Ful tavla

28 april, 2018

Målade på en tavla som blev rätt bra, gick och hämtade på skolan och blev sen helt bestört när jag såg tavlan igen. Helt hideous!

Stella skrattade när hon såg den och sa att det inte alls var likt mig.

Jag funderade på varför. Pga de skeva ögonen? Den rinniga näsan? Den grisrosa pannan? Nä…

”Du har ju aldrig läppstift mamma!”

Aha.

Men jag gav tavlan ett varv till och det är jag glad att jag gjorde.

Den är fortfarande oproportionelig och skev, men tanken är att den inte ska vara perfekt. Tycker att jag fick till uttrycket.

Av döma av frisyren så är det jag i mina tonår. Visste inte att det skulle bli jag förrän jag såg de små ögonen, den ena tjocka kinden/käken och håret. Som jag alltså inte har idag. Men det blev ju väldigt likt mig för att bara ha målat en random människa… Och jag är ju inte den som studerar mitt eget utseende och tar en massa selfies. Tvärtom.

Tavlan ingår i en svit som jag kallar Transformation. Denna del 1 heter Oppression och står för mitt unga jag (fram till 20-22 nån gång).

Del 2 nedan heter Disguise och handlar om hur jag försökte smälta in i 20-30-årsåldern. Hur jag försökte låtsas att allt var bra och hur jag bet ihop och brände ut mig eftersom jag använde allt reservbränsle.

Del 3 gillar jag bäst. Payback handlar om att nu finns det ingen återvändo. Nu har jag fått min diagnos, jag släpper ut alla känslor, jag slutar hata mig själv och lägger skulden där den hör hemma. Jag slutar uppoffra mig och skapar mig det liv jag vill ha och behöver för att må bra.

Frigörelseprocessen.

Annonser

Framtidsplaner

23 april, 2018

Det är många nu som säger att min framtid verkar se ljusare ut nu när jag vet om diagnosen, kan anpassa livet och skaffa en andra bostad.

Samtidigt känner jag mig lite uppgiven eftersom det är så mycket kvar och att det troligen kommer att ta tid att fixa en andra bostad.

Jag har varit jätteuppstressad i helgen och golvad av utmattning idag. Var så spänd i kroppen i natt att jag två gånger fick ställa mig upp och skaka armar och ben till avslappning.

Men jag har haft två jobbiga veckor. Nu blir det lugnare framöver. Åtmistone fram till juni.

När det gäller bostad så har jag och F satt oss ner och kollat på ekonomin och våra realistiska alternativ. Vägt för- och nackdelar och funderat på vad som är bäst i längden med tanke på faktorer som min möjlighet att återhämta mig så att jag kan jobba, vårt sparkonto, vår möjlighet att spara pengar, möjligheten att köpa tomt och bygga resp. kostnaden för att hyra en lägenhet.

Det smartaste för oss just nu vore att hyra en lägenhet/stuga och avvakta lite med att köpa tomt eftersom vi inte riktigt har råd med det vi vill ha. Och bostadsmarknaden ser ju rätt ostadig ut, så vi vill helst inte sitta med något osäljbart objekt om några år. Bättre att avvakta och hitta rätt från början.

Men vi får se.

En sak som är bra är att jag har ett jobb att gå till sen när jag väl kan börja jobba deltid igen. Har tre olika företag i bekantskapskretsen som är intresserade av copy/infomaterial/webb och jag kan frilansa via mitt och Fredriks företag. Det finns ett stort behov av mina copytjänster på kundprojekten som Fredrik jobbar med. Och jag kommer att kunna jobba mestadels hemifrån, med rimliga deadlines och minimal kundkontakt. (Typ inhouse fast home.)

Så det känns jättebra!

Är sugen på att börja jobba igen och få göra nytta.

Men först måste jag sova/vila mindre och bli mer stresstålig så att jag inte flippar ut för minsta lilla. Och jag måste klara 10h/v och det även om jag har ett läkarbesök. (Som det är nu klarar jag max ett vårdbesök per vecka om jag inte ska börja tappa energi/stressa upp mig.)

Så det krävs en hel del återhämtning, påfyllning av energi och avsaknad av stress/press innan jag kan börja jobba.

Men det är ju skönt att ha en målbild.

Ser framför mig min lilla stuga, ett halvtidsjobb, massa energi till familjen och mitt konstprojekt. Att jag ska kunna åka på utflykter, resa, träna mig stark och bara ligga i sängen nattetid.

Typ så här, fast lite mer skog och lite mindre skevt… ^^ (ritade direkt med bläckpenna så kunde inte sudda).


Varför jag behöver en till bostad

18 april, 2018

Jag känner mig lite bortskämd som letar efter en andra bostad när så många inte ens har en bostad.

Men å andra sidan är jag långtidssjukskriven, har inte ett fungerande liv och har ganska små möjligheter att tillfriskna på hemmaplan om inte stora förändringar görs (och jag vill inte göra ett så stort ingrepp i min familj – de måste ju också få leva sina liv).

Så då behöver jag komma bort några kvällar i veckan.

Molly kommer hem redan mellan 13-15 och ibland har hon kompisar med sig. Jag vill att hon ska få leka med kompisar och att hon inte ska tvingas vara på fritids när inga andra är där typ.

Men, vi har ju lite olika behov.

Stella hämtar jag vid 16-tiden och efter den tiden får jag inte mycket lugn och ro. Stella vill inte vara själv på en våning och kräver en del hjälp.

Vi har en lapp med olika utmaningar till barnen som handlar om att de ska lära sig olika saker som att sköta tekniken, ringa kompisar själv, borsta sitt hår, vara själv på en våning, göra mellanmål osv. Detta för att de ska bli mer motiverade till att klara saker själva. När de fått tre kryss får de en Pop-figur (samlarpryl).

Ju mindre tjat/hjälp/bråk/dylikt, desto mer energi kan jag spara.

Sen är det faktumet att barnen låter så mycket. De sjunger, leker, spelar högljutt, har på TVn osv. Helt normalt för att vara människa, men värre för mig som utmattad autist. (Här vill jag alltså poängtera att barnen måste få låta, men om jag ska bli friskare så behöver jag mer tystnad.)

Jag har provat Fredriks bullerdämpande superdyra hörlurar, men de var inte tillräckligt tysta för mig. Öronproppar är också jobbigt, vill liksom inte höra mina andetag.

Så planen är att åka iväg till nåt tyst ställe där kan jag slappna av, ligga på en säng, måla tavlor och slappa typ två kvällar i veckan.

Förhoppningen är att vi ska hitta en stuga i skogen som kan bli en helgretreat för familjen. Men en lägenhet i stadsdelen skulle också gå bra. Bara det inte är för brötigt runt omkring. Jag behöver få mina nerver att slappna av.

Jag behöver ha kakan och äta den. Både leva familjeliv och lugnt liv i avskildhet.

Jag tänker att många autister är särbos/deltidssärbos (eller singlar förstås!). Många (de flesta?) har inte barn. Många utmattade stänger av totalt från vardagen. (Men det är inget alternativ för oss eftersom F går på knäna som det är när han gör lite mer än hälften.)

Vi har pratat om att jag behöver komma bort i flera år, men jag har alltid blivit så ledsen eftersom jag inte vill flytta ut.

Men det behöver inte innebära en separation, det handlar mest om att få till återhämtning medan de andra kan leva sina liv. (De har redan levt begränsade liv i 4,5 år pga mig. Stella är liksom 6,5 år!)

Så snälla, en söt liten stuga med vita knutar i skogsbrynet eller en lägenhet med egen ingång/toa/allt i stadsdelen. Snälla snälla snälla!


Rittest

17 april, 2018

(Efter önskemål har jag tagit bort originalbilden. Ni som väntar på neuropsykiatrisk utredning kan sluta läsa här.)

Jag berättade ju att jag fick ett riktigt dåligt resultat på ett rittest/minnestest på autismutredningen (Wais).

Testet går ut på att först rita av en figur och sedan rita ur minnet efter tre resp. trettio minuter.

Jag lät Fredrik och Molly (10 år) göra samma test i helgen för att se hur två icke-autister målar samma figur.

Det var väldigt intressant att se.

F och M började med att rita den stora helheten i figuren och sen lade de till bowlingklotet/ansiktet och vissa sträck.

Fredriks till vänster och Mollys i lila till höger.

Själv minns jag allra bäst den översta ”flaggan” (korset), bowlingklotet, de parallella strecken och snedstrecken. Den övergripande formen var svårare att minnas.

Detta test visar tydligt hur detalj- resp. helhetsfokuserad man är. F och M mindes inte ens korset som jag mindes bäst!

Jag har tyvärr inte mitt restesultat, men det var nåt i den här stilen:


Fel planet

16 april, 2018

Det känns som en stor lättnad nu. Den nio månader långa ovissheten är över. Trasslet i huvudet är utrett. Jag har haft mer energi de sista dagarna. Vet inte om det är tillfälligt eller ej.

Jag har genom tiderna fått mycket skit för att jag är så rigid med hur saker ska göras och att jag är bestämd i mina åsikter.

Men ni ska veta att livet är inte logiskt för mig. För att livet inte ska bli kaos så behöver jag hänga upp det på regler. Jag förstår inte intuitivt hur jag ska bete mig eller hur saker fungerar. För att veta vad som är ”lagom” eller vettigt så behöver jag bestämma mig för en specifik sak.

Det kan vara att Mollys stövlar kostar 100kr mindre i en annan affär och att vi bör åka dit istället eftersom det är billigare (regel). Fredrik som tänker mer logiskt och är mer verklighetsanpassad säger att vi köper dem ändå eftersom vi har ont om tid, inte kan åka till den andra affären, Molly behöver stövlar idag och att hundra kronor inte spelar någon roll i vår ekonomi. Smarta tankar som inte kommer naturligt hos mig. Jag skulle behöva ställa mig och tänka efter ordentligt för att komma fram till samma slutsats. Men oftast kommer jag inte dit pga att jag nöjer mig med första tanken. ”Låser mig” som andra säger. (Men jag kan ändra mig vid goda argument!)

Eller när jag i restaurangen blir upprörd över att de häller upp typ 1,5 dl sylt till fem pannkakor till barnen. Det är typ fyra gånger så mycket mot vad som känns okej.

Fredrik ber mig acceptera att det är så här även om det är konstigt och att barnen ändå inte äter upp all sylt. Men för mig är det väldigt svårt att förstå. Varför så mycket sylt när få människor skulle sätta i sig all den sylten till fem pannkakor? Vill de slänga sylt? Det är ologiskt för mig.

Sen ska vi inte tala om alla tankar som snurrar när jag kommunicerar med folk. Här illustrerat med en bild jag använt till mitt inlägg om autistic burnout på Pebbelbloggen.

Imagine hanging out with aliens, always trying to understand and copy their behaviour. You need to concentrate, evaluate and translate every move. You also need to focus on sending the right signals via body language, mimics and words. This is tiresome. (Pebbel Art)”

Jag har inövade rutiner för olika typer av möten och jag måste gå igenom dem i huvudet samtidigt som jag studerar hur den andra beter sig/vad hen tycker, lyssnar på vad hen säger och pratar själv. Jag fokuserar på hur jag rör mig, hur jag ser ut och vad som är lämpligt att säga.

Ofta blir jag förvirrad efteråt, särskilt om personen reagerade annorlunda eller om jag inte kunde rutinen pga ny situation. (Och det blir ju en ny situation varje gång jag möter samma människa, fast på olika platser. T ex på bussen, på gatan, i affären, i hallen eller i telefon. Man förväntas säga olika saker.)

En sak jag fortfarande inte klurat ut är om man ska säga ”välkommen” eller ”kom in” när gäster kommer på besök. Eller ska man säga något annat? Står de kvar om man inte säger något?

Men rätt skönt ändå att måla det där ur autisternas perspektiv, alltså att neurotypiska är som utomjordingar för oss. Normalt sett är det ju vi själva som känner oss som utomjordingar på Jorden eftersom vi inte kan kommunicera och fungera som övriga 99% av befolkningen. (Ja, autisterna utgör 1% av befolkningen.)


Svar från autismutredningen

13 april, 2018

Jag har varit så nervig/ångestig hela veckan, men igår eftermiddag inföll ett lugn. Jag skulle få svar och den nio månader långa väntan skulle vara över.

Så jag var inte helt knäckt idag som jag trodde, men jag gick ett helt varv runt kvarteret för att gå av mig en del adrenalin innan jag gick in.

Precis som jag trodde så har jag autismspektrumtillstånd (AST), men varianten är mild. Läkaren och psykologen sa dock att de med mild/högfungerande variant ibland mår sämre eftersom de smälter in och har helt andra förväntingar på sig. De märker också av avvikelserna mer.

När det gäller begåvningstestet WAIS så låg jag klart över medel (”High Average” uppemot ”Superior”) på allt utom den matematiska/logiska delen där jag låg runt medel.

Medelpoängen är 100 och jag låg på runt 120 på de flesta testerna men bara på 106 på matte/logiska samband-delen. (Föga förvånande och anledningen till att jag inte vill göra klassiska Mensa-tester.)

Jag var långt över genomsnittet på snabbhetstesterna och just snabbheten ser jag som en av mina styrkor.

Så intelligensmässigt ligger jag ungefär där jag trodde. (Det är ju också vanligt med hög till savant intelligens hos aspies.)

Men samtidigt så ligger jag ju inte på den intelligensnivå där de riktigt brighta är, de där känner sig jätteensamma och understimulerade. Men det känns skönt. Vore ju trist att vara för intelligent för att orka med samhället/människor. ^^

När det gäller intervjuerna och fornulären så visade jag klara tecken på AST. De två AST-testerna där jag skulle känna igen ansiktsuttryck och bedöma hur man beter sig i olika situationer gick dock bättre än förväntat. Psykologen var mycket förvånad. Men de sa att jag har en bra mentaliseringsförmåga för att ha AST och det är också skälet till att jag avfärdat AST-misstankar tidigare i mitt liv. (Sen har jag pluggat på väldigt mycket!)

Ett test gick dock helt åt fanders och där låg jag långt under medel. Det handlade om att se detaljer vs helheten.

Testet visade tydligt att jag är detaljfokuserad och har dålig koll på helheten. En klassisker hos aspies. Jag minns fortfarande den lilla flaggan och strecken och prickarna, men inte den övergripande formen på figuren. ^^

Jag ska fortsätta gå hos vårdcentralen och de ska sköta rehabiliteringen. Men om jag behöver terapi eller hjälp från den psykiatriska mottagningen så är jag välkommen tillbaka. Vi ska höras nån gång per år och stämma av.

Det är skönt att det är över nu. Nu kan resten av livet börja. Jag förstår äntligen varför jag är som jag är. Och nu finns det plötsligt en manual!


Nervös

11 april, 2018

*måndag*

Veckan då jag ska få besked om autismutredningen är här. Och jag är så nervös. Jag har väntat på detta sen juli förra året då jag började misstänka autismspektrumtillstånd.

På fredag ska psykologen och läkaren berätta för mig om jag får en diagnos eller ej.

Att jag har autistiska drag är tydligt, men frågan är om jag uppnår diagnoskriterierna?

Jag är rädd för att jag inte ska vara ense med dem, att jag ska känna att jag inte kunnat ge dem hela bilden.

Jag är dålig på att prata och framföra mitt budskap.

Som tur är gör de även tester, men tänk om jag har lärt mig att överkompensera även där? (Kan man det?)

Om jag inte får diagnosen och de övertygar mig om varför – ja, då är det ju fine. Då är vi överens.

Men jag är rädd för att jag ska bli besviken och känna mig felbehandlad.

För då är jag (troligen) tillbaka på noll igen. Då vet jag inte vad som är ”fel” och vad som gör mig så trött och ångestfylld. Jag har letat efter ett svar i tjugo år. Jag har t o m varit en sväng i psykiatrin tidigare, men då hittade de bara ett gäng andra diagnoser som inte förklarar allt. Som jag ser som ovanpådiagnoser.

*onsdag*

Två dagar kvar. Känner mig allt mer panikslagen när jag tänker på mötet.

Är så rädd för att bli besviken och arg (inte på dem, men på resultatet). Som jag skrev ovan så är det ok om de kan övertyga mig om resultatet, men jag är rädd för att vi ska vara oense och att jag ska känna mig felaktigt behandlad.

Det känns som en ödesdag.

Men det ska bli skönt att få denna nio månader långa period avklarad. Nio månader från fundering till diagnos/inte diagnos.

Det har krävts tre prat med läkaren innan han blev övertygad, ett prat med psykologen (han blev övertygad), två remisser innan jag blev antagen till en privatklinik och sex besök med tester och intervjuer + att mamma blev intervjuad.

Snälla gå fort dessa dagar och ge mig styrka på fredag.


%d bloggare gillar detta: