Vad händer i kroppen?

1 oktober, 2019

Jag känner inte min kropp längre. Jag förstår inte riktigt alla de förnimmelser som den sänder ut. Jag antar att det blir så efter åratal av en kropp som gått i baklås. Både av starka känslor (trauma), stress och kraftig anspänning (body armoring).

Jag misstänker att tyngdkänslan i bröstkorgen beror på sömnbrist. Sen jag började sova utan väckningstid och på eftermiddagar vid behov så kommer den känslan mer sällan och den brukar försvinna efter sömnen. Men jag sover 9-12h per dygn nu.

Jag vet inte riktigt vad den pirrande energiska känslan kommer ifrån. Men den handlar ju om saker jag tycker är roliga. Kanske är det något slags energiskapande stresshormon som utsöndras för att jag ska få kraft att genomföra aktiviteten?

Det känns som att jag flyter på madrassen i sängen. Kroppen är sammandragen av spändhet. Jag ”bracar” mig själv. Spänner mig.

Igår lyckades jag få benen att slappna av i några minuter. En varm avslappnad känsla.

I övrigt tar jag panodil varje natt för att det spända i benen inte ska värka av spändhet.

Jag tänker att hela situationen uppstått pga att jag inte lever det liv jag behöver leva. Kroppen och psyket skriker.

Men som förälder och gift och utmattad så är det inte så lätt att leva precis som jag skulle behöva.

Jag kanske skulle passa bättre med att bo själv, inte ha ansvar för barn, inte dela ett hushåll. Då skulle jag ha oändligt med tid för flow.

Men jag vill ju bo med min familj så jag måste få det att funka.

Ett steg på vägen är att byta ut min och Stellas 160-säng till en 120-säng och därmed få plats med ett litet skrivbord och de konstnärliga sakerna i sovrummet. Då har jag en plats där jag kan stänga om mig när jag behöver få skapa i fred. (Att ligga i sängen dagtid är själadödande och ger ingen tid i flow.)

Sen jobbar vi på flera plan med att få till en fungerande vardag i familjen. Det går framåt. Vi samarbetar.

Men jag önskar att kroppen kunde bete sig mer lättförståeligt. Och jag önskar att jag med viljestyrka kunde få den att slappna av.

Men jag är ständigt beredd på att någon/något ska kräva energi av mig och det är väldigt tärande. Jag har ju så lite.

Annonser

En ”fullspäckad” kalender

27 september, 2019

Man vänjer ju sig vid att vara väldigt svår att boka i kalendern.

Inte för att jag gör mycket mer än att ligga i sängen eller vara hemma, men pga att jag har så få ”slots” som går att boka.

Jag orkar med ett ärende/möte per arbetsvecka och en lugnare aktivitet ungefär varje-varannan helg utan att bli mer utmattad. (T ex spelkväll eller kort utflykt om max 2-3h).

När jag ska boka nya vårdmöten bläddrar jag fram och tillbaka i kalendern och får ibland föreslå flera veckor framåt eftersom de andra veckorna redan är fulla med t ex ett utvecklingssamtal v 34, ett läkarsamtal v 35 och ett tandläkarbesök med barnet v 36.

Pappa ringde mig en kväll när jag hade fullt upp med att röja i huset så jag bad om att få återkomma. Första fyra dagarna var ”fullspäckade” (enligt mina mått) eftersom barnen var hemma, det var spelkväll och jag sov mycket.

Sen provade jag vid två tillfällen då han inte kunde prata, men på det tredje tillfället hittade vi äntligen en stund där jag var tillräckligt outmattad för att vara social och han hade tid. Och då hade det gått två veckor sen det första samtalet…

Men jag har inte bråttom. Det kan jag inte ha längre.

Mina dagar är otroligt korta eftersom ”min natt” är ca 12-13h. Sen sover jag ofta ännu mer. Sen har jag allt det andra som att äta, städa, natta barn, sköta hygienen och göra något roligt och då blev det inte mycket tid kvar till att vara social.

Men det finns ju sms och internet nu för tiden så det är bra.

Min kompis och jag sms:ar när vi har något som vi måste berätta om och sen svarar den andra när den har tid. Det kan ta dagar, men man vet med sig att det inte betyder något annat än att personen är trött eller stressad. Så det finns inga ”krav” på att höra av sig inom en viss tid. Vi kan träffas två gånger på en månad eller var tredje månad eller när det går.

Det är verkligen skönt.

Ibland kan jag börja tänka att en person hatar mig om hen inte svarar eller vill ses inom ett visst tidsspann.

Men jag har fått släppa det nu. Alla mina kompisar och släktingar har fått förstå att jag finns kvar även om vi ses sällan eller nästan aldrig.

Jag har ambitionen att börja träffa dem igen/oftare, men det går inte just nu helt enkelt.

Så vi skickar något litet meddelande ibland och så får vi vänta och se.

Ett tag bokade jag in alla kompisar i september och november eftersom juni-juli-augusti, oktober och december var så fullknökade med aktiviteter.

Men sen insåg jag att jag behöver september och november som andningshål för att orka med de andra kalas/jul-intensiva månaderna. Så jag har fått tagga ner.

Det känns så sjukt egentligen att sitta här i slutet av september och tänka att jag får boka in syrran och hennes barn i november eftersom det inte går innan det.

Men så är det.

Jag är van.


16 september, 2019

Det händer alldeles för mycket saker hela tiden och jag är extremt trött. I natt sov jag tio timmar, sen gick jag på Stellas utvecklingssamtal och sen sov/slumrade jag 2,5h till och sen var klockan 18.00 och jag hade inte ätit lunch.

Idag fick jag brev från arbetsterapeuten som jag inte träffar längre. De bedömer att grön rehab som jag haft väntande plats på i ett år inte är rätt insats för mig. Så det blir inget med det.

Jag träffade läkaren för en vecka sen och hon sa samma sak.

Min sjukskrivning och rehab är en soppa just nu. Ingen vet vad de ska göra med mig.

Jag fick inte komma till Utmattningsmottagningen eftersom min utmattning inte är stressrelaterad (längre) utan beror på underliggande diagnoser (autism, ångestdiagnoser) samt min hemsituation (privat) som tar mycket energi från mig.

Läkaren sa att vi ska ha ett SIP-möte längre fram där läkare, arbetsförmedlare, socialtjänsten och försäkringskassan ska vara med för att diskutera min framtid/rehab.

Hon har träffat många i min sits och enligt henne kan vi inte vila oss friska eftersom vi lever i det som dränerar. Istället behöver vi komma bort och göra något annat för att börja bygga upp energireserven.

Om vi samtidigt kan minska dräneringen hemma (har flera olika grejer/insatser på gång) så skulle det nog kunna bli bra om det utformas och anpassas efter mina behov och blir något givande istället för dränerande.

Men t ex grön rehabs 3×3h per vecka skulle inte funka för mig. Jag skulle behöva smyga igång en aktivitet. Tänker 2×1h per vecka i början t ex. Och det måste vara något som känns givande. T ex ett rutinmässigt ”arbete” eller kreativ verksamhet. Jag mådde ju bra av att plocka ihop alla legoseten t ex. Eller måla tavlor och stolar.

Men vi får se vad som går att lösa.

Tills dess fokuserar jag på min spända kropp och att sova så mycket det bara går.


Sömnteori

11 september, 2019

Jag testar min nya tes att en stor del av den kroppsliga utmattningen beror på sömnbrist. Skriver ner hur jag sover och hur utmattad jag är. Senaste dygnet:

10-11 sep:
1st 5 mg tabl 23.00
La mig: 23.50
Släckte: 00.20
Somnade ca: 00.50
Vakentid: 10 min + 40 min + 30
Vaknade: 12.20
Sov dagtid: 1h 45m
Sovtid: 11h 45min
Utmattningsnivå: hög (sov)

I morse vaknade jag 10.15 och kände mig vaken. Efter en stund insåg jag att jag nog ändå behövde sova mer och gjorde det.

Efter frukosten ritade jag lite på datorn men kände mig utmattad så jag ville lägga mig igen, men var tvungen att lösa barnens konflikter först. Sen sov jag till 18.00.

Igår var jag jätteutmattad och hade behövt sova större delen av dagen, men blev hindrad.

Det är många saker som hindrar min vila och jag måste försöka planera om min vardag.

Det kan vara saker som att Molly inte kan ta med Stella hem från skolan så att jag måste göra det mitt på eftermiddagen. Eller konflikter mellan barnen. Eller att jag måste ta emot leveranser av mat och medicin (ska försöka boka det till kvällstid när det är möjligt).

Sen blir jag även stressad av telefonsamtal och sms. Kollar alltid mobilen när jag vaknar och hoppas att ingen ska ha ringt.

Vågar inte alltid ha på ljudlöst på dagen pga att barnen kan bli sjuka/vill gå till kompisar, vårdenheter ringer osv.

Samhället är ju inte riktigt gjort för att man ska sova på dagen. Men jag sover ju både natt och dag såå… 🤷‍♀️

Men förhoppningsvis inte varje dag.

I anteckningarna kan jag se att jag sover ca 9,5-10h per natt och idag blev det nästan tolv timmar! Och lägger man på lite vakentid på det samt viss insomningstid så utgör sovandet en stor del av dygnet.
Särskilt som västerländska vuxna vant sig vid 6-7h sömn i snitt (trots att de flesta mår bäst av 8).

Jaja. Jag ska fortsätta testa min teori. Melatoninet hjälper iaf väldigt bra mot att skjuta på dygnet. Det är tur.


Rädd att inte kunna vakna

1 september, 2019

Skrev häromdagen om att en del av min utmattning verkar bero på sömnbrist. Jag verkar ha ett sömnbehov på snarare 10-12h än 9h som jag sovit de senaste åren (7,5-8h före dess).

Problemet är ju bara att jag inte känner att jag vågar/kan/får sova mer. Detta dels för att jag behöver hinna med vissa saker, dels pga olika deadlines och tider att passa (barnen, ärenden osv.) och dels för rädslan att jag inte ska lyckas väcka mig själv ifall jag somnar riktigt utmattat. Har ibland stängt av flera larm och somnat om omedelbart.

Idag sa jag till familjen att väcka mig när det var dags för rollspel och sen spelkväll.

I drömmen tänkte jag att jag behövde vakna så att jag inte missade spelkvällen. Jag ”vaknade” i drömmen och fick höra att det var mitt i spelkvällen och att ingen hade väckt mig. Sen insåg jag snart att jag fortfarande sov och jag började skaka på huvudet och skrika VAKNA och då vaknade jag faktiskt på riktigt.

Det var en minut innan Molly kom och väckte mig för rollspelet.

Så även i drömmarna är jag rädd för att sova och inte kunna väcka mig själv…

Men jag ska prioritera sömnen nu och försöka hålla nere på deadlines och tider att passa på em/kvällar.

Har räknat ut att melatoninet precis räcker till nästa uttag med förmån och läkarbesök (samma dag), så nu kan jag börja ta det varje dag i nio dagar. (För sömnrytmen blir bananas när jag sover så här oregelbundet.)


Vill jobba

31 augusti, 2019

Åh, vad jag saknar att få jobba!

Med undantag för några månaders arbetsträning mitt i sjukskrivningen så är det snart fem år sen jag fick sluta jobba pga stresskollaps.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja ta ett lagerjobb. Plocka varor, packa paket, lägga i en säck.

Eller röja ut och städa gamla hus (typ dödsbon/gamla lager/förråd).

Eller köra resväskor och lägga dem på bandet på flygplatsen.

Eller vad som helst. Bara få göra nytta och se att det händer något.

Som sjukskriven är mitt ”jobb” att bli frisk och jag jobbar varje dag med det. Men det blir liksom inget konkret av det eftersom förändring sker över tid.

Att städa hemma är ju ett evighetsgöra som knappt ger någon tillfredställelse alls.

Att göra kreativa saker som att måla kräver en del hjärna och kreativitet och det kan också kännas ganska pressande. Lätt att bli besviken. Mycket prestation.

Men nu när jag kommit igång med legosorterandet och ihopplockning av set så känner jag mig så tillfreds.

Jag gör nånting och får ett tydligt resultat varje dag. Lådan med färdiga kit växer och nu är jag typ halvvägs redan.

Det är samma som när jag håller på med möbelmåleri. Även om det tar tid med alla tunna lager som jag gör, så kommer jag framåt och det blir bra.

Jag har verkligen saknat att få göra. Inte typ rensa ogräs, tvätta och städa för det blir snart som ogjort. Men att jobba i projekt och göra klart. Det är en skön känsla.

Jag vill kunna jobba! 😩

Jag börjar dock inse mer och mer att jag troligen kommer att ha mindre energi än andra resten av livet. Det verkar höra autismen till. Svårt att kombinera barn, vardagen och jobb med en energikrävande autism. Men ett litet deltidsjobb kanske?

Om bara tre år är barnen elva och femton år gamla. Då klarar de sig ganska bra själva. Då kommer inte föräldraskapet kräva lika mycket längre.

Så även om det känns länge tills de blir stora, så är det inte särskilt länge egentligen. Och de fixar ju mycket på egen hand redan nu.

Men jag ska ju inte leva för att jobba. Vill inte behöva sova varje dag efter jobbet och vila hela helgen. Så ska man inte behöva leva trots att en del post-utmattade och autistiska lever så.

Men i alla fall. Legobyggandet och stolsmålandet är bra för mig. Jag behöver få känna mig kompetent och att jag producerar något. Göra skillnad. Att bara ligga i sängen är verkligen själadödande.


Få ny energi varje dag?

29 augusti, 2019

Konstig känsla just nu. Är så där pigg som jag aldrig är numera.

Tror att det dels beror på min nya ”besatthet” kring att bygga ihop legokiten. Det blir som ett autistiskt specialintresse där jag kan sitta i timmar och leta efter rätt bitar och pricka för i listan. Tror det hänger ihop med min känsla för ordning och struktur. Listor och pricka för. Göra klart. Färgsortera. Känna sig nöjd med min insats.

Men jag tror att detta intresse går över när kiten är byggda. (Annars har jag en liten intresselista bland kompisar med barn i samma ålder. ^^)

Nä, men det känns kul att gå upp och greja med det. Försöker hela tiden hitta tid för det. Ligger inte och vilar lika mycket. Har knappt surfat på mobilen alls idag t ex! (Som jag gör när jag vilar.)

Skillnaden är enorm.

Sen gjorde jag en meme i en meme-generator.

För det här var exakt min tanke idag. Funderade över varför jag inte var så sängliggande som jag brukar bli efter tuffa dagar/perioder. Kom på mig själv med att tänka ”det är som att jag får ny energi efter en natts sömn”. (Kattens min.)

Det är ju så det brukar vara, men jag som inte haft det så på över fem år är inte van vid det längre. Det känns främmande.

Men jag tror att den extra energin även beror på positiv stress (som inte är positiv utan bara känns positiv).

Så jag ska försöka ta det lugnt.

Idag tog jag min första promenad på nån vecka (och har inte varit hemifrån sen i lördags när vi paddlade kanot). Jag har ju inte kunnat gå ut knappt sen i söndags pga värmen (27-30 grader).

Idag var det ”bara” omkring 25 grader, men det åskade och spöregnade om vartannat. Det har varit väldigt hög luftfuktighet och väldigt klibbigt.

Men nu ska det bli svalare igen (18-20 grader). Skönt.

Nu ska jag bara sova lite (läs 12h i sängen inkl. alla omsomningar) och sen är det legobyggen igen. 😀

Ps. Sen är jag stabil rent psykiskt just nu och det minskar ju energidränaget rejält. Så det är skönt.


%d bloggare gillar detta: