Tillfreds

2 oktober, 2018

Igår fick jag en ovanlig känsla av lycka och att vara tillfreds med livet. Vi gjorde inget särskilt. Jag följde med barnen ut när de sparkcyklade och cyklade på gatan (dagliga motionen), jag gjorde ugnspannkaka som blev god, jag förhörde Molly på biologiprovet och rättstavningsläxan. Fredrik och Stella körde läsläxa i rummet bredvid.

Men jag tänker att det var några timmar med avsaknad av oro och ångest. Jag fungerade energimässigt och kände inget obehag i kroppen. Jag visste att jag nu har tre månaders sjukskrivning framför mig och ett förrehabiliteringsprojekt nån gång nästa år.

The little things… (eller stora då om man tänker att jag nu har sjukpenning några månader till och fick gehör för vad jag sa på mötet).

Annonser

Traumaterapi del 1

13 september, 2018

Jag förstår mer och mer hur allt hänger ihop. Hur mina trauman hindrar mig från att tillfriskna.

I tisdags gjorde jag en traumaterapisession hemma som handlade om att måla ut mina känslor kring överfallet 2002 samt att slå på en kudde och gråta massvis.

Detta för att få utlopp för de känslor som gömts i mitt inre dessa 16 år samt för att få göra motstånd, något jag inte kunde göra under överfallet eftersom jag dels blev fasthållen och dels fick en pistol tryckt mot huvudet.

Som jag skrivit flera gånger så får traumaoffer som inte får möjlighet att kanalisera sina stresshormoner via flykt eller kamp ofta större men efteråt.

Jag insåg att det jag främst förlorat är min tilltro till att världen och mänskligheten är god (det visste jag) och min möjlighet att ta kontrollen och göra motstånd. (Det visste jag inte.)

Och just känslan av att inte ha kontroll över mitt liv och min vardag har varit ganska genomgående sen 2002. Jag har känt mig som ett offer för omständigheterna och det med rätta.

För vem skulle trippa igenom: föräldrars skilsmässa, en pappa som flyttar 120 mil norrut, tre missfall och 1,5 års försök att få Stella, posttraumatiskt stressyndrom, arbetslöshetsstress och slutligen nästan fem år med utmattningssyndrom och en situation där jag har små möjligheter att justera vardagen för att kunna bli frisk?

Ovanpå detta olika ångesttillstånd, depressioner, oändliga psykolog/läkarsamtal, en tuff graviditet (och en vanlig), en tröttande tid som småbarnsförälder + tvåbarnschock, förlorade mitt jobb, gallstenstiden+operation och slutligen en autismutredning.

Det är sannerligen inte konstigt att jag är så trött. Och att jag känner att livet drabbar mig.

Men. Jag inser att jag kan ta tillbaka kontrollen mentalt. Få ett bättre utgångsläge.

Har just nu en serie inlägg om traumaterapi på Pebbel Art som skildrar processen.

Det är ju lite fult att se sig själv som ett offer, men jag tänker att om man är ett offer så är man ju. Och om man ser sig som ett så finns där nog obearbetade känslor som behöver tas om hand. Tänker på denna målning.

Jag har känt mig blödande alltför länge nu.

Folk frågar mig varför jag aldrig kommer över det och ja, det är ju för att trauman inte bara kan kommas över. Kolk skriver i ”The body keeps the score” att den högra hjärnhalvan uplever traumat som om det händer just nu. Men den vänstra hjärnhalvan förstår inte utan klagar istället på saker i nuet. Man kanske känner ilska eller skam pga traumat och då får den vänstra hjärnhalvan hitta något att skylla på i vardagen, t ex ett stökigt hem eller eviga tandläkarbesök med dottern.

Traumatiserade personer fastnar i sitt trauma och kan inte integrera nya händelser. De organiserar livet som om traumat fortfarande pågick och allt som händer blir smittat. Efter traumat får man nämligen ett nytt nervsystem. Energin går till att trycka undan ett inre kaos. Med det följer ofta t ex fibromyalgi, trötthet, utmattning med mera. 

Såg ni att jag skrev trötthet (fatigue) där? Och att trycka undan ett inre kaos. Vad är det jag har klagat på alla dessa år? Ett inre kaos.

Jag känner att jag är på väg mot ett genombrott. Mer kommer i blogginlägg de närmsta dagarna.


Klarade det utan sammanbrott

25 augusti, 2018

Lyckades proppa in en massa ärenden på bara typ 1,5h idag. Ärenden som är så stressande och pressande för mig som knappt orkar ta mig ur huset pga utmattning. Men det har lättat lite efter de sista lovveckorna.

Idag tog jag t o m med barnen (!). Tyckte att barnen skulle få välja böcker och att F skulle få iaf en liiiten ensam stund hemma.

Vi körde bil (!), jag betalade i p-appen (!), jag förtidsröstade (!) och förklarade för barnen hur det går till (Molly 11 år hade bra koll), vi lånade massa massa böcker på bibban och sen åkte vi till lokala plantskolan (!) och köpte tio perenner till rabatten. Det var 50% på alla perenner. Lyckan! Frågade t o m en anställd (!) om rabatten. Alltså, jag kan ju be om hjälp men brukar tycka att det är obekvämt. Men idag gick det bra av bara farten.

Så många uppstressande situationer (alla utropstecken), men jag fixade det. Ibland finns lite energi till att träna. Oftast inte. Men idag hade jag det. Skönt att få allt det där gjort. (Har behövt ta mig till bibban och plantskolan i flera veckor men inte kunnat pga utmattad.)

Nu måste jag dock vila några dagar för att återhämta mig…


Läkarbesök igen

23 augusti, 2018

Var hos läkaren idag igen för två nya sjukskrivna månader. Allt såg ju så bra ut i maj och början av juni, så läkaren var inställd på arbetsträning om 25%. Men sommaren blev slitsam för mig och nu är jag tillbaka på minimal energi igen. Så vi skjuter på det.

Jag och arbetsterapeuten tänker att jag kommer att behöva ett långt sjok av återhämtning så att jag kan komma in i en positiv spiral och få krafterna tillbaka. Läkaren tänker att det inte behöver ta så lång tid. Men vi får väl se. (Läkarna måste ju vara någon slags länk mellan patient och Försäkringskassan och pusha medan psykologerna håller tillbaka.) Vi ska ses igen i mitten av oktober.

Nu har jag iaf fått två nya sömnmedel att testa (Melatonin och Atarax). Sömnen har ju funkat dåligt under alla dessa år, men nu är jag trött på dessa uppdelade nätter där jag sover 2-4h, är vaken 2-3h och sen sover tills jag fått ihop mina 8-9 timmar. Halva dagen försvinner ju!

Provade återigen Propavan (långtidsverkande) i natt och visst blev jag slö och somnade redan vid kvart över tolv mot ett-två som jag somnat senaste veckan när dygnet förskjutits. Men jag känner mig helt groggy idag. Hatar den känslan. Så det blir ingen mer Propavan. Anledningen till att jag provade igen var att jag fått tipset att ta den 2-3 timmar innan läggdags istället för en halvtimme. Men nä, det hjälpte inte heller (mot groggigheten dagen efter). Låg dessutom vaken en timme i morse så nja…

Imovane funkar bättre dagen efter, men den är korttidsverkande och funkar bara vid insomningsproblem. Och man behöver typ 8h sömn efter man tagit den, så det är inte aktuellt att ta den när man vaknar klockan fem på morgonen…

Men nu blir det alltså Melatonin (dyrt, biverkningsfritt, naturligt hormon men ofta lägre effekt) och Atarax (biverkningar, kan bli dåsig dagen efter, bättre effekt). Får testa några nätter och utvärdera.

Förhoppningen är ju att jag ska komma in i en bättre fas där jag inte blir så uppstressad hela tiden och snabbt somnar om på nätterna. Men när hela dagen blir förstörd av sömnen så är det svårt att få det att funka. Måste börja någonstans.

Och jag vill även kunna ta medicinen vid behov, t ex när jag ska upp och göra något på morgonen. Som det är nu så blir jag så uppstressad av en morgontid att passa att jag ligger vaken bara på grund av det.

Jag fick även tips om muskelträning mot min spända kropp. Läkaren sa att det troligen beror på stress. Och ja, jag är ju ”ständigt redo” som en del av min sjukdom. (Frys/kamp/flykt-systemet).

Jag testade ju muskelträning på kvällen innan läggdags och ett tag fungerade det. Men nu ska jag försöka få till det igen samt jobba ännu mer med avslappningsövningar. Kroppen behöver vänjas om. Det är som att den låst sig. (Och det beror ju även på komplex ptsd där jag hela tiden oroar mig för att saker runt omkring mig ska stjäla min energi.)

Korta pass med tunga övningar rekommenderade läkaren. Det ska vara så att musklerna inte orkar mer, då får de jobba maximalt.


Äntligen hösttermin

13 augusti, 2018

Okej, men idag är väl den sista dagen på sommarlovet då eftersom F beslöt sig för att pussla ihop en vecka till åt Stella (Molly skulle varit ledig ändå). (Fritids denna vecka, skolstart om en vecka.) Stella har lekt med kompisar tre dagar, F har jobbat hemifrån/varit ledig några halvdagar och farmor tog dem en dag.

Och jag är på botten energimässigt. Inte konstigt alls efter dessa veckor. Orkar inte ens ta en promenad och orkar knappt gå i trapporna. Sover på dagarna, sover ibland på nätterna…

Men jag försöker ta det med ro, det är inget mysko med detta, min energi räcker helt enkelt inte till att vara hemma med familjen så här två veckor på raken.

Jag behöver mycket egentid då jag inte behöver vara social och jag fixar inte att vara jour och behöva reda upp konflikter och serva barn. En helg är tillräckligt för att jag ska bli trött. Jag behöver ensamma vardagar för att orka någorlunda.

Men nu är det ju bara ett höstlov innan julafton så det känns bra (i detta avseende). Våren är full av avvikande grejer och långhelger som stressar mig.

Hela familjen var för övrigt hemma lördag-söndag eftersom Fredrik, trallallala, blev sjuk igen (ej feber men muskelvärk och hosta). Så det har blivit mycket tv-spel och kojor och innelek i helgen… Orkade ta ut dem en halvtimme idag för sparkcykling men har ju som sagt knappt orkat röra mig den senaste veckan. (Fredrik ska kolla upp sitt taskiga immunförsvar hos läkaren.)

Många letar ju anledningar till sin energibrist och kollar vitaminbrister, binjureutmattning osv. men jag känner att jag har bra koll på varför jag är så trött. Det är nästan konstigt att jag inte är tröttare…

Jag har en funktionsnedsättning (autism), jag har barn, jag har en utbrändhet i botten som beror på en stresskollaps (som jag inte kunnat återhämta mig från), jag har flera ångestsjukdomar, jag har en tuff bakgrund som gjort mig skör, jag lider av c-ptsd som gör att jag överreagerar på vanliga situationer i vardagen pga dåliga erfarenheter/minnen + spänner kroppen hela tiden och sen finns det en privat faktor som jag ej skriver om i bloggen. Bara några av dessa grejer räcker ju för att bli trött.

Men jag tänker att jag inte är kroniskt sjuk (som för resten av livet). Det går att bli bra.

Jag har bra stöd från arbetsterapeuten, min familj, släkt och vänner. Folk förstår mig bättre nu iom min nya diagnos (autism) och jag förstår hur jag behöver leva för att må bra. Barnen blir äldre och mer självgående.

Jag har inte varit depressiv på nåt halvår och har kunnat minska ner ena medicinen från 40/60 till 10/20 (större dosen andra halvan av menscykeln mot pmdd) och har precis börjat trappa ner den andra medicinen. Kommer gå mycket långsamt till väga (minskar med 1/6 en gång i månaden typ).

Har inte för avsikt att sluta helt bara för att, men vill testa om det går och vill minska lite på biverkningarna. Ökar igen vid behov.

Sen har jag faktiskt mindre ångest nu sen jag fick min diagnos. Livet känns lite bättre helt enkelt. Skulle inte vilja påstå att jag är lycklig eftersom jag lever i ett jäkla fängelse av utmattning, men det är inte becksvart. Det finns ganska mycket hopp.

Och jag har kunnat bearbeta jättemycket av mina problem, tankar och inre bilder via konsten på Pebbel Art. Det är som att gå hos psykolog typ. Och konstprojekter ger mig glädje och mening. Har också fått många nya internetvänner på Instagram genom projektet.


Så bara barnen kommer tillbaka till skolan igen så att rutinerna kan bli normala så har jag chansen att repa mig igen. Det ska bli skönt.


Läget i utmattningen

21 juni, 2018

Idag var jag hos arbetsterapeuten igen och fick ett väldigt tydligt besked när det gäller när jag bör börja arbetsträna igen.

Hon sa att jag under dessa 4,5 år legat precis i början av ”botten” på kurvan på bilden. Jag har pga att jag inte fått diagnosen autismspektrumtillstånd förrän nu inte kunnat påbörja den fas som kallas ”omhändertagande” förrän nu.

Alltså den fas där man ligger utmattad i sängen, stryker alla måsten och sen sakta börjar ta hand om sig själv med mat, sömn, motion och aktiviteter som man mår bra av.

Jag har alltså varit hemma helt eller delvis i över 4,5 år och har inte börjat än!

Men det är ju det jag känt hela tiden. Jag har bara överlevt dessa år. Kämpat med vardagen, känt mig pressad av allt som alla vill att jag ska göra osv. Jag har inte kunnat ta hand om mig själv eftersom jag inte fått tillåtelse till det. (Jag har typ ”varit kvar på jobbet på deltid” i jämförelse med de som blivit utmattade av jobbet.)

Inte konstigt att jag har traumatiska men efter dessa år. (C-ptsd).

Så det blir inte prat om arbetsträning förrän jag återhämtat mig och legat på samma trappsteg/platå ett bra tag. Vardagen måste flyta på, det måste finnas marginaler. Annars kommer jag garanterat krascha igen.

Min arbetsterapeut jobbar bara med andra utmattade varav många har npf-diagnoser (adhd, autism m.m.). Hon har stor erfarenhet av hur det brukar gå till så hon sänkte mina förväntningar rejält idag. Tur det!

Okej att jag gärna vill jobba och få ett vanligt liv, men jag måste vara realistisk.

Hon sa att läkare gärna vill prata arbetsträning så fort man visar på förbättringar, men jag ska vara mycket tydlig vid nästa läkarbesök. (Sen blir ju läkarna ständigt pressade av Försäkringskassan, så jag förstår ju att de gärna vill få med det på intyget för att det ska se ut som att man strävar framåt.)

Det var glädjande att höra att hon verkligen tror att jag kommer att kunna börja jobba igen. Skönt med en som sett andra med liknande erfarenheter klara sig bra.

Så nu ska jag se till att fortsätta sätta gränser, fortsätta tacka nej till allt som inte är mycket prioriterat från min sida och fokusera på sömn-mat-motion och återhämtande uppgifter som att rita och trädgårdsskötsel.

Mycket fungerar bättre på hemmaplan sen sist jag var där (maj). Det går framåt. Familjen planerar och tänker annorlunda och jag med.

En annan sak vi pratade om är att diagnosen blir som en etikett som förklarar mina svårigheter. Folk behöver inte ta min frånvaro personligt. Jag får mer förståelse från omgivningen. Det är lättare att tacka nej och prioritera min återhämtning.

Jag sa att (förra) läkaren hade ifrågasatt varför jag ville göra en utredning. Att han undrat vad jag skulle ha diagnosen till och att jag kan få samma hjälp ändå.

”Men det är ju inte ens sant!” utbrast arbetsterapeuten. T ex får jag inte komma till mottagningen för utmattade i Göteborg om jag inte har en försvårande diagnos vid sidan av.

Jag är glad att jag stod på mig i höstas.

Igår målade jag en tavla som visade sig vara en fortsättning på nedanstående: (dessa tavlor målar jag intuitivt och så får jag tolka motivet efteråt).

Denna föreställer hur jag som vuxen räddar mitt inre osynliga oälskade barn. (Under kriget).

Den nya tavlan visar hur jag försöker rädda samma barn från något svart klibbigt med långa tentakler (tolkar det som den psykiska ohälsan) medan folk runtomkring inte bryr sig. Tänker mig att den visar att jag varit tvungen att rädda mig själv eftersom ingen annan gjorde det. (Som barn eller vuxen.)

Sen har jag ju visst fått massa stöd och hjälp från anhöriga och vården, men känslan är ändå att jag varit tvungen att själv lista ut att jag har autism (med hjälp från vänner med samma diagnos) och att jag inte har blivit sedd och fått rätt hjälp tidigare.

Men då får jag väl rädda mig själv då!

Ps. Roligaste kommentaren fick jag på Instagram. En typ tyckte att det såg ut som att personerna till vänster drejar! ^^ Så himla kul med alla olika tolkningar.


Sängdags igen

11 juni, 2018

Är helt knäckt igen. Det var några veckor sen jag kände av den där känslan och det har varit så fantastiskt att ha så mycket energi att jag t o m orkat träna!

Men när jag tänker på vad som hänt så är det inte konstigt att jag är sängliggande.

I lördags var vi hos vänner jag inte träffat på 2,5 år och det var spänt till en början, men blev bra sen. (Hade oroat mig för att inte orka i flera månader.)

Sen på vägen hem blev jag hundbiten och fick en chock (läs mer i tidigare inlägg). Igår sov jag först mellan ca 01-11.30 och sen mellan ca 13-17.30. Jag måste varit riktigt trött!

På kvällen ringde jag polisen och skrev om hundgrejen på nätet och sen hörde hundägaren av sig. Det var också läskigt pga konflikträdd, men allt gick ju bra och vi är överens om att det var en olycklig grej pga synskadad hund, dålig uppmärksamhet, trång gångväg osv. (Ska ta tillbaka anmälan.)

Allt blev jätterörigt vid läggdags, familjen kom hem sent efter en lång utflyktsdag och vi skulle dessutom röja inför städhjälpen som kom idag. Sen hittade jag till på köpet en skalbagge som såg ut som en kackerlacka i trappan. Men det visade sig vara en skinnbagge. Phu!

Men lite för mycket kaos och ångest på samma gång. Jag förstår varför jag var så spänd i natt och är så trött idag.

Tur att några lugna vardagar väntar.

Denna vecka är det näst sista helgen i juni och då kommer pappa och A hit från Norrland några dagar. På torsdag är det skolavslutning och på fredag studiedag och då får jag hjälp med barnen av pappa och A. Skönt! På lördagen ska de på utflykt (så att jag kan vila) och på kvällen ska vi på 30-årsfest för mitt yngsta syskon. (Den vill jag prioritera, men åker ev hem tidigare).

Men söndagen blir vila för mig och säkert de efterföljande dagarna med.

Sista helgen blir arbetsterapeuten på torsdagen och midsommar på fredagen. Vi ska ev vara i svärfars hus i år och ha spelkväll med svärsyskonen. (Annars hos oss som vanligt). Midsommar är en rolig högtid tycker jag, men dagen tenderar att bli väl lång och med lite för mycket folk (för många samtal samtidigt/brus). Men jag får försöka gå undan och vila och skippa matlagning om jag kan (dränerande).

Sen är äntligen uppbokade juni slut. (Efter 118 matsäckar, skolavslutningar, kvällsaktiviteter, sommarbjudningar, födelsedagskalas osv. osv.) (Och då är jag knappt med på nåt ändå, men bara grejen att familjen åker iväg och att det blir kaos med rutinerna och hushållet är jobbigt.)

Sen är det årets bästa månad: juli med avbrott i vardagen, resor, lantliv och förhoppningsvis mer energi.

I augusti är det en del kalas, men i år är det iaf ingen inskolning eftersom barnen börjar femman och ettan. September brukar vara lugn.

Så snart är det tre månaders vila innan nästa hetsiga kalasperiod: oktober. (Då våra barn fyller år och ska ha en massa kalas…)


%d bloggare gillar detta: