Varför allt känns så deppigt

16 januari, 2018

Har funderat lite senaste veckan på varför jag känner mig så nere. Är inte deprimerad, men nära på.

Sen kollar jag i min Daylio-app och förstår.

Det här är ett uselt resultat. Har knappt sett nåt sämre under de två år jag loggat.

Och alla dåliga dagar beror på att jag loggat overrides, extra utmattad, deadlines, ledsendagar, ångest, dålig sömn, att jag knappt haft tid/ork till specialintressen osv.

Det är så lätt att trilla in i den negativa spiralen. Man blir deppig för att livet är så tråkigt för att man är sängliggande och sen blir man mer lättirriterad, kan inte jobba förebyggande, konflikter gror och skapar stress. Man orkar inte promenera och äta ordentligt, magen kajkar ihop och sömnen är under all kritik. Inte lätt att orka yoga eller träffa en vän då.

Nä, jag ska göra saker i rätt ordning nu.

Först ska jag vila järnet för att komma upp i nivå 3 (se förra inlägget), sen ska jag ta itu med sömn, mat och motion och få in ork för specialintressena igen. Sen ska jag upp i nivå 4 och börja arbeta förebyggande för hela familjen.

Så får det bli.

Annonser

Utmattningsnivåer

15 januari, 2018

Jag tänkte pränta ner olika nivåer på min utmattning.

Jag ligger oftast på nivå 2 till 4. Under kortare perioder i höstas och förra hösten före arbetsträningen låg jag på 4-5 och ibland 6.

Nr 1 har jag knappt upplevt, men så brukar det vara för många som nyligen blivit utmattade.

Nivå 1 – totalt utslagen

Sover 15-20 timmar per dygn och ligger ner nästan dygnet runt. Kroppen känns som förlamad.

Nivå 2 – helt sängliggande

Helt sängliggande utom vid toabesök och ätande. Kroppen känns tung och helt orkeslös. Orkar inte gå en meter i onödan.

Nivå 3 – delvis sängliggande

Ligger i sängen större delen av dagen, men orkar vara upprätt 20-30 minuter i stöten med 1-3h vila emellan. Klarar ibland en kort promenad och kan sköta enklare hushållssysslor.

Nivå 4 – trött

Orkar vara uppe en timme eller två med vila emellan. Klarar en promenad, hushållssysslor eller ett kortare ärende.

Nivå 5 – känslig

Sover lite längre på natten men klarar att vara upprätt större delen av dagen med en liggande paus på mitten. Orkar med en långpromenad, ärenden och lätt ansträngning/motion. Dock fortfarande mycket stresskänslig.

Nivå 6 – ok men skör

Sover normalt, orkar träna och sköta vardagen. Behöver inte vila dagtid, men kan bli trött och stresskänslig av dålig sömn eller oväntade händelser.

För min del har jag oftast piggnat till hjälpligt på kvällen. Då orkar jag röra mig, sitta upp osv. Som tröttast är jag på förmiddagarna.


Mina planer

15 januari, 2018

Jag lyssnar på min kropp och är nu fullbokad resten av veckan fram till resan. Jag ska bara sova och sova. Och vila. (Har sovit varenda eftermiddag i nästan en vecka nu, kroppen har försökt säga detta till mig.)

St: kalender där jag ritat Zz på alla veckans dagar sen förra onsdagen.

På torsdag (och förra torsdagen) är det autismutredning, men i övrigt har jag fyra vardagar till sömn denna vecka.

Jahopp, så kan det gå efter 6-7 stressiga/pressiga julveckor. Men det var väl lite halvt förväntat. Det går inte att hålla det (ofrivilliga) tempot med den mentala och fysiska ansträngningen/pressen utan att jag tar stryk.

Det känns skönt att jag kommit hit – till änden av pressen. Jag har landat i dalen och ska nu vila mig ordentligt innan jag kan börja hasa mig uppför igen.

Men det är så jäkla tråkigt att ligga i sängen så här och knappt orka hålla i mobilen. Jag har gjort det så många månader i sträck de senaste åren.

Men jag vet att det går över till slut om jag bara slutar stoppa in stress och press i ena ändan. (Vilket sällan är upp till mig att avgöra – men nu hittade jag en vecka med bara ett jobbigt vårdbesök och packande och sedan en efterlängtad resa.)


Ångestfyllt läkarbesök

8 januari, 2018

Så var det läkarbesöket över och jag kan pusta ut. Respit igen.

Det är lite jobbigt att jag (och alla sjuka med mig) som knappt orkar med vardagen ska behöva vara så oroliga för att inte få fortsatt sjukskrivning eller bli tvingade att börja arbetsträna för tidigt, men det är konsekvenserna av regeringens krav på sänkta sjuktal. Typ ”låt oss gömma undan de sjuka genom att neka dem sjukpenning. Så försvinner de ur statistiken”. (Kanske ge dem rätt vård och möjligheter att tillfriskna skulle ge bättre effekt? Och sluta jaga de som är kroniskt för sjuka för att kunna arbeta.)

I alla fall. Har haft ångest fram och tillbaka sen förra veckan, hade svårt att sova i natt och vaknade med nervositet i magen i morse.

Men besöket gick bra och läkaren är snäll.

Nästa steg är läkarbesök på psykiatrin på torsdag inför autismutredning och så ska jag höra om de tar över sjukskrivningsansvaret från vårdcentralen. Sen har jag och vc-läkaren ett telefonmöte ifall han behöver fixa ett nytt intyg innan det förra går ut. Bra tänkt så att jag slipper ramla mellan stolarna.

Sjuksköterskan på psykiatrin tyckte att jag hade hög puls så idag lyssnade läkaren på hjärtat samt att jag fick göra ett EKG.

De satte såna där klisterplattor hela vägen runt hjärtat, på handlederna och anklarna (!). Sen kopplade de in en massa sladdar och för en stund kände jag mig som en cyborg.

Sen fick jag komma tillbaka in till läkaren och titta på hjärtslagskurvorna. Det såg normalt ut som tur var. För att vara en stressad trolig autist alltså.

Han sa att man egentligen borde göra ett EKG igen om en månad för att se det verkliga resultatet eftersom jag då skulle vara mindre stressad av att träffa en ny sköterska i ett nytt rum och göra en ny slags undersökning. Hey, en som förstår autister! Han ursäktade sig också för att han satt i ett nytt rum idag.

Förståelse är skönt.

Men det mest förvirrande idag var nog ändå att receptionisten sa ”fel” saker (i jämförelse med rehabmottagningen som jag går till oftare). Hon bad om legitimation när jag sagt mitt namn och sen sa hon ”du vet vart du ska ta vägen va?” Då blev jag lite konfunderad. ”Du kan sätta dig i väntrum Trädet” ska de ju säga! Började genast analysera…

Ja, så funkar jag… *osäkert leende smiley med svettdroppe i pannan*

Men det skönaste beskedet idag var att vi nu avvaktar resultatet av utredningen innan det blir tal om arbetsträning. Phu. (För jag klarar ju knappt vardagen som sagt.)

Och jag kunde stolt meddela att jag är igång med de tre promenaderna i veckan. Yay!


Storfest utifrån en introvert utmattad trolig autists perspektiv

6 januari, 2018

Idag var jag på den första stora festen sen de tre bröllopen i juli-augusti 2016.

Var faktiskt inte så orolig för hur det skulle gå och det berodde på att jag hade åtta minuters gångväg hem och alltså kunde gå hem när jag behövde utan att synka med familjen (som alltid vill vara kvar så länge det bara går).

Tryggheten i att själv kontrollera min situation gjorde mig lugn. (Detta behöver jag mer av i vardagen.)

Det var mitt svågerbarn Embla som skulle ”döpas” på wiccanskt sätt med en lång ritual.

Det var mängder med folk där i mina ögon mätt (kanske 50-60 personer?) men eftersom jag bara kände drygt hälften så kunde jag ta det lite lugnt med minglandet och följde bara med F runt en sväng för att hälsa på släkten. (Oerhört tröttande att småprata.)

Valde en plats i ena änden av bordet i det som värden kallade ”Overwatchhörnan” (efter dataspelet vi alla spelar), men det är även samma gäng av svärsyskon med kompisar som brukar vara med på spelkvällar. Skönt med folk med gemensamma intressen så att det blir mindre kallprat.

Jag skulle inte säga att jag var avslappnad för jag var spänd i kroppen eftersom jag inte kände alla så väl, men det kunde ha varit värre. (Fredrik satt med släkten.) Skönt att det inte var bordsplacering! (Panik!)

Lokalen var bra eftersom den på något vis svalde alla ljud så att ljudnivån var låg trots många människor i samma sal. Normalt sett brukar jag behöva öronproppar pga sorlet som blir. Satt ju även i ena hörnet och de två långborden stod långt ifrån varandra. Bra möblerat! Och ingen musik vilket var bra.

I det stora hela gick deltagandet på festen väldigt bra och jag slapp hjärntrötthet helt. Jag orkade vara trevlig i 2,5 timmar på raken och sen började jag avrunda med fotografering av familjen och efterrätt.

Barnen hade jättekul som vanligt. De lekte runt med fastern som är två år äldre än Molly.

Stora lokaler att springa i.

När jag kom hem efter tre timmar gick jag raka vägen till sängen och blev liggande. Slumrade till en stund. Nu är det snart tre timmar sen jag kom hem och jag ska snart gå upp och äta något.

Men såvida jag inte blir sängliggande flera dagar efter detta så var det klart värt att få närvara på svågerdottens välkommen till världen-tillställning.

Skönt att få en positiv upplevelse av något som i vanliga fall ofta genererar mycket osäkerhet, trötthet och eventuella ”meltdowns” från min sida. (Varken introverten, den utmattade eller den troliga autisten i mig trivs bra på fester egentligen.)

Just det ja, jag kände ingen press och inga förväntningar på mig att gå, det gjorde stor skillnad för mig. Det är jobbigt när andra styr mig och lägger sina förväntningar på mig, då blir jag trött redan innan festen har börjat.

Ett litet tips till er med anhöriga med samma problematik. En ordentlig flyktväg och inga krav är en bra start för att möjliggöra för personen att kunna vara med. Anpassningar helt enkelt. Bra grejs.


Handlingsplan

4 januari, 2018

För att komma in i en positiv spiral där jag återhämtar mig igen så ska jag fokusera på följande saker:

  • Minst en timmes flow om dagen (ångestfri återhämtningstid som jag mår bra av.)
  • Avboka/flytta fram det jag kan. Ha längre intervall mellan frisör- och arbetsterapeutbesök. Prio denna vår är autismutredningen.
  • Sova tillräckligt mycket (undvika morgon/förmiddagsaktiviteter)
  • Göra saker i god tid, ha marginaler, följa veckoschemat för hushållsarbete, planera, inte halka efter
  • Göra klart inför resan i god tid så att jag inte får så mycket resestress
  • Sänka kraven
  • Solljus/ljusterapilampa varje dag helst

Det har varit tuffa veckor sen i början av december, men nu är det januari och jag har alla möjligheter att återhämta mig. Vi har få dränerande saker planerade. F har mer ork pga lättnader på jobbet.

Så om jag bara prioriterar om och undviker belastning så mycket som möjligt så borde det bli bättre igen.


Otrygghet, oro, ångest, kontrollförlust

4 januari, 2018

Läste i boken Föräldraboken om autismspektrumtillstånd (mina barn har troligen inte AST men jag läser allt jag kommer över) av Lindberg och Valsö att:

”För att känna oss trygga behöver vi ofta ha en någorlunda klar bild av vad som ska hända. Ibland klarar vi av att kasta oss ut i totalt oförutsägbara situationer men det beror ofta på att vi har möjligheten att säga nej om vi ångrar oss och kanske att vi har en relativt trygg tillvaro i övrigt. /…/

Många med AST har på grund av sin funktionsnedsättning svårt att bygga upp den grundtrygghet som behövs för att känna att man har någorlunda kontroll över sitt liv.”

Och jag kände typ ”story of my life”.

Jag är grymt trygghetstörstande och är livrädd för nya situationer som att t ex byta till ett nytt jobb, flytta till ett annat land, gå på ett event jag aldrig varit på tidigare osv.

Förre kbt-psykologen sa att jag har problem med tillit och jag försökte förklara det då med att jag har tappat den iom alla tunga upplevelser i livet. Men jag har aldrig haft tillit. Jag har varit nervig och ångestig hela livet.

Det var en pina att vara på dagis när jag var fem år eller att åka hem till släktingar eller föräldrarnas vänner. Ganska ofta var jag ett ångestvrak som tog lång tid på mig att slappna av (bäst gick det i ett helt annat rum, t ex tillsammans med syskonen och farmors gosedjursåsnor i hennes klädkammare).

En annan viktig grej i boken som jag tänker ta upp med mina anhöriga är mitt behov av förutsägbarhet och att saker blir som planerat.

Dvs. bestämmer man en tid så gäller den. Man bjuder inte plötsligt med en person till, man skjuter inte på tiden tre timmar eller försöker spontanboka mig samma dag.

Jag har en bild i huvudet av vad som kommer att hända. Det är bättre att jag har en bild som kan uppdateras än att någon tvingar mig att kassera bilden och börja om på nytt. Då blir det kaos i mitt huvud. (Med detta vill jag säga att det är ok att bussen blev försenad, men att det är tungt när någon avbokar/bokar på en timme innan.)

Därför behöver mina anhöriga vara pålitliga.

Min släkt är väldigt pålitliga och så upplevde jag min uppväxt. Jag bestämmer dag och tid med mina syskon och föräldrar och sen blir det så. Jätteskönt.

Andra jag umgås med är tvärtom. Spontana, ombokande och oförutsägbara. Goa människor allihop, men stressande för mig.

”Liksom de flesta av oss blir Linus [exemplet i boken] mer flexibel när han har det tryggt och stabilt omkring sig och mer lättfrusterad när livet är rörigt.”

Precis så är det och jag upplever att mitt liv är rörigt totalt KAOS nästan jämt. Inte konstigt att jag blir trött.

Inte konstigt att jag inte känner tillit.

Livet och vardagen drabbar mig. Jag har ingen kontroll och kan knappt påverka alls trots att jag kontrollerar så mycket jag bara kan.

Att känna så låg påverkan i sitt liv är ett vanligt skäl till utmattningssyndrom även bland neurotypiker.

När jag säger att jag och arbetsterapeuten genomför förändringar i mitt liv så är det mycket sånt här vi pratar om. Hur vi kan vrida och vända på tankar, förväntningar, beteenden och vanor för att världen omkring ska funka bättre med mina behov.

Som att barnen faktiskt är klara 20.15 när det är läggdags.

Att F alltid hör av sig om han blir sen hem från jobbet.

Att vi inte bokar in spontana grejer som påverkar mig mycket. Att jag ska få en chans att hushålla med min energi inför eventuella besök.

Förutsägbarhet, pålitlighet.

Förhoppningen är att det ska bli lättare när jag har mer energi och större marginaler. Men det är ett himla arbete det där med att lära känna sig själv, komma på vad som behöver förändras och lära ut det till omgivningen utan att trampa dem på tårna/vara jättebesvärlig.

Jag känner mig uppgiven efter de senaste veckorna med konstant spänd kropp och utmattning så fort jag får en stund över.

Men jag måste in i den positiva spiralen igen. Jag måste sluta släcka bränder och gå på knäna så som jag gjort större delen av tiden i fyra år.

Jag måste vara själv, vara i flow, landa och börja samla energi igen. Sluta spänna kroppen, sluta ångesta och oroa mig. Börja sova på nätterna igen. Sen finns det större marginaler och en chans att jobba förebyggande så att livet inte ska bli lika jobbigt.


%d bloggare gillar detta: