Äntligen hösttermin

13 augusti, 2018

Okej, men idag är väl den sista dagen på sommarlovet då eftersom F beslöt sig för att pussla ihop en vecka till åt Stella (Molly skulle varit ledig ändå). (Fritids denna vecka, skolstart om en vecka.) Stella har lekt med kompisar tre dagar, F har jobbat hemifrån/varit ledig några halvdagar och farmor tog dem en dag.

Och jag är på botten energimässigt. Inte konstigt alls efter dessa veckor. Orkar inte ens ta en promenad och orkar knappt gå i trapporna. Sover på dagarna, sover ibland på nätterna…

Men jag försöker ta det med ro, det är inget mysko med detta, min energi räcker helt enkelt inte till att vara hemma med familjen så här två veckor på raken.

Jag behöver mycket egentid då jag inte behöver vara social och jag fixar inte att vara jour och behöva reda upp konflikter och serva barn. En helg är tillräckligt för att jag ska bli trött. Jag behöver ensamma vardagar för att orka någorlunda.

Men nu är det ju bara ett höstlov innan julafton så det känns bra (i detta avseende). Våren är full av avvikande grejer och långhelger som stressar mig.

Hela familjen var för övrigt hemma lördag-söndag eftersom Fredrik, trallallala, blev sjuk igen (ej feber men muskelvärk och hosta). Så det har blivit mycket tv-spel och kojor och innelek i helgen… Orkade ta ut dem en halvtimme idag för sparkcykling men har ju som sagt knappt orkat röra mig den senaste veckan. (Fredrik ska kolla upp sitt taskiga immunförsvar hos läkaren.)

Många letar ju anledningar till sin energibrist och kollar vitaminbrister, binjureutmattning osv. men jag känner att jag har bra koll på varför jag är så trött. Det är nästan konstigt att jag inte är tröttare…

Jag har en funktionsnedsättning (autism), jag har barn, jag har en utbrändhet i botten som beror på en stresskollaps (som jag inte kunnat återhämta mig från), jag har flera ångestsjukdomar, jag har en tuff bakgrund som gjort mig skör, jag lider av c-ptsd som gör att jag överreagerar på vanliga situationer i vardagen pga dåliga erfarenheter/minnen + spänner kroppen hela tiden och sen finns det en privat faktor som jag ej skriver om i bloggen. Bara några av dessa grejer räcker ju för att bli trött.

Men jag tänker att jag inte är kroniskt sjuk (som för resten av livet). Det går att bli bra.

Jag har bra stöd från arbetsterapeuten, min familj, släkt och vänner. Folk förstår mig bättre nu iom min nya diagnos (autism) och jag förstår hur jag behöver leva för att må bra. Barnen blir äldre och mer självgående.

Jag har inte varit depressiv på nåt halvår och har kunnat minska ner ena medicinen från 40/60 till 10/20 (större dosen andra halvan av menscykeln mot pmdd) och har precis börjat trappa ner den andra medicinen. Kommer gå mycket långsamt till väga (minskar med 1/6 en gång i månaden typ).

Har inte för avsikt att sluta helt bara för att, men vill testa om det går och vill minska lite på biverkningarna. Ökar igen vid behov.

Sen har jag faktiskt mindre ångest nu sen jag fick min diagnos. Livet känns lite bättre helt enkelt. Skulle inte vilja påstå att jag är lycklig eftersom jag lever i ett jäkla fängelse av utmattning, men det är inte becksvart. Det finns ganska mycket hopp.

Och jag har kunnat bearbeta jättemycket av mina problem, tankar och inre bilder via konsten på Pebbel Art. Det är som att gå hos psykolog typ. Och konstprojekter ger mig glädje och mening. Har också fått många nya internetvänner på Instagram genom projektet.


Så bara barnen kommer tillbaka till skolan igen så att rutinerna kan bli normala så har jag chansen att repa mig igen. Det ska bli skönt.

Annonser

Läget i utmattningen

21 juni, 2018

Idag var jag hos arbetsterapeuten igen och fick ett väldigt tydligt besked när det gäller när jag bör börja arbetsträna igen.

Hon sa att jag under dessa 4,5 år legat precis i början av ”botten” på kurvan på bilden. Jag har pga att jag inte fått diagnosen autismspektrumtillstånd förrän nu inte kunnat påbörja den fas som kallas ”omhändertagande” förrän nu.

Alltså den fas där man ligger utmattad i sängen, stryker alla måsten och sen sakta börjar ta hand om sig själv med mat, sömn, motion och aktiviteter som man mår bra av.

Jag har alltså varit hemma helt eller delvis i över 4,5 år och har inte börjat än!

Men det är ju det jag känt hela tiden. Jag har bara överlevt dessa år. Kämpat med vardagen, känt mig pressad av allt som alla vill att jag ska göra osv. Jag har inte kunnat ta hand om mig själv eftersom jag inte fått tillåtelse till det. (Jag har typ ”varit kvar på jobbet på deltid” i jämförelse med de som blivit utmattade av jobbet.)

Inte konstigt att jag har traumatiska men efter dessa år. (C-ptsd).

Så det blir inte prat om arbetsträning förrän jag återhämtat mig och legat på samma trappsteg/platå ett bra tag. Vardagen måste flyta på, det måste finnas marginaler. Annars kommer jag garanterat krascha igen.

Min arbetsterapeut jobbar bara med andra utmattade varav många har npf-diagnoser (adhd, autism m.m.). Hon har stor erfarenhet av hur det brukar gå till så hon sänkte mina förväntningar rejält idag. Tur det!

Okej att jag gärna vill jobba och få ett vanligt liv, men jag måste vara realistisk.

Hon sa att läkare gärna vill prata arbetsträning så fort man visar på förbättringar, men jag ska vara mycket tydlig vid nästa läkarbesök. (Sen blir ju läkarna ständigt pressade av Försäkringskassan, så jag förstår ju att de gärna vill få med det på intyget för att det ska se ut som att man strävar framåt.)

Det var glädjande att höra att hon verkligen tror att jag kommer att kunna börja jobba igen. Skönt med en som sett andra med liknande erfarenheter klara sig bra.

Så nu ska jag se till att fortsätta sätta gränser, fortsätta tacka nej till allt som inte är mycket prioriterat från min sida och fokusera på sömn-mat-motion och återhämtande uppgifter som att rita och trädgårdsskötsel.

Mycket fungerar bättre på hemmaplan sen sist jag var där (maj). Det går framåt. Familjen planerar och tänker annorlunda och jag med.

En annan sak vi pratade om är att diagnosen blir som en etikett som förklarar mina svårigheter. Folk behöver inte ta min frånvaro personligt. Jag får mer förståelse från omgivningen. Det är lättare att tacka nej och prioritera min återhämtning.

Jag sa att (förra) läkaren hade ifrågasatt varför jag ville göra en utredning. Att han undrat vad jag skulle ha diagnosen till och att jag kan få samma hjälp ändå.

”Men det är ju inte ens sant!” utbrast arbetsterapeuten. T ex får jag inte komma till mottagningen för utmattade i Göteborg om jag inte har en försvårande diagnos vid sidan av.

Jag är glad att jag stod på mig i höstas.

Igår målade jag en tavla som visade sig vara en fortsättning på nedanstående: (dessa tavlor målar jag intuitivt och så får jag tolka motivet efteråt).

Denna föreställer hur jag som vuxen räddar mitt inre osynliga oälskade barn. (Under kriget).

Den nya tavlan visar hur jag försöker rädda samma barn från något svart klibbigt med långa tentakler (tolkar det som den psykiska ohälsan) medan folk runtomkring inte bryr sig. Tänker mig att den visar att jag varit tvungen att rädda mig själv eftersom ingen annan gjorde det. (Som barn eller vuxen.)

Sen har jag ju visst fått massa stöd och hjälp från anhöriga och vården, men känslan är ändå att jag varit tvungen att själv lista ut att jag har autism (med hjälp från vänner med samma diagnos) och att jag inte har blivit sedd och fått rätt hjälp tidigare.

Men då får jag väl rädda mig själv då!

Ps. Roligaste kommentaren fick jag på Instagram. En typ tyckte att det såg ut som att personerna till vänster drejar! ^^ Så himla kul med alla olika tolkningar.


Sängdags igen

11 juni, 2018

Är helt knäckt igen. Det var några veckor sen jag kände av den där känslan och det har varit så fantastiskt att ha så mycket energi att jag t o m orkat träna!

Men när jag tänker på vad som hänt så är det inte konstigt att jag är sängliggande.

I lördags var vi hos vänner jag inte träffat på 2,5 år och det var spänt till en början, men blev bra sen. (Hade oroat mig för att inte orka i flera månader.)

Sen på vägen hem blev jag hundbiten och fick en chock (läs mer i tidigare inlägg). Igår sov jag först mellan ca 01-11.30 och sen mellan ca 13-17.30. Jag måste varit riktigt trött!

På kvällen ringde jag polisen och skrev om hundgrejen på nätet och sen hörde hundägaren av sig. Det var också läskigt pga konflikträdd, men allt gick ju bra och vi är överens om att det var en olycklig grej pga synskadad hund, dålig uppmärksamhet, trång gångväg osv. (Ska ta tillbaka anmälan.)

Allt blev jätterörigt vid läggdags, familjen kom hem sent efter en lång utflyktsdag och vi skulle dessutom röja inför städhjälpen som kom idag. Sen hittade jag till på köpet en skalbagge som såg ut som en kackerlacka i trappan. Men det visade sig vara en skinnbagge. Phu!

Men lite för mycket kaos och ångest på samma gång. Jag förstår varför jag var så spänd i natt och är så trött idag.

Tur att några lugna vardagar väntar.

Denna vecka är det näst sista helgen i juni och då kommer pappa och A hit från Norrland några dagar. På torsdag är det skolavslutning och på fredag studiedag och då får jag hjälp med barnen av pappa och A. Skönt! På lördagen ska de på utflykt (så att jag kan vila) och på kvällen ska vi på 30-årsfest för mitt yngsta syskon. (Den vill jag prioritera, men åker ev hem tidigare).

Men söndagen blir vila för mig och säkert de efterföljande dagarna med.

Sista helgen blir arbetsterapeuten på torsdagen och midsommar på fredagen. Vi ska ev vara i svärfars hus i år och ha spelkväll med svärsyskonen. (Annars hos oss som vanligt). Midsommar är en rolig högtid tycker jag, men dagen tenderar att bli väl lång och med lite för mycket folk (för många samtal samtidigt/brus). Men jag får försöka gå undan och vila och skippa matlagning om jag kan (dränerande).

Sen är äntligen uppbokade juni slut. (Efter 118 matsäckar, skolavslutningar, kvällsaktiviteter, sommarbjudningar, födelsedagskalas osv. osv.) (Och då är jag knappt med på nåt ändå, men bara grejen att familjen åker iväg och att det blir kaos med rutinerna och hushållet är jobbigt.)

Sen är det årets bästa månad: juli med avbrott i vardagen, resor, lantliv och förhoppningsvis mer energi.

I augusti är det en del kalas, men i år är det iaf ingen inskolning eftersom barnen börjar femman och ettan. September brukar vara lugn.

Så snart är det tre månaders vila innan nästa hetsiga kalasperiod: oktober. (Då våra barn fyller år och ska ha en massa kalas…)


Tröttsamt, dränerande, ångestfyllt, frusterande

9 november, 2017

Den här veckan har varit så jobbig ur ett autistiskt, utbrändhets/dränerande-, oro/ångest- och föräldraperspektiv.

I söndags var jag stressad och pressad och overrajdade eftersom vi behövde få undanröjt inför städhjälpen på måndag. Det var alldeles för mycket att göra och jag var trött. (Men att jag pekar ut att jag overrajdade är bra, gör det inte 5-6 ggr/v längre.)

I måndags var jag extra utmattad, stressad, pressad och extra förkyld och mådde inte bra. Kunde inte sova andra halvan av natten förrän vid 11 pga städhjälpen.

I tisdags var jag hos läkaren på morgonen och Molly fick ont i magen och jag oroade mig massor för att hon skulle bli jättedålig. Det blev inget med skolstarten och jag var besviken och ledsen. Sov andra halvan alldeles för sent på dagen.

I onsdags var det tandläkaren med Stella och massa tjorv med tider och barnvakter och avlösning och jag var jättesliten och sov inte andra halvan förrän efter 15!

Idag lämnade jag äntligen Molly på skolan men var tvungen att gå dit två ggr pga det. Molly var där mellan 11-15 och nu efteråt fick hon extra ont i benen och när hon nyss tog sig uppför trapporna så fick hon ett blodtrycksfall… Sen åkte de till svågerns kalas på kvällen.

Nu ska jag vila men jag känner mig mest bitter över denna vecka. Hela helgen är full av aktiviteter för alla och det är en massa hämta-lämna, passa tider och barnvakter. F ska jobba hela söndag em och in på natten.

Min autism slår bakut.

Jag är lite piggare nu än för några månader sen, annars hade jag aldrig orkat.

Men det är jobbigt att Mollys sjukdom blivit mitt ansvar och att det blir som att jag är besvärlig och kravfylld när jag behöver avlastning. Men jag är ju också sjuk. Vänder mig ut och in för att få ihop vardagslivet i familjen.

Fredrik tackar nej till mängder med grejer med jobbet och kunder och måste jämka och pussla med barnvakter för att få ihop det. Vi har tur som har släkt och vänner i stan. Annars hade det aldrig gått!

När det bara var jag som var sjuk så fick vi ändå ihop det på något vis med helfabrikat, barnvakter och ständiga overrides (kunde ju inte återhämta mig ordentligt på nästan fyra år!), men nu när även Molly är sjuk (och jag lite piggare) så är livet ett undantag med dag-till-dag-nödlösningar och brandsläckning. (Mardröm för autister.)

Och mitt i alltihop ska vi försöka uppmärksamma vår yngsta dotter som är vrålavundsjuk på all uppmärksamhet Molly får samt har kompisbekymmer i skolan.

Ni förstår att ingen av oss mår särskilt bra. Tror nästan Molly mår bäst ändå. Hon som har stora sår på fötterna och värk i benen och knappt kan gå, mår liksom bäst! Hur sjukt är inte det?

Men jag har en handlingsplan.

  1. Bryta ihop (nu när de andra inte är hemma).
  2. Komma igen och ta nya tag.

Och det jag behöver göra är att lösa all logistik så bra som möjligt och prioritera vila/specialintressen. Det är det jag inte hunnit göra denna vecka och då faller allt.

Mer långsiktigt ska jag ställa om min dygnsrytm och försöka få till en bättre sömn så att jag slutar sova i två pass mellan ca 01-06 och 09.30-12.30. Det är inte hållbart.

Så jag ska lägga mig tidigare och sluta titta på klockan på natten. Försöka stressa mindre så att jag kan somna om på morgonen. Idag gick det.

Sen hoppas jag att Molly snart klarar heldagar i skolan så att jag slipper hämta två ggr (så tungt med rullstolen i uppförsbackarna!) eller få hem Stella så tidigt att jag ej hinner vila.

Och så hoppas jag att det snart blir lugnare på Fs jobb. Det har varit ovanligt många viktiga möten, kvällsmöten och sent nattjobbande de senaste veckorna. (Och en del vabbande som så klart bidrar till stressen.)

Bli frisk Molly!

Ps. Idag är det föresten 16 år sen jag och F träffades (och svågern föddes) och på lördag är det 16 år sen vi blev ihop. (Men vi är urdåliga på att fira saker.)


Sängdag nr 6

19 augusti, 2017

*skrivet på lördagen*

Sjätte dagen i sängen idag efter förra veckan då vi hade aktiviteter varje dag. Jag kände mig extra pigg då, men inser ju att det blev för mycket.

Men jag försöker känna acceptans och inte deppa ihop. Passar på att spela Simon’s cat, se om Skam på mobilen, surfa och göra tråkig nätshopping. Typ sånt jag klarar när jag ligger på mage på madrass/i sängen.

Men det går över det med. Jag vet ju det efter alla dessa år. I november är det fyra år sen jag bromsade framför väggen och tre år sen jag blev heltidssjukskriven.

Jag försökte ju arbetsträna 7,5h i veckan okt-mars, men det funkade inte eftersom jag inte slipper ifrån mina stressorer. Det är inte jobbet som gjort mig sjuk och därför blir jag inte frisk av att vila från jobbet.

På onsdag har jag samtal med läkaren. Hoppas få gå vidare med några nya förslag jag har som kommer att hjälpa.

Annars så har jag fixat rabattkanten till en av rabatterna i trädgården. Har rensat ogräs, flyttat växter och grävt fram stenarna som utgör kanten. Jobbar med detta nån halvtimme-timme per dag. Lagom projekt för mig nu när jag i stort sett är sängliggande hela dagarna.

Nä, men nu är klockan halv fyra. Kanske dags för lunch? ^^ (Gick upp tolv idag efter tretton timmar i sängen… (blev väckt i morse)).


När det känns bra

25 augusti, 2016

Kommer på mig själv med att trivas ganska bra med livet. Allt rullar på (till skillnad från de senaste 1,5 årens kaos), familjen är harmonisk (låg-affektivt bemötande + nya rutiner/överenskommelser for the win!) och mitt humör är neutralt till glatt nästan varje dag. (Vilket också bidrar till familjens välmående.)

Jag inser nu hur arg, ledsen och irriterad jag var tidigare. Hur jag tappade tålamodet hela tiden och hur ledsna familjemedlemmarna blev. Hur bitter och deppig jag var. (Men vem skulle inte bli ovanstående av en utmattning?) 

Jag börjar sakteliga få mitt liv tillbaka. Jag kan träffa vänner utan att bli hjärntrött och behöva vila fyra dagar efteråt, jag kan följa med på kortare utflykter om jag tar det lugnt dagarna efteråt och jag har kanske 30% av min energi de bra dagarna. I 1,5 år levde jag med 5-15% energi och det är otroligt påfrestande i alla situationer.

Igår låg jag som vanligt och kramade på Stella när jag skulle somna. Tänkte att det här är det bästa och att jag ska minnas detta för resten av livet. 

Ligger nu här i hängmattan en ganska oblåsig dag, det är ingen sol, men det är varmt och jag har det bra. Kan njuta av det lilla nu. 

Jag skulle vilja påstå att de omedelbara skadorna i min hjärna har läkt (symptom som hjärnstress, dåligt minne, hittat inte orden, känner mig korkad, kan inte planera, ljudkänslig, kort tålamod osv.). Men kroppen minns och minsta stress- eller adrenalinpåslag kastar mig tillbaka. 

Så jag ska fortsätta vara noggrann med vad jag utsätter mig för. Minska på yttre press i den mån det går och sedan försöka hantera mina känslor/reaktioner på resten.


%d bloggare gillar detta: