När energin sprakar i kroppen

30 augusti, 2017

När jag blir riktigt pepp på något får jag ofta oanade krafter. Jag påminner om våra ökenmöss som darrande sitter i ens hand och äter solroskärnor med sån frenesi att man tror att det är det sista de ska göra. Det känns som att även mitt hjärta slår 500 slag i minuten och att det är bäst att jag passar på innan jag dör (eller blir däckad i utmattning igen).

Idag har jag äntligen fått sätta igång med att måla trappan. Var ganska trött men fick ändå energi till att måla. Det händer ju normalt sett inte att jag bara får energi sådär.

Men ibland kan jag. T ex om vi ska åka iväg och köpa något jag längtat efter eller ska möblera om ett rum.

Jag blir så nyfiken och pepp att kroppen går på musenergi.

Detta ska inte förväxlas med stress som är en negativ känsla.

Dock tror jag inte att musenergi är positivt i längden så jag försöker ta det lugnt. Ska dela upp detta målarprojekt på många dagar.

Det känns föresten som att gå in i en ljus igloo eller nåt sånt när man går i trappan. Ljuset bländar!

Annonser

Gnagande oro

30 augusti, 2017

För att komma till rätta med allt som stjäl min energi analyserar jag hela tiden mina känslor. När något känns jobbigt att göra så låter jag helst bli om jag kan. Kanske känns det lättare att hänga upp tvätten om några timmar? På så sätt försöker jag hålla min energibalans. Saker är olika jobbiga beroende på hur jag mår. (Så är det ju för alla, men mitt humör/min ork pendlar mer än normalt.)

Jag är också vaksam för oro/ångestkänslor. De stjäl otroligt mycket energi – både mentalt och fysiskt (dålig andning, spänd kropp, m.m.).

Idag har jag haft en sån där grävande obehagskänsla i kroppen hela dagen. Fick till slut fram att det beror på att jag måste skicka in en ny sjukanmälan med rätt datum (som jag är osäker på) och att jag måste be min fd arbetsgivare om min löneuppgift som Försäkringskassan vill ha. Var osäker på hur de ville ha det, men gissar på post. Satte mig till slut med det även om det tog emot i hela kroppen. Hatar sånt där pappersjox och mailade. Dränerande!

Men i grunden är jag rädd för att bli urförsäkrad. Jag är rädd för att något ska bli fel och att jag inte ska få sjukpenning.

Vad ännu värre är (än att ha noll kronor i inkomst) är att man förlorar sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Då får man bara garantibeloppet ifall man skulle bli sjuk igen innan man hunnit börja arbeta. Samma sak om man skulle behöva föräldrapenning.

Så det är inte konstigt att jag är skraj och får ångest.

Ps. Att folk blir utförsäkrade händer varje dag. Känns som att de flesta utmattade jag följer på nätet har blivit det. Tur i oturen att jag mår ännu sämre och har fler diagnoser. (Men jag är rädd ändå.)


Autismspektrumtillstånd och stress

28 augusti, 2017

Jag har läst boken Inte bara Anna som handlar om stress och utbrändhet hos autister (autismspektrumtillstånd/AST/asperger). Boken handlar om hur en specialpedagog hanterar Anna – en utbränd sjukskriven tonåring som tappat all energi och ligger i sängen hela dagarna. ASTn blir en funktionsnedsättning i vardagen och det dränerar henne.

Bland annat tar hon in väldigt många intryck, t ex ljud och ljus. Det blir kaos i hjärnan. Detta är vanligt hos autister. (Och hos hjärntrötta utmattade!) Oftast ligger hon i ett mörkt rum för att hon inte klarar av dagsljus.

Att prata tar mycket energi. Hon blir stressad av tanken på att gå i skolan. Hon orkar bara kommunicera några minuter i taget.

Det är intressant att läsa om hur det kan vara att ha AST (som jag tror att jag har). Hon har dock fler hinder i vardagen än jag.

Specialpedagogen ansats var att minska stressorer och trötthet till varje pris vid samtalen. Hon började besöka Anna på rummet och i början sa hon bara en mening för att sen gå ut. Det räckte som stimulans.

Längre fram funkade korta samtal, inte se i ögonen, ritprata och inte ställa krav. Målet blev att spara på Annas energi och aldrig försöka förmå henne att gå tillbaka till skolan. För hon ville ju det egentligen. Hon orkade bara inte. (Tänk om Försäkringskassan kunde ha denna inställning om utmattningssjuka! Men nä, jaga alla med blåslampa bara för att ett litet fåtal inte vill jobba och blåsa systemet…)

Jag tänker att jag själv måste bli uppmärksam på minsta ilning av stress eller ångest. Läsa av min kropp och mina känslor. Försöka få bort alla stressorer. För det är nog dem som vidmakthåller min utmattning. De spänner min kropp och gör mig trött.

De senaste veckorna har jag jobbat på att hitta alternativa lösningar på saker. Det går ju ofta att tänka om.

Jag kan vara väldigt rigid och vilja ha saker på det sätt jag tänkt ut. Är inte alltid så bra på att tänka annorlunda. Men med lite träning och input utifrån kan jag hitta andra lösningar.

Jag försöker identifiera och skriva ner situationer som är stressande och/eller ångestfyllda så att vi ska kunna hitta ett nytt sätt att göra saker på.

I morgon ska jag till arbetsterapeuten och diskutera verktyg, behandling och rehab. Fick höra att de ska ha npf-kompetens så jag tänkte se om de kan hjälpa mig att tänka nytt.

Autister behöver anpassa sin vardag för att inte bli trötta (och utmattade) och de spår som jag och min familj traskat i under dessa tio år fungerar ju inte. Så nu får det bli ändring.

Jag känner mig hoppfull med tanke på att jag kan vara nära stora förbättringar i livet och måendet. Men jag inser ju att det kommer krävas en del förändringar och arbete – både praktiskt och mentalt. Men hellre det.

Eller ja, jag måste ju. Alternativet är inte så trevligt.

Ps. Alla säger föresten att jag är stark och att det är bra att jag kämpar på. Japp, men det är ju tyvärr inget val från min sida. Vill ju inte ge upp, särskilt inte nu när jag har barn.


Jag rör mig visst (tydligen)

25 augusti, 2017

Det är så lätt att tro att jag aldrig rör på mig som utmattad med tanke på att jag ligger ner ca 14-18h per dygn.

Men när jag tittar i min app Daylio där jag noterar hur jag mår och vad jag gör så ser jag att jag ansträngt mig fysiskt/blivit svettig de flesta dagar den senaste månaden.

Det kan vara sånt som att gå 2 km extra, klippa gräset (blir så himla svettig av det!), gräva/bära i trädgården (tömde komposten häromdagen!), städa, tvätta (bära tvättkorgar upp och ner för två trappor!) osv.

Det finns mycket i vardagen som är tungt för kroppen och dessa trappor i huset innebär ju pulshöjning flera gånger om dagen. (Har ju berättat att vi har sovrum+toa på övervåningen, vardagsrum och kök på entrévåningen och datarum+tvättstuga+badrum på källarvåningen så det blir en massa spring.)

Kan ju t o m vara så att jag rör mig mer än folk som tar bilen till jobbet, sitter ner hela dagarna och sen ligger i soffan på kvällarna. (Att sitta är lika illa som att ligga ner för kroppen.)

Sorgligt men sant.

Men jag längtar tills jag har så mycket energi att jag kan börja styrketräna och löpa igen. Jag vill inte bli en stillasittande typ.


Mitt läskiga sjukintyg

25 augusti, 2017

Fick hem mitt sjukintyg från nya läkaren på vårdcentralen idag och det är lite halvdeppig läsning. Iofs inte helt förvånande med tanke på hur situationen är…

Huvuddiagnosen är numera ”recidiverande depression, ospecifierad”. (Tidigare var det en av underdiagnoserna som är privat.) Var tvungen att så upp r-ordet och det betyder återkommande.

Det känns ju lite lustigt eftersom jag inte varit deprimerad sen 2005, men det beror å andra sidan enbart på medicinering. (Som jag blivit tvungen att öka på allt eftersom.)

Tänker inte gå in på alla detaljer i läkarintyget, men där står bland annat:

”Mångåriga besvär. Nedsatt koncentration och uthållighet parallellt med lättväckt ångest och stressintolerans och inte minst energibrist gör att patienten inte bedöms klara mer än ADL (Aktiviteter i det Dagliga Livet). Sover mellan 10-15 timmar per dygn. Kroppslig svaghet och uttröttbarhet. Får huvudvärk och magproblem vid ökad psykisk belastning.”

Hoppas att ni ser vad det står på bilden. Orkar inte skriva av allt.

Men huvudsakligen handlar det om kommande rehabilitering och att läkaren är sur på psykiatrin som inte rehabiliterat mig mer än med 9 månaders psykoterapi. Och jag visste inte att jag hade rätt till mer.

En annan stor förändring mot tidigare är att läkaren kryssat för rutan ”går inte att bedöma” istället för ”ja” på frågan ”prognos – kommer patienten att få tillbaka sin arbetsförmåga”.

:-O

Men det är ju sant. Jag vet inte om jag kommer tillbaka och i så fall hur mycket. Målet för mig är numera att jobba halvtid med ett icke krävande stressigt jobb. Men det är nog långt kvar till det.

För ett halvår sen trodde jag att jag skulle fortsätta jobba 25% och sen gå upp på 50%. Sen blev jag uppsagd pga arbetsbrist och insåg i samma veva att jag inte kan leva enbart för att jobba.

Under de fem månader jag jobbade 7,5h per vecka orkade jag inget annat och vilade hela kvällarna och helgerna. Behövde boka av allt annat (föräldramöten, nödvändiga inköp, umgänge, frisören, tandläkaren, släktkalas osv.). Det funkar inte att leva så. Det fanns inga marginaler alls.

Men det som ligger till grund för min psykiska ohälsa är troligen autismspektrumtillstånd (asperger) med alla konsekvenser (eller någon annan diagnos de ej hittat än!) och ett flertal ångestrelaterade diagnoser ovanpå, rec…recisåterkommande depressioner, utmattningssyndrom och en tröttande familjesituation som inte ger mig den återhämtning jag hade innan jag fick barn (privat orsak). Och så några kriser, ett trauma med ptsd, föräldrars skilsmässa, tre missfall och en tung uppväxt pga den troliga autismen.

Det är alltså inte konstigt att jag inte bara blir frisk genom sjukskrivning från jobbet. Utmattningssyndrom står inte ens med på sjukintyget! (Lika bra det eftersom det känns som att försäkringskassan ser rött och vill utförsäkra alla som varit utmattade i över ett år…)

Har föresten insett att jag någonstans kunde hantera livet orkesmässigt tills barn nummer två föddes när jag var 28 år. Då försvann alla marginaler och jag började stressa. T ex hade jag max 20 minuter barnfri tid med Fredrik innan jag skulle lägga mig. (Numera har jag 1-1,5h och det är minimum för att jag ska må bra.)

När jag kom tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten behövde jag flytta in i ett annat rum som var mycket mer brötigt. Vi satt många i samma rum och det var alltid någon som pratade telefon, folk pratade med varandra och musiken var på hela dagarna. Min lugna oas på jobbet försvann. Dessutom hade jag en otroligt stressig höst både hemma och på jobbet under hösten 2013.

Efter första inbromsningen fick jag hjälp med anpassningar. Bland annat fick jag sitta själv i hörnet med tre väggar runt mig. Musiken begränsades först till eftermiddagar och under arbetsträningen till fredag eftermiddag. Men de andra ljuden var kvar och jag hörde dessutom alla som trampade förbi i korridoren, dörrar som smällde till köket och toaletterna samt den högljudda baristakaffemaskinen några meter bort. Det funkade inte alls eftersom jag är så ljudkänslig. (Provade både öronproppar (gör ont!) och musik i hörlurar (men jag ville ha det tyst(are)).

Så det är inte underligt att jag kraschade när varken det psykiska eller fysiska funkade. Kroppen fick en rejäl stressreaktion som tog runt två år att läka ut.

Men som jag skrev igår så känns det som att jag nått ett stort genombrott och att jag kommer att kunna ta mig an min psykiska ohälsa från ett annat håll.

Idag åkte jag t ex till frisören och det är väldigt dränerande med resväg och umgänge. Men jag hade hörlurar med musik och blundade hela vägen dit och hem (mindre stimulans) och sen pratade vi om ett av mina nya specialintressen (autism) och då flög tiden i väg. Blev inte alls lika spänd av att vara där. (Brukar vara som en fiolsträng pga obehaglig situation att nån klipper mitt hår och så ska vi småprata och jag måste anstränga mig socialt för att säga rätt grejer och inte göra fel (men min frisör är jättesnäll. Det är därför jag orkar åka ända till Masthugget.)).

Är inte alls lika trött nu efteråt som jag brukar vara.

Tänker att det nog finns många trix att ta till för att spara på energin.

Och faktumet att hon numera känner till min situation som sjukskriven och ev. AST gör ju att jag kan slappna av mer och slippa fokusera på att vara normal. (Första åren berättade jag inte om min sits pga att vi inte kände varandra så bra.)

Nu vänder det hörni! ❤


Megalångt inlägg om superviktig grej om mig

23 augusti, 2017

För en dryg månad sen kom en livsomvälvande förändring i mitt liv. Några vänner till mig berättade om hur autismspektrumtillstånd (AST, fd aspergers) hos kvinnor skiljer sig från den typiskt manliga aspergerstereotypen.

Jag fick en chock när jag började läsa på. Inte kunde väl jag? Jag hade läst diagnoskriterierna så många gånger men det stämde bara delvis.

Sedan föll pusslet på plats. Eller, snarare bordet som mitt personlighetspussel ligger på. Jag har tillsammans med psykologer och läkare pusslat och pusslat sedan jag var liten, men bara hittat symptom och en massa spretiga mindre diagnoser. Inget som förklarar allt.

Men nu har jag nog hittat bordet. Själva fundamentet i min personlighet. Mina andra diagnoser är troligen bara följder av min (troliga) funktionsvariation.

Min hjärna är kanske inte så normal som jag trodde. Jag visste ju att jag fungerar annorlunda, men jag trodde att det gick att förändra. Så jag har kämpat och kämpat sen jag var 5-6 år, men det har bara resulterat i ett antal psykiatriska diagnoser som depressioner, olika ångesttillstånd och slutligen utmattningssyndrom.

Den senaste månaden har jag pluggat på. Jag har läst forum, bloggar och böcker. Jag har googlat och pratat med vänner. (Detta hör definitivt AST till. Specialintressen är ett diagnoskriterium och jag brukar dammsuga nätet och bibban på böcker så fort jag får ett nytt intresse.)

Jag har insett att det jag trodde var normalt i själva verket hör autismen till. Det är inte normalt att höra alla ljud lika tydligt/högt och ha svårt att sovra och stänga av för att fokusera på någons prat (kan ju iofs förklara att folk generellt gillar att umgås i grupp och vistas på t ex café/restaurang/fest/köpcentrum). Jag får spatt om jag hör två prat/musikljud samtidigt (t ex när barnen har varsin tv-serie på varsin ipad) och jag blir helt dränerad av att sitta i ett rum där flera sällskap pratar samtidigt.

AST förklarar så många saker hos mig själv. Att jag blir dränerad av sociala kontakter, att jag avskyr förändringar, att jag blir orolig när jag ska göra något nytt/ovant, att jag är ganska rigid, att jag har en fantastisk självdisciplin, att kroppen är känslig för olika slags tyger m.m.

Jag har också insett hur jag har gjort våld på mig själv i alla år.

Som flicka finns stora förväntningar om att du ska vara socialt begåvad. AST-killar slinker igenom, men flickor straffas om de inte kan bete sig socialt sett. Jag hårdpluggade psykologi när jag gick i högstadiet. Trodde fram tills för en månad sen att barn mekaniskt lär sig de sociala koderna när de umgås och att jag missat detta eftersom jag var så blyg när jag var barn. Men det visade sig att neurotyper (NTs, de utan annorlunda hjärnor (adhd, add, autism, tourettes)) har detta med sig. Det kommer automatiskt när de umgås! De bara förstår hur man gör utan att anstränga sig! Fy fasiken vad orättvist!

Jag förstår plötsligt varför det är så dränerande för mig att umgås. Jag måste ständigt fundera på vad som är lämpligt att svara och iaktta mina egna reaktioner så att de är socialt accepterade. Jag måste tänka efter så att jag säger tack, hejdå, grattis, ursäkta osv på rätt ställen. Måste le, se i ögonen, stå tillräckligt nära (står helst inte nära), se äkta ut och ge bra svar.

Med familjen och mina allra närmsta kommer det mer naturligt. Men då blir jag istället plump. När jag slappnar av för mycket säger jag knäppa eller olämpliga grejer. När jag spelar Overwatch med Fredriks syskon + deras vänner så har jag ibland lust att sätta mig själv på mute. Jag blir så inne i spelet och kan uttrycka mig så fritt eftersom vi bara har kontakt över mikrofon och därmed slinker alla möjliga knäppa grejer ur munnen på mig. (Händer iofs ofta när vi umgås irl också.)

Jag har svårt att lista ut andras motiv till saker de gör. Jag har lättare än många andra autister att känna igen känslor, men jag har svårt att räkna ut hur folk kommer att reagera på saker jag säger. Och dolda agendor går mig helt förbi.

Jag kan vara lite väl disciplinerad och principfast med barnen. Fredrik får ofta hoppa in och tala om att Stella kan bli ledsen om bara Molly får göra ditten och datten och vice versa. Sånt går mig helt förbi. Men jag ändrar mig så klart när jag får veta.

Jag har insett att min aversion för ögonkontakt och kroppskontakt med andra utanför familjen hör autismen till.

Jag trodde att jag var tvungen att ge kramar och titta in i ögonen mest hela tiden. Även fast det skar i hela kroppen. (Det är ok att ge hejdåkramar till familjen och folk jag träffar sällan, men jag hatar såna där vänskaps/bekantkramar. Är SÅ glad att kindpussar inte är stort i Sverige. Det känns som ett övergrepp! Skaka hand är ok.)

ASTn förklarar så otroligt mycket! Jag har helt plötsligt hittat andra som fungerar ungefär som jag. Det där med att det känns fel för mig att sminka mig, raka mig och att jag inte bryr mig om grooming… Jag har grubblat över detta sen tonåren. Plötsligt hittar jag massor med tjejer som är likadana. Deb förklarar det så bra i en FB-grupp:

For me, there were always two issues regarding hair and makeup. 1. Fairness. Didn’t make sense to me that the expectations for girls/women were so different than for boys/men. We had to put in a lot more effort simply because we’re SUPPOSED to. This made no logical sense to me, yet, due to peer pressure, I made small attempts to put on make up and do something with my hair when I was in high school and in my twenties for school and church attendance. 2. Results. The time and effort involved in dressing up on a daily basis then taking the makeup off wasn’t worth whatever I was supposed to be getting out of it. I haven’t worn makeup on a daily basis in around 25 years. I may put some on if I know ahead of time that my picture will be taken.

Exakt samma för mig förutom att jag aldrig ens försökt. Fick en mascara i julklapp en gång när jag var tonåring och började gråta. Smink, rakning och liknande känns bara helt fel för mig.

Att jag hittade autismen har för mig varit typ 90% positivt och 10% negativt. Att det aldrig kommer försvinna och att jag alltid kommer att bli tröttare än andra grämer mig ibland.

Men jag har samtidigt kommit så långt i min förståelse av mig själv som introvert och känslig under dessa utmattade år, att jag är redan inställd på ett liv utanför normen.

Livet får anpassas utifrån mina behov istället för tvärtom. Jag kan inte göra om mig mer för det blir jag sjuk av.

Det är skönt att få en helt annan förståelse från omgivningen. Det skapar acceptans hos mig själv. Det är inte mitt fel.

Autist blir som en ny identitet. Jag kan plötsligt finna gemenskap med andra aspergers (som alla är väldigt olika). Känner mig inte längre som från yttre rymden – nu förstår jag varför jag känner så. (Det där med att känna sig som en utomjording på en främmande planet verkar vara ganska genomgående för autister. Finns t o m ett forum som heter Wrong Planet. ^^)

En diagnos kan berättiga mina udda beteenden. Jag bryr mig inte längre lika mycket om vad andra tycker. Jag får vara som jag är. Det är en otrolig lättnad. Liknar troligen att ”komma ut ur garderoben” som homo/bi eller transperson. Att få vara den man är.

Bäst av allt är att jag inte ska förändra mig mer. Jag ska inte förställa mig och spela en roll. Jag ska vara mig själv. Livet får anpassa sig till mig.

Funderar mycket på hur min framtid ska se ut. Hur mycket kan jag jobba? Hur vill jag bo och leva? Vill kanske bo lantligare längre fram och jobba kreativt. Men utan för mycket sociala kontakter.

Det känns sjukt att jag har försökt passa in och fungera i den neurotypiska världen så till den vida grad att jag till slut blev utbränd. (Vanligt bland människor med npf-diagnoser.) Men det är slut med det nu.

Idag har jag pratat med läkaren och han ska vidarebefodra mig till en psykolog för en första bedömning. Hoppas få ställa mig i kö till en utredning sen.

Det är konstigt att ingen av alla de läkare och psykologer jag träffat ens har nämnt autism. Antingen spelar jag alldeles för bra eller så ligger jag precis på gränsen. (Kanske har jag inte AST – men i så fall ligger jag nog precis under gränsen, för det är väldigt mycket som stämmer.)

Jag läste t o m en bok om detta, Konsten att fejka arabiska, för några månader sen. Den handlar om en kvinna som åker in och ut från en psykiatrisk avdelning fram tills de inser att hon har AST och att det är därför hon mår så dåligt. Men jag drog inga paralleller…

Underdiagnostiseringen inom npf är verkligen under all kritik. Diagnoskriterierna är baserade på pojkar/män och det tas ingen hänsyn till att flickor uppfostras annorlunda och har andra förväntningar på sig. Jag återkommer till detta längre fram.

Det känns som att mitt nya liv kan börja nu. Jag har dock en lång väg kvar innan eventuell utredning och diagnos (om jag inte uppfyller kriterierna helt för att få en diagnos så kan jag åtminstone tillämpa en del av anpassningarna på min vardag i alla fall).

Vill få hjälp med hur jag och familjen kan anpassa vardagen så att jag inte blir så dränerad. Det kanske finns smarta knep som kan förändra min syn på saker och minska min ångest/oro (som är en stor del i att jag spänner kroppen och blir utmattad). Jag och Fredrik kanske kan få råd om hur vi kan agera och lägga upp vardagen för att minska slitningar.

Det handlar ju dels om praktiska saker och dels om hur jag tänker och agerar. T ex funderar jag på att köpa Bose brusreducerande hörlurar (apdyra men kanske värda det om jag blir mindre överstimulerad och trött?).

Det handlar ju även om vilka förväntningar jag och andra har på mig. Om jag tydligt kommunicerar mina behov så kan jag hitta en bättre balans för att orka med. (T ex åka hem i tid från släktkalas istället för att bli dränerad eller inte följa med alls som idag.)

Det känns som att jag fått hopp om att reda ut den här härvan som är mitt liv och mitt psyke.

Jag har länge tvekat om jag ska blogga om detta eller inte men kommit fram till att jag ska vara öppen med det. Jag är trött på att vara hemlig och inte få vara den jag är. Och det är ju inget skamligt med att ev ha autism!

Så nu kör vi!


Aktiviteter som dränerar mig

15 augusti, 2017

Fortsätter på temat ”lära känna mig själv och mina behov”. Här kommer dränerande grejer i min vardag:

  • Sms:a nivå 7 av 10
  • Telefonsamtal nån jag känner 8 av 10
  • Telefonsamtal okänd 10 av 10
  • Torka av i köket 9 av 10
  • Diskmaskinen 8 av 10
  • Soporna 10 av 10 (Fredrik sköter dem)
  • Småprata med nån jag oväntat möter 9 av 10
  • Småprata med någon jag förväntar mig att möta 6 av 10
  • Gnäll och tjat från barnen 8 av 10
  • Laga mat 9 av 10
  • Vara i pratiga miljöer med många ljud 10 av 10
  • När köksfläkten är på efter matlagning 10 av 10
  • När barnen stökat/kladdar ner och det är svårstädat 10 av 10 (här lämnar jag helst rummet (har gömt kinetiska sanden och play dohn))
  • Släktkalas/många i samma rum första två timmarna 7 av 10
  • Släktkalas/många i samma rum efter två timmar 10 av 10 (här försöker jag gå iväg till andra rum med barnen eller ta mig hem)
  • Vara hungrig 9 av 10
  • Ointressanta samtal jag måste lyssna på 9 av 10
  • Rastlösheten när jag tvingas se på ointressanta filmer/tv-program 9 av 10 (undviker helt)
  • När grannar och bekanta har synpunkter på mig, barnen, trädgården osv. 9 av 10
  • Tider att passa 8 av 10
  • Tvätta 4 av 10
  • Vika in tvätten i garderoberna 9 av 10
  • Natta barn 6 av 10 (barn som korvar sig/bråkar och inte vill somna 9 av 10)
  • Hämta barnen 6 av 10
  • Ta upp och lämna barnen 9 av 10
  • Barn som ropar och vill ha hjälp eller kräver omedelbar uppmärksamhet 8 av 10
  • Beställa mat på internet 9 av 10

Ska visa denna för Fredrik (som inte läser min blogg) och så kan vi jämföra med hans värsta och se om vi kan byta vissa grejer.


%d bloggare gillar detta: