Mansnorm överallt

6 juli, 2016

Mansnormen i spelet Vem där?:

”Har du en tjej?”

”Ja”

”Åh, bara fem kvar…”

Och 19 gubbar… Tyvärr är det inte mitt gamla spel från 90-talet utan en ny version… Suck.

Men bra då att en kan skriva ut nya ark från nätet. (Alla andra ark är perfekt viktade efter färg/typ/huvudbonad m.m. men hälften kvinnor kunde vi inte få va?)

Annonser

Genus- och normkritisk analys av dataspelet OverWatch

6 juli, 2016

Jag har nu spelat nyaste shot ‘em up/FPS-dataspelet OverWatch några kvällar. En väljer en karaktär och spelar i lag för att ta över baser och flytta fordon.

Tidigare har jag spelat FPS-spelen Counter Strike, Team Fortress 2, Quake3 och Unreal Tournament 2004. De två förstnämnda har uteslutande haft killar som spelbara karaktärer.

Jag har tidigare analyserat bl a genus/normer i zombiedödarspelet Left 4 Dead och det visade sig vara rätt okej. I kursen Kulturvetenskap analyserade jag samma sak i Unreal Tournament 2, ett spel med väldigt många olika karaktärer, varav många tjejer. De flesta var väl mer eller mindre bystiga och avklädda, men det fanns undantag.

Som den här t ex. En tjej som inte behöver vara snygg, men som får vara med ändå!

Tillbaka till OverWatch då, ett spel som lanserats i en tid då många tjejer spelar dataspel. I en tid då medvetenheten ökat. 

Hur ser det ut bland de valbara karaktärerna då?Åtta har vit hud, sex har mörkare hud och sju har annan färg (blå!)/djurhud/robotmetall.

Åtta kodas som feminina och tolv som maskulina varav två i själva verket är robotar, en är en gorilla (som heter Winston) och en är en konstig grishybrid.

Tjejerna är i stort sett påklädda och bysten studsar inte ut med särskilda bysthållare eller utskurna rustningar på någon av dem. 

Bland både killar och tjejer, robotar och djur finns det karaktärer som ser sura eller bestämda ut. Vissa ler snällt och andra överlägset eller elakt. Precis som det ska vara alltså.

Här har vi Pharah vara kropp ej är sexualiserad. Hennes rustning kunde lika gärna suttit på en kille.

D.VA är en flickig karaktär med ljus röst och en rosa mech warriormaskin att styra. Men hon är inte sexualiserad utan självständig.

Prickskytten Widowmaker ser skärpt ut, men hennes stass skulle inte passa en kille och ingen kille skulle stå och posa som hon gör när hon går runt i högklackat.

Mercys dräkt är lite väl trång i bysten men i övrigt rätt okej. Mercy är helaren som flyger runt och räddar sina vänner (ni ser ju glorian och änglavingarna!), hennes vapen är dock under all kritik (den manliga doktorn satt iofs i samma sits i TF2).

Symmetra är den mest avklädda feminima karaktären, men hon är å andra sidan mer täckta än de flesta i många andra spel. Symmetra är fokuserad, svart och har liten (!) byst. Hon är motsvarande magiker.Några sköna varianter är t.ex busiga Tracer som teleporterar sig fram och tillbaka i tiden och som är riktigt farlig med sina dubbla pistoler. Inget att klaga på när det gäller dräkten (korthårig!).

Zarya är en riktig biff med feta muskler, tarueringar, kort rosa hår och benpansar som heter duga. Hennes roll är helt klart ”den manliga”. 

Mei är en skön nyhet. En nördig, snäll, rund person med lite försiktig framtoning. Tror aldrig jag har sett detta tidigare i dataspel.

Och sen har vi min favorit, Lúcio. En mörkhyad kille som ler. Snällt! En hyvens typ alltså. Alltid glad. 

Vi har även Hanzo som skulle kunna tolkas som en fröjd för ögat för tjejer. Vi är inte bortskämda med manliga karaktärer som ser bra ut i övrigt, varför skulle det behövas med tanke på the male gaze liksom? (Ironi)

OverWatch-designarna har gjort bra ifrån sig. De har tänkt till.

Men något jag undrar är när den första feminina Junkrat-typen kommer? När får kvinnor vara galna och fula?

Och när får vi se den första småfeta ingenjörstanten med grått hår? Tjejer kan också bygga och laga sentrys (kulsprutegevär på ställning).

Sammanfattningsvis
OverWatch. En del tighta kläder, men både tanks-tjejer, flickiga tjejer, arga tjejer och glada tjejer. Och en snäll och glad kille! Olika nyanser av hudfärg, mycket plåt och stora rustningar. Inga direkt översexualiserade personer. En småhunkig kille…

En positivt grej jag lagt märke till är att förmodade manliga gamers spelar både killar och tjejer till synes helt utan problem. När karaktärna har olika vapen och egenskaper och det krävs en bra sammansättning i laget så behövs det att killarna inte identifierar sig som man till varje pris utan kan se bortom könet. Bra tycker jag!

Själva spelet då? Det är skitkul! Kör hårt om du gillar FPS med lag och uppdrag. (Jag gillar inte skjutspel där det inte finns något högre mål än skjutande och där en måste vänta tills rundan är slut om en dör.)


Kvinnorna i Diablo III

6 december, 2014

Jag och Fredrik började spela det populära dataspelet Diablo III förra veckan (det är inte nytt, men nu hittade vi det på rea och hade äntligen lite tid att spela). (Diablo III är ett rollspelsaktigt tredjepersonsspel där en klickar sig runt i olika miljöer, samlar vapen och prylar, dödar fiender och går ner i olika grottor och dylikt.)

Som vanligt när jag ska välja figur så hoppas jag på att hitta en tjej och att hon inte ska vara helt översexualiserad. Ibland finns inga tjejer alls att välja på och ibland finns det kanske en av fyra-fem karaktärer.

Men jag blev förvånad. I Diablo III kan du välja kön på samtliga fem karaktärer/yrken. Dessutom är female iklickat från början, så alla som vill spela en manlig karaktär är tvungna att byta.

Jag valde barbaren eftersom jag är mycket för närstrid och därmed behöver mycket rustning och då kändes barbar som ett givet val. Denna kvinna är dessutom väldigt tuff. Hon pratar med en accent som får mig att tänka på baltländerna, hon är rå, hård, lång och stor och har mycket muskler. De andra karaktärerna var pinnsmala som vanligt, men här har vi en tjej som tar plats.

Dock blev jag rätt besviken när jag startade spelet eftersom hon var otroligt avklädd till skillnad från på bilden där vi skulle välja karaktär.

Screenshot001
Nästan naken…

Dock så är barbarer kända för en viss klädstil, så det försvarade valet litegrann. Men ändå…

Screenshot015
Efter några speltimmar är hon betydligt bättre rustad, men det känns fortfarande som att hon kanske fryser lite om ben, mage och överarmar.

Screenshot019

Nu är jag på level 27-28 och nu är det bara nyckelbenen som skulle behöva en rejäl halsduk. Hon har en riktigt cool rustning och en bamse till hillebard. Mycket cool!

Screenshot011

Fredrik spelar en magiker som är bra mycket kortare och tanigare än min barbar. Här har vi ställt dem bredvid varandra för att ni ska kunna jämföra. Min barbar är alltså ett huvud längre.

Men det bästa med spelet är att ungefär varannan karaktär vi möter är en kvinna. Jag upplever att nästan alla karaktärer är kvinnor; det vimlar av dem, det är nästan för många (nej, skoja bara). Det är krigarkvinnor som följer med ut i strid, kvinnliga affärsägare, huvudkaraktärskvinnor, kvinnliga fiender och kvinnliga bybor. Det är så ovanligt för mig att jag blir alldeles snurrig. Riktigt bra!

Här kommer en cool fiende som heter Magdha som dyker upp många gånger i första kapitlet av spelet.

magdha

Något jag dock stör mig på är bröststorleken på de kvinnliga karaktärerna. Ni speldesigners – har ni tänkt på att bröst kommer i olika storlekar och att smala kvinnor brukar ha de mindre varianterna? Jag undrar hur kvinnliga karaktärer (och manliga) hade sett ut om det enbart var kvinnliga speldesigners och beställare som producerade spelen. Annorlunda kan jag tänka mig. Eller nä, det förutsätts ju att det ”bara” är killar som spelar och de vill ju ha lite tuttar att kolla på också. Eller?

Men i alla fall. På könsrepresentationen får Diablo III fem stjärnor. Bra jobbat!

PS. En bonusgrej var att jag och Fredrik plötsligt hamnade i en påskäggsvärld med gulliga men livsfarliga enhörningar, blommor och nallebjörnar. Jag dog två gånger eftersom det var så svårt att värja sig mot de där enhörningarna. Denna värld ska tydligen vara oerhört svår att nå och Fs kollega har spelat igenom spelet fyra gånger och aldrig lyckats. Vilken flax för oss! (Dock var jag inte så sugen på det just då eftersom jag ville få klart uppdraget så att jag kunde gå och lägga mig…)

Screenshot013

PS2. Spelet är jättebra och väldigt snyggt. Har tidigare spelat Diablo I, II och TitanQuest som bygger på samma spelmotor.

 


Analys av Littlest Pet Shop-tv-serien

27 oktober, 2014

Logo Littlest Pet ShopJag har tittat på de första tio avsnitten av Littlest Pet Shop-TV-serien som finns på bland annat Netflix. Det är lite samma stil som fjärde versionen av My Little Pony – Friendship is magic, den är rolig, smart, gullig och funkar även för vuxna (MLP har tusentals vuxna fans, s.k. bronies och pegasisters). Jag tror att den är tänkt för 5-10-åringar (?), men min 3-åring gillar den också.

Jag har aldrig hört om någon annan som sett Littlest Pet Shop (LPS) men jag hoppas att fler hittar serien, för den är bra! Inte bara rolig att titta på utan det märks att de försökt tänka till ur genus- och representationsperspektiv (för att vara en amerikansk-kanadensisk TV-serie för barn vill säga).

Huvudkaraktären är en vit medelklassflicka som heter Blythe som designar kläder till människor och djur – inga nyheter där. Men hennes bästa (mänskliga) vänner utgörs av en asiatisk flicka, en rödhårig sportintresserad flicka och en mörkhyad pojke. Jag gillar att de fått med en av asiatiskt respektive sydamerikanskt (eller afrikanskt?) ursprung samt en flicka som inte är så tydligt flickig. Jag upplever att asiatiska Young-Mee Song inte porträtteras som en jättesmart asiat (men läser sedan på nätet att hon tydligen är det, vilket nog kommer att märkas mer i kommande avsnitt. Synd att de inte kan låta bli denna stereotyp!).

friends

I ett avsnitt träffar Blyhthe en kille som hon gillar och han är ju en sån där klassisk ”cool kille” som spelar i band, gillar att skejta och som ÄLSKAR ATT LÄSA BÖCKER OCH HÄNGA PÅ BIBLIOTEKET! Jag höll på att sätta i halsen. Wow! I avsnittet petade dessutom hunden Zoe till Blythe och sa ”du älskar ju också att läsa böcker!” när de skulle gå och leta efter killen på biblioteket. Det är så härligt att de lyfter fram läsning som något som även tuffa killar (och tjejer) håller på med.

josh

Tvillingarna Bizkit är två mindre trevliga typer som stöter ihop med Blythe titt som tätt. Jag gillar verkligen att de porträtteras som två tjejer med kort hår (!) och att de har drag av punk (och överklass) i sminkning och kläder. Sedan matchar deras kläder snyggt i motsatta färger också. I övrigt är de snobbiga och otrevliga och deras rika pappa äger stans största zooaffär. Här har vi alltså två tonåringar med alternativ stil som varken är depressiva eller outsiders i samhället. Mycket uppfriskande tycker jag.

Biskit_Twins

 

Och nu till djuren…

lps

Blythe bor ovanpå en djuraffär som driver djurdagis. Hon upptäcker att hon kan förstå och prata med djuren och börjar jobba i djuraffären. På dagiset går sju djur som alla har olika personligheter och intresseområden.

Jag tycker att det är roligt att producenterna fokuserat på kunskaper/intressen denna gång och inte bara på personlighetsdrag eller utseenden. Karaktärerna känns inte lika stereotypa som de vanligen är i populärkulturen (coola killen, sexbomben, busiga flickan, professorn, hunken, den intellektuella osv.)

Längst till vänster har vi Pepper som är en pigg och glad skunk som håller på med skämt, standup och pranks. Hon är min favorit.

Bredvid syns Russel som är en ganska allvarlig igelkott som är bra på att planera och organisera. Han kan vara lite nervig ibland.

Geckon Vinnie är ganska osmart och han gillar att dansa.

Pandan Penny (i logotypen) är en känslig person som har nära till sina känslor. Hon är duktig på att dansa med färgglada tygband.

Zoe är den klassiska ”kvinnan” som gillar glamour och att sjunga. Hon spanar på hundar och pratar med snobbig röst. Hon är något av en ledare vid sidan av Russel.

Sunil är en ganska försynt och osäker mungo som gillar trolleri. Han pratar med en utländsk accent (har dock inte lyckats identifiera den).

Minka är en typisk pigg ”flicka” som är otroligt sprallig, glad och spattig. Hon älskar att måla abstrakta tavlor.

Det finns inga klassiska ”män” i gänget utan de har tänjt ganska bra på mansrollen tycker jag. Djuren har olika personlighet, energi och alla får lov att vara sig själva. De accepteras precis som de är.

 

Jag hade gärna sett en hbtq-person eller en med funktionsvariation (fd. ”funktionsnedsättning”) också. Men nya MLP och LPS verkar ha tänkt till litegrann i alla fall. Läs min analys av My Little Pony här.

PS. Bakgrunderna är ju så himla fina! Jag gillar verkligen illustrationerna (bortsett från att alla är jättesmala).

PS2. Med reservation för att jag bara sett tiotalet avsnitt.


Det är pojkar som ska ändra sig

2 oktober, 2013

Föräldrar till pojkar har en jätteviktig uppgift. Precis som Jenny skriver på Brunheten så är det inte flickor som ska varnas för fylla, korta kläder och umgänge med pojkar, det är pojkar som ska uppfostras till att inte slå, våldta och kränka flickor (eller andra pojkar).

Flickorna på Mollys skola får toalettdörren uppsliten av hånande jämnåriga pojkar. En berättade att en pojke upprepade gånger kallat henne bajskorv, jagat och slagit henne och att han har även sagt att han är kär i henne. Hon vill inte gå till skolan mer.

Är det så pojkar ska bete sig när de är kära? Knappast va?

Pojkarna är 6 år och har redan börjat använda våld och kränkningar i någon slags maktdemonstration mot flickor.

Pedagoger och vuxna som rättfärdigar sådana beteenden med att ”boys will be boys” osv. borde gå en ordentlig genuskurs eller avsäga sig sitt uppdrag.

Det är pojkar som behöver förändra sitt beteende, inte flickor.

Det är dags att vi fokuserar på de som utför våldet istället för att ge rådet ”undvik att bli våldtagen” till kvinnor, för hur skulle det gå till? (särskilt eftersom de flesta blir utsatta i hemmet i nära relationer)


Jackson Katz: Violence against women—it’s a men’s issue

PS. Tyvärr fick jag ju ingen son. Det är synd för jag var verkligen peppad inför det viktiga uppdraget att uppfostra honom till en empatisk, respektfull man som har kontakt med sina känslor. Givetvis är det inte bara föräldrar som påverkar hur barnet blir, men de har en mycket viktig roll.


Sexualisering av småflickor och vem som lär oss att vi är fula

25 juli, 2013

Det är mycket prat om det där med bikinitoppar och underklädestoppar till barn i sociala medierna (eller ja, i alla fall förra veckan, men då var jag i Småland så jag kunde inte skriva så bra om det då). Frida Boisen tycker att vi ska bränna BHar för barn och låta barn vara barn. Hej Blekk skrev väldigt bra om det och jag saxar in ett citat här som verkligen fick mig att tänka till (min fetning):

Sexualisering av små flickor är en liten del i en stor helhet, en helhet där strukturer objektifierar och sexualiserar flickors, tjejers och kvinnors kroppar. Det är inte en fråga om att låta barn vara barn, det är en fråga om att låta kvinnor vara kvinnor, hur de än vill vara det.

Precis, inte barn, det är flickor det handlar om.

Vid samma tidpunkt var vi alltså i Småland och barnen på gården bestämde sig för att ha vattenkrig. De tre döttrarna som bodde där kom i sina baddräkter och mötte upp Molly utanför vår stuga. Molly var iklädd sina vanliga badkläder, dvs. ett par knälånga shorts i sånt där solskyddsmaterial. Barnen tittade till lite och log och jag såg på dem att de undrade lite varför hon inte hade baddräkt utan bara byxor. Men de sa inget som tur var och Molly tittade bara tillbaka helt omedveten om deras undran och sen sprang de iväg och lekte med vattenpistoler.

Hej Bleck skriver att redan i 3-4-årsåldern täcks barnens flickornas ”bröst” över av bikiniöverdelar. Själv minns jag särskilt två händelser från min barndom. Jag var kanske 6-7 år och skulle åka vattenrutchkanor på en campingplats. Vi hade glömt min bikiniöverdel och jag var alltså tvungen att bada i bara badbrallor. Jag kände mig så naken! Skämdes jättemycket och försökte hålla för. Det var jättehemskt.

Vid ett annat tillfälle var jag ungefär lika gammal och lekte med några kompisar. På kvällen blev vi lite busiga och min kompis föreslog att vi skulle ta av oss våra tröjor. Så vi sprang runt på gården i bara jeans resp. kjol och kände oss sååå busiga och nakna. Men jag stod ändå och höll för med armarna på bilderna som mina föräldrar tog.

Men min dotter som snart fyller 6 år har alltså inte anammat den här grejen med att hennes än så länge outväxta bröst är sexualiserade och bör skylas. Jag är mycket glad över detta. Jag vet ju att det kommer att komma, men jag hoppas att hon kan skonas ett tag till.

Och över till något annat så vet jag även att hon inte pratar i termer om vem som är söt och ful och att hon aldrig frågat om hon själv är söt eller liknande. Malin Michea har skrivt ett mycket bra inlägg om ”Vem lär oss kvinnor att vi är fula?” på Genusfolkets blogg. Det träffade mig också som en stöt i magen. Jag vet ju att det är så här, men det allra sista, det om vad det får för ytterligare konsekvenser, det är något jag inte tänkt på tidigare (min fetning):

Ni som inte förstår allvaret i att skämta om kvinnors utseende, i att vräka ut er preferenser i sociala medier och i det privata – ovanstående är exakt varför kvinnor blir arga på er. Utan att veta om det, säkert utan att ens mena det ett dugg, hjälper ni till om att påminna kvinnor överallt om den där svindlande ångestkänslan, rädslan för att vara fel, inte duga, inte behaga. Andra kvinnor, som har lyckats jobba bort föreställningen om att deras utseende är det enda som spelar roll, blir arga å sina medsystrars vägnar. Eller kanske sina döttrars. För de ser en framtid där nya generationer tjejer ska komma att vandra samma långa, snåriga väg genom samhällets krav och förväntningar, istället för att i lugn och ro kunna fokusera på att utvecklas som personer, bli nästa statsminister eller fotbollsstjärna, kämpa för mänskliga rättigheter eller bara leva ett lyckligt, vanligt liv i harmoni med sig själva. Det är vad som står på spel.

Tänk att så mycket energi läggs på utseendet att flickor och kvinnor inte får tid med viktigare saker.

Själv är jag ju inte förskonad även om jag lägger extremt lite tid på mitt utseende (eftersom jag inte sminkar mig, gör någon annan frisyr än en hästsvans, inte rakar mig, målar naglarna, köper nya kläder annat än i nödfall eller liknande.) Men jag har ju tur, för jag tillhör ju gruppen ”kvinnlig nörd” och där är det norm att inte greja så mycket med utseendet. Hade jag velat umgås med någon annan grupp i samhället hade jag ju varit tvungen att ta mig an deras utseendestil för att vi ska kunna hitta varandra och känna igen oss i varandra. Så jag ska inte slå mig för bröstet.

Dock önskar jag att vi kan få till en förändring. Att kvinnor inte ska bli lärda att de är fula och ständigt måste förändras och förbättras. Att små flickor inte ska behöva bära något på överdelen innan de får bröst eller att vi kan avsexualisera brösten helt. Då kommer nog den publika amningen fungera bättre också. Men det går vi inte in på idag.


En vettig porträttering av en kvinna

24 maj, 2013

Jag blev nöjd häromdagen när jag kikade i Sats medlemstidning. På framsidan finns en tjej och en kan varken se hennes bröst, höfter eller rumpa. Hon står inte med ena handen på den utskutna höften, hon har ingen urringning och hon ler inte så att alla gnistrande tänder syns. Hon ler knappt alls, bara lite med ögonen. Hon är inte supersminkad och fixad, hon ser ganska naturlig ut (för att vara på ett omslag). Hon är Moa Hjelmer, vår nya sprinterstjärna som vunnit EM-guld i 400 m.

20130524_083050

Hela utstrålningen och porträtteringen andas sport och kompetens. Hon blir uppmärksammad för sina prestationer och inte sitt utseende. Hon tillåts titta bort på bilderna nedan och se fokuserad ut. Stark, bestämd, målmedveten. Ingen lealös docka som ska betraktas som ett objekt. Ingen sexualiserad varelse som finns till för betraktaren.

20130524_083106

Typisk manlig pose. Här putar vi inte med något. Korslagda armar, bestämd blick. Hon tar ingen skit. Hon är kompetent, självständig och stark.

20130524_083131

Fasiken, jag har blivit så van vid den ”vanliga” reklamens fotografier att jag reagerar på detta trots att jag knappt läser veckotidningar och tittar på TV-reklam längre. Det ligger så djupt i mig att det inte är så kvinnor blir porträtterade att jag blir glad över att se ett helt normalt reportage, alltså på det vis som bilderna borde porträttera kvinnor som blir intervjuade för kompetens och inte sin person/sitt utseende (vilket de flesta ju faktiskt borde bli om de inte råkar vara modeller eller liknande).

Jag vet att detta fotograferades för en träningstidning som tidigare har visat sig vara lite mer modern och nytänkande genom t ex den här affischen som Katrin Zytomierska tyckte var helt förkastlig och frånstötande. Sats fotografer är väl ingalunda perfekta, men det känns ändå som att de försöker. Träningskulturen har ju kanske lite andra ideal än modekulturen och vidare, men vdet är ju fortfarande en del av samma kultur och svenska norm.

Läs för övrigt Genusfotografens blogg för några riktiga skräckexempel. De är vanligar än en tror!

PS. Inga frågor om familj, fritid eller liknande utan bara stenhård fokus på träning precis som det ska vara i en sådan tidning! Bra jobbat Sats!


%d bloggare gillar detta: