer.)

Stella förstod allvaret lite senare på kvällen. Först var det mest spännande med att vi ska köpa ny/nya gerbiler och att få gå på sin första lilla begravning (i trädgården). Men sen sjönk det in och då grät hon i kapp med mig.

Hon ville ha ett foto att titta på och fick låna ett som Molly haft i sitt rum i evigheter. Hon tyckte att vi skulle sätta upp en bild på varje våning så att vi kunde minnas henne.

Hon oroade sig även för att Hedda ska bli ett skelett. Men vi pratade om att hon kanske blir ett sånt skelett som i Disneyfilmen Coco och då kändes det bättre (positiv syn på döden).

Själv kämpar jag med bilderna av hur hon somnade i min hand (av smärtstillande, själva avlivningen gjordes i ett annat rum) och hur tassarna låg och av att Amanda är ensam nu.

Men jag har mailat till en uppfödare som bor i Vänersborg och håller tummarna. (Det finns typ ett tiotal uppfödare i hela Sverige. Hon vi köpte H och A av är inte verksam längre.)

Jag tänker som så att när det gäller sorg och bearbetning av känslor så tar man det i sjok under dagens gång. Man orkar ju inte hela tiden utan ibland får man tänka på annat en stund. Samma sak under andra kriser.

Sen när man bearbetat känslorna en tid så blir det lättare att leva med dem. För såna här små djur så går det nog över rätt fort, men för hundar, katter eller ålderstigna släktingar som man stått nära tar det längre tid.

För familjemedlemmar, vänner och närstående som dött för tidigt eller på ett traumatiskt vis kan det ta många år innan livet börjar fungera bra igen. De flesta säger att man vänjer sig till slut, men att det aldrig blir som förut.

Samma grej gäller ju efter trauman och större kriser som t ex skilsmässa, misshandel, frihetsberövande, mobbing osv. Det sätter spår, men det blir lättare efter en tid. Om man får chansen att bearbeta känslorna alltså. Annars fastnar man lätt i depressioner, bitterhet och kanske utbrändhet.

Sen är det ju så klart olika hur man hanterar sorg och kriser. Molly har t ex mest stöttat mig och Stella idag. Delat ut mängder med kramar. Stella har sagt en massa visdomsord (innan hon själv bröt ihop). Fredrik har varit trygg och lugn och tagit hand om det praktiska. Lyssnat när jag velat prata.

Känmer mig jättefånig ibland som gråter över en mus, men det ska jag inte vara. Bara för att det ”är värre” att förlora en hund eller sitt barn så betyder inte det att jag inte kan vara ledsen för det här också. Jag kanske är precis rimligt ledsen i proportion till hur nära jag var Hedda?

Och tacksamheten över att jag har mina barn och min man (och andra närstående) kvar i mitt liv blir ju inte mindre. Jag är tacksam varje dag. Jag tänker på döden jämt för jag lider av katastroftankar (mer om det på Pebbel Art senare).

Men jag jämför inte den här sorgen med den jag kände under mina tre missfall (då sörjde jag inte embryot utan mer drömmarna om barnet och chansen att få ett barn), den för Hedda eller den för marsvinet Busan som också dog en tragisk död där för typ 20-25 år sen. Då grät jag också massor.

Sen tror jag känslorna hänger mycket ihop med hur förväntat något var och om man tycker att det var rimligt.

Om en gamling dör i sömnen så känns det ju bättre eftersom hen levt klart sitt liv. Ett barns död eller dödsfall pga en olycka känns ju oftast mycket hemskare.

Jag var verkligen inte beredd på att Hedda skulle bli avlivad direkt idag. Jag trodde att det skulle bli mitt val. Antingen behandling eller så skulle behandlingen vara för dyr och för onödig för en så gammal gerbil och så hade jag valt att avliva henne.

Nu gick allt så snabbt och jag var inte beredd och det blev så traumatiskt och hemskt.

Jag är ju autistisk också och är inte alltid så rationell. Jag har svårt när jag inte vet vad som väntar och reagerar med extra mycket ångest i såna här situationer.

Dessutom hade jag haft en extra ansträngande dag (läs förra inlägget), så jag var redan väldigt medtagen. Inte bästa stunden och det visste jag. (Men alternativet var att låta F åka och att jag skulle hänga med barnen och försöka låta bli att gråta och det gick bara inte.)

Men jag ska inte skämmas och tycka att jag överreagerar. Jag reagerar helt naturligt utifrån hur fäst jag var vid Hedda.

Ps. Så skönt att skriva av sig i bloggen. Min ventil i livet!


%d bloggare gillar detta: