Hur det går med rehaben

10 september, 2020

Idag var jag på min tredje rehabaktivitet. Den första var mindfulness med meditationsövningar och det funkade inte alls för mig. Det var dessutom en massa prat i grupp och att man skulle gå laget runt och berätta om sina upplevelser. Nej, tack.

Förra och denna veckan testade jag kreativ verksamhet och det är nog min grej. Tyvärr är det på förmiddagarna, så jag får dras med sömnbrist, men jag hoppas få ordning på sömnen så småningom.

Antingen målar man fritt eller så kan man följa Vedic Art-programmet som består av sjutton principer där man utvecklar sitt skapande och sig själv helt prestigelöst och fritt. Man får inte heller kommentera varandras alster.

Förra gången gjorde jag de första fyra principerna linje, form, färg och struktur. Idag fortsatte jag med flöde (?), position och format.

Kika i min andra blogg om ni vill se vad jag målat/tecknat och mer om hur jag tänkt kring begreppen. Del 1 och del 2.

Idag satte jag mig på en jättedålig plats lite snett bakom dörren så att typ alla gick förbi mig när de skulle in och ut eller bak och hämta material. Jag fick sätta på mig hörlurar till slut för att dämpa alla ljud. En skärm för att dämpa rörelserna hade också varit skönt. Nästa gång tar jag en mer avskild plats.

Det påminner om när jag jobbade på förra jobbet. Vissa platser var ju hemska. Folk gick förbi precis bakom eller framför mig och jag förväntades kunna fokusera med den distraktionen.

När jag arbetstränade efter några års sjukskrivning så fick jag en lite mer avskild plats med vägg, hög skärm och bokhylla på tre sidor.

Dock gick folk fortfarande förbi i korridoren på andra sidan bokhyllan. Folk ställde kaffekoppar på bokhyllan, smällde i toatörrarna några meter bort och skummade mjölk så att det lät som en drake som blev strypt var femte minut typ. Jag fick igenom att köksdörren skulle hållas stängd (tre-fyra meter från mig), men det lät ju ändå.

Jag satt ganska många timmar i tysta rum/fönsterlösa celler under de månaderna… (men inte så ergonomiskt eftersom jag egentligen behövde dubbla skärmar, ergonomiskt handledsstöd, en bra stol och höjbart bord).

Jaja.

Jag hoppas kunna fortsätta med kreativ verkstad på torsdagarna ett tag. Jag drog ner på tempot denna vecka efter några veckor med hög ångest och känsla av för mycket krav på mig. Nu blir det max en aktivitet i veckan och inget hemifrångrejs. (Jobba i pärmen, se en föreläsning osv.) Det får komma senare.

Ps. Förra veckan kände jag för att hoppa av pga ökad ångest, icke autismanpassat m.m. men sen testade jag kreativ verksamhet och nu när jag sänkt tempot känns det bättre.


Inte förstå automatiskt

4 september, 2020

Ni vet när man ska börja på ett nytt jobb/praktikplats/organisation/dylikt och kommer till ett ställe där andra känner varandra.

Ni vet hur långa de första dagarna är. Hur många intryck det blir. Hur många nya rutiner och inofficiella ”regler” man behöver snappa upp.

Föreställ dig då också att du har svårt att hitta runt i lokalerna. Inte för att de är så svåra, för det finns fyra våningar med en rak korridor med rum på sidorna på varje våning. Och du ska vara på våning 3.

Men när du ska gå in i huset går du nästan in i en vårdcentral (samma ingång) och skyltningen är kaotisk och trots att du varit där tre gånger så går du fortfarande nästan fel och blir förvånad varje gång. Och första två gångerna åker du till våning 4 och blir visad en våning ner.

Föreställ dig att din kropp inte plockar upp alla subtila ”regler” och beteenden på nya stället. Du måste alltså mekaniskt tänka dig fram till hur exakt allt fungerar.

Hur man öppnar de konstiga dragdörrarna, var man hänger ytterkläder, hur man hälsar, hur mycket man kan prata med folk och om vad.

Du måste studera de andra människorna och deras beteende i detalj och försöka luska ut det accepterade beteendet – samtidigt som du ska försöka fokusera på dagens aktivitet/jobb.

Det är minst sagt svårt.

Det finns en anledning till att jag undviker nya ställen och mest bara vill till samma restaurang/hotell/aktivitet/arbetsplats osv.

Det är svårt för mig att plocka upp de här sociala reglerna och det tar jättemycket energi och fokus.

Jag är glad över att ha bra koll på ”vårdbesök” numera iaf. Efter hundratals besök hos psykolog, läkare och t o m flera inlagda dygn på sjukhuset så vet jag ungefär vad som väntar. Där har jag lärt mig med mängdträning.

I alla fall.

Det är jobbigt att gå på rehaben. Så jobbigt att gå vilse, att allt är så flytande, att passa tider, att vänja mig vid att vara i en grupp, att bli tillsagd/instruerad, att bli pressad av målet att gå dit minst en gång i veckan.

Jag ska ha stödsamtal med handledaren i morgon då jag ska få svar på frågor angående hur vi kan autismanpassa min vistelse hos dem. Vill ju liksom inte göra av med mer energi. Poängen med att börja hos dem var att ha något trevligt utanför hemmet. Att få komma bort och känna att man är i ett nytt sammanhang. En tillflykt från vardagens pressade situation som läkaren sa.

Men då måste ju rehaben fungera.

Det blir nog bättre när min hjärna förstår hur allt hänger ihop med lokaler och beteende. Jag får iaktta så mycket jag kan de närmsta veckorna. Och fråga! (Men jag är dålig på det.)


Hyposensitiv

13 juni, 2020

Denna meme är så träffande.

Autister (och egentligen alla människor) befinner sig på en skala från hög- till lågkänslig för alla sinnen. Hyperkänsliga får för mycket stimulans och behöver skärma av och minska. Hypokänsliga behöver mer av stimulansen.

Det är därför många autister gillar att gunga och snurra (plus att det är ett stim som gör en lugn och glad). Andra vill titta på t ex möster som rör sig eller stryka med handen över mjuka tyger.

Och om vi återgår till bilden.

Molly och många med autism är hyperkänsliga för ljus och vill helst ha det mörkt och dämpad belysning.

Själv är jag hypokänslig och kan verkligen relatera till det där med att stirra in i lampan. 😄 För mig kan det nästan inte bli för ljust. Jag ”cravar” ljust och mår dåligt när det är för mörkt, särskilt på vintern.

Så jag och Molly går och tänder och släcker hela tiden hemma. Och jag stortrivs när solljuset är som allra skarpast i april-maj. (Vissa blir låga (SAD) då pga för ljust, men jag har det värst i januari när det är som mörkast.)

Jag gjorde en egen bild som man kan fylla i när det gäller hur känsliga ens sinnen är. Som autist brukar det variera kraftigt. Även hos ADHDare.

Det känns som att jag mest har fått nackdelarna… Men det är ju jobbigt om man är hypo eller hyper. Skönast är ju att vara i mittfåran.

Och med denna bild blir det ju också tydligt att alla inte har samma förutsättningar. Människor är olika och vissa är funktionsnedsatta i förhållande till samhället.

Vissa behöver särskilda ljuddämpande hörlurar eller kepsar och solbrillor. Andra har ARFID och för känsliga smaklökar. Vissa fixar inte vissa texturer och material mot kroppen och andra tappar fattningen när de inte står upprätt.

Var hamnar dina sinnen på skalorna?


Serie om hur autister ser

19 maj, 2020

Jag har gjort en serie om hur autister ”ser”. Har flera gånger försökt ta reda på hur icke-autister ser och googlat och pratat med folk, men det är inte lätt (pga normen).

Jag inser ju att de ser färre detaljer och kan fokusera lättare. Och när de spelar multiplayer tv- och dataspel så ser de lättare vad som händer och vem som är vem.

Tänk om vi kunde byta glasögon med varandra eller om det fanns en VR-simulator. Det hade varit så intressant.


Skev dygnsrytm

14 december, 2019

Mina dagar är helt skeva just nu. Om jag sagt att de var skeva tidigare så är det inget mot nu.

Jag bryter upp för kvällen 22.30 och lägger mig och läser ca 23.30. Sen somnar jag nån timme senare och sover några timmar.

Nån gång mellan sex och sju vaknar jag och sen ligger jag vaken i uppemot fyra timmar (!). Jag gäspar och känner mig trött, men slåss mot stressadrenalin, så jag lyckas inte somna.

Sen sover jag mellan cirka halv elva och halv två-två! Ligger kvar en stund för att få kroppen att vakna och äter frukost vid tre. Däromkring kommer barnen hem…

Lunchen sammanfaller typ med middagen.

Och inte kan jag nyttja dessa fyra morgontimmar till något mer än typ lyssna på ljudbok och läsa e-böcker eftersom jag dels är vråltrött och håller på att somna hela tiden och dels inte vill tända lampan och väcka de andra i huset.

I morse var jag så uppstressad att jag gick ut på en promenad. Det kändes som mitt i natten, men klockan var nio på morgonen… 😄 Men det är ju nästan mitt i natten för mig.

Nä, just nu är allt upp och ner.

Men det är ju juletid och det har varit jobbiga veckor för mig. Det är det alltid. Det är så mycket hela tiden och jag får sällan dagar att vila på. Måste hämta Stella från skolan två dagar i veckan pga skolans simskola som gör att hon slutar senare än Molly (så att de inte kan gå hem tillsammans). Sen är det Fredriks kvällsjobbande, julklappar, lusseförberedelser, julklappsfixande och jag vet inte vad.

Men det får vara så just nu. Jag gör allt jag kan för att stressa ner. Jag promenerar, pusslar (ultimata mindfulnessen!) och gör avslappningsövningar. Lyckas få spända kroppsdelar att slappna av flera gånger om dagen och det var omöjligt för några veckor sen.

Förändringar i rutinerna brukar vara jobbigt för autister och jag lider dessutom av utmattning och annan psykisk ohälsa som gör såna här perioder mycket tunga.

Så att jag sover kasst är inte konstigt.

Ps. Tar även Melatonin och dubbel Atarax för att ens kunna komma till ro och somna.


Nyttan av ett eget rum

28 oktober, 2019

Det här med att jag nu fått ett eget rum (!) som innehåller lite mer än bara en säng (begränsat roligt) har verkligen ökat mitt välmående.

Som barn mådde jag bra när jag var på mitt rum. Där hade jag alla mina grejer och kunde gå i flow, pyssla, läsa och vara mig själv.

Det sägs att om man leder en autist till hens rum och stänger dörren om hen så försvinner autismen. Och det är ju det som är så härligt med att vara själv. De flesta av mina autistiska svårigheter hör ihop med andra människor och miljöer utanför mitt rum. Men här kan jag vara trygg på riktigt.

Tidigare gjorde jag mina kreativa grejer i vardagsrummet, men eftersom barnen slutar så tidigt från skolan så hinner jag knappt sätta igång innan jag blir störd.

Så ett eget rum kommer verkligen vara till stor nytta för mig och mitt tillfrisknande.

Ps. Sen är det ju så att de allra flesta autister har specialintressen som de vill lägga nästan all ledig tid på och många av dessa är platskrävande. Jag har flera intressen och hobbies och det tar mycket plats även om jag aktivt rensar också. Men numera har jag nästan allt inom en armlängd från skrivbordet i mitt rum. Det kommer öka chansen att jag kan komma igång med saker rejält.


Svårt att komma ihåg ord

24 februari, 2019

Angående förra inlägget om att sortera saker utifrån färg. Läste just ett inlägg i en autismgrupp på FB och hon skrev så här:

/…/Inser att jag ser världen i mångt och mycket i bilder och har skarpa övriga sinnen.

T ex vet jag genast hur något ser ut, men har alltid svårare att komma ihåg vad saken heter och sedan säga det. Mycket irriterande då det tar längre tid att hitta orden/ uttala, än att tänka själva bilden.

Ett ord som jag måste leta länge efter är t ex markis. Jag vet hur de ser ut men har svårt att hitta ordet och sedan säga det.

Hur använder ni era sinnen? Ser ni världen i bilder och/ eller mönster? /…/

Coolt! Det är exakt samma sak för mig. Blir så frustrerad när jag inte kan överföra bilden jag har i huvudet till ord.

Just ordet markis är ett av de ord jag har särskilt svårt för. Trots att vi pratat om att köpa det i fem år och därmed pratat om det ganska ofta. ^^ Kallar det ”fönstergrejen”, ”persienner” osv. Ordet går bara inte in. Försöker se en bild av en markis-person framför mig men då säger jag baron eller liknande. ^^

Roligt sammanträffande.


Sängliggande och funderande

12 februari, 2019

Dag 79100 i sängen. Känns det som. Men så är det ju inte. För jag har fått alldeles för lite sängtid och lugn- och rotid mot vad jag behöver efter jul och resestressen.

Men jag börjar komma i kapp lite. Har sovit tungt några nätter nu. Denna vecka kommer barnen inte hem vid 15-tiden (typ två timmar efter jag gått upp) eftersom det är sportlov och de är med släktingar hela veckan.

Jag har sen terminsstarten prioriterat att slippa hämta på skolan (och ha en tid att passa) framför nån extra timme i ensamhet hemma. De sitter mest vid datorn ändå på eftermiddagarna.

Men jag ligger verkligen i sängen hela dagarna. Det har på nåt sätt blivit standard för mig nu dessa 6 veckor sen jul (bortsett Kanarieöarna då jag ”bara” låg ner halva dagarna).

Så jag försöker sänka mina förväntningar. Inte bli deppig och bitter. Istället bli glad när jag lyckas gå en kort promenad, rita en stund eller sitta upp en timme mitt på dagen.

Samtidigt försöker jag känna mig nöjd när jag sovit tungt dagtid eller somnat om efter att klockan ringde. Jag behövde det. Min kropp sa det och jag lät den.

För jag har inte lyssnat mycket på kroppen genom mitt liv.

Jag mår ju sämre nu än när jag blev utmattad och det är nog ganska ovanligt. Men det beror nog på att jag bromsade och liksom slidade in i utmattningen istället för att rusa in i väggen och bli totalt sängliggande i flera månader.

Det tog mig ett år att förstå att jag inte orkade jobba deltid, ytterligare ett år att förstå att jag faktiskt var sjuk på riktigt och inte kunde fortsätta som vanligt minus jobbet.

Ett år senare slutade jag overrida flera gånger i veckan (äta godis för att orka) och sen började jag gräva i det psykiska ännu mer när energin inte kom tillbaka trots vila. Och där är jag nu.

Just nu gräver jag i GAD – generaliserat ångestsyndrom och det har jag ju, men inte i den värsta formen. Jag funderar fortsatt på traumadelen och hantera känslor-delen. Och mycket på vilka men jag fått från att vara utmattad och hur de påverkar mig. Mer om det i ett kommande inlägg om knapphet.

En annan sak jag jobbar på är spändheten och att försöka känna en känsla av trygghet. Att faran är över. Att jag kan slappna av. För det är jättesvårt. Jag tänker igenom min situation i vardagen och försöker uppdatera mina tankar. Barnen är väldigt självgående nu och ett sportlov eller att de kommer hem tidigt betyder inte att jag måste ha jour och inte får vila. Jag behöver släppa mina gamla farhågor. (Men som autist har jag svårt för att lära mig av erfarenheter så behöver vara väldigt tydlig och konkret med mig själv och mekaniskt intala mig själv det jag behöver göra. Tankarna kommer inte av sig själv.)

Så det är mycket att göra psykologiskt, men det känns ändå hoppfullt.


Köpa kläderstressen

14 januari, 2019

I natt sover jag i lägenheten. Det var över två månader sen sist pga olika anledningar. Har inte haft ork att åka in till stan, men nu behövde jag verkligen lösa några saker och en timme idag och en i morgon innan jag ska hem känns görbart. Två timmar på raken + restid = not so much.

Jag har varit helt uppstressad i flera dagar över att jag inte har några ”utanpå-tröjor” att ha med till Kanarieöarna på lördag. Alltså tröjor man kan dra över en t-shirt men som inte sitter tajt så att man kan ha dem några dagar innan de stinker. Typ kofta/munktröja.

Jag har haft två ett tag nu som jag hade med mig förra året. Men den ena krympte. På riktigt. Den blev cirka en decimeter kortare i midjan och i ärmarna. Inte på en gång, utan lite varje tvätt så att jag knappt märkte något först. Skumt! Nu har Molly fått den.

Den andra hade jag använt så mycket att den blev spröd på ärmarna att började trasas sönder. Försökte laga gliporna i tyget, men efter nästa tvätt var det hål bredvid lagningen igen. Den har gjort sitt helt enkelt. Tyget var slut.

Så jag var helt enkelt tvungen att köpa några utanpåtröjor eftersom kvällar och morgnar på Kanarieöarna är svala/kalla (16-18 grader).

Och deadlines och shopping är två saker som stressar mig enormt. Mår så dåligt när det inte finns någon bra reservplan utan bara ”nu gäller det”.

Att låna kläder av t ex Fredrik skulle inte funka, för jag fixar inte att ha andras/begagnade kläder. Bacillskräck typ, trots nytvättade. (Fobier/aversioner är inte alltid rationella.)

Men trots all vånda så fixade jag det. In-ut på 25 minuter med munktröja, collegetröja och träningströja med dragkedja. Yes!

Och eftersom det var rea på rean så kostade dessa tröjor 75-100kr styck. Helt sjukt. Köpte även en ryggsäck till mig själv till 75% rabatt. Flax. (Har letat efter en lagom stor ryggsäck med ungefär det här utseendet i över ett år!)

Många blir ju glada och får kickar av att shoppa. Själv får jag bara ångest av det. Vågar knappt titta på prylarna efteråt av rädsla för att det ska vara dåliga grejer så att jag måste lämna tillbaka.

Jag lämnar ju sällan tillbaka eftersom jag typ aldrig spontanköper nåt, men rädslan finns där.

Jag har en väldig respekt för pengar (läs: snål) och jordens resurser och vill inte äga saker som inte används och älskas, så är noggrann med vad som får komma in i vårt hus (är även minimalist).

Och att då skynda mig att köpa kläder pga superstressad, ångestfull och framför allt SVETTIG* är en dålig kombo med att göra noggranna köp. Så jag bara hoppas att det blir bra innan jag rusar ut ur affären.

* = varför är det alltid så varmt i affärerna samt när jag varvar upp? Idag tog jag bara t-shirt och jacka (ej tröja, mössa och vantar) och ändå fick jag släpa runt på jackan i armen tillsammans med alla plagg jag skulle prova. Står alltid där och torkar svett ur pannan vid kassadisken…

Ja, jag vet, jag har problem. Det hänger ihop med min psykiska ohälsa. Före utmattningen kunde jag gå i affärer utan problem. Ska prata mer om detta med psykologen i morgon.

Men jag antar att det hänger ihop med att jag måste vara snabb innan min lilla energi tar slut och det får inte bli fel, för jag har inte fler chanser pga den lilla energin.

De första två åren försökte jag följa med på saker trots att jag var jätteutmattad. Då åt jag godis för att få en energikick. Fick många dåliga erfarenheter av att handla med utmattning och dessa hänger kvar.

Och sen har vi ju autismgrejen också. Målade och skrev så här efter förra gången jag var tvungen att gå in i en klädaffär (i november!):

What do we have here? It is a night club, right? No, this is an ordinary clothes store according to me and probably some other autistics/people with burnout brains/overstimulated people.

I was going to buy leggings, washing bags and socks the other day, but I swear they had tried to hide the leggings and washing bags…

I had to walk several rounds through the store looking for it. And the lights felt like disco lights and there were people everywhere, music and so many colours and messages on all of the signs. BUY ME!

I get totally stressed out in most shops. I could handle it better when I was younger with more energy, but the stores have always made me sooo overstimulated.

I guess there are less crowded stores with less stimuli, but they tend to be the very expensive shops.

So nowadays I mostly shop online, or I do a quick in-and-out and then go to rest my poor brain.

I have not been at a night club in like 17 years, but I think I would prefer it since you are ‘only’ supposed to dance and have fun there, not making decisions and being careful looking at prices and sizes.

Most stores stresses me out completely. (Luckily, I am a ‘minimalist’ only buying stuff when something broken must be replaced or things that are missing at home.)” (Pebbel Art)

Nä. Jag köper ju allt jag kan på nätet, men just kläder är svårt för det är jobbigt att skicka tillbaka.

Men nu har jag några tröjor att ersätta de gamla med iaf. Bra det.


Psykologi

28 december, 2018

Tänkte skriva lite om vad jag och psykologen pratade om sist eftersom det dels kanske kan vara av intresse för andra och dels är ett bra sätt för mig att processa det vi pratade om för att komma ihåg det bättre. Jag sorterar tankarna bäst när jag skriver (och superdåligt när jag pratar).

Ett av mina stora problem som gör mig så ofantligt trött är att jag är beredd hela tiden. Det är som att jag lever i ett krig med bombräder utanför huset. Min kropp är så spänd att jag inte kan slappna av utan en massa avslappningsövningar/yoga/skaka kroppen/styrketräning och knappt ens då.

Min känsla är att jag inte kan slappna av eftersom jag har jour, ”måste orka”, jag har ansvar och allt är kaos. Detta kommer dels från att jag faktiskt har ständig jour med barnen (som jag delar med pappan). När som helst kan de vilja ha hjälp med saker som jag inte orkar hjälpa dem med pga utmattning.

Dels beror det på att jag är autistisk och behöver ha ett förutsägbart liv eftersom min verklighetsuppfattning går i kras varje gång saker ändras. (Detta är nog svårare att påverka.)

Dels beror det på att jag är utmattad och att min energi är extremt begränsad. Det finns helt enkelt ytterst lite rum för annat än det nödvändiga i livet. I och med detta måste jag planera min ork och om saker händer så faller planeringen och jag måste overrajda.

Så psykologen pratade om skalan mellan ”tolerans för osäkerhet” och ”behov av kontroll” och att jag har ett extremt stort behov av kontroll. Detta beror dels på autismen men även på att jag förlorade min tillit till mig själv, livet och andra människor under överfallet 2002.

Om någon annan råkar ut för något jobbigt så kan de ändå trösta sig själva med att ”det ordnar sig” eller liknande. De tänker ut en lösning och tar itu med problemet. Själv fastnar jag i oro och katastroftankar eftersom jag har en sån liten tillit till världen, människor, livet och min egen förmåga att lösa problem.

Så detta ska jag träna på.


%d bloggare gillar detta: