Slippa den manliga blicken

1 juni, 2017

Läste om Toddler-Grandma-klädstilen som ska göra en fri från den ”manliga blicken” (male gaze). Mycket intressant för mig som alltid besvärats väldigt mycket av att bli sexualiserad och stirrad på av män. (Alltså inte att jag blivit ovanligt utstirrad, men att jag verkligen mått dåligt av det.)

Jag har länge längtat efter att få bli tant eftersom jag då kommer att bli fri. Äntligen blir förväntningarna på mig mindre och jag kommer att bli mer osynlig i det offentliga rummet. Jag trivs inte med epitetet kvinna eftersom det ställer begränsande krav på mig. Jag kommer att vara tjej tills jag blir tant. Förhoppningsvis snart.

Men jag måste säga att looken jag har som 34-årig tvåbarnsmamma och nörd brukar funka bra med. Det är sällan folk granskar mig (vad jag märker). Värst var det i åldern 13-25. Det var som om jag fanns mest för det motsatta könets skull. Hur jag än klädde mig. (Har alltid klätt ner mig och kört osminkat av denna anledning.)

I alla fall. Vad tror ni om att börja klä er som en kombo av småbarn och mormor? Blanda mönster och färger, skippa urringningar och köra koftor och lager på lager? Trikåkläder? Mjuka material? Färgglada skor utan klack? (Se exempel)

Jag tycker att det låter schysst och härligt. 

Men jag kommer inte kasta mig iväg till shoppinggalleriorna eftersom mina tights/yogabrallor i kombination med t-shirts, mörka ringar runt ögonen och vuxenacne än så länge funkar bra som male repeller.

…ATT det ska behövas hörni? Men det är en diskussion vi får ta en annan gång. 

Annonser

Vem definierar vad som är ett problem?

1 januari, 2016

Nu fick jag stoff till ett inlägg jag tänkt skriva ett tag.

Det handlar om det här med privilegier, normer och tolkningsföreträde.

Vi kan ta det här inlägget som postades i en lajvgrupp på FB (som för övrigt jobbar jättemycket med jämlikhet/inkludering m.m.).

image

Denna unge man hävdar alltså att lajvsverige är jämställt eftersom han (som man) inte sett eller upplevt omställdheten och könsdiskrimineringen. Han förtydligar vidare:

image

Detta säger han efter hundratals svar som poängterar och exemplifierar att det inte alls är jämställt i lajvsverige i dag.

Men han som man och tillhörande normen ser inget problem och då anser han att det inte finns några problem. Han ser inte att han har kunskapsluckor utan anser att det är en ”åsiktsfråga”. Men det är det inte.

Andra exempel.

Vita gnäller på rasifierade och förstår inte varför de ”gnäller”. Det finns väl ingen rasism i Sverige? Varför behövs det plåster i andra färger än kaukasiskt vitt? Har de inget vettigare att klaga på?

Cis-personer förstår inte varför transpersoner ”gnäller”. Heteros förstår inte varför homo/bisexuella ”gnäller”. De får ju gifta sig och adoptera nu, så nu har de väl inget mer att klaga på? Och varför ”gnäller” de funktionsnedsatta respektive tjocka?

Men det är aldrig normens uppgift att definiera vad som är ett problem eller inte. Det är alltid den som drabbas som avgör om det är ett problem. Det kallas för tolkningsföreträde.

Säger transpersonen att ditt uttalande är transfobiskt så är det det. Inget mer med det. Du kanske inte menade illa, men transpersonen tog illa upp. Be om ursäkt och ordna med en rättelse eller liknande.

image

Så här:

image

Den som upplever problemet definierar problemet. De personer som inte upplever det som ett problem är troligen inte drabbade av problemet. Och varför ska de då lägga sig i?

Det är väldigt priviligerat att komma och säga att ”detta inte är ett problem”. Kul för dig liksom.

image

Det finns olika privilegietest att ta på nätet och det kan vara en nyttig erfarenhet. Själv fick jag minus -135 på ett test medan min man fick +175 på sitt. Detta trots att vi lever till synes likvärdiga liv bortsett från den uppenbara könsskillnaden. Men privilegierna syns inte alltid på utsidan. (Hittade tyvärr inte testet när jag letade.)

Snabbtest: Fråga dig själv var du faller inom normen resp. vilka diskriminerade grupper du tillhör när det gäller kön, sexualitet, hudfärg, ekonomi, klass, könsidentitet, religion, ålder, kroppsform, funktionsnedsättning (fysisk eller psykisk) m.m.

image

Det krävs en viss förmåga och förkunskap för att kunna se upp från sin privilegerade position och att sätta sig in i andras sits. Lyssna och lär. Respektera. Ta inte tolkningsföreträde.

Och även om du anser att vissa problem är triviala, minns att det går att fokusera på mer än ett problem på samma gång. Jag kan oroa mig över de syriska flyktingarna och att tandkrämen ska ta slut innan nästa matleverans kommer hem. Livet är både stort och smått.


Män som inte kan

12 december, 2015

Nedanstående text är hetero- och cisnormativ eftersom det, vad jag förstår, främst gäller cispersoner i heterorelationer. (Cis = personer som identifierar sig med sitt vid födseln tilldelade kön, motsats till transpersoner.)

Jag läser om det på olika ställen. Frustrerade kvinnor som inte når fram till sina makar. Män som skyfflar över allt ansvar för relationen på sina fruar. Män som inte pratar, män som sluter sig.

Kvinnor som påtalar ojämställdhet i hemmet och får höra att de gnäller. Att de borde sänka sin nivå. Männen har tydligen aldrig ansvar för att höja sin nivå. Jämka.

Läser i Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek om unga heterosexuella s.k. jämställda par som ändå är offer för könsmaktsordningen. Carin beskriver det så här. (Min fetning.)

Det han attraheras av hos henne och det han tror att hon attraheras av hos honom kan sammanfattas i en rad stickord. Han attraheras av att hon är mjuk och snäll, liten, skapt som en kvinna, av motsatt kön. Hon har snygg kropp och är söt. Hon är sexig, naturlig och chosefri och intelligent, även om intelligens inte alltid står högst upp på rangordningsskalan. Hon är pålitlig och duktig och han dras till helheten av henne som person. Han säger sig också attraheras av att hon tar hand om honom och ser till att han sköter sig.

Han kan uttrycka en större osäkerhet om vad hon attraheras av. Utöver utseendet tror han att hon attraheras av att han är trygg och går att lita på, att han åtrår henne, hela honom, honom som person, hans personliga egenskaper, att han står för vad han tycker, att han har mycket kunskaper i olika ämnen, att hon trivs i hans sällskap och att han är lite udda.

Det han attraheras av hos henne diskuterar han främst i termer av hennes kön eller hennes kvinnlighet medan han beskriver sig själv som en person. Den kompetens han tror att hon attraheras av handlar om hans personliga kompetens i olika frågor och sammanhang och den uttrycks inte i hans relation till henne. Det är han som person eller den han är tillsammans med andra som han tror attraherar henne. Den kompetens han tillskriver henne handlar i huvudsak om att hon tar hand om honom. Det är hur hon är i förhållande till honom som han tycker är viktigt. Med andra ord attraheras han av att hon ser honom och förstår och tar hand om honom. (Carin Holmberg)

Det är som att många män ser kvinnor som ett bihang till det stora egot. Och kvinnor som ställer krav och vill att även männen ska bidra med tid/hushållsarbete/tankar/omsorg är gnällkärringar.

(Det finns otroligt mycket många fler intressanta och förfärande slutsatser i boken som bygger på en avhandling från 90-talet, men som troligen är lika aktuell idag. Läs!)

Lyssnar på Martina Haags bok Det är något som inte stämmer om hur fiktiva Anders beter sig mot fiktiva Petra när han lämnar henne för någon annan. Hur han inte kan förklara, inte vill prata om det och liksom lämnar Petra med hela det emotionella ansvaret. (Boken sägs handla om när Martina själv blev lämnad av julkalenderprogramledaren för den andra julkalenderprogramledaren för två år sen och skilsmässodelarna av boken är träffande.)

Jag skulle inte stå ut med att ha det så. Leva med en man som anser sig inte behöva bry sig om det där. Att jobba på relationen, berätta vad han känner och tänker, ta upp problem och jobba tillsammans för att lösa dem. Fråga mig om hur jag mår och intressera sig för mina tankar.

Men jag har förstått att det är jättevanligt. Jättejättevanligt.

Jag har bara levt i en relation. Samma man sen jag var 18 år. Och vi har det inte sådär. Vi pratar om det som är svårt, han vill ägna tid åt mig och han lägger inte över hela ansvaret på mig. Jag inser mer och mer vilket kap han är.

Ibland blir jag lite sorgsen när jag tänker på att jag inte fick någon son. Jag var redo att uppfostra en kännande, jämställd man som kan prata om känslor. För jag tror att det är vad som behövs.

Pojkar behöver lära sig att ta emotionellt ansvar, att prata om svårigheter och inte se kvinnor som ett bihang till sin manlighet.

Jag tycker att fiktiva Anders sätt att hantera skilsmässan är helt vidrigt. Jag vill bara ruska om alla dessa män och säga ett sanningens ord till dem. Men jag skulle väl inte nå fram, för de har ju lärt sig att en upprörd kvinna är hysterisk och inget att bry sig om. Om hon har problem får hon väl lösa dem. För som man har en tydligen inget ansvar för det.

Ps.
Drar även Inte Alla Män-kortet här. (Men jag har ju redan beskrivit ett undantag.)

image


Kvinnorna i Diablo III

6 december, 2014

Jag och Fredrik började spela det populära dataspelet Diablo III förra veckan (det är inte nytt, men nu hittade vi det på rea och hade äntligen lite tid att spela). (Diablo III är ett rollspelsaktigt tredjepersonsspel där en klickar sig runt i olika miljöer, samlar vapen och prylar, dödar fiender och går ner i olika grottor och dylikt.)

Som vanligt när jag ska välja figur så hoppas jag på att hitta en tjej och att hon inte ska vara helt översexualiserad. Ibland finns inga tjejer alls att välja på och ibland finns det kanske en av fyra-fem karaktärer.

Men jag blev förvånad. I Diablo III kan du välja kön på samtliga fem karaktärer/yrken. Dessutom är female iklickat från början, så alla som vill spela en manlig karaktär är tvungna att byta.

Jag valde barbaren eftersom jag är mycket för närstrid och därmed behöver mycket rustning och då kändes barbar som ett givet val. Denna kvinna är dessutom väldigt tuff. Hon pratar med en accent som får mig att tänka på baltländerna, hon är rå, hård, lång och stor och har mycket muskler. De andra karaktärerna var pinnsmala som vanligt, men här har vi en tjej som tar plats.

Dock blev jag rätt besviken när jag startade spelet eftersom hon var otroligt avklädd till skillnad från på bilden där vi skulle välja karaktär.

Screenshot001
Nästan naken…

Dock så är barbarer kända för en viss klädstil, så det försvarade valet litegrann. Men ändå…

Screenshot015
Efter några speltimmar är hon betydligt bättre rustad, men det känns fortfarande som att hon kanske fryser lite om ben, mage och överarmar.

Screenshot019

Nu är jag på level 27-28 och nu är det bara nyckelbenen som skulle behöva en rejäl halsduk. Hon har en riktigt cool rustning och en bamse till hillebard. Mycket cool!

Screenshot011

Fredrik spelar en magiker som är bra mycket kortare och tanigare än min barbar. Här har vi ställt dem bredvid varandra för att ni ska kunna jämföra. Min barbar är alltså ett huvud längre.

Men det bästa med spelet är att ungefär varannan karaktär vi möter är en kvinna. Jag upplever att nästan alla karaktärer är kvinnor; det vimlar av dem, det är nästan för många (nej, skoja bara). Det är krigarkvinnor som följer med ut i strid, kvinnliga affärsägare, huvudkaraktärskvinnor, kvinnliga fiender och kvinnliga bybor. Det är så ovanligt för mig att jag blir alldeles snurrig. Riktigt bra!

Här kommer en cool fiende som heter Magdha som dyker upp många gånger i första kapitlet av spelet.

magdha

Något jag dock stör mig på är bröststorleken på de kvinnliga karaktärerna. Ni speldesigners – har ni tänkt på att bröst kommer i olika storlekar och att smala kvinnor brukar ha de mindre varianterna? Jag undrar hur kvinnliga karaktärer (och manliga) hade sett ut om det enbart var kvinnliga speldesigners och beställare som producerade spelen. Annorlunda kan jag tänka mig. Eller nä, det förutsätts ju att det ”bara” är killar som spelar och de vill ju ha lite tuttar att kolla på också. Eller?

Men i alla fall. På könsrepresentationen får Diablo III fem stjärnor. Bra jobbat!

PS. En bonusgrej var att jag och Fredrik plötsligt hamnade i en påskäggsvärld med gulliga men livsfarliga enhörningar, blommor och nallebjörnar. Jag dog två gånger eftersom det var så svårt att värja sig mot de där enhörningarna. Denna värld ska tydligen vara oerhört svår att nå och Fs kollega har spelat igenom spelet fyra gånger och aldrig lyckats. Vilken flax för oss! (Dock var jag inte så sugen på det just då eftersom jag ville få klart uppdraget så att jag kunde gå och lägga mig…)

Screenshot013

PS2. Spelet är jättebra och väldigt snyggt. Har tidigare spelat Diablo I, II och TitanQuest som bygger på samma spelmotor.

 


Analys av Littlest Pet Shop-tv-serien

27 oktober, 2014

Logo Littlest Pet ShopJag har tittat på de första tio avsnitten av Littlest Pet Shop-TV-serien som finns på bland annat Netflix. Det är lite samma stil som fjärde versionen av My Little Pony – Friendship is magic, den är rolig, smart, gullig och funkar även för vuxna (MLP har tusentals vuxna fans, s.k. bronies och pegasisters). Jag tror att den är tänkt för 5-10-åringar (?), men min 3-åring gillar den också.

Jag har aldrig hört om någon annan som sett Littlest Pet Shop (LPS) men jag hoppas att fler hittar serien, för den är bra! Inte bara rolig att titta på utan det märks att de försökt tänka till ur genus- och representationsperspektiv (för att vara en amerikansk-kanadensisk TV-serie för barn vill säga).

Huvudkaraktären är en vit medelklassflicka som heter Blythe som designar kläder till människor och djur – inga nyheter där. Men hennes bästa (mänskliga) vänner utgörs av en asiatisk flicka, en rödhårig sportintresserad flicka och en mörkhyad pojke. Jag gillar att de fått med en av asiatiskt respektive sydamerikanskt (eller afrikanskt?) ursprung samt en flicka som inte är så tydligt flickig. Jag upplever att asiatiska Young-Mee Song inte porträtteras som en jättesmart asiat (men läser sedan på nätet att hon tydligen är det, vilket nog kommer att märkas mer i kommande avsnitt. Synd att de inte kan låta bli denna stereotyp!).

friends

I ett avsnitt träffar Blyhthe en kille som hon gillar och han är ju en sån där klassisk ”cool kille” som spelar i band, gillar att skejta och som ÄLSKAR ATT LÄSA BÖCKER OCH HÄNGA PÅ BIBLIOTEKET! Jag höll på att sätta i halsen. Wow! I avsnittet petade dessutom hunden Zoe till Blythe och sa ”du älskar ju också att läsa böcker!” när de skulle gå och leta efter killen på biblioteket. Det är så härligt att de lyfter fram läsning som något som även tuffa killar (och tjejer) håller på med.

josh

Tvillingarna Bizkit är två mindre trevliga typer som stöter ihop med Blythe titt som tätt. Jag gillar verkligen att de porträtteras som två tjejer med kort hår (!) och att de har drag av punk (och överklass) i sminkning och kläder. Sedan matchar deras kläder snyggt i motsatta färger också. I övrigt är de snobbiga och otrevliga och deras rika pappa äger stans största zooaffär. Här har vi alltså två tonåringar med alternativ stil som varken är depressiva eller outsiders i samhället. Mycket uppfriskande tycker jag.

Biskit_Twins

 

Och nu till djuren…

lps

Blythe bor ovanpå en djuraffär som driver djurdagis. Hon upptäcker att hon kan förstå och prata med djuren och börjar jobba i djuraffären. På dagiset går sju djur som alla har olika personligheter och intresseområden.

Jag tycker att det är roligt att producenterna fokuserat på kunskaper/intressen denna gång och inte bara på personlighetsdrag eller utseenden. Karaktärerna känns inte lika stereotypa som de vanligen är i populärkulturen (coola killen, sexbomben, busiga flickan, professorn, hunken, den intellektuella osv.)

Längst till vänster har vi Pepper som är en pigg och glad skunk som håller på med skämt, standup och pranks. Hon är min favorit.

Bredvid syns Russel som är en ganska allvarlig igelkott som är bra på att planera och organisera. Han kan vara lite nervig ibland.

Geckon Vinnie är ganska osmart och han gillar att dansa.

Pandan Penny (i logotypen) är en känslig person som har nära till sina känslor. Hon är duktig på att dansa med färgglada tygband.

Zoe är den klassiska ”kvinnan” som gillar glamour och att sjunga. Hon spanar på hundar och pratar med snobbig röst. Hon är något av en ledare vid sidan av Russel.

Sunil är en ganska försynt och osäker mungo som gillar trolleri. Han pratar med en utländsk accent (har dock inte lyckats identifiera den).

Minka är en typisk pigg ”flicka” som är otroligt sprallig, glad och spattig. Hon älskar att måla abstrakta tavlor.

Det finns inga klassiska ”män” i gänget utan de har tänjt ganska bra på mansrollen tycker jag. Djuren har olika personlighet, energi och alla får lov att vara sig själva. De accepteras precis som de är.

 

Jag hade gärna sett en hbtq-person eller en med funktionsvariation (fd. ”funktionsnedsättning”) också. Men nya MLP och LPS verkar ha tänkt till litegrann i alla fall. Läs min analys av My Little Pony här.

PS. Bakgrunderna är ju så himla fina! Jag gillar verkligen illustrationerna (bortsett från att alla är jättesmala).

PS2. Med reservation för att jag bara sett tiotalet avsnitt.


Mammor och verktygslådor

25 juli, 2014

Försöker lära mig att spackla och att använda skruvdragaren (med blandat resultat). Slipen har jag lyckats lära mig, den var inte så svår.

Vissa kanske tycker att det där med milimeterjämställdhet hemma är onödigt så länge föräldrarna gör ungefär lika mycket. Men jag har ju två döttrar och jag vill inte lära dem att det är pappor som har hand om verktygslådan hemma.

Min mamma är väldigt händig och hon gjorde precis samma saker som pappa när jag var liten. Mamma högg ved, målade, slipade, sågade, spikade och spacklade. Vi barn såg att mamma kunde hugga i precis lika mycket och hon var (är) en jättebra förebild.

Själv har jag aldrig haft något intresse för att reparera och renovera. Men jag tänker lära mig ändå. Det är ju bra att kunna om inte annat.


Det är pojkar som ska ändra sig

2 oktober, 2013

Föräldrar till pojkar har en jätteviktig uppgift. Precis som Jenny skriver på Brunheten så är det inte flickor som ska varnas för fylla, korta kläder och umgänge med pojkar, det är pojkar som ska uppfostras till att inte slå, våldta och kränka flickor (eller andra pojkar).

Flickorna på Mollys skola får toalettdörren uppsliten av hånande jämnåriga pojkar. En berättade att en pojke upprepade gånger kallat henne bajskorv, jagat och slagit henne och att han har även sagt att han är kär i henne. Hon vill inte gå till skolan mer.

Är det så pojkar ska bete sig när de är kära? Knappast va?

Pojkarna är 6 år och har redan börjat använda våld och kränkningar i någon slags maktdemonstration mot flickor.

Pedagoger och vuxna som rättfärdigar sådana beteenden med att ”boys will be boys” osv. borde gå en ordentlig genuskurs eller avsäga sig sitt uppdrag.

Det är pojkar som behöver förändra sitt beteende, inte flickor.

Det är dags att vi fokuserar på de som utför våldet istället för att ge rådet ”undvik att bli våldtagen” till kvinnor, för hur skulle det gå till? (särskilt eftersom de flesta blir utsatta i hemmet i nära relationer)


Jackson Katz: Violence against women—it’s a men’s issue

PS. Tyvärr fick jag ju ingen son. Det är synd för jag var verkligen peppad inför det viktiga uppdraget att uppfostra honom till en empatisk, respektfull man som har kontakt med sina känslor. Givetvis är det inte bara föräldrar som påverkar hur barnet blir, men de har en mycket viktig roll.


%d bloggare gillar detta: