Fjärde serien är klar

9 mars, 2018

Jag gillar verkligen konceptet info-serie där man på ett kortfattat och ibland lättsamt sätt kan beskriva saker. Denna fjärde serie tog längre tid att göra (några timmar under fyra dagar!) på grund av sex rutor istället för fyra och fler detaljer.

add

Jag har åtminstone 5+ personer i min närhet med ADD och det går väl inte alltid så väl ihop med min autism och ångest. Men å andra sidan har människor med AD(H)D ofta en fantastisk fantasi, en massa spännande idéer och en intressant hjärna som jag aldrig tröttnar på.

Sen måste jag säga att jag älskar Amanda i serien. Älskar hennes färgglada inredning och kläder (men inte röran). (Till och med diskborsten är chockrosa!) Att hon fick just den frisyren var något som ”hon” bestämde. Kunde inte få in någon annan frisyr till hennes personlighet helt enkelt. Så kul när ens karaktärer får eget liv.

Jag gillar också att vissa av mina karaktärer är lite queer och jag jobbar med inkludering. Fredrik undrar om namnlösa huvudpersonen är jag, men nä (bara lite kanske). Hon har inte ens samma frisyr, bara nästan. Och sättet att teckna henne med luggen kommer från när jag ritade av Stella för en massa år sen. Så det är Stellas lugg. Sen råkade jag få en likadan efter det. Och huvudpersonen är faktiskt från Sydamerika.

En kompis undrade hur jag gör serien och jag tänkte skriva mer om det någon dag. Men kortfattat så ritar jag för hand, scannar och färglägger i Photoshop. Skulle kunna jobba mer med skuggor, färgskiftningar osv. men vill hålla det enkelt och 2D med rena färgfält. Inspiration är introvert doodles och Lilla Berlin.

Annonser

Priset av att vara genuin

3 januari, 2018

Såg ett gäng fåglar som flög söderut häromveckan.

Den där fågeln som inte lyckas hålla sig i ledet, det är nog jag.

Ibland vill jag inte rätta mig i ledet, men väldigt ofta kan jag bara inte göra det. Inte medvetet för att vara trotsig eller cool eller speciell. Men för att jag helt enkelt inte kan gå emot mina principer. Det känns fel i hela kroppen då. Har jag bestämt mig för nåt så är det så.

Och då kan jag vara den enda i klassen som har ett visst avvikande klädesplagg som ingen annan skulle drömma om att våga gå klädd i, och trots att jag skulle få mycket kommentarer så skulle jag ändå aldrig böja mig för dem.

Eller om jag är den enda som vill ha vanligt vatten till finmiddagen. Jag kan inte hjälpa det, så är det bara.

I tonåren hade jag följande motto: jag börjar eller slutar inte göra något bara för att andra vill det. (Bortsett från saker som skadar andra då förstås.)

Grupptryck kan inte nå mig.

Priset man får betala för att vara genuin är ju andras förvåning och ogillande.

Som det här:

St: kommentar som handlar om att neurotypiker lever fejkliv där de försöker passa in till varje pris och att de flippar ut när de ser genuina människor (autister) eftersom de hotar hela deras existens.

Ett fint citat som kan trösta lite när man inte mår så bra och undrar om livet någonsin blir acceptabelt som (trolig) autist:

”An old Maori man once told me:

‘You have a tohūnga (holy wise man) mind. You’re like the Māori legend of that bird, flying overhead and just seeing everything and connecting all the dots like a huntress. In the old tribal days, we would have seen that when you were a child and we would have held you close. All the tōhunga are strange but amazing and we revere you autistics.'”

Min bild av mig själv är faktiskt den utav en klok gammal person som likt Gandalf kan vägleda och komma med råd, men som sen bara kan försvinna iväg på egen hand. Jag brukar identifiera mig med de där ”kloka, egensinniga gubbarna/tanterna”, t ex Dumbledore, Gandalf, Vaianas farmor osv. (Men jag känner mig fortfarande för ung för att fylla ut min roll. Tror att min tid i livet är 50+.)

Detta i en tid när adhd börjar ses som en superkraft och det skrivs bok efter bok om alla dess fördelar. Syskondiagnosen autism däremot har en fördelslista som är lite kortare. Men det genuina brukar finnas med. Och att en kan bli fantastiskt bra på sina specialintressen och se detaljer. (T ex hitta felaktig kod i programmering.)

St: tre nya böcker om adhd som en superkraft. (Jag har läst/läser dem.)

Men faktum är att även om personer med adhd löper en ökad risk att dö i förtid så är det bara autism/asperger som berättigar till stödinsatser via LSS t ex, så de med adhd förväntas klara sig bättre i livet. Särskilt när de är vuxna och kan arbeta med något som fångar deras uppmärksamhet. Bland aspergare är det en stor andel som inte klarar att jobba pga ansträngningen, det sociala och låg energi. Många autister bor dessutom på gruppboende eller har boendestöd.

Men jag vet ju att jag kan jobba så länge jag har rätt förutsättningar när det gäller arbetsmiljön. Dock är jag dåligt anpassad till det röriga familjelivet. Men jag hoppas att det blir bättre ju äldre barnen blir. Det har ju redan lättat mycket när barnen klarar fler saker på egen hand.

Så jag får väl fortsätta flyga in och ut eller bredvid fågelskocken som ska söderut. Antar att det är bättre än att inte flyga alls.


Det går inte att trolla med sjuka och funktionsnedsatta

1 november, 2017

Nattade barnen och låg nerbäddad i sängen. Molly försökte resa sig för att gå till toaletten och disträ som jag är sa jag ”du klarar det!”

Sen blev jag helt full i skratt. Jag kan ju inte PEPPA Molly till att kunna gå! Kan hon inte så kan hon inte, oavsett vad jag säger. (Just i det här fallet varierar hennes förmåga med sjukdomen, men det har inget med pepp eller positivt tänkande att göra.)

Jag önskar att alla hade en liknande inställning till psykisk ohälsa och osynliga funktionsnedsättningar.

Precis som Molly känner av svullnaden i fötterna själv så känner den utbrände eller smärtpåverkade av hur mycket hen klarar av. (Förhoppningsvis.)

Det går inte att peppa fram en förmåga som inte finns! Lika lite som pengabrist och indragen sjukpenning peppar fram ett snabbare tillfrisknande. (Hör ni det, Försäkringskassan!)

Sen är det väl alltid bra att försöka tänka positivt, men att säga att folk kan besegra cancer genom att KÄMPA är oerhört skuldbeläggande.

Vissa saker kan man inte bestämma över även om dagens självhjälpskultur försöker tuta i folk motsatsen.

Då är det bättre med acceptans och anpassningar i vardagen. Sluta trycka in alla i samma mall. Alla har inte samma förutsättningar.


Funktionsnedsättning eller funktionsvariation?

22 september, 2017

Läste en debattartikel om det här med att kalla npf för funktionsnedsättning eller inte. Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld skriver så här:

Drag av adhd eller autism finns hos alla människor. Men att ha en diagnos innebär att man har betydande problem i vardagen. Men även om man har betydande problem, så skulle jag vilja säga att man också har en betydande tillgång i vardagen. Om man bara får utlopp för sina styrkor. Och då finns det en en poäng med att benämna det funktionsvariation i stället för nedsättning. Samhället är utformat efter den neurotypiska majoriteten. Omgivningens attityd och okunskap är ofta ett större problem än funktionsvariationen i sig. Ett viktigt steg mot en attitydförändring är en ändring av språket. (Jägerfeld)

Jag tänker att vi använder olika ord för olika tillfällen.

  • Handikappad ska vi definitivt inte använda längre.
  • Funktionsstörning tycker jag inte heller om eftersom hjärnan inte är störd, bara annorlunda. (Samma sak med personlighetsstörning. Bättre att använda personlighetssyndrom.) Ogillar av samma anledning begreppet ”normalstörda” som vissa med npf använder om de utan npf.
  • En funktionsnedsättning har de med npf gentemot samhället/vardagen. Jag tycker att det är viktigt att ordet finns kvar eftersom det berättigar behovet av extra stöd.
  • I allmänt tal är det funktionsvariation som gäller eftersom det är neutralt. Npf innebär både för- och nackdelar. Adhd kallas även entreprenörsgenen och stora uppfinnare och tänkare som t ex Einstein var autister.

Jag håller verkligen med Jägerfeld om att det är omgivningens attityd som är det svåraste.

För egen del är det kanske inte mina problem i sig som gjort mig utmattad utan pressen från omvärlden att vara normal.

Och när ska de med adhd slippa få höra att det överdiagnostiseras alldeles för mycket idag och att medicinen som många med adhd tar är knark? Medicin som gör att adhd-hjärnan slutar försöka somna så att adhd-personen slipper försöka hålla sig vaken och istället kan fokusera så som de utan npf kan. Skulle de säga samma sak till de med narkolepsi?(Till autister finns tyvärr ingen medicin – där är det anpassningar av vardagen som gäller.)

För övrigt kan jag meddela att det underdiagnostiseras alldeles för mycket idag. Det finns en stor mängd flickor, kvinnor och icke-utåtagerande män som inte fått rätt diagnos pga stela diagnoskriterier.

I dagsläget har ca 5% av befolkningen adhd och 1% autism.

Men som sagt. De med npf har en funktionsvariation och ibland behöver de hjälp i olika sammanhang pga en funktionsnedsättning.


Kvinnliga aspergare – finns de?

15 september, 2017

Medicinska och psykiatriska studier har traditionsenligt utförts på män eftersom mannen är någon slags modell för mänskligheten.

Det sägs att det går fyra män på varje kvinna med aspergers/autismspektrumtillstånd (AST). Siffrorna är nästan lika höga när det gäller personer som diagnostiseras för adhd, som är en annan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Är det så att det finns fler män än kvinnor med autism (och adhd?). Fler och fler studier visar att så inte är fallet, det är snarare så att män och pojkar har lättare att få sin diagnos eftersom diagnoskriterierna är utformade utifrån en manlig norm. Flickorna får ofta andra diagnoser istället som t ex OCD/tvångssyndrom, ätstörning, borderline och olika ångestdiagnoser.

Man ”vet” ju hur den traditionella autisten ser ut. Antingen är han som i filmen Rain man eller så har han ett konstigt specialintresse, tar allt bokstavligt och har massa tvångshandlingar för sig som Sheldon i The Big Bang Theory.

Något som kriterierna inte tar hänsyn till är att flickor och pojkar uppfostras olika och att flickor har helt andra förväntningar på sig. En flicka som inte lär sig att umgås och vara social straffas snabbt ut, medan en pojke slipper undan lättare.

Judith Gould som forskar kring hur autism visar sig hos flickor säger att vi börjar komma ner i siffrorna 2:1, alltså dubbelt så många pojkar som flickor, men att det är mycket möjligt att vi så småningom landar i lika många flickor som pojkar. Titta gärna på föreläsningen på UR Play.

Svenny Kopp är specialist inom barn- och ungdomspsykiatri och forskar om flickor med neuropsykiatriska svårigheter. Hon skriver så här:

”Det beteendemönster som är så vanligt hos pojkar med autism när det gäller en stark fascination för speciella föremål eller delar av föremål fann vi inte vara någon framträdande egenskap hos flickorna i vår studie.” /…/

”Vi har även spekulerat om att skälet till att kvinnor tidigare varit underrepresenterade har varit en övertro på den manliga prototypen för autism.” (Svenny Kopp)

Kopp menar att det finns många skillnader mellan pojkars och flickors beteende och förväntningar på dem och att det därmed är svårare att upptäcka autism och adhd hos flickor.

Pojkar är traditionellt mer utåtagerande medan flickor oftare vänder sin ilska och frustration inåt. Lärare är mer uppmärksamma på pojkar och pratar mer med pojkar i klassrummet. Flickor förväntas vara mer sociala än pojkar. (Jag hörde att autistiska flickor ofta ligger på samma sociala nivå som jämnåriga pojkar utan autism. Några år efter alltså.) Flickor är också bättre på att dölja sina problem inför vården.

Utanför uppfostran och förväntningar finns också rent biologiska skillnader med tanke på att flickor mognar tidigare och snabbare språkutveckling än pojkar. (Människor pratar dessutom mer med flickor än pojkar.) Andra saker som skiljer sig är lekbeteende, aggressivitet, spatial förmåga, social förmåga och finmotorisk utveckling. (Svenny Kopp) Detta påverkar hur flickor och pojkar med adhd och/eller autism beter sig och hur den neuropsykiatriska funktionsvariationen visar (eller knappt visar) sig.

När det gäller specialintressen hos AST-flickor så är de oftast åldersadekvata, t ex hästar, djur, kändisar, pyssla, språk/grammatik osv. Men om man som utredare gräver lite djupare så finner man att intensiteten och engagemanget brukar vara mycket större hos autistiska flickor. Autistiska pojkar fokuserar ofta på mer avvikande intressen som t ex tidtabeller, kartor, rymden, väder osv.

Svenny Kopp skriver:

”Finns det en specifik kvinnlig typ (fenotyp) vid autism?

  • Undviker krav
  • Är väldigt bestämd, principfast
  • Samspelar (mest) med yngre barn
  • Bryr sig inte om hur hon ser ut eller är extremt fixerad vid sitt utseende
  • Har en annorlunda röst eller språk” (Kopp, 2010)

En autistisk bloggare har även gjort en tabell med olika symptom som ofta förekommer hos kvinnliga ASTs. Här finns den i större format.

aspie-table-img244154ad237783e339

Avslutningsvis tycker jag att det är väldigt illa att mannen får stå som norm för utformningen av diagnoskriterier när det innebär att så många flickor med autism och adhd inte får rätt diagnos eller diagnos i tid. Otaliga är de flickor som lider sig igenom skolåren och skickas runt i vården för att läkare och utredare har dålig kunskap om hur symptomen ter sig hos flickor med neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Att symptomen ska visa sig på minst två ställen (t ex i skolan och i hemmet) är en punkt i diagnoskriterierna för adhd som hindrar många flickor från att bli ordentligt utredda. Många tjejer håller ihop under skoldagen för att rasa ihop när de kommer hem. (Förekommer givetvis också hos pojkar med adhd/autism). Föräldrarna ser tydligt problemen, men skolan märker inget. Det är ofta obligatoriskt att remissen till utredning går via skolhälsovården och om de inte kan se några problem i skolan så ”har” flickan inga problem. Lätt som en plätt. (Men vissa kommuner erbjuder som tur är egenremiss till utredning.)

Bloggaren Supermamsen (lästips!) illustrerar ”eftereffekten” så här.

Supermamsen.com

Det vore önskvärt med mer utbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet och flickors symptom i synnerhet för alla som arbetar med barn. Tänk så mycket lidande vi hade kunnat slippa om alla fick rätt diagnos och bra anpassningar och hjälpmedel i tidig ålder.


%d bloggare gillar detta: