Aktiviteter som dränerar mig

15 augusti, 2017

Fortsätter på temat ”lära känna mig själv och mina behov”. Här kommer dränerande grejer i min vardag:

  • Sms:a nivå 7 av 10
  • Telefonsamtal nån jag känner 8 av 10
  • Telefonsamtal okänd 10 av 10
  • Torka av i köket 9 av 10
  • Diskmaskinen 8 av 10
  • Soporna 10 av 10 (Fredrik sköter dem)
  • Småprata med nån jag oväntat möter 9 av 10
  • Småprata med någon jag förväntar mig att möta 6 av 10
  • Gnäll och tjat från barnen 8 av 10
  • Laga mat 9 av 10
  • Vara i pratiga miljöer med många ljud 10 av 10
  • När köksfläkten är på efter matlagning 10 av 10
  • När barnen stökat/kladdar ner och det är svårstädat 10 av 10 (här lämnar jag helst rummet (har gömt kinetiska sanden och play dohn))
  • Släktkalas/många i samma rum första två timmarna 7 av 10
  • Släktkalas/många i samma rum efter två timmar 10 av 10 (här försöker jag gå iväg till andra rum med barnen eller ta mig hem)
  • Vara hungrig 9 av 10
  • Ointressanta samtal jag måste lyssna på 9 av 10
  • Rastlösheten när jag tvingas se på ointressanta filmer/tv-program 9 av 10 (undviker helt)
  • När grannar och bekanta har synpunkter på mig, barnen, trädgården osv. 9 av 10
  • Tider att passa 8 av 10
  • Tvätta 4 av 10
  • Vika in tvätten i garderoberna 9 av 10
  • Natta barn 6 av 10 (barn som korvar sig/bråkar och inte vill somna 9 av 10)
  • Hämta barnen 6 av 10
  • Ta upp och lämna barnen 9 av 10
  • Barn som ropar och vill ha hjälp eller kräver omedelbar uppmärksamhet 8 av 10
  • Beställa mat på internet 9 av 10

Ska visa denna för Fredrik (som inte läser min blogg) och så kan vi jämföra med hans värsta och se om vi kan byta vissa grejer.


Få ihop det

7 augusti, 2017

Semestern är slut och Fredrik är tillbaka på jobbet. Det känns helt okej även om det är trist när han får så lite tid hemma och ibland blir stressad och/eller trött.

Min sömn kommer att bli bättre nu när jag slipper väcka barn varannan dag och att de inte är i rummet bredvid och röjer mellan 7-10. (Jag har lagt mig i vanlig tid nästan varje kväll på semestern men jag behöver få ligga i sängen mellan 00-10 ungefär för att få ihop 8-9 timmars sömn.)

I morgon startar tre dagars inskolning på fritids för Stella och jag ska vara med. Fredrik kommer att jobba deltid/hemma eftermiddagar så att jag kan få sova på morgonen och efteråt. Molly går också tillbaka till fritids i morgon, men kommer nog inte gå heltid förrän på fredag och framåt (själva skolan börjar på torsdag om en vecka).

Jag fick brev om att mottagningen för de med utmattningssyndrom inte tar emot mig, så läkaren på vårdcentralen sätter in primärvårdens batteri med rehabilitering istället. Jag har fått en tid till en arbetsterapeut som ska ta upp detta med basal kroppskännedom, stresshantering och andra verktyg. Låter bra. Kanske även får gå i trädgårdsterapi (arbetsträning). Men jag blir trött bara av tanken på att åka iväg på en massa vårdbesök igen. Hu!

Jag har lyckats koppla ihop ångesten med när kroppen spänner sig. Alltså att kroppen spänner sig när jag har ångest/oroar mig. Ibland hela dagar och många dagar på raken. Inte konstigt att jag blir trött.

Jag börjar mer och mer förstå vad som ger mig ångest/oro och hur man kan motverka att det uppstår.

Den utmattningen jag har nu är inget som bara kommer att läka ut. Jag har varit utmattad i snart fyra år och de hjärnskador jag hade i början har läkt. Jag har inga problem med minnet och koncentrationen (mer än vanligt ;-P) och jag känner mig inte osmart längre. Det kan komma tillbaka ytterst tillfälligt, men som sagt. Ytterst tillfälligt efter kraftig överstimulans.

Nä, det jag dras med nu är en reaktion på min livssituation. På belastningen i min vardag. (Privat.) Men det måste inte alltid vara så här. Det går att göra anpassningar och förändra rutiner. Ändra sätt att tänka och kommunicera inom familjen.

Men jag inser mer och mer att jag nog inte kommer att kunna jobba heltid och ha ett normalröjigt liv så som de flesta andra kan. Jag kommer behöva mycket vila, ensamhet, minskad stimuli och sömn för att klara vardagen. Så har det egentligen varit sen jag var liten. Och det funkade bra att ha det så fram tills barnen kom (uthärdligt med ett barn, outhärdligt med två barn). Jag skulle inte säga att det är barnens fel, men barnen tog bort de marginaler jag behöver för att klara vardagen. De kom med en väldigt massa input och mer att göra och ta ansvar för (så är det ju för alla föräldrar), men det blev för mycket för mig.

Positivt är dock att de börjar bli stora. Jag har varit förälder i 10 år i oktober. De kräver inte lika mycket tillsyn, hjälp, skötsel och uppmärksamhet längre. Sakta men säkert får jag tillbaka mina marginaler i livet.

Önskar så klart att jag kunde gå tillbaka och jobba igen och leva ett mer normalt liv. Men funderar mycket kring hur arbetslivet ska vara utformat för att passa mig. Jag trivdes ju väldigt bra med tryggheten på mitt förra jobb bortsett från att vi satt i kontorslandskap.

Det känns som att allt är möjligt/omöjligt när det gäller jobb i framtiden. Jag vet hur jag skulle vilja ha det (jobba med kommunikation mestadels hemifrån med egen projektledare och minimal kundkontakt. Ingen stress, långvariga projekt och maximal trygghet.) men det är inte helt lätt att få till. Får ju liksom vara glad att man har ett jobb/projekt alls i dagens samhälle.

Men först måste kroppen sluta vara så trött och det innebär att jag måste förändra vardagen så att den blir hanterbar för mig.

Det är svårt. Det kommer att ta tid. Men jag får små insikter här och där om mina behov och hur jag fungerar.


Allt för att slippa shoppingen

7 december, 2016

Idag gjorde jag detta: hämtade ut ett paket med basplagg som jag beställt på internet med leverans till deras egen butik på en minuts gångavstånd från mitt jobb.

Istället för att plocka ihop kläderna i butiken lät jag alltså deras webshop göra det och så hämtade jag bara påsen… Känns absurt.

Jag tror inte det sparade tid alls, men jag slapp svettas, leta, bli överstimulerad och stressad. Värt mycket ändå nu när energin är begränsad. 

Ps. Köper det mesta på nätet inkl. mat, men jag har nog aldrig tidigare beställt något till en butik där jag kunnat köpa det direkt. Men det blev ju smidigare än att gå till postutlämningsstället och jag sparade in frakten. 


Sluta göra våld på min person

8 april, 2016

Som introvert och hsp är mina basala behov av sömn, regelbundna måltider, ensamtid, lugn och ro m.m. väldigt tydliga och svåra att rucka på. Jag blir helt enkelt väldigt påverkad av när jag inte får det jag behöver (till skillnad mot mer stabila typer eller såna som knappt verkar ha behov alls, som Molly och Fredrik). Jag blir sur, grinig, trött och otrevlig.

image

Jag har i cirka 30 år gått runt och försökt anpassa mig till omgivningen så gott det går. Jag har smugit undan när jag behövt ensamtid, jag har tagit med ett äpple när middagen dröjt flera timmar hemma hos någon vi hälsat på och jag har stannat uppemot 5-6h hemma hos folk trots att jag egentligen bara klarar 3-4h utan att bli överstimulerad och introverttrött.

Sen jag blev utmattad har jag blivit tvungen att se till mina egna behov. I höstas sa min psykolog att jag behöver bli mer öppen med vem jag är och mina behov. Detta ständiga våld på min person har bidragit till min utmattning.

Jag har lagt bort masken och jobbar på att bli mindre hemlig. Även om det inte är så kul att vara så här inflexibel så måste jag lyssna på mig själv. Särskilt nu när jag är utmattad.

Jag följer helt enkelt inte med på stimmiga släktkalas eller långa träffar med Fs familj längre. Om jag ska följa med så får vi/jag åka hem efter cirka 2h nu när jag är sjuk. Därmed basta.

Extra skönt är det när mina vänner och släktingar skickar hem mig eller säger att jag ska gå upp och vila. De meddelar bestämt att jag inte alls ska hjälpa till med matlagningen och att jag ska sätta mig ner vid bordet.

image

Det är svårt att bryta konventioner kring när det är lämpligt att avvika/gå hem/äta m.m. men det går. (En av mina närstående som också är introvert och ännu mer hsp än jag har också börjat med detta och det är skönt att vi är två.)

Det är tråkigt att inte vara den där flexibla typen (särskilt som jag blir jämförd med Fredrik hela tiden), men nu är det här mitt liv och jag måste ju få bestämma att jag ska få må bra.

Att någon annan vill att jag ska vara med på något får aldrig gå före min hälsa. Vill de ha med mig så får det vara på mina villkor. Jag träffas hellre i liten grupp och kvällstid (eftersom jag är piggast efter 19 numera). Folk som inte kan respektera mig får jag tyvärr välja bort.

Så får det bli.


En utmattad julafton

24 december, 2015

Kämpar med acceptansen, men det blir så tydligt att jag är sjuk när jag inte kan vara med på samma villkor som de andra.

Men nu ska jag försöka tänka positivt.

1. Ny utsikt

image

2. Jätteskön soffa som just nu är helt ledig. På nästa ställe kommer jag behöva ligga själv på övervåningen för där lär soffan bli full.

3. Jag är ”bara” typ fem meter från där alla sitter, så jag hör dem bra.

4. Jag har magkatarrkänningar men jag mår iaf inte illa. Jag kunde äta en ok portion mat trots aptiten som varit borttappad i typ en månad.

5. Snart väntar julgodis och julklappar.

6. Barnen är glada och leker med sin faster som är tio år på nedervåningen.

7. Vi behövde inte stressa så mycket idag trots att F behövde ställa sig och laga julmat i morse. Men jag fick sova klart och sen skötte sig alla tills vi kom iväg. Inga bråk.

8. Jag fick sova tillräckligt i natt tack vare att F tog barnen samt sömntabletten.

Jag måste acceptera det jag inte kan förändra, jada jada, hur den nu går. Ladida.


%d bloggare gillar detta: