Benen slappnar av lite

31 juli, 2018

Jag lyckas hitta min avslappnade kropp ibland! Har ju knappt gjort det sen i december.

Har bestämt mig för att ta en viloperiod med en massa sömn och inga krav. Det märks på min stressnivå och kroppen att jag slappnar av bättre. Hoppas att det kan fortsätta funka när semestern är slut.

Blir fortfarande tokstressad av vissa saker, men har lyckats minska på de yttre kraven genom att vara tydlig och förändra folks förväntningar på mig. (Men det tar tid!)

Autister har i allmänhet problem med yttre krav och att de blir uppstressade av saker.

Ska jobba på att minska stressorerna och att slappna av ofta. Hoppas att kroppen kan vänja sig vid att vara avslappnad. Komma ur kamp-flykt-frys-tillståndet. Beredskapen. Hitta min tilltro till mig själv och världen. Vila till mig reservenergi.

Annonser

Styrkan i autistiskt tänkande

7 juli, 2018

Någonting som är störande med att ha autismspektrumtillstånd är att jag inte vet exakt om det jag känner är allmängiltligt eller inte.

Min hjärna är annorlunda kopplad och när jag var barn så borde en trimning av synapser skett, men så blev det inte. Jag har alltså rester kvar i min hjärna som inte ska vara där.

Precis som för många med adhd så har autister svårare att lära sig saker och förändra sitt sätt att tänka. Klassiskt för adhd är att man inte lär sig av sina misstag på samma sätt som neurotypiska (NTs).

Det jag skulle komma till är att det finns ett sätt att väga upp detta med att inte förstå omvärlden som andra gör.

NTs har generellt ett tankesätt som kallas ”toppen-ner” som handlar om att de ser saker i sin omgivning och drar slutsatser utifrån tidigare erfarenheter (och fördomar). De är ofta snabba med att sätta ett orsakssamband på ett fenomen, t ex ”hen är sådär pga att hen är invandrare/stockholmare/arbetarklass” eller ”det här är en hammare eftersom den har handtag och ett hammarhuvud”.

Autister däremot brukar ha synsättet ”botten-upp” vilket innebär att man baserar sin kunskap om omvärlden på en mycket bred bas av fakta. Autister läser på ordentligt och memorerar information från medier, folks upplevelser, böcker osv. Vi är mer sällan snabba med åsikter och förklaringar utan bygger våra påståenden på en gedigen grund. Tänk ”wisdom of the crowd”.

På detta sätt kan även autister dra slutsatser trots att vi inte kan utgå från oss själva och att alla fungerar likadant som oss.

Toppen-ner-människor greppar koncept före detaljer medan botten-upp ser en massa detaljer och drar sedan slutsatser från dem. Mycket mer tidskrävande, men resultatet blir oftare korrekt.

En styrka hos en del med autismspektrumtillstånd är att man kan gå igenom stora textstycken och snappa upp en massa detaljer. Sedan kan man sammanfatta de viktigaste delarna i en ganska komprimerad text som förbättrar förståelsen i ämnet. Så jobbar jag.

Jag läser stora mängder fackböcker och artiklar och läser vad människor anser om olika ämnen. Sedan drar jag slutsatser från alla dessa detaljer och skriver konkreta blogginlägg på Hippiemamman och gör infografiska bilder för Pebbel Art-projektet. Att sammanfatta kunskap är en av mina stora styrkor.

Som ni märkt så gillar jag att föra statistik över mitt eget liv, något som gör att jag kan dra mer korrekta slutsatser än om jag bara ”känt efter”.

Toppen-ner-tänkande handlar mycket om att plutta in all ny kunskap i den tidigare världsbilden. Man har en ram för hur världen ser ut och utgår från den när man ska förstå nya saker.

Autister är kända för att se detaljer framför helheten och det genomsyrar allt. Vissa autister inte kan förstå att prylen framför dem är en hammare, det man ser är ett gummiklätt handtag och något silvrigt i ena änden t ex.

För att förstå omvärlden behöver autister oftast rulla igenom hela den stora banken av faktasnuttar och erfarenheter i sökande efter sammanhang.

Det är inte konstigt att det finns så många autister inom forskarvärlden.

Dessutom är autister (och adhd-folk) kända för att tänka utanför boxen. De kanske kan se andra användningsområden för en hammare? När man inte blixtsnabbt bestämmer sig för hur saker passar in i ens världsbild så är det enklare att tänka nytt (adhd är jättevanligt bland entreprenörer och företagsledare, autism är vanligt bland uppfinnare).

Jag tänker att vi behöver ett mer botten-upp-tänkande när det gäller politik och samhällsfrågor. Det är så lätt att skylla på de arbetslösa, borgarna eller kommunpolitikerna. Men oftast krävs lite djupare analyser för att få fram de korrekta orsakssambanden. Då kanske vi skulle ha mindre rasism och dylikt i världen.


Nytt sjukintyg igen

7 juni, 2018

Jaha, då var det dags för kvartalets genomgång av sjukintyget. (Yay!) Jag har ju fått ytterligare en diagnos, högfungerande autismspektrumtillstånd (AST).

Så huvuddiagnoserna just nu är återkommande depressioner, AST, social ångest och utmattning.

Det står att jag har regelbunden kontakt med arbetsterapeut för att anpassa min vardag samt tränar regelbundet och äter bra.

Den stora nyheten är att vi ev. ska prova återgång till arbetslivet på 25% till hösten. Detta om jag får den återhämtning jag behöver i sommar och det fortfarande känns bra.

Alltså, jag vill ju verkligen börja jobba och jag hoppas ju så innerligt att jag ska komma till ett läge där det fungerar.

Jag har ju tömt kalendern ytterligare, jag får mer lugn och ro, sover mindre men bättre, orkar ofta träna och är mindre utmattad. Om jag får fortsätta ha det så här några månader till så kanske jag kan få tillräckligt med energireserver för en fungerande vardag?

Som det funkat hittills under dessa 4,5 utmattade år så har jag de allra flesta månader enbart överlevt och inte återhämtat mig.

Men nu med en bättre anpassad vardag, kunskap om ASTen och ork till att jobba med kost, sömn och motion så finns ju möjligheterna att bli friskare.

Hoppas bara att det inte är för tidigt.

Men det lät inte som att läkaren ville pressa mig. Nästa besök i augusti handlade om att prata om återgång, inte om att återgå. Först måste vi se vad resultatet efter cirka fyra månaders återhämtning blivit. Och ”höst” kan ju lika gärna vara september som november. Så jag ska försöka att inte stressa upp mig.

Vi vill ju samma sak. Att jag ska få börja träna på att arbeta när jag är redo.

I övrigt pratade vi en del om autismutredningen och begåvningstesterna. Han sa att det var intressant att jag hade en så pass god mentaliseringsförmåga (sätta mig in i andras situation, förstå hur folk känner) och utifrån ett autistiskt perspektiv har jag det, men utifrån ett neurotypiskt (NT) perspektiv har jag svårt för att räkna ut hur folk kommer att reagera på mitt handlande. Så allt är ju relativt… ^^

Men läkaren sa att det troligen beror på hög intelligens i kombination med studier av människor och så är det nog. Jag har pluggat beteende/psykologi sen högstadiet då jag förstod att jag låg efter kunskapsmässigt. (Insåg ju först förra sommaren att NTs lär sig detta intuitivt genom att umgås.)

Sen tyckte han även att jag såg mycket piggare och gladare ut och så är det. Klart man blir piggare och gladare av att vara mindre utmattad, orka träna, känna lättnad pga diagnoser, ha lyckats med en del konstterapi och att se den efterlängtade arbetsträningen i horisonten. 🙂

Jag hoppas innerligt att jag är på rätt väg nu och att det inte blir en ny 2016-2017 av kommande arbetsträning. (Jobbade 7,5h/v men orkade inget annat så fick ställa in allt i fem månaders tid tills jag blev arbetslös och heltidssjukskriven igen.)

Ps. Arbetet jag ska göra är på Fs företag (17 anställda) och det är mycket anpassat och autistvänligt. Kan till stor del göras hemifrån och handlar om att dels skriva copy till t ex manualer, appar och liknande samt att dokumentera programmerarnas arbete (hatar alla programmerare dokumentation? Typ ja!) och protokoll/sekreteraruppgifter vid möten. Så det känns som roliga saker. Tänker mig att jag är med på möten, får fram informationen och sen sitter jag hemma och skriver i lugn och ro. (De har bara ett kontorslandskap så där vill jag absolut inte sitta annat än i undantag. Hu!)


När saker prioriteras bort

1 juni, 2018

När det gäller min vardag så mår jag extra dåligt när rutiner bryts. Den här veckan är det dock inte ens jag som brutit rutinerna, men jag påverkas ändå när de andra är borta. Så här: (Fredrik är normalt hemma runt 18-18.10).

Måndag: Fredrik på kundafterwork, kom hem 21 (Stella var hos barnvakt till 18.45).

Tisdag: Fredrik var iväg och köpte sushi på kvällen eftersom det var min födelsedag. Rutinerna blev försenade.

Onsdag: Fredrik hade tagit bussen till kundmötet i Borås (pga planeringsstrul) och fick ta bussen hem, det tog lång tid så han var hemma först 18.45. Jag fick laga maten.

Torsdag: Familjeträff för Mollys klass. De kom hem ca 20.00.

Egentligen handlar det bara om 30 minuter på tisdagen och onsdagen, men i kombination med mån och tors så blir effekten att vi inte orkar hålla efter.

Jag var hemma med en sjuk Molly i måndags, var utmattad mån-tis samt med Molly hos tandläkaren på onsdag. I torsdags kväll fick jag klippa gräset, för det började seriöst se ut som en äng. Timotejen växte högt ovanför det vanliga höga gräset. (Har inte kunnat klippa dagtid pga för varmt.)

Vi har inte orkat med att torka av köket på flera dagar, diskmaskinen har inte körts i rätt intervall, kläder har inte tvättats i rätt intervall och vi har inte röjt särskilt bra. Posten har legat i en hög och djuren har inte fått vara ute och springa. Skorna sprids ut över golvet i hallen. Ouppackade gamla picknickpåsar på golvet. Alla rutiner fallerar. Glad att Molly åtminstone inte haft några läxor denna vecka.

Nu kanske ni invänder att det är normalt med oöppnad post, orastade gerbiler, smutsdisk och klädhögar överallt och det kanske det är.

Men jag får ångest av stök och kaos och mår sämre av att ha det så. Särskilt när jag vet att det inte beror på t ex småbarnsår (förklarlig orsak!) utan på att varken F eller jag orkat.

I helgen är det samma sak. Åka till mamma i skärgården i morgon och kalas hos svägerskan som fyller 13 år på söndag. (Då ska jag vara hemma och vila.) På onsdag är det kalas hos svärmor och om två veckor ytterligare två kalas.

Vi har heller ingen mat hemma för att jag inte orkat beställa på nätet och vi har inte haft tid att handla. Har alltså ingen tacos ikväll (panik!) så måste troligen handla ikväll efter 18. Kul.

Nä. Men sammanfattningsvis så är det ofta inte varje sak i sig som är jobbig utan när allt staplas på varandra så här. Det känns som att vi inte hinner i kapp. Det mindre viktiga faller bort. Men smulorna, disken, tvätten och posten fylls ju ändå på. Det blir bara mer att göra när man väl tar itu med det.

Så det tycker jag är jobbigt.


Tyst, introvert autist i skolan

27 maj, 2018

Jag undrar hur min skoltid hade sett ut om vi inför kvartsamtalet hade fått fylla i en sån här blankett som Stella ska fylla i. Så här hade min sett ut:

Det verkade ju inte finnas några anti-mobbningsteam och riktlinjer om den psykosociala hälsan för elever på 90-talet (vad jag märkte av?).

Hade det gjorts något mer än att på kvartsamtalet mig små tips om hur jag kunde komma igång med att leka på rasterna? Hur jag kunde ta mer plats i klassrummet?

Det verkar som att det på 90-talet var det rätt accepterat med utanförskap och mobbning i skolorna. Jag och många jag pratat med upplevde att det inte gjordes så mycket. Lärarna kanske sa till, andra lärare mobbade själva. Det flyttades sällan på barn som var elaka, det var ofta det mobbade/ensamma barnet som det var fel på. Hen behövde förändras. Många sådana barn bytte skola.

Som ovetande autist var skolan en svår plats att vara på. Jag visste inte hur man betedde sig, jag var tyst, ängslig och hade superlåg självkänsla.

Jag tror att den sociala ångesten satt som en spändhet i kroppen redan då. Jag har långvarig c-ptsd från den tiden. Jag kunde sällan slappna av och bara vara. Jag analyserade minsta tecken och flydde till avskilda platser så fort jag fick chansen.

Men samtidigt klarar man sig inte länge som ensam i sin klass. Så jag behövde ju vara med och leka också. Och alla dessa jädra grupparbeten.

Häromdagen följde jag Stella till skolan och såg att hennes kompis sprang fram och mötte henne när vi kom. Hon såg glad och förväntansfull ut. Stella blev välkomnad.

Det stack i hjärtat på mig när jag jämförde med min egen tid i skolan som oftast handlade om att smyga mig in i korridoren och försöka hålla mig osynlig så att det inte skulle märkas så mycket att jag inte hade någon att prata med.

Men jag är så klart jätteglad för att mina barn har flera bra vänner i sina klasser och att de oftast känner sig trygga. Bråkiga klasskamrater tas om hand på ett helt annat sätt idag.

Sen vill jag tillägga att jag inte var ensam alla år. I ettan och från femman och uppåt hade jag kompisar/pseudokompisar periodvis. Då var jag heller inte lika ängslig. Men jag har blivit dumpad av många kompisar, så otryggheten fanns ju med mig.

Nu i vuxen ålder har jag flera bra kompisar (så många jag behöver och orkar/hinner träffa) så det känns fantastiskt bra. Att ha vänner har aldrig varit en självklarhet för mig och det är definitivt ingen självklarhet för en del av befolkningen. Det finns många ensamma bland t ex skilda män och äldre. Det är lätt att glida ifrån vänner i vuxen ålder och att sen få svårt att träffa nya när alla är så upptagna i barn- och karriäråldern.


Social fobi och autism

26 maj, 2018

När Molly var bebis, för tio år sen alltså, deltog jag i en gruppterapiomgång för människor med social fobi. (Det var hos psykologistudenterna på Göteborgs universitet och var därmed billigare än att gå privat, rekommenderar det!)

Skillnaden mellan mig och de nio andra deltagarna var dock att jag i grunden inte led av social fobi på det sätt som de gjorde. För i botten på mig fanns den oupptäckta autismen.

Övningarna fokuserade mest på att prata inför grupp och hålla föredrag. Det var ju läskigt förstås, men det gick att hantera.

Jag förklarade att det värsta för mig inte var att ställa mig där framme och prata, nä, det värsta var rasterna. Stunden då de andra slappnade av.

De andra kände sig trygga med varandra, men jag känner mig sällan trygg med folk eftersom jag fortfarande måste fokusera på att tolka, uppföra mig neurotypiskt och inte säga konstigheter.

De få människor jag slappnar av med är såna där särskilt öppna människor som aldrig dömer och inte tycker att jag beter mig konstigt (eller har överseende med det).

De andra berättade att de var rädda för att synas och dra uppmärksamheten till sig. Det hade jag inget problem med. Så länge jag slipper konversera och agera trevlig så spelar det ingen roll att folk tittar.

Men rädslan för att bli dömd och utknuffad ur flocken finns ju fortfarande, så min sociala fobi-diagnos kvarstår även efter autismdiagnosen.

Det skulle inte förvåna mig om många (de flesta?) med autismspektrumtillstånd har mer eller mindre problem med social ångest med tanke på att de flesta blir utstötta (särskilt under skoltiden) och får höra att de är konstiga.

Sen är ju inte alla lika ängsliga som jag när det kommer till att prata med främmande människor i situationer man inte är van vid.

För mig handlar det dels om risken att bli dömd och utsatt för hårda ord eller ”sanningar” (mobbing), dels om mina egna reaktioner och rädsla för tystnad, obekväma känslor, ångest osv. och dels om att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig pga autismen. Och att inte veta är skrämmande.

Jag har tränat på vissa situationer som att t ex hämta barn på skolan, gå på vårdbesök, betala i kassan och på släktkalas (hos mina släkter, skulle vara svårare med en annan släkt!), så det fungerar bra.

Men det finns ju många olika situationer som jag kan hamna i som jag inte kan. Och den autistiska osäkerheten gör mig ängslig i vardagen.

Det tar dessutom mycket introvert energi att småprata med folk, så det är en annan orsak till att jag undviker det.

Hur som helst så blev det mycket bättre efter terapiomgången och jag klarar ganska mycket av det sociala idag. Jag blir dock fortfarande trött av det och att prata med främlingar eller folk jag känner mig obekväm med är fortfarande jobbigt. Jag vill inte prata telefon med obekanta heller.

Sen har det gått upp och ner under dessa tio år. Ett tag var jag särskilt aktiv och träffade både obekanta föräldrar (sjalbarn.se-folk!) och akvarister (akvariefolk). Jag köpte och sålde saker och orkade jobba och träffa kunder.

Så ibland är det svårt att veta om jag är rädd eller bara vill undvika att bli dränerad.


När utmattningen har en djupare orsak än stress

21 maj, 2018

Psykologen Fredrik Bengtsson skriver om utmattningssyndromet som en naturlig följd av dagens samhälle.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. /…/
Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. ” (Jakten på det goda livet)

Angående Avicii skriver han även:

”…utmattningen är en existentiell fråga som har sin grund i känslan av mening och att det helt enkelt inte går att lösa existentiella frågeställningar och behov med hjälp av pengar, vila eller uppmärksamhet. Det är känslan av meningslöshet parat med en känsla av hopplöshet kring möjligheterna att må bättre som får en människa som har ”allt” att avsluta sitt liv. ” (Bengtsson)

Jag känner också så. Visst, det var stressen och kortisolpåslaget 2011-2013 som gjorde mig stressjuk och kognitivt nedsatt.

Men att utmattningen hänger i 4,5 år senare handlar ju om att jag inte lever det liv jag vill, eller snarare, behöver leva.

Det finns så mycket i detta liv som jag måste bort ifrån för att må bra. Och jag skalar och skalar för att få bort det.

Jag var även tvungen att komma till insikt i autismen och att jag behöver vara kreativ för att må bra. Inte som i en kväll i veckan, utan som att jag måste få vara i flow och enskildhet de flesta dagarna för att må bra.

Jag behövde komma bort från kontorslandskapet och de själadödande uppgifterna på mitt förra jobb (första 2-3 åren var bra, men sen bytte vi rum).

Jag behövde minska ner mitt umgänge med bekanta, jag behövde plocka bort ångestframkallande aktiviteter, jag behövde jobba med att hitta rytmen i aktivitet och vila.

Jag behövde att barnen slutade vara småbarn. Jag funkar inte så bra med ständig jour och att inte få vara ensam. (Det är mycket bättre nu när de är 6,5 och 10,5 år.)

Jag behövde släppa ut alla hemligheter, berätta om mitt liv och sluta låtsas vara vanlig. Jag behövde bli sann mot mig själv och berätta om den psykiska ohälsan. Den har verkligen klöst mig på insidan. Den ville ut!

Jag behövde börja acceptera och sen älska mig själv. Det är tufft att hata sig själv. Väldigt destruktivt.

Det var så mycket som var fel, men nu börjar mycket bli rätt.

Med förhoppning om mer energi snart.


%d bloggare gillar detta: