Koncentration och stimulans

6 oktober, 2018

Något som är störigt är mitt korta koncentrationsspann.

Har mängder med gånger läst adhd-kriterierna och jag har t o m utretts för både autism och adhd utan utslag för adhd.

Men rent koncentrationsmässigt ligger jag nära de med adhd.

Jag brukar kunna hålla fokus i 25 eller 40 minuter (så vanliga tv-serier är alltså ganska optimalt för mig!).

25 minuter om något är sådär kul och 40 minuter om det är kul. Brukar nästan alltid avsluta dataspelet Overwatch efter 40 minuter eftersom jag inte orkar fokusera längre trots att det är jättekul.

När jag pluggade så brukade jag läsa och anteckna ur böckerna i 25 min och sen tog jag paus. Har även hört att 25 minuter är en ganska vanlig tid. Skillnaden är nog att andra lättare kan overrida eller att de inte kräver lika mycket stimulans som jag.

För min hjärna behöver stimulans hela tiden. Men bara lagom mycket.

När jag får för lite stimulans så börjar jag vifta med tårna och följa mönster i rummet. Det sker helt automatiskt. Jag viftar med tårna när jag ser på TV, pratar med folk, läser, surfar m.m.

När jag läser tidningen, ritar osv. så vill jag istället fippla med något. Brukar lyfta på skrivbordsunderlägget och ”flappa” med det mot ett finger.

När jag är ute brukar jag pilla på reflexen som hänger från jackan. Drar ofta i delar av klädesplagg.

Men jag får lätt alldeles för mycket stimulans utifrån. Flera röster eller musik/ljud samtidigt är mardrömmen. Min hjärna kan inte fokusera på något och uppfattar ingenting istället.

Min autistiska hjärna uppfattar alla ljud lika högt. Eller inte lika högt, men de har samma prioritet in i hjärnan. (För hur starka ljuden är beror på hur långt ifrån mig de låter.)

Jag tål inte spisfläkten förutom när jag lagar mat och brummiga diskmaskiner eller tv-prat från apparater jag inte tittar på är hemskt. Tur att vi har en väldigt tyst diskmaskin och att tvättmaskinen står i källaren. Familjen brukar ha hörlurar och tittar sällan på TV när jag inte är med, men är på samma våning. (TVn är aldrig på i onödan och vi lyssnar aldrig på radio.)

När vi t ex spelar brädspel och det går liiiite för långsamt så kan jag knappt sitta still. Jag måste fippla med något för att inte vilja springa iväg.

Samma sak med film. Jag kan inte titta på film som inte är jättebra. Har sett de första 40-50 minutrarna på hur många filmer som helst men har sen ingen aning om slutet (när familjen ser klart). Numera startar jag bara en film om den verkar superbra.

Ofta när vi ser tv-serier som är bra men inte fantastiska så passar jag på att greja samtidigt. Pratprogram är bra till det. T ex måla miniatyrer, träna, stretcha, måla osv.

Det känns lite som att både hjärna och kropp måste vara aktiva hela tiden på något vis.

Vet att min pappa är likadan och känner flera andra med dessa överaktiva beteenden, men vet inte riktigt hur neurotypiska har det? (De flesta jag umgås med är mer eller mindre autistiska och/eller med adhd – vissa utan att nå upp till kriterierna men ändå inte typiskt NT).

Annonser

Exekutiva förmågor

18 augusti, 2018

Många med autism och/eller adhd (förkortar det npf) har svårigheter med den exekutiva förmågan – att komma igång och göra saker, strukturera upp saker, göra saker i rätt tid, i rätt mängd och rätt saker för situationen.

T ex städning – vad ingår i en vanlig veckostädning? Är det rätt läge att damma bakom elementet när gästerna kommer om 30 minuter? Vad innebär ”torka av köket”.

Många med npf har svårt för att automatisera rutinhandlingar och måste tänka efter varje gång. Hur borstar man egentligen tänderna? I vilken ordning är smartast att sminka sig? Vad är det som ska tas fram när man ska duka bordet?

Som ni förstår tar detta en massa energi och många med npf använder sig av t ex bildstöd (bilder med beskrivningar för i vilken ordning man gör saker) för att få rull på olika rutinsituationer.

Dessa delar har just jag inga problem med trots att jag har autismspektrumtillstånd. En av mina egenskaper är nämligen ett väldigt strukturellt tänkande. Antagligen ganska otypiskt för autister som mest ser detaljer, men det sägs också att autister generellt har en god visiospatial förmåga och min är under all kritik… Autister är olika.

Men min vardag bygger på att jag gör exakt likadant eftersom det sparar maximalt med energi. Så jag gör mina kvällsrutiner på exakt samma sätt varje kväll.

Jag ska göra två saker före toaletten: ta fram kläder till två barn och lägga dem i varsin hög i hallen (fyra plagg till varje barn: överdel, underdel, trosor, strumpor) och sen ska jag göra två grejer i gerbilburen. Byta vatten och sanden i sandbadet. Jag ställer alltid grejerna på bänken i hallen där jag har ny sand, slängpåse och toapapper på en hylla. Osv. Osv.

Efter toabesöket (där jag alltid ska göra spanskan i Duolingo och Daylio-noteringar) ska jag klä av mig och lägga i tvättkorgen, flytta barn som somnat i fel sängar, hänga upp kläder, ta på sovbyxor (hatar klibbande lår), lägga fram salivstimulerande tabletter och nässpray på nattduksbordet osv. Alltid samma. Oftast två saker av varje.

På så sätt kan jag hålla schemat i huvudet. Det blir inte kaos. Jag ser strukturen.

Jag vet att barnen ska göra fyra saker varje morgon. Klä på sig, äta frukost, borsta håret och borsta tänderna.

Jag vet att jag ska ha tre extra grejer på mig när det är kallt ute: mössa, vantar, halsduk. Jag räknar.

Det funkar för mig.

Sen tänker jag på hur mycket energi vanliga icke-npf:er har (neurotypiska) som sällan funderar på sånt här alls utan bara gör.

Sen när det gäller det spatiala seendet: jag är dålig på biljard, minigolf, bollsport, stuva ner saker i väskan, avgöra om saker får plats, kasta prick, passa in saker osv. Allt sånt där som det är creddigt att vara bra på…

Jag är bra på att hålla upp hur lång en centimeter eller meter är och jag kan ganska bra mäta upp mått i ett rum med ögonen, men när handen ska vara med, då går det inte. Min känsla för hand + ögonmått (pricka en papperskorg, parkera en bil osv.) är värdelös. Öga-hand-koordinationen alltså. Inte bra.

Men jag får väl vara glad för det jag fick. 😛


Känslobearbetning via måleri

18 augusti, 2018

Vågar knappt skriva det, men det känns som att jag mår bättre psykiskt än på många år, kanske sen barndomen eller sen nånstans där på mitten av 20-åren när jag var fullt upptagen med barn?

Och då menar jag inte att jag är lycklig och mår bra, för jag är mer eller mindre nere varje dag pga utmattningssyndromet, men min psykiska ohälsa är inte lika stor längre. Jag har alltså mindre ångest, färre katastroftankar, är mindre negativ, oroar mig mindre, är mindre socialfobisk (träffar iofs knappt folk) osv.

Är inte stabil eller så, men mindre neurotisk än vad jag brukar vara. Så det är ju bra. 🙂 Har ju t o m kunnat minska rejält på medicinerna.

Målade två tavlor idag som visar på en stor förbättring. Bland annat denna tavla där ”mitt inre barn” får färg av mitt vuxna jag! Jag blev så glad när jag såg det. Jag målar ju mina akvareller intuitivt, dvs. att jag bara målar det jag ser framför mig för mitt inre. Motivet bestäms inte av mitt medvetna jag. Det är lite som att tolka drömmar.

visible_by_pebbel

Mitt osynliga inre barn som jag hatat och inte velat prata om sedan ungdomstiden får nu äntligen plats i och med att jag börjat skriva om det i Pebbel-projektet. Det är så häftigt!

För 3,5 år sen satt jag och grät och pratade med min coach. Hon bad mig att krama mitt inre barn, men jag kunde bara inte för jag tyckte ju inte om barnet.

Men snart kanske vi kan förenas igen.

Och det är autismdiagnosens förtjänst. För den har fått mig att förstå mig själv som barn. Jag inser varför jag var som jag var, varför jag blev behandlad som jag blev och att inget var mitt fel. Eller ja, det visste jag ju, men nu vet jag att det verkligen inte var så. För ingen visste ju att jag hade autism, allra minst jag själv. Men allt blir så tydligt nu.

Och då känns det okej. Jag har ingenting att skämmas över längre. Jag hoppas att jag kan smälta ihop med mitt barndomsjag och bli en hel person igen. (Ni kan se utvecklingen om ni bläddrar igenom inner child-tavlorna jag postat sedan april.)

En annan tavla visar ett deppigt psykiskt ohälsemonster som inte har makt över mig längre (inte postad än). Det är så det känns. Allt faller på plats.

En stor del i att vara ångestsjuk handlar ju om känslor som man inte vågar känna. Kanske känslor man inte förstår, orsaker man inte förstår eller något som är för stort och för tungt för att plocka fram.

Men det känns som att jag förstår mer och mer nu. Det har jag iofs gjort hela tiden allt eftersom jag gått i terapi, men det här med autismen har varit som att dra bort ett skynke som dolde en stor del av mig. Och nu blir det så mycket lättare. Jag förstår även hur den komplexa ptsd:n (c-ptsd) påverkar mig. Jag har en del med mig från skoltiden och en annan c-ptsd som handlar om de senaste åren som stressjuk. Så jag jobbar på två håll samtidigt.

Och med jobbar menar jag målar och skriver. För det är en superbra terapiform för mig. Jag når djupt in i hjärtat och plockar fram starka känslor som jag målar ut på pappret. Jag har ofta ont i magen eller känner mig arg eller sorgsen när jag målar. Men sen när jag släpper penseln och tittar på vad jag målat så släpper det. Känner mig oftast glad och entusiastisk när jag postar. Stolt över mina verk och nöjd med att jag lyckats måla mig igenom känslorna.

Visst är det skönt att prata om det, men jag är ju ingen pratande person. Jag har inte tillgång till hela min hjärna när jag pratar. Det har jag däremot när jag skriver. Men jag har inte tillgång till mitt undermedvetna när jag skriver. Det har jag bara när jag är i flow och målar. Och där kommer de allra djupaste känslorna och rädslorna fram.

Några läskiga tavlor som jag målat mig fram till (klicka för att komma till beskrivningen):

varelser_by_pebbel

hurt_by_pebbelfence_by_pebbel

Men det hjälper att måla ut känslan och sen titta på den massor av gånger. Det känns bättre efteråt. Se rädslan i vitögat.

Drömde föresten häromdagen om att det kom en björn. Jag ser ofta livsfarliga björnar i mina drömmar. Det ultimata hotet typ… ^^ Så häromdagen tog jag Stellas gula Lack-bord från Ikea och började mota bort/slå tillbaka mot björnen. 😀 Bättre det än att bara fly antar jag…

Så det är bättre iaf. Bättre när det gäller den psykiska ohälsan. Är fortfarande lika utmattad dock. Men det är skönt att inte behöva tampas med både och varje dag längre. (Det lär ju gå upp och ner, men jag ser ändå en förbättring över flera månaders tid och det känns otroligt bra.)

 


Äntligen vardag igen

14 augusti, 2018

Åh så härligt att vara tillbaka i rutinerna igen säger autisten i mig. Semester kan ju vara gött, men fem veckor av dåligt skötta sysslor och flytande tider är för länge för mig. Jag orkar inte umgås dygnet runt.

Idag fick jag sova ut ordentligt utan att bli störd. Vaknade vid halv ett (!) och gick upp halv två. Kände mig riktigt utvilad för en gångs skull. (Sov 10-11h!)

Efter frukosten tog jag t o m en promenad. Hade alltså lite energi över, det har jag knappt haft dessa två hemmaveckor efter resorna.

Sen kändes det bra att träffa barnen vid fyra och få höra om deras dag på fritids. Stella började på sitt nya fritids idag och pekade ut vilket klassrum hon ska vara i nästa vecka. Vad stor hon blivit! (Molly går kvar på mellanstadiets gemensamma fritids.)

Kvällsrutinerna satt där de skulle och jag fick tid att hänga med Stella och gerbilerna en stund. Kramade lite extra på Stella pga saknig. Mår bäst av att få sakna dem lite ibland.

Jag hoppas verkligen att jag ska få en rimlig chans att återhämta mig nu. Behöver det efter denna sommar.

Ps. Fattar ju att de flesta inte är som jag, men jag har ju min diagnos och dessutom utmattningssyndrom. Om jag hade haft större energimarginaler i livet så hade det funnits större svängrum för frånsteg av rutiner och känsla av kaos.


Äntligen hösttermin

13 augusti, 2018

Okej, men idag är väl den sista dagen på sommarlovet då eftersom F beslöt sig för att pussla ihop en vecka till åt Stella (Molly skulle varit ledig ändå). (Fritids denna vecka, skolstart om en vecka.) Stella har lekt med kompisar tre dagar, F har jobbat hemifrån/varit ledig några halvdagar och farmor tog dem en dag.

Och jag är på botten energimässigt. Inte konstigt alls efter dessa veckor. Orkar inte ens ta en promenad och orkar knappt gå i trapporna. Sover på dagarna, sover ibland på nätterna…

Men jag försöker ta det med ro, det är inget mysko med detta, min energi räcker helt enkelt inte till att vara hemma med familjen så här två veckor på raken.

Jag behöver mycket egentid då jag inte behöver vara social och jag fixar inte att vara jour och behöva reda upp konflikter och serva barn. En helg är tillräckligt för att jag ska bli trött. Jag behöver ensamma vardagar för att orka någorlunda.

Men nu är det ju bara ett höstlov innan julafton så det känns bra (i detta avseende). Våren är full av avvikande grejer och långhelger som stressar mig.

Hela familjen var för övrigt hemma lördag-söndag eftersom Fredrik, trallallala, blev sjuk igen (ej feber men muskelvärk och hosta). Så det har blivit mycket tv-spel och kojor och innelek i helgen… Orkade ta ut dem en halvtimme idag för sparkcykling men har ju som sagt knappt orkat röra mig den senaste veckan. (Fredrik ska kolla upp sitt taskiga immunförsvar hos läkaren.)

Många letar ju anledningar till sin energibrist och kollar vitaminbrister, binjureutmattning osv. men jag känner att jag har bra koll på varför jag är så trött. Det är nästan konstigt att jag inte är tröttare…

Jag har en funktionsnedsättning (autism), jag har barn, jag har en utbrändhet i botten som beror på en stresskollaps (som jag inte kunnat återhämta mig från), jag har flera ångestsjukdomar, jag har en tuff bakgrund som gjort mig skör, jag lider av c-ptsd som gör att jag överreagerar på vanliga situationer i vardagen pga dåliga erfarenheter/minnen + spänner kroppen hela tiden och sen finns det en privat faktor som jag ej skriver om i bloggen. Bara några av dessa grejer räcker ju för att bli trött.

Men jag tänker att jag inte är kroniskt sjuk (som för resten av livet). Det går att bli bra.

Jag har bra stöd från arbetsterapeuten, min familj, släkt och vänner. Folk förstår mig bättre nu iom min nya diagnos (autism) och jag förstår hur jag behöver leva för att må bra. Barnen blir äldre och mer självgående.

Jag har inte varit depressiv på nåt halvår och har kunnat minska ner ena medicinen från 40/60 till 10/20 (större dosen andra halvan av menscykeln mot pmdd) och har precis börjat trappa ner den andra medicinen. Kommer gå mycket långsamt till väga (minskar med 1/6 en gång i månaden typ).

Har inte för avsikt att sluta helt bara för att, men vill testa om det går och vill minska lite på biverkningarna. Ökar igen vid behov.

Sen har jag faktiskt mindre ångest nu sen jag fick min diagnos. Livet känns lite bättre helt enkelt. Skulle inte vilja påstå att jag är lycklig eftersom jag lever i ett jäkla fängelse av utmattning, men det är inte becksvart. Det finns ganska mycket hopp.

Och jag har kunnat bearbeta jättemycket av mina problem, tankar och inre bilder via konsten på Pebbel Art. Det är som att gå hos psykolog typ. Och konstprojekter ger mig glädje och mening. Har också fått många nya internetvänner på Instagram genom projektet.


Så bara barnen kommer tillbaka till skolan igen så att rutinerna kan bli normala så har jag chansen att repa mig igen. Det ska bli skönt.


Vad jag som autist behöver

10 augusti, 2018

Det blir mer och mer tydligt för mig, vad jag behöver för att kunna leva ett bra liv trots min funktionsvariation (autismspektrumtillstånd (AST) med påföljande ångesttillstånd).

Jag behöver:

  • …lugn och ro, stillhet
  • …förutsägbarhet och kontroll
  • …kunna påverka min vardag och mitt liv
  • …rutiner
  • …undanröjt hemma och inte för många intryck i inredningen
  • …natur och djur i närheten
  • …mycket egentid/ensamtid
  • …inte jobba med människor och minimal kundkontakt
  • …vara kreativ och skapa
  • …så stressfritt som möjligt
  • …umgås på mina villkor och bara med personer jag valt
  • …människor i min omgivning som kan ta över när jag ”ballar ur” och börjar ångesta. Personer som förstår mig och kan bestämma åt mig (var så bra på norrlandsresan!).
  • …jobba deltid (50-75% max) så att jag har tid för mer sömn och vila än de utan autism (eftersom ASTen gör mig trött)
  • …umgås främst i mindre sällskap och mer sällan med främmande människor. Avstå mingel helt.

ÅrreNjarka utanför Kvikkjokk


Höstens mål: göra mindre

9 augusti, 2018

Blondinbella skriver om höstens stora mål (flytta, träna mer, starta nya firmor osv.) Mina egna mål blir istället att göra (ännu) mindre.

Var hos arbetsterapeuten idag och diskuterade hur dessa lovveckor när M inte vill vara på fritids och F jobbar gör mig superstressad.

Jag lyckades slappna av rätt bra och sov hela nätter för 1-2 veckor sen, men sen kraschade jag så klart denna vecka precis som jag gör varje höstlov, jullov, sportlov osv. Det är ju lov typ var femte-sjunde vecka…

Arbetsterapeuten är hård med att jag är sjukskriven på 100% och då ska jag ha 8 timmars vila i enskildhet per dag. Det är mitt ”jobb” och det är det jag får ”lön” för från skattebetalarna.

Då ska inte barnen vara hemma själva med mig mer än i undantagsfall (t ex en halv dag med vab).

F vill att barnen ska ha långa härliga sommarlov, men det blir ju ingen återhämtning för mig när barnen stör mig i sömnen, när jag måste se till deras behov, när de ska hämtas upp och lämnas av av olika barnvakter och kompisars föräldrar vid olika tider. (Många tider är inte ens bestämda utan släktingar dyker upp när det passar dem.) Massa energi går till sms/samtal och koordinering.

Precis som att barnen stör Fredrik när de är med honom på jobbet så blir det samma sak för mig.

Denna ständiga jour en hel vecka i taget gör att jag ligger vaken på nätterna, jag är jättespänd i kroppen, blir uppstressad och får ingen återhämtning. Oftast blir jag extra trött och alltså sämre än tidigare. Och det tar tid att komma ikapp.

Så nu får vi lösa det på samma sätt som vi hade gjort om jag hade jobbat 8h per dag. Antingen får de vara hemma hos någon hela dagen eller så får de vara på fritids.

Orkar inte ha det så här.

Andra saker jag säger nej till:

  • Släktkalas och större tillställningar
  • Att barnen bjuder hem kompisar som kräver viss uppsikt, middag och teknikhjälp m.m. när F är på jobbet. (Grannkompisar som går hem och äter är ok.) De får gärna leka på helgen eller om F jobbar hemma en em.
  • Mer än ett vårdbesök/frisören/dylikt per vecka. Just nu bokar jag med en sån spärr.
  • Sociala tillställningar som kräver att jag gör mig till/döljer autismen (typ umgås med bekanta) tar för mycket energi. De få jag träffar vill jag kunna vara som jag är med.

Målet är att inte bli uppstressad och att ha så få deadlines och sociala/yttre krav på mig som möjligt.

Jag kan inte bli friskare förrän vi plockat bort så mycket av den ”sjukliga situationen” som det går (dvs jobbet för de flesta utmattade, men inte för mig).

Sen sa arbetsterapeuten att jag troligen har ett större behov av vila och enskild tid än andra pga autismen. Och det har jag ju. Under tonåren och tiden fram tills jag fick barn vid 24 så jobbade/pluggade jag max 6h/dag och var borta max en vardagskväll i veckan. Vilade/slappade hemma mellan typ 16-22 varje dag i övrigt. På helgerna orkade jag med utflykter men kanske inte två heldagar på raken.

Så jag hoppas komma tillbaka dit.

Längre fram kommer ju föräldraskapet handla om att guida och vara ett stöd (+torka upp smulor, oroa sig på lördagskvällar och ställa upp alla skor i skostället ;-)) så då bli det ju mindre jour.

Stella fyller snart 7 år och Molly snart 11 år. De blir ju mer mogna och självgående hela tiden.

Men vi får fixa det här med loven på ett annat sätt. Så himla krångligt när alla har olika behov.


%d bloggare gillar detta: