Utveckling

19 oktober, 2018

Det händer verkligen grejer just nu. Denna vecka har jag vaknat 10.15, 10.00, 8.00 och 9.30. (De två sistnämnda blev jag väckt, men jag behövde inte somna om. Igår sov jag 25 min på dagen.)

Normalt sett vaknar jag 11-11.30 så nio-tio är verkligen tidigt. Jag tror att sömnkvaliteten är bättre (tack Atarax) och att jag har fått ett mindre sömnbehov. (Somnar runt 01.)

Jag har också mer energi sen nån vecka, men jag vet inte om det beror på adrenalin/stress eller om det är riktig energi. Det märker jag efteråt så så att säga… (när jag kraschar… ;-/).

Men jag försöker vila ändå för att inte ta ut mig.

Jag blev ju jättestressad av Försäkringskassan (Fk) när de ringde i tisdags och tyckte att jag redan borde bestämt mig om rehab (när läkaren jag träffade i måndags tyckte att jag kunde ta hela hösten till det).

I onsdags gick jag t o m ut och sprang eftersom jag ville avreagera mig och få utlopp för stresshormonerna. (En del av min traumaterapi – att fysiskt göra motstånd när jag känner mig fångad i en situation.)

Igår ringde jag och F till FK och lade fram några förslag. Det kom fram att FK-handläggaren inte är buffel som inte hade lyssnat på mötet utan att han istället är medveten om vilken tid såna här grejer kan ta. Han ville börja i tid så att det är klart när jag väl är redo. Det låter rimligt.

Så första valet av förrehabiliterande åtgärd är Grön rehab (trädgårdsterapi). Men det är populärt så jag har ingen större förhoppning där.

Nummer två blir Aktiv i centrum som är ett program där man med stöd av fysioterapeut tränar gratis på gym 2 ggr/veckan i åtta veckor.

Låter ju rimligt. Dels älskar jag att träna (när jag inte är utmattad) och dels blir det nog mindre utmattande eftersom det inte handlar om att sitta i cirkel i en grupp och prata och greja. Två gånger i veckan är också lugnare än tre som många andra program har. Och träning är ju jättebra för både kropp och hjärnan.

Men hoppas att det inte startar förrän efter jul eller när jag känner mig redo.

Poängen med dessa program är att man ska komma ut och göra saker, vänja sig vid att ha en tid att passa (och inte bli för uppstressad av det), att vara borta/upprätt några timmar, orka åka kollektivt och vara ute bland folk osv. Det är en slags träning inför att börja arbetsträna.

I onsdags sov jag ju föresten i övernattningslägenheten för första gången. Det kändes stort. Dagen efter fick jag hindra mig själv från att ta ut mig för mycket. Eftersom jag mycket sällan är i stan så har jag alltid mycket grejer jag borde fixa/köpa, men eftersom jag skulle till psykologen så fick jag stoppa mig själv.

Det blev en promenad till en konstnärsaffär eftersom jag hade akut slut på akvarellpapper. Sen gick jag inte och köpte gympapåsar till barnen (pga trasiga hemma), tights, strumpor, tröjor och byxor till mig (gah, allt är sönder hemma typ) och sen bibban på det. Får ta lite i taget istället.

Sen var det psykologen men det blir ett eget inlägg.

Annonser

Pigg eller fejkpigg?

12 oktober, 2018

Störande grej med att vara utmattad är att jag aldrig kan veta om jag är på väg att bli piggare eller om det bara är en adrenalinstinn period?

Just nu mår jag aningen bättre och har faktiskt lyckats styrketräna två dagar i rad (åh, vad jag mår bra av det!).

Men jag vet inte om det är fejk-energi som jag går på eller inte? Kraschar jag vilken dag som helst?

Jag försöker att inte göra av med all energi. Vilar mycket, håller mig hemma och försöker ta det lugnt. Men det kliar ju i fingrarna…

En annan grej jag tänker på är andningen. Har varit med om en del pressande/stressande/halvpanikiga/ångestfyllda grejer denna vecka. För att inte bli sämre har jag fokuserat på att andas ordentligt. Andas i fyrkant (djupa andetag med upphåll emellan så att man inte blir yr).

Känns som att jag kunnat hantera allt lite bättre än vanligt. Jag jobbar ju med min tilltro, självförtroendet kring att hantera situationer och att kontrollera mina känslor.

Det är inte lätt, men jag känner att jag har en aning mer kontroll över tillvaron. Saker kan lösa sig. Typ så.

Så det är bra.


Stressad på riktigt

9 oktober, 2018

Har fått en stressreaktion. Eller ja, några stressiga dagar har fått mig att gå in i ett stressläge. Det var länge sen nu men kroppen reagerar ju med igenkänning.

Här kommer symptomen för senare referens samt för er som vill undvika utbrändhet:

  • Sjukt dåligt tålamod
  • Brusar upp för ingenting, lättirriterad
  • Känner att jag inte kan sluta/avbryta/vila eftersom det finns så mycket att göra
  • Jag och det jag gör är oumbärligt. Ingenting skulle funka om jag inte gör det jag behöver göra.
  • Yrsel, det känns som att synen och hjärnan inte riktigt hinner med när jag rör mig ibland
  • Långsammare sysslor som att sitta med vid läsläxan eller titta på när barnen motionerar på gatan känns outhärdligt tråkigt (det tyckte jag alltså inte förra veckan). Rastlös deluxe.
  • Magproblem, extra hungrig och sötsugen eller tappad aptit
  • Ångest som botas genom att hålla undan
  • ”Ska bara…så blir allt bra sen”.
  • Hjärntrött – ljud och ljus känns smärtsamt

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag gör för att komma ur stressen. Men jag vet att jag har lyckats många gånger. Antar att jag vilar, tvingar mig att inte städa och går ner i varv.

Får väl återkomma sen med hur jag bar mig åt.

Ps. När jag pratar om stress är det ofta högst tillfällig stress som varvar upp min kropp, men nu är det riktig ihållande stress och känsla av deadlines och tidsbrist. Den där som fräter sönder hjärnan… Den jag levde med dagligen innan stresskollapsen för fem år sen. (Men nu ska jag stoppa i tid.)


Jag växer!

4 oktober, 2018

Läser Anna Gerges bok Trauma – psykoterapi vid posttraumatisk och dissociativ problematik.

Även om jag inte har dissociativa problem (vad jag vet) så är det väldigt intressant läsning. Finurligt av kroppen att skärma av sig så totalt att man kan förtränga traumatiska minnen och dela av sin egen personlighet i olika delar som får hålla traumat så att den vardagsfungerande personen inte behöver göra det.

Själv har jag ju tagit avstånd från mitt låg- och mellanstadiebarn och avskytt henne under alla dessa år. Men nu under konstterapin har jag närmat mig henne för att kunna integrera oss. (Men jag har vad jag vet inga undantryckta minnen, minnesluckor eller dissociativa upplevelser av att jag går ur mig själv/går in i en fantasivärld/domnar bort/liknande.)

Men det jag tänkte skriva om nu:

I boken Trauma och tillfrisknande skriver Judith Lewis Herman att hjälplöshet och isolering är kärnupplevelserna i ett psykiskt trauma. Att känna att man får makt över sitt liv och kan skapa nya samband är kärnupplevelserna i tillfrisknandet. (Min fetning.)

Jag känner att det händer saker inom mig efter dessa tillfällen av egen traumaterapi hemma.

Jag har slutat måla såna här bilder där jag blir nedskjuten av yttre hot. Jag känner mig inte lika attackerad längre.

Jag ligger inte längre i fosterställning och blöder. Eller är bunden.

Alla dessa tavlor är målade intuitivt. Typ som att låta det undermedvetna komma till tals.

Jag känner faktiskt att jag plötsligt har liiite makt över mitt liv. Jag känner mig inte fullt lika hjälplös och osjälvständig längre. Det är helt magiskt.

Skillnaden är att jag bearbetat hemska upplevelser och känslor genom att skapa nya slut, slå tillbaka, göra motstånd och slå på kuddar t ex. Bryta mig loss.

Jag hoppas att högra hjärnhalvan och kroppen snart kan förstå att jag inte är i livsfara. De saker som triggar mig är vanliga vardagssituationer och det är ju väldigt tröttande att känna sig tvungen att försvara sig hela dagarna.

Men det går att lära om.

I förrgår målade jag denna tavla. Först förbryllade formen på trädet mig. Varför så korta grenar? Såg ju helt missbildat ut.

Sen insåg jag att det är jag. En fullvuxen stam, men med ett svagt rotsystem och alldeles för hårt beskuret. Inte konstigt att det blir svårt att stå tryggt och stadigt i livet då! Inte lätt att växa och blomma ut när psykisk ohälsa, utmattning och c-ptsd kapar mina grenar.

Men nu växer trädet, t o m inne i en grotta! Och det strålar av färg.

Det händer verkligen saker med mig.


Hälsomål tredje kvartalet

3 oktober, 2018

Tredje kvartalet i år är slut och det är dags för avstämning kring hälsomålen. Nu har jag faktiskt hållit på i ett helt år med dessa försök till förbättringar och kvartalsmässiga avstämningar. Jag loggar varje dag i appen Daylio.

Första halvåret finns med för referens, men det är de tre senaste månaderna som detta inlägg handlar om. (Bortse från oktober eftersom det bara gått två dagar och oktober ingår i nästa kvartal.)

Mål 1 har varit att försöka få till så att jag hade energiskedar kvar åtminstone hälften av månadens dagar. Så här gick det:

screenshot_20181002-233355_daylio2566297036119766396.jpg

St: diagram med antal dagar med skedar kvar per månad.

Resultat: Bortsett september gick det utselt. Juli och augusti var under all kritik (3 resp. 6 dagar). Att vara hemma med familjen är ingen höjdare för att ha skedar kvar. Har under 2018 bara nått målet under maj månad.

Utmaning 2: ta en långpromenad om 30 min 3ggr/v. (Uppdrag från läkaren 7 nov.)

screenshot_20181002-233411_daylio9043949736927502738.jpg

Resultat: Även detta har gått riktigt dåligt. Det har blivit 6, 8 respektive 5 promenader av de cirka 12 promenader jag borde ha tagit per månad. Anledningen är att jag har varit för utmattad för att gå ut en halvtimme så ofta. (Motivationen har det inte varit fel på.) Som tur är går jag 15-20 minuter per dag till och från skolan när jag hämtar barnen, men den promenaden är inte lika rehabiliterande.

Tredje utmaningen: lägga mig i tid minst fyra, helst fem dagar i veckan. (23.30)

screenshot_20181002-233314_daylio1205203896416483909.jpg

Resultat: Bortsett juli klarade jag det bara cirka hälften av dagarna istället för fyra-fem dagar i veckan. Här får jag skärpa mig. Anledningen är oftast att barnen somnar så sent att jag inte hinner med vad jag vill göra efter nattningen.

Mer statistik från Daylioappen:

Spänd i kroppen

screenshot_20181003-124718_daylio4146732054823721922.jpg

Resultat: Det är fortsatt dåligt. (Tror ärligt talat att det ska vara 100% spända dagar, har nog glömt klicka i.) Extra magnesium har inte hjälpt. Jobbar mycket med avslappningsövningar och tung muskelträning men det hjälper bara högst tillfälligt.

Overrides (äta godis för att orka mer än vad jag egentligen gör när jag är utmattad)

screenshot_20181002-233525_daylio9154204463808322358.jpg

Resultat: Mycket bra resultat bortsett juli. Jag tvingar inte mig själv lika mycket längre. Att det blev nio gånger i juli beror troligen på att jag behövde orka när det var semester och resor.

Extra utmattad

screenshot_20181002-233336_daylio5791770216316698543.jpg

Resultat: Detta kvartal har varit tungt och det märks i belastningen. Många dagar i sängen med utmattad kropp.

Hobby/flow

screenshot_20181003-125209_daylio5818142530930433585.jpg

Resultat: Bra resultat under augusti och september. Naturligt svårt att få till när barnen är hemma i juli.

(Flow för mig är läkande. Jag kan slappna av fullt ut och vara i nuet, jag är ångestfri och mår bra.)

Ångestdagar

screenshot_20181002-233457_daylio5103137418013711161.jpg

Resultat: Ångesten har inte ökat nåt särskilt sedan jag drog ner på medicinerna, det är bra.

Sist men inte minst kollar vi på det övergripande humöret. Detta påverkas av saker som utmattning, ångest, stress, press, ledsenhet osv.

screenshot_20181002-233752_daylio1583279950775063937.jpg

Resultat: Ser helt ok ut.

screenshot_20181003-125659_daylio8166270426009747725.jpg

Månadsvis ser det också helt okej ut. Skillnaderna är så små.

Här kommer även några nya mål. 

Avslappnad (kunna slappna av under dagen innan jag hämtar barnen).

screenshot_20181002-233442_daylio6009179885483600485.jpg

Resultat: September gav mycket vila, även på helgerna. Svårare i juli-augusti när barnen var helt eller delvis hemma.

Spara energi:

screenshot_20181002-233547_daylio2675815019693746794.jpg

Resultat: Detta började jag mäta 31 augusti när jag hade bestämt mig för att börja spara så mycket energi som möjligt. 22 av 30 dagar i september är ju ett riktigt bra resultat.

 

Får stämma av igen mot samma mål om ett kvartal.


Efter ödesmötet med Försäkringskassan

1 oktober, 2018

Kunde faktiskt sova i natt efter två Atarax. Somnade lite sent dock, men det kan ju bero på att jag sov utmattat tre timmar igår på dagen efter att Molly haft LAN-kalas på lördagskvällen. (Var ju knappt med, men blev ändå rejält uppstressad.)

Jaja, till saken.

Nervös och ångestfylld, men det kunde varit värre. Det brukar vara värre. Skönt att Fredrik kunde vara med.

Min läkare berättade om allt som varit och jag lade till några saker. I grunden har jag tre diagnoser som försvårar mitt tillfrisknande:

  • Utmattningssyndrom där jag inte blir av med belastningen som tröttar mig
  • Autismspektrumtillstånd (går ej att bli av med, bara anpassa omkring)
  • Ångestproblematik med ptsd, stresskänslighet och återkommande depressioner

Dessa saker påverkar varandra och gör att jag har svårt för att återfå energin.

Försäkringskassepersonen (Fk) var rimlig och tyckte att en förrehabilitering, t ex grön rehab vore lämpligast.

Läkaren tryckte på att vi skulle ta upp detta i god tid och liksom ta det lite lugnt med ansökan. Sjukskriven fram till början av januari.

Fk vill börja kika på en gång, men höll med om att det ofta tar lite tid att hitta ett projekt och sen invänta projektstart.

Själv sa jag att jag gärna gör det men att jag behöver en viss grundenergi först och det höll läkaren med om.

Förra veckan sa min arbetsterapeut (som är ansvarig för grön rehab i min stadsdel) att jag inte är aktuell för grön rehab just nu. Jag är alldeles för sjuk.

Men kanske nån gång i vår eller sommar? Hoppas att jag har mer energi då.

Känns jätteskönt att de inte vill stressa ut mig i arbetsträning på arbetsplats ännu. Jag behöver hitta en rutin där jag fixar att passa tider, ta mig hemifrån, vara bland folk osv. först.

Sen när jag väl mår bättre så kan jag börja arbeta med det jag tänkt. Det krävs ju ingen praktik eller så för att hitta jobb åt mig. Jag har ju en utbildning och erfarenhet. Det är mest att jag behöver rehabiliteras tillbaka till rutinerna när energin återvänt.

Skönt att vi hade mötet, skönt att läkaren kunde förklara så bra och skönt att FK förstår.

Är lite mosig nu efteråt pga anspänningen, men det känns skönt att mötet gick så bra.


Kroniskt inställd på kris

30 september, 2018

Hur får man en kropp och ett psyke som är kroniskt inställda på krisberedskap att slappna av?

Sedan min reservenergidunk tog slut för fem är sen så har jag gått runt med en känsla av press över att ständigt vara beredd på att rycka in trots att energin inte räcker till det. Tänk er den stressen!

Jag har försökt ransonera, men så kommer LIVET och förstör.

Nu är jag så spänd att jag inte längre kan spänna av kroppen med avslappningsövningar och tung träning. Kroppen slappnar helt enkelt aldrig av.

Jag har provat enkel och dubbel dos magnesium i några månader, men det har inte heller hjälpt.

Jag är ofta hemma själv och vaken 3-5h per dag, men att slippa sitta jour hjälper inte heller.

Nä, jag tror det är traumaterapi som behövs. Jag behöver programmera om hjärnan och kroppen.

Jag behöver sluta med att vara rädd hela tiden, lita till min förmåga, känna att jag har kontrollen över mina känsloutbrott, känna tillit till livet/samhället/människor, att jag har de resurser som krävs osv.

Får jobba på det.


%d bloggare gillar detta: