Köpa kläderstressen

14 januari, 2019

I natt sover jag i lägenheten. Det var över två månader sen sist pga olika anledningar. Har inte haft ork att åka in till stan, men nu behövde jag verkligen lösa några saker och en timme idag och en i morgon innan jag ska hem känns görbart. Två timmar på raken + restid = not so much.

Jag har varit helt uppstressad i flera dagar över att jag inte har några ”utanpå-tröjor” att ha med till Kanarieöarna på lördag. Alltså tröjor man kan dra över en t-shirt men som inte sitter tajt så att man kan ha dem några dagar innan de stinker. Typ kofta/munktröja.

Jag har haft två ett tag nu som jag hade med mig förra året. Men den ena krympte. På riktigt. Den blev cirka en decimeter kortare i midjan och i ärmarna. Inte på en gång, utan lite varje tvätt så att jag knappt märkte något först. Skumt! Nu har Molly fått den.

Den andra hade jag använt så mycket att den blev spröd på ärmarna att började trasas sönder. Försökte laga gliporna i tyget, men efter nästa tvätt var det hål bredvid lagningen igen. Den har gjort sitt helt enkelt. Tyget var slut.

Så jag var helt enkelt tvungen att köpa några utanpåtröjor eftersom kvällar och morgnar på Kanarieöarna är svala/kalla (16-18 grader).

Och deadlines och shopping är två saker som stressar mig enormt. Mår så dåligt när det inte finns någon bra reservplan utan bara ”nu gäller det”.

Att låna kläder av t ex Fredrik skulle inte funka, för jag fixar inte att ha andras/begagnade kläder. Bacillskräck typ, trots nytvättade. (Fobier/aversioner är inte alltid rationella.)

Men trots all vånda så fixade jag det. In-ut på 25 minuter med munktröja, collegetröja och träningströja med dragkedja. Yes!

Och eftersom det var rea på rean så kostade dessa tröjor 75-100kr styck. Helt sjukt. Köpte även en ryggsäck till mig själv till 75% rabatt. Flax. (Har letat efter en lagom stor ryggsäck med ungefär det här utseendet i över ett år!)

Många blir ju glada och får kickar av att shoppa. Själv får jag bara ångest av det. Vågar knappt titta på prylarna efteråt av rädsla för att det ska vara dåliga grejer så att jag måste lämna tillbaka.

Jag lämnar ju sällan tillbaka eftersom jag typ aldrig spontanköper nåt, men rädslan finns där.

Jag har en väldig respekt för pengar (läs: snål) och jordens resurser och vill inte äga saker som inte används och älskas, så är noggrann med vad som får komma in i vårt hus (är även minimalist).

Och att då skynda mig att köpa kläder pga superstressad, ångestfull och framför allt SVETTIG* är en dålig kombo med att göra noggranna köp. Så jag bara hoppas att det blir bra innan jag rusar ut ur affären.

* = varför är det alltid så varmt i affärerna samt när jag varvar upp? Idag tog jag bara t-shirt och jacka (ej tröja, mössa och vantar) och ändå fick jag släpa runt på jackan i armen tillsammans med alla plagg jag skulle prova. Står alltid där och torkar svett ur pannan vid kassadisken…

Ja, jag vet, jag har problem. Det hänger ihop med min psykiska ohälsa. Före utmattningen kunde jag gå i affärer utan problem. Ska prata mer om detta med psykologen i morgon.

Men jag antar att det hänger ihop med att jag måste vara snabb innan min lilla energi tar slut och det får inte bli fel, för jag har inte fler chanser pga den lilla energin.

De första två åren försökte jag följa med på saker trots att jag var jätteutmattad. Då åt jag godis för att få en energikick. Fick många dåliga erfarenheter av att handla med utmattning och dessa hänger kvar.

Och sen har vi ju autismgrejen också. Målade och skrev så här efter förra gången jag var tvungen att gå in i en klädaffär (i november!):

What do we have here? It is a night club, right? No, this is an ordinary clothes store according to me and probably some other autistics/people with burnout brains/overstimulated people.

I was going to buy leggings, washing bags and socks the other day, but I swear they had tried to hide the leggings and washing bags…

I had to walk several rounds through the store looking for it. And the lights felt like disco lights and there were people everywhere, music and so many colours and messages on all of the signs. BUY ME!

I get totally stressed out in most shops. I could handle it better when I was younger with more energy, but the stores have always made me sooo overstimulated.

I guess there are less crowded stores with less stimuli, but they tend to be the very expensive shops.

So nowadays I mostly shop online, or I do a quick in-and-out and then go to rest my poor brain.

I have not been at a night club in like 17 years, but I think I would prefer it since you are ‘only’ supposed to dance and have fun there, not making decisions and being careful looking at prices and sizes.

Most stores stresses me out completely. (Luckily, I am a ‘minimalist’ only buying stuff when something broken must be replaced or things that are missing at home.)” (Pebbel Art)

Nä. Jag köper ju allt jag kan på nätet, men just kläder är svårt för det är jobbigt att skicka tillbaka.

Men nu har jag några tröjor att ersätta de gamla med iaf. Bra det.

Annonser

Helgmorgnar med barn genom tiderna

12 januari, 2019

Bebis 0-3 mån:

Vad är helg? Vad är morgon? Dygnet är cirkulärt och man är vaken några timmar i stöten dygnet runt.

Bebis 4-12 mån:

Snälla somna om, här – amma lite till. Jag orkar inte gå upp redan när du väckt mig fyra gånger denna natt.

1-2 år:

Fullt ös medvetslös medan den andra föräldern sover i annat rum med öronproppar. Akta trappan, akta katten, rita inte på väggen.

3-4 år:

Bolibompa/Babblarna på paddan i två timmar medan ögen går i kors tills klockan är nio (eller sju?) och man får byta med den andra föräldern. Varannan helgdag får man ta första passet.

5-6 år:

Kan slumra lite i soffan medan ungen kollar på Bolibomba. Hen river förhoppningsvis inte inredningen eller äter upp de överblivna godsakerna i översta köksskåpet.

7-12 år:

Sätter ungen framför dator/padda/mobil, säger ”väck oss inte!” och går och lägger sig igen. Blir väckt fyra gånger. Men ändå – soooova!

13-19 år:

Går inte att få liv i ungen. Hen sover till 13.30 på helgerna och mumlar och grymtar resten av tiden. Sovmorgon varje helg. Äntligen!

20 år+:

Ungen har flyttat hemifrån, men man kan ändå inte sova ut på helgen pga har blivit gammal och fått ett mindre sömnbehov. Vaknar därmed klockan 06 veckan runt… (ok, kanske inte direkt när ungen flyttat om man inte fick barn i sen ålder, men ni fattar.)

Ps. Vi är i stadiet 7-12 år och det fungerar rätt bra eftersom det är pappan de väcker vid behov. ^^ Men jag längtar tills barnen kan gå upp själva. Så tröttsamt att behöva väcka sig själv för att väcka dem och sen försöka somna om (eftersom våra barn är kvällsmänniskor och direkt vrider på dygnet om de får tillfälle. Måste väckas halv åtta veckan runt för att inte skolan ska bli lidande). (Barnen är 7 och 11 år. Snart lär stora börja ta eget ansvar = ständig sömnbrist.)


Nio år sen

9 januari, 2019

Den 4e januari för nio år sen började jag på mitt jobb. Jag fick jobbet dagen före julafton efter tre dagars intervjuer och kontraktskrivning.

Det kändes helt fantastiskt att lilla jag som bara var 26 år och hade jobbat visstid med webben ett år efter studier och föräldraledighet skulle få börja arbeta på den stora internationella webbyrån inne i stan.

Att gå uppför marmortrapporna med trilobiter i upp i det k-märkta huset kändes svindlande och jag minns att jag tänkte ”det här kan bli min toalett” när jag skulle gå på intervju. Det blev min toalett. En av sex toaletter.

Några år senare förändrades arbetsplatsen. Företaget blev uppköpt av utländska ägare, vi slogs samman med andra bolag och allt blev lite ”hårdare”. Många slutade, andra blev uppsagda, det blev inköps- och anställningsstopp och vi förlorade vår största kund. (Kontoret i Norge stängde helt!)

Jag var sjukskriven i två år och när jag kom tillbaka hösten 2016 var stämningen helt annorlunda. Efter fem månaders arbetsträning varav två månader med lön på 25% blev jag en av sex fastanställda som fick lämna. För att jag och en till skulle bort från vår avdelning. För att jag och han hade lite annan utbildning än de andra. (Kommunikation, ej datavetare.).

Jag blev helt chockad eftersom jag trodde att jag satt säkert med sju år på företaget, men så var det inte. Jag kände mig dumpad…av min arbetsplats. Var länge bitter och det känns fortfarande inte bra.

Nu är det snart två år sen jag slutade och jag är fortfarande sjukskriven. Jag kan inte komma tillbaka dit.

Men nu finns det ingen anledning att komma tillbaka heller. För nästan alla jag kände har slutat. Alla mina goa kollegor har lämnat skeppet. Spridda för vinden på andra företag i stan.

Så jag längtar inte längre tillbaka dit.

Men jag längtar tills jag är så pigg att jag kan börja jobba igen och få användning för min kompetens. Så länge jag slipper stressa och jobba för långa dagar så gillar jag ju att jobba.

De första två åren på det jobbet var ändå lite magiska. Så jag ska försöka fokusera på dem istället för på slutet. (Jag var föräldraledig ett år och sjukskriven två år av dessa sju år.)


Arbetsterapeuten

8 januari, 2019

Idag var jag hos arbetsterapeuten igen. Orkade egentligen inte åka dit, men det var sista gången med henne innan hon börjar på ett nytt jobb och jag tänkte att ett besök skulle vara bra för mig. Tog mig dit på ren adrenalin (stress).

Fick en tid till nästa arbetsterapeut om några veckor. Hoppas att vi fungerar bra ihop. Hon som slutar nu har varit jättebra. Kunnig om både utmattning och autism och väldigt realistisk och konkret i tipsen kring mina tankegångar.

Arbetsterapeuter hjälper folk att fungera i vardagen. Både med olika hjälpmedel som när Molly behövde rullstol en månad när hennes fötter var svullna och såriga pga sjukdom och när jag behövde glidlakan och en sittdyna när jag skadat rygg och svanskota och när jag behövde skenor till händerna när jag fick avdomnade händer (karpaltunnelsyndrom) som gravid.

Och de hjälper även de som behöver hjälp med att få vardagen att fungera, t ex personer med autism, adhd och utmattade.

Jag har gått hos henne i nästan 1,5 år så det kommer att kännas konstigt. Men försöker tänka positivt. Precis som med körlärare kanske det är bra att byta ibland eftersom olika personer har olika fokus och kanske kan bidra med olika delar? Hoppas på ny bra input från kommande arbetsterapeut.

Ska för övrigt skicka in en ansökan om tyngdtäcke. Tydligen är det bara personer med npf (autism, adhd, tourettes m.fl.) som tillhör patientgruppen som kan få det (här i Västra Götalands län iaf). Många med adhd och/eller autism sover som krattor och behöver nåt som ger en tyngdkänsla. Jag hoppas att det kan göra så att min kropp slappnar av lite.

Men först ska jag fylla i en sömndagbok i två veckor (blir nog intressant och skrämmande läsning!) och sen ska vi fylla i ett formulär och skicka in för att se om det blir bifall eller avslag. (Tyngdtäcken kostar ett antal tusen. Men de finns faktiskt på Clas Ohlson också numera.)

Nästa vecka är det psykologen, sen Kanarieöarna, sen läkarbesök för mig resp. läkarbesök för ett av mina barn och veckan efter det arbetsterapeuten igen. Fullbokad till mitten av februari alltså. Antar att jag kommer att varva arbetsterapeut och psykologen hela våren sen.

Jag är så tacksam över svenska sjukvården. Den funkar inte alltid perfekt, men den är tillgänglig för alla oavsett inkomst och hjältarna inom vården gör ett fantastiskt jobb!


Livet just nu

7 januari, 2019

Kanske har nåt nån slags botten nu? Idag klev jag upp 13.30 för snabb frukost och påklädning. Efter tre timmar till i sängen behövde jag ”overrajda” (äta godis) för att orka gå ner och äta lunch 17.30…

Orkade vara upprätt 40 min och nu ligger jag ner igen.

Nästan så jag skrattar åt skiten.

Har varit helt sängliggande varje dag i två veckor (orkat göra saker vissa kvällar).

Men jag visste ju att det skulle bli så efter December och den tunga hösten.

Positivt iaf att jag lyckas slappna av i olika kroppsdelar några minuter här och där. Tar muskel för muskel och tvingar den att slappna av typ.

Jag hatar det här.

Mvh pekfingervalsen liggandes på mage på madrass


7 januari, 2019

Molly: vad längtar ni mest efter på Kanarieöarna?

Jag: majsen

De andra: majsen?

Jag: alltså, massa sallad varje dag!

Det är ju vanlig burkmajs, men den där grejen med att det finns mängder med goda grönsaker i buffén varje dag och att jag slipper hacka (jag hatar att hacka!). Sååå värt! (Jag vet att de flesta lunchrestauranger har salladsbufféer men jag äter ju aldrig lunch ute pga sjukskriven.)

Nä, men jag längtar efter att få gå i vattenbrynet, ljuset, slippa städa/fixa, få mat, sol och lagom värme, osv.

Om det hade funnits en resort i Sverige med bra buffémat som kräsna barn gillar, pool med vågmaskin och sandstrand, värme och rejäla solliknande lampor så hade jag åkt dit.

Nästa år vill F åka nån annanstans, buu! Vadå, 6 år till Kanarieöarna på raken är väl ingenting? ^^

Vi får se vad det blir. Är ju rätt begränsade pga min flygrastlöshet och oro för jetlag (var groggy i två veckor när vi åkte till Kina i en vecka). Dessutom fixar jag knappt över 25 grader varmt. Så det är ju lite klurigt.

Men funderar på platser som Dubai, Gambia, Sydafrika, Kap Verde och Japan (varav Japan inte stämmer in på mina krav pga långt bort). Vill helst inte åka till en storstad förrän jag orkar promenera och inte är utmattad. Och det kräsna barnet behöver lära sig att äta annat än Hälsans köks sojakorv (bara det märket!) och pannkakor typ.

Men vi får se.

Knappt två veckor kvar till majsen nu.


Ny insikt

5 januari, 2019

Igår kom jag till ytterligare insikt. Så här skrev jag på Pebbel Art:

Alltså: jag är rädd för att inte orka eftersom jag vet hur jobbiga de sängliggande veckorna är. Därför känns alla bokningar av mig och krav på att jag ska göra saker som krigsattacker.

Att alltid känna mig redo att rycka ut har gjort mig ‘hyper-vigilant’ (typ vaksam) och jag känner att jag nästan aldrig kan slappna av helt.

Min kropp har ju ballat ut sen ett år tillbaka och är alltid spänd. Har gjort mängder med avslappningsövningar men inom en kvart till en timme spänner sig kroppen igen. Det är kroppens normaltillstånd nu. (Body armouring.)

Jag har ju vetat om detta ett bra tag, men det har varit svårt att koppla ihop det och få det konkret.

Jag har ju länge varit rädd för meltdowns men har faktiskt bearbetat det ganska bra under hösten och är mindre rädd för känsloutbrott numera. Jag och psykologen har pratat mycket om hur jag kan hantera mina känslor och gå undan innan jag når upp till nivån där jag inte längre kan kontrollera dem (nivån då folk slåss/skär sig/förstör saker/liknande).

Så nu ska jag bearbeta min rädsla för att inte orka. Minska ångesten kring det. Skapa goda erfarenheter.

Då borde jag snart få mer energi över. Om jag kan få kroppen att slappna av samt inte ångesta så mycket så borde det gå åt mindre energi i vardagen.

Jag har ju i flera år sagt att det känns som att energin bara rinner ut igen. Att jag aldrig lyckas spara energi eftersom de dräneras hela tiden. Trots att jag är heltidssjukskriven så är det som att jag är mitt inne i stress/presskarusellen.

Och autismspektrumdiagnosen, c-ptsd-grejen, att jag behövde bearbeta min barndom och liknande blev ju viktiga delar av det.

Nu behöver jag även bearbeta min situation som utmattad.

Ska till psykologen igen om 1,5 vecka. Det ska bli väldigt välkommet. Jag behöver verkligen reda och sortera i allt det här. Så svårt att förstå hur allt hänger ihop…


%d bloggare gillar detta: