Grön rehab!!

12 december, 2018

Grön Rehab ringde och sa att jag är uppsatt på rehaben som börjar i maj! Känns jättebra! Det är bara nio personer per period och 27 personer per år så det är inte så många som får plats.

Det bästa är att om jag inte klarar att börja i maj så får jag stå kvar i kön till september eller januari 2020 så det är inte ”nu eller aldrig”.

Det ligger bara tre hållplatser bort (yay för att slippa pendla en massa!) och kommer att vara 3×3h per vecka i 12 veckor och maj-augusti-gruppen har en sommarledighet i mitten. Skrev mer om programmet här.

Sen är det det där med Försäkringskassan, men jag känner som så att de inte ska få komma och förstöra mina framsteg genom att tvinga ut mig i aktivitet för tidigt. Om jag kan jobba på i lugn takt och bli bra nån gång så är det värt att bli utförsäkrad och ta av sparpengar (eftersom jag har alltså, många sjukskrivna har ju inte den möjligheten tyvärr).

Det är som i den här som jag gjorde i höstas.

När det gäller utmattning är det liksom inte bara att avbryta försöket och så är det tillbaks till det vanliga, nä ofta blir det värre och om man har riktigt otur så kan man bli sjuk flera år till.

När hjärnan och hormonbalansen väl börjat trassla så är man extremt mycket känsligare än tidigare. Det är så lätt att trilla dit igen. Återfallsgraden är ju ca 25% inom ett år. (Troligen pga att många börjar för tidigt.)

Min arbetsterapeut som bara jobbar med stressjuka/utmattade säger att man först behöver få till en marginal i livet. Man ska klara av vardagen utan problem och helst bli lite rastlös. Då är man redo att lägga på litegrann.

Sen före arbetsträning är det bra att träna sig att vara hemifrån säg tre timmar + restid några gånger i veckan. Och man ska ändå klara av nödvändigheter som vårdbesök och hushållsarbete.

Först när marginalen finns där kan man lägga på något nytt.

Jag har inga som helst marginaler. Jag orkar inte vara upprätt en hel dag. Jag orkar inte vara hemifrån tre timmar + restid mer än kanske max en gång i månaden med tre-fyra sängdagar efteråt. Jag ligger i sängen 12h per natt och ytterligare 1-3h per dag.

Om barnen blir sjuka eller det är lov och barnen är hemma lite mer+barnvaktsfix eller det är två vårdmöten på samma vecka så kraschar jag helt. Det kan ta veckor att komma tillbaka. Och sen är det lov igen… Ungefär så.

Så att jag skulle orka gå på förrehabilitering redan om en månad är skrattretande. Det är omöjligt.

Men kanske i maj? Eller i september?

Jag hoppas mycket på de nya verktyg jag fått från psykologen på vårdcentralen. Mer om det en annan dag. (Håller på att skriva om det.)

Annonser

Låt mig få läka

11 december, 2018

Som jag skrev på Pebbel Art så är inte Försäkringskassan (FK) nöjda med min plan för förrehabilitering. Handläggaren tycker att mars-april är på tok för sent och vill uppenbarligen att jag ska börja redan i januari-februari. Vilket är en omöjlighet för mig om det inte sker ett mirakel och jag återfår en massa energi. (Börja med nån upppiggande drog kanske? Hmm…)

Nä, men det som med säkerhet kommer att hända om jag börjar för tidigt är att om jag ens lyckas ta mig dit så kommer jag att bli mer utbränd och antagligen sjukskriven 1-2 år till eller mer?

Jag vill göra saker i rätt ordning.

  1. Ta bort stressen (och ångesten) i mitt liv (det andra normalt får bort genom att bli sjukskrivna från jobbet). Jag jobbar intensivt med detta tillsammans med psykolog och arbetsterapeut. Varje dag kämpar jag med detta.
  2. Återhämta mig och samla energi. (Jag kan inte samla energi just nu eftersom ”min energikran läcker”.)
  3. Börja förbereda mig på rehabilitering. Börja åka till stan, vara i folksamlingar,  få till sömnen, passa tider osv. (Några veckor före rehabiliteringsstart.)
  4. För-rehabilitering, t ex Grön rehab.
  5. Arbetsträning 25% (och trappa upp allt eftersom).

Jag kan liksom inte hoppa direkt till steg 4, det kommer endast resultera i en krasch.

Inte ens min läkare tycker inte att jan-feb är en rimlig tidsplan. Men jag antar att handläggaren till varje pris vill lägga till en pinne i sin statistik. Få mig ut i ”åtgärd”. Så nu har jag bett om att få byta handläggare. Tänker inte ge mig ifall de säger nej. (Går inte in på exakt varför jag vill byta här på bloggen.)

Jag tänker att t o m mars-april nog kan vara för tidigt för mig om man tänker att jag behöver några månader att återhämta mig när jag väl kan slappna av igen. För det känns som att jag är mitt i ett krig sen flera år tillbaka. Jag har allvarliga psykiska men från både utmattningen och mitt liv. Jag jobbar stenhårt med att processa det och lära mig nya sätt att fungera.

Men jag försöker tänka att jag inte kommer att börja med rehaben förrän jag är redo, oavsett vad FK säger. Det ”enda” de kan hota med är indragen sjukpenning och jag har besparingar (uppsägningslönen) som jag kan ta av i så fall. Jag tänker inte låta FK göra mig sjukare igen, aldrig i livet. (Jag vet att jag är väldigt priviligerad som har besparingar, det är en omöjlighet för många sjukskrivna med redan låg sjukpenning ocih det är SKIT att samhället ser ut så här idag och att reglerna för sjukskrivna är en mardröm.) (Läs gärna mer på Solrosupproret på Facebook.)

Jag har haft fruktansvärd ångest och varit jättearg nu i ett dygn.

Men jag har inget annat val än att kämpa vidare. Jag vill inte vara utmattad resten av mitt liv, fem+ år räcker… FK ska inte få förstöra det här. Jag måste få ta det i en lagom takt.

Av de 75 000 personer som blir sjuka i utmattning varje år återinsjuknar 25% (18 000) inom 6 månader efter att de ”friskförklarats”. Det är ju helt knäppt. Sånt slöseri med pengar och energi. Är det ett sånt här samhälle vi vill ha?

Och kul att det verkar bli en högerbudget nu. Samhället har blivit jävligt hårt. (Och nu pratar jag inte om mig som ändå klarar mig ekonomiskt, jag tänker på alla fattiga, hemlösa, utförsäkrade, flyktingar, arbetslösa, funktionsnedsatta, psykiskt sjuka som inte får hjälp hos psykiatrin osv. Kul med mer pengar till de som redan har det bra/tryggt (de som kan jobba)). Jättekul, grattis till er!


Mycket jobbigt och några bra saker

11 december, 2018

Det är väldigt jobbigt just nu. Hänvisar till Pebbel-bloggen för orkar inte skriva två gånger. Trubbel med Försäkringskassan. Har jättemycket ångest och kunde knappt sova i natt.

Men tre positiva saker istället då:

  1. Behövde inte ta nässpray igår natt. Nästan en månad efter nedtrappningen så gick det bra utan allerginässprayen också (det enda jag tagit sen cirka två veckor). Coolt. Hoppas att det håller i sig någorlunda.
  2. Har nu kunnat somna två nätter utan Ataraxen (som lugnar). Bra det eftersom det är strul med att få nya. Troligen pga att min läkare jobbar på barnkliniken fram till mitten av december. Få se när jag kan få det ordnat. (Mina vårdkontakter sa ”kontakta vårdcentralen”. I kassan på vårdcentralen sa hon att jag skulle ringa och när jag ringde idag så sa de att de inte kan ta emot fler samtal idag (!) och att jag får ringa i morgon. WTF!? Det handlar inte om en akuttid eller så, bara en fråga om hur jag ska göra/när läkaren kommer tillbaka.)
  3. Har fått väldigt bra hjälp av nya psykologen. Tredje samtalet igår och jag har fått flera bra verktyg för att kunna hantera oro, känslor, meltdowns osv. Vi pratade även om hur jag ska kunna känna tillit till mig själv, människor och världen igen. Tappade ju den tilliten helt efter överfallet 2002. Visade sig att andra tänker tröstetankar när de oroar sig ”äsch, det händer inte mig” och ”det ordnar sig”. Problemet för mig är att jag inte tänker tröstetankar längre. När min mardröm hände mig 2002 så försvann min tillit. ”Det händer inte mig” blev ”det hände mig” och sen hände en lång rad jobbiga grejer och jag insåg att jag inte kunde vara trygg. Tröstetankarna försvann och oron dominerade totalt med katastroftankar. Men istället för tröstetankar (som lätt bara snurrar med oron) så ska jag fortsätta med självvalidering (”jag förstår verkligen att jag mår dåligt, detta är ju jättejobbigt”) och meta-tankar (”nu har jag ångest. Det är en känsla”). Osv. Bra samtal igår, hjälper mycket. Vill ju komma åt oron/ångesten som tar så otroligt mycket energi. Om jag kan lösa detta så kanske jag kan börja spara energi och bli friskare nån gång.

Söndag del 2

9 december, 2018

Skoja bara. Somnade om 1,5h till och är idag sängliggande med kraftig utmattning. Så klart. 🙄


Stående

9 december, 2018

Mina sov-mer-avslappnat-Atarax är nästan slut och det är strul med att få nya så jag provade utan för första gången på kanske tre månader igår.

Var väldigt trött som det var och somnade faktiskt ganska snabbt. Vaknade 8.40 och nu är klockan 10.15 och jag har inte somnat om. Min gyllene chans att vrida på dygnet?

Igår orkade jag stå upp flera timmar. Jag kokade två omgångar lakridskola (första blev stenhård efter 35 min när receptet sa 40 min) och gjorde rocky road med hjälp av Molly.

Jag spelade även ståendes framför datorn i vanlig ordning samt stod upp och pusslade flera timmar! (Tacka vet jag höj- och sänkbara bord för dataskärmen och pusselplattorna.)

Det känns så bra att röra på mig. Jag mår inte bra av allt detta stillaliggande.

Men samtidigt så orkar jag oftast inget mer än liggande med kortare sittsessioner.

Men hoppas att jag blir piggare snart och kommer in i en positiv spiral. Vet ju att kroppen gillar rörelse så fort den inte är helt utmattad.

Vi får se om jag blir tvungen att akutsova i em eller om jag kan hålla mig vaken och vrida dygnet lite till? (Somnade nog runt 00.45 i natt och det var jättebra i jämförelse med 02.00 som senaste veckan.)

Vet ju aldrig om det är äkta energi eller kortisol/adrenalin jag känner. Suck.


Klurigt med sömnen

7 december, 2018

Har inte somnat förrän runt 02 flera nätter i rad nu och det är ju alldeles för sent (lägger mig att läsa i sängen runt halv tolv).

Men det är sannerligen inte lätt att vrida dygnet heller.

Om jag sover för få timmar så blir jag så utmattad att jag somnar på dagen. Så jag måste sova bara pyttelite mindre än vad jag behöver för att kunna vrida tillbaka dygnet.

Men det är ju inte så att jag sover mina timmar på raken mer än i undantagsfall, annars hade det ju varit enkelt att ställa klockan en kvart tidigare varje dag.

Nä, jag ligger ofta vaken på nätterna och måste därmed uppskatta hur jag kommer att sova för att kunna väcka mig lite för tidigt. Funkar ju sådär som ni förstår…

Idag lyckades jag faktiskt väcka mig lite för tidigt, men då dras jag istället med en sömnighet hela dagen.

Som utmattad behöver jag ligga ner och vila några timmar om dagen. När jag är sömnig är det jobbigt att läsa på mobilen eller titta på TV. Om jag inte gör något så somnar jag och om jag lyssnar på ljudbok så somnar jag garanterat (mitt sätt att somna varje kväll/natt).

Så jag måste försöka hålla mig vaken trots att jag ligger i en varm säng. (Om jag ligger obekvämare så får jag inte vilan jag behöver.)

Så det är lite kämpigt vissa dagar, ja. ^^

Ett annat alternativ skulle ju kunna vara sömntabletter och sen väcka sig tidigare. Men jag har knappt nån Imovane kvar. Kanske får kolla med läkaren om ett nytt recept. Ataraxen hjälper inte mig att somna före 02 just nu… Den gör mig dock mer avslappnad så att jag kan sova fler timmar på natten. Men den hjälper inte om jag är uppstressad, vilket jag blir ganska ofta.

Jaja.

Tids nog får jag väl ordning på sömnen…


Rehab, terapi och restorative yoga

3 december, 2018

Som jag skrev tidigare idag så hade rehabprogrammet Aktiv i centrum ringt för att jag fått plats i januari. Jag fick kontakt med dem på eftermiddagen för att avstyra det hela. Jag sa att FK tvingat mig att ansöka redan nu, men att det är för tidigt. Jag vill dock gärna göra det när jag är redo, så vi satte upp en preliminär start i mars. De brukar ringa några veckor i förväg och stämma av läget. Om jag inte är redo då heller så skjuter vi upp det igen. Känns skönt.

Sen har jag möte med Grön Rehab på onsdag och då ska de se om de tror att deras verksamhet passar mig och min sjukdomsbild. Så jag kanske har två rehabgrejer på kroken, vi får se. Men går nog helst på Grön Rehab om jag får välja.

Aktiv i centrum är dock i ett lättare format. Istället för 9h/v är det 2×2 h. Man träffas på ett gym nere i stan och så gör man övningar som passar för dagsformen, t ex promenera 15 minuter på ett gåband eller lättare styrketräning om man känner sig piggare. Tanken är att man ska komma igång med lätt fysisk aktivitet samt ha något att ta sig iväg till på regelbunden basis.

Själv har jag ju då inget problem med att jag ”bara är hemma jämt” eftersom jag är iväg på vårdgrejer jämt känns det som och om det finns nån tid över så går den till barnens grejer i skolan.

Men nu har jag gått 3 av 10 gånger i terapin och förhoppningen är att jag ska få bättre verktyg att hantera mina känslor när det är klart. Så jag tror att det är värt energin det tar att gå dit. Eller ja, det klart det är även om det tar mycket energi. Arbetsterapeutbesöken fortlöper typ var tredje vecka och de är definitivt värda energin.

På dagens terapisession diskuterade vi affektreglering (hantera starka känslor). Vi pratade om ångestkurvan och om när man går över gränsen för när den intellektuella delen av hjärnan kopplas bort och amygdalan tar över. Det är då folk slåss/skär sig/super sig fulla för att glömma/får meltdowns. Studier har tydligen visat att folk får lägre IQ då. Det ante mig. Själv är jag livrädd för att hamna där och jag gör det ändå ganska ofta. En stor del av min ångest går ut på att jag är rädd för meltdowns och affektutbrott. Och när ångesten stiger så hamnar jag ju där ändå ironiskt nog…

Så vi pratade en del om hur jag kan hindra mig själv i tid (gå undan) och om de sätt jag redan använder mig av: kontrollera, validera, andas, byta ut känslan osv. (Men det krävs ju att jag inte hinner gå över gränsen om jag ska kunna använda dessa verktyg och med traumatiska eller ”smått traumatiska” erfarenheter går det ibland väldigt snabbt upp över gränsen. Hjärnan reagerar automatiskt på triggers.)

Nästa gång ska vi prata om förväntansångesten och oron som kommer inför alla kravfyllda situationer som jag beskrev i förra inlägget.

Ett av grundproblemen är att jag som utmattad har så lite energi att alla krav utifrån stressar och oroar mig. Minsta bokade tandläkartid eller en kvart extra med barnen när F är sen hem från jobbet gör att jag kan gå i taket av oro och ångest. Detta pga många dåliga erfarenheter dessa fem år. Rädsla för meltdowns och för krav jag inte kan uppfylla.

De flesta människor blir stressade när deras kapacitet inte räcker till, men eftersom min kapacitet är så otroligt låg pga utmattningen så blir jag stressad för minsta lilla.

Och kapaciteten/energin ökar inte så länge jag fortsätter dräneras på energi genom aktiviteter/press utifrån samt oron jag känner. Så jag måste arbeta på flera plan samtidigt.

Jag måste ta bort så mycket som möjligt och det som jag fokuserar på ska jag försöka göra goda erfarenheter av så att oron successivt minskas. På så sätt kan energin öka över tid. Men det är svårt att styra när man lever i en barnfamilj. Men jag gör så gott jag kan (som jag skrev om i förra inlägget).

Har i alla fall kommit igång med ”restorative yoga” eller ”sov-yoga” som nån kallade det. Det är yoga som går ut på att slappna av maximalt. Man använder kuddar och täcken och ligger uppemot fem minuter i olika avslappnade positioner. Det funkar rätt bra vissa dagar. Blir lite mer avslappnad i kroppen. (Söker på ”restorative yoga” på Youtube.)


%d bloggare gillar detta: