Äntligen hösttermin

13 augusti, 2018

Okej, men idag är väl den sista dagen på sommarlovet då eftersom F beslöt sig för att pussla ihop en vecka till åt Stella (Molly skulle varit ledig ändå). (Fritids denna vecka, skolstart om en vecka.) Stella har lekt med kompisar tre dagar, F har jobbat hemifrån/varit ledig några halvdagar och farmor tog dem en dag.

Och jag är på botten energimässigt. Inte konstigt alls efter dessa veckor. Orkar inte ens ta en promenad och orkar knappt gå i trapporna. Sover på dagarna, sover ibland på nätterna…

Men jag försöker ta det med ro, det är inget mysko med detta, min energi räcker helt enkelt inte till att vara hemma med familjen så här två veckor på raken.

Jag behöver mycket egentid då jag inte behöver vara social och jag fixar inte att vara jour och behöva reda upp konflikter och serva barn. En helg är tillräckligt för att jag ska bli trött. Jag behöver ensamma vardagar för att orka någorlunda.

Men nu är det ju bara ett höstlov innan julafton så det känns bra (i detta avseende). Våren är full av avvikande grejer och långhelger som stressar mig.

Hela familjen var för övrigt hemma lördag-söndag eftersom Fredrik, trallallala, blev sjuk igen (ej feber men muskelvärk och hosta). Så det har blivit mycket tv-spel och kojor och innelek i helgen… Orkade ta ut dem en halvtimme idag för sparkcykling men har ju som sagt knappt orkat röra mig den senaste veckan. (Fredrik ska kolla upp sitt taskiga immunförsvar hos läkaren.)

Många letar ju anledningar till sin energibrist och kollar vitaminbrister, binjureutmattning osv. men jag känner att jag har bra koll på varför jag är så trött. Det är nästan konstigt att jag inte är tröttare…

Jag har en funktionsnedsättning (autism), jag har barn, jag har en utbrändhet i botten som beror på en stresskollaps (som jag inte kunnat återhämta mig från), jag har flera ångestsjukdomar, jag har en tuff bakgrund som gjort mig skör, jag lider av c-ptsd som gör att jag överreagerar på vanliga situationer i vardagen pga dåliga erfarenheter/minnen + spänner kroppen hela tiden och sen finns det en privat faktor som jag ej skriver om i bloggen. Bara några av dessa grejer räcker ju för att bli trött.

Men jag tänker att jag inte är kroniskt sjuk (som för resten av livet). Det går att bli bra.

Jag har bra stöd från arbetsterapeuten, min familj, släkt och vänner. Folk förstår mig bättre nu iom min nya diagnos (autism) och jag förstår hur jag behöver leva för att må bra. Barnen blir äldre och mer självgående.

Jag har inte varit depressiv på nåt halvår och har kunnat minska ner ena medicinen från 40/60 till 10/20 (större dosen andra halvan av menscykeln mot pmdd) och har precis börjat trappa ner den andra medicinen. Kommer gå mycket långsamt till väga (minskar med 1/6 en gång i månaden typ).

Har inte för avsikt att sluta helt bara för att, men vill testa om det går och vill minska lite på biverkningarna. Ökar igen vid behov.

Sen har jag faktiskt mindre ångest nu sen jag fick min diagnos. Livet känns lite bättre helt enkelt. Skulle inte vilja påstå att jag är lycklig eftersom jag lever i ett jäkla fängelse av utmattning, men det är inte becksvart. Det finns ganska mycket hopp.

Och jag har kunnat bearbeta jättemycket av mina problem, tankar och inre bilder via konsten på Pebbel Art. Det är som att gå hos psykolog typ. Och konstprojekter ger mig glädje och mening. Har också fått många nya internetvänner på Instagram genom projektet.


Så bara barnen kommer tillbaka till skolan igen så att rutinerna kan bli normala så har jag chansen att repa mig igen. Det ska bli skönt.

Annonser

Vad jag som autist behöver

10 augusti, 2018

Det blir mer och mer tydligt för mig, vad jag behöver för att kunna leva ett bra liv trots min funktionsvariation (autismspektrumtillstånd (AST) med påföljande ångesttillstånd).

Jag behöver:

  • …lugn och ro, stillhet
  • …förutsägbarhet och kontroll
  • …kunna påverka min vardag och mitt liv
  • …rutiner
  • …undanröjt hemma och inte för många intryck i inredningen
  • …natur och djur i närheten
  • …mycket egentid/ensamtid
  • …inte jobba med människor och minimal kundkontakt
  • …vara kreativ och skapa
  • …så stressfritt som möjligt
  • …umgås på mina villkor och bara med personer jag valt
  • …människor i min omgivning som kan ta över när jag ”ballar ur” och börjar ångesta. Personer som förstår mig och kan bestämma åt mig (var så bra på norrlandsresan!).
  • …jobba deltid (50-75% max) så att jag har tid för mer sömn och vila än de utan autism (eftersom ASTen gör mig trött)
  • …umgås främst i mindre sällskap och mer sällan med främmande människor. Avstå mingel helt.

ÅrreNjarka utanför Kvikkjokk


Höstens mål: göra mindre

9 augusti, 2018

Blondinbella skriver om höstens stora mål (flytta, träna mer, starta nya firmor osv.) Mina egna mål blir istället att göra (ännu) mindre.

Var hos arbetsterapeuten idag och diskuterade hur dessa lovveckor när M inte vill vara på fritids och F jobbar gör mig superstressad.

Jag lyckades slappna av rätt bra och sov hela nätter för 1-2 veckor sen, men sen kraschade jag så klart denna vecka precis som jag gör varje höstlov, jullov, sportlov osv. Det är ju lov typ var femte-sjunde vecka…

Arbetsterapeuten är hård med att jag är sjukskriven på 100% och då ska jag ha 8 timmars vila i enskildhet per dag. Det är mitt ”jobb” och det är det jag får ”lön” för från skattebetalarna.

Då ska inte barnen vara hemma själva med mig mer än i undantagsfall (t ex en halv dag med vab).

F vill att barnen ska ha långa härliga sommarlov, men det blir ju ingen återhämtning för mig när barnen stör mig i sömnen, när jag måste se till deras behov, när de ska hämtas upp och lämnas av av olika barnvakter och kompisars föräldrar vid olika tider. (Många tider är inte ens bestämda utan släktingar dyker upp när det passar dem.) Massa energi går till sms/samtal och koordinering.

Precis som att barnen stör Fredrik när de är med honom på jobbet så blir det samma sak för mig.

Denna ständiga jour en hel vecka i taget gör att jag ligger vaken på nätterna, jag är jättespänd i kroppen, blir uppstressad och får ingen återhämtning. Oftast blir jag extra trött och alltså sämre än tidigare. Och det tar tid att komma ikapp.

Så nu får vi lösa det på samma sätt som vi hade gjort om jag hade jobbat 8h per dag. Antingen får de vara hemma hos någon hela dagen eller så får de vara på fritids.

Orkar inte ha det så här.

Andra saker jag säger nej till:

  • Släktkalas och större tillställningar
  • Att barnen bjuder hem kompisar som kräver viss uppsikt, middag och teknikhjälp m.m. när F är på jobbet. (Grannkompisar som går hem och äter är ok.) De får gärna leka på helgen eller om F jobbar hemma en em.
  • Mer än ett vårdbesök/frisören/dylikt per vecka. Just nu bokar jag med en sån spärr.
  • Sociala tillställningar som kräver att jag gör mig till/döljer autismen (typ umgås med bekanta) tar för mycket energi. De få jag träffar vill jag kunna vara som jag är med.

Målet är att inte bli uppstressad och att ha så få deadlines och sociala/yttre krav på mig som möjligt.

Jag kan inte bli friskare förrän vi plockat bort så mycket av den ”sjukliga situationen” som det går (dvs jobbet för de flesta utmattade, men inte för mig).

Sen sa arbetsterapeuten att jag troligen har ett större behov av vila och enskild tid än andra pga autismen. Och det har jag ju. Under tonåren och tiden fram tills jag fick barn vid 24 så jobbade/pluggade jag max 6h/dag och var borta max en vardagskväll i veckan. Vilade/slappade hemma mellan typ 16-22 varje dag i övrigt. På helgerna orkade jag med utflykter men kanske inte två heldagar på raken.

Så jag hoppas komma tillbaka dit.

Längre fram kommer ju föräldraskapet handla om att guida och vara ett stöd (+torka upp smulor, oroa sig på lördagskvällar och ställa upp alla skor i skostället ;-)) så då bli det ju mindre jour.

Stella fyller snart 7 år och Molly snart 11 år. De blir ju mer mogna och självgående hela tiden.

Men vi får fixa det här med loven på ett annat sätt. Så himla krångligt när alla har olika behov.


Benen slappnar av lite

31 juli, 2018

Jag lyckas hitta min avslappnade kropp ibland! Har ju knappt gjort det sen i december.

Har bestämt mig för att ta en viloperiod med en massa sömn och inga krav. Det märks på min stressnivå och kroppen att jag slappnar av bättre. Hoppas att det kan fortsätta funka när semestern är slut.

Blir fortfarande tokstressad av vissa saker, men har lyckats minska på de yttre kraven genom att vara tydlig och förändra folks förväntningar på mig. (Men det tar tid!)

Autister har i allmänhet problem med yttre krav och att de blir uppstressade av saker.

Ska jobba på att minska stressorerna och att slappna av ofta. Hoppas att kroppen kan vänja sig vid att vara avslappnad. Komma ur kamp-flykt-frys-tillståndet. Beredskapen. Hitta min tilltro till mig själv och världen. Vila till mig reservenergi.


Styrkan i autistiskt tänkande

7 juli, 2018

Någonting som är störande med att ha autismspektrumtillstånd är att jag inte vet exakt om det jag känner är allmängiltligt eller inte.

Min hjärna är annorlunda kopplad och när jag var barn så borde en trimning av synapser skett, men så blev det inte. Jag har alltså rester kvar i min hjärna som inte ska vara där.

Precis som för många med adhd så har autister svårare att lära sig saker och förändra sitt sätt att tänka. Klassiskt för adhd är att man inte lär sig av sina misstag på samma sätt som neurotypiska (NTs).

Det jag skulle komma till är att det finns ett sätt att väga upp detta med att inte förstå omvärlden som andra gör.

NTs har generellt ett tankesätt som kallas ”toppen-ner” som handlar om att de ser saker i sin omgivning och drar slutsatser utifrån tidigare erfarenheter (och fördomar). De är ofta snabba med att sätta ett orsakssamband på ett fenomen, t ex ”hen är sådär pga att hen är invandrare/stockholmare/arbetarklass” eller ”det här är en hammare eftersom den har handtag och ett hammarhuvud”.

Autister däremot brukar ha synsättet ”botten-upp” vilket innebär att man baserar sin kunskap om omvärlden på en mycket bred bas av fakta. Autister läser på ordentligt och memorerar information från medier, folks upplevelser, böcker osv. Vi är mer sällan snabba med åsikter och förklaringar utan bygger våra påståenden på en gedigen grund. Tänk ”wisdom of the crowd”.

På detta sätt kan även autister dra slutsatser trots att vi inte kan utgå från oss själva och att alla fungerar likadant som oss.

Toppen-ner-människor greppar koncept före detaljer medan botten-upp ser en massa detaljer och drar sedan slutsatser från dem. Mycket mer tidskrävande, men resultatet blir oftare korrekt.

En styrka hos en del med autismspektrumtillstånd är att man kan gå igenom stora textstycken och snappa upp en massa detaljer. Sedan kan man sammanfatta de viktigaste delarna i en ganska komprimerad text som förbättrar förståelsen i ämnet. Så jobbar jag.

Jag läser stora mängder fackböcker och artiklar och läser vad människor anser om olika ämnen. Sedan drar jag slutsatser från alla dessa detaljer och skriver konkreta blogginlägg på Hippiemamman och gör infografiska bilder för Pebbel Art-projektet. Att sammanfatta kunskap är en av mina stora styrkor.

Som ni märkt så gillar jag att föra statistik över mitt eget liv, något som gör att jag kan dra mer korrekta slutsatser än om jag bara ”känt efter”.

Toppen-ner-tänkande handlar mycket om att plutta in all ny kunskap i den tidigare världsbilden. Man har en ram för hur världen ser ut och utgår från den när man ska förstå nya saker.

Autister är kända för att se detaljer framför helheten och det genomsyrar allt. Vissa autister inte kan förstå att prylen framför dem är en hammare, det man ser är ett gummiklätt handtag och något silvrigt i ena änden t ex.

För att förstå omvärlden behöver autister oftast rulla igenom hela den stora banken av faktasnuttar och erfarenheter i sökande efter sammanhang.

Det är inte konstigt att det finns så många autister inom forskarvärlden.

Dessutom är autister (och adhd-folk) kända för att tänka utanför boxen. De kanske kan se andra användningsområden för en hammare? När man inte blixtsnabbt bestämmer sig för hur saker passar in i ens världsbild så är det enklare att tänka nytt (adhd är jättevanligt bland entreprenörer och företagsledare, autism är vanligt bland uppfinnare).

Jag tänker att vi behöver ett mer botten-upp-tänkande när det gäller politik och samhällsfrågor. Det är så lätt att skylla på de arbetslösa, borgarna eller kommunpolitikerna. Men oftast krävs lite djupare analyser för att få fram de korrekta orsakssambanden. Då kanske vi skulle ha mindre rasism och dylikt i världen.


Nytt sjukintyg igen

7 juni, 2018

Jaha, då var det dags för kvartalets genomgång av sjukintyget. (Yay!) Jag har ju fått ytterligare en diagnos, högfungerande autismspektrumtillstånd (AST).

Så huvuddiagnoserna just nu är återkommande depressioner, AST, social ångest och utmattning.

Det står att jag har regelbunden kontakt med arbetsterapeut för att anpassa min vardag samt tränar regelbundet och äter bra.

Den stora nyheten är att vi ev. ska prova återgång till arbetslivet på 25% till hösten. Detta om jag får den återhämtning jag behöver i sommar och det fortfarande känns bra.

Alltså, jag vill ju verkligen börja jobba och jag hoppas ju så innerligt att jag ska komma till ett läge där det fungerar.

Jag har ju tömt kalendern ytterligare, jag får mer lugn och ro, sover mindre men bättre, orkar ofta träna och är mindre utmattad. Om jag får fortsätta ha det så här några månader till så kanske jag kan få tillräckligt med energireserver för en fungerande vardag?

Som det funkat hittills under dessa 4,5 utmattade år så har jag de allra flesta månader enbart överlevt och inte återhämtat mig.

Men nu med en bättre anpassad vardag, kunskap om ASTen och ork till att jobba med kost, sömn och motion så finns ju möjligheterna att bli friskare.

Hoppas bara att det inte är för tidigt.

Men det lät inte som att läkaren ville pressa mig. Nästa besök i augusti handlade om att prata om återgång, inte om att återgå. Först måste vi se vad resultatet efter cirka fyra månaders återhämtning blivit. Och ”höst” kan ju lika gärna vara september som november. Så jag ska försöka att inte stressa upp mig.

Vi vill ju samma sak. Att jag ska få börja träna på att arbeta när jag är redo.

I övrigt pratade vi en del om autismutredningen och begåvningstesterna. Han sa att det var intressant att jag hade en så pass god mentaliseringsförmåga (sätta mig in i andras situation, förstå hur folk känner) och utifrån ett autistiskt perspektiv har jag det, men utifrån ett neurotypiskt (NT) perspektiv har jag svårt för att räkna ut hur folk kommer att reagera på mitt handlande. Så allt är ju relativt… ^^

Men läkaren sa att det troligen beror på hög intelligens i kombination med studier av människor och så är det nog. Jag har pluggat beteende/psykologi sen högstadiet då jag förstod att jag låg efter kunskapsmässigt. (Insåg ju först förra sommaren att NTs lär sig detta intuitivt genom att umgås.)

Sen tyckte han även att jag såg mycket piggare och gladare ut och så är det. Klart man blir piggare och gladare av att vara mindre utmattad, orka träna, känna lättnad pga diagnoser, ha lyckats med en del konstterapi och att se den efterlängtade arbetsträningen i horisonten. 🙂

Jag hoppas innerligt att jag är på rätt väg nu och att det inte blir en ny 2016-2017 av kommande arbetsträning. (Jobbade 7,5h/v men orkade inget annat så fick ställa in allt i fem månaders tid tills jag blev arbetslös och heltidssjukskriven igen.)

Ps. Arbetet jag ska göra är på Fs företag (17 anställda) och det är mycket anpassat och autistvänligt. Kan till stor del göras hemifrån och handlar om att dels skriva copy till t ex manualer, appar och liknande samt att dokumentera programmerarnas arbete (hatar alla programmerare dokumentation? Typ ja!) och protokoll/sekreteraruppgifter vid möten. Så det känns som roliga saker. Tänker mig att jag är med på möten, får fram informationen och sen sitter jag hemma och skriver i lugn och ro. (De har bara ett kontorslandskap så där vill jag absolut inte sitta annat än i undantag. Hu!)


När saker prioriteras bort

1 juni, 2018

När det gäller min vardag så mår jag extra dåligt när rutiner bryts. Den här veckan är det dock inte ens jag som brutit rutinerna, men jag påverkas ändå när de andra är borta. Så här: (Fredrik är normalt hemma runt 18-18.10).

Måndag: Fredrik på kundafterwork, kom hem 21 (Stella var hos barnvakt till 18.45).

Tisdag: Fredrik var iväg och köpte sushi på kvällen eftersom det var min födelsedag. Rutinerna blev försenade.

Onsdag: Fredrik hade tagit bussen till kundmötet i Borås (pga planeringsstrul) och fick ta bussen hem, det tog lång tid så han var hemma först 18.45. Jag fick laga maten.

Torsdag: Familjeträff för Mollys klass. De kom hem ca 20.00.

Egentligen handlar det bara om 30 minuter på tisdagen och onsdagen, men i kombination med mån och tors så blir effekten att vi inte orkar hålla efter.

Jag var hemma med en sjuk Molly i måndags, var utmattad mån-tis samt med Molly hos tandläkaren på onsdag. I torsdags kväll fick jag klippa gräset, för det började seriöst se ut som en äng. Timotejen växte högt ovanför det vanliga höga gräset. (Har inte kunnat klippa dagtid pga för varmt.)

Vi har inte orkat med att torka av köket på flera dagar, diskmaskinen har inte körts i rätt intervall, kläder har inte tvättats i rätt intervall och vi har inte röjt särskilt bra. Posten har legat i en hög och djuren har inte fått vara ute och springa. Skorna sprids ut över golvet i hallen. Ouppackade gamla picknickpåsar på golvet. Alla rutiner fallerar. Glad att Molly åtminstone inte haft några läxor denna vecka.

Nu kanske ni invänder att det är normalt med oöppnad post, orastade gerbiler, smutsdisk och klädhögar överallt och det kanske det är.

Men jag får ångest av stök och kaos och mår sämre av att ha det så. Särskilt när jag vet att det inte beror på t ex småbarnsår (förklarlig orsak!) utan på att varken F eller jag orkat.

I helgen är det samma sak. Åka till mamma i skärgården i morgon och kalas hos svägerskan som fyller 13 år på söndag. (Då ska jag vara hemma och vila.) På onsdag är det kalas hos svärmor och om två veckor ytterligare två kalas.

Vi har heller ingen mat hemma för att jag inte orkat beställa på nätet och vi har inte haft tid att handla. Har alltså ingen tacos ikväll (panik!) så måste troligen handla ikväll efter 18. Kul.

Nä. Men sammanfattningsvis så är det ofta inte varje sak i sig som är jobbig utan när allt staplas på varandra så här. Det känns som att vi inte hinner i kapp. Det mindre viktiga faller bort. Men smulorna, disken, tvätten och posten fylls ju ändå på. Det blir bara mer att göra när man väl tar itu med det.

Så det tycker jag är jobbigt.


%d bloggare gillar detta: