Det där med blyghet

20 mars, 2018

När vi berättade att D skulle komma hem till oss sa Stella: ”då kanske jag blir lite blyg.” Jag och F försäkrade i vanlig ordning att det är helt okej, att vissa är blyga och att det är normalt. Något jag önskar att jag fått höra som liten.

I trettio år gick jag runt och trodde att det var något fel på mig. Snart skulle jag bli mer social och vilja umgås mer. Jag måste bara förbättra mig först. Sen läste jag på om introversion och insåg att jag var helt normal på den punkten.

20180314_123405.jpg

För ett tag sen berättade jag för barnen varför människor är blyga. Det är en uråldrig överlevnadsmekanism för att vi inte ska bli utstötta ur flocken (till en säker död i vildmarken).

Flertalet människor tycker att det är jobbigt att prata inför folk av denna orsak och vissa extra blyga tycker att det är jobbigt att prata/visa sig för även ett mindre antal människor. Helt naturligt. Vi vill inte bli avvisade.

Jag tror att många blyga är högkänsliga (hsp) och då blir det ännu värre eftersom man som hsp lätt fångar upp knappt märkbara signaler från omgivningen. Det går snabbt att få reda på vad andra människor tycker om en. Man känner även av stämningen i ett rum ännu tydligare än icke-hsp:er gör och känslor smittar väldigt snabbt till hsp:er. Det krävs helt enkelt lite mer självkänsla, skinn på näsan osv. för att orka umgås med folk och det är något många med hsp saknar.

Jag önskar att alla blyga och/eller introverter kan få vara lika självklara i sin blyghet som Stella är. Blyghet är inget avvikande beteende som måste förbättras. Det är okej att vara blyg!

(Men när det utvecklas till social fobi och utgör ett hinder i vardagen kan det dock vara bra att få hjälp, t ex via kognitiv beteendeterapi.)

Annonser

Topp 10 tråkigaste samtalsämnen

7 mars, 2018

Som introvert avskyr jag småprat och ytligt dösnack. Ju större grupper desto värre oftast. Jag brukar zoona ut eller försöka gå därifrån.

Topp 10 tråkigaste

  1. Mat och restauranger
  2. Film
  3. Kändisar/kändisskvaller
  4. Vilka märken av kläder/smink/bilar/stereo/mobil osv. man köper
  5. Vilka projekt man har på jobbet
  6. Gemensamma bekanta (som jag inte känner)
  7. Vädret
  8. Shopping
  9. Musik
  10. Saker man har gjort (utan intressanta detaljer/anekdoter/utvärderingar)

Generellt har jag svårt för samtal där man bara konstaterar saker. T ex. Ja, den filmen har jag sett, den var bra. Ja, tycker jag med. Vilken fin tröja, var har du köpt den? Jag gillar den artisten. Jaha, den har jag aldrig hört.

Tio intressanta samtalsämnen (enligt mig)

  • Syskonroller, om man vill ha barn/fler barn/inga barn, var och hur man vill bo, om man vill byta jobb och andra personliga saker
  • Kapitalism, robotik, historia, feminism, minoriteters rättigheter, klassamhället, arbetskritik m.m. (samhällsfrågor)
  • Politik (om man är på samma sida av blocken)
  • Drömmar, framtidsplaner
  • Vad barnen ska heta om personen väntar barn (eller inte väntar barn ;-)) (jag älskar att prata om namn!)
  • Känslor, kriser m.m.
  • Hur det var när man var liten
  • Skillnader mellan Sverige och hemlandet om personen har utländskt påbrå eller bott utomlands
  • Anekdoter (som har en poäng och inte är för långrandiga)
  • Vad skulle hända om…. zombies kom/vi skulle resa till mars/alla män skulle dö/antibiotikaresistenta bakterier skulle spridas som pesten/dylikt

Det är väl lite som det där citatet som kanske inte är helt klockrent (och rätt elitistiskt):

Men rent sådär så vill jag prata idéer, känslor och höra intressanta anekdoter. Jag är inte särskilt intresserad av människor, jag är totalt ointresserad av kändisar och läser enbart biografier/bloggar/intervjuer om någon som har något viktigt att dela med sig av, t ex hur det var att gå igenom denna kris eller hur det var att flytta till Nigeria eller liknande.

Bara vanligt vardagssnack eller typ var kändisar äter middag nånstans eller hur någon gjort karriär står mig upp i halsen. (Tänk även in att jag har aspergers här och har väldigt specifika intressen.)

Men som tur är så kan jag oftast välja mitt umgänge nu när jag är hemma, så att jag slipper småprata eller diskutera middagsmat, vilken grill man ska ha, mello och fotbollsmatchen som på mitt förrförra jobb. Hu för dessa luncher. Tur att jag inte är kvar i det sammanhanget längre. ^^ (För jag förstår ju att många inte har problem med småprat och får energi av att umgås.)


Storfest utifrån en introvert utmattad trolig autists perspektiv

6 januari, 2018

Idag var jag på den första stora festen sen de tre bröllopen i juli-augusti 2016.

Var faktiskt inte så orolig för hur det skulle gå och det berodde på att jag hade åtta minuters gångväg hem och alltså kunde gå hem när jag behövde utan att synka med familjen (som alltid vill vara kvar så länge det bara går).

Tryggheten i att själv kontrollera min situation gjorde mig lugn. (Detta behöver jag mer av i vardagen.)

Det var mitt svågerbarn Embla som skulle ”döpas” på wiccanskt sätt med en lång ritual.

Det var mängder med folk där i mina ögon mätt (kanske 50-60 personer?) men eftersom jag bara kände drygt hälften så kunde jag ta det lite lugnt med minglandet och följde bara med F runt en sväng för att hälsa på släkten. (Oerhört tröttande att småprata.)

Valde en plats i ena änden av bordet i det som värden kallade ”Overwatchhörnan” (efter dataspelet vi alla spelar), men det är även samma gäng av svärsyskon med kompisar som brukar vara med på spelkvällar. Skönt med folk med gemensamma intressen så att det blir mindre kallprat.

Jag skulle inte säga att jag var avslappnad för jag var spänd i kroppen eftersom jag inte kände alla så väl, men det kunde ha varit värre. (Fredrik satt med släkten.) Skönt att det inte var bordsplacering! (Panik!)

Lokalen var bra eftersom den på något vis svalde alla ljud så att ljudnivån var låg trots många människor i samma sal. Normalt sett brukar jag behöva öronproppar pga sorlet som blir. Satt ju även i ena hörnet och de två långborden stod långt ifrån varandra. Bra möblerat! Och ingen musik vilket var bra.

I det stora hela gick deltagandet på festen väldigt bra och jag slapp hjärntrötthet helt. Jag orkade vara trevlig i 2,5 timmar på raken och sen började jag avrunda med fotografering av familjen och efterrätt.

Barnen hade jättekul som vanligt. De lekte runt med fastern som är två år äldre än Molly.

Stora lokaler att springa i.

När jag kom hem efter tre timmar gick jag raka vägen till sängen och blev liggande. Slumrade till en stund. Nu är det snart tre timmar sen jag kom hem och jag ska snart gå upp och äta något.

Men såvida jag inte blir sängliggande flera dagar efter detta så var det klart värt att få närvara på svågerdottens välkommen till världen-tillställning.

Skönt att få en positiv upplevelse av något som i vanliga fall ofta genererar mycket osäkerhet, trötthet och eventuella ”meltdowns” från min sida. (Varken introverten, den utmattade eller den troliga autisten i mig trivs bra på fester egentligen.)

Just det ja, jag kände ingen press och inga förväntningar på mig att gå, det gjorde stor skillnad för mig. Det är jobbigt när andra styr mig och lägger sina förväntningar på mig, då blir jag trött redan innan festen har börjat.

Ett litet tips till er med anhöriga med samma problematik. En ordentlig flyktväg och inga krav är en bra start för att möjliggöra för personen att kunna vara med. Anpassningar helt enkelt. Bra grejs.


Nu förskjuter vi normen

1 september, 2017

Jag tipsade om några fd kollegor till Fredriks kund som söker folk. Pitchade dem som duktiga, strukturerade och ”kundvänliga”.

Till skillnad från mig går de alltså med på att träffa kunder.

På mitt förra jobb fanns en hög andel introverter som gärna slapp kundbesök och möten. Sånt fanns det extroverta projektledare till.

Fredrik skrattade och sa att han fattade precis vad jag menar med ”kundvänliga”.

Jag gillar att ändra på normen och vrida på begreppen. Varför skulle extrovert beteende alltid vara norm? I branscher där du mest sitter vid datorn? (Programmerare, skribent, webbredaktör.) Dessa yrken är som gjorda för introverter som dyker ner i sitt jobb och inte behöver ta fikapauser för att socialisera hela tiden.

Nä, jag tycker att vi lyfter ut kundvänligheten ur normen för dessa yrken och lägger det ovanpå. Och det är varken bättre eller sämre, det beror på vilken slags anställd du behöver.

Min nya t-shirt (efter känd meme):

Kanske även skulle skaffa en sån här tröja? ^^


När man är undantaget

12 april, 2017

Molly har haft sin två år äldre faster här hela dagen idag pga påsklov. När hon åkte hem blev M lite gnällig. Vi försökte hitta olika orsaker och provade sen med den grej som hjälper de flesta av oss i familjen: ”du kanske behöver vara själv lite?” (Med tanken att få slappna av och gå ner i varv.) Molly 9 år svarar:

”Nä, för jag är inte introvert!”

Ps. ^^ Härligt med medvetna barn som snappar upp de här sakerna. Vad bra jag hade mått av att få lära mig om introversion redan som barn. Det hade sparat mig en massa lidande. (Var runt 29-30 när jag fick lära mig mer om det.) Molly tillhör ju undantaget i vår familj.


Bjuda introverter på fest

6 augusti, 2016

Jag har skrivit om detta tidigare, men här kommer fler tips.

Första kommer från Blondinbella och det är att inte sätta in extroverter bland introverta för att ”liva upp”. Låt introverterna sitta tillsammans och intressanta samtal brukar uppstå. Att blanda för blandandet skull brukar inte bli bra. (Men om introverterna och extroverterna är vänner sen tidigare så är det givetvis en annan sak.)

Om möjligt, se till att det finns andra rum att gå in i när det blir för livat. Om där finns något att sysselsätta sig med,  t ex fylla i en gästbok, klappa ett djur, titta på en utställning m.m. så är det ännu bättre. En snabbladdning för introverta.

Sänk musiken något eller be en introvert att reglera volymen (om det ska pratas, ej när det gäller dans). I en undersökning upplevde extroverta volymen som lagom vid 70 decibel medan introverta tyckte att 50 decibel var bättre. Att behöva prata med folk och dessutom skrika eller säga ”va?” hela tiden är ingen höjdare för introverta (och de med hörselnedsättning).

Om introverta drar sig undan till ett annat rum, går utomhus eller liknande, gå inte dit och peka ut dem, ”hallå hej, varför hänger ni här?”. Var glad att de kom istället. (Fs alla syskon inkl min familj brukar alltid hamna i ett annat rum efter fikan på släktträffar eftersom det blir för mycket folk på samma ställe annars.) 

Anordna gärna quiz, bildspel, tävlingar och annat som går att titta på/delta i. Att få fokusera åt ett annat håll sparar på introvertas energi. 

Jo, jag bara antar att du som läser detta är extrovert, men det är väl för att introverta vanligtvis inte kommer på idén att arrangera fester så himla ofta. 😉


Att bli utmattad av påtvingat umgänge

26 juli, 2016

Läste om det här med att högkänsliga tycker att det är jobbigt med småprat. Författaren och psykoterapeuten Ilse Sand som skrivit böcker i ämnet tycker att det borde vara lika förbjudet att avbryta någons tystnad som att avbryta någons prat. Det borde vara självklart att fråga folk om de vill prata eller om de vill ha lugn och ro.

Själv tänker jag på detta allt mer. Trodde ju i närmare trettio år att det var något fel på mig och att jag var tvungen att lära mig att bli social. 

Sedan insåg jag att jag är både introvert och högkänslig och att jag oftast inte mår bra i större grupper. Jag föredrar att umgås med 1-3 personer åt gången. 

I natt drömde jag en dröm som handlade om att några försökte tvinga mig att umgås med en bekant som jag inte hade så mycket gemensamt med. Men i drömmen sade jag ifrån till hens partner att ”folk inte har någon allmän rättighet till att umgås med mig eller kräva att jag ska vara med”. Och det är en viktig insikt för mig eftersom en del av min utmattning bottnar i detta.

Under det senaste året har jag förstått bättre hur jag fungerar och att folk inte kan kräva mig på umgänge. Jag har ”gjort slut” med flera kompisar nu och tidigare i livet för att de blir för och inte kan lyssna in vad jag vill och behöver.

Jag tänker numera så här när jag börjar få dåligt samvete för att jag inte hör av mig eller följer med på diverse kalas och annat: Det händer ju inget annat för dem än att jag inte kommer, men för min del innebär ett umgänge att jag kanske blir mer utmattad i dagar efteråt. (Som sjuk i utmattningssyndrom)

Högkänsliga blir kanske inte utmattade på det sättet, men de kan bli otroligt trötta av socialt umgänge och många intryck. Jag önskar att förståelsen ska öka kring varför vissa vill gå hem tidigare, inte kan vistas länge i större sällskap eller behöver ta pauser. 

Men det är ju extraverternas värld och de ställer villkoren…

Ps. Har umgåtts en hel del med introverta och lyhörda extraverta på sistone och det är så skönt. Nu sammanfaller ju min hsp och introversion med utmattningssyndromet, men jag hoppas att jag ska kunna vara lika öppen med att jag behöver kortare träffar och vila när jag blir frisk(are). Stella är för övrigt fenomenal på att ladda batterierna. Hon bara går undan och leker för sig själv inom synhåll. Önskar att även jag hade känt till min personlighet när jag var liten. Hade definitivt bidragit till mindre självkritik och bättre självkänsla.

Ps2. Det heter tydligen extravert istället för extrovert.


%d bloggare gillar detta: