Kortisolproduktionen

11 december, 2014

Läste i Bränn inte ut dig-boken att kortisolproduktionen ballar ur vid stress och utmattning. Normalt sett är produktionen hög på morgonen för att vi ska komma upp och igång. På kvällen sänks nivån för att gå ner på minimum under natten när vi ska sova. Sedan skjuter den i höjden igen på morgonen och så fortsätter det så.

För mig och många andra med stressproblem så är kortisolproduktionen hög hela tiden. Det ger mina relativt pigga kvällar, att jag somnar 1-2 timmar senare på kvällen nu än tidigare (trots lång nedvarvning) och att jag är jättejättejättetrött på förmiddagarna eftersom det inte blir någon höjning av kortisolproduktionen då. Min kropp skulle behöva en tydlig skillnad mellan natt och förmiddag för att orka upp. Jag sover mig igenom hela förmiddagarna och piggnar inte riktigt till förrän vid 17-18-tiden. Mycket irriterande. 

Från boken:

Kortisol stärker minnesfunktionen och påverkar ämnesomsättning och vätskebalans. Hög kortisolhalt under längre tid hindrar olika organ från att återhämta sig och repareras. Kortisolet ska vara högre på morgonen och lägre på kvällen när vi varvar ner. Olust och frustration ökar kortisolhalten. Vid långvarig stress planar kortisolkurvan ut. Den sjunker inte tillräckligt på natten. Vi kan inte sova och kortisolhalten stiger inte som den ska under dagen, vilket gör oss trötta. Till slut blir det som att trycka på i gaspedalen på bilen och ingenting händer: Vi har ingen energi kvar.

För högt påslag av kortisol leder på sikt bland annat till smärta, nedsatt immunförsvar och därmed högre infektionskänslighet, höga blodfetter och fetma. (Bränn inte ut dig av Barbro Bronsberg och Nina Vestlund)

Så det kan ju förklara mycket av varför jag är så trött och pigg på fel tillfällen.

Om jag varit barnlös hade jag ju kunnat anpassa mig och vara uppe på kvällen/natten och sen gå upp 12 varje dag. Men jag behöver ju följa barnens schema någorlunda och måste väcka mig 6.40 för att göra i ordning barnen för skola/förskola. Varannan dag ska jag lämna dem och då promenerar jag i cirka 40 minuter. Det är inte lika roligt nu när jag sovit max 6-6,5 timme istället för cirka 7-7,5 timmar som fram tills för några veckor sedan.

Många stressjuka ligger dessutom vakna på natten och det gjorde jag i våras. Mycket irriterande och stressande i sig. Dessutom funkar det dåligt med avslappningsövningar för mig i det läget. Det är värst är när jag känner hur sömnen drar i mig men att jag ändå inte kan somna.

Något en kan göra är att sluta dricka koffeinhaltiga drycker (har slutat med svart te!) och sen gäller det ju att stressa ner. (Tyvärr självmedicinerar jag med sötsaker när jag verkligen behöver lite energi som när jag städar. Det ger en snabb kick som kan räcka för att få röjt lite. (Och dåligt samvete för tänderna och fysiken.))

Båda mina systrar har problem med stress och sömnbrist, undrar om det påverkas av gener eller uppväxt eller om det bara är alltför vanligt i vårt samhälle?


Min sjukkurva

7 december, 2014

Jag känner en vag förhoppning om att den akuta fasen är över. Idag har jag faktiskt varit upprätt sedan tio – det är 4,5 timmar. Sov rätt bra i natt och det spelar givetvis in, men jag känner inte samma tyngdkänsla i bröstet. Jag är helt klart sliten och utmattad, men inte exakt lika tung i kroppen som jag brukar vara. Håller tummarna nu.

Jag inser ju att jag är sämre än jag varit tidigare under det senaste året och förhoppningen om att kunna gå och jobba några dagar innan jul har släckts. Inte heller tror jag att jag kommer att kunna gå upp till 56% efter nyår som sjukintyget säger, men jag får känna efter då och se om det går att jobba deltid eller om jag ska vila lite till.

Första 6-7 dagarna efter kraschen så sov jag 3 timmar extra per dag och låg vaken i sängen cirka 2-4 timmar till. Då orkade jag knappt lyfta en bok. Men nu har jag hållit mig ganska vaken några dagar så det känns bra. Inte för att jag tvingat mig själv och stressat upp mig själv, jag har snarare tagit det otroligt lugnt och inte stressat alls. Och kroppen svarar på det.

Det känns så konstigt, jag har varit hemma varenda dag (utom hämta-lämna på förskolan/skolan) i elva dagar utom förra söndagen då jag träffade en kompis i stan och i fredags när jag äntligen lyckades ta mig till biblioteket för att leta böcker i en timme.

Men nu i veckan blir det lite annat också, Mollys dansföreställning i en kyrka på måndag kväll, psykologbesök och hämta-datorn-på-jobbet på onsdag (åka till stan!), lussefirande och mini-julbord på kooperativa förskolan på torsdag eftermiddag och eventuellt pepparkaksbak och firande av Fs födelsedag nästa söndag hemma hos svärmormor (vi får se om jag orkar). Men alla dessa grejer är 1-3 timmar vardera (utom pepparkaksbaket men jag kan ju åka dit och hem när jag vill), så jag tror att jag klarar det. Vi får se vad kroppen säger.

Har åkt på en förkylning nu med snuva, ont i bihålorna under näsan (känns som tandvärk!) och hela grejen, men äh, det är ju övergående. Har haft lite halsbränna vissa dagar, men det är klart mindre än vanligt så jag känner mig ändå positiv.

Så här ritar jag utvecklingen. Det känns som att det började relativt bra men att jag nu börjat om från början. Inte så kul…

utmattning

 

Men det ska ju vara vanligt med återfall.

Jag känner mig själv och min kropp mycket bättre nu i varje fall, så förhoppningsvis kan det bidra till en bättre kurva framöver.

Mitt stora mål i livet just nu är att få resa iväg till Teneriffa i slutet av januari. Då ska jag orka med att stå på benen större delen av dagen och kräva max nån timmes sömn på dagen eller sovmorgon. Vet inte alls om det är rimligt, men vi får se. Eventuellt får vi flytta fram resan.

Men jag har i alla fall något att anstränga mig för. Varje gång jag råkar börjar stressa så ska jag tänka på Teneriffa och skärpa mig. Att komma i tid/vara effektiv är helt enkelt inte värt det. Särskilt inte nu när jag egentligen inte har så många saker att stressa till/från eftersom jag inte ens jobbar. Jag har ju tid.

Jag borde även börja med lite KBT hemma där jag tränar mer på stå ut med det som är så ångestframkallande (så att ångesten så småningom går ner). Är inte superpepp på detta som ni förstår, men jag får väl skaffa mig en ”partner” som tvingar mig och som jag ska stämma av med. Det brukar funka bäst för mig.

Teneriffa, Teneriffa, Teneriffa…fokus fokus…

Nu har jag lagt in följande bild som bakgrundsbild på datorn. Det får bli en motivationsbild!

TFSCPX11118_2_30 (1)

PS. Både min kusin (som jag mest känner via Facebook numera) och Mollys kompis som sov över här i natt har/ska åka till exakt samma resort/ort som vi ska till (kusinen är där nu och kompisen ska dit nästa vecka). Kul! 🙂


Heltidssjukskriven

3 december, 2014

Nu har jag varit sjukskriven på heltid i en vecka. Jag kraschade förra onsdagen och har nu varit hemma varje dag utom i söndags då jag var på stan en stund med min kompis.

Jag hade först tänkt gå tillbaka till jobbet imorgon, men jag har insett att det inte kommer att fungera. Bara tanken på att sätta mig på en spårvagn och sedan sitta/stå i flera timmar på raken känns helt overklig. Så jag har fått en sjukskrivning på 100% december ut. Dock vill jag gärna gå tillbaka och jobba 7,5-15h per vecka så fort jag orkar. Men eftersom det är lättare att gå upp i tid (anmäla på Försäkringskassans webb) än att gå ner i tid (be läkare skriva intyg) så börjar jag från 0% och går uppåt. Jag har bara 2,5 veckor kvar på jobbet innan julledigheten, men om jag mår bättre innan dess så tänkte jag gå och jobba några timmar bara för att se hur det funkar. Men inte denna vecka.

Från januari har läkaren givit mig 25% sjukskrivning (på min 75% normaltid) så då måste jag gå tillbaka till att jobba 22,5h per vecka. Jag vet inte hur det kommer att fungera när jag eventuellt varit heltidssjukskriven så länge (en månad, möjligen minus några dagar), men om det inte skulle funka så kan jag besöka läkaren igen för att få ett nytt sjukintyg (jag har inte varit och pratat med henne sedan i somras eftersom vi sköter alla sjukskrivningar via mina vårdkontakter på nätet och telefon numera).

Jaja. Det blir som det blir. Jag hatar när allt är sådär osäkert. Jag vill veta. Men under detta året har jag lärt mig att jag inget kan ta för givet. När det gäller utmattningssyndromet så har det gått upp och ner med några månaders mellanrum.

Så nu ska jag fokusera på några simpla saker som att vila, sova, inte stressa, äta, göra avslappningsövningar och röra lite på mig när jag orkar. Jag ska även göra saker som jag tycker om, så jag fortsätter blogga och pyssla med mina Warhammerfigurer (montera, måla). Det är en skön avkoppling. 

Jag är inte så arg/besviken/ledsen längre som jag var de första dagarna. Jag vänjer mig. Det känns skönt att slippa halsbrännan, stresskänslorna, min oroliga mage, illamåendet, yrseln osv. Min kropp har nästan slutat larma helt nu och jag känner en ovanlig harmoni i kroppen(bortsett från utmattningskänslan då – det är den som tvingar mig att vila). Kroppen är ju rätt fiffig – synd att jag har även en motvillig hjärna bara… ;-P


Nya vardagen

2 december, 2014

Städat köket/röja i 20 minuter = måste gå och lägga mig en stund (30 minuter+) efteråt.

Gå uppför trappan = puls som om jag sprungit typ 150m.

Plötsliga ryck av motionslust efter att jag legat/suttit still nästan hela dagen (det är bra att kroppen säger till när jag kan köra på för annars hade jag nog inte vågat gå ut på promenad eller röra på mig eftersom jag normalt sett blir superdupertrött av att röra på mig).

En oförmåga att ta tag i saker som att göra i ordning mat och klä på mig. Att tvätta håret känns som värsta tortyren. Den där tyngdkänslan i bröstet som sitter i större delen av dagen (utmattning) gör att jag helst vill sitta/ligga ner och inte göra något aktivt. De dagar jag inte behöver gå och lämna på förskolan/skolan kan det ta åtskilliga timmar innan jag är påklädd och har ätit frukost.

Sämre aptit och mindre hunger = mat är inte lika gott som tidigare och jag är inte sugen på så mycket mat. Äter mer sällan (och ärligt talat behöver jag väl inte äta lika mycket som tidigare när jag är så inaktiv, men ibland blir jag svag p g a att jag glömt äta mellanmål t ex.)

Ingen halsbränna = tredje dagen i rad utan halsbränna! Har tagit Rennie bara innan jag lägger mig, men i övrigt har jag inte känt av det alls. Helt fantastiskt med tanke på det senaste halvårets dagligen återkommande halsbränna.

Sover minst tre timmar om dagen (tidigare 1-2h) och måste vila liggande minst 1-2 timmar till. Övrig tid är jag rätt passiv utom när de där motionsrycken kommer (då vågar jag städa lite/gå och hämta på skolan/dansleka lite med barnen).

Ingen stress och bättre humör = ja, nu när jag inte har så många deadlines längre så mår jag så oerhört mycket bättre. Jag har färre kontrolltankar, mindre ångest och har färre konflikter med barnen. Väldigt välbehövligt.


När kroppen slutar larma

1 december, 2014

Jag har inte tagit en enda Rennie idag! Ett mirakel! Jag brukar äta 4-8 av dessa halsbrännesänkande tabletter om dagen men idag har jag alltså inte haft någon halsbränna alls. Wow!

Det känns mindre stressigt i kroppen än på länge så det är ju jättebra. Jag har varit mer utmattad än på flera veckor, men stress- och kortisolnivån har definitivt gått ner.

Hoppas att kroppen börjar repa sig lite. Har vilat i fem dagar nu (varit helt hemma fyra av dessa dagar). Känner mig lugnare och mer harmonisk i kroppen än på länge.

Är dock orolig över hur det ska gå framöver. Jag hoppas kunna jobba lite men vågar inte ta för givet att jag orkar. Får vänta och se när den akuta fasen är över.

Men jag märker ju nu hur skönt det är när kroppen slutar larma. Nu lyssnar jag återigen. Och kroppen svarar direkt. Underbart!

Måtte det gå bra nu (är livrädd för att jag ska ha blivit långvarigt sämre och jag tänker på det hela tiden).


Jaja, det var roligt så länge det varade

28 november, 2014

Fick ett ryck och gjorde om på hobbyhyllan vid bordet där jag hänger min lediga tid numera. Målar- och sygrejerna fick flytta och så kunde jag packa upp Warhammergrejerna som legat i en skokartong på bordet.

image

Sen kom jag till det som jag hade tänkt göra…

image

…men precis när jag plockat fram allt kom den där bekanta tyngdkänslan i bröstet, händerna och hela kroppen (utmattning). Dags att lägga sig igen… (suck) (och jag måste hinna äta något innan jag klappar ihop).

Ps. Har bara varit vaken två timmar och jag har tagit det extremt lugnt, men kroppen är överbelastad just nu. 😦

Ps. Men det får stå kvar till ett annat tillfälle. Är glad att jag äntligen har en plats för mina hobbys iaf.


Krasch bom bang

27 november, 2014

Nu har jag kraschat igen.

När jag inte orkade köra barnvagnen ända fram till förskolan på morgonen trots att jag tog den lättare vägen dit, då kändes det som att det var nog. Stella fick gå ur och när jag lämnat henne så gick jag hem igen. Det är inte bra när jag är så utmattad redan innan 8.00 på morgonen, det var jag inte ens när det var som värst i våras. (detta har dessutom hänt mig flera gånger de senaste veckorna)

Kroppen har givit mig nya symptom som jag inte riktigt känner igen. Jag har fått stråk av kraftigt illamående som går över på en minut, magen och tarmarna har kajkat ur och refluxen har nått oanade nivåer och gör mig kraftigt allmänpåverkad vissa dagar.

Samtidigt har min hjärna gjort sitt bästa för att låtsas som ingenting. Det har känts lite skönt att vara så effektiv och orka hålla igång. Att jag varit stressad på jobbet har känts rätt eftersom jag ”gör något viktigt”. När chefen frågar hur jag mår så har jag inte riktigt kunnat svara. 

Den senaste veckan har yrseln kommit tillbaka, jag har blivit utmattad vid otippade tillfällen på dygnet och jag har haft svårt att somna på kvällen trots att jag varit jättetrött. Mina kontrollbeteenden har blivit ännu starkare och jag har funnit att jag blivit ”städmanisk” som jag blev väldigt ofta fram tills för några månader sedan.

Att jag sedan har två barn i urjobbiga utvecklingsperioder gör ju inte situationen bättre. Den ena ”kan själv”, vill bestämma allt och får vansinnesutbrott medan den andra får fasansfulla tonårsaktiga utbrott och kallar mig hemska saker samtidigt som hon slår mig och vräker runt saker i hemmet för att förstöra. Det är inte lätt att vara mamma till dessa barn nu sedan några månader tillbaka. (Jag skrev häromdagen att Molly verkar vara ur sin 6-7-årsutvecklingsfas, men det var bara en tillfällig paus tydligen.)

Så idag har jag sjukskrivit mig hela dagen. En karensdag. Det händer inte ofta. De senaste tre gångerna jag minns var när jag var magsjuk. Jag får sällan feber och bangar inte jobbet för förkylningar, så det är i princip magsjukor som hindrar mig från att jobba. Inte ens när jag var som sämst i utmattningssyndromet så sket jag i att jobba en hel dag, jag har alltid jobbat deltid i sådana fall.

Men jag vill inte bli ännu sämre, så nu gör jag ett försök med att vara heltidssjukskriven några dagar för att komma ner i tempo. Jag vill få bort känslan av tidspress och att jag är jagad. Jag vill inte behöva skynda mig för att ”hinna sova” mina två timmar per dag. Under oktober månad gick det jättebra att jobba 56%, men efter höstlovet har det gått allt sämre. Jag har höjt mina krav, ändrat mina mål om vad jag klarar av och bitit av lite för mycket helt enkelt. Så nu är det slut med det.

Jag hoppas att jag inte blir ännu sämre så att vi inte kan resa till Teneriffa i slutet av januari. Det får bli min extra motivation till att ta bra hand om mig. (Men vi har tvärt emot vad vi brukar göra beställt extra avbeställningsskydd för att kunna boka av/om hela resan om det behövs).

Till på köpet har jag huvudvärk idag och om några timmar kommer barnen och Fredrik hem. Ikväll ska han träffa en vän så jag ska vara ensam hemma med barnen. Hoppas att de skärper sig.

Jag har bestämt mig för att ta paus från Facebook några dagar samt undvika andra sociala medier så gott det går. Jag känner mig överstimulerad. Jag har vänt på familjekalendern och att-göra-veckotavlan i köket för annars går jag bara och läser där hela tiden. Borde även ta bort min kalenderwidget på mobilen, för jag kan inte låta bli att läsa och förfasas över allt som kommer att hända i december (där kommer jag dock behöva kapa bort en hel del).

Det värsta är att jag alltid blir så ledsen när jag blir sämre och måste gå ner i tid. Denna gång är jag mer arg och det på mig själv. Varför har jag inte bromsat tidigare? Men samtidigt så ingår det i sjukdomsbilden att blunda. Så jag ska inte anklaga mig själv. Jag bromsade nu och jag får vara nöjd med det. Om det inte blir bättre med heltidssjukskrivning några dagar så får jag väl gå ner till 37,5% arbetstid igen. Jag försökte ju jobba 56% i två månader och uppenbarligen fungerade det inte efter en månad.

Dumma, dumma, dumma…


%d bloggare gillar detta: