Energi

13 oktober, 2020

Det känns som att jag börjar få mitt liv tillbaka! Och med det menar jag min energi, min frihet, mina valmöjligheter och att komma ur den fruktansvärda pressen och fängelset som kraftigt nedsatt energi/fatigue innebär.

Denna vecka planerar jag att åka till rehaben två gånger för första gången. (Jag började på rehaben i augusti och då var det svårt att få till ens en gång i veckan.) Jag tänker att jag kan göra två aktiviteter per vecka varav vårdbesök/ärenden/möten räknas som en grej. (Jag har sånt de flesta veckorna, men denna vecka var tom så nu ska jag prova med två rehabtillfällen.)

Men detta: Jag väckte mig med väckarklocka, åkte in till rehaben inne i stan, ritade serier på ”öppen verksamhet” i typ 1,5h och sen satt jag inte lutad med huvudet mot rutan med naturljud i hörlurarna som jag fick göra efter arbetsträningen för några år sen.

Nä, efteråt promenerade jag till en konstnärsaffär och i den affären blev jag inte tokstressad, svettig och fick tunnelseende utan jag tog god tid på mig att hitta det jag skulle köpa.

Sen satt jag inte utmattad på en bänk på hållplatsen utan promenerade vidare till frisörsalongen som jag inte besökt på typ två år.

Väl där bokade jag en klipptid eftersom jag ändå var på parallellgatan och sen promenerade jag lite till. Åkte in till Brunnsparken, lämnade tillbaka de kliiga byxorna och sen åkte jag hemåt.

Och jag är inte utmattad, inte överstimulerad, genomsvettig eller uppstressad. Jag är som jag var förr. Before 2013.


Och det känns helt fantastiskt. Jag vågar nästan inte tro det. Vågar knappt uttala det.

Men de senaste åtta dagarna har jag sprungit tre gånger, yogat två gånger och gått timslånga promenader fyra gånger.

Och jag har målat element och trappor, förberett och haft ett minisläktkalas (4 gäster som ingår i inre cirkeln av de vi träffar ofta (pga corona)), hjälpt barnen med läxor 30-60 min varje kväll osv. Och varit på rehaben varje vecka.

Jag blir lite trött på eftermiddagarna och vilar en stund. Men mer än så behövs inte just nu.

Det är magiskt.

Jag vågar nästan inte tro det.

Vad är skillnaden mot tidigare då?

Jo, jag har bearbetat en väldigt massa grejs i hjärnan och min bakgrund (inte klar dock), jag har jobbat massor med min komplexa ptsd/trauma och minskat ångesten, reaktion på triggers i vardagen osv. Jag reagerar inte lika starkt på besvärligheter helt enkelt. Och detta sparar enormt med energi i vardagen.

En annan sak är att vardagen flyter på bättre i familjen. Kan inte gå in närmre på det online, men det är stor skillnad.

En tredje grej är att vi haft färre jobbiga yttre omständigheter denna höst. Det räcker ju med att F blir sjuk eller reser bort i jobbet eller andra avvikande grejer för att fullständigt golva familjen. Livet fungerar när det flyter på men vi har inga marginaler.

Eller jo, lite mer marginaler har vi ju nu när jag har energi. Men att jag har energi beror ju också en del på just detta. ^^

Bara det att jag nu varit hemifrån i över fem timmar! I vanliga fall orkade jag max 2-3h och då behövde jag oftast sova några timmar efteråt och sen vila hela dagarna före och efteråt.

Nä, det är helt fantastiskt att jag nu börjar kunna göra saker igen. Så otroligt skönt.

Hoppas nu bara att det inte blir några stora bakslag, att vi slipper extra belastande grejer i vardagen osv.

Jag fortsätter jobba med konstterapi nästan varje dag tillsammans med avslappning och bearbetning av känslor. För det behövs verkligen. Och jag hoppas att kroppen slutar spänna sig och värka snart så att jag kan sova på nätterna.

Men ändå! Rehab, konstnärsbutik, boka klipptid och lämna tillbaka byxor på samma dag! Wow!


Jag hinner ju ingenting

7 oktober, 2020

Jag antar att de flesta känner så här, men ärligt talat. De flesta av er hinner ju ändå jobba, plugga, vara föräldralediga och liknande. Sen kanske ni inte hinner så mycket på fritiden, men rent objektivt har de allra flesta av er mer tid än vad jag har.

Och det beror på att min vakna tid är mycket kortare. Jag ligger ju i sängen mellan ca 23.30-12 varje dag. Så istället för 16-18 vakna timmar är jag vaken/kan göra saker max 9-12h per dag. För ibland ligger jag vaken flera timmar på natten och sen sover jag till 14. Och då blir ju dagen ännu kortare. Detta händer flera gånger i veckan. Om jag då ändå kunde använda de där vakna timmarna till något. Men nä, då är jag jättetrött och groggy och vill helst bara somna om, men kan inte pga smärtande kropp eller lättare ångest.

Men nu när jag inte måste vila hela dagarna också så hinner jag ju med lite mer på dagarna. Men samtidigt har jag ju höjt mina förväntningar, så jag upplever ironiskt nog som att jag hinner med färre saker trots att jag egentligen gör mer.

Jag brukar ligga ner nån 30-60 minuter på eftermiddagen och ägnar resten av tiden åt olika måsten, borden och rehab. För jag vill ju bli friskare och kunna börja arbeta lite så småningom.

Nu när jag inte renoverar fönster och element all ledig tid längre så har jag kunnat dra igång projekt träning (jippie!). I söndags yogade jag, i måndags sprang jag tio minuter och grävde ut pallkragar och flyttade jord efteråt. Igår promenerade jag i en timme (mot normala 30 minuter innan orken tar slut) och idag sprang jag tio minuter igen. Jag är noggrann med att inte springa för mycket så här i början så att kroppen har en chans att vänja sig. Jag vill inte dra på mig skador i onödan. Men det känns otroligt bra att få springa och röra på mig. Jag mår ju bra av det. Men jag har varit alldeles för utmattad för det de senaste sju åren.

En annan viktig sak i min rehab är att bearbeta gamla känslor som fastnat i kroppen. Varje morgon ligger jag kvar i sängen och andas och släpper fram känslor som jag i normala fall trycker bort. Jag föreställer mig att jag öppnar en lucka i svaljet och låter känslorna välla fram.

Panik, ångest, skräck, obehag och andra jobbiga grejer kommer upp och det känns jobbigt men OK. Jag andas lugnt och kroppen brukar faktiskt slappna av självmant av denna övning!

Min ”muscle armoring” (kroniska spändhet) har faktiskt blivit bättre sen jag började med detta sporadiskt sen ett år tillbaka. Det är det enda som verkligen hjälpt hittills, men jag har hört att neurofeedback också ska vara bra. (googla)

Sen föröker jag även måla/rita ut mina känslor. Idag tog jag fram pastellkritorna och ritade en serie snabba teckningar av obegripliga saker som dock kändes sjukt obehagliga när jag tittade på dem. Jag förstår inte riktigt vad de föreställer, men det verkar vara nån slags grejs som jag förvarar i min kropp.

En annan sak jag försöker hinna med är att gå in i flow. Då släpper jag lös tankarna och tappar tid och rum. Då är jag helt närvarande i nuet. Det sker oftast när jag gör något riktigt roligt som att skriva om intressanta grejer på Instagram, måla tavlor, spela brädspel eller Overwatch på datorn. Jag mår bra av att vara i flow.

Ja, och sen är det ju alla måsten då. Jag skrev ju om läxorna häromdagen och det är ju även andra saker som att beställa mat, köpa nödvändiga grejer, boka om vårdtider, sköta administrationen, röja, tvätta, sköta om djuren och allt sånt där. Diskmaskinen. Byta handdukar.

Och kroppen ska ju skötas om. När man har så här korta dagar tar kroppen oproportioneligt mycket tid. Det är tvätta sig, äta, sova, smörja in torr hud och fötter. Stretcha, köra foamrollern (för värkande vader), gå på toa och duscha regelbundet.

Så istället för att bara beta av dagens måsten och borden efter rehaben så satte jag mig och bloggade. 😛 Men att skriva ut mina tankar är också en form av rehab. Det är viktigt att jag släpper loss tankarna, för annars lossnar de ju inte. Så klart.

Men som ni ser så har jag ”mitt jobb” att göra. Det är inte så att jag slappar och kollar på TV på dagarna. Det gör jag sällan. Jag gör allt jag kan för att bearbeta, återhämta och rehabilitera mig.

Och i morgon ska jag på kreativ verkstad på rehabiliteringen.

PS. Inser ju att jag hinner med väldigt mycket.


Lite om hur det går med allt

21 september, 2020

Ryggen

Jag får fortfarande ont i skulderbladen på vänster sida när jag äter vid matbordet och använder armen för mycket. Men det känns bättre när jag har ordentligt ryggstöd. Jag inväntar renoveringsslutet och om det inte blir bättre sen när jag inte anstränger armarna lika mycket så får jag göra något åt det.

Fönsterrenoveringarna

Jag är klar med tre fönster och har ett lager färg kvar på det sista. Det är verkligen bra att jag nästan är klar, för det är nästan lite för kallt att lämna fönster öppna för att torka några timmar… Men jag blir nog klar i morgon. Och jag känner mig så stolt och kapabel. En riktigt bra rehabsyssla.

Sen har jag även börjat skrapa elementet i mitt rum. Det har flagat sen vi flyttade hit för sju år sen.

Färgen bara spricker och lossnar när jag skrapar, men det sprätter flagor åt alla håll och det är inte så skönt på huden. Ska försöka få bort både det vita och det gula lagret så att inte nya färgen trillar av i förtid… I jämförelse med fönstren så är detta jobb bara tråkigt och jobbigt. Men det blir fint när det är gjort.

Rehaben

Jag har gått på kreativ verkstad tre gånger och det är roligt och givande. Planen är att fortsätta gå en gång i veckan och snart öka på med en aktivitet till. Jag har gått drygt en månad och har ca fem kvar på rehaben. Jag tänker att jag kanske orkar med två grejer de veckor jag inte har andra ärenden.

Utvecklingssamtalen

Idag var det studiedag och jag hade bokat in två utvecklingssamtal. Före halv två tog jag med Stella ner och det samtalet tog en kvart. Sen gick vi hem igen och jag drack te och läste tidningen. 40 minuter senare gick jag och Molly ner och tog nästa samtal. (Det tog 45 minuter. Lite fler ämnen att diskutera i högstadiet än i lågstadiet!). Mollys nya lärare är superbra och mycket pedagogisk. Fick massvis med studietekniktips.

Jag berättar inte hur det går för barnen i skolan pga privat, men jag kan avslöja att lärarna är imponerade över hur vänliga, trevliga och goa barnen är mot klasskompisarna. Båda två är sådana som jag skulle velat haft som klasskompisar – såna som stöttar folk och vill att alla ska få vara med.

Utbyggnaden

Vi har fått ritningarna av arkitekten och en fet faktura (men vi hade inte klarat detta själva med konstruktionsskiss, energiberäkning osv.). Nu letar vi skrivare som kan skriva ut A3 (pga skapa originaldokument). Sen ska grannarna skriva på eftersom attefallsutbyggnaden står närmre än 4,5m från tomtgränsen (men de har redan sagt ja muntligt).

Sen ska vi ta med en färgflaga av husfärgen till en färgaffär för att få färgkoden. Måste ha lite såna detaljer på ansökan. Så det är de sista bitarna innan vi skickar in till Stadsbyggnadskontoret. Suck, vad tid allt tar! Väntetiden på startbesked ska vara nån månad och sen måste vi hitta en byggfirma. Så det är väl tveksamt om vi kommer igång i år. Men det hade ju varit fördelaktigt om vi åtminstone kunde börja pga kunna utnyttja ROT-avdraget över två års tid. Jaja. Vi jobbar på med detta.

Mitt mående

Jag mår ovanligt bra sedan några dagar. Orkar renovera och greja. Men förra veckan hade jag massa ångest så det går ju upp och ner. Men jag försöker jobba med känslorna, rita ut dem, prata om dem, andas igenom dem osv. Måste ju gå igenom dem så att kroppen kan släppa ut dem.

Sömnen

Jag har äntligen ork för att experimentera med sömnen. Jag har testat att byta bäddmadrass och det är lite bättre. Jag har även sovit utan Stella en vecka, men det vill jag inte fortsätta med så vi byter tillbaka sängarna när elementet är klart i mitt rum.

Jag inser ju att det varken är trängsel eller bäddmadrassen som gör att jag sover dåligt. Det är ångest vissa nätter samt värk i kroppen och benen de flesta nätterna och det beror på min spända kropp.

Så jag försöker jobba med avslappning och framför allt att jobba igenom mina känslor. Mer om det i den andra bloggen. Förhoppningen är att den kroniska spändheten (muscle/body armoring ska släppa).

Så sammanfattningsvis går det fort framåt på många plan i livet. Jag har stort hopp om framtiden. Jag vet ju att det kommer nedgångar, men hoppas att de inte blir långvariga.

Ps. Jag drömmer på nätterna att jag sökt högskolekurser och rehabaktiviteter men inte fått något antagningsbesked. Lite så känns livet också. Alltså att jag inte har nån aning om hur livet blir efter februari när rehaben är slut. Det är lite läskigt. Men jag får försöka känna tilltro till att det blir bra och att jag inte ska stressas in i något för tidigt utan ta det försiktigt.


Friskhetstecken

17 september, 2020
  1. Köpte jeans idag för första gången på typ 10 år. Har enbart använt mjuka yogabyxor/tights sen jag blev sjuk eftersom det är bekvämast när man ligger ner nästan hela dagen. Men suget att köpa ett par ”riktiga byxor” har växt och idag blev det av.
  2. Köpte även en långklänning som passar bra till kalas/sommaren. Jag känner alltså att jag kanske orkar börja gå på kalas igen så småningom!
  3. Denna vecka har jag inte sovit på dagen alls. Inte heller legat mer än 30-60 minuter dagtid. Istället har jag renoverat fönster i flera timmar varje dag. Och det känns bra.
  4. Jag har börjat boka in dubbel aktivitet per arbetsvecka. Och nästa vecka blir det t o m dubbelt utvecklingssamtal på samma dag! Stella vid halv två och Molly vid halv tre (med promenad däremellan). Tidigare har jag inte ens orkat gå på bådas samtal på olika dagar utan behövt dela med F. (F tar några andra vårdbesök med barnen denna månad istället.)
  5. Jag orkar mer hushållsarbete och kan t o m ta lite extra för att avlasta F och barnen. Igår hängde jag t ex upp en rullgardin i rummet där F sover som stått och väntat på montering några månader. Jag tänkte att jag skulle överraska F med att slippa ha en filt på gardinstången. (Jag mätte, sågade, klippte, skruvade och grejade och det gick jättebra trots att jag kände mig så osäker.)

Det händer verkligen grejer just nu.
Jag tror inte att det är en permanent förbättring eftersom det lär gå upp och ner i takt med ångestnivån och belastning, men förhoppningsvis går jag åt rätt håll nu.

Jag har stått still i utvecklingen i så många år, men fr o m i våras känns det som att jag blivit försiktigt bättre.

Hoppas att det håller i sig.


Hur det går med rehaben

10 september, 2020

Idag var jag på min tredje rehabaktivitet. Den första var mindfulness med meditationsövningar och det funkade inte alls för mig. Det var dessutom en massa prat i grupp och att man skulle gå laget runt och berätta om sina upplevelser. Nej, tack.

Förra och denna veckan testade jag kreativ verksamhet och det är nog min grej. Tyvärr är det på förmiddagarna, så jag får dras med sömnbrist, men jag hoppas få ordning på sömnen så småningom.

Antingen målar man fritt eller så kan man följa Vedic Art-programmet som består av sjutton principer där man utvecklar sitt skapande och sig själv helt prestigelöst och fritt. Man får inte heller kommentera varandras alster.

Förra gången gjorde jag de första fyra principerna linje, form, färg och struktur. Idag fortsatte jag med flöde (?), position och format.

Kika i min andra blogg om ni vill se vad jag målat/tecknat och mer om hur jag tänkt kring begreppen. Del 1 och del 2.

Idag satte jag mig på en jättedålig plats lite snett bakom dörren så att typ alla gick förbi mig när de skulle in och ut eller bak och hämta material. Jag fick sätta på mig hörlurar till slut för att dämpa alla ljud. En skärm för att dämpa rörelserna hade också varit skönt. Nästa gång tar jag en mer avskild plats.

Det påminner om när jag jobbade på förra jobbet. Vissa platser var ju hemska. Folk gick förbi precis bakom eller framför mig och jag förväntades kunna fokusera med den distraktionen.

När jag arbetstränade efter några års sjukskrivning så fick jag en lite mer avskild plats med vägg, hög skärm och bokhylla på tre sidor.

Dock gick folk fortfarande förbi i korridoren på andra sidan bokhyllan. Folk ställde kaffekoppar på bokhyllan, smällde i toatörrarna några meter bort och skummade mjölk så att det lät som en drake som blev strypt var femte minut typ. Jag fick igenom att köksdörren skulle hållas stängd (tre-fyra meter från mig), men det lät ju ändå.

Jag satt ganska många timmar i tysta rum/fönsterlösa celler under de månaderna… (men inte så ergonomiskt eftersom jag egentligen behövde dubbla skärmar, ergonomiskt handledsstöd, en bra stol och höjbart bord).

Jaja.

Jag hoppas kunna fortsätta med kreativ verkstad på torsdagarna ett tag. Jag drog ner på tempot denna vecka efter några veckor med hög ångest och känsla av för mycket krav på mig. Nu blir det max en aktivitet i veckan och inget hemifrångrejs. (Jobba i pärmen, se en föreläsning osv.) Det får komma senare.

Ps. Förra veckan kände jag för att hoppa av pga ökad ångest, icke autismanpassat m.m. men sen testade jag kreativ verksamhet och nu när jag sänkt tempot känns det bättre.


Energigivande sysslor

2 september, 2020

Det har blivit ännu tydligare för mig vilka saker som ger och tar energi. När jag t ex håller på med olika roliga projekt med huset så kan jag knappt sova och får energikickar och kan knappt sluta.

När jag tittat på köksbänken eller högen i tvättstugan så bara faller energin ner i fötterna.

Och så är det väl för de flesta?

Men för mig som lever med begränsat med energi så blir det så tydligt i vardagen. Psykologer och läkare har i många år sagt att jag måste göra roliga saker också som ger energi men jag kunde under många år inte få energi av att göra saker. Jag var för utmattad.

Men nu de senare åren har jag hittat en del projekt som känns så roliga att de ger energi.

T ex när jag sorterade alla legoset förra hösten. Eller när vi gjorde möbelrokarden samma år. Eller när jag målade trappan året innan. Eller nu när jag renoverar fönster. Eller röjer ut. Eller sorterar och förvarar.

Jag kan nog inte riktigt komma på något annat som ger lika mycket energi. Pusslandet är ju givande och även alla kreativa projekt, men jag längtar liksom inte efter att få sätta igång med dem på samma sätt.

Så jag antar att det gemensamma temat är att göra förbättringar i hemmet som är varaktiga och givande. Att få bidra. Och detta helt i min egen takt. Jag fixar ju inte deadlines och inköp och en massa kontakter och jobbig planering osv.

Men det är ju lite som att ha ett jobb att gå till. En arbetsstation att infinna sig på och sen kan jag jobba på med kroppen tills jag känner mig kroppstrött.

Det är en skön känsla.

Jag har ju även jobbat med en del projekt i trädgården, men det är inte lika tillfredställande. Kanske för att trädgårdsarbete är lite som att skotta i en snöstorm. Det kommer alltid mer ogräs, gräset växer, växterna får sjukdomar och skadedjur och det är ett evigt hålla efter. Det känns som att man aldrig blir klar helt enkelt. Påminner om nåt annat jobbigt… hm… jo, hushållsarbete. Så otacksam syssla…

Så jag är nog hellre pappan som går ut och bygger en ny altan eller målar om förrådet än mamman som slavar under tvätt, disk och städ varje dag. Pappan får beröm, får känna sig nöjd och som att han åstadkommit något i livet. Mamman får bara skäll om rutinerna inte flyter på.

Och när det gäller hobbies så är de ju roliga, men jag saknar känslan av meningsfullhet. Att det jag gör spelar roll. Att vara till nytta.

Det är ju en känsla jag saknat under dessa utmattade 6+ år. Och egentligen kände jag inte så heller när jag jobbade på webbyrån eftersom jag inte hade ett samhällsbärande jobb så att säga… Att jobba med en bilhemsida kändes så meningslöst. Jag gillar varken bilar eller konsumtion.

Men det är bra att jag har mina projekt. De ger mening i vardagen. Hoppas att jag kan hitta en bra sysselsättning/arbete sen.


Nya stressmoment

17 augusti, 2020

Vardagen med rehab och skolgrejer och sånt börjar komma ikapp mig. Barnen börjar skolan på onsdag och då blir det läxor, lappar, gympa och olika möten. (Förhoppningsvis dock inga regelräta föräldramöten och liknande aktiviteter i höst pga corona.)

Tidigare har jag haft max en aktivitet per arbetsvecka och en per helg (max halvdag/kväll), men nu räcker inte min vanliga googlekalender till längre. Så här har det kunnat se ut.Gråa grejer rör familjen och de inringade rör mig. Sista veckan blev det ett oplanerat extra läkarbesök och det gjorde att jag inte kunde vara med på en vigsel på lördagen. Så är det ofta. Jag måste verkligen pussla när allt kör ihop sig.

Men nu när jag går på rehaben så måste jag kunna planera mer noggrannt.

Jag får slängar av oro/ångest när jag tänker på alla krav och pressen på mig. Men det är inte konstigt med tanke på de men jag har fått pga utmattningen. En stor del av rehaben är att jag ska vänja mig vid detta. Så jag får vara snäll mot mig själv.

Konstaterade i natt att jag inte får ihop veckans schema med en aktivitet i rehablokalerna och en hemma. Detta för att jag inte vill göra saker två dagar i rad och redan har två dränerande grejer denna vecka samt var på kalas igår.

Nu har jag börjat fylla i ett veckoschema på mobilen för att planera mer än vad som blir överskådligt i mobilkalendern.Beställa mat är att handla på Mat.se och det tar mycket energi även om det är värt det tidsmässigt.

Fredrik ska på virtuell konferens tis-ons så jag är själv med barnen i ett dygn och ska fixa mat, natta och ta upp dem till första skoldagen på onsdag.

Sen är det vårdbesök och TBE-vaccinering på torsdag efter skolan.

Som tur var tyckte rehabhandledaren att det var lugnt. De är väldigt förstående. Jag ska nog jobba lite i pärmen om jag orkar.

Nä, det där med bokade tider, deadlines och att göra-grejer har blivit en (mindre) trigger för mig. Min kropp slår igång stressystemen och jag freakar lätt ut.

Men jag ska som sagt vara snäll mot mig själv.

Ps. Utmattade och/eller autister brukar få tips om att göra såna här planeringar med mycket plats för vila.  Det är lättare att kalkylera när tiden är ramen, men när det handlar om energi så blir det lite klurigare. Då får man försöka värdera hur tröttande olika faktorer är och hur mycket vila man behöver emellan.


Piggare, rehab och reserverad

11 augusti, 2020

Jag verkar ha blivit piggare. Jag hoppas att det inte bara är tillfälligt. Men det faktum att ångesten, oron och ptsd-problematiken minskat radikalt efter KBTn, är nog en stor del av anledningen.

En annan är att jag haft semester från vardagens krav. Jag har gjort roliga saker, det är ljust och jag har kommit in i en positiv spiral.

En annan viktig grej är att nu när jag plötsligt har tillräckligt med energi för att göra det som behövs göras hemma så har jag plötligt möjligheten att göra det som behöver göras!

Nu när jag inte har extrem energibrist längre så orkar jag t ex gå och plocka i huset. Jag slipper få ångest av oreda och bli frustrerad på att familjen inte röjer efter sig. (Det handlar inte om att jag gör allt nu, men jag orkar plötligt göra min andel och hjälpa barnen rimligt mycket.)

Jag mår så mycket bättre när det är undanplockat och i ordning. Jag behöver en avskalad, prydlig omgivning för att känna lugn.

Så det känns fantastiskt bra att i flera veckor ha orkat med basic-grejer och lite till. (Tidigare klarade jag alltså inte av den basala skötseln av mig, barnen och huset.)

Idag var jag på ett möte med rehabhandledaren. I ett halvår ska jag gå på olika aktiviteter hos dem. Det ska vara roligt, kravlöst och anpassat så att jag kan jobba bort den kraftiga ångestladdade fysiska reaktion som kommer när jag har deadlines/krav/tider att passa/saker jag måste göra.

Tanken är att jag ska gå på t ex deras yoga/föreläsningar/kreativa verksamhet/mindfulness ca en gång i veckan i början samt jobba med infomaterial hemifrån en dag i veckan. Så ökar vi på sakta.

De har även data grund, walk-and-talk och öppen verksamhet, dvs. extrovertträffar, så de två sista kommer jag absolut aldrig i livet gå på. Kikade in i ett run med öppen verksamhet idag och såg några personer med laptops som satt och pratade. Not gonna happen. Jag är inte där för att få vänner och jag hatar att lära känna folk. Det är inte social fobi, det handlar om att jag inte vill slösa min sociala energi på personer som inte har potential för mig. Alltså potential att bli nära. (Folk som inte är min typ helt enkelt.)

Jag brukar vara väldigt reserverad mot nya personer eftersom det tar ett tag innan man vet om personen är vettig och hänger kvar och därmed kan vara värda att lära känna. Folk som typ smygs in som folks respektive, grannar, långväga släktingar, kompisars kompisar och andra mer eller mindre tillfälliga bekanta göre sig icke besvär.

(Om jag till slut märker att folk stannar kvar och att vi setts många gånger och har nåt gemensamt så kanske jag öppnar mig lite, men t ex svärsyskonens respektiva fick vänta i flera år innan jag såg värdet i att ta kontakt… 😬 (Men nu känner vi varandra.)

Jaja.

Rehaben har som tur är introverta och extroverta aktiviteter och det ska bli kul att börja.

Sen tipsade handledaren om olika arbetsplatser för mig sen längre fram och nu blev jag ännu mer sugen på att börja jobba igen. Gråååååt!

Min dröm är ju att jobba med texter och att göra dem tillgängliga på lättförståelig svenska. Tydlig kommunikation. Typ göra broschyrer, infomaterial, webbtexter, manualer osv. Inget alltför kreativt eller säljande bara. Jag är ingen copywriter.

Handledaren tipsade om flera olika arbetsplatser som har behov av den slags kommunikatörer och det skulle vara så roligt.

Så jag får jobba mot det. Få en intressant praktikplats att arbetsträna på sen.

Ååh! Jag tog examen 2007 och redan 2004 var jag inställd på att jobba med sånt. (Sen jobbade jag med webben några år innan sjukskrivningen 2013.)


Nya möjligheter

8 augusti, 2020

Nu när rehaben startar kommer jag åka in till stan varje vecka. Tänk vilka möjligheter som öppnar sig!

Jag kanske orkar börja gå till frisören igen, ifall tiderna går att kombinera? Salongen ligger inte så långt från rehaben. Vore skönt att kunna återgå till den kortare frisyren så att jag slipper ha tofs varje sekund jag inte ligger ner (jag klarar inte känslan av hår mot halsen).

Jag gick ju till frisören varannan månad i typ två år, men fick sluta med det när jag behövde dra ner på tempot ytterligare för två år sen.

Att åka till stan ger också möjligheten att göra små ärenden enklare. Posta ett brev, köpa en sak, göra något på vägen.

Jag kommer också få se något annat, se/träffa andra människor på ett otvunget sätt och bara få något nytt att prata om. Livet hemma är verkligen enformigt och ostimulerande.

Jag kommer nog känna att jag gör något meningsfullt och kan förhoppningsvis gå ur mig själv litegrann. ”Komma bort” som läkaren sa. Inte leva i min verklighet med sjukdom, funktionshinder och anpassningar dygnet runt. Få känna att jag faktiskt klarar saker och gör nåt. Jag har ju dagdrömt om att typ plocka varor på ett lager eller lasta väskor på flygplatsens rullband bara för att få göra något på riktigt. Få vara till nytta, göra något som spelar roll.

Att gå iväg på yoga eller kreativ verksamhet 1-2 ggr/v är ju inte så stort i sig, men för mig som varit hemma på heltid i 3,5 år och till och från i snart 7 år är det stort.

Jag känner mig spänd och lite orolig för att inte orka, men är ändå positiv. Hoppas verkligen att detta kan bli en bra väg framåt.


Så trött på att vara trött

2 juli, 2020

Den senaste veckan jobbade Fredrik lördag, måndag fram till 01, tisdag till 01 och onsdag till 22. Jag hade alltså inte sett honom vaken på tre dygn när han äntligen kom hem före läggdags igår kväll. (Men igår blev de äntligen klara.) (Har alltså sett honom sovandes när jag gått på toa på natten.)

Jag är helt slut. Jag var det egentligen redan i slutet av förra veckan. Sömnig, vill sova hela tiden, ingen ork, orkar inte ens gå promenader.

Dessa dagar har jag lagt mig igen efter 1-2h och sovit lite till.

Idag var jag tvungen att klippa gräset pga jättelångt och för att det regnar de flesta dagar så att jag måste passa på när det blir uppehåll.

Så jag tog några godisar för att få fejkenergi.

Det gjorde jag ofta förr, men jag har knappt gjort det de senaste åren. Men idag var jag tvungen. (Det ska regna hela helgen.)

En annan konsekvens av att F varit borta så mycket är att nästan inget hushållsarbete blir gjort. Så vi har en del att ta igen.

Och jag ligger stel som en pinne på nätterna med huvudet inkört i väggen. Kroppen värker och jag får ta maximal dos med smärtstillande.

Under såna här perioder undrar jag förstås om min piggare period i april-juni var fejk? Eller är denna trötta period bara en reaktion på juni?

Jag vet att jag ofta är jätteutmattad på semestern. Den kommer efter juni (hektisk period) och den innebär stress i form av packande, resor, bo hos släktingar och inga rutiner.

Det är så synd att det ska vara så. Jag är så trött på att inte kunna vara med.

Men jag får väl ligga här i sängen då och vila. Dels för att jag inte orkar annat och dels för att det hindrar mig från att göra saker jag egentligen inte orkar.

Det är bara så förbenat tråkigt!


%d bloggare gillar detta: