Specialintressen

31 augusti, 2017

Det blir mycket autismspekratillstånd/asperger i bloggen nu, men dels är det mitt nya specialintresse och dels vill jag lära mig mer om mig själv för att må bättre, så det får ni stå ut med.

Men nu tänkte jag ta upp mina andra specialintressen.

Stereotypen av asperger är ju en pojke/man som kan tågtabeller utantill, är expert på rymden eller kan allt om Antarktis som huvudpersonen i tv-serien Atypical (bra!).

Men vissa AST har flera intressen och periodar precis som jag. Tjejer brukar dessutom ofta ha lite annorlunda intressen än den typiska aspergermannen, som t ex hästar, språk eller kändisar.

Mina specialintressen som barn var djur (katter, hästar, marsvin), frimärken och franska (gymnasiet).

Nu som vuxen har jag en rad specialintressen som jag läser på om så fort jag får chansen.

Däremot är jag inte så duktig på fakta eftersom jag har en opraktisk inlärningsstil, kinestetisk/taktil. Jag lär mig alltså genom att repetera/känna/uppleva och inte av att se/läsa eller lyssna.

Så om jag skulle lära mig all fakta om homo sapiens ursprung så skulle jag behöva sitta och rabbla, göra projektarbeten, rita kartor och greja och det orkar jag inte. Istället har jag en diffus kunskap/uppfattning av ämnet men har svårt för detaljer som jag kan överföra bra till andra. Sjukt opraktiskt, jag vet!

Men jag slukar i alla fall allt om den förhistoriska människans utveckling. En ny dokumentär om varför neandertalarna dog ut på Vetenskapens värld är som godis för mig.

Andra specialintressen jag har är dinosaurier (här kan jag mycket tack vare repetiv läsning i barnens faktaböcker), evolution/historia och psykisk ohälsa/diagnoser/npf (kunde redan en del om autism sen tidigare och är väl inläst på adhd, bipolaritet, posttraumatiskt stressyndrom och liknande tillstånd).

Senaste intresset är ju barfotaliv och minimalistiska skor (som ni kanske märkt, host host). Får bita mig i tungan för att inte prata om det jämt med alla.

Dataspelet Overwatch och fanbasen är en annan stor grej, särskilt på Facebook.

För två år sen hårdstuderade jag trädgård/blommor/växter/odling och pratade inte om annat nästan. Fredrik blev lite irriterad till slut ”du pratar ju bara om trädgården hela tiden”.

För några år sen var det akvarier som gällde. Hängde på akvarieforum på nätet, hängde i akvarieaffärerna, gick på akvarieauktioner och pluggade arter i böcker. (Men det intresset dog när det kändes som att jag testat allt.)

Lajv, nu-metalmusik och föräldraskap är andra saker jag snöat in på det senaste femton åren.

För mig är intressen det viktigaste näst viktigaste i mitt liv (måste nog säga att familjen är viktigast även om första impulsen säger intressena). Utan intressen skulle livet vara så fruktansvärt tråkigt. Vad lever man för då?

Har så svårt att förstå människor utan intressen. De som svarar ”umgås med vänner, se på TV, promenera, äta god mat”… Då får jag som trolig AST lust att skrika att det där är minsann inga intressen, det där är bara sånt som man gör. Sånt som nästan alla gör!

Men jag förstår samtidigt att det är jag som är lite ovanligare i sammanhanget, särskilt när det gäller intensiteten. Så ni som inte har några intressen behöver inte ta åt er, så länge man är nöjd så är ju allt bra.

Annonser

Det är inte lätt

30 augusti, 2017

Såg ett bra youtubeklipp med en som berättar hur det kan vara att ha autism (hög igenkänning!). Rian drar paralleller till ansiktsblindhet och auditory processing disorder (APD). Intressant att de ofta förekommer samtidigt som autism! Jag tänker att det kan ha att göra med hur autister processar intryck.

APD innebär att man hör ljudet men inte kan få ihop ljuden till en förståelig mening (hjärnan kan inte koppla rätt). Vissa kallar det hörseldyslexi och det passar bra.

Numera brukar jag ofta säga vad jag hörde till min familj och så kan vi skratta åt det. Oftast behöver jag kasta om några bokstäver och flytta mellanrummen mellan orden och sen blir det förståeligt.

När det gäller ansiktsblindhet så grupperar jag människor i arketyper och har svårt för att lägga detaljer på minnet. Människor är inte så himla intressanta helt enkelt… Minns främst frisyrer eller halsband eller så. Ni vet sånt som är väldans beständigt i folks utseende… 😉 Har även svårt för att se folk för mitt inre. Tog flera månader innan jag kunde visualisera Fredrik – min dåvarande pojkvän som jag träffade varje dag hela tiden när vi inte var i skolan. (!)

I alla fall.

Inte nog med att autister har svårt att tolka människor och kommunicera – ofta har de dessutom svårt att uppfatta ord och känner knappt igen folk heller för den delen!

Sjukt orättvist!

Jag förstår verkligen varför så många autister blir mobbade, får social fobi och undviker människor. Förutsättningarna är liksom inte på topp…


Om min framtidsskräck

29 augusti, 2017

Detta inlägg innehåller två bilder som beskriver hur en aspergare upplever förändringar.

Ur boken Asperger och jag av Ann-Charlotte Sternefält.

Ni förstår varför jag inte riktigt funkar ihop med min familj ibland va? (Som består av tre personer som gärna är spontana och hittar på grejer och vill ha förändringar.)


Efter första arbetsterapeutbesöket

29 augusti, 2017

Idag var jag hos arbetsterapeuten för första gången pga psykiska skäl. Har varit där tidigare när jag varit gravid och haft karpaltunnelsyndrom och när jag hade slagit i svanskotan och behövde en kildyna.

Var lite rädd för att få en massa stresshanteringskurser slängda på mig nu när jag insett att det inte är fler aktiviteter jag behöver utan färre. Hade djup ångest* i väntrummet och undrade vem ur personalen som skulle gå fram till just mig. Så viktigt att hen är snäll. Att det klickar. Att jag kan slappna av. Men det kunde nog inte blivit bättre. Hon var jättesnäll och förstod precis vad jag behöver.

  • = hatar att göra nya grejer och när jag inte vet utgången.

Så nu ska vi träffas och prata om hur vi kan förändra min vardag. Hon visade en modell som ser ut så här. Det är viktigt att det finns balans mellan de tre faktorerna så att vardagen fungerar.

Jag har hela tiden trott att det är jag som person som är fel och jag har pluggat på, gått i terapi, tränat bort rädslor osv. Jag har letat och letat efter orsaken till att jag mår så himla dåligt och verkar klara mindre än andra människor.

Sen i somras när jag fick lära mer om autistmspektratillstånd så inser jag att jag är som jag är och att det är miljön/omgivningen som är fel för mig. Den måste anpassas.

Så det ska arbetsterapeuten hjälpa mig med.

Vi har olika personligheter med olika behov i min familj och vi måste jämka ihop oss så att alla blir nöjda och fungerar. Jag som orolig introvert ångestfylld ev autist behöver en helt annan trygghet än min frihetsälskande spontana entreprenör till make. Även barnen har olika behov utifrån deras personligheter och ålder. Så klart.

Första förändringen blir att försöka lösa upp min projektledarroll i familjen. Det har jag slitit med i många år, men det är väldigt svårt. (Skulle tro att de flesta kvinnor i heterorelationer har den.) Istället för att jag ska rapportera om kommande veckan på söndagar så ska vi ha ett litet veckomöte där vi tillsammans går igenom kommande vecka. Vi testade idag och det kom fram mycket. T ex att jag glömt tvätta Mollys gympakläder, att Stella ska på kalas på söndag och behöver kläder och present osv. Vi bidrog allihop till kunskapsöverföring till övriga. Något som alla familjer behöver göra regelbundet.

Det känns fantastiskt att jag äntligen ska få hjälp med detta! Jag hoppas innerligt att detta löser alla småproblem i vardagen som gör mig så trött.


Vardagssvårigheter för en med (trolig) autismspektratillstånd

29 augusti, 2017

Sitter och spänner mig hela telefonsamtalet om 15 minuter med Försäkringskassan och anstränger mig för att låta* ömsom trevlig och ömsom jättesjuk. Klarar det galant fram tills avskedsfrasen när jag råkar klämma in ett ”ha det bra” istället för ”tack så mycket”. Fasiken! Det var ju reserverat för bekanta och vänner… Nu kommer hon tro att vi är bästisar.

* = jag är jättesjuk, men mitt beteende kommer inte naturligt i sociala situationer.

Ps. Kommer nu ägna de närmsta timmarna åt att i detalj gå igenom vad jag svarade på de olika frågorna och analysera det. (Vanligt även bland introverta och jag är superintrovert.)


Mitt läskiga sjukintyg

25 augusti, 2017

Fick hem mitt sjukintyg från nya läkaren på vårdcentralen idag och det är lite halvdeppig läsning. Iofs inte helt förvånande med tanke på hur situationen är…

Huvuddiagnosen är numera ”recidiverande depression, ospecifierad”. (Tidigare var det en av underdiagnoserna som är privat.) Var tvungen att så upp r-ordet och det betyder återkommande.

Det känns ju lite lustigt eftersom jag inte varit deprimerad sen 2005, men det beror å andra sidan enbart på medicinering. (Som jag blivit tvungen att öka på allt eftersom.)

Tänker inte gå in på alla detaljer i läkarintyget, men där står bland annat:

”Mångåriga besvär. Nedsatt koncentration och uthållighet parallellt med lättväckt ångest och stressintolerans och inte minst energibrist gör att patienten inte bedöms klara mer än ADL (Aktiviteter i det Dagliga Livet). Sover mellan 10-15 timmar per dygn. Kroppslig svaghet och uttröttbarhet. Får huvudvärk och magproblem vid ökad psykisk belastning.”

Hoppas att ni ser vad det står på bilden. Orkar inte skriva av allt.

Men huvudsakligen handlar det om kommande rehabilitering och att läkaren är sur på psykiatrin som inte rehabiliterat mig mer än med 9 månaders psykoterapi. Och jag visste inte att jag hade rätt till mer.

En annan stor förändring mot tidigare är att läkaren kryssat för rutan ”går inte att bedöma” istället för ”ja” på frågan ”prognos – kommer patienten att få tillbaka sin arbetsförmåga”.

:-O

Men det är ju sant. Jag vet inte om jag kommer tillbaka och i så fall hur mycket. Målet för mig är numera att jobba halvtid med ett icke krävande stressigt jobb. Men det är nog långt kvar till det.

För ett halvår sen trodde jag att jag skulle fortsätta jobba 25% och sen gå upp på 50%. Sen blev jag uppsagd pga arbetsbrist och insåg i samma veva att jag inte kan leva enbart för att jobba.

Under de fem månader jag jobbade 7,5h per vecka orkade jag inget annat och vilade hela kvällarna och helgerna. Behövde boka av allt annat (föräldramöten, nödvändiga inköp, umgänge, frisören, tandläkaren, släktkalas osv.). Det funkar inte att leva så. Det fanns inga marginaler alls.

Men det som ligger till grund för min psykiska ohälsa är troligen autismspektrumtillstånd (asperger) med alla konsekvenser (eller någon annan diagnos de ej hittat än!) och ett flertal ångestrelaterade diagnoser ovanpå, rec…recisåterkommande depressioner, utmattningssyndrom och en tröttande familjesituation som inte ger mig den återhämtning jag hade innan jag fick barn (privat orsak). Och så några kriser, ett trauma med ptsd, föräldrars skilsmässa, tre missfall och en tung uppväxt pga den troliga autismen.

Det är alltså inte konstigt att jag inte bara blir frisk genom sjukskrivning från jobbet. Utmattningssyndrom står inte ens med på sjukintyget! (Lika bra det eftersom det känns som att försäkringskassan ser rött och vill utförsäkra alla som varit utmattade i över ett år…)

Har föresten insett att jag någonstans kunde hantera livet orkesmässigt tills barn nummer två föddes när jag var 28 år. Då försvann alla marginaler och jag började stressa. T ex hade jag max 20 minuter barnfri tid med Fredrik innan jag skulle lägga mig. (Numera har jag 1-1,5h och det är minimum för att jag ska må bra.)

När jag kom tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten behövde jag flytta in i ett annat rum som var mycket mer brötigt. Vi satt många i samma rum och det var alltid någon som pratade telefon, folk pratade med varandra och musiken var på hela dagarna. Min lugna oas på jobbet försvann. Dessutom hade jag en otroligt stressig höst både hemma och på jobbet under hösten 2013.

Efter första inbromsningen fick jag hjälp med anpassningar. Bland annat fick jag sitta själv i hörnet med tre väggar runt mig. Musiken begränsades först till eftermiddagar och under arbetsträningen till fredag eftermiddag. Men de andra ljuden var kvar och jag hörde dessutom alla som trampade förbi i korridoren, dörrar som smällde till köket och toaletterna samt den högljudda baristakaffemaskinen några meter bort. Det funkade inte alls eftersom jag är så ljudkänslig. (Provade både öronproppar (gör ont!) och musik i hörlurar (men jag ville ha det tyst(are)).

Så det är inte underligt att jag kraschade när varken det psykiska eller fysiska funkade. Kroppen fick en rejäl stressreaktion som tog runt två år att läka ut.

Men som jag skrev igår så känns det som att jag nått ett stort genombrott och att jag kommer att kunna ta mig an min psykiska ohälsa från ett annat håll.

Idag åkte jag t ex till frisören och det är väldigt dränerande med resväg och umgänge. Men jag hade hörlurar med musik och blundade hela vägen dit och hem (mindre stimulans) och sen pratade vi om ett av mina nya specialintressen (autism) och då flög tiden i väg. Blev inte alls lika spänd av att vara där. (Brukar vara som en fiolsträng pga obehaglig situation att nån klipper mitt hår och så ska vi småprata och jag måste anstränga mig socialt för att säga rätt grejer och inte göra fel (men min frisör är jättesnäll. Det är därför jag orkar åka ända till Masthugget.)).

Är inte alls lika trött nu efteråt som jag brukar vara.

Tänker att det nog finns många trix att ta till för att spara på energin.

Och faktumet att hon numera känner till min situation som sjukskriven och ev. AST gör ju att jag kan slappna av mer och slippa fokusera på att vara normal. (Första åren berättade jag inte om min sits pga att vi inte kände varandra så bra.)

Nu vänder det hörni! ❤


Megalångt inlägg om superviktig grej om mig

23 augusti, 2017

För en dryg månad sen kom en livsomvälvande förändring i mitt liv. Några vänner till mig berättade om hur autismspektratillstånd (AST, fd aspergers) hos kvinnor skiljer sig från den typiskt manliga aspergerstereotypen.

Jag fick en chock när jag började läsa på. Inte kunde väl jag? Jag hade läst diagnoskriterierna så många gånger men det stämde bara delvis.

Sedan föll pusslet på plats. Eller, snarare bordet som mitt personlighetspussel ligger på. Jag har tillsammans med psykologer och läkare pusslat och pusslat sedan jag var liten, men bara hittat symptom och en massa spretiga mindre diagnoser. Inget som förklarar allt.

Men nu har jag nog hittat bordet. Själva fundamentet i min personlighet. Mina andra diagnoser är troligen bara följder av min (troliga) funktionsvariation.

Min hjärna är kanske inte så normal som jag trodde. Jag visste ju att jag fungerar annorlunda, men jag trodde att det gick att förändra. Så jag har kämpat och kämpat sen jag var 5-6 år, men det har bara resulterat i ett antal psykiatriska diagnoser som depressioner, olika ångesttillstånd och slutligen utmattningssyndrom.

Den senaste månaden har jag pluggat på. Jag har läst forum, bloggar och böcker. Jag har googlat och pratat med vänner. (Detta hör definitivt AST till. Specialintressen är ett diagnoskriterium och jag brukar dammsuga nätet och bibban på böcker så fort jag får ett nytt intresse.)

Jag har insett att det jag trodde var normalt i själva verket hör autismen till. Det är inte normalt att höra alla ljud lika tydligt/högt och ha svårt att sovra och stänga av för att fokusera på någons prat (kan ju iofs förklara att folk generellt gillar att umgås i grupp och vistas på t ex café/restaurang/fest/köpcentrum). Jag får spatt om jag hör två prat/musikljud samtidigt (t ex när barnen har varsin tv-serie på varsin ipad) och jag blir helt dränerad av att sitta i ett rum där flera sällskap pratar samtidigt.

AST förklarar så många saker hos mig själv. Att jag blir dränerad av sociala kontakter, att jag avskyr förändringar, att jag blir orolig när jag ska göra något nytt/ovant, att jag är ganska rigid, att jag har en fantastisk självdisciplin, att kroppen är känslig för olika slags tyger m.m.

Jag har också insett hur jag har gjort våld på mig själv i alla år.

Som flicka finns stora förväntningar om att du ska vara socialt begåvad. AST-killar slinker igenom, men flickor straffas om de inte kan bete sig socialt sett. Jag hårdpluggade psykologi när jag gick i högstadiet. Trodde fram tills för en månad sen att barn mekaniskt lär sig de sociala koderna när de umgås och att jag missat detta eftersom jag var så blyg när jag var barn. Men det visade sig att neurotyper (NTs, de utan annorlunda hjärnor (adhd, add, autism, tourettes)) har detta med sig. Det kommer automatiskt när de umgås! De bara förstår hur man gör utan att anstränga sig! Fy fasiken vad orättvist!

Jag förstår plötsligt varför det är så dränerande för mig att umgås. Jag måste ständigt fundera på vad som är lämpligt att svara och iaktta mina egna reaktioner så att de är socialt accepterade. Jag måste tänka efter så att jag säger tack, hejdå, grattis, ursäkta osv på rätt ställen. Måste le, se i ögonen, stå tillräckligt nära (står helst inte nära), se äkta ut och ge bra svar.

Med familjen och mina allra närmsta kommer det mer naturligt. Men då blir jag istället plump. När jag slappnar av för mycket säger jag knäppa eller olämpliga grejer. När jag spelar Overwatch med Fredriks syskon + deras vänner så har jag ibland lust att sätta mig själv på mute. Jag blir så inne i spelet och kan uttrycka mig så fritt eftersom vi bara har kontakt över mikrofon och därmed slinker alla möjliga knäppa grejer ur munnen på mig. (Händer iofs ofta när vi umgås irl också.)

Jag har svårt att lista ut andras motiv till saker de gör. Jag har lättare än många andra autister att känna igen känslor, men jag har svårt att räkna ut hur folk kommer att reagera på saker jag säger. Och dolda agendor går mig helt förbi.

Jag kan vara lite väl disciplinerad och principfast med barnen. Fredrik får ofta hoppa in och tala om att Stella kan bli ledsen om bara Molly får göra ditten och datten och vice versa. Sånt går mig helt förbi. Men jag ändrar mig så klart när jag får veta.

Jag har insett att min aversion för ögonkontakt och kroppskontakt med andra utanför familjen hör autismen till.

Jag trodde att jag var tvungen att ge kramar och titta in i ögonen mest hela tiden. Även fast det skar i hela kroppen. (Det är ok att ge hejdåkramar till familjen och folk jag träffar sällan, men jag hatar såna där vänskaps/bekantkramar. Är SÅ glad att kindpussar inte är stort i Sverige. Det känns som ett övergrepp! Skaka hand är ok.)

ASTn förklarar så otroligt mycket! Jag har helt plötsligt hittat andra som fungerar ungefär som jag. Det där med att det känns fel för mig att sminka mig, raka mig och att jag inte bryr mig om grooming… Jag har grubblat över detta sen tonåren. Plötsligt hittar jag massor med tjejer som är likadana. Deb förklarar det så bra i en FB-grupp:

For me, there were always two issues regarding hair and makeup. 1. Fairness. Didn’t make sense to me that the expectations for girls/women were so different than for boys/men. We had to put in a lot more effort simply because we’re SUPPOSED to. This made no logical sense to me, yet, due to peer pressure, I made small attempts to put on make up and do something with my hair when I was in high school and in my twenties for school and church attendance. 2. Results. The time and effort involved in dressing up on a daily basis then taking the makeup off wasn’t worth whatever I was supposed to be getting out of it. I haven’t worn makeup on a daily basis in around 25 years. I may put some on if I know ahead of time that my picture will be taken.

Exakt samma för mig förutom att jag aldrig ens försökt. Fick en mascara i julklapp en gång när jag var tonåring och började gråta. Smink, rakning och liknande känns bara helt fel för mig.

Att jag hittade autismen har för mig varit typ 90% positivt och 10% negativt. Att det aldrig kommer försvinna och att jag alltid kommer att bli tröttare än andra grämer mig ibland.

Men jag har samtidigt kommit så långt i min förståelse av mig själv som introvert och känslig under dessa utmattade år, att jag är redan inställd på ett liv utanför normen.

Livet får anpassas utifrån mina behov istället för tvärtom. Jag kan inte göra om mig mer för det blir jag sjuk av.

Det är skönt att få en helt annan förståelse från omgivningen. Det skapar acceptans hos mig själv. Det är inte mitt fel.

Autist blir som en ny identitet. Jag kan plötsligt finna gemenskap med andra aspergers (som alla är väldigt olika). Känner mig inte längre som från yttre rymden – nu förstår jag varför jag känner så. (Det där med att känna sig som en utomjording på en främmande planet verkar vara ganska genomgående för autister. Finns t o m ett forum som heter Wrong Planet. ^^)

En diagnos kan berättiga mina udda beteenden. Jag bryr mig inte längre lika mycket om vad andra tycker. Jag får vara som jag är. Det är en otrolig lättnad. Liknar troligen att ”komma ut ur garderoben” som homo/bi eller transperson. Att få vara den man är.

Bäst av allt är att jag inte ska förändra mig mer. Jag ska inte förställa mig och spela en roll. Jag ska vara mig själv. Livet får anpassa sig till mig.

Funderar mycket på hur min framtid ska se ut. Hur mycket kan jag jobba? Hur vill jag bo och leva? Vill kanske bo lantligare längre fram och jobba kreativt. Men utan för mycket sociala kontakter.

Det känns sjukt att jag har försökt passa in och fungera i den neurotypiska världen så till den vida grad att jag till slut blev utbränd. (Vanligt bland människor med npf-diagnoser.) Men det är slut med det nu.

Idag har jag pratat med läkaren och han ska vidarebefodra mig till en psykolog för en första bedömning. Hoppas få ställa mig i kö till en utredning sen.

Det är konstigt att ingen av alla de läkare och psykologer jag träffat ens har nämnt autism. Antingen spelar jag alldeles för bra eller så ligger jag precis på gränsen. (Kanske har jag inte AST – men i så fall ligger jag nog precis under gränsen, för det är väldigt mycket som stämmer.)

Jag läste t o m en bok om detta, Konsten att tala arabiska, för några månader sen. Den handlar om en kvinna som åker in och ut från en psykiatrisk avdelning fram tills de inser att hon har AST och att det är därför hon mår så dåligt. Men jag drog inga paralleller…

Underdiagnostiseringen inom npf är verkligen under all kritik. Diagnoskriterierna är baserade på pojkar/män och det tas ingen hänsyn till att flickor uppfostras annorlunda och har andra förväntningar på sig. Jag återkommer till detta längre fram.

Det känns som att mitt nya liv kan börja nu. Jag har dock en lång väg kvar innan eventuell utredning och diagnos (om jag inte uppfyller kriterierna helt för att få en diagnos så kan jag åtminstone tillämpa en del av anpassningarna på min vardag i alla fall).

Vill få hjälp med hur jag och familjen kan anpassa vardagen så att jag inte blir så dränerad. Det kanske finns smarta knep som kan förändra min syn på saker och minska min ångest/oro (som är en stor del i att jag spänner kroppen och blir utmattad). Jag och Fredrik kanske kan få råd om hur vi kan agera och lägga upp vardagen för att minska slitningar.

Det handlar ju dels om praktiska saker och dels om hur jag tänker och agerar. T ex funderar jag på att köpa Bose brusreducerande hörlurar (apdyra men kanske värda det om jag blir mindre överstimulerad och trött?).

Det handlar ju även om vilka förväntningar jag och andra har på mig. Om jag tydligt kommunicerar mina behov så kan jag hitta en bättre balans för att orka med. (T ex åka hem i tid från släktkalas istället för att bli dränerad eller inte följa med alls som idag.)

Det känns som att jag fått hopp om att reda ut den här härvan som är mitt liv och mitt psyke.

Jag har länge tvekat om jag ska blogga om detta eller inte men kommit fram till att jag ska vara öppen med det. Jag är trött på att vara hemlig och inte få vara den jag är. Och det är ju inget skamligt med att ev ha autism!

Så nu kör vi!


%d bloggare gillar detta: