Ett tillfälle för mig

2 maj, 2020

Det är ändå lite skumt det där med att när pandemin är en katastrof för andra så kanske det är min räddning?

Men jag har ju också helt andra behov än andra människor, särskilt nu när jag är utmattad.

Jag har fått mer energi över nu sen pandemin startade av den simpla anledningen att färre möten och sociala träffar tar energi från mig. Och eftersom min familj inte är ute på aktiviteter, AWs, jobbresor och kalas så minskar det osäkerhetsfaktorn i mitt liv.

Fredrik jobbar hemifrån och kommer inte längre hem sent (18.15-18.40 beroende på bussar m.m.). Därmed blir middagen inte sen (jag orkar ju inte laga mat) och det blir mindre stress. Barnen tjatar inte på mig om när han kommer hem och han slipper lägga en timme om dagen på pendling.

Jag slipper FOMO (fear of missing out) och dåligt samvete för att jag inte kan följa med. Jag slipper stressen kring att de andra har deadlines och tider att passa (bortsett skolan). För även om jag inte följer med så påverkas jag ju tyvärr.

Att ha ett läkar- eller psykologsamtal via telefon är mycket enklare för mig än att ha en tid att passa på vårdcentralen. Min kropp blir mindre spänd och orolig autistiskt sett och det tar mindre tid och energi i anspråk.

Vi slipper de där kravfyllda dåligt-samvete-grejerna som skolavslutning, vårfest med klassen och aktiviteter vi inte har så stor lust med (t ex när man bjuds in för att man ”borde” men ingen egentligen är så intresserad). Och alla barnkalas är också sköna att slippa svara på, skjutsa till och köpa presenter till. (Fredrik gör de två sistnämnda men han blir ju också stressad.)

Jag får plötsligt mer energi över till att jobba långsiktigt med min psykiska ohälsa och Fredrik får mer tid över till det viktiga i livet när han slipper sköta ruljans av en massa extragrejer.

Klart att vi saknar vissa personer och aktiviteter, men som stresskänsliga och introverter så är det inte så illa som det kunde varit.

Sen förstår jag att det är en kris för extroverter, sjuttioplussare, folk i riskzon, vårdpersonal, nyblivna arbetslösa, drabbade och de som förlorar anhöriga. Med flera.

Men personligen för just mig kanske detta blir den paus jag behöver.

Men jag tycker verkligen inte att det är bra att det är pandemi och jag är inte så ego så klart! Men när den ändå är ett faktum så tänker jag dra nytta av pausen som blir i mitt liv.


Framtidsplaner

30 april, 2020

Jag hade halsbränna hela dagen i förrgår och den gick knappt bort med medicin. Igår natt hade jag ont i kroppen pga spändhet och det gick inte bort med smärtstillande (maxdosen). Jag hade även mardrömmar och ångest när jag vaknade.

Jag kände in känslan och ritade ut mina känslor (läs mer på Pebbel-bloggen). Tydligen var mitt inre skräckslagen inför mötet med Försäkringskassan idag. Mentalt kände jag bara svag oro, men mitt inre barn var livrädd. När jag ritade gick ångesten ner och jag kände mig OK.

Jag kunde t o m sova fram till jag blev väckt av barnen vid halv åtta i morse. Skönt att slippa ligga vaken från fyra eller nåt.

Sen blev jag dock så nervös att jag bara försökte tänka på något annat.

Jag tänker att såna här möten med läkare och Försäkringskassan är jobbiga för de flesta eftersom det är mycket som står på spel. Långtidssjukskrivna vill ju inte bli tvingade ut i aktivitet för tidigt men de vill inte heller bli av med sjukpenningen.

Läkaren sitter mitt emellan och måste ha patientens välmående i tanken samtidigt som de ska blidka FK så att sjukpenningen inte uteblir.

FK vill se framsteg, en plan och aktiviteter, annars vill de antingen dra in ersättningen eller möjligen ge sjukersättning (fd sjukpensionär).

På ett sätt hade det varit skönt att slippa läkare och FK-beviljan var tredje månad, men då skulle min inkomst nästan halveras. Och jag kämpar ju för att bli frisk.

I alla fall.

Det jag ville säga var att jag kände mig mest nervös och inte ångestfylld, men min c-ptsd-kropp reagerade med skräck.

Men FK-handläggare var trevlig och vettig och läkaren förklarade mina begränsningar på ett bra sätt. Hon sa att min situation är ganska stationär men att det vore bra för mig med en fristad där jag kan komma bort från min vardag.

FK föreslog en slags förrehabiliterande verksamhet hos Medborgarskolan. Den är helt individanpassad och det finns många olika aktiviteter, bl a hantverk, sport, karriärsplanering, långsamma promenader och annat. Man lägger upp ett individuellt schema med sin handläggare och vi kom överens om att en timme i veckan kan vara en bra start.

Så det känns faktiskt väldigt bra. Just kravlöst, individuellt och hantverk låter som nåt för mig.

Programmet är på 6 månader och sen får vi se hur det går. Jag skulle så gärna vilja få en arbetsförmåga, men det hänger ju på att jag orkar med övriga livet också i så fall. Det ska inte vara så att jag måste sova all ledig tid efter jobbet, då är det för mycket.

Autister blir ju lättare trötta än andra pga alla intryck och att sociala kontakter är ansträngande. Dessutom har jag fått lära mig att autister brukar bli tröttare med åren. Runt 20 orkar många med ett ”vanligt” liv, men efter 30 och 40 är det inte lika vanligt att man orkar jobba heltid och ha en fritid eller familj samtidigt. Många orkar bara antingen jobb eller ha en familj och många jobbar deltid.

Mina barn börjar ju bli så stora nu att jag har massor med tid till vila och egen fritid. Molly sköter sig själv med guidning och Stella blir också allt mer självgående. Så förhoppningsvis får jag inom några år mer energi över. (Jag har ju redan fått det, men det räcker inte riktigt till än.)

Men nu hoppas vi på att detta kan bli en fristad för mig. Hade varit så skönt att kunna åka iväg och typ renovera möbler eller väva eller tova ull. Få ett sammanhang nån annanstans. Det har jag verkligen längtat efter! (Jag har varit hemma på heltid sen december 2014 med ett kortare avbrott för arbetsträning för några år sen.)

Samtidigt ska jag jobba på med onlineterapin och c-ptsd:n. Och jag ser ju stora framsteg hela tiden. Tänk: idag var jag bara nervös, jag hade inte ångest!


Snart möte med Försäkringskassan

26 april, 2020

Jag har mått så bra den senaste veckan. Har t o m vaknat redan vid elva flera dagar (en-två timmar tidigare), jag har sovit på nätterna och haft energi till mer än vanligt.

Men idag söndag är jag sängliggande igen och har sovit på dagen. Känner mig jättetung och orkeslös i kroppen.

Men det är inte konstigt. Igår var jag också ganska trött (efter stadsutflykten i torsdags), men jag ville så gärna träffa min kompis och hennes barn som lekte med Stella (de gick på samma förskola) så jag ”overridade” med en koffeintablett.

Jag har insett att mycket av det fysiska i min utmattning beror på ett sömnbehov och att jag oftast behöver sova när jag blir sådär ligga-på-magen-utmattad. Men socker och koffein hjälper.

Jag dricker ju inte kaffe i vanliga fall, men har tagit koffeintabletter som en nödlösning då och då under småbarnsåren.

Men men. Ibland får det vara värt några dagar i sängen för att få göra något kul. Jag har ju nästan bara varit hemma med familjen sen i slutet av mars och det blir ju väldigt tråkigt.

Jag tänker inte börja hänga i stora grupper eller gå på stan annat än i nödfall, men att träffa 1-3 personer nån gång då och då (mest utomhus) får vara OK. Särskilt som jag troligtvis redan varit sjuk i covid-19.

Nästa vecka blir också lugn. Tror inte jag har haft så här lite i kalendern sen före jag fick barn. Det enda är ett telefonmöte med läkaren och Försäkringskassan på torsdag. Vi ska prata om hur de kan hjälpa mig att komma i aktivitet.

Min egna plan är att jobba på med oro-onlineterapin och c-ptsd:n nu under våren (ca 6v kvar på onlineterapin) och sen förhoppningsvis klara av en väldigt anpassad och försiktig aktivitet efter sommaren.

Det hade varit så roligt om jag kunde orka gå iväg på något. I dagsläget orkar jag inte pga min situation med c-ptsd, men jag har goda förhoppningar om att bli av med det mesta av den dränering av energi som oro/ångest/triggers/sömnbrist/spänd kropp/stress vid deadlines och tider m.m. innebär. Och jag jobbar även med mina barndomstrauman vid sidan av.

Det händer verkligen grejer inombords nu så jag hoppas bara att FK är rimliga och inte hetsar mig in i aktivitet för tidigt som den förre handläggaren försökte förra året.

Det är ju inte viljan och motivationen det är fel på hos mig så att säga…


Jag mår bättre

23 april, 2020

Det har hänt så mycket sen jag började träna på att hantera mina känslor för 1,5 år sen. Under våren har jag läst på om komplext ptsd och barndomstrauman och jag tror att jag förstår hur allt hänger ihop.

Idag var en väldigt ovanlig dag. Jag vaknade efter 6,5 timmars sömn och kunde inte somna om eftersom städaren skulle komma idag vid tolv (!) (ja, kroppen varvar upp av alla deadlines). Så jag åkte in mot stan för att göra lite ärenden och sova i lägenheten som jag lånar ibland.

I normala fall vaknar jag inte förrän 12-13 så det kändes som att klockan var två när den egentligen var tio på morgonen… ^^ Jag lämnade och lånade böcker på bibban, handlade på apoteket och gick t o m in på KappAhl och fyllde på med likadana t-shirts och byxor som börjat gå sönder.

Det var folktomt på stan. Drottningtorget och Brunnsparken ekade nästan. Tänker mig att 60-70% av folket var borta från centrala stan. Kändes helkonstigt. (Detta är alltså första gången jag är i stan sen pandemin just började.)

Alla utom en strebersnubbe var bra på att hålla avstånd och vi gick i långa omvägar om varandra. Många affärer reade ut och KappAhl hade 30% på allt. Alla kassor hade fått plast/glasväggar uppsatta och försäljaren bippade mitt id-kort genom glaset. Affärerna hade tejpat upp var man skulle stå i kö med ca 1,5 meter avstånd. Allt var mycket välordnat. Jag är imponerad.

Just när jag bäddat ner mig i sängen i lägenheten så messade Molly och undrade om jag skulle komma hem snart… %-) Hon sa att städaren inte kommit än och jag fick reda på att det blivit fel och att städerskan inte skulle komma. Så jag gick ur sängen och packade ihop istället för att sova. (Jag var inte så sömnig.)

På vägen hem gick jag in på Panduro och köpte pennor till Molly och grejsade med 30% rabatt om man blir medlem och frågade om hjälp och fick hjälp att välja ut Posca-pennor ur ett stort låst skåp (att de behöver låsa in pennorna!). Men det gick bra, det var inte stressande.

Kom överens med Fredrik och Molly att vi städar huset tillsammans istället eftersom vi ändå röjt undan allt. Orkar liksom inte åka in till lägenheten en dag till det närmsta ifall vi skulle boka om. (Blir så stressad av att vara i vägen när städarna kommer.)

Men i alla fall. Jag kände mig inte ens trött av att gå i affärerna och jag blev inte överstimulerad eller sådär varmsvettig som jag brukar bli. Tänk vad enkelt allt är när man slipper få ångestpåslag eller stresspåslag av allting! Jag börjar minnas hur det var förr.

Jag tror att det ligger till så här. Jag fick inte lära mig hur man hanterar känslor som liten och lärde mig därför egna överlevnadsknep i stil med fäkta-flykt-frys m.m. Eftersom min taktik mest baserats på flykt så har det fungerat så länge jag hållit mig sysselsatt och inte tänkt för mycket (tänk workoholic men inte för just mig då). Jag har även varit en ”görare” som hanterat oro genom att planera och göra saker.

Men när jag blev utmattad så kunde jag inte ta till mina överlevnadstaktiker längre. Jag orkade inte göra och jag kunde inte planera en massa om jag inte även kunde göra. Jag var fast i sängen med mina tankar. Så jag kände mig otroligt låst och som att andra kastar saker på mig som jag måste orka med.

Efter några år i detta tillstånd har jag utvecklat en slags komplex ptsd där jag fått men av att vara utmattad med allt vad det innebär. Jag blir triggad många gånger varje dag av olika saker som påminner om jobbiga händelser i min vardag (pga min utmattning).

Även om det kanske inte är lika jobbigt längre att Fredrik åker på afterwork och lämnar mig med barnen så reagerar min kropp så. Jag får emotionella flashbacks till alla jobbiga tillfällen då jag haft ensamt ansvar för barnen men egentligen inte orkat. Så man kan säga att jag fastnat i situationen som var för några år sen. (För barnen är ju stora nu och vi har gjort massvis med förbättringar i min vardag.)

Nu jobbar jag med online-KBT om oro och jag har även gått i terapi på vårdcentralen där vi pratat mycket om hantering av känslor och ångest.

Att jag dessutom är autist och har en ångestproblematik i grunden gör allt krångligare. Autister är ju generellt obekväma med förändringar, oväntade besök, sociala kontakter osv. så allt blir ju extra krävande.

Men jag konstaterade redan för typ två år sen att jag känner för mycket i jobbiga situationer. Mina reaktioner är orimligt starka. Och det är c-ptsd:n.

Jag har jobbat jättemycket med mina känslor och tankar i barndomen och hanterat mina rädslor genom konstterapi m.m. Jag har fått närma mig och omfamna mitt inre barn som jag länge föraktade, jag har fått lära mig att trösta mig själv, jag har stoppat min inre kritiker och många sådana saker.

Just nu tränar jag på att säga stopp när orostankarna kommer. Sen har jag en grubbelstund varje dag då jag sätter mig och tänker igenom allt grubbligt jobbigt. Sen får det räcka för idag och övriga saker som dyker upp tar jag upp i morgon.

Jag fyller även i uppgifter/läxor och utvärderar varje vecka. Psykologen går in och läser och peppar.

En annan sak jag tränar på är att byta ut oroskänslan till en positiv känsla. Jag har fattat att jag inte kan tänka bort oron genom att resonera, men jag kan börja känna andra saker i kroppen och därmed få bort oron. Jag jobbar mycket med positiva målbilder som får ersätta kaosbilderna jag får upp automatiskt.

Men vilken frihet det är att tänka att ”jag orkar det” om att både åka till stan, gå till tre olika affärer, hämta Stella och sen dessutom dammsuga två våningar och göra mat!

Jag blev inte svettig och varm och yr och fick inget tunnelseende i affärerna. Jag har inte ens sovit idag! Har inte varit sömnig!

Fatta vad mycket energi det tar att gå runt och oroa sig och spänna sig hela tiden. Ständigt vara beredd på attacker på ens energi. Starka känslostormar som dyker upp för minsta lilla grej.

Mitt mantra är jag hanterar. Jag klarar av saker. För så har jag inte känt sen tonåren. Och det är ju ett annat problem: jag har förlorat min tilltro till min egen kapacitet. Och då blir ju livet väldigt tufft.

Men det går snabbt nu. Jag märker av en massa förändringar. Sen går ju energin upp och ned. Men förhoppningen är att jag äntligen ska få möjligheten att börja spara energi. Det har varit omöjligt tidigare.

Hoppas hoppas


”Contraction, withdrawel and freeze”

20 mars, 2020

Detta handlar om hur stressorer hos den gravida påverkar barnet i magen, men jag kan verkligen relatera till känslan/reaktionen hos fostret.

”The only way the fetus can cope when mother experiences chronic distress states is by going into contraction, withdrawal, and freeze. Instead of an expansive, nurturing environment, the womb becomes a toxic, threatening place in which the fetus is trapped.” (Healing developmental trauma av Heller och LaPierre.)

Alltså inte att jag upplevde det i magen, utan nu. Samma känsla.

För det är så det känns i kroppen. Den drar ihop sig och förbereder sig inför en hotfull situation. Ungefär som när man spänner sig inför att bli slagen. Så känns det hela tiden. Dygnet runt. Och jag andas ju knappt ibland.

Jag läser och läser och lyssnar på info om trauma, c-ptsd och relaterade grejer och lär mig mycket.

Jag ska även försöka skriva ner vilka känslor som kommer när jag blir triggad och försöka komma underfund med vilka traumatiska situationer de kommer från.

Men det är skönt att få ord på sin upplevelse och att få relatera, även om det är till ett foster… 😬

Jag fortsätter söka fakta.


En utslagen del av befolkningen

15 mars, 2020

Det är tufft att gå från högpresterande med ett fungerande liv och ett fluffigt jobb på en internationell webbyrå till att pricka in fyra av fem faktorer bland de som hamnar i ”den utslagna gruppen” i Sverige.

Alltså arbetslös, långtidssjukskriven, funktionsnedsatt och psykisk skör. (Men jag är i alla fall ingen nyanländ invandrare…)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle ligga i sängen i fem+ år när jag behövde sakta ner för att inte bli utbränd 2013. (Jobbade deltid ett år innan jag kraschade.)

Men här är jag nu med ett antal diagnoser och försvårande faktorer. Jag står väldigt långt ifrån ett arbete och att ens klara av en rehabiliterande aktivitet.

Men jag är inte bitter. Jo, jag är bitter och det har jag all rätt att vara. Jag behöver inte låtsas som att allt är bra eftersom det inte är min inställning som styr min eventuella återhämtning. Jag kämpar varje jäkla dag med att bli bättre, men jag får lov att känna mig bitter samtidigt som jag känner hopp.

Det får finnas två motsatta känslor samtidigt, jag övar mig på det. Man kan känna sig frustrerad och engagerad på samma gång. Alla känslorna får finnas där. Så länge inte de negativa känslorna tar över helt så är det ingen fara.

Vem som helst hade varit bitter i min situation.

Och vem som helst kan också hamna i denna eller en liknande situation. Vem som helst kan drabbas av t ex ME genom en vanlig inflammation (ME = livslång utmattning och inflammationskänsla som triggas av fysisk rörelse) och alla kan bränna ut sig om de kämpar tillräckligt länge i en ohållbar situation.

Vi som drabbas är inte svaga, undantag eller undantag i ”det händer inte mig”. För det hände ju oss och det kan hända alla.

En massa saker som jag tänkt ”det händer inte mig” om har hänt mig. Och det är därmed inte konstigt att jag tappat tilltron till människor/livet/världen/mig själv. Jag har liksom bevis på att det visst händer mig. (Utmattningssyndrom, föräldrars skilmässa och förälders flytt långt bort, tre missfall, ett dramatiskt överfall som gav mig ptsd, jag blev varslad trots tillvidareanställning sedan 6 år osv. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, men det hände mig.)

Vem som helst kan hamna i den där statistiken i artikeln på DN.

Och då får man lov att vara bitter om man vill. Det är OK.


Försäkringskassan igen

11 mars, 2020

Om 1,5 månad är det dags för möte med Försäkringskassan och läkaren igen. Jag har hemska minnen från förra gången för 1,5 år sen och den tre månader terror som följde tills jag bytte handläggare.

(Han var fast övertygad om att jag skulle ut i aktivitet, ringde och stressade mig och tjatade trots att både läkaren och grön rehab-arbetsterapeuten sa att vi skulle ta det lugnt.)

På kallelsen stod det 31 april, men den dagen finns ju inte, så jag fick ringa upp och prata med handläggaren som jag inte hört från tidigare.

Hon sa att jag inför mötet skulle fundera kring hur de kan hjälpa MIG och vad jag behöver för att komma vidare. Hon lät jättesnäll på rösten.

Wow! Blir nästan tårögd. En person som kanske inte vill slänga mig åt vargarna med risk för att bli mer utbränd (förra snubben brydde sig inte om det. Det kändes som att han ville få bonus för att utförsäkra mig och många andra. (Det har hänt.))

Tänk om jag kunde få en anpassad rehab på mina villkor. Jag tänker djur/natur/hantverk/ej social aktivitet med jättelångsam upptrappning. Typ öka med en timme i veckan per månad eller vad som funkar.

Men men.

Det viktiga för mig nu är att jobba mig ur min c-ptsd (läs tidigare inlägg). Livet kommer inte fungera förrän jag blir av med de värsta emotionella flashbacksen, rädslan, den spända kroppen, smärtan i benen, sömnstörningarna och hjälplöshetskänslan. Jag behöver känna tilltro till mig själv, människor och världen. När jag är ur detta akuta tillstånd (det kan ta tid) så har jag plötsligt en chans att rehabilitera mig på riktigt.


%d bloggare gillar detta: