Saker jag tänker på

29 juli, 2017

Är mör efter tre dagar på fjällen. Vi åkte hemåt först vid halv fyra igår och kom hem vid åtta.

Men det känns förutsägbart och skönt att jag vet om att jag måste vila minst en dag efter en längre aktivitet (eller kortare aktivitet om det gäller vardagar). Då blir jag inte besviken om jag är sängliggande. Det där med att känna sig nöjd/missnöjd handlar så mycket om vilka förväntningar man har. Att inte ha för höga är något man lär sig den hårda vägen som utmattad.

Men idag har alla vilat här i huset. Molly har mest hängt i soffan och de andra vuxna har också småpysslat med grejer inomhus. Det är först nu efter fyra som de kommit loss för att fixa med grejer (tälja en fjällämmel resp. montera kajaker resp. handla i Luleå).

Tre av fyra veckors semester är redan över, hur kunde det gå så snabbt? Vi har iofs hunnit med väldigt mycket, men det känns sjukt att det är vardag om bara åtta dagar. Vi åker hem till Göteborg om sex dagar.

Sen börjar förskoleklass-tiden för Stella. Känns stort! Det ska bli intressant att se hur vardagarna blir nu när vi slipper föräldrakooperativet. Det sparar mig drygt en kilometers promenad om dagen. Energi jag kan lägga på egna promenader i skogen intill. Eller att tömma diskmaskinen.

Jag hoppas också att kalendern ska bli mindre fulltecknad framöver och att vi ska få mer tid till det roliga.

Vi ska frilufsa ännu mer. Nu efter fjällvandringen har Fredrik blivit fast. Han vill åka och fjällvandra nån långhelg tillsammans med syskon/vän. Sen vill han köpa triangiakök (smarta ju!) och mattermos så att vi kan laga mat i naturen. Tälta vill han också göra men det tycker jag är mindre kul pga obekvämt.

Molly går ju i scouterna sen årsskiftet så vi bygger ju på intresset även från det hållet. Stella vill ev. börja nästa år (från åk 1).

Sen väntar vi på bebben som kan komma när som helst. BF är nästa vecka. Ska bli kul att få mitt första svärsyskonbarn. Barnen ska få sin andra kusin och Fredrik ska bli farbror för första gången.

Sen väntar jag även på svar från läkaren iaf utmattningsgruppen tar emot mig. I så fall ska jag få mer specialiserad hjälp och rehab. Har även en telefontid med läkaren i augusti för att diskutera en annan grej som kan bidra till utmattningen. Mer om det när det när jag får besked.

Det finns en tid och ett liv även efter semestern. Helt klart.


Trött efter resdag

25 juli, 2017

Nu är vi uppe hos pappa i Norrbotten igen (sjätte sommaren i rad). Det känns lite overkligt men samtidigt välkänt och nästan som hemma. Här kan jag gå ut och in i gemenskapen som jag behöver (och det gäller ju allihop).

Idag har jag en tråkig dag i sängen eftersom jag måste vila efter gårdagens plågsamma flygresa och inför kommande tre dagar i fjällen. Dessa vilodagar gör mig ofta lite nedstämd, men jag försöker hålla modet uppe. Att jag vilar är ju en förutsättning för att jag ska kunna ha roligt i morgon. Annars skulle alla dagar vara en enda sörja av försök till halvutmattade aktiviteter, alltså så jag hade det förr.

Jag lär mig mer och mer om vad som gör mig trött. Igår på flygdagen var det rädslan för att glömma något eller missa en tid (två flyg och mellanlandning i Stockholm), oro för att barnen skulle flippa ut eller att jag skulle få mycket ångest (ja, oro för oro…) Men det var överkomligt. Fick tänka på att slappna av för jag var som en spänd vajer hela dagen. Fick t o m ta en värktablett mot muskelvärk på kvällen! (Träningsvärk alltså.)

Men allt gick som sagt bra. Eller ja, första planet blev försenat i en halvtimme så vi stod i fyrtio minuter utanför en glasdörr och väntade på att få komma fram till gaten… (nä, de ville inte öppna upp rummet med lekplats och sittplatser tydligen). Fick underhålla mina rastlösa barn med lekar som ”stå på tå längst” och arga leken.

Vi hade även missat att ta med mackor så barnen blev jättehungriga. Men hittade vegetariska mackor som barnen gillade i en affär, så det var tur. (Kräsna barn.)

Sen hann vi ändå äta på Max på Arlanda (tradition + en nödvändighet om vi ska orka resa så många timmar). Dock valde jag den starka veggohamburgaren igen! (Den med oumph.) Men kom på att jag kunde plocka bort chilipepparn och då blev den ätbar. (Älskar att Max har börjat med en massa veggoburgare! Så kul att faktiskt ha ett val annat än ”den enda veggohamburgare vi kanske har”…)

Flygresorna var korta och gick bra. (40 min + 1h 10 min) men det var som vanligt mycket köande och rastlösa barn. På Arlanda fick jag dem att småspringa fram på de vita linjerna på golvet och att hoppa över dem. (De är inte så bra på att aktivera sig själva.)

Roligt var att flygvärdinnan som skulle hälsa oss välkomna till Kallax i Luleå knappt kunde prata för att hon fnissade så mycket. Undrar vad de just hade pratat om där bak i planet?

Nu har halva semestern gått. Vi gör roliga saker, men jag ser ändå fördelar med vardagen, t ex mina sovmorgnar (vi väcker barnen varannan morgon och sen lägger vi oss igen medan de tittar på TV. Men de brukar väcka oss några gånger) samt att slippa föda barnen flera gånger per dag (kräsna!).

Så det känns därmed inte hemskt att gå tillbaka till vardagen igen. Däremot känns det hemskt att det snart är höst, vinter, mörkt, kallt och slaskigt. Avskyr verkligen vintern!

Funderar ibland på om jag borde flytta för att slippa det göteborgska rusket. Norrut i landet är det ju mer snö och roligare att vara ute på vintern. Men samtidigt blir det ju mörkare längre tid under dygnet (fram tills det vänder igen) och trädgårdssäsongen blir ju hopplöst kort. Nä, det kanske är Kanarieöarna vintertid som gäller i alla fall?


Dagens läkarsamtal

4 juli, 2017

Idag var jag hos läkaren på vårdcentralen för att få förlängd sjukskrivning. Jag har varit skriven hos en annan vårdenhet inom landstinget i drygt två år nu men när jag kom dit i juni fick jag reda på att de skulle återremittera mig till vårdcentralen eftersom jag inte går i terapi hos dem längre.

Så idag skulle jag alltså träffa en ”ny” läkare, en som jag dock träffat vid två andra tillfällen pga andra orsaker. Så jag visste att han är bra som tur är.

Men ändå hade jag mycket ångest när jag satt där i väntrummet. Ovanligt mycket. Inte för att jag var nervös inför att prata med läkaren utan pga två andra saker.

1. Jag var rädd för att inte bli tagen på allvar och att han skulle tycka att jag ska börja jobba tidigare än jag klarar det. (Känns som att var och varannan utbränd dras med denna skräck.)

2. Det är alltid läskigt när ett möte kan avgöra en bit av ens framtid så här. Han kanske hade någon helt annan idé om hur jag ska göra.

Nummer 1 behövde jag inte vara rädd för visade det sig. Han hade aldrig släppt iväg mig till jobbet så att säga.

När det gäller nummer 2 så fick jag mig en överraskning, även om det mestadels var en positiv en. Läkaren ansåg att jag hamnat helt mellan stolarna och var inte nöjd med den andra vårdinstansen. Han tyckte att det var dåligt att ingen tagit itu med min rehab (mer än några kbt-samtal hos företagshälsan). Han ville skicka mig till ett utmattningsteam i Göteborg så att jag kan få ordentlig hjälp med t ex basal kroppskännedom, arbetsterapeutisk vägledning och ev. terapi.

Om jag ska börja jobba så smått igen så ska jag inte gå tillbaka till webbjobb utan ta det är väldigt lugnt och försiktigt genom att gå deras program inom grön rehab (trädgårdsterapi) och dylikt.

Så nu ska jag in i snurran igen.

Känns dels bra att någon vill ta itu med mig och dels jättejobbigt eftersom jag 1) trodde att jag var ganska nära en lösning och 2) fasar för att behöva gå på en massa möten igen pga att det tar så mycket energi. (Gick ju i terapi en gång i veckan under nio månader 2015-2016.)

Blev också lite smått chockad över hur oroad han blev. Är det så här illa?

Men det är det nog. Jag behöver nog hjälp för att komma vidare. ”Firar” ju fyra år som sjuk i höst (tre år från att jag blev helt sjukskriven och lyckades varva ner). 😦

 

 

 


Sluta plåga mig på nätterna

29 juni, 2017

Jag är så himla trött på alla vanskötta djur som bor hos mig på nätterna. I natt hade jag två marsvin i en pytteliten bur och de hade inte fått mat på flera veckor. Jag hoppades innerst inne att de skulle dö, för jag var uppenbarligen helt inkapabel att ta hand om dem. Funderade på att lämna dem till ett djurhem, för vem ville ha fem år gamla misskötta marsvin om jag skulle sätta ut en annons?

I förrgår drömde jag att jag pluggade men hade missat en massa kurser. Jag oroade mig för att inte få betyg eftersom jag skolkat från vissa lektioner i uppemot ett halvår. Oftast har jag en hel högskolekurs efter mig för att kunna få examen och det stressar mig så eftersom jag är utmattad även i drömmen. Oftast ligger de betungande kurserna i vägen för att kunna starta resten av mitt liv.

Dessa två drömmar har jag flera gånger i veckan. Det är så himla stressande. Jag vet ju att jag i drömmen bearbetar det som hänt under dagen och att drömmarna vill meddela mig att mitt liv är i obalans och att jag behöver förändra min vardag. Men det är inte så lätt, jag kämpar varje dag för att överleva vardagen och inte bli ännu mer sjuk. 

(Djurdrömmen handlar om dåligt samvete och att jag försöker sopa saker under mattan och hoppas att de ska självdö istället för att ta itu med dem. Skoldrömmen handlar om yttre krav på mig och att jag har svårt att ta mig ur situationen pga utmattningen.)


Sista juniveckan

27 juni, 2017

Antagligen vårens lugnaste vecka denna vecka. ”Bara” cellprov idag och sommarfest för F på fredag. I helgen ska F måla lägenhet och hjälpa sin bror att flytta och barnen ska ha barnvakt + gå på kalas.

Okej, det låter ju inte så lite när jag läser det så här, men mån-fre har bara två kalendernoteringar och det känns ekande tomt för mig.

Nä, vi kan inte ha det så här. Jag mår inte bra. Jag sover och vilar all ledig tid. 

Men föräldrakooperativet är i princip över och jag har bara några pappersuppgifter kvar. Sen försvinner ungefär 40 kalenderbokningar per år. Skönt!

Har känt mig chockad och vemodig de senaste dagarna sedan jag fick reda på att en släkting dött i en tragisk olycka. Jag kände honom inte så väl och vi hade inte träffats på åtta år (dock 2-3 ggr/år som barn och jag lekte med hans barn), men det känns ändå så hemskt. Samtidigt blir jag extra kramig om min egen familj och jag antar att det är det positiva i det hela. Att såna här saker påminner en om att inte ta något för givet (det gör jag iofs inte eftersom jag ofta oroar mig för att folk ska bli sjuka och/eller dö). Tänker på släktingens familj! 

Över till mer världsliga saker så försöker jag planera semestern. De sista två veckorna är vi hos pappa i Norrbotten + på fjällvandring i Lappland, men de första två veckorna är vi hemma.

Vi har planerat in några olika utflykter och det har varit ett himla pusslande för att få ihop det. Gjorde t o m en pappersmodell med små klossar som jag kunde flytta runt! Nu tror jag att jag har fått ihop schemat med alla vänners veckor i sommarstugor, när museum är öppna och när folk är lediga. Har även lyckats få 1-2 dagars vila mellan alla aktiviteter, det är ett måste för mig. 

När det gäller utmattningen så är jag fortfarande i överlevnadsläge. Det går inte att rehabiliteras i detta läge. April-maj-juni har varit kaos för mig med alla extra aktiviteter. Så är det varje år tyvärr. 

Ägnar dagarna åt ovanstående aktiviteter, sömn 10-11 timmar, vila några timmar, hygien och mat och kanske tvätt/ogräsrensning om jag får tid/ork över. Sen hämtar jag barn från halv fyra och sen lägger jag mig igen. 

9 dagar kvar med föräldrakooperativ förskola. Hoppas på ett lugnare liv snart. 

Ps. Jag har iaf lyckats njuta mer av juni är normalt. Har vilat många timmar i hängmattan även om det inte alltid varit så varmt (filt!), jag älskar alla blommor som slagit ut och nu har jordgubbarna börjat bli röda. Mums! Normalt sett försvinner juni i stress kring alla födelsedagar och avslutningsaktiviteter kring barnen. 


Midsommar på gång

23 juni, 2017

Midsommar på ingång. Om ni minns förra året så bjöd fyra personer in sig själva så att jag blev helt överstimulerad och behövde vila halva dagen. (Det handlar om släktingar som pratar med varandra.)

Denna gång bjöd vi in fem personer och i morgon kommer troligen sju personer… Suck. Som tur är kommer inte alla samtidigt. Först två till midsommarlunchen, sen kommer 2-4 till midsommardansen (i koloniträdgårdarna) men då brukar jag ändå gå och vila. Sista kommer ev vid fem och sen gissar jag att två droppar av lite tidigare. På kvällen blir det nog spelkväll.

Trevliga människor allihop, inga problem, det blir bara så många när alla kommer samtidigt! Och jag blir lätt hjärntrött.

Men det viktigaste är att middagen blir lugn för då ska vi sitta runt samma bord och då blir det lätt stökigt. Fixar inte flera samtal samtidigt mer än en stund. Men till lunchen blir det som sagt bara två gäster, phu. 

Har för övrigt kollat väderprognosen tio gånger om dagen denna vecka. På ett dygn har det växlat från molnigt och 0 mm regn till 0,5 mm regn till 4,5 mm regn och nu tillbaka på 0,5 mm regn. Men vi har ett partytält som tur är. Men trist om det bara är 14-15 grader och grått. (Vi har haft jättetur med vädret de senaste tre åren som vi firat hemma med gäster.)

Men det ordnar sig. 

Ps. Hade aldrig fixat en tolvtimmarsdag hemma hos någon annan så jag är glad att vi kan vara här. (Kommer behöva gå ifrån ett antal gånger, men det känns ok.)

Ps2. Jag firar ju inte många saker, men just midsommar tycker jag om. Vi firade stort med kompisgäng ute på landet när jag var liten. Jag har riktigt idylliska minnen av hur midsommar ska vara. Inte alls samma sak numera, men gott nog ändå sen vi fick trädgård. 


Lyssna på själen

12 juni, 2017

Nu har jag kunnat slappna av periodvis under två dagar. Det känns som att de värsta veckorna är över för den här gången. Denna vecka är det ”bara” vårdbesök på onsdag och gårdsfest för förskolan + föräldramöte inför skolstart på torsdag. Men om jag vilar mån-tis och fredag så borde det gå bra.

Läser en bok av Tommy Hellsten som heter Du är mer än du anar som handlar mycket om att man ska lyssna till själen/det inre/magkänslan och ta sig bort från det som dränerar och stjäl tid. 

Jag har funderat mycket de senaste dagarna och ska försöka prioritera om lite i mitt liv. Har försökt identifiera när nej-känslan kommer och se om jag kan prioritera om/byta med Fredrik/sätta gränser osv. Har bl a lett till att F lagar mer mat och att jag nattar mer eftersom matlagning dödar min själ. Typ så.

Kommer också umgås mer resp. mindre med vissa människor utifrån vilken känsla/energi jag får från dem. Inte vara sådär rättvis ni vet utan prioritera dem som fyller mig med energi och undvika energitjuvar. (Det borde alla göra.)

Jag vill även umgås (ännu) mer med mina barn. Men på ett bra sätt. Inte ställa upp på själadödande lek utan försöka hitta saker att göra tillsammans som båda gillar. (Mina barn är snart 6 och 10 år, de är tillräckligt stora för stimulerande sysslor.)

Kort sagt ska jag försöka göra mer av det själen mår bra av och undvika det som direkt dränerar mig. Ganska logiskt ni vet, men inte så lätt att identifiera alla gånger när vanan tickar igång. 

Samma sak som att bara ha bekväma, sköna kläder på sig (skänka bort kläder som är för korta i ärmarna/för små/klämmer osv.), lyssna på kroppens behov av vila/mat/sömn/kroppskontakt/rörelse osv. 

Sluta vara så hård mot sig själv, sluta offra sig för andras skull, sluta göra saker bara för att man borde. 

Gå mer på lust och känsla. Vad känns bra och rätt?

Jag behöver även vara sann mot mig själv och sluta göra våld på mig själv för andras skull. Sluta dölja saker och sidor hos mig själv. Vara ärlig. Verkligen inte lätt, men något jag måste för att bli frisk. 

Så många tankar och känslor. Det känns som att huvudet knakar av allt tänkande. Skönt då att kunna frikoppla sig genom att gå i naturen och titta på växter. Vila hjärnan lite.

Ps. Är inne i en stor förändringsprocess igen och det är alltid ganska smärtsamt. Men det blir bättre efteråt.


%d bloggare gillar detta: