Bra lösning

10 augusti, 2020

Jag har kommit på en rimligt bra lösning på ett problem jag haft i flera månader.

Det har känts jättejobbigt med gerbilerna eftersom de numera bor i olika burar, alltid vill gå ut samtidigt och att de stressar mig massor.

Jag ägnade hela lördagen åt att fundera över lösningar och kom till slut på att vi kunde separera djuren till två olika rum.

Jag tror att djuren stressar varandra eftersom de är så måna om rang och revir. Och när den ene är ute i rasthagen så kan inte de andra sitta still utan börjar patrullera sin bur (och vice versa).

Vi hade bara Alvar hemma mellan två resor i juli och det var mycket lugnare. Mängden kiss och revirmarkeringar i rasthagen minskade markant.

Så nu bor Alvar kvar medan Olle och Leon flyttat ner till källaren. De bor under Stellas databord och har fått en liten inhängnad hallsnutt som rasthage.

Jag hoppas att detta ska ge mindre hetsigt spring, mer vila och lugn och ro och mer sömn för djuren.

Vi får ha skötselgrejer på två olika våningar, men det får vara OK. Får hitta nya rutiner för utfodring och rastning nu så att man slipper springa emellan.

Hoppas att detta blir hållbart.

Den långsiktiga planen är att ena gänget ska bo i Stellas rum (när vi byggt utbyggnaden så att F får ett sovrum). (Och att Alvar som är drygt 2 år troligen bara lever 1-1,5 år till.)


Gerbilers och människors personligheter och hur de fungerar ihop

18 juni, 2020

När jag är som mest sliten av allt ansvar och alla anrop så har jag bara lust att ge bort alla gerbilerna (och det säger jag till barnen och ber de hjälpa till mer), men de flesta dagarna tycker jag att de är jätteroliga.

Alvar har verkligen blivit jättemysig de senaste månaderna. Han är supersocial, hoppar ofta upp i handen och kommer fram och nosar. Han vill vara ute hela kvällarna, men halva kvällen är vikt åt Olle och Leon och då brukar han få följa med mig in på toan en stund när jag gör mig i ordning.

Han hoppar runt och klättrar överallt. Han ställer sig vid mina fötter och börjar klättra upp på dem när han vill bli upplyft i mitt knä och sen klättrar han på mig. Ibland upp på ryggen och axlarna.

Sista halvtimmen brukar jag byta igen så att Olle och Leon får gå in och Alvar får vara i lekhagen en sista stund. Han är så nöjd!

Leon är den snabbaste gerbilen jag har sett. En riktig liten racerbil. Han väntar alltid ivrigt på att få gå ut och klättrar omedelbart upp i min hand när jag lyfter på locket. Sen springer han gatlopp i rastområdet.

Olle har typ världens finaste personlighet. Alla älskar honom. Han är snäll, mjuk, fin och mysig. Lite ängslig, men kan även komma fram och nosa på ens fötter och händer.

Jag önskar verkligen att de hade kunnat bli vänner alla tre, men Alvar och framför allt Leon är alldeles för lika varandra och bossiga, så det funkar inte tyvärr. Tror att Olle hade funkat med vem som helst.

Tänker att det är lite samma sak med människor. Introverta/extroverta, viljestarka och följsamma. Jag har många extroverta energiska kompisar som ”lyfter upp” mig och håller igång samtalet och det är jag tacksam för. Men jag skulle aldrig orka vara tillsammans med en extrovert person.

Jag har starka signaler när det gäller kroppens behov och måste hålla koll på min kropp och min energinivå, så jag orkar inte umgås så länge med andra som har det likadant. Jag trivs bäst med följsamma anpassningsbara människor som är easy-going.

Och buffertmänniskor är ju det bästa som finns. Såna som kan umgås med vem som helst och parera allas viljor och dåliga stämningar. Jag har några sådana i min bekantskapskrets (bl a min man!) och de är guld värda.

Och jag tänker att Olle är en följsam trevlig buffertgerbil och alla älskar honom.

Alvar och Leon är också roliga, men inte tillsammans med varandra och hela dygnet. (Jag avnjuter extroverta människor i portioner.)

Ps. Mina bästa människor är följsamma, insiktsfulla, väldigt intelligenta, lyhörda för mina behov och icke dömande kring mina autistiska sidor. Jag har inte många autistiska vänner eftersom vi tenderar att vara för lika, men jag gillar folk med ADHD/ADD och drag av autism och/eller ADHD eftersom våra hjärnor är lika. Vi tänker ”out of the box”. Alltså, AD(H)Dare är fantastiskt spännande och oförutsägbara människor, men man blir ju samtidigt lite frustrerad av det spontana och flummiga. ;-D


En curlingmamma

11 juni, 2020

Jag har blivit en riktig curlingförälder. En hönsmamma. En låt gå-förälder. Laissez-faire. Inte åt mina barn, men åt mina djur.

Gerbilerna har verkligen lindat mig runt sina småtassar (gerbiler har verkligen minismå framtassar).

Det började med att Leon bet Alvar när Leon lyckats smita ner i Alvars lekhage. Alvar fick bo i en annan bur och han såg så sorgsen ut på kvällarna.

Ni vet så här.

Så jag började låta honom vara i lekhagen mer. Istället för typ 3×2h i veckan blev det 7×4h i veckan.

Han fick vara ute hela kvällarna helt enkelt. För man fattar ju att han har det tråkigt när han är själv i buren och bara har Olle och Leon att titta på på andra sidan glaset när han är i rasthagen.

(Gerbiler kan gå ensamma ifall de inte går att sätta ihop med andra gerbiler, men de ska helst vara två. Och är de ensamma behöver de mycket social kontakt och stimulans.)

Och sen han flyttade in på mitt rum så vill jag ha honom rejält rastad så att han ska sova på nätterna istället för att krafsa och gnaga. (Samma sak som med barn bortsett krafset och gnaget.)

Och efter några veckor blev Olle och Leon också sugna på lekhagelek (periodvis kan gerbiler vara slöare eller räddare och mer sällan komma fram).

Så då blev jag tvungen att varva dem.

Alvar får vara ute 17-20. (De vaknar typ till ordentligt vid 17.) Leon och Olle får 20-22.30-sloten och sen får Alvar vara ute fram tills jag lägger mig i sängen vid 23.30. Ja, jag kan inte motstå hans rastlösa rännande i buren och stirrande på mig.

När Alvar är ute brukar Leon springa fram och tillbaka i sin bur. Han verkar inte vara sur, mest avis. Leon vill ju också gå ut.

Vad är det som är så fantastiskt roligt i lekhagen då? Jo, det är ett lyxigt trägolv om cirka 4 kvm med ett antal tjockare papprullar, typ tio Pringlesrör utan botten och ett gäng kartonger med hål i. Ibland orkar vi bygga tunnelsystem genom att montera ihop dem, men ofta sprider vi bara ut dem på golvet.

Och sen får djuren leka vilda gerbiler som springer i tunnelsystem i Mongoliet. De är så lyckliga och grymtar nöjt.

Ibland hoppar de in på toaletten när någon sitter där. Jätteroligt tydligen. De springer också gatlopp och biter sönder kartongerna så att man får ersätta dem ibland.

Om jag glömt ta ut Alvar vid fem och istället kommer vid sju så är han alldeles förnärmad. Ibland gör han en massa prasselljud för att få uppmärksamhet.

Vid 23.30 varje dag släpper jag ner en motvillig rastlös Alvar i buren igen innan jag packar ihop lekhagen genom att lägga kartongerna och rullarna i skåpet, ställa in de gamla lösa hyllorna med konsoller på som utgör staket framför trappan och buren och sen sopar jag hela golvet.

Gerbilbajs må vars litet, men vet ni hur mycket de hinner bajsa på 6,5h varje dag? Och även om de kissar typ en enkrona som snabbt torkar så får jag skura golvet ganska ofta numera.

Och om djuren är nöjda med sina 3-4h motion per dag? Inte alls! De stirrar uppmanade på mig i sina burar när jag städar hallen och jag får säga ”gå och lägg er!” precis som till barnen.

Och ändå har jag ständigt dåligt samhete. Inte för att djuren inte har det bra, men för att jag inte kan ge dem exakt vad de vill ha hela tiden när de står sådär i buren.

Oj oj, jag blir bara mer och mer blödig med åren…

Ps. Jag är inte alls sån med barnen. ^^


Tre små djur

20 maj, 2020

Och så kom det sig att vi hade tre gerbiler som kallas Olle, Alle och Lelle. ^^

(Olle, Alvar och Leon)

När vi hade Alex och Alvar så sa jag Alle till Alvar men Stella sa att jag skulle säga Alve. Men för mig var det Alle och Alex. Men nu är det lättare.


Gerbilpsykologi

15 maj, 2020

Vår äldsta gerbil Alvar har blivit helt annorlunda sedan några dagar tillbaka.

Vi insåg i måndags att det inte skulle gå att sätta ihop djuren eftersom Alvar och Leon bråkar för mycket. De högg mot varandra genom gallret och vid ett tillfälle lyckades Leon t o m klättra upp, vända sig om, hoppa över glasrutan ner till hagen där Alvar sprang runt. (Vi borde ha satt dit ett rejält lock!) Sen bet de varandra blodiga. 😭

Nu bor Alvar i reseburen i mitt rum och han har som sagt blivit som ett annat djur. I början verkade han vara stukad och ömklig. Men såren läker superfort på gerbiler och nu är han lika pigg som vanligt.

Men han har blivit helt sjukt social och orädd!

Han ställer sig uppepå sandskålen och tittar ut på mig när han vill komma ut. Håller jag fram handen hoppar han upp i den och börjar klättra runt på mig.

De senaste två kvällarna har han velat vara med när jag nattar Stella och då har han skuttat runt i sängen en stund.

Förut idag när han hade varit i rasthagen några timmar så klev jag och Stella in i hagen. Då började han springa runt våra fötter och stod på baktassarna och tittade på oss. Jag höll ner händerna och han hoppade upp i dem. Jag lyfte upp honom och han satte sig på min arm och satt still när Stella klappade honom!

Alltså, vem är detta?

Alvar som undvek våra händer helt om det inte var mat i dem och som aldrig satte sig i dem. Han darrade som ett asplöv och var spänd som en fiolsträng om vi lyfte upp honom. Han kom mer sällan fram i buren om det inte var matdags.

Men det hände ju något när han fick egen bur igen. Kanske känner han att vi har räddat honom? Att han blivit så trygg och tacksam?

Samma sak hände faktiskt Alex som var traumatiserad och helt extremt rädd. När han kom hem från mitt syskon (djurvakt) i vintras så var han helt annorlunda. Han kom fram i buren och vi kunde t o m klappa honom lite. Det var som om han gått i KBT under den veckan.

Syskonet sa nåt om att han kanske var tacksam för att slippa katterna som bor hos syskonet (gerbilburen får stå i klädkammaren men ibland kan katterna smita in. Burens lock är dock omöjligt att få upp för en katt).

Kanske blev Alex så lättad av att komma hem att han släppte sitt trauma?

Och nu undrar ju jag så klart… Funkar det på samma sätt för mig? Om jag försätts i en läskig situation och sen blir räddad – går mitt traumatiska beteende bort då? (Knappast.)

Men men… Kul med social tillgiven gerbil. (Alex dog ju tyvärr bara några månader efter att han började må bra.)


Nattgooglar i timmar

10 maj, 2020

Gerbilen Olle som var vit med ljusgrå svans för en vecka sen har fått ljusorange fläckar på baken. Vi trodde först att det var smuts och ställde in sandskålen igen som de tvättar sig i.

Olle förra veckan:I natt kom jag på att jag måste googla på detta och försöka komma fram till vilken färg han har. Efter en timme gick jag upp och kikade och nu är han ännu mer ljusorange på ryggen!Jag kunde inte släppa det och somna om och nu har jag googlat i tre timmar (hjälp!) och läst mängder mes färgguider och förteckningar över olika genvarianter.Det finns ju några olika färger så att säga…Men just det där med att han först var vit och sen gulnar?

Många gerbiler ändrar ju färg första halvåret eller när de blir gamla. Men jag hittar ingen färgbeskrivning som passar helt. Blir tokig på detta och har frågat i en gerbilgrupp.

Jaja. Jag får försöka släppa detta nu och somna om. 😊


Leon och Olle

5 maj, 2020

Nu har djuren bott hos oss i tre dygn och vi har börjat lära känna varandra.

Leon är en riktigt pigg, sprallig och orädd typ. Han försöker bli kompis med Olle, men Olle är lite reserverad. Leon är burmese-färgad med vit teckning på ryggen.

Olle är som sagt inte lika pigg och social. Han är den som kurar ihop sig i ett hörn och försvarar det från nyfikna Leonisar.

Olle är en ”colorpoint” vilket betyder att trots att han är vit så har han en lite mörkare hudfärg (se öron och tassar) och mörkare nos och svans. Han har även svarta ögon.

(Alex var orangefärgad men hade rosa hud, röda ögon och genomskinliga klor.)

Olle är mer försiktig, men inte så rädd och traumatiserad som Alex var. Vi är extra försiktiga med Olle.

Olle och Leon har inte bott ihop tidigare, men de har inte varit elaka mot varandra.

Ganska ofta piper de när de går för nära varandra. Det låter som fågelunge-kvitter ungefär. Jag vet att möss pratar med varandra med ett väldigt högfrekvent ljud som vi människor inte hör.

Jag tänker mig att det där ”flytta på dig! Nu blev det för trångt”-pipen i ljusaste falsett är deras lägsta tonart och det enda vi kan uppfatta. Jag tror att de ryter med sin grövsta röst alltså. Men jag vet inte om det stämmer.

Alvar är sådär imponerad av råttisarna på andra sidan gallret. Han är nog upprörd över att allt spån och alla tunnlar försvann. Men poängen med ”split-cage”-metoden är att djuren ska ha sjukt tråkigt så att de istället bekantar sig med varandra.

De får byta sida ett antal gånger varje dag tills de till slut luktar likadant.

De har träffats en gång på prov, men det gick inte bra. Alvar och Leon gick direkt in i ”rulla boll”-manövern och fäste sig som iglar på varandra och började rulla över golvet. Som tur var bet de inte hål på varandra innan jag särade på dem.

Så nu får de avvakta lite tills de luktar likadant.

Men Leon och Olle börjar bli kompisar och det är bra. Hoppas att de börjar sova ihop snart. De senaste nätterna har alla tre sovit i varsitt hörn i buren. (Gerbiler brukar sova i en hög.)

När det gäller namn så skrev vi alla förslag på en lista och sen röstade vi.

Mina förslag:

  • Olle
  • Pelle
  • Oscar
  • Mango
  • Billy

Stellas:

  • Totoro
  • Kiwi
  • Sam

Mollys:

  • Levi
  • Leon
  • Kibo

(Animekaraktärer)

Till slut hade vi fyra namn kvar och så fick Molly välja mellan Levi och Leon och jag mellan Olle och Billy.


Konsten att köpa nya gerbiler

1 maj, 2020

Åh vad jag har kämpat för att hitta gerbilkompisar till Alvar som blev ensam kvar för en månad sen.

Först bokade vi två gerbiler hos samma uppfödare någon mil från Göteborg och dessa skulle vara säljklara efter 1-2 veckor.

Men sen blev uppfödaren sjuk och slutade svara på mail. Hon skrev ett kort meddelande på FB om att hon inte tar några mer kullar på ett tag så det verkar vara en långvarig sjukdom.

Så efter 2,5 vecka ihärdigt kolla mailen började jag leta efter en annan uppfödare. Jag hittade en några mil norrut* men hon hade inga hanar till salu. Dock skulle hon precis sätta ihop några hanar och honor. Men att vänta åtta-nio veckor på hanar kändes inte bra.

* = det finns typ bara 10-20 uppfödare i Sverige och jag har gått efter närhetsprincipen eftersom jag ogärna åker långt med djur + coronatider.

Sen hittade jag en uppfödare i Trollhättan (50 minuters resväg) som hade några relativt unga gerbiler (4 månader istället för 6-7 veckor). Så det är ju en chansning. Men vi får hålla tummarna för att de går ihop med Alvar. Det är enklast att sätta ihop en äldre hane med unga hanar så att rangordningen blir tydlig. Äldre honor däremot vill inte vara med yngre honor, så det var därför vi bytte till hanar när första honan dog. (Amanda var cirka tre år då och infertil.)

Gerbiler är väldigt noga med rangordning och ställer sig ofta och brottas för att befästa rangen.

I värsta fall får vi väl omplacera eller fixa en till bur. Alvar har ungefär 1-1,5 år kvar så det är inte hela världen med två burar ett tag (men då måste vi leta ungdjur igen!).

Jag har haft lite svårt att lita på att det blir av denna gång, men nu har vi iaf stämt av tid och plats. Vi hade turen att uppfödaren kör förbi Göteborg i morgon och då ska vi hämta upp gerbilerna på en mötesplats. Skönt att slippa köra till Trollhättan (knappt 2h ToR).

Så här ser ena hanen ut. (Fin!) Det är en Burmese med vit teckning på ryggen.

Den andra är vit med lite mörkare nos m.m. Har ingen riktig bild på den, bara en standardbild på färgen.

Ärligt talat kände jag att färgerna inte spelar så stor roll längre. ”De kan vara bajsfärgade… Vi tar dem ändå!” som jag sa till barnen. (Menar alltså inte att brun eller någon gerbilfärg är ful, jag är mest desperat nu när vi väntat så länge på bilder.)

(Alla mongoliska gerbiler tillhör samma ras/art och ser typ identiska ut i kroppen, men det finns mängder med olika färger och teckningar. Sen finns det andra gerbilliknande arter t ex duprasi, jird och jerboa och degu. Och hamstrar förstås. Men de har ingen svans och finns i ett antal arter.)

Det är så tröttsamt att kolla mailen och FB tjugo gånger om dagen i fyra veckors tid och särskilt när barnen frågar mig om det hela dagarna också. Det ska bli så skönt när detta är över. Jag fattar inte att folk håller på med Blocket, Tradera och köper från privatpersoner ofta och som kollar plattformarna hela tiden och väntar på svar. Så stressande ju!

Nu ska vi bara komma på namn. Vi kör med människonamn som tema och hittills har vi haft Hedda, Amanda, Alex och Alvar (pga A-tema). Mina gamla marsvin från 2001 hette Sebbe och Dennis.

Funderar på Oscar.

Har för övrigt snöat in på Barbro som ett coolt kommer-tillbaka-namn (till Stellas gosedjurshund). Tror inte Sverige är redo för Barbro än, men om tjugo år kanske?

Kanske ska köra på gubbnamn som passar bra med Alvar? När jag var liten tyckte jag och syrran att alla gubbar i 50-årsåldern hette Lennart och Gunnar så det hette våra trollpappor i dockhuset. (Men världen är nog inte redo för Lennart och Gunnar på bebisar riktigt än.)

Nåja, äntligen ska Alvar få sällskap. (Vi delar av buren med ett galler i början tills de vant sig.)


Uppfödarsvar

2 april, 2020

Idag fick jag svar av gerbiluppfödaren och vi kan få hem två ungar om 1-2 veckor redan. Vad bra!

Och när det vankas gerbilbebisar så blir jag sådär som jag föreställer mig adoptivföräldrar eller mostrar är när man inte fått träffa barnet än. Man kollar på fotot hundra gånger om dagen. Och kollar uppfödarens Facebook/hemsida/Instagram hela tiden i jakt på bilder.

Jag skrollade tillbaka till för knappt två år sen när vi köpte Alex och Alvar. Vi skulle välja två från dessa bilder och hade tänkt ta argenten (den ena gyllenbruna, Alex) och en silveragouti, men när vi kom dit blev vi så charmade av Alvar, att det blev en till agouti (brunmelerad, precis som gamla Hedda som nyss dött).

Pigga Alvar (och Alex i högra hörnet).

Hittade även en bild hos uppfödaren på när de var nyfödda.


Alvar är en av de bruna och Alex är en av de gyllenbruna.

Så här såg Alex ut när vi fick hem honom.


Har svårt att förstå att han är död även om chocken lagt sig.

Här kommer även en bild på bästa gänget.

Vita Amanda var ljusbrun (honungsfärgad) de första två åren men sen bleknade hon och började tappa tänderna så att vi fick ge henne gröt tills de växt ut igen.

Längtar tills jag får se bilder på de nya hanarna. Vi lär få slåss om vilka färger vi ska välja. Molly vill ha silveragouti, Stella svart med vita fläckar och jag vill ha en orange mold som typ ser ut som en vit gerbil med orange siamesteckning. (Men helst skulle jag vilja ha en siames/burmese).

Men vi får se. Och det blir ju bra oavsett så klart.


Stackars Alex

28 mars, 2020

*varning för prat om dött husdjur*

Idag ropade Molly på mig att vår gerbil Alex låg lite konstigt framme i buren. Vi undrade om han ens levde och jag som inte vågar röra döda djur petade på honom med en pinne. Och han var död. Huuu!

Det är min mardröm att hitta en död gerbil i buren. De tidigare två gångerna har vi avlivat hos veterinär när Amanda och Hedda blivit hjärtsjuka/tungandade och nära döden. Men denna gången låg han bara där.

Som tur var så blev det ingen enorm chock med ångestpåslag för mig som jag hade oroat mig för. Så de där hemska känslorna kom inte.

Stella blev dock jätteledsen och grät massor och det kan man ju förstå.

Det var väldigt synd, för Alex som varit väldigt traumatiserad och rädd hela sitt liv blev plötsligt tryggare efter en resa i februari. Det verkade som att han kommit över sitt trauma och han var mindre rädd och verkade gladare.

Han som länge varit väldigt fet började gå ner till mer normal vikt på slutet. Vi hade ju försökt banta honom ett tag (eftersom man har ansvar för sina djurs vikt och hälsa, när det gäller människor anser jag inte att man måste banta, men med djur är det en annan sak), men inget hjälpte. Och det stärker teorin om att traumatiserade lägger på sig vikt som är jättesvår att bli av med. Läs mer i boken Slutbantat.

Men något fel var det ändå. Kanske hade han fått en stroke eller en infektion. Vi kunde inte se något på utsidan. Stackaren!

Så nu ska han begravas bredvid Hedda och Amanda i trädgården. Stella är helt förstörd och jag tänker att det är viktigt att hantera döden och sorgen på ett bra och naturligt vis. Vi har ju haft den stora turen att inga närstående dött som barnen sörjt, så då får vi träna på känslorna med djur istället. Det kommer ju en dag då gammelmormor 82 år dör och då är det bra att ha känt på sorg tidigare i mindre skala.

(Mina mor- och farföräldrar samt morbror har dött men jag stod inte nära dem och träffade dem rätt sällan. Fredriks farföräldrar har dött men de skilda morföräldrarna med sambos are still going strong vid 82-87 års ålder och dessa träffar vi ganska ofta. Våra föräldrar fyller 59-63 i år och har förhoppningsvis många år kvar att leva. Mamma har precis gått i pension som först i gänget.) (Ja, vi fick alla barn tidigt och jag och Fredrik är äldsta barnet.)

Har mailat till den enda kända gerbiluppfödaren i Göteborgstrakten och såg på Facebook att hon har ett gäng hanar klara om några veckor. Dock blir det ju lite knas i o m coronaviruset. Hon släpper inte hem folk till sig. Frågan är om man kanske kan göra en coronafri överlämning eller nåt sånt?

Hoppas inte lilla Alvar behöver vara själv så länge. 😦 Amanda fick vara själv typ tre veckor förrförra sommaren och det berodde dels på att vi var bortresta och dels att vi inväntade en kull från ovan nämnda uppfödare.

Men vi får se. Vi får se till att aktivera Alvar och låta honom vara ute och springa mycket. (Gerbiler vill leva i en liten flock (2-3 st typ) och de sover nästan alltid tillsammans och vill ej vara själva.)

Alex blev bara 1 år och 9 månader och det är inte så gammalt. Hedda blev 3 och 2 månader Amanda blev 3 år och 10 månader. Normalt är ca 3-4 år.

När det gäller sorgen så kan jag fortfarande känna en stor klump av saknad och sorg när jag tänker på Amanda. Hon var verkligen en särskild gerbil för oss. Jag grät i flera dagar när hon dog i maj förra året.

Jag hann inte få lika starka känslor för Alex och Hedda tyckte jag mycket om, men Amanda var ändå mest speciell för oss. Hon kunde vi hålla lugnt i handen, klappa och hon satt på våra axlar och sprang i soffan och så. Hon var verkligen tam.

Nu får vi se vad det blir för nya gerbiler. Fredrik frågade om vi inte skulle avveckla det men vi andra sa nej. Att ha husdjur gör verkligen mycket för mig och barnen. De är en källa till närvaro (mindfulness), glädje och att leva i nuet. De är söta och roliga att titta på.

Om jag hade orkat hade jag gärna haft marsvin för de är ännu mer sociala, eller katt för de är roligast tycker jag. Men det finns så mycket nackdelar med katter, och marsvin kräver mycket skötsel och foder osv. i jämförelse.

Så gerbiler är verkligen bra och smidiga djur. Lättskötta. Luktar ingenting, burbyte ganska sällan, äter lite, kissar pyttelite, hårar ej, grisar inte ner, låter ingenting, lätta att rasta och lätta att lämna över till djurvakten (mitt syskon) i extraburen.

Så vi vill köra på med gerbiler några år till.

Mina barn vill för övrigt ha hund, men eftersom Fredrik är allergisk så får de isf skaffa en när de flyttat hemifrån. Själv har jag svårt för hundar även om jag förstår varför folk gillar dem. Men jag som kattmänniska förstår liksom inte hundar. De är för hoppiga, gläfsiga, vilda och ofta smutsiga. Gerbiler är aldrig smutsiga. De rullar sig i sand varje dag och är alltid silkesmjuka. 🙂

Stackars Alex! Hoppas att han trots allt fick ett bra liv hos oss.


%d bloggare gillar detta: