När utmattningen har en djupare orsak än stress

21 maj, 2018

Psykologen Fredrik Bengtsson skriver om utmattningssyndromet som en naturlig följd av dagens samhälle.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. /…/
Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. ” (Jakten på det goda livet)

Angående Avicii skriver han även:

”…utmattningen är en existentiell fråga som har sin grund i känslan av mening och att det helt enkelt inte går att lösa existentiella frågeställningar och behov med hjälp av pengar, vila eller uppmärksamhet. Det är känslan av meningslöshet parat med en känsla av hopplöshet kring möjligheterna att må bättre som får en människa som har ”allt” att avsluta sitt liv. ” (Bengtsson)

Jag känner också så. Visst, det var stressen och kortisolpåslaget 2011-2013 som gjorde mig stressjuk och kognitivt nedsatt.

Men att utmattningen hänger i 4,5 år senare handlar ju om att jag inte lever det liv jag vill, eller snarare, behöver leva.

Det finns så mycket i detta liv som jag måste bort ifrån för att må bra. Och jag skalar och skalar för att få bort det.

Jag var även tvungen att komma till insikt i autismen och att jag behöver vara kreativ för att må bra. Inte som i en kväll i veckan, utan som att jag måste få vara i flow och enskildhet de flesta dagarna för att må bra.

Jag behövde komma bort från kontorslandskapet och de själadödande uppgifterna på mitt förra jobb (första 2-3 åren var bra, men sen bytte vi rum).

Jag behövde minska ner mitt umgänge med bekanta, jag behövde plocka bort ångestframkallande aktiviteter, jag behövde jobba med att hitta rytmen i aktivitet och vila.

Jag behövde att barnen slutade vara småbarn. Jag funkar inte så bra med ständig jour och att inte få vara ensam. (Det är mycket bättre nu när de är 6,5 och 10,5 år.)

Jag behövde släppa ut alla hemligheter, berätta om mitt liv och sluta låtsas vara vanlig. Jag behövde bli sann mot mig själv och berätta om den psykiska ohälsan. Den har verkligen klöst mig på insidan. Den ville ut!

Jag behövde börja acceptera och sen älska mig själv. Det är tufft att hata sig själv. Väldigt destruktivt.

Det var så mycket som var fel, men nu börjar mycket bli rätt.

Med förhoppning om mer energi snart.

Annonser

Tröttsamma kropp

3 maj, 2018

Ska lämna på skolan snart och ligger därmed sömnlös halva natten. Logiskt.

Jag hatar att min kropp varvar upp för minsta lilla. Att den alltid är spänd.

Tittar på stugor och tomter på Blocket 17 gånger per dag. Det har blivit mitt hopp om ett bättre liv. Även om vi knappt ens har råd i nuläget. (Och jag ska ju börja med airbnb.) (Men det gör mig glad och det är ju bra att ha koll på marknaden och priser.)

Fick vara ensam hemma större delen av klämdagshelgen (sön-tis). Har insett det varit en stor förändring över vintern och våren. Tidigare var familjen iväg till släktingar de flesta helgdagar eftersom det var tungt för F att hantera barnen själv hemma varje helg. Nu är det inget krav längre när de lättare underhåller sig hemma samt leker mer med kompisar.

Men jag får ju inte vara i fred lika mycket och särskilt inte denna vårvinter eftersom Molly gått hem direkt efter skolan.

Så även om det är kul att träffa familjen mer, så har det varit negativt för min återhämtning. Vi ska hitta en bättre balans. (Molly får vara på fritids hälften av dagarna bl a.)

Jag vill så desperat bli frisk nu. Eller ja, det vill jag alltid. Men just nu satsar hela familjen på att underlätta för mig. Vi ”lägger in en stöt”, låter det få kosta på, anstränger oss.

Jag fokuserar på de olika bitarna med mat (22a dagen med tarmbakterievänlig medelhavskost), motion och sömn/vila. Vara i flow och slappna av i musklerna. Yoga, viss styrketräning, promenader om 30 minuter.

Dämpa ångest och oro, förbereda mig, minimera dränerande aktiviteter och sociala kontakter.

Men sen kommer alla avvikande saker som gör mig stressad och pressad (pga autistisk). Så det är svårt att styra över mitt liv.

*senare samma dag*

Jamen det var ju kul att jag somnade vid två istället för tolv-halv ett och att jag var vaken från halv fem. När jag lämnat barnen mådde jag illa och kunde inte äta frukost. Sov mellan 9.30-13 och sen åt jag frukost halv två. Hmmm… ska jag äta lunch vid fyra-femtiden då?

Så jädra trött på min kropp.

Ps. Det logiska är ju att äta frukost efter lämningen men jag mådde illa då precis som förra gången. Vet inte vad det är med mig. Eller jo. Min kropp reagerar med stresspåslag för minsta förändring. (Förr lämnade jag 1-2 dagar i veckan, men den i höstas endast vid undantagstillfällen.)


Mitt kommande jobb…

30 april, 2018

Jag har fått ett jobb. Trots att jag inte ens kan jobba i nuläget. Men det väntar på mig.

Så jag vill gärna få mer energi snart så att jag kan börja jobba.

Men det känns bättre nu när jag och F bestämt oss för att satsa helhjärtat på ett lite snabbare tillfrisknande.

Tidigare sved det lite i spara-personligheterna när prat om en extra bostad kom upp, men nu har vi insett att vi kan se det som en investering.

Om vi satsar nu under en period och jag kan komma upp i halvtid så småningom så kan vi dubbla eller tripla min inkomst (i nuläget en skruttig sjukpenning (som jag dock är djupt tacksam för, tro inget annat!!).

Och sen skulle ju hela familjen må mycket bättre om jag fick mer energi. Så klart.

Vi har ju iom diagnosen insett att det inte räcker med att vara sjukskriven eftersom vardagen i sig stressar mig.

Men vi kan påverka mängden återhämtning jag får, så det ska vi göra.

Vi har t ex bestämt med Molly att hon får vara kvar på fritids 2-3 dagar i veckan så att hon inte kommer hem tidigt (13-15) varje dag. Det blir en kompromiss mellan hennes och mitt behov.

Åter till jobbbet så handlar det om en copywriter/sekreterar/dokumenterar/sociala medier-tjänst på Fredriks företag. De är tre ägare och har ett femtontal anställda programmerare och dylikt. De behöver dels hjälp med att dokumentera sina projekt och dels behöver deras kunder hjälp med copy.

Så det låter jättekul! (Vill ju jobba med skrivande och har alltid gillat administration.)

Är osäker på det sociala i att träffa kunder och vara på kontoret, men ägarna vet om min status (stresskänslig aspie) så förhoppningsvis kan vi lägga upp det med kortare pass på plats och sen skriva hemifrån. Tänker mig att jag kan sitta med på möten och anteckna och sen skriva rapporter, protokoll, dokument, blogginlägg osv. hemifrån.

Har ingen lust att sitta i deras kontorslandskap mer än nödvändigt. ^^

Och min roll är ju inte att sälja in mig själv inför kunder utan att medfölja som assistent typ. Så då behöver jag inte lägga på en trevlighetsmask utan kan vara bara artig/mig själv.

Men först ska jag bli friskare då. Så jag får satsa på det. Skapa mig ett aspie-vänligt liv. Fila ner alla kantigheter i vardagen som dränerar mig. (Lättare nu när barnen är större.)

Hitta den där stugan (via airbnb är planen i nuläget).

Det känns skönt att ha en bra bild av framtiden.


Ful tavla

28 april, 2018

Målade på en tavla som blev rätt bra, gick och hämtade på skolan och blev sen helt bestört när jag såg tavlan igen. Helt hideous!

Stella skrattade när hon såg den och sa att det inte alls var likt mig.

Jag funderade på varför. Pga de skeva ögonen? Den rinniga näsan? Den grisrosa pannan? Nä…

”Du har ju aldrig läppstift mamma!”

Aha.

Men jag gav tavlan ett varv till och det är jag glad att jag gjorde.

Den är fortfarande oproportionelig och skev, men tanken är att den inte ska vara perfekt. Tycker att jag fick till uttrycket.

Av döma av frisyren så är det jag i mina tonår. Visste inte att det skulle bli jag förrän jag såg de små ögonen, den ena tjocka kinden/käken och håret. Som jag alltså inte har idag. Men det blev ju väldigt likt mig för att bara ha målat en random människa… Och jag är ju inte den som studerar mitt eget utseende och tar en massa selfies. Tvärtom.

Tavlan ingår i en svit som jag kallar Transformation. Denna del 1 heter Oppression och står för mitt unga jag (fram till 20-22 nån gång).

Del 2 nedan heter Disguise och handlar om hur jag försökte smälta in i 20-30-årsåldern. Hur jag försökte låtsas att allt var bra och hur jag bet ihop och brände ut mig eftersom jag använde allt reservbränsle.

Del 3 gillar jag bäst. Payback handlar om att nu finns det ingen återvändo. Nu har jag fått min diagnos, jag släpper ut alla känslor, jag slutar hata mig själv och lägger skulden där den hör hemma. Jag slutar uppoffra mig och skapar mig det liv jag vill ha och behöver för att må bra.

Frigörelseprocessen.


Framtidsplaner

23 april, 2018

Det är många nu som säger att min framtid verkar se ljusare ut nu när jag vet om diagnosen, kan anpassa livet och skaffa en andra bostad.

Samtidigt känner jag mig lite uppgiven eftersom det är så mycket kvar och att det troligen kommer att ta tid att fixa en andra bostad.

Jag har varit jätteuppstressad i helgen och golvad av utmattning idag. Var så spänd i kroppen i natt att jag två gånger fick ställa mig upp och skaka armar och ben till avslappning.

Men jag har haft två jobbiga veckor. Nu blir det lugnare framöver. Åtmistone fram till juni.

När det gäller bostad så har jag och F satt oss ner och kollat på ekonomin och våra realistiska alternativ. Vägt för- och nackdelar och funderat på vad som är bäst i längden med tanke på faktorer som min möjlighet att återhämta mig så att jag kan jobba, vårt sparkonto, vår möjlighet att spara pengar, möjligheten att köpa tomt och bygga resp. kostnaden för att hyra en lägenhet.

Det smartaste för oss just nu vore att hyra en lägenhet/stuga och avvakta lite med att köpa tomt eftersom vi inte riktigt har råd med det vi vill ha. Och bostadsmarknaden ser ju rätt ostadig ut, så vi vill helst inte sitta med något osäljbart objekt om några år. Bättre att avvakta och hitta rätt från början.

Men vi får se.

En sak som är bra är att jag har ett jobb att gå till sen när jag väl kan börja jobba deltid igen. Har tre olika företag i bekantskapskretsen som är intresserade av copy/infomaterial/webb och jag kan frilansa via mitt och Fredriks företag. Det finns ett stort behov av mina copytjänster på kundprojekten som Fredrik jobbar med. Och jag kommer att kunna jobba mestadels hemifrån, med rimliga deadlines och minimal kundkontakt. (Typ inhouse fast home.)

Så det känns jättebra!

Är sugen på att börja jobba igen och få göra nytta.

Men först måste jag sova/vila mindre och bli mer stresstålig så att jag inte flippar ut för minsta lilla. Och jag måste klara 10h/v och det även om jag har ett läkarbesök. (Som det är nu klarar jag max ett vårdbesök per vecka om jag inte ska börja tappa energi/stressa upp mig.)

Så det krävs en hel del återhämtning, påfyllning av energi och avsaknad av stress/press innan jag kan börja jobba.

Men det är ju skönt att ha en målbild.

Ser framför mig min lilla stuga, ett halvtidsjobb, massa energi till familjen och mitt konstprojekt. Att jag ska kunna åka på utflykter, resa, träna mig stark och bara ligga i sängen nattetid.

Typ så här, fast lite mer skog och lite mindre skevt… ^^ (ritade direkt med bläckpenna så kunde inte sudda).


Varför jag behöver en till bostad

18 april, 2018

Jag känner mig lite bortskämd som letar efter en andra bostad när så många inte ens har en bostad.

Men å andra sidan är jag långtidssjukskriven, har inte ett fungerande liv och har ganska små möjligheter att tillfriskna på hemmaplan om inte stora förändringar görs (och jag vill inte göra ett så stort ingrepp i min familj – de måste ju också få leva sina liv).

Så då behöver jag komma bort några kvällar i veckan.

Molly kommer hem redan mellan 13-15 och ibland har hon kompisar med sig. Jag vill att hon ska få leka med kompisar och att hon inte ska tvingas vara på fritids när inga andra är där typ.

Men, vi har ju lite olika behov.

Stella hämtar jag vid 16-tiden och efter den tiden får jag inte mycket lugn och ro. Stella vill inte vara själv på en våning och kräver en del hjälp.

Vi har en lapp med olika utmaningar till barnen som handlar om att de ska lära sig olika saker som att sköta tekniken, ringa kompisar själv, borsta sitt hår, vara själv på en våning, göra mellanmål osv. Detta för att de ska bli mer motiverade till att klara saker själva. När de fått tre kryss får de en Pop-figur (samlarpryl).

Ju mindre tjat/hjälp/bråk/dylikt, desto mer energi kan jag spara.

Sen är det faktumet att barnen låter så mycket. De sjunger, leker, spelar högljutt, har på TVn osv. Helt normalt för att vara människa, men värre för mig som utmattad autist. (Här vill jag alltså poängtera att barnen måste få låta, men om jag ska bli friskare så behöver jag mer tystnad.)

Jag har provat Fredriks bullerdämpande superdyra hörlurar, men de var inte tillräckligt tysta för mig. Öronproppar är också jobbigt, vill liksom inte höra mina andetag.

Så planen är att åka iväg till nåt tyst ställe där kan jag slappna av, ligga på en säng, måla tavlor och slappa typ två kvällar i veckan.

Förhoppningen är att vi ska hitta en stuga i skogen som kan bli en helgretreat för familjen. Men en lägenhet i stadsdelen skulle också gå bra. Bara det inte är för brötigt runt omkring. Jag behöver få mina nerver att slappna av.

Jag behöver ha kakan och äta den. Både leva familjeliv och lugnt liv i avskildhet.

Jag tänker att många autister är särbos/deltidssärbos (eller singlar förstås!). Många (de flesta?) har inte barn. Många utmattade stänger av totalt från vardagen. (Men det är inget alternativ för oss eftersom F går på knäna som det är när han gör lite mer än hälften.)

Vi har pratat om att jag behöver komma bort i flera år, men jag har alltid blivit så ledsen eftersom jag inte vill flytta ut.

Men det behöver inte innebära en separation, det handlar mest om att få till återhämtning medan de andra kan leva sina liv. (De har redan levt begränsade liv i 4,5 år pga mig. Stella är liksom 6,5 år!)

Så snälla, en söt liten stuga med vita knutar i skogsbrynet eller en lägenhet med egen ingång/toa/allt i stadsdelen. Snälla snälla snälla!


Rittest

17 april, 2018

(Efter önskemål har jag tagit bort originalbilden. Ni som väntar på neuropsykiatrisk utredning kan sluta läsa här.)

Jag berättade ju att jag fick ett riktigt dåligt resultat på ett rittest/minnestest på autismutredningen (Wais).

Testet går ut på att först rita av en figur och sedan rita ur minnet efter tre resp. trettio minuter.

Jag lät Fredrik och Molly (10 år) göra samma test i helgen för att se hur två icke-autister målar samma figur.

Det var väldigt intressant att se.

F och M började med att rita den stora helheten i figuren och sen lade de till bowlingklotet/ansiktet och vissa sträck.

Fredriks till vänster och Mollys i lila till höger.

Själv minns jag allra bäst den översta ”flaggan” (korset), bowlingklotet, de parallella strecken och snedstrecken. Den övergripande formen var svårare att minnas.

Detta test visar tydligt hur detalj- resp. helhetsfokuserad man är. F och M mindes inte ens korset som jag mindes bäst!

Jag har tyvärr inte mitt restesultat, men det var nåt i den här stilen:


%d bloggare gillar detta: