Nytt sjukintyg igen

7 juni, 2018

Jaha, då var det dags för kvartalets genomgång av sjukintyget. (Yay!) Jag har ju fått ytterligare en diagnos, högfungerande autismspektrumtillstånd (AST).

Så huvuddiagnoserna just nu är återkommande depressioner, AST, social ångest och utmattning.

Det står att jag har regelbunden kontakt med arbetsterapeut för att anpassa min vardag samt tränar regelbundet och äter bra.

Den stora nyheten är att vi ev. ska prova återgång till arbetslivet på 25% till hösten. Detta om jag får den återhämtning jag behöver i sommar och det fortfarande känns bra.

Alltså, jag vill ju verkligen börja jobba och jag hoppas ju så innerligt att jag ska komma till ett läge där det fungerar.

Jag har ju tömt kalendern ytterligare, jag får mer lugn och ro, sover mindre men bättre, orkar ofta träna och är mindre utmattad. Om jag får fortsätta ha det så här några månader till så kanske jag kan få tillräckligt med energireserver för en fungerande vardag?

Som det funkat hittills under dessa 4,5 utmattade år så har jag de allra flesta månader enbart överlevt och inte återhämtat mig.

Men nu med en bättre anpassad vardag, kunskap om ASTen och ork till att jobba med kost, sömn och motion så finns ju möjligheterna att bli friskare.

Hoppas bara att det inte är för tidigt.

Men det lät inte som att läkaren ville pressa mig. Nästa besök i augusti handlade om att prata om återgång, inte om att återgå. Först måste vi se vad resultatet efter cirka fyra månaders återhämtning blivit. Och ”höst” kan ju lika gärna vara september som november. Så jag ska försöka att inte stressa upp mig.

Vi vill ju samma sak. Att jag ska få börja träna på att arbeta när jag är redo.

I övrigt pratade vi en del om autismutredningen och begåvningstesterna. Han sa att det var intressant att jag hade en så pass god mentaliseringsförmåga (sätta mig in i andras situation, förstå hur folk känner) och utifrån ett autistiskt perspektiv har jag det, men utifrån ett neurotypiskt (NT) perspektiv har jag svårt för att räkna ut hur folk kommer att reagera på mitt handlande. Så allt är ju relativt… ^^

Men läkaren sa att det troligen beror på hög intelligens i kombination med studier av människor och så är det nog. Jag har pluggat beteende/psykologi sen högstadiet då jag förstod att jag låg efter kunskapsmässigt. (Insåg ju först förra sommaren att NTs lär sig detta intuitivt genom att umgås.)

Sen tyckte han även att jag såg mycket piggare och gladare ut och så är det. Klart man blir piggare och gladare av att vara mindre utmattad, orka träna, känna lättnad pga diagnoser, ha lyckats med en del konstterapi och att se den efterlängtade arbetsträningen i horisonten. 🙂

Jag hoppas innerligt att jag är på rätt väg nu och att det inte blir en ny 2016-2017 av kommande arbetsträning. (Jobbade 7,5h/v men orkade inget annat så fick ställa in allt i fem månaders tid tills jag blev arbetslös och heltidssjukskriven igen.)

Ps. Arbetet jag ska göra är på Fs företag (17 anställda) och det är mycket anpassat och autistvänligt. Kan till stor del göras hemifrån och handlar om att dels skriva copy till t ex manualer, appar och liknande samt att dokumentera programmerarnas arbete (hatar alla programmerare dokumentation? Typ ja!) och protokoll/sekreteraruppgifter vid möten. Så det känns som roliga saker. Tänker mig att jag är med på möten, får fram informationen och sen sitter jag hemma och skriver i lugn och ro. (De har bara ett kontorslandskap så där vill jag absolut inte sitta annat än i undantag. Hu!)

Annonser

När saker prioriteras bort

1 juni, 2018

När det gäller min vardag så mår jag extra dåligt när rutiner bryts. Den här veckan är det dock inte ens jag som brutit rutinerna, men jag påverkas ändå när de andra är borta. Så här: (Fredrik är normalt hemma runt 18-18.10).

Måndag: Fredrik på kundafterwork, kom hem 21 (Stella var hos barnvakt till 18.45).

Tisdag: Fredrik var iväg och köpte sushi på kvällen eftersom det var min födelsedag. Rutinerna blev försenade.

Onsdag: Fredrik hade tagit bussen till kundmötet i Borås (pga planeringsstrul) och fick ta bussen hem, det tog lång tid så han var hemma först 18.45. Jag fick laga maten.

Torsdag: Familjeträff för Mollys klass. De kom hem ca 20.00.

Egentligen handlar det bara om 30 minuter på tisdagen och onsdagen, men i kombination med mån och tors så blir effekten att vi inte orkar hålla efter.

Jag var hemma med en sjuk Molly i måndags, var utmattad mån-tis samt med Molly hos tandläkaren på onsdag. I torsdags kväll fick jag klippa gräset, för det började seriöst se ut som en äng. Timotejen växte högt ovanför det vanliga höga gräset. (Har inte kunnat klippa dagtid pga för varmt.)

Vi har inte orkat med att torka av köket på flera dagar, diskmaskinen har inte körts i rätt intervall, kläder har inte tvättats i rätt intervall och vi har inte röjt särskilt bra. Posten har legat i en hög och djuren har inte fått vara ute och springa. Skorna sprids ut över golvet i hallen. Ouppackade gamla picknickpåsar på golvet. Alla rutiner fallerar. Glad att Molly åtminstone inte haft några läxor denna vecka.

Nu kanske ni invänder att det är normalt med oöppnad post, orastade gerbiler, smutsdisk och klädhögar överallt och det kanske det är.

Men jag får ångest av stök och kaos och mår sämre av att ha det så. Särskilt när jag vet att det inte beror på t ex småbarnsår (förklarlig orsak!) utan på att varken F eller jag orkat.

I helgen är det samma sak. Åka till mamma i skärgården i morgon och kalas hos svägerskan som fyller 13 år på söndag. (Då ska jag vara hemma och vila.) På onsdag är det kalas hos svärmor och om två veckor ytterligare två kalas.

Vi har heller ingen mat hemma för att jag inte orkat beställa på nätet och vi har inte haft tid att handla. Har alltså ingen tacos ikväll (panik!) så måste troligen handla ikväll efter 18. Kul.

Nä. Men sammanfattningsvis så är det ofta inte varje sak i sig som är jobbig utan när allt staplas på varandra så här. Det känns som att vi inte hinner i kapp. Det mindre viktiga faller bort. Men smulorna, disken, tvätten och posten fylls ju ändå på. Det blir bara mer att göra när man väl tar itu med det.

Så det tycker jag är jobbigt.


Tyst, introvert autist i skolan

27 maj, 2018

Jag undrar hur min skoltid hade sett ut om vi inför kvartsamtalet hade fått fylla i en sån här blankett som Stella ska fylla i. Så här hade min sett ut:

Det verkade ju inte finnas några anti-mobbningsteam och riktlinjer om den psykosociala hälsan för elever på 90-talet (vad jag märkte av?).

Hade det gjorts något mer än att på kvartsamtalet mig små tips om hur jag kunde komma igång med att leka på rasterna? Hur jag kunde ta mer plats i klassrummet?

Det verkar som att det på 90-talet var det rätt accepterat med utanförskap och mobbning i skolorna. Jag och många jag pratat med upplevde att det inte gjordes så mycket. Lärarna kanske sa till, andra lärare mobbade själva. Det flyttades sällan på barn som var elaka, det var ofta det mobbade/ensamma barnet som det var fel på. Hen behövde förändras. Många sådana barn bytte skola.

Som ovetande autist var skolan en svår plats att vara på. Jag visste inte hur man betedde sig, jag var tyst, ängslig och hade superlåg självkänsla.

Jag tror att den sociala ångesten satt som en spändhet i kroppen redan då. Jag har långvarig c-ptsd från den tiden. Jag kunde sällan slappna av och bara vara. Jag analyserade minsta tecken och flydde till avskilda platser så fort jag fick chansen.

Men samtidigt klarar man sig inte länge som ensam i sin klass. Så jag behövde ju vara med och leka också. Och alla dessa jädra grupparbeten.

Häromdagen följde jag Stella till skolan och såg att hennes kompis sprang fram och mötte henne när vi kom. Hon såg glad och förväntansfull ut. Stella blev välkomnad.

Det stack i hjärtat på mig när jag jämförde med min egen tid i skolan som oftast handlade om att smyga mig in i korridoren och försöka hålla mig osynlig så att det inte skulle märkas så mycket att jag inte hade någon att prata med.

Men jag är så klart jätteglad för att mina barn har flera bra vänner i sina klasser och att de oftast känner sig trygga. Bråkiga klasskamrater tas om hand på ett helt annat sätt idag.

Sen vill jag tillägga att jag inte var ensam alla år. I ettan och från femman och uppåt hade jag kompisar/pseudokompisar periodvis. Då var jag heller inte lika ängslig. Men jag har blivit dumpad av många kompisar, så otryggheten fanns ju med mig.

Nu i vuxen ålder har jag flera bra kompisar (så många jag behöver och orkar/hinner träffa) så det känns fantastiskt bra. Att ha vänner har aldrig varit en självklarhet för mig och det är definitivt ingen självklarhet för en del av befolkningen. Det finns många ensamma bland t ex skilda män och äldre. Det är lätt att glida ifrån vänner i vuxen ålder och att sen få svårt att träffa nya när alla är så upptagna i barn- och karriäråldern.


Social fobi och autism

26 maj, 2018

När Molly var bebis, för tio år sen alltså, deltog jag i en gruppterapiomgång för människor med social fobi. (Det var hos psykologistudenterna på Göteborgs universitet och var därmed billigare än att gå privat, rekommenderar det!)

Skillnaden mellan mig och de nio andra deltagarna var dock att jag i grunden inte led av social fobi på det sätt som de gjorde. För i botten på mig fanns den oupptäckta autismen.

Övningarna fokuserade mest på att prata inför grupp och hålla föredrag. Det var ju läskigt förstås, men det gick att hantera.

Jag förklarade att det värsta för mig inte var att ställa mig där framme och prata, nä, det värsta var rasterna. Stunden då de andra slappnade av.

De andra kände sig trygga med varandra, men jag känner mig sällan trygg med folk eftersom jag fortfarande måste fokusera på att tolka, uppföra mig neurotypiskt och inte säga konstigheter.

De få människor jag slappnar av med är såna där särskilt öppna människor som aldrig dömer och inte tycker att jag beter mig konstigt (eller har överseende med det).

De andra berättade att de var rädda för att synas och dra uppmärksamheten till sig. Det hade jag inget problem med. Så länge jag slipper konversera och agera trevlig så spelar det ingen roll att folk tittar.

Men rädslan för att bli dömd och utknuffad ur flocken finns ju fortfarande, så min sociala fobi-diagnos kvarstår även efter autismdiagnosen.

Det skulle inte förvåna mig om många (de flesta?) med autismspektrumtillstånd har mer eller mindre problem med social ångest med tanke på att de flesta blir utstötta (särskilt under skoltiden) och får höra att de är konstiga.

Sen är ju inte alla lika ängsliga som jag när det kommer till att prata med främmande människor i situationer man inte är van vid.

För mig handlar det dels om risken att bli dömd och utsatt för hårda ord eller ”sanningar” (mobbing), dels om mina egna reaktioner och rädsla för tystnad, obekväma känslor, ångest osv. och dels om att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig pga autismen. Och att inte veta är skrämmande.

Jag har tränat på vissa situationer som att t ex hämta barn på skolan, gå på vårdbesök, betala i kassan och på släktkalas (hos mina släkter, skulle vara svårare med en annan släkt!), så det fungerar bra.

Men det finns ju många olika situationer som jag kan hamna i som jag inte kan. Och den autistiska osäkerheten gör mig ängslig i vardagen.

Det tar dessutom mycket introvert energi att småprata med folk, så det är en annan orsak till att jag undviker det.

Hur som helst så blev det mycket bättre efter terapiomgången och jag klarar ganska mycket av det sociala idag. Jag blir dock fortfarande trött av det och att prata med främlingar eller folk jag känner mig obekväm med är fortfarande jobbigt. Jag vill inte prata telefon med obekanta heller.

Sen har det gått upp och ner under dessa tio år. Ett tag var jag särskilt aktiv och träffade både obekanta föräldrar (sjalbarn.se-folk!) och akvarister (akvariefolk). Jag köpte och sålde saker och orkade jobba och träffa kunder.

Så ibland är det svårt att veta om jag är rädd eller bara vill undvika att bli dränerad.


När utmattningen har en djupare orsak än stress

21 maj, 2018

Psykologen Fredrik Bengtsson skriver om utmattningssyndromet som en naturlig följd av dagens samhälle.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. /…/
Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. ” (Jakten på det goda livet)

Angående Avicii skriver han även:

”…utmattningen är en existentiell fråga som har sin grund i känslan av mening och att det helt enkelt inte går att lösa existentiella frågeställningar och behov med hjälp av pengar, vila eller uppmärksamhet. Det är känslan av meningslöshet parat med en känsla av hopplöshet kring möjligheterna att må bättre som får en människa som har ”allt” att avsluta sitt liv. ” (Bengtsson)

Jag känner också så. Visst, det var stressen och kortisolpåslaget 2011-2013 som gjorde mig stressjuk och kognitivt nedsatt.

Men att utmattningen hänger i 4,5 år senare handlar ju om att jag inte lever det liv jag vill, eller snarare, behöver leva.

Det finns så mycket i detta liv som jag måste bort ifrån för att må bra. Och jag skalar och skalar för att få bort det.

Jag var även tvungen att komma till insikt i autismen och att jag behöver vara kreativ för att må bra. Inte som i en kväll i veckan, utan som att jag måste få vara i flow och enskildhet de flesta dagarna för att må bra.

Jag behövde komma bort från kontorslandskapet och de själadödande uppgifterna på mitt förra jobb (första 2-3 åren var bra, men sen bytte vi rum).

Jag behövde minska ner mitt umgänge med bekanta, jag behövde plocka bort ångestframkallande aktiviteter, jag behövde jobba med att hitta rytmen i aktivitet och vila.

Jag behövde att barnen slutade vara småbarn. Jag funkar inte så bra med ständig jour och att inte få vara ensam. (Det är mycket bättre nu när de är 6,5 och 10,5 år.)

Jag behövde släppa ut alla hemligheter, berätta om mitt liv och sluta låtsas vara vanlig. Jag behövde bli sann mot mig själv och berätta om den psykiska ohälsan. Den har verkligen klöst mig på insidan. Den ville ut!

Jag behövde börja acceptera och sen älska mig själv. Det är tufft att hata sig själv. Väldigt destruktivt.

Det var så mycket som var fel, men nu börjar mycket bli rätt.

Med förhoppning om mer energi snart.


Tröttsamma kropp

3 maj, 2018

Ska lämna på skolan snart och ligger därmed sömnlös halva natten. Logiskt.

Jag hatar att min kropp varvar upp för minsta lilla. Att den alltid är spänd.

Tittar på stugor och tomter på Blocket 17 gånger per dag. Det har blivit mitt hopp om ett bättre liv. Även om vi knappt ens har råd i nuläget. (Och jag ska ju börja med airbnb.) (Men det gör mig glad och det är ju bra att ha koll på marknaden och priser.)

Fick vara ensam hemma större delen av klämdagshelgen (sön-tis). Har insett det varit en stor förändring över vintern och våren. Tidigare var familjen iväg till släktingar de flesta helgdagar eftersom det var tungt för F att hantera barnen själv hemma varje helg. Nu är det inget krav längre när de lättare underhåller sig hemma samt leker mer med kompisar.

Men jag får ju inte vara i fred lika mycket och särskilt inte denna vårvinter eftersom Molly gått hem direkt efter skolan.

Så även om det är kul att träffa familjen mer, så har det varit negativt för min återhämtning. Vi ska hitta en bättre balans. (Molly får vara på fritids hälften av dagarna bl a.)

Jag vill så desperat bli frisk nu. Eller ja, det vill jag alltid. Men just nu satsar hela familjen på att underlätta för mig. Vi ”lägger in en stöt”, låter det få kosta på, anstränger oss.

Jag fokuserar på de olika bitarna med mat (22a dagen med tarmbakterievänlig medelhavskost), motion och sömn/vila. Vara i flow och slappna av i musklerna. Yoga, viss styrketräning, promenader om 30 minuter.

Dämpa ångest och oro, förbereda mig, minimera dränerande aktiviteter och sociala kontakter.

Men sen kommer alla avvikande saker som gör mig stressad och pressad (pga autistisk). Så det är svårt att styra över mitt liv.

*senare samma dag*

Jamen det var ju kul att jag somnade vid två istället för tolv-halv ett och att jag var vaken från halv fem. När jag lämnat barnen mådde jag illa och kunde inte äta frukost. Sov mellan 9.30-13 och sen åt jag frukost halv två. Hmmm… ska jag äta lunch vid fyra-femtiden då?

Så jädra trött på min kropp.

Ps. Det logiska är ju att äta frukost efter lämningen men jag mådde illa då precis som förra gången. Vet inte vad det är med mig. Eller jo. Min kropp reagerar med stresspåslag för minsta förändring. (Förr lämnade jag 1-2 dagar i veckan, men den i höstas endast vid undantagstillfällen.)


Mitt kommande jobb…

30 april, 2018

Jag har fått ett jobb. Trots att jag inte ens kan jobba i nuläget. Men det väntar på mig.

Så jag vill gärna få mer energi snart så att jag kan börja jobba.

Men det känns bättre nu när jag och F bestämt oss för att satsa helhjärtat på ett lite snabbare tillfrisknande.

Tidigare sved det lite i spara-personligheterna när prat om en extra bostad kom upp, men nu har vi insett att vi kan se det som en investering.

Om vi satsar nu under en period och jag kan komma upp i halvtid så småningom så kan vi dubbla eller tripla min inkomst (i nuläget en skruttig sjukpenning (som jag dock är djupt tacksam för, tro inget annat!!).

Och sen skulle ju hela familjen må mycket bättre om jag fick mer energi. Så klart.

Vi har ju iom diagnosen insett att det inte räcker med att vara sjukskriven eftersom vardagen i sig stressar mig.

Men vi kan påverka mängden återhämtning jag får, så det ska vi göra.

Vi har t ex bestämt med Molly att hon får vara kvar på fritids 2-3 dagar i veckan så att hon inte kommer hem tidigt (13-15) varje dag. Det blir en kompromiss mellan hennes och mitt behov.

Åter till jobbbet så handlar det om en copywriter/sekreterar/dokumenterar/sociala medier-tjänst på Fredriks företag. De är tre ägare och har ett femtontal anställda programmerare och dylikt. De behöver dels hjälp med att dokumentera sina projekt och dels behöver deras kunder hjälp med copy.

Så det låter jättekul! (Vill ju jobba med skrivande och har alltid gillat administration.)

Är osäker på det sociala i att träffa kunder och vara på kontoret, men ägarna vet om min status (stresskänslig aspie) så förhoppningsvis kan vi lägga upp det med kortare pass på plats och sen skriva hemifrån. Tänker mig att jag kan sitta med på möten och anteckna och sen skriva rapporter, protokoll, dokument, blogginlägg osv. hemifrån.

Har ingen lust att sitta i deras kontorslandskap mer än nödvändigt. ^^

Och min roll är ju inte att sälja in mig själv inför kunder utan att medfölja som assistent typ. Så då behöver jag inte lägga på en trevlighetsmask utan kan vara bara artig/mig själv.

Men först ska jag bli friskare då. Så jag får satsa på det. Skapa mig ett aspie-vänligt liv. Fila ner alla kantigheter i vardagen som dränerar mig. (Lättare nu när barnen är större.)

Hitta den där stugan (via airbnb är planen i nuläget).

Det känns skönt att ha en bra bild av framtiden.


%d bloggare gillar detta: