När kroppen tar kommandot

18 juni, 2018

Vaknade vid nio i morse av grannens ombyggnad. Funderade på att gå upp, gjorde en massa planer för dagen, surfade klart och sådär. Men sen insåg jag att jag nog behövde sova lite till så jag ställde ett alarm på en timme.

Sen utmattningssov jag till kvart i ett och kunde gå ur sängen halv två… Stella ska hämtas från fritids vid tre nu på sommarlovet (vårt beslut) så jag hade en timme innan jag skulle gå på promenad och sen till skolan.

Så det gick ju bra… Jättebra. Klockan är fem och jag har ätit frukost.

Men, det är väl klart att jag är jättetrött efter ha varit på 30-årsfest, haft övernattande gäster och haft två feberdygn med hemsk muskelvärk de senaste fyra dagarna. Jag har fortfarande halsfluss, men det gör inte lika ont att svälja längre. Dock har jag noll matlust och kan bara äta ”mjuk” mat som går lättare att svälja.

Så det är klart att jag behövde sova elva timmar idag med.

Sömn är ärligt talat ett grymt bra sätt att återhämta sig på. Det går ju inte att varva upp, stressa, oroa sig och ränna runt när man sover.

När kroppen dessutom ”utmattningssover” så kan jag inte vakna till. Jag vaknar, men kan inte förmå mig att öppna ögonen. Det är inte jag som bestämmer, kroppen tvingar ner mig i sömnen direkt. Den tar över helt. Och det är nog lika bra, den vet vad jag behöver.

Sen så kan man ju absolut sova för mycket så att man blir tröttare på dagen och får svårt att somna på kvällen. Men det gäller under normala omständigheter, inte när man är utmattad och har haft en tuff period.

Annonser

Nytt sjukintyg igen

7 juni, 2018

Jaha, då var det dags för kvartalets genomgång av sjukintyget. (Yay!) Jag har ju fått ytterligare en diagnos, högfungerande autismspektrumtillstånd (AST).

Så huvuddiagnoserna just nu är återkommande depressioner, AST, social ångest och utmattning.

Det står att jag har regelbunden kontakt med arbetsterapeut för att anpassa min vardag samt tränar regelbundet och äter bra.

Den stora nyheten är att vi ev. ska prova återgång till arbetslivet på 25% till hösten. Detta om jag får den återhämtning jag behöver i sommar och det fortfarande känns bra.

Alltså, jag vill ju verkligen börja jobba och jag hoppas ju så innerligt att jag ska komma till ett läge där det fungerar.

Jag har ju tömt kalendern ytterligare, jag får mer lugn och ro, sover mindre men bättre, orkar ofta träna och är mindre utmattad. Om jag får fortsätta ha det så här några månader till så kanske jag kan få tillräckligt med energireserver för en fungerande vardag?

Som det funkat hittills under dessa 4,5 utmattade år så har jag de allra flesta månader enbart överlevt och inte återhämtat mig.

Men nu med en bättre anpassad vardag, kunskap om ASTen och ork till att jobba med kost, sömn och motion så finns ju möjligheterna att bli friskare.

Hoppas bara att det inte är för tidigt.

Men det lät inte som att läkaren ville pressa mig. Nästa besök i augusti handlade om att prata om återgång, inte om att återgå. Först måste vi se vad resultatet efter cirka fyra månaders återhämtning blivit. Och ”höst” kan ju lika gärna vara september som november. Så jag ska försöka att inte stressa upp mig.

Vi vill ju samma sak. Att jag ska få börja träna på att arbeta när jag är redo.

I övrigt pratade vi en del om autismutredningen och begåvningstesterna. Han sa att det var intressant att jag hade en så pass god mentaliseringsförmåga (sätta mig in i andras situation, förstå hur folk känner) och utifrån ett autistiskt perspektiv har jag det, men utifrån ett neurotypiskt (NT) perspektiv har jag svårt för att räkna ut hur folk kommer att reagera på mitt handlande. Så allt är ju relativt… ^^

Men läkaren sa att det troligen beror på hög intelligens i kombination med studier av människor och så är det nog. Jag har pluggat beteende/psykologi sen högstadiet då jag förstod att jag låg efter kunskapsmässigt. (Insåg ju först förra sommaren att NTs lär sig detta intuitivt genom att umgås.)

Sen tyckte han även att jag såg mycket piggare och gladare ut och så är det. Klart man blir piggare och gladare av att vara mindre utmattad, orka träna, känna lättnad pga diagnoser, ha lyckats med en del konstterapi och att se den efterlängtade arbetsträningen i horisonten. 🙂

Jag hoppas innerligt att jag är på rätt väg nu och att det inte blir en ny 2016-2017 av kommande arbetsträning. (Jobbade 7,5h/v men orkade inget annat så fick ställa in allt i fem månaders tid tills jag blev arbetslös och heltidssjukskriven igen.)

Ps. Arbetet jag ska göra är på Fs företag (17 anställda) och det är mycket anpassat och autistvänligt. Kan till stor del göras hemifrån och handlar om att dels skriva copy till t ex manualer, appar och liknande samt att dokumentera programmerarnas arbete (hatar alla programmerare dokumentation? Typ ja!) och protokoll/sekreteraruppgifter vid möten. Så det känns som roliga saker. Tänker mig att jag är med på möten, får fram informationen och sen sitter jag hemma och skriver i lugn och ro. (De har bara ett kontorslandskap så där vill jag absolut inte sitta annat än i undantag. Hu!)


Rädd inför läkarbesöket

7 juni, 2018

Ska träffa läkaren idag igen. Alltså, denna skräck var tredje månad! Ska det behöva vara så här?

Rädd för att inte bli tagen på allvar och pushad till att göra något som inte känns bra.

Saker han kan föreslå idag:

  • Trädgårdsterapi (gärna, men inte än)
  • Arbetsträning (gärna, men inte än)
  • Börja gå hos Utmattningmottagningen (gärna, men inte än för jag försöker ju ta bort aktiviteter/vårdbesök)
  • Någon annan grej som har med autismen att göra, typ daglig verksamhet

Men jag behöver verkligen inte aktiveras, jag behöver fortfarande skala bort.

Om jag blir tvingad till ovanstående. Kan då någon annan komma hit och ta hand om mitt hem och mina barn? Kan kommunen fixa nanny och hushållerska?

Nä, kanske bättre att vänta tills jag orkar med vardagen innan jag ska göra något ytterligare…

Jag längtar så efter att få börja jobba och ha normal energi. Men jag vet att det inte räcker med vilja.

Inlägg jag lade på Instagram igår:

”Missar ännu ett kalas denna månad inkl. barnens skolavslutning, barnens sommarfester med klassen och andra grejer jag behövt boka av. Jag bokar av och undviker det mesta just nu faktiskt. Vissa kanske ser det som ett tecken på att jag har blivit sjukare, men det är tvärtom. Jag börjar bli friskare i mitt tänk. Jag har bromsat så jädra långsamt dessa 4,5 sjukskrivna år. Det är inte konstigt att jag aldrig får mer energi. 🙄 Psykologerna och arbetsterapeuten pratar enträget på om att jag måste välja bort saker för att komma ner i varv på riktigt och börja spara energin. Men som fd virvelvind är det skitsvårt att inte använda upp energin när den väl kommer. Eller att ”overrajda” med hjälp av godis för att man vill mer. 😶⚬⚬⚬
Läkaren ville sjukskriva mig heltid när jag kollapsade av stress 2013 men jag vägrade (tills det inte gick mer ett år senare). Jag är fortfarande inte helt klar i huvudet när det gäller gränser. Dessutom gör det ont i mig när andra blir besvikna på mig. Att jag inte kan följa med på saker, att jag så sällan kan träffa vännerna och andra.
Men jag måste sätta gränser för mig själv och mot andra om jag ska kunna börja spara energi.
Ärligt talat är jag grymt sugen på att börja jobba igen, men jag bara FÅR INTE göra det just nu. 😒 😝
⚬⚬⚬
Det hade nog varit bättre om jag kraschat totalt, tagit bort ALLT och sedan lagt till lite i taget. Att som jag ta bort lite i taget under 4,5 års tid är ett sjukt ineffektivt sätt att hitta balansen. Särskilt som den varierar pga sjukdomsbilden.
⚬⚬⚬
Men det kommer inte vara så här för evigt. När jag tjänat ihop energin igen (genom bortprioritering 😢 (+mat/motion/sömn och rehabiliterande aktiviteter så som måleri och trädgårdsarbete)) så kommer jag så småningom ha möjlighet att göra saker och träffa mer folk igen. Bromsar hårt nu för att kunna puttra på längre fram. Bromsa långsamt för att slippa stanna upp funkar inte för mig. 😒”


Prioritera hårdare

25 maj, 2018

Skrev ett långt inlägg på Pebbel Art om hur min vardag gör allt värre.

Jag återkommer igen till det här med att jag inte kraschade helt och sänkte allas förväntningar från start utan att jag har skalat och skalat bort saker dessa år. Därmed tror folk att jag mår sämre nu trots att jag egentligen bara testar hur mycket jag klarar för att inte må sämre.

Skrev att folk kommer att bli besvikna (det händer redan), men att jag tyvärr måste prioritera bort eftersom jag måste fokusera på min överlevnad.

Såg ett så bra citat som passar. (Bild)

Precis så är det. Folk har för höga förväntningar på mig. Så jag måste kommunicera och de måste lyssna.

Jag vill inte behöva ha dåligt samvete för att jag inte dyker upp på ett kalas eller är med på barnens skolavslutning.

Men det är så jäkla svårt. För vissa situationer dränerar mig mer än andra (stora grupper, okänt folk osv.) och folk börjar ju undra om jag undviker dem. Och på ett sätt är ju svaret ja. Kanske inte pga personen i sig, men pga sammanhanget vi ses i. (Och jag har inte tid och energi till att träffa alla människor en och en heller.)

Och familjen blir besviken på mig för att jag så sällan kan vara med. Och det handlar ju inte om ett år eller så. Nä, det gäller FYRA OCH ETT HALVT ÅÅÅR!

Men jag försöker trösta mig och andra med att om jag fokuserar på min hälsa nu så kan jag troligen följa med på heldagsutflykt/släktkalas/skolavslutningar längre fram.

Men kan man ditcha ungens skolavslutning/vårfest/födelsedagskalas med släkten/julafton? Det känns så fel. (Fredrik går på många av dessa grejer, men det blir ju tungt för honom att gå på allt inkl. alla utvecklingssamtal, tandläkarbesök, vabbande osv. Hur gör alla föräldrar som är helt ensamma i sitt föräldraskap?)

Hade jag haft cancer hade folk förstått, men nu när det finns skedar så blir folk besvikna/sura när jag inte spenderar dem på dem. Känns det som.

Nä. Jag måste vara ärlig, hård och prioritera mig själv. Tyvärr. Kommer aldrig bli frisk annars. Det är så jobbigt att göra folk besvikna bara. 😦

Bild med hur det funkar med skedar för er som inte vet:


Varför jag är så spänd

25 maj, 2018

Jag har äntligen förstått varför jag är så spänd och varför det inte går över.

Eller ja, jag har ju förstått att spändheten beror på min (för mig) dysfunktionella vardag, men jag har inte kunnat hitta någon term för det tidigare.

Efter många veckors googlande sökte jag mig in på kamp-flykt-frys-tillståndet som kommer vid stress och ångest för att sedan läsa vidare om ptsd och trauman (som dessutom varit tema på mitt konstprojekt Pebbel Art de senaste dagarna).

Tydligen sysslar min kropp med ”armoring” som är ett slags försvarssystem i svåra situationer. Kroppen spänner sig och är i ständig beredskap för kamp/flykt/frys.

”This constant muscle tightness, is not something chosen by the sufferer, it is a subconscious need due to prolonged trauma abuse, for the body to be ready for abuse, regardless of any actual, or real threat of abuse being present.

I have to make myself relax, and at any given time that I stop and think about it, I will feel all the muscles in my neck and shoulders tensed and have to tell myself to relax. And this is constant and I suffer pain continually.

Regular guided muscle relaxation exercises help, but nothing provides continual relief.

My body protects itself in this way, the same subconscious way, we all breathe.” (Lucario)

Jag har inte känt mig trygg och lugn hemma på många år pga autismens behov av rutiner (funkar dåligt med andra familjemedlemmars behov av flexibilitet) och att jag ständigt har för lite energi pga utmattningen. Att vara jour för att hjälpa barnen när jag inre haft ork har också varit väldigt dränerande.

Detta har alltså skapat en sits där jag lever som i en traumatisk vardag med ständiga svåra stunder. Jag har utvecklat complex PTSD (c-ptsd) som är en variant på PTSD. Jag känner igen mig i många av symptomen.

Faktum är att jag sedan tidigare lider av c-ptsd pga en svår barndom (privat). Så man kan säga att jag lider av c-ptsd dubbelt upp. Eller inte riktigt då, men barndomens c-ptsd-symptom försvårar min nuvarande situation och är väl en del av orsaken till att den uppstått. Så det är väl en c-ptsd egentligen.

Man kan jämföra min situation med att leva i en krigszon med ständiga nedslag och ingen trygghet. Eller att leva med en misshandlande partner.

Inte lika allvarligt förstås, men för min autistiska hjärna med svåra c-ptsd-men sen tidigare så upplever min kropp det som en krigszon. Så den spänner sig.

Och jag mår ju inte bra psykiskt heller. Det finns ju en anledning till att kroppen lägger av hela tiden och blir sängliggande. Att jag har lättväckt ångest, har återkommande depressioner som medicineras bort och att jag ständigt känner mig stressad och pressad av en omvärld/vardag jag inte kan påverka.

captured_by_pebbel1430251774.jpg

Tilbaka till kamp-flykt-frys-reaktionerna (förkortar det kamp-flykt även om det är 4-5 reaktioner). Jag har läst en intressant artikel om kamp-flykt-reaktionen i koppling till PTSD. Här kommer en sammanfattning av de viktigaste bitarna:

  • Att känna sig fångad/fast och inte kunna påverka situationen gör att kamp-flykt-systemet till slut ballar ur. Detta utmynnar i kraftigt motstånd (panik) eller kollaps (tänk utmattningssyndrom).
  • Traumatiserade personer har fortsatta stresshormonpåslag långt efter att faran är över. Personer med PTSD har låga nivåer av kortisol som sänder ut meddelandet att faran är över och att stressnivåerna kan minska.
  • Traumatiserade personer har ett ständigt påslaget kamp-flykt-beteende och deras stresshormoner ligger på högre nivåer än andra människor. Stresshormonerna går sällan eller aldrig ner på normala nivåer.

På nedanstående bild visas de fyra vanligaste beteendena. Jag har mest ägnat mig åt flykt/flight.

Fawn är inte lika känt som de andra tre, men den bygger på att göra sig vän med de läskiga. I viss mån stämmer den in på mig också.

Sammanfattningsvis kan man säga att min hjärna har lärt sig av tidigare traumatiska händelser i barndomen och att dessa 4,5 delvis sängliggande utmattade år ytterligare format min hjärna.

Eftersom jag har en erfarenhet av att livet och vardagen är otrygg är mitt kamp-flykt-system påslaget nästan jämt. Mina stresshormoner går bananas och kroppen har låst sig i ett ”armoring”-läge. Typ bepansrat sig för att vara redo för dagliga katastrofer. Och denna livssituation blir jag givetvis otroligt utmattad och orolig av.

Det man kan göra är att försöka ta sig ur situationen, undvika triggers, jobba med avslappningsövningar, stärka amygdalan genom fysisk aktivitet och framför allt släppa ut de känslor som fastnat i kroppen. Jag måste bearbeta traumat.

Det sistnämnda har jag stor erfarenhet av i och med händelser i mitt liv, men det här är så känsligt eftersom det involverar min familj.

Om jag flippar ut nu så kraschar allt. Så känner jag. Och just detta är nog en del i varför jag är så spänd. Jag känner att jag inte kan släppa efter på sorgen, ilskan, vanmakten, depressiviteten osv. eftersom det drabbar min familj.

Jag avskyr att jag är den sjuka mamman som ligger i sängen under mina barns uppväxt. Hur påverkar det dem?

Det är jättesvårt att hitta balansen mellan mina och Fredriks behov. Det är ju inte så att han glädjeskuttat sig igenom dessa 4,5 år. Det har varit supertufft även för honom. Att vara anhörig i sig är inte lätt det heller.

Men jag får väl försöka använda konsten och skrivandet som ett sätt att bearbeta mina upplevelser. Jag har ju möjlighet till det på dagarna innan barnen kommer hem.

Vi jobbar redan på att arbeta bort triggers genom omfördelning av uppgifter hemma och vi pratar mycket om hur vi ska kommunicera för att minska min oro.

Ofta handlar det om att vi har olika syn på verkligheten. Hans ”om en stund” är inte lika kort som mitt, så jag blir ofta frustrerad och orolig*. Vi försöker vara extremt tydliga och prata siffror istället. Jämka ihop våra världsbilder.

* = om det tar för mig oväntat lång tid för honom att t ex handla kan jag börja oroa mig för att han krockat med bilen osv.

En annan viktig del av c-ptsd:n från barndomen är att jag behövt lära mig att trösta mig själv. Jag känner dessutom låg tilltro till att livet och världen är god. Jag har varit med om många ”katastrofer” (för mig som trygghetskrävande autist) och lever med oron om det värsta hela tiden. Det är vanligt hos folk med c-ptsd.

Jag har svårt för att reglera mina känslor och varvar snabbt upp till panik när något jobbigt händer. Det påminner mig om tidigare svåra händelser. Jag har svårt för att hålla huvudet kallt och jag kan inte tänka klart.

Så jag behöver bygga upp min tillit, jag behöver börja lita på att jag klarar av saker (med min erfarenhet gör jag det inte eftersom jag pga autism och c-ptsd klappar ihop) och jag behöver bli lite mer självständig. (Jag är lite omogen pga autismen.)

Kort sagt så behöver jag skapa goda erfarenheter som skriver över de dåliga i minnet och i hjärnan. När jag lyckats tillräckligt många gånger så kommer hjärnan att ta bort varningsflaggan.

Vi pratar mycket om det här med att göra goda erfarenheter hemma ett tag. Det viktiga är att jag är beredd och känner att jag vill, för det går liksom inte att tvinga fram något gott. Jag kan inte gå in i det med motstånd.

Så det är mycket att göra. Men jag kan ju inte bara ge upp, så det är bara att göra.


Jag mår bättre

25 maj, 2018

Det känns helt fantastiskt bra att jag har lyckats komma upp på nivå 5-6 där jag t o m orkar SPRINGA!

Jag måste inte ligga ner varje dag pga en tung utmattning i kroppen, men jag lägger mig ändå ner 3-4 ggr i runt 30 minuter eftersom jag vet att jag inte får köra på som förr.

Jag har alltså äntligen kommit igång med ordentlig motion (löpning och tyngre styrketräning) och det känns så bra. Jag vet ju att det motverkar depressioner, stärker hjärnan på en massa olika sätt och är jättebra både för kropp och psyke.

Men som i figuren ovan så har jag inte kunnat ägna mig åt motion när jag knappt orkar stå eller sitta. När motion har varit att släpa sig uppför trappan genom att dra sig upp med hjälp av ledstången.

Om det fortsätter så här en tid så kan jag börja arbetsträna! Wow wow wow!

Men jag ska inte förhasta mig, jag måste samla energi först.

En annan tydlig grej är att jag sover bättre och mindre. Jag har vaknat vid tiotiden flera dagar senaste veckan och idag vaknade jag redan vid nio. Jag sover tyngre på nätterna, vaknar mer sällan och somnar om snabbare. Då behövs inte 11-12h i sängen för att få ihop 8-9h sömn.

Är på min 45e dag med medelhavskost och det funkar jättebra. Äter sparsamt med vitt mjöl, skräpmat och sötsaker och äter mest grönsaker, olivolja, nötter, frön, bönor, groddar och matostar.

Så just nu funkar alltså de tre benen: mat, sömn, motion. Tjohooo!

Och varför är det så då?

Jo, för att jag har haft några lugna veckor utan en massa krav och aktiviteter. Jag känner mindre press och ångest. Jag mår bra av att vara ute nu på sommaren och när det är ljust ute. Jag overrajdar inte. Jag har inte tusen vårdbesök i kalendern. Jag har fått min diagnos. Jag bearbetar min bakgrund via Pebbel Art.

Jag har även insett att en stor del av mina nuvarande problem bygger på att jag lider av complex ptsd (c-ptsd). Mer om det i ett kommande inlägg.


När utmattningen har en djupare orsak än stress

21 maj, 2018

Psykologen Fredrik Bengtsson skriver om utmattningssyndromet som en naturlig följd av dagens samhälle.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. /…/
Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. ” (Jakten på det goda livet)

Angående Avicii skriver han även:

”…utmattningen är en existentiell fråga som har sin grund i känslan av mening och att det helt enkelt inte går att lösa existentiella frågeställningar och behov med hjälp av pengar, vila eller uppmärksamhet. Det är känslan av meningslöshet parat med en känsla av hopplöshet kring möjligheterna att må bättre som får en människa som har ”allt” att avsluta sitt liv. ” (Bengtsson)

Jag känner också så. Visst, det var stressen och kortisolpåslaget 2011-2013 som gjorde mig stressjuk och kognitivt nedsatt.

Men att utmattningen hänger i 4,5 år senare handlar ju om att jag inte lever det liv jag vill, eller snarare, behöver leva.

Det finns så mycket i detta liv som jag måste bort ifrån för att må bra. Och jag skalar och skalar för att få bort det.

Jag var även tvungen att komma till insikt i autismen och att jag behöver vara kreativ för att må bra. Inte som i en kväll i veckan, utan som att jag måste få vara i flow och enskildhet de flesta dagarna för att må bra.

Jag behövde komma bort från kontorslandskapet och de själadödande uppgifterna på mitt förra jobb (första 2-3 åren var bra, men sen bytte vi rum).

Jag behövde minska ner mitt umgänge med bekanta, jag behövde plocka bort ångestframkallande aktiviteter, jag behövde jobba med att hitta rytmen i aktivitet och vila.

Jag behövde att barnen slutade vara småbarn. Jag funkar inte så bra med ständig jour och att inte få vara ensam. (Det är mycket bättre nu när de är 6,5 och 10,5 år.)

Jag behövde släppa ut alla hemligheter, berätta om mitt liv och sluta låtsas vara vanlig. Jag behövde bli sann mot mig själv och berätta om den psykiska ohälsan. Den har verkligen klöst mig på insidan. Den ville ut!

Jag behövde börja acceptera och sen älska mig själv. Det är tufft att hata sig själv. Väldigt destruktivt.

Det var så mycket som var fel, men nu börjar mycket bli rätt.

Med förhoppning om mer energi snart.


%d bloggare gillar detta: