Min sprittiga kropp

23 augusti, 2019

Ibland förstår jag inte riktigt mig själv. Eller ja, jag vet inte.

Just nu är jag inne i en fixarperiod och häromdagen drog jag igång projektet ”sortera ut och sätta ihop alla legoseten”. 🙀

Barnen har mängder med set som legat trasiga huller om buller i en stor låda. Det har varit min huvudvärk. Har inte riktigt stått ut med känslan att en massa fina byggen bara legat där utan att man kan leka med dem.

Denna låda/möbel var fylld till bristningsgränsen.

Så jag och barnen satte igång med att sortera upp alla set. Jag motiverade Molly genom att hon kan sälja en del och tjäna lite pengar. Och Stella ville sätta ihop sina bästa set.

Så häromdagen sorterade jag allt lego i den stora möbeln i högar för vanligt lego, speciallego, plattor, lösa legoprylar, sånt som helt uppenbart hör till ett set och Fredriks gamla borg/piratskeppsdelar från 80-90-talet.

Sen kämpade jag med att hitta alla delarna till ett Sagan om Ringen-set och rafsade bland bitarna på brickor och påsar i två dagar. Har nu hittat alla bitar utom sju ungefär.

Idag bestämde jag mig för att sortera upp speciallegot i en massa högar så att det ska bli mer som ”plocklager” än leta efter en nål i en höstack. Det tog flera timmar och jag kände mig så stolt efteråt.

Det var klart enklare att plocka bitar till ett Ninjagokit som jag började med på kvällen.

Men i alla fall.

Det händer nåt lustigt i min kropp när jag börjar tänka på att möblera om/fixa till rum och när jag håller på med detta legoprojekt.

Det händer sällan annars.

Det är som att det bubblar av energi och jag kan liksom inte stoppa mig själv. Måste. Göra.

Nån gång har jag gått upp och rensat i barnens rum mitt i natten eftersom jag inte kunnat sova pga sockerdrickekänslan.

Och det är samma nu. Kan knappt tänka på något annat än legoletandet.

Antar att det är nån form av entusiasm, ”mani” eller nåt flow. Jag vet inte.

Men jag vet ju att jag inte har den energin egentligen.

Eller har jag det?

Är det för att jag tycker att det är så himla roligt och givande? Typ som när jag var på Liseberg och Legoland i år och var helt sprittig hela dagen?

Jag undrar om det drar lika mycket energi som andra aktiviteter?

Jag vet ju att jag mår bra av att t ex rita, spela Overwatch, ha spelkväll eller hålla på i trädgården. Men det tröttar ju också.

Normalt är jag bara så här nån dag eller två på raken, men nu har det varit flera dagar. Vi får se hur jag mår när jag lugnar ner mig.

Det är läskigt det där med adrenalin och kortisol. Så svårt att veta om det är äkta pigghet eller stress.

Jag vet ju att jag är utmattad för jag sover massor och ligger i sängen, men de stunder jag har åtminstone lite energi så orkar jag sitta i timmar och sortera. Det händer ju inte i vanliga fall. Inte ens när jag var frisk.

Jaja, vi får se hur det går.

Det är ju väldigt autistiskt givande att sortera och rafsa. Lite som ordning + skattjakt.

Annonser

Just nu

7 augusti, 2019

Livet just nu är att försöka hålla två barn borta från datorerna några timmar per dag (har hjälp av diverse vänner och släktingar) och sova-försöka sova 12-14h per dygn och några timmar på dagen flera gånger i veckan. (Brukade sova 9h och ligga kanske 11-12h i sängen.)

Det är att gå runt och svettas mest hela tiden trots att det blivit mer normal sommarvärme (20-25°).

Det är att aldrig få lugn och ro kvällstid eftersom barnen somnar så himla sent trots att vi tar upp dem tidigt och varvar ner och nattar i tid.

Jag lägger all överbliven energi på att rita på min nya serie med hjälp av ritplattan. Jag skulle vilja lägga ännu mer tid, men jag vill inte hålla på flera månader, så får försöka släppa den vid good enough.

Men jag har verkligen lärt mig mycket om digital färgläggning. Till och med så mycket att bild 5, 6 och 7 blev så pass mycket bättre än de första att jag måste rita om/redigera de första… Annars ser det inte ut som att det är samma illustratör. ^^ Jaja, ni kommer fatta när ni får se den. Har sparat en gammal version för jämförelse.

Sen är det bären. Äter mycket bär. Var uppe i skogen och plockade också häromdagen. Alltså åt direkt från riset alltså. Godast så. Har nästan käkat upp alla röda vinbär! Trodde aldrig att jag skulle komma till den punkten pga stor vinbärsbuske, men så är det.

Åsså målar jag köksstolarna. Fredrik slipade en hel dag och nu får jag måla dem, för jag är bäst på det. Mest noggrann. Och jag gillar det. Mindfulness.

Men hoppas att det går snabbare än tre månader som med trappan… 😬 (Men det var mycket för att färgen läckte igenom tejpen och jag behövde måla jämna kanter med liten pensel.)

Jag har redan målat två och har fyra kvar. Men nu har vi iaf fyra stolar i köket (om vi lånar två från bordet i vardagsrummet) så nu kan jag slå av på takten lite. Nu kan vi iaf sitta i köket så snart vi skruvat dit dynorna på de två färdigmålade igen. Bild kommer senare.

Så det är barnen, bären, stolarna, serien och svetten. Och allt det extra sovandet. Men det behövs just nu.


Min situation

7 augusti, 2019

Jag har haft svårt att få grepp om min situation och varför jag blir så utmattad. Men tycker att jag sammanfattade det ganska bra på Pebbelbloggen:

”I have not been able to get out of my stressful situation and therefore I cannot start saving up on energy. This is a kind of complex trauma for me and has scarred me deeply.” (Pebbel Art)

Jag har ju hela livet kämpat med att anpassa mig och fungera i samhället. När jag var runt 30 insåg jag att jag var introvert och vid 35 fick jag min autismdiagnos. Sedan dess har jag skalat bort den falska person jag varit och försökt hitta mitt sanna jag.

Och sedan dess har jag även jobbat med att bearbeta alla känslor som följer med detta. Att inte ha blivit accepterad för den jag är. Att ha blivit tvingad att göra om mig själv. Att göra våld på min personlighet. Det är allvarliga saker.

Jag har kommit långt i terapin och nu är det dags för nästa del.

Eftersom jag blir så uppstressad av livet och familjelivet i kombination med min energibrist så måste vi anpassa mitt liv (ännu mer).

Jag läser i Facebookgruppen om alla de autistiska kvinnor/icke-binära som helt enkelt inte orkar jobba och ha hemmaboende barn samtidigt. Många orkar inte ens jobba utan barn. Eller bara på deltid.

Inser att det inte är konstigt att jag är trött. Att vara autist i detta samhälle är helt enkelt mycket energikrävande.

Och jag har ju aldrig haft energi till ett heltidsjobb. De perioder jag pluggade mer än 6h per dag var hemska.

Utan barn klarade jag ca 6h studier eller jobb per dag. Med två barn klarar jag inte det.

Det dröjde 6 år med ett barn och två år med två barn innan jag blev så stresskadad att jag fick gå ner i tid på jobbet. Och ett år senare blev jag helt sjukskriven.

Att jag ens orkade de där 6-7 åren beror ju på att jag hela tiden tog av min reservenergi och använde adrenalin och kortisol (stress) för att hålla igång. Jag vågade ju knappt sätta mig ner med risk för att inte komma upp igen.

Sen har vi privata faktorer som gör familjelivet än mer energikrävande.

Att leva i en ohållbar situation i så många år har programmerat om min hjärna för beredskap. Jag har utvecklat ett sorts komplext posttraumatiskt stressyndrom (c-ptsd). Eller ja, jag är ju inte ur situationen än, så det är väl inte riktigt post än.

Mina många intuitiva målningar visar hur jag känner mig fängslad och attackerad. Och det är verkligen så det känns. Hur ska jag kunna vila mig frisk när jag fortfarande är i krigszonen?

Men jag jobbar på det.

Det är 8 vardagar kvar tills skolan börjar. Det kommer att bli en enorm lättnad eftersom jag då får mer tid för min hälsa. Det har varit ett tufft sommarlov även om vi gjort så gott vi kunnat med barnvakter och utflykter för de andra tre.

Men det ska bli skönt med rutiner. Bara denna vecka känns skönare i och med att F jobbar igen och vi börjar få ordning på läggningen och kvällsrutinerna. Det var inte så kul när barnen somnade 00-01 och man inte kunde slappna av på kvällarna. (De somnar fortfarande sent, men vi jobbar på att vrida deras dygn.)

Jag känner hopp om att det ska bli bra.

Om inte annat så flyttar barnen hemifrån om cirka sju resp. elva år. (Kan flytta hemifrån alltså, vi får se om det finns några bostäder då…) Och det blir ju mindre och mindre att göra ju äldre barnen blir. Det har ju blivit stor skillnad bara på två-tre år.

Och nu efter semestertiderna har jag tagit kontakt med några olika instanser som ska hjälpa oss.

Det känns inte lika krisigt längre som i juni-juli. Hoppas att det håller i sig.


Extremt utmattad

1 augusti, 2019

Jag har varit så utmattad i kroppen idag att jag under dagsömnen drömde att mina underarmar var förlamade. Jag kunde inte känna dem eller röra dem.

Hu.

Det känns som att jag äntligen kunnat slappna av lite nu efter åtta veckor med kaos, inga rutiner, kris och depressiva dagar/perioder.

Och med avslappning följer ju extrem utmattning, det är sen gammalt.

Men det är iaf ett steg framåt i processen. Hellre totalt utmattad än fortfarande uppstressad och genomspänd.

Hur många veckor i sängen blir det denna gång?

Förra gången detta hände var i januari efter julstressen i nov-dec. Då var jag extra utmattad och sängliggande i tre-fyra månader. Det var hemskt.

Men jag vet inte om det blir lika illa denna gång. Jag har ju kommit långt i mitt arbete med känslohantering, rädslor, självtillit och ptsd, så hoppas att det blir lättare denna gång.

Bokade aktiviteter och orutiner stressar verkligen upp mig iaf och juni-juli är fulla av sånt.

Mina fina höstflox.


Heldag

22 juli, 2019

Igår lyckades jag ta mig iväg till Liseberg! Det är riktigt stort för mig som inte varit där på riktigt sen 2016 och 2013 (åkte barnattraktioner). Åkpass har jag inte haft sen 2008 när Molly var bebis! (Då körde syrran runt på Molly i barnvagn så att jag kunde få åka med Fredrik. 💜) (Jag bor alltså nära Liseberg och förr var jag där flera gånger per år och hade åkpass de flesta åren.)

Sist jag åkte vuxenattraktioner var alltså när Balder och Kanonen var ganska nya. Sen dess har Kanonen och en himla massa andra åkattraktioner bytts ut. (Jag har varit där på Trädgårdsdagarna och jul på Liseberg, men inte åkt nåt.)

I år kände jag att jag verkligen ville dit trots stressig och utmattande period. Men ibland måste jag få göra något kul också. Det får vara värt sängtid.

Jag och Molly startade med berg-och-dalbanan Helix och OMG den var hemsk!!! Alla andra i sällskapet älskade den men för mig var den alldeles för svängig, upp och ner, accelererande och läskig. Åkte den en gång till sen eftersom jag tänkte att den skulle vara bättre när jag visste vad som väntade, men nä… Huuuuu! Bara lade ansiktet i händerna när den äntligen var slut. Helt chockad typ.

Åkte även Valkyria som var ny för i höstas. Den var superläskig i början när man skulle åka rakt ner i en tunnel under jorden, men efter det var den mest härlig.

”Nya” Loke och Mechanica vågade jag inte åka pga såg skitläskiga ut.

Men bäst av alla var ju Hangover som byttes ut för ett tag sen. Då hängde man under rälsen. Den var grym. (Men stannade tyvärr ofta så de fick ta bort den.)

Så kul att få hänga med barnen ute och ha energi tillsammans med dem. Var ju nästan mitt vanliga jag igår. (Saknar!) Jag brukade ju vara en glad och skojande typ, inte en bitter deppig typ som bara låg i sängen. 😦

Men då får man väl ta nån sån här dag i kvartalet. Senast Legoland maj och Kanarieöarna i januari.

Anledningen till att jag orkade vara där hela dagen var ju glad-adrenalin. Men jag vet ju att det inte är äkta energi utan att det är lånad energi från kommande dagar…

En försäljare sa föresten: ”jag älskar era hår” till mig och Molly. 😁 (vi är båda nyfärgade och mitt hår är blå-turkost och hennes turkost.) Såg föresten många med pastellfärgat hår. Jag är ju knappt hemifrån så har ingen koll på trender pga ser ju sällan folk!

Vi var där med några kompisar som har ett barn som är lite yngre än Stella så det var perfekt. Då kunde de två + en vuxen åka barngrejer och Molly och tre vuxna åka vuxenattraktioner (Molly fyller snart 12 år och är 162 cm).

Det var rysligt varmt också så jag och Molly åkte Kållerado för att bli lite blöta. Jag fick en rejäl skvätt på höften och låret så det svalkade gott. Molly var dock helt torr så vi gick och åkte Flumride direkt efteråt. Då blev vi lite blötare/svalare. ^^

Sammanfattningsvis så var det fantastiskt roligt att få känna sig som en ofunktionsnedsatt människa för en dag. Jag slapp fundera på vila, kunde gå en massa och hade inte utmattningsskänslor på hela dagen. Jag önskar alla utmattade/sängliggande en sån dag ibland (tänker främst på alla med ME/CFS som blir extremt utmattade och sjuka av att bara gå hundra meter eller så).

Och sen önskar jag alla icke-funktionsnedsatta en dag eller vecka med extrem utmattning för bättre förståelse för oss ”spoonies” (folk med mycket begränsad energi). Före jag blev sjuk hade jag inte upplevt den känslan utom några timmar här och där när jag var gravid med Stella.


Det är jobbigt

3 juli, 2019

Juni har varit hemsk som vanligt. Dock inte bara pga de vanliga orsakerna som att allt händer på samma gång med allas födelsedagar, avslutningar, sommarfester osv.

Jag hade en krisig vecka med två jobbiga privata grejer för två veckor sen. Det har blivit bättre nu. Förra veckan kände jag en stor lättnad och det fanns energi till promenader, äta bra mat osv. Fokusera på mat-sömn-motion-vila.

Men denna vecka har jag kraschat igen.

Molly har varit hemma tre veckor i morgon och Stella en halv vecka + några dagar här och där och jag har överansträngt mig totalt.

Har inte kunnat få den vila jag behöver och har inte fått ro till att gå i flow, måla tavlor och annat jag behöver för att må bra.

Även om barnen varit iväg med släktingar de flesta dagarna, så har de varit hemma mer än vanligt och även F var hemma sjuk i början av veckan, så jag har inte kunnat få någon ordentlig självtid.

Dessutom har barnen vridit på dygnen så att Stella inte somnat vid nattningen utan lagt sig hos Molly när jag velat gå ner och se på ett tv-program med F vid 22-22.30. Och då har båda barnen röjt runt, bråkat, kommit ner, vägrat lägga sig osv. Ingen lugn och ro för oss föräldrar.

Sen när jag försökt varva ner innan läggdags så har Molly varit på prathumör så jag har inte ens fått vila sista halvtimmen innan sovdags. (Har så klart sagt ifrån, men det bara bubblar.) Molly har somnat runt 00.30-01.00.

Ja, och sen tycker jag verkligen att det är jobbigt när strukturen faller. Folk kommer hem olika tider varje dag, det blir ingen middag eftersom barnen ätit hos andra och jag får värma något. Det blir stökigt och vi orkar inte städa undan efter oss eller tvätta eftersom det är så mycket hela tiden. Hade även två kortare spontanbesök i helgen.

Nu har min kropp gett upp igen. Jag kan inte sova på nätterna pga att kroppen värker av spändhet och att värktabletterna inte hjälper längre! 😭 Så jag ligger vaken 3-4h mitt i natten och sen sover jag utmattat halva dagen.

I måndags vaknade jag 13.15 efter några vakna morgontimmar och sen vilade jag från 16.30 och toksomnade igen 18-19.45. Kände mig lurad på hela dagen.

Igår sov jag på dagen och även idag. Men idag var det som att jag inte riktigt sov, det var som att hjärnan bara vilade. Jag var närvarande i rummet och tänkte, men var för bortkopplad för att vara helt vaken. Skumt det där.

Jag hoppas att det ordnar upp sig nu. Två dagar kvar innan F får semester. Då blir det lättare eftersom han kan ta barnen mer och åka iväg med dem. Och vi ska ju resa iväg en del. Hos pappa i Norrbotten kan jag vila så mycket jag behöver medan barnen har tre andra vuxna att hänga med.

Så tråkigt bara att jag aldrig lyckas vila upp mig inför semestern genom några lugna veckor före, utan att det alltid ska bli så kaosigt att jag ligger i sängen nästan hela semesterresorna. 😦

Som jag skrev på Pebbelkontot häromdagen. Alla snackar om ”the basics”: mat, vila, sömn, motion. Men det är ju just detta som tenderar att fallera när man är i en tuff period. I själva verket är det ju inte riktigt ”the basics” eftersom överlevnad kommer först.

Och det är överlevnad jag sysslar med kanske 60-80% av mina veckor nu under utmattningsåren. Det är fasiken inte konstigt att mat-motion-vila-sömn är så svårt och att jag är så spänd när jag kämpar för att överleva.

Den inre stressen är för hög och kraven på mig är större än vad jag har förmåga att klara av pga låg energi.

Om jag hade haft säg 10-20% veckor i överlevnadsläge så hade jag haft mycket större möjlighet att återhämta mig.

Men jag är bara i balans nån vecka här och där. Sen krävs det för mycket av mig igen och sen måste jag återhämta mig i flera veckor efteråt. Det känns hopplöst.

Orsaker till min utmattning:

  • Autistisk = energikrävande
  • Privat situation hemma
  • Psykisk ohälsa: ångest, c-ptsd, trauma, generaliserat ångestsyndrom med katastroftankar, kontrollbehov, depressiv men medicinerad, ouppklarade problem sen barndomen
  • Stresskänslig
  • Spänd non-stop (musklerna blir trötta)
  • Förälder till två barn
  • Säkert nåt mer jag inte kommer på just nu.

Det är komplicerat.

Men i morgon ska jag träffa arbetsterapeuten igen och få hjälp med tips på praktiska grejer i vardagen. Få allt att flyta bättre. Min autism passar inte jättebra ihop med vissa behov hos andra i min familj. Så vi jämkar och försöker hitta hjälpmedel.


Lite bättre

11 juni, 2019

Jag har haft några tuffa veckor med mycket ångest och en känsla av kris sen mitten av maj. Juni har varit för mycket som vanligt. Men jag har ändå hanterat det och det blev inte så jobbigt som det brukar vara. Men minnena triggar förstås.

Nu känns det som att det värsta är över. Jag ska fokusera på min tilltro och min resilience (förmåga att hantera saker och ”studsa tillbaka” efter svårigheter).

Livet känns i allmänhet mycket bättre nu de senaste dagarna när det varit 15-20 grader och jag har kunnit vara utomhus.

Jag mår så bra av att greja med trädgården och vara i nuet och faktiskt göra något även om det bara är fem minuters ogräsrensning (och 30 minuter på madrassen). Det tog mig nästan en vecka att plantera ut alla växter jag förodlat eftersom jag inte orkade hålla på mer än 5-7 minuter åt gången. Men till sist blev det klart och sen sådde jag det sista i pallkragarna.

Grannkatten som ofta hälsar på hos oss och leker med barnen.

Idag tog jag itu med gräsmattan. Jag har inte orkat klippa på ett tag och F har inte haft tid (kalasmånad!) eller så har det regnat de dagar han varit hemma.

Det som normalt tar 30-40 minuter och 3-4 tömningar tog 1,5 timma och 10-15 tömningar och pauser var femte minut. Helt otroligt!

Men det blir väl så när man har en mindre äng hemma… ^^ Har tröstat mig med att insekterna älskar ängar, blommor i gräsmattan osv.

Men men, tänker att man inte behöver ha så stora krav på sig själv när det gäller gräsmattan. Långt gräs gör väl ingenting egentligen? Insekterna älskar det ju. Och så länge gräset går att klippa med gräsmattan och man slipper använda lie så är det ju fine! ^^

(En robotgräsklippare hade ju varit gött, men jag har så himla mycket rabatter, buskar och kanter att jag i så fall skulle behöva lägga en el-slinga runt allting i trädgården (så att det inte blir nerkört) och sen alltid ha en tom gräsmatta utan leksaker, barnens strumpor, sportprylar och jag vet inte vad, så det känns inte optimalt.)

I övrigt har barnen blivit riktigt glada i att spela badminton! Vi är helt förvånade eftersom de inte är särskilt sportiga och tycker att utelek är trist. (Rullskridskor, sparkcykel, fotboll och utebandy går bra när vi föräldrar är med och ”tvingar”, men aldrig annars.)

Men de är helt sålda på badminton och spelar t o m med varandra utan oss!

Så mysigt att vara ute med barnen i trädgården vid 19-tiden när det har blivit lite svalare och lugnare. Älskar sommaren! (När det är under 25 grader.)

Beställde för övrigt en kylhatt och kylarmband idag. Får återkomma med en liten recension sen. Har även kikat på AC, men det är otroligt utplockat. Alla är väl rädda för en likadan sommar som förra året… Jag är glad att jag iaf har min golvfläkt som jag köpte när jag var gravid med Molly (tolv år sen). Utan den hade jag inte kunnat sova periodvis mellan maj-augusti.

Något som känns positivt är att jag just nu orkar fokusera mer på min kropp. Är inte så akut utmattad längre så har börjat prioritera en promenad efter frukost (istället för att måla/rita) och har t o m börjat med medelhavskost/rena råvaror igen. Åt ju massvis med sånt förra året, men har knappt orkat hacka alls i år pga utmattning.

Har lyssnat på boken Hälsobalansen av Chatterjee och där tar författaren upp väldigt bra vetenskapliga råd för hur man ska leva och må bra utifrån mat, sömn, motion och vila. Har fått en del inspiration.

Sen vill jag på intet sätt påstå att jag mår bättre och känner mig piggare för att jag börjat röra på mig och äta bättre, nej nej. Jag mår bättre och då orkar jag röra mig och äta bättre. Sen mår jag förstås ännu lite bättre av det, men det blir en spiral, det är inte handling och konsekvens. Viktigt att skilja på det där.

Som den här jag gjorde förra året.


%d bloggare gillar detta: