Förstå vad som är fel

12 januari, 2018

Att vara mig är att inte riktigt förstå sig själv och hur man fungerar.

När jag hittade autismspektrumtillståndet blev det lite som att hitta en manual. Men nu under utredningen är jag rädd för att de ska säga att jag ändå inte har AST eller att jag har nån annan diagnos som jag inte fått tidigare (jag har en del icke-kroniska diagnoser). För då blir det som att de rycker undan den lilla snuttefilt och manual jag hittat och lämnar mig oviss om mig själv igen.

Det finns även en stor vinst i potten, nämligen att jag får hjälp av psykiatrin om jag visar mig tillhöra deras patientgrupp. Annars åker jag ut i kylan igen.

När jag ser det så här så inser jag varför jag är så otroligt ångestfylld och nervös över hela utredningen.

Det är ju inte så att jag egentligen vill ha en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som hänger med hela livet, men i jämförelse med det jag redan haft i mitt liv – ovisshet och dåligt mående – så är det ändå att föredra eftersom jag vill hitta verktyg till att få ett acceptabelt liv.

Jag har i alla fall lyckats identifiera en grej som stressar mig särskilt mycket. Jag mår oerhört dåligt när jag inte vet vad som kommer att hända. Det blir kaos i huvudet och jag oroar mig mest hela tiden i situationer där jag väntar på besked. Några exempel:

  • När jag väntade på antagningsbeskeden för olika kurser på universitetet (1-2 ggr per år i 3,5 år).
  • När jag försökte bli gravid. Fem månader med Molly och femton med Stella. Mådde piss av att både ”vara och inte vara gravid” samtidigt. (Två veckor i månaden från ägglossning till mens/graviditetstest.)
  • När jag sökte jobb. Jag mådde dåligt hela föräldraledigheten med Molly eftersom jag behövde söka första jobbet efter studierna.
  • Nu under utmattningen eftersom jag inte vet när jag kan börja arbeta och om jag kommer att bli utförsäkrad eller inte.
  • När jag aktivt letade partner i 17-18-årsåldern. Ovissheten i om det skulle bli något var hemsk. (Glad att jag träffade F och att det blev rätt redan från 18 års ålder.)
  • När jag inte visste vad jag ville jobba med och vilken utbildning jag skulle söka till.

Det här kan ju vara jobbigt för de flesta, men jag upplever att andra inte tar lika hårt på det som jag gör.

Min man säger saker som ”det ordnar sig”, ”vi tar det som det kommer” och liknande och det gör honom trygg eftersom han litar till sin egen förmåga, känner tilltro till att livet vill honom väl och att han har många goda erfarenheter sen tidigare.

Jag upplever inget av denna tilltro. För mig är förändringar skräckinjagande och de skapar känslor av kaos och panik. Jag lever i en ständig otrygghet (och inte ens det fasta jobbet jag hade i 6 år visade sig vara tryggt :,-( ), jag har flera svåra upplevelser bakom mig, jag lider av och har lidit av PTSD och har en generell negativ erfarenhet av livet. Och låg tilltro.

Men nu när jag lyckats identifiera denna stora stressfaktor så kan jag även försöka hitta lösningar och verktyg för att bättre hantera förändringar och väntan på besked.

För som jag sa inledningsvis så handlar så mycket om mig om att ens förstå vad problemet är. Jag är ett mysterium.

Annonser

Faran med att inte få vara den man är

25 augusti, 2017

Läser att 70% av de med autismspektrumtillstånd (asperger) har/har haft självmordstankar. Inte konstigt med tanke på att autister ofta känner sig som att de kommer från en annan planet. De har inte naturligt med sig hur man kommunicerar med andra på jorden och måste antingen hårdstudera eller leva med ständiga missförstånd. Oavsett vilket tar umgänge mycket energi.

Depressioner, arbetslöshet, mobbing och ensamhet är vardag för en stor del av de högfungerande autisterna. De två vägar som finns brukar vara att anpassa sig till det neurotypiska samhället (och bli trött och kanske utmattad) eller stå ut med att vara utanför och inte bli respekterad för den du är. Inte konstigt att många med autistspektrumtillstånd har självmordstankar.

En annan stor grupp i samhället som kämpar med att få vara som de är är transpersoner. Hela 40% har försökt ta sitt liv. Inte för att de är trans utan för hur omgivningen reagerar på att de vill vara och se ut som den de är (dvs. inte som det felaktiga kön de blev tilldelade vid födseln).

När det gäller icke-binära är läget så illa att många cispersoner* inte ens kan acceptera att icke-binära existerar. Att gång på gång få höra ”det finns bara två kön” är att inte ens få finnas. Vem är man då?

* = inte trans

Könsdysfori, dvs att inte se ut som och bli identifierad som det kön man egentligen har, orsakar mycket lidande och ångest, depressioner och självmordstankar är mycket vanliga.

Könsdysforin går oftast över först när transpersonen blir identifierad som den person hen är (dvs inte tilldelat kön vid födseln), vilket brukar hänga samman med könskorrigerande behandling, t.ex med hjälp av hormoner.

Visste ni föresten att autism och könsdysfori/trans ofta samvarierar? Cis-kvinnor med autism brukar dessutom ofta ha problem med sin identitet eftersom de generellt inte pysslar med sitt utseende så som kvinnor förväntas göra. Är autistkvinnor äkta kvinnor om de inte vill sminka/raka/grooma/frisera sig? (Ja, så klart!)

Jag läser att bland unga samer och renskötare har hälften av tjejerna självmordstankar och en tredjedel av de unga samerna har haft planer på att ta sitt liv. Detta för att många samer blir diskriminerade och bemöts med fördomar samtidigt som det finns en stor oro för hur deras framtid ser ut om tio år. (Aftonbladet)

Det finns många andra grupper med osynliga eller synliga funktionsnedsättningar och/eller normavvikelser som mår mycket dåligt i detta samhälle där alla ska vara och fungera likadant.

Okunskapen och fördomarna är ofta stora och inte alla orkar kämpa för rätten att få vara den man är samtidigt som man mår så dåligt.

Det man som utomstående kan göra är att vara en bra allierad och hjälpa till att sprida kunskap och information – gärna genom att lyfta marginaliserade personers texter och budskap. (Var inte en viss arg man med swishkonto som säger sig kämpa för kvinnors rättigheter samtidigt som han gör rejäla övertramp.)

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för svenskar under fyrtio år och varje dag tar i genomsnitt tre svenskar sitt liv. Detta samtidigt som det är långa köer till neuropsykiatriska resp. könsutredningar hos BUP och vuxenpsykiatrin (samtidigt som psykologerna bränner ut sig av stressen på arbetsplatserna) och det känns som en lottovinst att få hjälp från öppenpsykiatrin.

Medicin kanske kanske kan döva den värsta ångesten och dra av den depressiva slöjan, men att inte accepteras fullt ut som den man är kräver oftast mer hjälp än så.


%d bloggare gillar detta: