Tänka nytt

20 augusti, 2017

Träffade en förälder i förra föräldrakooperativet idag (våra barn är kompisar) och hon har ju följt mig genom utmattningen de senaste tre åren.

Jag sa att jag ju hade testat att jobba men att det inte funkade. Hon sa att jag kanske skulle satsa på att bli hemmafru istället? Tänka utanför boxen.

Själv har hon jättesvårt för att hitta rätt i arbetslivet och har hoppat mellan olika jobb och utbildningar. Hon funderar ibland på att ge upp och bli hemma.

Nu har jag ju ingen lust att bli hemmafru och göra det förhatliga hushållsarbetet på heltid när jag blir frisk(are), men jag lockas av tanken på att inte behöva stressa tillbaka upp i arbetstid.

Att det kan vara okej att gå hemma. Att jag inte måste löneslava. Att jag inte behöver bidra till samhället.

Rent ekonomiskt klarar vi oss på en lön (och en nätt sjukpenning), men jag vill inte fastna i fällan att jag inte klarar mig utan Fredrik. Jag vill ju jobba på något vis, åtminstone 50%, kanske 75% om hälsan tillåter. Jag vill ha en pension. (Privatsparar eftersom jag inte har tjänstepension samt har varit sjukskriven/föräldraledig/student/deltidsarbetat de flesta av mina myndiga år.)

Så jag blir nog ingen hemmafru.

Däremot har jag ingen lust att springa i hamsterhjulet och stressa mellan skola, jobb och middagsbord. Det livet vill jag aldrig ha tillbaka. Hälsan och familjen kommer först.

Men jag letar allt mer efter alternativa lösningar på det stressade familjelivet. Har funderat på downshifting, egenföretagande på ostressig (halvfattig?) nivå hemifrån, minimalistiskt boende i ministuga, självförsörjande hushåll, bo i kollektiv/storhushåll (fast inte dela på rummen, bara bo precis intill varandra och hjälpas åt) osv. men är inte där än.

Just nu när vi har skolbarn är det väldigt skönt att bo nära skolan, kompisar på gatan, stan, affärer osv. Vill inte bli en skjutsarmamma. Och Fredrik vill verkligen inte shifta ner, han vill shifta upp och vara entreprenör. Han älskar sitt jobb.

Men det är skönt att höra att det finns alternativ till arbetslinjen. Jag vill inte leva för att arbeta om det går att undvika.

Annonser

Bli fri på riktigt

30 juni, 2017

Jag är med i gruppen Frivillig Enkelhet på Facebook och genom den hittade jag till Fantastiska Farbror Fri vars familj sparat ihop pengar för att kunna sluta jobba redan i fyrtioårsåldern. (Har läst om dem i nån tidning också.) Deras blogg är intressant läsning.

Jag och Fredrik är också sparsamma av oss och shoppar väldigt genomtänkt. Vi kanske inte längre är ”riktiga” downshiftare i och med att vi köpt hus och F jobbar heltid och gör karriär, men det finns ändå ett tänk bakom hur vi hanterar pengar och kapital. 

Jag och Fredrik funderar ofta på hur man kan bli fri från kapitalismen/arbetstvånget. Att spara och sen leva på besparingarna är ett sätt. Att hitta passiva inkomster är ett annat (t ex royalties, sälja en tjänst som folk abonnerar på etc.). Fredrik är väldigt inne på att betala av lånet på huset och bli skuldfri. Det är smart. (Men en omöjlighet för många, jag vet.) 

(Fredrik är i övrigt inte intresserad av att sluta jobba, han behöver stimulansen och utmaningen. (Men han vill vara egen och entreprenör.))

Själv drömmer jag nog mest om att hitta en bra balans och kunna jobba deltid/precis så mycket/lite jag känner för. Halvtid kanske? Göra något vettigt och roligt men även ha tid för fritid, familj, träning, vila och sömn. Det skulle vara frihet för mig. Men det kräver ett rejäl pensionssparande eftersom det blir skralt annars. 

Pensionen oroar jag mig tyvärr mycket för eftersom jag aldrig haft tjänstepension och har varit sjukskriven/föräldraledig/deltidsjobbat mycket. Har ett privat sparande men har inte orkat sätta mig in i vad man ska satsa på så de bidar sin tid på ett vanligt sparkonto tills intresset kommer… trallalalalaa… 🙈

Många downshiftare satsar på att bo i ett billigt hus på landet och att köra med självhushållning. Då behöver de inte köpa så mycket och behöver inte vara en lika stor del av kapitalismen. Men det blir ju så klart en del arbete med odling, bakning, lagning osv.

Mitt bästa downshiftingknep är ju annars att äga så lite så möjligt, särskilt av sånt som båtar, bilar, hus, djur, sommarstugor, cyklar, moppar osv. Det kostar att förvara, transportera, laga, underhålla osv. Och det tar mycket tid i anspråk. Bättre att hyra/låna när behovet uppstår. (Med undantag för om prylen ingår i ens hobby, då går det på ”hobbykontot” istället och kan vara en glädjefull investering.)

Sen inser jag ju att vi inte spenderar särskilt mycket pengar i den här familjen när jag börjar räkna på Farbror Fris exempel kring att minska klädkostnaderna. Tydligen shoppar medelsvensken kläder för 550-1000kr/person varje månad! Whut!! Varför? 

Jag räknade ut ett snitt utifrån vårt ekonomiblad där jag listar alla inkomster och utgifter. Vi köper i snitt kläder för 650kr/månad mot genomsnittliga 2000-4000kr/månad för en tvåbarnsfamilj. 

Gör folk inget annat än att ränna i klädaffärer eller vad?

Vi brukar gå på shoppingrunda ungefär tre gånger om året. Då köper vi nya strumpor (som alltid slits snabbt!) och fyller upp med övriga klädesplagg som gått sönder/slitis ut den senaste tiden (behöver ha ett visst antal hemma så att vi hinner tvätta 2 ggr/v innan det tar slut). Barnen ärver en del kläder från släktingar. Svärmor brukar iofs shoppa med barnen 1-2 ggr/år men vi skulle ändå aldrig komma upp i fantasisummor om 4000kr/månad! (Kan ju också avslöja att vi är ointresserade av kläder alla fyra, för vissa går nog klädshoppandet in på ”hobbykontot” och då är det ju en annan grej.)

Så att downshifta i sig är inga problem. Det känns som att vi redan lever ganska avskalat och eftertänksamt utan att känna att vi snålar. Behöver vi något så köper vi det, men vi tänker igenom inköp ordentligt. KonMarie-rensningen hemma bidrar också (bara spara och äga saker som ”glittrar” (som man älskar)). Vi har t o m slutat gå på loppis eftersom vi inte vill släpa hem grejer. 

Tänker även på denna roliga om varför vi t ex har hus (för att ha grejer i). George Carlin om hur prylarna styr vårt liv:

Tänker mig att ett rum med kokvrå, toalett och sovdel är allt vi egentligen behöver (och just så lever en ganska stor del av jordens befolkningen). Har även tänkt tanken om compact living själv. Hade varit rätt gött med ett litet hus, få grejer och en täppa att odla på. Frihet i låga omkostnader. Dock inte frihet med familj. Som introvert gillar jag att vi kan sprida ut oss! (Men detta hus kommer nog kännas för stort när barnen flyttar ut (fem rum, 85+35 kvm).) 

(Jag är ganska rationell när det kommer till boende. Vill inte ha onödig yta t ex. Känns som slöseri. Gillar att vi har ganska små rum och många väggar. Bra grej så att vi kan sprida ut oss om vi vill.)

Men i alla fall. Ska läsa vidare om det här med att frigöra sig från löneslaveriet och kapitalismen. 

Vad har du för drömmar när det gäller frihet?


Hur många av varje behöver du?

18 september, 2016

Jag är ju inne på downshifting och jag tänker noga över mitt eget sparsamma konsumerande av saker. Något som ingår i tänket är att rensa ut. För är det något som kostar mycket i både tid, energi och pengar så är det inköp, förvaring, lagande och transport av prylar.

Jag gick nyligen med i en intressant Facebookgrupp som heter Rensa ut. Där peppar vi varandra i att rensa bort sånt vi inte behöver. För att få ordning hemma, för att rensa våra sinnen och få mer tid, energi och pengar över till det som vi verkligen vill ha i våra liv.

Jag läser även Förvaringsdrottningens blogg som handlar om förvaring. Och även där är nyckeln att rensa ut det onödiga för att skapa smart förvaring för det vi verkligen har användning för.

Ett praktiskt exempel är ju det där skräprummet/förrådet som alla (?) har. Där en bara kastar in det som en inte vet vad en ska göra av. Det där förrådet som bör rensas ut regelbundet (till de fyra s:en: spara, släng, sälj, skänk) men som många inte ens vågar titta in i. 

Om vi bara fyller på med grejs så belamras snart hela bostaden. Nä, rensaperioder måste vi ha. Ju trängre vi bor, desto oftare. (En stor vind/garage är negativt i sammanhanget eftersom prylar kan lagras i evigheter innan de måste rensas ut och då blir jobbet nästan oöverstigligt.) Jag rensar vinden, övriga små förråd och carporten minst en gång om året samt de prylhögar vi har varannan vecka inför städning.

Men det jag skulle komma till var det här med att folk verkar samla på sig dubletter.

Hur många behöver du egentligen av en viss sak? När når du mättnad?

Ett exempel. När jag bar barnen i sjal så hade jag en långsjal, en ringsjal, en manduca och en bärsele. Det räckte bra så. De flesta andra sjalanvändare jag träffade på verkade ha flera av varje. Kanske för att de blev kära i en färg, kanske för att de gillade olika slags material. Men användes alla sjalarna då? Hur mycket plats tog de? Såldes de lagom till när barnen blev för stora?

Det här med skor och väskor. Hur många har du? Jag har en liten väska, en mellan, en stor, en ryggsäck och några tygkassar. Jag väljer väska utifrån hur mycket jag ska ha med mig.

Jag har två par vårskor (bra att växla sägs det), ett par vinterskor, ett par sandaler, stövlar, löparskor osv. Jag ser ärligt talat ingen anledning att ha flera olika av varje sort. (Om det inte gäller klackskor som ska matcha festkläder, men de behöver ju inte stå i skostället (jag har inga klackskor, bara ett par låga festskor)).

När det gäller kläder har jag så att jag klarar mig mellan tvättvarven ungefär. Jag har flera plagg av varje när det gäller träningskläder men det är just för att jag ska hinna tvätta dem.

När det gäller tallrikar och bestick så har jag så att vi klarar en middag på 8-9 personer samt att det ska räcka om vi inte kör en diskmaskin varje dag (vilket vi typ gör). När tallrikarna ofta tar slut är det dags att köpa fler. Koppar som används sällan åker ut. Typ så.

Jag förstår ju att folk kan ha ett intresse för skor, böcker, kläder, porslin osv. men de där sakerna du inte är superintresserad av – måste du ha kvar alla av dem?

Hur mycket yta tar dina pocketböcker i anspråk? (Livet är för kort för att läsa om pocketböcker.) Kanske kan du rensa ut det du inte ska läsa om och alla böcker du inte bläddrar i eller lånar ut ibland. Kanske får du en hel hylla över att ha till annat? Eller som du kan göra dig av med?

Hur mycket leksaker har ungarna på sina rum? Leker de med allt? Ser de skogen för alla träd? Rensa ut regelbundet och varva favoriterna mellan förrådet och rummet. Det blir som att få nya leksaker nästan.

Läste om en som hittat trettio paraplyer hemma. Hon sparade tio. Vi har tre paraplyer hemma på fyra personer. Det är så många sällskap som kan vara ute på olika håll samtidigt (Stella är ju med oss om hon är ute).

Vissa tar ju utrensandet och minimalismen till en ny nivå genom att ”rensa ut 400 saker innan jul” och liknande, men jag rensar inte bara för att få färre saker utan just för att inte äga onödiga dubletter och andra prylar som tar plats. Lättare att hitta bland sakerna och lättare att förvara.

Det där med att spara prylar är ofta emotionellt. Jag var tidigare en samlare, men jag läste en bok om att rensa i röran och sen släppte jag på samvetet. Jag kunde visst göra mig av med presenter och saker jag inte tyckte om så mycket. De allra mest särskilda sakerna sparar jag i minneslådor. 

Nu känner jag en stor lättnad när jag rensat. Det känns skönt på något vis. Försöker rensa prylhögar, skåp, lådor och förråd regelbundet eftersom det inte räcker med en gång. 

Snart är det dags att åka till återvinningscentralen med second handaffär bredvid. Bra att kunna bli av med allt på en gång. (Ska även skicka en påse med säljbara saker till Sellpy som säljer på tradera mot avgift.) 

Stadsmissionenen m fl kan ibland även komma och hämta möbler som en vill bli av med (om en inte har bil och släp). 

Förvaringsdrottningen har för övrigt ett rensa och organiserauppdrag per vecka i år, bara att backa och kolla i hennes blogg för tips. 

Ps. Sista orsaken till att rensa ut är ju att en inte vill att barnen/anhöriga ska behöva rensa i ett dödsbo med prylar som samlats på hög i 40-60-80 år…


Vilket liv vill jag leva?

13 januari, 2016

Jag funderar jättemycket på hur jag vill leva mitt liv för att må så bra som möjligt. Jag vill inte rusa i ett hamsterhjul (ekorrar har väl inga hjul?) och jag vill inte vardagspussla heller. Men jag vill ju inte heller vara sjukskriven och inte jobba, jag vill hitta en balans.

Jag vill leva nära naturen, djur och trädgård och det gör jag här. Jag vill inte tilbaka in mot stan, helst inte ens jobba där. Stan kan jag åka till vid enstaka tillfällen när jag vill shoppa, fika eller gå på bio.

Men jag vill inte heller bo för långt ifrån allt eftersom jag hatar att resa/pendla och inte vill bli en skjutsarförälder. Jag trivs bra med att ha grannar, grannbarn, nära till skolan och aktiviteter. Och Fredrik behöver (nog) inte pendla bort hela sin fritid heller (eller bli bilberoende).

Jag vill inte jobba heltid och leva ett stressigt liv. 50-75% räcker för mig. (F får täcka upp för min pension.) Det blir nog annorlunda om jag blir ensamstående, men om det går satsar jag hellre på downshifting än högre inkomst.

Jag vill kunna välja bort alla sammanhang där det känns som att jag inte passar in som hsp och introvert och jag vill bli respekterad för hur jag fungerar. (Brukar typ ”gömma mig” (jobba hemma) sista 1-2 dagarna före en företagsfest eftersom det är så tröttsamt att alla tjatar om festen och undrar om jag ska med, vilket jag sällan orkar/vill.) Jag skulle vilja vara öppen för alla om hur min hjärna fungerar och aktivt kunna välja bort de som inte vill förstå.

Jag skulle vilja jobba med kreativt skrivande i någon form, men ej i direkt kontakt med kunder. Kanske som underkonsult och frilansare? Kanske på ett företag med en liten avdelning eller där alla har egna rum? Jag skulle gärna vilja jobba hemifrån men ändå ha ett kontor att åka till när jag känner för det. (Men innan jag nått så högt på Maslows behovstrappa att jag har ork att tänka på karrär så vill jag orka börja jobba på mitt jobb igen. Jag trivs ju väldigt bra där också.)

Jag vill ha ork och tid att ägna mig åt mitt skrivande, målande och mina kreativa hobbies. Jag vill inte somna på soffan sen när jag väl blir frisk och börjar jobba igen. Jag lever för mina hobbies.

Nu när jag är 32,5 år så är jag halvvägs till pensionsåldern. Det är dessutom den snabba halvan kvar eftersom barndomsåren brukar upplevas som långsamma.

Jag känner att jag inte vill slösa bort mitt liv och min tid på att leva ett för mig främmande och konstgjort liv. Jag vill inte se på TV hela kvällarna och rusa mellan olika aktiviteter. Jag vill ha tid att spela spel med mina barn och orka träffa vänner och släkt på helgerna.

Jag vill minimera tiden som går åt till shopping och jag vill inte äga en massa saker i onödan (prylar/kapital kostar otroligt mkt i tid och pengar. De ska köpas in, förvaras, lagas, slängas, transporteras, säljas osv.).

Jag vill inte ha båt/sommarstuga/husvagn/fler bilar osv. utan detta hus, en bil samt att hyra det vi behöver vid behov får räcka. Räkna gärna ut vad varje kvadratmeter i din bostad kostar och se hur mycket dina prylar/möbler/förvaringsutrymmen kostar dig i månaden i hyra/ränteavgift/amortering eller inköpspris. Ganska dyra möbler och förråd va? Det lönar sig att rensa ut och bo mindre. (Vårt hus är relativt litet för att vara hus men jag tycker att det räcker för oss.) (85+35 kvm i källarplan, barnens rum är 5 resp 8 kvm.)

image

Vad brukar folk prata om på sin dödsbädd? Det brukar väl ofta vara att de önskar att de tagit sig mer tid till barnen/relationer. Tror inte någon önskar att de hade jobbat mer (möjligen de med usel pension då men ja…).

Jag tänker att det är viktigt att utvärdera sitt liv ofta och se så att en drar åt rätt håll.

För mig och F var det t ex viktigare att få barn tidigt (24 år) än att ha ett stabilt liv med hus och fasta jobb och att hinna backpacka i Sydostasien. (Vi fick Molly precis när studierna var klara och vi bodde i en tvåa.) Vi prioriterade även att spara till hus framför att festa/shoppa/resa och unna oss grejer varför vi sparade/snålade under 11 år tills vi till slut kunde köpa vårt hus.

Ibland tänker jag att det hade varit kul att ha hunnit jobba som reseledare* utomlands, resa billigt (innan 30-årsålderns bekvämlighetskrav kom) och så vidare, men hus och barn har ändå varit viktigast för oss. (* = bortsett från att jag är introvert då…heh)

Nu har jag i princip allt jag vill ha utom hälsan, så det är det jag kommer att jobba med de kommande åren.

Vad är du nöjd med och vad vill du förändra? Vart är du på väg i livet?

image


Mer om hållbar konsumtion och stoppa shoppingsuget

21 augusti, 2014

Jag blev så glad av att läsa följande inlägg hos Lev mer konsumera mindre om att bloggarens shoppingsug helt avtagit efter att hon börjat fundera över hållbarhet och minskad konsumtion. Hon har även skrivit en bra lista med tips om hur en kan sluta shoppa (icke nödvändiga saker). Punkt 1, 2 och 3 lever jag verkligen efter. Det som inte står på listan (punkt 3) köper jag inte helt enkelt. (Jag har listan på väggen i köket)

Här är några av mina blogginlägg i ämnet hållbar konsumtion. Det finns mer om ni klickar på ”konsumtion” i taggmolnet till höger.

Att inte bli inspirerad till konsumtion

Hur jag tänker kring vad jag får köpa


Intervju med en downshiftare

25 juli, 2013

Måste ju tipsa om en downshiftare som även bloggar. Här kan du läsa om Ensamma mamman som trots att hon är ensamstående till två barn downshiftat, jobbar 50% och nu hinner med livet. Inspirerande tycker jag!


Pappadeltid

28 februari, 2013

Nu har jag hittat en föreläsning med tidsforskaren Jörgen Larsson. Han berättar mer om vad som ökar tidspressen, varför pappor inte är föräldralediga/går ner på deltid och vad vi har att vinna på att fler pappor går ner på pappadeltid när barnen börjar förskolan. (det är fjorton gånger vanligare att mammor går ner på deltid än pappor).

pappadeltid

PS. Jag såg ungefär denna föreläsning för några år sedan. Det blev starten för vår downshifting och att vi gick ner på deltid båda två (först 85% resp 90% och sen 75% och 90% och då var vi lediga samtidigt 4h i veckan). Till hösten har vi planer på att jobba omkring 80-85% var och hämta tidigare på förskolan varannan dag.

PS2. Och tilläggas ska ju att min man är en av de där civilingenjörerna/högre tjänstemännen som är jämställda och som klarar att gå ner i tid utan att tappa i anseende. Så synd att det ska behöva vara så här för övriga. Normer och strukturer. :-/


%d bloggare gillar detta: