Läkarmöte igen

20 februari, 2020

Jag var hos läkaren på vårdcentralen igen för vårt kvartalsmöte med förlängning av sjukskrivning.

Hon tryckte igen på att att jag behöver komma hemifrån, men idag förstod jag bättre hur hon menar. Hon sa att jag behöver få komma till en frizon med något som är mitt eget. Något där jag kan släppa allt hemma och få vara i fred och slippa cptsd-känslorna.

Det ska inte handla om nåt rehabprogram där jag ska infinna mig mellan 9-11 på måndag och 13-15 på torsdag under 12 veckor, utan det ska vara väldigt individualiserat och det ska vara OK om jag inte kan komma.

Jag drömmer om att få komma till ett ställe där jag t ex kan få renovera möbler, ta hand om djur eller växter eller göra något med händerna. Där vi börjar med en timme i veckan för att öka på med två och senare två dagar i veckan när det känns OK. Inte 3×3h i veckan som på trädgårdsterapin som jag sen inte ansågs redo för.

Det ska vara något flowaktigt där jag får energi.

Tyvärr så är det Försäkringskassan (FK) som har ansvar för mig och inte socialtjänsten, arbetsförmedlingen, psykiatrin eller LSS (funktionsnedsatta) och där är rehabprogrammen inte lika anpassade. Men vi ska ha ett möte med FK och se vad de säger.

Tyvärr så är jag för mentalt frisk för psykiatrin, för högfungerande autistisk för LSS, för sjuk för arbetsförmedlinten och jag har sjukpenning (och make med försörjningskrav) så socialtjänsten är inte aktuellt.

Det är en himla soppa alltihop, men läkaren verkar vara en kämpe som vill få ihop något bra.

Kan jag fixa något själv tro? Nog för att jag inte har några sådana kontakter eftersom alla jag känner typ jobbar som it-programmerare, psykologer, socionomer och liknande. Men ändå?

Det finns t o m ett hunddagis i närheten. Hade ju varit superkul att få göra nåt sånt. Förutom att jag inte gillar hundar och är lite rädd för dem… 😬 Men i teorin låter hunddagis som en mysig grej. Kattdagis? Bondgård? Plantskola?

Ska försöka tänka positivt kring detta istället för att oroa mig.


Sportlovet

17 februari, 2020

Det var sportlov förra veckan och nog det smidigaste lovet med lediga barn hittills.

Det går så mycket lättare nu när barnen kan gå hemifrån själva när de blir upphämtade av farmor/gammelmormor/kompis förälder och jag kan sova ut. De var även med Fredrik på jobbet en resp. två dagar.

Jag försöker lugna ner mig igen efter en jobbig period som jag inte kan gå in på mer i bloggen pga privat. Jag hade en aktiv lördag hemma och i söndags sov jag först från ett till tolv med lite vaket, sen åt jag frukost. Sen lade jag mig igen och efter två timmar somnade jag igen och sov mellan 15 och 19. Jag var så himla trött.

I natt provade jag att byta tillbaka till den gamla bäddmadrassen eftersom jag misstänkte att den nya var för mjuk för mig. Jag spände inte benen på samma sätt och fick inte värk i vaderna som jag brukar få och jag sov tungt under många timmar. Och inga värktabletter behövdes.

Synd bara att bäddmadrassen är 160 cm istället för 120 cm som min nya säng och att den hänger ner på ena sidan. Synd också att denna madrass är lite för hård för ovansidan av mina fötter så att jag måste ha en tunn kudde under lakanet vid fotänden som jag kan ha fötterna på när jag sover på mage…

Jaja, vi får se hur jag gör. Får prova några nätter till och utvärdera.

På torsdag är det läkarbesök igen för fortsatt sjukskrivning. Alltid lika jobbigt eftersom man aldrig vet vad läkarna hittar på. Jag vill inte behöva komma ”ut i aktivitet” som de pratar så varmt om före jag sover normala nätter och orkar stå/sitta upp på dagarna. Är det för mycket begärt?

Men de vill ju blidka Försäkringskassan och utan sjukpenning blir det skralt i kassan. Vi överlever ju, men livet blir väldigt trist om vi ska leva på en lön som ligger något över medellönen.

Men framför allt vill ju FK och läkarna att det ska gå framåt och det gör det ju. Jag har tagit uti med en massa faktorer som dränerat och fått hjälp via olika instanser. Och om en månad ska jag tillbaka till vc-psykologen för att fortsätta prata om mitt komplexa ptsd (cptsd) som jag fått pga denna fängslande utmattningssituation.

Men promenerar gör jag iaf. Nästan varenda dag numera. Det är jätteskönt att kunna gå ut och gå och inte vara alltför utmattad.

Jag minns att jag hade utmaningar med mig själv före jag blev utmattad. Bl a skulle jag gå en mil på lunchrasterna på en vecka. Jag gick 3×3km och en kilometer fjärde dagen. Och jag tränade ju massor. Åh, vad jag saknar det.

Men långsamma promenader är ju bättre än inget i alla fall.


Utvecklingsperiod

13 februari, 2020

Jag är inne i en ordentlig utvecklingsperiod just nu och det är både jättejobbigt och spännande. Jag har haft otroligt mycket ångest vissa dagar och andra dagar känner jag hopp och lite energi.

Solen kommer dessutom tillbaka nu och då lever jag alltid upp lite extra. Den ljusa våren mellan mars-maj är min bästa tid på året måendemässigt. Jag vet att många lider när solljuset är så skarpt, men jag kan inte få nog. Jag mår dåligt i mörka rum och vill alltid tända alla lampor maximalt.

Min kropp är jättekonstig, men det beror säkert på omständigheterna. Idag känns den alldeles darrig som om jag hade ett blodsockerfall, men jag har redan ätit lite ”nödchoklad” (för blodsockerfall), men det går inte över.

Jag återkommer till den största eventuella förändringen i kommande inlägg.

Men en mycket bra grej är att jag ska få gå tillbaka och träffa samma psykolog som jag var hos några gånger förra året. Då körde vi lite traumaterapi och KBT för att jag skulle lära mig att hantera mina starka känslor/reaktioner. Det gjorde stor skillnad.

Nu skulle jag behöva prata mer om hur jag ska behandla min komplexa PTSD som jag fått av att vara låst i en utmattande situation hemma i några år (med privata faktorer som försvårar).

Jag förstår ju att jag behöver omprogrammera hjärnan och komma ur mitt ständiga kamp/flykt/frys-beteende, men hur och kring vad?

Min kompis som är psykolog säger att jag inte kan ställa alltför höga krav på mig själv kring att jag måste lära mig att fungera eftersom vissa saker i mitt liv är orimliga för en sån som jag (autist, introvert, utmattad). Så svårt att veta när bara.

Teneriffa

Jaja, jag behöver hjälp, så skönt att jag ska få det. (Visste inte om jag ”bränt” de gånger jag får hos vårdcentralens psykolog eller om jag kunde få några till.)

Det är väldigt lugnt på hemmafronten just nu med få födelsedagar och event, men så klart att kroppen/sinnet passar på att slå till med en utvecklingsperiod så fort det blir lugnt. %-) Men får väl hoppas på en lugn period med sinnesfrid efteråt.


Skillnaden i kroppen

4 februari, 2020

Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt och den speglar verkligen hur det har känts att komma hem till vardagen igen.

Jag drömde att jag och Fredrik planerade för de kommande veckorna och tittade i kalendern. Dels var vi tvungna att gå på ett styrelsemöte med föräldrakooperativet trots att Stella slutat där för flera år sen. Vi skulle också sköta ett parkområde två veckor i närheten av vårt hus pga att det ingick i att bo där. Vi hade även städtjänst på förskolan och flera andra jobbiga inbokade grejer som vi inte kunde smita från. Och jag hade en hemsk ångest och stress över alla krav som ställdes på mig.

Och just detta är en av de stora anledningarna till att min utmattning inte går över. Jag har fått men (lätt ptsd) av att känna mig fångad i denna situation. Min energi räcker inte till och kraven på mig är för höga. Det är som att jag fortfarande är kvar på det jobb som brände ut mig.

Det blev så tydligt nu när jag kom hem. Hur avslappnad jag varit på Teneriffa, hur bra familjen fungerat tillsammans, hur min kropp kändes när den var ångestfri.

Jag inser att jag går med låg men ihållande ångest de flesta av mina dagar. En slags ständig beredskap, även när jag är ensam hemma.

Det är inte konstigt att min energi rinner ut lika snabbt som jag samlar in den när mitt vardagsliv är så här.

Allt som händer, alla deadlines, saker att komma ihåg, ärenden, Fredriks kvällsaktiviteter med jobbet, konflikter, tjat, läxor osv. blir som attacker på min lilla energi. Jag kan inte lägga den på det jag vill, jag måste ta av den för att släcka bränder. Jag går ständigt på knäna. (Och Fredrik också.) Jag kan inte berätta om alla detaljer här på bloggen.

Jag har under januari jobbat med att mota bort rädslan och försökt hitta en egen styrka. Sätta gränser, känna att jag klarar av saker osv. Prioritera, försöka att inte bli frustrerad, hitta alternativa lösningar.

Vissa delar är praktiska och involverar mina familjemedlemmar. Andra delar handlar om min psykiska ohälsa och dessa kan jag jobba med själv eller tillsammans med psykolog. Det är klurigt att komma på vad som är vad.

Men jag vet att jag inte låg stel som en pinne med huvudet inkört i huvudgaveln på Teneriffa. Mina ben värkte inte på natten och jag slapp ta nattliga värktabletter. Jag kunde slappna av och konflikterna var få. Alla i familjen mådde bra.

Jag hoppas att vi kan komma ditåt även på hemmaplan framöver. Men det är nog långt kvar tyvärr. (Men vi har samtidigt kommit en bra bit på vägen de senaste åren.)

Måste hitta ny kraft för att orka kämpa vidare.

Men först får jag lov att sörja att jag inte mår som på Teneriffa året runt. Det är OK att känna så.


Benvärken

30 januari, 2020

Värken i smalbenen har försvunnit här på Kanarieöarna precis som jag misstänkte att den skulle göra.

Vet dock inte om det är 1. långpromenaderna, 2. det minskade stillaliggandet, 3. de kortare ”nätterna” (8-9h på raken i sängen, sen frukost och sen lite mer sömn istället för 12-13h på raken) eller 4. en kombination av detta?

Skulle nog gissa på fyran.

Eller är jag mindre spänd här? Jag vet inte, men skulle tro det. (Eller är det värmen? Tror inte det dock.)

I vilket fall som helst så vore det grymt om jag kunde slippa benvärken som gör att jag måste ta värktabletter varje kväll/natt och ibland dagtid sen några månader.

Tänk om jag på riktigt kunde komma igång med långa långpromenader, mer stående i vardagen och mindre tid i sängen? Det vore fantastiskt. (Har ju lyckats gå några promenader i januari, men det blir ändå otroligt mycket sängliggande.)

Men tyvärr så är det inte jag som bestämmer det utan min kropp. Men jag ska göra allt jag kan för att lägga energin på rätt saker för att få energi till att röra kroppen.

Uppdatering: eller är det bara så att det råkade sammanfalla med min dygnet runtmedicinering mot mensvärk? 🙄 Jaja, vi får se.


Livet i sängen

19 januari, 2020

Jaha, livet i sängen igen. Så akut trött att jag knappt orkar gå eller stå eller sitta upp. Och det beror inte på sömnbrist denna gång eftersom jag sover djupt och länge på nätterna (13h igår natt).

Jag minns inte riktigt när jag var så här akut utmattad senast. Det måste ha varit flera månader sen.

Det finns liksom ingen spänst i musklerna när jag försöker hålla mig upprätt. Det är som geggamoja som bara vill falla samman.

Jag har ju haft det så här den största delen av mina fem helt utmattade år.

Undrar bara om det beror på avsaknad av stresspåslag eller om det kommer efter ett långvarigt stresspåslag?

Jag tänker att många andra skulle tycka att det var skönt att ligga i sängen. Men jag har liksom ingen TV-serie att ta igen, jag är ikapp med Instagram och alla bloggar. Ibland hittar jag på ett ämne jag vill lära mig mer om och så googlar jag. Men sen blir jag rastlös igen. Jag är oftast för rastlös för att titta på tv/film och lyssna på poddar. De flesta bara babblar och det går inte så lätt att spola.

Det jag brukar göra är att surfa på Instagram, Facebook, bloggar och kolla mailen. Spelar Crunch Time och bloggar. Läser SVTs nyheter, skriver långa rants på Instagram stories, hittar någon konflikt bland feminister eller nåt snaskigt på Bloggbevakning att följa. Läser igenom sida efter sida om nån klandervärd kändis på Flashback. (Men hänger ej på Flashback i övrigt.)

Nä, det är verkligen helt fantastiskt tråkigt! Om jag ändå orkade hålla en bok eller läsa en e-bok. (För rastlös för e-böcker. Gillar ej formatet.)

Idag gick jag ut på promenad direkt efter frukosten. (14.45) Det var värmade sol och ljusblå himmel ute. Det var skönt att få se något annat. Tror inte jag varit hemifrån sen i onsdags. (Söndag idag.)

Jag försöker spara min energi inför resan nu. Det innebär att jag inte ska göra något extra på en vecka utom reseförberedelser. Jag ska ligga här i sängen eller göra rehabiliterande saker som promenader eller flowaktiviteter.

Men det är så urbota tråkigt. Verkligen sjukt tråkigt.

Och kroppen mår ju inte bra av att ligga still så här.

Men vissa dagar orkar jag inte röra mig ändå (tors-sön än så länge) och jag måste spara på energin.

Ps. När vi är på Kanarieöarna så brukar jag lägga mig extra tidigt, gå upp och äta frukost med familjen vid nio. Sen går jag och lägger mig igen medan familjen badar eller promenerar. Sen går jag upp vid tolv-ett och sen äter vi lunch. Sen orkar jag vara med några timmar på em-kväll. Och eftersom konflikterna är få, allt rullar på, alla får i sig mat och kommer i säng i bra tid och hushållsarbetet är obefintligt så brukar jag spara massa energi på att vara där. Solen och naturen gör också sitt.


Sängliggande

18 januari, 2020

Efter en lång tuff period med december, jul, jullov, sjuka barn, ärenden och ensamt ansvar över barnen några kvällar så är jag helt slut.

Jag har gått med lågintensiv men tröttande ångest i några dagar och legat ner mest hela dagarna. Denna vecka har jag förvisso sovit tungt istället för att ligga vaken fyra timmar varje förmiddag, men jag har behövt lägga mig igen efter frukost pga att benen och överkroppen inte bär mig.

I natt sov jag 13h och gick upp tio över två.

Jag undrar om denna period är ett svar på de senaste jobbiga veckorna eller om detta är mitt normaltillstånd som hindrats pga adrenalin/stresspåslag?

Eller är det en konsekvens av julen? Eller mörket? Förra året låg jag ner januri-halva mars och det var hemskt.

Jag hoppas att det inte blir lika långvarigt denna gång. Jag har varit orolig för det ska bli så igen hela hösten.

Sen kan det ju vara en konsekvens av att jag överansträngt mig senaste veckan och ångest på det.

Det går helt enkelt inte att veta förrän efteråt.

Vad är mitt normaltillstånd egentligen? Hur trött är jag då? Hur mycket adrenalin kan jag ha i kroppen utan att ta skada?

Jag har ingen aning.


%d bloggare gillar detta: