Knapphetens psykologi

16 februari, 2019

Jag funderar på hur det här med utmattningen påverkar mig. Hur det knapra i att ha så extremt lite energi förändrar min hjärna.

Jag vet ju att man ofta har olika långa intervaller mellan när man träffar olika kompisar och släktingar osv. Vissa träffar man varje vecka, andra en gång i månaden eller en gång om året och det känns lagom.

Men när man inte träffats på den tredubbla tiden mot vanligt? När det gått 3,5 mån sen man träffade en kompis sist (mot en gång i månaden normalt sett). När man inte träffat en kompis på ett halvår och en annan på ett år och tre månader. (Som man brukade se en gång i kvartalet eller halvåret). När man är med på vart sjätte släktkalas, kanske. Hur mår man då?

Jag läser om fattigdom och ”knapphetens psykologi”. Tydligen agerar man helt annorlunda när man upplever knapphet.

Först och främst tar man mindre smarta beslut eftersom mycket av kapaciteten går åt till att tänka på det man saknar, t ex pengar eller energi. Tankarna är alltid någon annanstans än i nuet. Det förminskar perspektivet till en omedelbar brist och det blir svårare att fokusera. Långtidsperspektivet far iväg.

Många upplever att fattiga är osmarta och kortsiktiga och det stämmer ju till viss del. Men det är inte detta som gjort dem fattiga, det är fattigdomen som gör dem kortsiktiga och osmarta.

Man kan aldrig ta paus från fattigdom. Det finns ingen helg, ingen semester. (Samma för mig med energibrist.)

Eftersom många tror att det är personligheten som är problemet vid fattigdom så vill folk/myndigheter helst inte ge det som saknas, i det här fallet pengar, för de tror att pengarna slösas bort på kortsiktig njutning som alkohol, cigaretter och godis.

Och visst är det så att många fattiga ”unnar sig” när de får möjlighet. Även om det vore bättre med ett sparkonto eller en långsiktig investering om det kommer in extra pengar så finns det så många hål att fylla att det inte finns någon möjlighet till det.

Och jag är likadan. Om jag får ”en energi-slot” över nån gång så är jag snabb med att fylla den med något roligt eftersom jag är så svältfödd på ljusglimtar i livet. Det hade ju varit smartare att spara den energin för framtiden, men jag är som sagt så svältfödd och desperat på mening i livet att jag tänker väldigt kortsiktigt.

Myndigheternas favoritmedel utbildning hjälper bara litegrann. Att utbilda en fattig i hushållsekonomi är ungefär som att lära någon att simma och sen kasta ut hen på ett stormigt hav.

De resurser som finns, t ex stipendier eller bidrag från frivilligorganisationer, söks inte så ofta. Det finns ofta ingen ork kvar till lösningsfokus hos de som lever med en stor knapphet.

Det är som att jag inte kan gå i en massa terapi och söka hjälp här och där eftersom det tar så mycket energi inledningsvis och den energin har jag inte. Jag behöver ha energi om jag ska orka be om hjälp. Och jag behöver ha energi om jag ska få ut något av hjälpen. Annars kommer jag bara orka fokusera på knappheten.

Så det bästa sättet att bekämpa fattigdomen är genom att ge pengar. Samma sak med bostadslösa – ge en bostad (projektet ”bostad först” finns t ex i Göteborg).

Och det bästa för mig vore att ge mig energi så att jag kommer in i en positiv spiral. Men eftersom man inte kan ge mig energi så är det lättare att ta bort energidränerande aktiviteter så att jag får ha kvar den lilla energin till det som gör mig gott.

Men så ser ju tyvärr inte livet ut med familj, vård, Försäkringskassan och psykisk ohälsa och därför har jag verkligen fastnat i det här sjukskrivningsträsket.

Det är piss att leva med knapphet. Man känner sig så hjälplös. Man är avis. Bitter. Man har små möjligheter att påverka. Det sätter spår i hjärnan.

Faktan om knapphetens psykologi och fattigdom kommer från boken ”Utopia för realister” av Rutger Bregman (boktips!).

Annonser

Sängliggande och funderande

12 februari, 2019

Dag 79100 i sängen. Känns det som. Men så är det ju inte. För jag har fått alldeles för lite sängtid och lugn- och rotid mot vad jag behöver efter jul och resestressen.

Men jag börjar komma i kapp lite. Har sovit tungt några nätter nu. Denna vecka kommer barnen inte hem vid 15-tiden (typ två timmar efter jag gått upp) eftersom det är sportlov och de är med släktingar hela veckan.

Jag har sen terminsstarten prioriterat att slippa hämta på skolan (och ha en tid att passa) framför nån extra timme i ensamhet hemma. De sitter mest vid datorn ändå på eftermiddagarna.

Men jag ligger verkligen i sängen hela dagarna. Det har på nåt sätt blivit standard för mig nu dessa 6 veckor sen jul (bortsett Kanarieöarna då jag ”bara” låg ner halva dagarna).

Så jag försöker sänka mina förväntningar. Inte bli deppig och bitter. Istället bli glad när jag lyckas gå en kort promenad, rita en stund eller sitta upp en timme mitt på dagen.

Samtidigt försöker jag känna mig nöjd när jag sovit tungt dagtid eller somnat om efter att klockan ringde. Jag behövde det. Min kropp sa det och jag lät den.

För jag har inte lyssnat mycket på kroppen genom mitt liv.

Jag mår ju sämre nu än när jag blev utmattad och det är nog ganska ovanligt. Men det beror nog på att jag bromsade och liksom slidade in i utmattningen istället för att rusa in i väggen och bli totalt sängliggande i flera månader.

Det tog mig ett år att förstå att jag inte orkade jobba deltid, ytterligare ett år att förstå att jag faktiskt var sjuk på riktigt och inte kunde fortsätta som vanligt minus jobbet.

Ett år senare slutade jag overrida flera gånger i veckan (äta godis för att orka) och sen började jag gräva i det psykiska ännu mer när energin inte kom tillbaka trots vila. Och där är jag nu.

Just nu gräver jag i GAD – generaliserat ångestsyndrom och det har jag ju, men inte i den värsta formen. Jag funderar fortsatt på traumadelen och hantera känslor-delen. Och mycket på vilka men jag fått från att vara utmattad och hur de påverkar mig. Mer om det i ett kommande inlägg om knapphet.

En annan sak jag jobbar på är spändheten och att försöka känna en känsla av trygghet. Att faran är över. Att jag kan slappna av. För det är jättesvårt. Jag tänker igenom min situation i vardagen och försöker uppdatera mina tankar. Barnen är väldigt självgående nu och ett sportlov eller att de kommer hem tidigt betyder inte att jag måste ha jour och inte får vila. Jag behöver släppa mina gamla farhågor. (Men som autist har jag svårt för att lära mig av erfarenheter så behöver vara väldigt tydlig och konkret med mig själv och mekaniskt intala mig själv det jag behöver göra. Tankarna kommer inte av sig själv.)

Så det är mycket att göra psykologiskt, men det känns ändå hoppfullt.


FK och arbetsterapeuten

8 februari, 2019

Jag träffade nya arbetsterapeuten i förrgår. Var väldigt spänd och nervig eftersom jag vill att vi skulle klicka. Den förra arbetsterapeuten var så bra med massa erfarenhet av patienter med utmattning samt autism och vi hade träffats cirka var tredje vecka i 1,5 år. Hon förstod mig verkligen. (Men hon fick byta jobb eftersom hon hade ett föräldravikariat.)

Det gick jättebra som tur var och nya arbetsterapeuten verkar väldigt bra. Hon är en av tre ansvariga för grön rehab också så det känns skönt.

Hon lugnade mig även med att FK och läkaren inte kan bestämma när jag ska börja på grön rehab. Det bestämmer grön rehab själva tillsammans med mig.

Det kändes skönt att höra. Jag har känt mig så jagad/stressad av FK i fyra månader nu.

Nu har jag dessutom fått en ny handläggare. Ansökte om det i julas och nu blev det beviljat. Går inte in på närmare varför jag ville byta här på bloggen.

Om läkare och FK börjar stressa mig så ska jag hänvisa till grön rehab-kontaktpersonerna.

Tydligen är det vanligt att läkare och FK är rädda för att långtidssjukskrivna ska bli passiva och att det är viktigt att ”de kommer igång i aktivitet”.

Det stämmer nog på en del, men problemet för mig och många andra utmattade är att vi inte kan börja för tidigt. För då blir vi garanterat sjukare. Det finns liksom ingen energi att ta av.

Att börja för tidigt skulle innebära något av följande scenarier:

  1. Att jag får lägga ner allt vad hushåll/barn/fritid/terapi osv. heter (som jag gjorde för två år sen när jag arbetstränade. Och då var jag piggare än nu!). Ligga i sängen all övrig tid. Skulle troligen leda till nr 2 eller 3 inom några veckor.
  2. Jag får mycket hög frånvaro från rehaben (slöseri!).
  3. Jag overrajdar min energi med godis och adrenalin och tokkraschar och blir sjukare än vad jag var tidigare.

Eftersom utmattning är en riktig sjukdom som är oerhört fysisk för mig, så går det inte mentalt bestämma sig för att klara det. Det handlar inte om lathet, motivation och att ”komma igång”… Är det något utbrända är bra på så är det att köra på trots att kropp och hjärna säger nej.

Så nä.

Det känns bra att ha stöd av arbetsterapeuten.

Hoppas att inte nya FK-handläggaren stressar mig så.

Jag har ju dessutom kommit igång jättebra med arbetet med min psykiska ohälsa det senaste året. Gör stora framsteg med KBTn tillsammans med psykologen på vårdcentralen.

Det vore ju urbota dumt att avbryta det arbetet bara för att arbetsträna. Bättre att gå till roten med orsaken till min utmattning istället nu när jag ändå är igång med det. Nä, FK och många andra institutioner är väldigt kortsiktiga.

Arbetsterapeuten sa att jag inte får börja i rehaben förrän livet hemma fungerar bra och jag har energi över varje dag. Det ska ju finnas energi över till 9h + restid varje vecka. Annars är jag inte redo. (Just nu finns energi till en timmas vårdbesök per vecka och typ en kortare social grej vissa helger.)

Jag bara önskar att jag kunde slappna av på riktigt och slippa behöva vara rädd för att FK ska ringa och jaga mig. Men jag antar att det är en utopi.

Det är ju så här riksdagen och väljarna (majoriteten) vill ha det. Annars vill de som arbetar inte arbeta. (Vi kan gärna byta hörni! Glodde avundsjukt på bagagepersonalen på flygplatsen härom veckan. Tänk att få ta i, göra något, känna sig viktig, orka stå upp, få lön osv. JAG VILL OCKSÅ KUNNA JOBBA OCH SEN KÄNNA MIG LEDIG EFTERÅT. Jag är fasiken aldrig ledig från mina sjukdomar. :-()


Läkarbesök 765 typ

28 januari, 2019

Idag var det läkarsamtal igen efter 3,5 månader sjukskrivning. Det har faktiskt hänt mycket sen oktober och det blev läkaren glad för.

Har ju fått plats på grön rehab i maj, har kommit långt i min terapi med psykologen och fortsätter ju med arbetsterapeuten.

Sen har jag utmanat mig själv en del på egen hand för att vänja mig vid stressande situationer.

Jag håller också på och fyller i en sömndagbok för att ansöka om ett tyngdtäcke. Tror att kroppen kan slappna av bättre om jag får ett sånt från hjälpmedelscentralen. (I mitt landsting kan enbart de med npf ansöka (autism, adhd m.m.)).

Berättade även om hur Försäkringskassan jagat och stressat mig och ville få ut mig i aktivitet redan i januari-februari trots att vi kom överens om annat på mötet i oktober.

Läkaren skrev nu supertydligt på sjukintyget att jag ska börja på rehaben i maj och att jag behöver tiden fram till dess för terapin. Hoppas att de godkänner det och inte hetsar mig något mer. (🙄)

Själv tänker jag att maj kan vara för tidigt, men jag ska försöka att inte stressa upp mig utan ta det som det kommer. FK och läkaren vill ha en plan. Men planen kan revideras vid behov.

Så jag satsar på maj, men har i bakhuvudet att det kan bli uppskjutet.

Sen ska läkaren sluta pga nedskärningar. Synd! Har gått hos honom i 1,5 år och det känns rätt länge. Han har varit bra. Hoppas att nästa läkare är OK.

Jag var totalt utslagen före mötet och var tvungen att äta sött för att orka gå dit (men fötterna höll!). Efteråt sov jag nästan tre timmar i sån där konstig utmattad halvsömn som är omöjlig att väcka sig från. Rätt trött, ja.

Men nu ska jag vila resten av veckan. Fick omboka ett annat läkarbesök för barnen för jag orkar inte och F kunde inte.

Men skönt att läkarbesöket gick så bra.


Rädslan för att inte orka gör att jag inte orkar

18 januari, 2019

Jag har ju kommit långt och lärt mig mycket om hur min utmattning fungerar, men ibland blir det så bakvänt.

Vi ska åka utomlands på lördag och hade därmed en lång lista över saker som ska göras.

Jag har betat av några saker per dag eftersom jag vet om min lilla energi, men istället blir jag nervös och spänd över att jag ska bli nervös och spänd.

Alltså jag gör precis som jag bör göra för att orka, men ändå blir jag dränerad eftersom jag vet hur jobbigt det är. Oavsett hur jag gör. För att göra allt på en gång hade ju inte varit bättre. Inget är bra liksom. Hur jag än gör så blir jag spänd.

Idag låg jag helt utmattad som en tung säck potatis i sängen fram till kl 14.

Normalt sett går jag upp efter elva nån gång, men när jag ändå kände mig sådär tung i kroppen så ville jag passa på att vila. Hellre trött och utmattad än spänd som en fiolsträng…

Men till slut fick jag ändå gå upp och äta lite frukost… två timmar efter folk normalt äter lunch. Men behövde ju vilan.

Det känns som att det inte finns några sätt att komma undan. Stuva undan, ta lite i taget, göra allt i ett kör, lämna över ansvaret osv. ALLT bidrar till spändhet och oro över att inte orka.

Men jag är ju rejält skadad av dessa fem utmattade år. Mindre saker kan ju ge en men för livet och att leva med extrem trötthet är ju en allvarlig grej.

Men det stör mig verkligen att det inte går att göra rätt. Oron och tröttheten finns där ändå.

Jag jobbar föresten vidare med KBTn och det går bra. Det sägs att KBT inte är så effektivt för autister som normalt sett inte lär sig så bra av erfarenheter. Men för mig funkar det ändå till en viss grad, så jag tycker att det är värt att jobba med det. (Och autister är ju olika.)

Sen är det ju en påfrestelse att förbereda för en resa med barn och ha en deadline, även för icke-autister. Och då än värre för autister.

Tur iaf att vi ska till ett välkänt hotell så att typ inget är nytt när vi kommer fram. Då känns iaf den biten bättre.

Jag önskar att jag hade lika mycket energi som förr. Då kunde jag hugga i, beta av och bara göra. Bli klar snabbt. Nu måste jag ligga ner så många timmar mellan varven att saker tar evigheter.

Det är ibland svårt att veta vad som är autismen, vad som är men från utmattningen och vad som är ångesten (generaliserat ångestsyndrom, GAD). En viss del kan jag arbeta med, en del försvinner när jag får mer energi och en del får jag leva med och anpassa mitt liv kring.

Men jag vet ju att det kan bli bättre eftersom det varit bättre före utmattningen. Det är mitt stora hopp.

Inte att livet kommet bli likadant, men att det kan bli bättre. Dock tror jag att det kommer att ta ganska lång tid tyvärr. Håller ju fortfarande på med orsakerna till att jag inte kan slappna av och återhämta mig. Har inte påbörjat återhämtningen riktigt. Den som brukar ta några månader eller år.

Men vi får se.

Ska bli skönt med en lugn vecka utan vardagspussel och hushållsarbete samt med en glad familj och ljus och lite värme.


Köpa kläderstressen

14 januari, 2019

I natt sover jag i lägenheten. Det var över två månader sen sist pga olika anledningar. Har inte haft ork att åka in till stan, men nu behövde jag verkligen lösa några saker och en timme idag och en i morgon innan jag ska hem känns görbart. Två timmar på raken + restid = not so much.

Jag har varit helt uppstressad i flera dagar över att jag inte har några ”utanpå-tröjor” att ha med till Kanarieöarna på lördag. Alltså tröjor man kan dra över en t-shirt men som inte sitter tajt så att man kan ha dem några dagar innan de stinker. Typ kofta/munktröja.

Jag har haft två ett tag nu som jag hade med mig förra året. Men den ena krympte. På riktigt. Den blev cirka en decimeter kortare i midjan och i ärmarna. Inte på en gång, utan lite varje tvätt så att jag knappt märkte något först. Skumt! Nu har Molly fått den.

Den andra hade jag använt så mycket att den blev spröd på ärmarna att började trasas sönder. Försökte laga gliporna i tyget, men efter nästa tvätt var det hål bredvid lagningen igen. Den har gjort sitt helt enkelt. Tyget var slut.

Så jag var helt enkelt tvungen att köpa några utanpåtröjor eftersom kvällar och morgnar på Kanarieöarna är svala/kalla (16-18 grader).

Och deadlines och shopping är två saker som stressar mig enormt. Mår så dåligt när det inte finns någon bra reservplan utan bara ”nu gäller det”.

Att låna kläder av t ex Fredrik skulle inte funka, för jag fixar inte att ha andras/begagnade kläder. Bacillskräck typ, trots nytvättade. (Fobier/aversioner är inte alltid rationella.)

Men trots all vånda så fixade jag det. In-ut på 25 minuter med munktröja, collegetröja och träningströja med dragkedja. Yes!

Och eftersom det var rea på rean så kostade dessa tröjor 75-100kr styck. Helt sjukt. Köpte även en ryggsäck till mig själv till 75% rabatt. Flax. (Har letat efter en lagom stor ryggsäck med ungefär det här utseendet i över ett år!)

Många blir ju glada och får kickar av att shoppa. Själv får jag bara ångest av det. Vågar knappt titta på prylarna efteråt av rädsla för att det ska vara dåliga grejer så att jag måste lämna tillbaka.

Jag lämnar ju sällan tillbaka eftersom jag typ aldrig spontanköper nåt, men rädslan finns där.

Jag har en väldig respekt för pengar (läs: snål) och jordens resurser och vill inte äga saker som inte används och älskas, så är noggrann med vad som får komma in i vårt hus (är även minimalist).

Och att då skynda mig att köpa kläder pga superstressad, ångestfull och framför allt SVETTIG* är en dålig kombo med att göra noggranna köp. Så jag bara hoppas att det blir bra innan jag rusar ut ur affären.

* = varför är det alltid så varmt i affärerna samt när jag varvar upp? Idag tog jag bara t-shirt och jacka (ej tröja, mössa och vantar) och ändå fick jag släpa runt på jackan i armen tillsammans med alla plagg jag skulle prova. Står alltid där och torkar svett ur pannan vid kassadisken…

Ja, jag vet, jag har problem. Det hänger ihop med min psykiska ohälsa. Före utmattningen kunde jag gå i affärer utan problem. Ska prata mer om detta med psykologen i morgon.

Men jag antar att det hänger ihop med att jag måste vara snabb innan min lilla energi tar slut och det får inte bli fel, för jag har inte fler chanser pga den lilla energin.

De första två åren försökte jag följa med på saker trots att jag var jätteutmattad. Då åt jag godis för att få en energikick. Fick många dåliga erfarenheter av att handla med utmattning och dessa hänger kvar.

Och sen har vi ju autismgrejen också. Målade och skrev så här efter förra gången jag var tvungen att gå in i en klädaffär (i november!):

What do we have here? It is a night club, right? No, this is an ordinary clothes store according to me and probably some other autistics/people with burnout brains/overstimulated people.

I was going to buy leggings, washing bags and socks the other day, but I swear they had tried to hide the leggings and washing bags…

I had to walk several rounds through the store looking for it. And the lights felt like disco lights and there were people everywhere, music and so many colours and messages on all of the signs. BUY ME!

I get totally stressed out in most shops. I could handle it better when I was younger with more energy, but the stores have always made me sooo overstimulated.

I guess there are less crowded stores with less stimuli, but they tend to be the very expensive shops.

So nowadays I mostly shop online, or I do a quick in-and-out and then go to rest my poor brain.

I have not been at a night club in like 17 years, but I think I would prefer it since you are ‘only’ supposed to dance and have fun there, not making decisions and being careful looking at prices and sizes.

Most stores stresses me out completely. (Luckily, I am a ‘minimalist’ only buying stuff when something broken must be replaced or things that are missing at home.)” (Pebbel Art)

Nä. Jag köper ju allt jag kan på nätet, men just kläder är svårt för det är jobbigt att skicka tillbaka.

Men nu har jag några tröjor att ersätta de gamla med iaf. Bra det.


Livet just nu

7 januari, 2019

Kanske har nåt nån slags botten nu? Idag klev jag upp 13.30 för snabb frukost och påklädning. Efter tre timmar till i sängen behövde jag ”overrajda” (äta godis) för att orka gå ner och äta lunch 17.30…

Orkade vara upprätt 40 min och nu ligger jag ner igen.

Nästan så jag skrattar åt skiten.

Har varit helt sängliggande varje dag i två veckor (orkat göra saker vissa kvällar).

Men jag visste ju att det skulle bli så efter December och den tunga hösten.

Positivt iaf att jag lyckas slappna av i olika kroppsdelar några minuter här och där. Tar muskel för muskel och tvingar den att slappna av typ.

Jag hatar det här.

Mvh pekfingervalsen liggandes på mage på madrass


%d bloggare gillar detta: