Rädd för starka känslor

11 september, 2018

Usch jag borde inte få ha djur och inte få känna nån. Så sorgligt när de dör. 😦

Gerbilen Amanda blöder från sin doftkörtel och det ser ut att vara en tumör där. Det är vanligt bland gerbiler.

Man kan operera, men det är inte rekommenderat till så gamla gerbiler (de blir 3-4 år, max 5). (De kan dessutom dö av sövningen.) Amanda är tre år och två månader så hon skulle ju kunna dö vilken dag som helst i alla fall.

Usch.

Varje gång hon ligger stilla och sover så blir jag orolig. Det gäller för övrigt Stella också när hon sover tyst. Även om risken för plötslig spädbarnsdöd är minimal i sjuårsåldern…

Men så länge hon beter sig friskt och det inte fortsätter blöda/blir infekterar så går det bra. När hon börjar må dåligt så är det dags för avlivning. 😦

Jag tänker att döden är jobbig för alla, men för oss med katastroftankar/ångestbeteenden/ptsd och traumatiska bakgrunder så blir det än värre.

Vi oroar oss liksom redan före det är dags. Och känslorna blir så kraftiga.

Läser i Kolks bok om traumahantering att de med trauman har svårt att känna sig trygga och har svårt med känsloreglering. Tell me about it.

Jag är nog mer rädd för tanken på att bli ledsen än vad jag är när jag väl är ledsen. Jag är rädd för känslorna i sig. För jag vet hur jobbigt det är.

Dels för att jag har stor erfarenhet av mycket tuffa känslor och dels för att jag troligen är ännu mer känslig för tuffa känslor pga de spår trauman satt i min hjärna.

Får återkomma med mer om detta när jag läst mer. Bästa boken på länge iaf. Har stort hopp om att må bättre när jag lärt mig hantera mina men efter mina trauman. Är det den sista pusselbiten tro? (Det tänker jag iofs varje gång… 🙄)

Jaja, vi får se hur Amanda mår. Tvekar inte att åka in när det är dags iaf. Vill inte att hon ska behöva lida. 😦

Ps. Var mindre känslig för husdjurs död när jag var liten så det är definitivt något som ökat med åldern/antal kriser i livet.

Annonser

Ångestfylld valnatt

10 september, 2018

En enorm lättnad nu när valet är över. Ca 17% var klart lägre än vad jag förväntat mig, så det känns ok. (Att de fick ~17% är jätteilla, men jag hade förväntat mig 18-20% och allt är ju relativt.)

Jag hade ångest hela kvällen fram tills siffrorna stabiliserade sig.

Det finns fortfarande risk för att vi går samma väg som övriga Europa med först inflytande och sen i nästa eller nästnästa val platser i regeringen. Men jag hoppas att C och L står vid sitt ord och vägrar samarbeta med dem. Blocköverskrivande samarbete är vad jag tror/hoppas på i denna situation.

Så länge partiet finns med i bilden så blir det ju svårt att få ihop något annat.

I Göteborg kan det bli lite hur som helst nu. S på 20%, M på 14% (V på 12%) och nya Demokraterna på 17%. Hur ska detta sluta? (Demokraterna gick till val på att stoppa tågtunneln Västlänken, men de har ju redan börjat gräva!)

Nu blir det spännande de närmsta dagarna. Har inte riktigt på känn hur det kommer att sluta. Kan nog bli lite hur som helst.

Men hoppas att partier som står för demokrati och alla människors lika värde får styra. (De som vill byta regering till varje pris (och vi vet ju vad det innebär!) kan gå och lägga sig.)

Ps. Stängde av TVn 01.20. Det blev en lång valvaka.


Var är min vila?

7 september, 2018

Vi är väldigt noggranna nu med att jag ska få min vila fram till 16.00. Molly får komma hem tidigare en eller max två eftermiddagar i veckan och inte ta hem kompisar mer än en dag i veckan. (Trist jag vet, men måste ju bli frisk nån gång!)

Men så händer de där oförutsägbara grejerna och så blir veckan så här istället:

Måndag: skolläkarmöte kl 14, kunde lika gärna ta med barnen hem efteråt.

Tisdag: Molly är sjuk med ont i magen. Hon lovar att vara på sitt rum och inte störa, men det blir ändå inte riktigt så.

Onsdag: se tisdag med tillägg för ont i ögat. (Trodde verkligen att hon skulle gå eftersom hon mådde bättre på kvällen, men det kom tillbaka.)

Torsdag: äntligen lugn och ro igen… eller nä, vänta. Vid 14.15 messar Molly att hon ramlat och har ont i ryggen och vill komma hem tidigare. Blir orolig och skyndar dit. Men ramlet skedde på första rasten och hon har uthärdat hela skoldagen och sen orkade hon inte mer. Tar med barnen hem vid halv tre. (Smärtan gick över på kvällen.)

Nu är klockan tolv, så får se om jag får lov att vara i fred till 16 idag då?

Ps. Om Stella hade blivit sjuk så hade F fått rycka in. Hon kräver mer tillsyn. F har jobbat i Borås hela veckan med 50 minuter restid så det har varit extra olägligt. Men han kom hem tidigare igår iaf så det var bra.


Att kunna fly från en traumatisk situation

6 september, 2018

Läser i Kolks bok om trauma (The body keeps the score). Den normala reaktionen vid en traumatisk livshotande situation är att fly/kämpa. Kroppens överlevnadssystem drar ju igång på alla växlar och gör sig redo för en stor kraftansträngning.

Det är samma sak som ångest för övrigt.

De som har möjlighet att fly eller slåss får utlopp för det kroppen vill göra och brukar således klara sig bättre efteråt rent psykiskt. Kolk exemplifierar med en pojke som fick möjlighet att springa ut från området nära World Trade Center och tog sig hem i säkerhet. Vår instinkt i en katastrof är att ta sig hem till säkerheten.

Vad händer då med de människor som är med om traumatiska saker hemma i den s.k. ”säkerheten”? Det måste vara oerhört traumatiskt att inte kunna fly.

På samma sätt har det varit för mig i o m min tid i grundskolan och de senaste åren som utmattad med alldeles för höga krav/belastning i min vardag. Även vid överfallet 2002 där jag blev fasthållen. Jag har vid dessa tre alltså inte kunnat fly undan situationen och ångesten har lagrats inom mig.

Kolk skriver att traumatiserade personer efteråt fastnar i händelsen och inte kan integrera nya erfarenheter i sina liv. Man organiserar sitt liv som om traumat fortfarande händer och varje ny händelse smittas av det.

Efter traumat upplevs världen med ett annorlunda nervsystem. Överlevarens energi fokuseras på att trycka undan inre kaos. Att försöka behålla kontrollen över ohanterliga fysiska reaktioner kan resultera i t ex fibromyalgi, kronisk trötthet och autoimmuna sjukdomar.

Människor som är med om bilolyckor, våldtäkter, våld i hemmet m.m. där de fastnar/hålls fast och inte kan fly, är extra utsatta. Långt efter att faran är över fortsätter deras hjärnor att utsöndra stresshormoner trots att en flykt inte längre behövs.

Att kunna röra sig och göra något är mycket viktigt för att inte få alltför långvariga men.

Kroppen vill fly och slå tillbaka.

Jag tänker på alla som går runt med ångest. Ångest är nedtryckta känslor, eller en rädsla för känslor.

Tänk alla dessa offer för bilolyckor, våldtäkt, kvinnomisshandel, incest, trafficking, barnmisshandel, alkoholiserade föräldrar, krig, mobbing osv. som har all denna ångest nedtryckt i sitt inre. Det känns som att var och varannan person i världen skulle behöva gå i terapi.

Själv har jag gått i terapi i åratal under hela livet, men allt är inte borta. För mig räcker det inte att prata och skriva. Rädslan har satt sig i kroppen (body armouring).

Jag hade ingen möjlighet att fly från mina traumatiska händelser och livssituationer och min hjärna och stressystemet är utformat utifrån det.

Så jag måste gå djupare för att lösa upp det kroppen minns och det själen inte vill minnas.

Ska läsa vidare i boken.


Serie om att vara utfryst

6 september, 2018

Efter två veckor är min serie om att vara utfryst äntligen klar! Det blev tre hela A4. Är så stolt, så måste visa den här också.

Om nån undrar hur jag orkar rita när jag är så utmattad som jag är just nu så är detta en av sakerna som ger mig energi. Pebbel Art-projektet är ett kall för mig och det är även terapi. Så länge jag orkar sitta upp så kan jag vara kreativ.

Men jag har växlat ritande med sängliggande dessa veckor. Önskar att jag snart blir så pigg att jag orkar med promenader och sånt igen.


Dag 6

5 september, 2018

Energin är minimal.

Prioriteringarna hårda. Gräset är långt, alla altanmöbler står kvar på gräsmattan (efter att F tvättade altanen i söndags och oljade i måndags), jag har inte orkat köra diskmaskinen sen i måndags (F tog dock hela köket igår).

Jag ligger ner resp. ritar serier. Det är vad jag gör. Förutom efter 18-19 när energin kommer tillbaka (lite).

Har dessutom varit uppe två förmiddagar eftersom kroppen vaknat vid sju och somnat vid halv tio. Är det ett ryck av piggna till-hormonen kortisol jag känner av? Trodde knappt jag hade någon kortisol dagtid pga tröttheten.

Läste att personer med ptsd har obalans i kortisolproduktionen. Efter något pulshöjande/ångestfyllt/stressigt är det tänkt att stressreaktionen snabbt ska återgå till det normala, men så är det inte generellt för personer med ptsd.

Skulle ju kunna förklara en del. Känns som att jag är på evig helspänn och beredd på katastrofer. Och det känns ju nästan som en katastrof när F blir försenad hem/barnen bråkar/andra oförutsedda vardagsgrejer krånglar. Jag är överkänslig.

Men det klart, för varje liten grej som händer så tänds alla varningslampor brasor i mitt inre och systemet börjar larma för fullt. Tjugo brandbilar och piketbussar skickas ut.

Inte konstigt att jag blir trött.

Måste fortsätta läsa om ptsd:n och hitta en bra behanling. Jag är väldigt ärrad efter dessa snart fem utmattade är.

Veckans tredje dag (av tre) på madrassen. Yay.


Dag 5

4 september, 2018

Jag är på dag fem av min spara-energi-skedar-period och det går sådär.

Igår följde jag med Stella till skolhälsan för läkarundersökning och sen låg jag helt orörlig på golvet i vardagsrummet i tre timmar. Fredrik blev sen från jobbet och barnen fick värma Ikeapizzor.

Jag hatar när jag blir som förlamad.

(Att inte F tog dit henne var för att han hade ett viktigt möte och sa att han tar båda utvecklingssamtalen och föräldramötena istället.)

Idag var jag vaken mellan ca 07-09.30 och sen sov jag till 13.15. Trots dubbla Atarax. Så Atarax är inte lösningen varje dag tyvärr. Men den hjälper ändå en hel del.

Kroppen kliar av tristess. Jag vill göra saker! Jag vill inte sova eller vila! Så klart, vem vill det år efter år?

Jag försöker hitta någon slags lägstanivå. Vad är det minsta jag behöver göra per dag för att överleva (utan att typ få blodproppar pga ligger still hela dagen)? Jag måste nog ner till den för att spara energi.

Samtidigt undrar jag om jag ens kan spara energi? Känns inte så ibland.

Å andra sidan har jag haft PMDD (depressiv PMS) de tre första av dessa fem dagar, så det är dåliga förutsättningar.

Igår fick jag hem en bok om trauma som jag läst en del om på nätet. Många med complex-ptsd rekommenderar den. The body keeps the score av Kolk.

Hoppas finna svar på varför jag är så spänd.

Jag har ju ett akut trauma bakom mig (överfall i 19-årsåldern) samt två komplexa trauman (traumatiska långvariga situationer som är svåra att ta sig ur) – min tid i grundskolan och nu under utmattningen.

Jag tänker på alla traumatiserade människor som härjar på denna jord. Med tanke på hur vanligt alkoholiserade föräldrar, kvinnomisshandel, krig/veteraner, incest/våldtäkt, barnmisshandel, trafficking osv. är.

Så många människor som skulle behöva terapi som antagligen bara slutit känslorna inom sig och vänt dem till aggressioner/hat eller olika självdestruktiva saker som anorexia, alkoholism, självskadebeteenden osv.

Läser om krigsveteraner som slår sina fruar och barn i blint raseri eller flyr ut i skogen när de blir påminda om fruktansvärda scener från krigsfältet. Mardrömmar, flashbacks, spända kroppar, panikångest, triggers.

Kroppen minns hemska händelser även när hjärnan försöker trycka bort dem ur minnet.

Det finns traumaterapi som hjälper. Jag hoppas hitta ett bra sätt att få kroppen att slappna av. (Jag har fått mycket hjälp efter överfallet och har inte daglig ptsd längre, men några triggers finns kvar.)


%d bloggare gillar detta: