Ångestnatt

13 december, 2017

Klockan är två på natten och jag har inte somnat än. Jag lade mig för 2,5h sen men fick gå upp efter en timme pga spänd som en vajer.

Satte mig och slog in de sista julklapparna från mig.

Nu ligger jag här och har oro/mildare ångest. Jag är uppstressad och vill lösa problemet genom att planera och agera.

Jag frågar mig själv vad jag är rädd för.

Jag är rädd för kaoset. För att vi inte ska hinna. För nödlösningar. För mer ångest, för ågren och bitterhet.

Jag är rädd för att flippa ut, bli arg, börja skrika.

Jag är rädd för att bli galen.

Jag tror att jag mest är rädd för mina egna känslor och reaktioner.

Så jag spänner mig. Planerar, fixar och förutbygger. Gör en dag-för-dag-checklista inför helgen. För att inte missa något.

Jag orkar inte vara den som måste åka och sista minuten-shoppa på väg till julfirandet. Jag vill vara redo. Känna lugn. Allt ligger på plats i huvudet. Allt flyter på.

(Min man är inte alls så här och vi blir stressade av varandra.)

Men det är så mycket som pockar på. Som är fel. Som måste lösas. Som måste flyttas.

Som att svägerskans pussel är hos henne och att jag måste hämta det på torsdag för att ha något att pussla.

Att Mollys avslutningsstrumpebyxor är hos svärmormor och måste ta sig hit.

Att Molly inte har några vintervantar och att vi måste köpa det.

Jag har en lång lista med saker som måste fixas. Fredrik har fått halva.

Jag önskar att jag bara kunde släppa det, slappna av och somna.

Men det funkar inte så.

Jag kan liksom inte glömma att jag stirrar faran i vitögat. Jag måste ta bort faran för att sluta vara rädd. Göra faran ofarlig och hanterlig. Ändra bilden i huvudet.

Känna att det ordnar sig. Även om det inte känns så. Lämna över ansvaret till någon annan. Vi är ju nio vuxna (och tre barn) som ska fira jul ihop. Vi kan hjälpas åt.

Min förrförra psykolog sa att man skulle kasta ut ångesten på golvet för att få distans till den. Hur ser den ut?

Min är gulgrön och kletig och äcklig. Ibland är den svart eller mörklila. Inte konstigt att det känns jobbigt i kroppen.

Nu känner jag mig lite lugnare. Det är alltid bra att identifiera rädslan. Få sig en bild av vart ångesten kommer ifrån (om den har en sådan orsak).

Och jag behöver skapa en bra bild av hur allt kommer att bli. En där autistiska känsloutbrott inte ingår. Jag behöver reda ut kaoset i huvudet.

Nu blev jag lite sömnig.

Annonser

Om utmattning och de sjunkande sjuktalen

11 december, 2017

Det är ett riktigt sagolandskap ute och i förmiddags var det sol.

Men jag ”får” inte gå ut för jag behöver spara mina krafter. Idag ska jag hämta paket och barnen och sen 1,5h senare ska vi ner till skolan igen för Stellas luciauppvisning.

St: utsikt över snöig trädgård

Det är så tråkigt när kroppen säger stopp. Jag hade hunnit vänja mig vid mer energi nu under hösten.

Men jag antar att dagens och gårdagens utmattningskänslor innebär att spändheten lämnat kroppen. Det brukar vara så.

Stress/press -> spänd kropp -> utmattning -> återhämtning

Tidigare kom jag aldrig ur den negativa spiralen eftersom vardagen var dåligt anpasssad till mina behov, men nu vet jag att det kan funka.

Men det går förstås sämre i tider då de flesta är stressade/pressade som vid jul och i slutet av maj-juni. Det är tröttsamt att alla trycker in avslutningsaktiviteter samtidigt som det är så mycket annat. Varför inte i januari t ex? Det händer ju inget annat i januari. Avsluta terminen i slutet av november kanske?

Sen måste jag även kommentera denna notis som är ett hån mot alla utförsäkrade.

St: Nyhetsartikel om att sjuktalen sjunker.

Det är väl för fanken inte konstigt att sjuktalen sjunker när Försäkringskassan kickar ut sjukskrivna på löpande band? Jag är lyckligt lottad som fortfarande är godkänd (peppar peppar), men merparten av alla utmattade eller med ME/CFS som jag följer på nätet har blivit utförsäkrade det senaste året. Det är omänskligt och det är framför allt felaktigt att kalla det en positiv förändring! Möjligen ekonomiskt sett, men det är en tragedi för de sjuka. (Läs gärna ”Fattigfällan” av Zweigbergk.)

Folk har inte blivit friskare. Vi lever i ett land med sjuk arbetsmiljö och en sjuk försäkringskassa. (Och där de som behöver extra stöd/terapi/utredningar/LSS får kämpa hårt för att få det.)


Spänd och beredd

10 december, 2017

För två veckor sen började jag nästan tro att jag var på väg att bli frisk, men nu är jag på sjätte dagen av en stress/pressreaktion.

Var sängliggande i början av veckan, men nu handlar det mer om spändhet i kroppen, svårt att somna om, oro och lätt ångest.

Ibland lyckas jag slappna av i en muskel och då inser jag hur spänd jag är. Inte konstigt att jag blir utmattad! Men av erfarenhet vet jag att det för mig inte hjälper långsiktigt med symptomlindring i form av avslappning i kroppen. Jag måste bli av med den mentala pressen, för annars börjar jag spänna kroppen igen direkt efter muskelavslappningsövningen.

Så jag har min lista med saker som stressar/pressar mig. Vissa saker försöker jag hitta alternativa lösningar till så att jag ska känna mig lugn. Andra har jag diskuterat med folk och vissa måste jag bara ta mig igenom.

Pratade med F igår om det där med att ha pågående projekt.

Jag har nämligen varit väldigt uppstressad av julklappsinköpen, särskilt som de i mitt huvud pågått i två veckor nu. Idag ska jag hämta ut ett paket och på måndag-tisdag borde det försenade Adlibrispaketet komma (skickades efter 9 arbetsdagar istället för 2-5).

F undrade hur detta kunde ta så enormt mycket tankekraft. Jag vet inte! Men det gör det. Tänker på pågående projekt minst en gång i timmen. Det ligger så mycket ångest i att shoppa. Jag hatar det verkligen. Men ibland måste man.

Men jag hoppas att spändheten släpper lite när alla julklappar är hemma och inslagna. (Slog in de som kommit igår.)

Någon som känner igen sig i känslan? Är det en ångestmässig grej? Autistisk? Introvert? Saragrej?

Eller är det deadlineskräck som spökar? Känner ju nåt liknande inför resor.


Oron som håller mig vaken

5 december, 2017

Ännu en sömnlös natt där jag vaknar för andra gången vid fyra och snart är klockan sju. Känner mig sömnig men kan inte slappna av och komma till ro.

Provade en ny grej, nämligen att skriva ner allt jag oroar mig för, för det är ju oron som spänner i kroppen och håller mig vaken sen nån vecka eller två.

Det blev en stadig lista om 17 saker varav 8 är relaterade till julen. Inte konstigt att jag är pressad just nu.

Många av sakerna är små skitprylar som är lätt avhjälpta, men som ligger på mitt ansvar och det pressar mig. Andra saker får jag bara stå ut med och/eller ta mig igenom och det dränerar.

Vissa saker visste jag inte ens att jag oroade mig för så mycket.

Bra att vara konkret. Ska försöka få ordning på en del under dagen samt diskutera några grejer med F resp. arbetsterapeuten. Det är inte helt lätt att se alternativa lösningar när fokus ligger på överlevnad. (Mitt liv de senaste fyra åren.)


Tillbaka till sängen

4 december, 2017

Jag är utmattad idag.

En positiv sak: minns knappt hur det kändes eftersom jag inte har varit riktigt utmattad en hel dag på nästan två månader!

Negativt: usch, så tråkigt det är att bara ligga ner och mobilsurfa och att man måste kalkylera för värdet av varje steg man tar.

Men det innebär ju att jag har testat mina nya gränser. Så mycket som jag gjort de senaste dagarna var för mycket. Helt enkelt.

Hoppas att det går över snart. (Troligen inom 1-3 dagar beroende på hur belastande denna vecka blir.)

Om man tittar här så kan man även se vart hän det barkade (bortsett från förrförra veckan).


Grejer jag knappt varit med om på flera år pga utmattning

26 november, 2017
  • Inser att jag (troligen) har autismspektrumtillstånd och börjar läsa på. Förstår plötsligt mig själv och mina behov och börjar göra förändringar – juli
  • Stressen och pressen minskar – september
  • Känslan av bautasten på kroppen kommer allt mer sällan (utmattning som tvingar mig till vila på mage) – oktober
  • Sover omkring 8h istället för 9-10h – början av november
  • Kan hålla mig upprätt hela dagen utan liggande vila vissa dagar – mitten av november
  • Får små ryck av överskottsenergi och kan inte sitta still. – 17/11
  • Promenerar och det känns skönt på riktigt. Behöver inte anstränga musklerna pga utmattning, benen går på av sig själva! – 18/11
  • Vaknar rätt utvilad 9.30 (rekordtidigt!) – 20/11
  • Går sömnig en hel dag och är inte tvungen att sova på dagen. – 21/11
  • Följer med Molly till läkaren inne i stan, vilket innebär tidig uppstigning, kollektivtrafik, stress och längre utflykt. Men jag blir inte som en urvriden trasa efteråt! – 22/11
  • Orkar hänga med barnen och Fredrik sju timmar på raken (med osocial stund på mitten). Blev dock lite hjärntrött på slutet. Men ändå! 7h! (Normalt 2-4h). – 25/11

Det verkar som att mitt tillfrisknande inte sker gradvis utan exponentiellt, precis som Fredrik sa för några månader sen. Funkar alltså på samma sätt som teknikutvecklingen och ketchupflaskor… Först händer ingenting, sen ingenting, sen lite, sen lite till och sen allt på nästan samma gång.

Ser nya framsteg nästan varje dag. Förändringen är verkligen fantastisk och jag blir så förvånad när jag lägger märke till alla nya förmågor och möjligheter.

Bara det att jag kan köra en supertung rullstol med en 35-kilos 10-åring i uppför långa branta backen till vårt hus. En backe jag för några månader sen och bakåt flåsade i och knappt orkade gå uppför – helt utan packning att bära på/köra. Benen kändes som stenar. Nu pressar jag på som på ett gympass.

DET FINNS ENERGI HÖRNI!

Idag var jag på lekplatsen med min dotter. Eller ja, vi var på fyra lekplatser! Vi var ute i en timma. Gick inte raka vägen. Och jag behövde inte lägga mig ner resten av dagen när jag kom hem. Det tog inte tre dagar att återhämta sig. Det räckte med tjugo minuter i soffan!

Ni fattar inte vilken dramatisk skillnad detta är i mitt liv. Som att kunna gå efter en förlamning eller kunna se efter att ha varit blind. Lite så ser jag på begränsningarna som utmattningen medförde.

Jag börjar få mitt liv tillbaka!


Utmattning som sista anhalt

24 november, 2017

Fredrik Bengtsson skriver om orsaken till utmattningssyndrom på sin blogg.

I know that burnout is the source of life itself, knocking on your door to make you wake up and to realize that you are not leading a life that is meaningful for you. The reason, the situation and what needs to be changed is always a unique personal process but the common underlying message is a wake-up call from the depth of your soul.” (Fredrik Bengtsson)

Jag är av samma inställning.

Depressioner kommer ofta av liknande anledningar. För min del hade jag upprepade allvarliga depressioner i 17-22-årsåldern fram tills jag började medicinera. Nu kan jag i princip inte bli deprimerad längre och ångesten hålls även den i schack.

Istället kom utmattningssyndromet som en total shutdown av mitt liv. Jag var 30 år och var helt enkelt tvungen att göra något åt situationen.

Och till slut insåg jag ju vad problemet var (oupptäckt autismspektrumtillstånd) och nu när jag anpassar livet efter mina behov så återvänder krafterna. (34 år)

Kroppen och själen har äntligen fått gensvar.


%d bloggare gillar detta: