Köpa kläderstressen

14 januari, 2019

I natt sover jag i lägenheten. Det var över två månader sen sist pga olika anledningar. Har inte haft ork att åka in till stan, men nu behövde jag verkligen lösa några saker och en timme idag och en i morgon innan jag ska hem känns görbart. Två timmar på raken + restid = not so much.

Jag har varit helt uppstressad i flera dagar över att jag inte har några ”utanpå-tröjor” att ha med till Kanarieöarna på lördag. Alltså tröjor man kan dra över en t-shirt men som inte sitter tajt så att man kan ha dem några dagar innan de stinker. Typ kofta/munktröja.

Jag har haft två ett tag nu som jag hade med mig förra året. Men den ena krympte. På riktigt. Den blev cirka en decimeter kortare i midjan och i ärmarna. Inte på en gång, utan lite varje tvätt så att jag knappt märkte något först. Skumt! Nu har Molly fått den.

Den andra hade jag använt så mycket att den blev spröd på ärmarna att började trasas sönder. Försökte laga gliporna i tyget, men efter nästa tvätt var det hål bredvid lagningen igen. Den har gjort sitt helt enkelt. Tyget var slut.

Så jag var helt enkelt tvungen att köpa några utanpåtröjor eftersom kvällar och morgnar på Kanarieöarna är svala/kalla (16-18 grader).

Och deadlines och shopping är två saker som stressar mig enormt. Mår så dåligt när det inte finns någon bra reservplan utan bara ”nu gäller det”.

Att låna kläder av t ex Fredrik skulle inte funka, för jag fixar inte att ha andras/begagnade kläder. Bacillskräck typ, trots nytvättade. (Fobier/aversioner är inte alltid rationella.)

Men trots all vånda så fixade jag det. In-ut på 25 minuter med munktröja, collegetröja och träningströja med dragkedja. Yes!

Och eftersom det var rea på rean så kostade dessa tröjor 75-100kr styck. Helt sjukt. Köpte även en ryggsäck till mig själv till 75% rabatt. Flax. (Har letat efter en lagom stor ryggsäck med ungefär det här utseendet i över ett år!)

Många blir ju glada och får kickar av att shoppa. Själv får jag bara ångest av det. Vågar knappt titta på prylarna efteråt av rädsla för att det ska vara dåliga grejer så att jag måste lämna tillbaka.

Jag lämnar ju sällan tillbaka eftersom jag typ aldrig spontanköper nåt, men rädslan finns där.

Jag har en väldig respekt för pengar (läs: snål) och jordens resurser och vill inte äga saker som inte används och älskas, så är noggrann med vad som får komma in i vårt hus (är även minimalist).

Och att då skynda mig att köpa kläder pga superstressad, ångestfull och framför allt SVETTIG* är en dålig kombo med att göra noggranna köp. Så jag bara hoppas att det blir bra innan jag rusar ut ur affären.

* = varför är det alltid så varmt i affärerna samt när jag varvar upp? Idag tog jag bara t-shirt och jacka (ej tröja, mössa och vantar) och ändå fick jag släpa runt på jackan i armen tillsammans med alla plagg jag skulle prova. Står alltid där och torkar svett ur pannan vid kassadisken…

Ja, jag vet, jag har problem. Det hänger ihop med min psykiska ohälsa. Före utmattningen kunde jag gå i affärer utan problem. Ska prata mer om detta med psykologen i morgon.

Men jag antar att det hänger ihop med att jag måste vara snabb innan min lilla energi tar slut och det får inte bli fel, för jag har inte fler chanser pga den lilla energin.

De första två åren försökte jag följa med på saker trots att jag var jätteutmattad. Då åt jag godis för att få en energikick. Fick många dåliga erfarenheter av att handla med utmattning och dessa hänger kvar.

Och sen har vi ju autismgrejen också. Målade och skrev så här efter förra gången jag var tvungen att gå in i en klädaffär (i november!):

What do we have here? It is a night club, right? No, this is an ordinary clothes store according to me and probably some other autistics/people with burnout brains/overstimulated people.

I was going to buy leggings, washing bags and socks the other day, but I swear they had tried to hide the leggings and washing bags…

I had to walk several rounds through the store looking for it. And the lights felt like disco lights and there were people everywhere, music and so many colours and messages on all of the signs. BUY ME!

I get totally stressed out in most shops. I could handle it better when I was younger with more energy, but the stores have always made me sooo overstimulated.

I guess there are less crowded stores with less stimuli, but they tend to be the very expensive shops.

So nowadays I mostly shop online, or I do a quick in-and-out and then go to rest my poor brain.

I have not been at a night club in like 17 years, but I think I would prefer it since you are ‘only’ supposed to dance and have fun there, not making decisions and being careful looking at prices and sizes.

Most stores stresses me out completely. (Luckily, I am a ‘minimalist’ only buying stuff when something broken must be replaced or things that are missing at home.)” (Pebbel Art)

Nä. Jag köper ju allt jag kan på nätet, men just kläder är svårt för det är jobbigt att skicka tillbaka.

Men nu har jag några tröjor att ersätta de gamla med iaf. Bra det.

Annonser

Psykologi

28 december, 2018

Tänkte skriva lite om vad jag och psykologen pratade om sist eftersom det dels kanske kan vara av intresse för andra och dels är ett bra sätt för mig att processa det vi pratade om för att komma ihåg det bättre. Jag sorterar tankarna bäst när jag skriver (och superdåligt när jag pratar).

Ett av mina stora problem som gör mig så ofantligt trött är att jag är beredd hela tiden. Det är som att jag lever i ett krig med bombräder utanför huset. Min kropp är så spänd att jag inte kan slappna av utan en massa avslappningsövningar/yoga/skaka kroppen/styrketräning och knappt ens då.

Min känsla är att jag inte kan slappna av eftersom jag har jour, ”måste orka”, jag har ansvar och allt är kaos. Detta kommer dels från att jag faktiskt har ständig jour med barnen (som jag delar med pappan). När som helst kan de vilja ha hjälp med saker som jag inte orkar hjälpa dem med pga utmattning.

Dels beror det på att jag är autistisk och behöver ha ett förutsägbart liv eftersom min verklighetsuppfattning går i kras varje gång saker ändras. (Detta är nog svårare att påverka.)

Dels beror det på att jag är utmattad och att min energi är extremt begränsad. Det finns helt enkelt ytterst lite rum för annat än det nödvändiga i livet. I och med detta måste jag planera min ork och om saker händer så faller planeringen och jag måste overrajda.

Så psykologen pratade om skalan mellan ”tolerans för osäkerhet” och ”behov av kontroll” och att jag har ett extremt stort behov av kontroll. Detta beror dels på autismen men även på att jag förlorade min tillit till mig själv, livet och andra människor under överfallet 2002.

Om någon annan råkar ut för något jobbigt så kan de ändå trösta sig själva med att ”det ordnar sig” eller liknande. De tänker ut en lösning och tar itu med problemet. Själv fastnar jag i oro och katastroftankar eftersom jag har en sån liten tillit till världen, människor, livet och min egen förmåga att lösa problem.

Så detta ska jag träna på.


Orkar inte

28 december, 2018

Jag är så himla trött på att vara sjuk. Har haft ett hemskt ångestpåslag nu under kvällen. Det är kul med lov men det är också så jobbigt eftersom min återhämtning avstannar.

Kortare perioder under dessa år har jag kunnat återhämta mig. Några veckor här och där har jag kommit in i en positiv spiral med motion, promenader, flowtid, skedar över, osv. men sen kommer sjukdomarna, stressiga perioder, högtider och lov och förstör. Loven kommer ju typ var femte-sjunde vecka året om. Jag hinner knappt ladda om.

FK och läkaren tycker väl att jag borde ha blivit bättre för länge sen, men att bara vara hemma från jobbet innebär inte återhämtning för mig. Det är autismen, ångesten och föräldraskapet i kombination som gör att jag inte får min återhämtning. Och det ptsd-liknande som jag också lever med. Mina dåliga erfarenheter som gör allt extra jobbigt.

Läste att människor behöver trygghet för att orka med otrygghet. Jag har ingen bastrygghet. Jag kan inte lita på att jag själv kan hantera saker. Tänk er att leva i den sitsen. Då blir allt som händer en pärs. Inte konstigt att jag blir trött.

2,5 veckor till nästa psykologbesök. Jag behöver verkligen ta mig vidare i detta. Mer om senaste psykologbesöket i morgon. (Har filat på det inlägget i evigheter och äntligen tidsinställt det.)

Känner för att ge upp nu, men jag kan inte fly från detta fängelse av min tunga utmattade kropp. Att overrajda med godis är inte bra. (Det gjorde jag första 2-3 åren.)

Men jag måste gråta av mig ibland. Annars orkar jag inte fortsätta ta nya tag.

Men jag är så trött på att kämpa. Varenda eviga jäkla dag.

Så trött.


Koncentration och stimulans

6 oktober, 2018

Något som är störigt är mitt korta koncentrationsspann.

Har mängder med gånger läst adhd-kriterierna och jag har t o m utretts för både autism och adhd utan utslag för adhd.

Men rent koncentrationsmässigt ligger jag nära de med adhd.

Jag brukar kunna hålla fokus i 25 eller 40 minuter (så vanliga tv-serier är alltså ganska optimalt för mig!).

25 minuter om något är sådär kul och 40 minuter om det är kul. Brukar nästan alltid avsluta dataspelet Overwatch efter 40 minuter eftersom jag inte orkar fokusera längre trots att det är jättekul.

När jag pluggade så brukade jag läsa och anteckna ur böckerna i 25 min och sen tog jag paus. Har även hört att 25 minuter är en ganska vanlig tid. Skillnaden är nog att andra lättare kan overrida eller att de inte kräver lika mycket stimulans som jag.

För min hjärna behöver stimulans hela tiden. Men bara lagom mycket.

När jag får för lite stimulans så börjar jag vifta med tårna och följa mönster i rummet. Det sker helt automatiskt. Jag viftar med tårna när jag ser på TV, pratar med folk, läser, surfar m.m.

När jag läser tidningen, ritar osv. så vill jag istället fippla med något. Brukar lyfta på skrivbordsunderlägget och ”flappa” med det mot ett finger.

När jag är ute brukar jag pilla på reflexen som hänger från jackan. Drar ofta i delar av klädesplagg.

Men jag får lätt alldeles för mycket stimulans utifrån. Flera röster eller musik/ljud samtidigt är mardrömmen. Min hjärna kan inte fokusera på något och uppfattar ingenting istället.

Min autistiska hjärna uppfattar alla ljud lika högt. Eller inte lika högt, men de har samma prioritet in i hjärnan. (För hur starka ljuden är beror på hur långt ifrån mig de låter.)

Jag tål inte spisfläkten förutom när jag lagar mat och brummiga diskmaskiner eller tv-prat från apparater jag inte tittar på är hemskt. Tur att vi har en väldigt tyst diskmaskin och att tvättmaskinen står i källaren. Familjen brukar ha hörlurar och tittar sällan på TV när jag inte är med, men är på samma våning. (TVn är aldrig på i onödan och vi lyssnar aldrig på radio.)

När vi t ex spelar brädspel och det går liiiite för långsamt så kan jag knappt sitta still. Jag måste fippla med något för att inte vilja springa iväg.

Samma sak med film. Jag kan inte titta på film som inte är jättebra. Har sett de första 40-50 minutrarna på hur många filmer som helst men har sen ingen aning om slutet (när familjen ser klart). Numera startar jag bara en film om den verkar superbra.

Ofta när vi ser tv-serier som är bra men inte fantastiska så passar jag på att greja samtidigt. Pratprogram är bra till det. T ex måla miniatyrer, träna, stretcha, måla osv.

Det känns lite som att både hjärna och kropp måste vara aktiva hela tiden på något vis.

Vet att min pappa är likadan och känner flera andra med dessa överaktiva beteenden, men vet inte riktigt hur neurotypiska har det? (De flesta jag umgås med är mer eller mindre autistiska och/eller med adhd – vissa utan att nå upp till kriterierna men ändå inte typiskt NT).


Exekutiva förmågor

18 augusti, 2018

Många med autism och/eller adhd (förkortar det npf) har svårigheter med den exekutiva förmågan – att komma igång och göra saker, strukturera upp saker, göra saker i rätt tid, i rätt mängd och rätt saker för situationen.

T ex städning – vad ingår i en vanlig veckostädning? Är det rätt läge att damma bakom elementet när gästerna kommer om 30 minuter? Vad innebär ”torka av köket”.

Många med npf har svårt för att automatisera rutinhandlingar och måste tänka efter varje gång. Hur borstar man egentligen tänderna? I vilken ordning är smartast att sminka sig? Vad är det som ska tas fram när man ska duka bordet?

Som ni förstår tar detta en massa energi och många med npf använder sig av t ex bildstöd (bilder med beskrivningar för i vilken ordning man gör saker) för att få rull på olika rutinsituationer.

Dessa delar har just jag inga problem med trots att jag har autismspektrumtillstånd. En av mina egenskaper är nämligen ett väldigt strukturellt tänkande. Antagligen ganska otypiskt för autister som mest ser detaljer, men det sägs också att autister generellt har en god visiospatial förmåga och min är under all kritik… Autister är olika.

Men min vardag bygger på att jag gör exakt likadant eftersom det sparar maximalt med energi. Så jag gör mina kvällsrutiner på exakt samma sätt varje kväll.

Jag ska göra två saker före toaletten: ta fram kläder till två barn och lägga dem i varsin hög i hallen (fyra plagg till varje barn: överdel, underdel, trosor, strumpor) och sen ska jag göra två grejer i gerbilburen. Byta vatten och sanden i sandbadet. Jag ställer alltid grejerna på bänken i hallen där jag har ny sand, slängpåse och toapapper på en hylla. Osv. Osv.

Efter toabesöket (där jag alltid ska göra spanskan i Duolingo och Daylio-noteringar) ska jag klä av mig och lägga i tvättkorgen, flytta barn som somnat i fel sängar, hänga upp kläder, ta på sovbyxor (hatar klibbande lår), lägga fram salivstimulerande tabletter och nässpray på nattduksbordet osv. Alltid samma. Oftast två saker av varje.

På så sätt kan jag hålla schemat i huvudet. Det blir inte kaos. Jag ser strukturen.

Jag vet att barnen ska göra fyra saker varje morgon. Klä på sig, äta frukost, borsta håret och borsta tänderna.

Jag vet att jag ska ha tre extra grejer på mig när det är kallt ute: mössa, vantar, halsduk. Jag räknar.

Det funkar för mig.

Sen tänker jag på hur mycket energi vanliga icke-npf:er har (neurotypiska) som sällan funderar på sånt här alls utan bara gör.

Sen när det gäller det spatiala seendet: jag är dålig på biljard, minigolf, bollsport, stuva ner saker i väskan, avgöra om saker får plats, kasta prick, passa in saker osv. Allt sånt där som det är creddigt att vara bra på…

Jag är bra på att hålla upp hur lång en centimeter eller meter är och jag kan ganska bra mäta upp mått i ett rum med ögonen, men när handen ska vara med, då går det inte. Min känsla för hand + ögonmått (pricka en papperskorg, parkera en bil osv.) är värdelös. Öga-hand-koordinationen alltså. Inte bra.

Men jag får väl vara glad för det jag fick. 😛


Känslobearbetning via måleri

18 augusti, 2018

Vågar knappt skriva det, men det känns som att jag mår bättre psykiskt än på många år, kanske sen barndomen eller sen nånstans där på mitten av 20-åren när jag var fullt upptagen med barn?

Och då menar jag inte att jag är lycklig och mår bra, för jag är mer eller mindre nere varje dag pga utmattningssyndromet, men min psykiska ohälsa är inte lika stor längre. Jag har alltså mindre ångest, färre katastroftankar, är mindre negativ, oroar mig mindre, är mindre socialfobisk (träffar iofs knappt folk) osv.

Är inte stabil eller så, men mindre neurotisk än vad jag brukar vara. Så det är ju bra. 🙂 Har ju t o m kunnat minska rejält på medicinerna.

Målade två tavlor idag som visar på en stor förbättring. Bland annat denna tavla där ”mitt inre barn” får färg av mitt vuxna jag! Jag blev så glad när jag såg det. Jag målar ju mina akvareller intuitivt, dvs. att jag bara målar det jag ser framför mig för mitt inre. Motivet bestäms inte av mitt medvetna jag. Det är lite som att tolka drömmar.

visible_by_pebbel

Mitt osynliga inre barn som jag hatat och inte velat prata om sedan ungdomstiden får nu äntligen plats i och med att jag börjat skriva om det i Pebbel-projektet. Det är så häftigt!

För 3,5 år sen satt jag och grät och pratade med min coach. Hon bad mig att krama mitt inre barn, men jag kunde bara inte för jag tyckte ju inte om barnet.

Men snart kanske vi kan förenas igen.

Och det är autismdiagnosens förtjänst. För den har fått mig att förstå mig själv som barn. Jag inser varför jag var som jag var, varför jag blev behandlad som jag blev och att inget var mitt fel. Eller ja, det visste jag ju, men nu vet jag att det verkligen inte var så. För ingen visste ju att jag hade autism, allra minst jag själv. Men allt blir så tydligt nu.

Och då känns det okej. Jag har ingenting att skämmas över längre. Jag hoppas att jag kan smälta ihop med mitt barndomsjag och bli en hel person igen. (Ni kan se utvecklingen om ni bläddrar igenom inner child-tavlorna jag postat sedan april.)

En annan tavla visar ett deppigt psykiskt ohälsemonster som inte har makt över mig längre (inte postad än). Det är så det känns. Allt faller på plats.

En stor del i att vara ångestsjuk handlar ju om känslor som man inte vågar känna. Kanske känslor man inte förstår, orsaker man inte förstår eller något som är för stort och för tungt för att plocka fram.

Men det känns som att jag förstår mer och mer nu. Det har jag iofs gjort hela tiden allt eftersom jag gått i terapi, men det här med autismen har varit som att dra bort ett skynke som dolde en stor del av mig. Och nu blir det så mycket lättare. Jag förstår även hur den komplexa ptsd:n (c-ptsd) påverkar mig. Jag har en del med mig från skoltiden och en annan c-ptsd som handlar om de senaste åren som stressjuk. Så jag jobbar på två håll samtidigt.

Och med jobbar menar jag målar och skriver. För det är en superbra terapiform för mig. Jag når djupt in i hjärtat och plockar fram starka känslor som jag målar ut på pappret. Jag har ofta ont i magen eller känner mig arg eller sorgsen när jag målar. Men sen när jag släpper penseln och tittar på vad jag målat så släpper det. Känner mig oftast glad och entusiastisk när jag postar. Stolt över mina verk och nöjd med att jag lyckats måla mig igenom känslorna.

Visst är det skönt att prata om det, men jag är ju ingen pratande person. Jag har inte tillgång till hela min hjärna när jag pratar. Det har jag däremot när jag skriver. Men jag har inte tillgång till mitt undermedvetna när jag skriver. Det har jag bara när jag är i flow och målar. Och där kommer de allra djupaste känslorna och rädslorna fram.

Några läskiga tavlor som jag målat mig fram till (klicka för att komma till beskrivningen):

varelser_by_pebbel

hurt_by_pebbelfence_by_pebbel

Men det hjälper att måla ut känslan och sen titta på den massor av gånger. Det känns bättre efteråt. Se rädslan i vitögat.

Drömde föresten häromdagen om att det kom en björn. Jag ser ofta livsfarliga björnar i mina drömmar. Det ultimata hotet typ… ^^ Så häromdagen tog jag Stellas gula Lack-bord från Ikea och började mota bort/slå tillbaka mot björnen. 😀 Bättre det än att bara fly antar jag…

Så det är bättre iaf. Bättre när det gäller den psykiska ohälsan. Är fortfarande lika utmattad dock. Men det är skönt att inte behöva tampas med både och varje dag längre. (Det lär ju gå upp och ner, men jag ser ändå en förbättring över flera månaders tid och det känns otroligt bra.)

 


Äntligen vardag igen

14 augusti, 2018

Åh så härligt att vara tillbaka i rutinerna igen säger autisten i mig. Semester kan ju vara gött, men fem veckor av dåligt skötta sysslor och flytande tider är för länge för mig. Jag orkar inte umgås dygnet runt.

Idag fick jag sova ut ordentligt utan att bli störd. Vaknade vid halv ett (!) och gick upp halv två. Kände mig riktigt utvilad för en gångs skull. (Sov 10-11h!)

Efter frukosten tog jag t o m en promenad. Hade alltså lite energi över, det har jag knappt haft dessa två hemmaveckor efter resorna.

Sen kändes det bra att träffa barnen vid fyra och få höra om deras dag på fritids. Stella började på sitt nya fritids idag och pekade ut vilket klassrum hon ska vara i nästa vecka. Vad stor hon blivit! (Molly går kvar på mellanstadiets gemensamma fritids.)

Kvällsrutinerna satt där de skulle och jag fick tid att hänga med Stella och gerbilerna en stund. Kramade lite extra på Stella pga saknig. Mår bäst av att få sakna dem lite ibland.

Jag hoppas verkligen att jag ska få en rimlig chans att återhämta mig nu. Behöver det efter denna sommar.

Ps. Fattar ju att de flesta inte är som jag, men jag har ju min diagnos och dessutom utmattningssyndrom. Om jag hade haft större energimarginaler i livet så hade det funnits större svängrum för frånsteg av rutiner och känsla av kaos.


%d bloggare gillar detta: