Vad gör jag hela dagarna egentligen?

27 april, 2017

Jag har funderat mycket på vart tiden tar vägen. Varför hinner jag bara jobba 1,5-2 timmar per dag?

Nördigt excelfreak som jag är började jag kartlägga dagarna i tidtagningsprogrammet Toggl (som jag använder när jag jobbar). Jag loggade tiderna för varje aktivitet och uppskattade min sömn utifrån hur långt jag kom i ljudboken (som jag lyssnar på när jag ska somna).

Nu har jag klockat mina aktiviteter i fem arbetsdagar och det känns som att det kan ge ett bra snittvärde för hur mina vardagar ser ut.

sängen

Som vi ser på bilden ovan ligger jag i sängen lite mer än hälften av mina 24 timmar. Jag sover i snitt 9 timmar, vilar omkring 2,5 timmar och försöker somna/somna om drygt 1 timme per dygn. Cirka 12-13 timmar i sängen mot normala 6-8,5 för vuxna (inkl. insomning).

När vi tittar på mina basbehov som förutom sömn och vila innebär hygien och äta så ligger det på nästan 15 timmar tillsammans. Då har jag cirka 9 timmar kvar till sånt jag kan styra över själv.

basbehov

Om vi sedan slår ihop det med sånt jag måste göra för att få ihop vardagen, t ex hushållsarbete, ta hand om barnen, kvällsrutiner, nattning, hämta/lämna osv. så hamnar vi på ca 74% eller 17 timmar per dygn (drog bort lite för leka med barnen, eftersom det inte är nödvändigt).

nödvändigt

Sist men inte minst har vi den sista kvarten. Alltså sånt jag själv kan bestämma över. Här hamnar socialt umgänge (främst med Fredrik), blogga, läsa, träna, dataspel/TV osv. (Har ägnat ganska mycket tid åt dataspel denna vecka pga att det är ett särskilt event i Overwatch så att man kan vinna skins till sina figurer. Spelar normalt sett inte varje dag, så socialt-tårtbiten skulle kunna vara lite större.)

…ja, men se där! Där ligger ju en grön Jobba-tårtbit om 9% också. Den som i normala fall hade upptagit ungefär en tredjedel av tårtan.

Men som deltidssjukskriven i utmattningssyndrom så kan jag inte ta av någon annan än den tid jag har tillgänglig, sedan allt nödvändigt är gjort (så är det för alla). Och om era tårtbitar med nödvändigheter kanske utgör drygt halva tårtan (sömn+äta, natta ev. barn, laga mat osv.) så hinner ni gott och väl arbeta 6-9 timmar per dag. Men det kan inte jag.

Jag har funderat på om jag har några tidstjuvar som jag skulle kunna skära bort, men det enda jag anser överflödigt är somna om-tiden, så familjen har fått börja fokusera på att inte väcka mig så mycket när de går upp på morgonen.

Jag surfar ju aldrig på icke-vilotid så där går det inte att skära. Och i övrigt är jag effektiv/rationell när det gäller att äta, göra i ordning mig, laga mat osv. Inget där tar onödigt lång tid. 

Jag skulle ju kunna jobba lite mer på kvällen efter åtta eller halv tio om jag nattar, men jag tycker nog ändå att jag borde ha rätt till en 2-3 timmars fritid per dag till att umgås med Fredrik och få göra roliga saker. Annars förstår jag inte hur jag ska kunna bli frisk. Hade snarare blivit deprimerad. (Har levt så under andra perioder i mitt liv, t ex när Stella var liten och jag och Fredrik fick 10-30 minuters barnfri tid varje kväll efter att barnen somnat och före jag skulle lägga mig för att orka gå upp. URK!) (Jag gör bara saker från sista kvarten (exkl. jobba) på kvällstid efter sju.)

Så nä.

Det är väl vilan och sovandet som måste ner om jag ska få tid att jobba mer. Dvs. det där som utmattningssyndromet styr helt. Jag kan alltså inte rationalisera bort min sjukdom utan måste invänta friskare tider.

Dammit!

Ps. Men nu vet jag iaf att jag verkligen gör så gott jag kan. 


Det blev inte bra

15 april, 2017

Efter tre ansträngande veckor och tre dagars försök till vila åkte jag på påskfirande igår. Efter ca 1,5h fick jag lägga mig och efter ytterligare en stund fick jag ge upp och åka hem. Sov sedan 2,5 utmattade timmar och vaknade inte förrän sju på kvällen. 

Idag skulle jag ha åkt på påskfirande nummer två men efter tolv utmattade timmar i sängen kunde jag knappt lyfta armarna eller sitta upp. Lyckades duscha och äta frukost men sen fick jag återgå till sängen. 

Så här har vi dagens utsikt.

Känns ledsamt och bittert att det blev så här. Var ovanligt pepp den här påskhelgen men nu lär jag bli sängbunden flera dagar.

Det är illa när jag får beställa upp yoghurt till sängen för att jag inte klarar att gå upp och än värre när jag måste be om ett sugrör för att jag inte ens orkar sitta upp och äta med sked.

Fick t o m be barnen prata lägre för jag fick ont i öronen när de pratade med helt normal samtalston bredvid mig. Så de började prata superlågt. (Älskade barn!)

Jag har verkligen tagit ut mig dessa veckor. Har overrajdat massa gånger senaste veckan för att bli klar med barnens rum.

Men å andra sidan. Det är ju så här jag måste göra för att testa var gränserna går. Mitt handlingsutrymme ändras hela tiden i takt med att jag tillfrisknar resp. gör för mycket. Förhoppningsvis lär jag mig något samtidigt. (Men jag känner mig ju samtidigt dum som inte satte stopp i tid.)

Så vad ska jag då göra denna påskafton?

Jag har just lyssnat klart på bok tre i Lövbergaserien om en familj på 1600-talet. Läsvärd! Är glad över att det blir en bok 4 och ev 5 också. (Googlat) Får fortsätta med nån annan ljudbok. 

Sedan blir det surf på mobilen, titta på molnen och mobilspel. Youtubeklipp kanske? 

Sova blir det säkert också. 

Hoppas att jag kommer på benen ikväll och att jag åtminstone orkar röra mig i morgon. Så jobbigt att knappt ens orka gå på toa eller hämta mat. 

Jag hatar utmattningssyndrom.


Mycket mycket

13 april, 2017

Har haft två tunga veckor med stress och press. Många utomstående grejer som varit svåra att kontrollera. I påskhelgen kommer sånt som gör mig än mer pressad, nämligen aktiviteter som inte går att boka om. 

I år vill jag följa med på de två påskfirandena, men jag vet inte om det går. Har tagit ut mig dessa veckor. 

Idag vaknade jag redan vid nio och gick stolt upp och meddelade maken. Men redan efter frukosten behövde jag vila och sen stensov jag i tre timmar till! (Inte pga sömnig utan pga utmattning.)

Har lyckats jobba 45 minuter idag, men försöker ta det lugnt. Att vila för att kunna följa med till svärfar i morgon går först. Om det nu går alls. Vi får se.

Läser mina gamla blogginlägg om utmattning och ser att jag gjort stora framsteg. Men jag brottas med samma problem, om än på en annan nivå. 

Det finns så många olika saker som pressar/stressar mig och det är svårt att göra något åt vissa av dem. Stressande:

  • Aktiviteter som inte går att omboka
  • För mycket på att göra-listan
  • Deadlines
  • Saker som hänger i luften (lämna besked, lappar som ska tillbaka, saker som ska kommas ihåg och stämmas av)
  • Konflikter inom familjen
  • Passa tider
  • Oro för framtiden (bli utan uppdrag, skilsmässa, någon närstående dör, inte bli frisk osv
  • Saker som behöver göras klart pga oreda hemma eller dylikt (renoveringar, städning m.m.)
  • Telefonsamtal (tar otroligt mycket energi)
  • Sista minuten-lösningar
  • Familjemedlemmar som inte kan planera/hushålla med tiden/blir jättearga när de inte får som de vill pga att tiden inte räcker till
  • Kommunikation (mail, sms, meddelanden på nätet, och telefonsamtal som jag nämnde)

Finns säkert massa mer. 

Men livet har samtidigt förändrats mycket sen jag blev sjuk hösten 2013. 

  • Barnen har blivit mer självgående (från 2 resp 6 år till 5,5 resp 9,5 år!).
  • Vi har lärt oss kommunicera och samarbeta bättre i familjen (säger bara låg-affektivt bemötande!).
  • Jag mår bättre psykiskt efter terapisamtalen.
  • Jag har lärt mig att känna igen min kropps signaler och har lärt mig prioritera, stressa ner osv.
  • Fredrik slutade på sitt förra jobb med ständiga jobbresor och startade eget med några kollegor (lyckligare och med kortare restid.)
  • Jag blev uppsagd och har börjat frilansa hemifrån och mår bättre som introvert + att jag slipper pendla.
  • Vi har börjat köpa städhjälp och hemkörning av mat. Har välfungerande rutiner för läxor och hushållssysslor. Att få ihop vardagsrutinerna är inte längre en kamp.
  • När F slutade resa i jobbet så innebär det färre obligatoriska bortakvällar så att han kan prioritera umgänge och träning istället när han väl ska vara hemifrån. 

Och om knappt tre månader är de fyra föräldrakooperativa förskoleåren över. Ska bli så skönt att slippa sitta i styrelsen, ha jourstäd, städdagar och annat. (Kommer ju sakna det roliga, men i det stora hela kommer vi att få massa mer fritid.)

Så det händer ju helt klart bra grejer. Min förhoppning är ju att utmattningen ska ge mig den där sparken i baken att skapa mitt drömliv utifrån mina och familjens förutsättningar. Att jag inte ska fastna i det stressiga hamsterhjulet. 

(Men jag vill inte påstå att jag är tacksam för utmattningen på något sätt. Den är som ett litet helvete som jag önskar att jag hade sluppit, även om jag inser att det var oundviklig i mitt fall. Men om jag nu ändå ska gå igenom detta så tänker jag iaf dra nytta av erfarenheterna.)


Dagens bragd

5 april, 2017

Behövde hämta ut medicin så jag gick till apoteket efter förskolelämningen. 

Normalt sett under mina utmattade dagar åker vi spårvagn en hållplats till förskolan och sen går jag hem (ca 1,3 km totalt). Men sen någon månad har både jag och Stella börjat orka gå den sträckan, så nu går jag minst 2 km per dag (2,4 om jag hämtar Molly vilket jag oftast gör). 

Idag skulle jag då dessutom till apoteket som ligger åt andra hållet. I normala fall hade jag åkt spårvagn två eller en hållplats mellan förskolan och apoteket eftersom sista sträckan mellan ändhållplatsen och apoteket kan vara jobbig nog. Dessutom brukar jag behöva åka en hållplats hem efteråt. 

Men idag gick jag! Hela vägen! 3,5km!!!

Känns bra med extra många utropstecken där.

Jag gick alltså 3,5 km!! Det tog en hel timme. Men jag gick hela vägen själv utan spårvagn.

Och då ska ni veta att min stadsdel är väldigt kuperad. Det lutar alltid åt något håll typ. Både mitt hem och förskolan ligger på ett berg. 

Men jag klarade det!

Hoppas att kroppen mår bra av det. (Tidigare har jag blivit extra utmattad av motion, men nu har jag kommit så pass långt i tillfrisknandet att motion snarare börjar göra gott.)


Måste göra något vettigt hela tiden

3 april, 2017

Jag har hamnat i en stressig period. En jag delvis skapat själv genom mina egna tankar. 

Jag har en känsla av att jag måste utnyttja varje sekund och att jag inte bara kan vara. Innan utmattningen hade jag svårt för att bara sitta ner. Jag hade alltid något att göra. 

Ärligt talat så var det sanningen eftersom jag då var nybliven tvåbarnsförälder och ständigt hade två barn som ville saker. Sen flyttade vi till hus och då fanns det miljarder saker att fixa med. Och jag blev stresskadad och deltidssjukskriven.

Jag känner den där stressen i magen hela tiden sedan några veckor tillbaka. (Har sluppit större delen av mina två år som heltidssjukskriven.)

Jag har fått tillbaka min stressaptit som jag under många år tog för mitt normala tillstånd. Men det är inte normalt för mig att alltid vara hungrig, det är stressen som vill bunkra energi inför ständiga utmaningar.

Kroppen är spänd som en vajer, kroppen är redo för alla situationer. Matsmältningssystemet går långsammare och andningen blir ytligare. Kamp, flykt, frys. Symptomen för ångest och stress liknar varandra men bakom min stress finns ingen stark oro/rädsla. Bara en känsla av att inte räcka till. 

Jag har stängt av mig själv från jobbet för säkerhets skull. Jag måste komma ner i varv först. 

Hela tiden tänker jag att jag ändå borde starta datorn och jobba nån timme. ”Få lite gjort”. Livsfarliga tankar.

Jag ska inget göra. Jag ska bara sitta här. Promenera runt lite i trädgården. Titta på insekter och blommor. Blunda mot solen.

Jag ska inte titta i kalendern, boka, planera och stämma av med Fredrik (mer än det normala en gång per dag). 

Jag måste få kortisolet ur kroppen (motion är bra så länge man inte är utmattad/tung i kroppen, så jag har tränat/rört på mig mycket de senaste dagarna). Ut med stressen, in med lugnet.

Men när jag går runt här hemma så får jag inte dra igång en massa projekt. Inte ”ska bara”. Gör jag något större så ska jag helst inte ens göra klart. Träna mig på att avbryta mig själv. Inte gå upp i varv.

Jag förstår inte ens varför jag är stressad. Klockan är ett och jag ska gå till förskola/skola halv fyra. Dagens enda aktivitet är att så nya fröer (och sitta i trädgården resten av tiden). Jag har tid.

Men jag tror att skon klämmer för att vi snart har en massa bokade aktiviteter som inte går att boka om. Jag blir så stressad av sånt. Jag har inga problem med kompisträffar och spelkvällar som lätt kan flyttas. Men så snart det vankas släktkalas, föreställning, möten med flera personer osv så blir det jobbigt. ”Nu eller aldrig”-känslan. Hatar den. Och snart är det påsk med allt det innebär i släktträffar. Visst, jag behöver inte följa med, men jag vill ju det och jag orkar ju numera. 

Nu ska jag titta på en insekt och försöka få ner kortisolutbrottet i min kropp.

Ps. Om du känner igen dig i vad jag skriver och denna känsla sällan går över så ligger du i riskzonen för att bli utbränd. Stressperioder måste följas av ordentlig vila annars ”fräter” kortisolet sönder hjärnan. Stress ska vara tillfälligt, inte varje dag. Ta hand om dig! 


Jag har blivit sämre igen

30 mars, 2017

Jag har ett bakslag. 

Jag har varit helt krokig i huvudet nån vecka nu. I tisdags när vi gick ut från Göteborgsoperan (kollade på Hair!) så rotade jag i väskan efter mössa och vantar. Sa förfärat till de andra att jag nog tappat mössan och då klappade F på mitt huvud och sa att jag redan hade den på mig…

I dag kände jag mig helt korkad hela kvällen och eftermiddagen och jag behövde göra avslappningsyoga för att komma ner i varv.

Jag har alltså kognitiva problem som jag inte haft på 1-2 år. Jag trodde att jag var förbi det stadiet.

Men det har varit pressat för mig de senaste två månaderna med avsked+facklig förhandling, uppstart av frilansverksamhet och sen allt annat som händer hela tiden i den här familjen ovanpå det. Jag har dessutom försökt trappa upp från 7,5 till ca 15h/vecka och har börjat jobba varje dag.

Jag har hanterat omställningen och alla känslor riktigt bra i jämförelse med tidigare och känner mig mer mentalt frisk och stabil än någonsin tidigare, men min kropp är fortfarande utmattad och nu har jag sett var gränsen går.

Så jag ska ta ledigt några dagar och vila. Sluta organisera och planera. Ta det lugnt med intryck och sänka förväntningarna på mig själv. Fortsätta fokusera på sömn, mat och rörelse. 

Såna här bakslag fungerar som påminnelser för vad det är jag försöker undvika. Får inte bli alltför entusiastisk, för jag är långt ifrån frisk.

Men det är bra att jag direkt lägger märke till signalerna så att jag kan bromsa i tid.


Kognitiva besvär igen

28 mars, 2017

Nu är det för mycket igen. Det är det ju ganska ofta, men feb-mars brukar ju annars vara rätt lugnt när det gäller helger, möten, födelsedagar och åtaganden och det är skönt.

Jag har gjort flera tabbar den sista veckan och jag märker att hjärnan inte hänger med. Känns som klister i huvudet och att information inte stannar kvar. 

Samtidigt är det ju väldigt mycket. Bara till idag var det påsklovslapp, bild till Stellas retorik, strumpor till brandövning, busskort till Mollys bibbanbesök och nåt mer jag glömt. Jo, läxan. Vi hade en genomgång igår men sen glömde jag bort allt (och F fixade allt utom läxan och påsklovslappen i morse). 

Det har varit mycket med frilansandet, barnen, scouterna, vardagsrutiner, shopping (har ju vuxit ur nästan alla kläder!), helgaktiviteter och uppsägningen. Inte konstigt att det blir rörigt.

Idag ringde städföretaget och sa att jag betalt in hela summan före rutavdraget och att de ville föra tillbaka hälften.

Det blev droppen. Så här rörig är jag inte.

Så nu ska jag tagga ner.

Nu när jag har så fria arbetstider så känns det lite som när jag pluggade: ”jag kan alltid göra mer.” Jag använder Toggl som klockar arbetstiden och där ser jag svart på vitt att jag kanske bara har fått ihop 2h på 4h när jag drar bort pauser som tvätt, bloggande, lunch, vila osv. Stressande.

Samtidigt så har jag faktiskt gjort en arbetstidsökning från 7,5 till 10-15h/v (som blev möjlig när jag slutade pendla) och just att jag inte tydligt avgränsat det förvärrar nog situationen. 

Så nu har jag bestämt att riktlinjen är 10h/v och cirka 2h/dag närmsta veckorna. Om jag gör något liknande som ett möte, dagisjour, vårdbesök eller liknande som inte räknas till fritid så motsvarar det arbete. Är jag riktigt utmattad så tar jag ledigt. Hälsan går alltid först.

Stellas koja

Jag har inget kunduppdrag än utan jobbar med olika företags/säljgrejer samt interna projekt till företagets arkitekt. 

Bestämde med F idag att vi ligger lågt med införsäljningen eftersom jag behöver varva ner lite nu. Vi har några trådar ute, men kan vänta lite. (Jag har ju avgångslön i fyra månader.)

Pratade för övrigt med en fd kollega igår om symptom på utmattningssyndrom. Att hjärnan börjar bete sig konstigt är ett tydligt tecken, då är det verkligen dags att göra något. Så det ska jag göra nu. (Och blir det ännu värre får jag sluta jobba en period.)


%d bloggare gillar detta: