Utmattningen

22 november, 2019

Det känns som att mycket av det som gjorde mig så trött har blivit bättre. Jag är mer resilient i vardagen och vardagen har också blivit mindre tröttande efter förbättringar samt att barnen blir äldre.

Att jag sover ut nästan varje dag har minskat min utmattning. De perioder jag mår bättre psykiskt är jag också mindre utmattad.

Men jag kämpar med att hitta balansen och inte nyttja stress/kortisol för att få saker gjorda. (Vilket är svårt eftersom det krävs en liten dusch för att ens komma ur sängen.) Jag är typ som en fd ätstörd person som måste klara av att äta mat.

Jag har haft sömnlösa nätter i några veckor trots dubbel Atarax (lugnande) och Melatonin. Jag är helt enkelt för uppvarvad.

Men det är inte konstigt när man tittar i kalendern. Jag har haft större belastning de senaste veckorna. Och snart är det jul och den stressen är inte nådig.

Jag har i många år minskat på pressen kring jul och i år är det mindre än någonsin.

Men jag lever också med en slags mildare posttraumatiskt stressyndrom efter många år som utbränd. Eller ja, det är ju inte äkta ptsd, men jag har definitivt fått men från denna tid.

Mina rädslor hänger ihop med hur mina tidigare jular varit och jag har svårt för att bortse från det och fokusera på mina förutsättningar i år.

Jag tänker att de flesta har stora men efter att ha blivit svikna i kärlek. Folk vågar inte riktigt komma någon nära igen. Inte på samma naiva sätt.

Själv har jag ju då inte fått mitt hjärta krossat eftersom jag varit tillsammans med samma kille sen jag var 18 år.

Men jag tänker att det kan vara lättare för andra att relatera till något som är så normalt förekommande.

Hjärnan blir ju omprogrammerad när den är med om tuffa saker. Att ha levt med extremt lite energi så länge gör ju hemska saker med ens hjärna, tankar, känslor och bild av verkligheten.

När jag mår bättre kommer det att ta tid att ställa om.

Men sen ska man även tänka att jag är autistisk och ett visst mått av oro och ångest ingår typ i paketet när man står inför förändringar eller saker man inte riktigt kan påverka. Många bryter ihop när saker inte går enligt plan. Jag kämpar med att inte låsa mig utan att tänka utanför min snäva box. Fredrik hjälper mig ofta till alternativa lösningar.

Och sen blir ju alla autistiska symptom mycket värre när belastningen är hög. I lugnare, tryggare perioder ökar resiliensen.

Min plan är att bygga upp ett autismvänligt liv där jag inte har för hög belastning och får mina behov tillgodosedda.

Men det blir ju inget ekorrhjulsliv direkt. Kommer inte kunna pussla och opta mitt liv så som andra gör. Men jag hoppas kunna arbeta deltid så småningom.


Dygnsrytmen är bananas

13 november, 2019

Dygnsrytmen denna vecka har varit helt knasig. Jag har överansträngt mig en period och haft mycket värk i benen så att jag har svårt att komma till ro och somna (tar värktabletter). Tror att värken kommer från min överspända kropp (body armoring).

I måndags låg jag vaken på morgonen och vaknade sen och gick upp vid halv två-två!

I tisdags var jag tvungen att väcka barnen eftersom F åkt till Stockholm och därmed låg jag vaken lite extra på morgonen. När jag varit uppe ungefär två timmar på eftermiddagen så stensomnade jag igen och sov utmattat 2,5h och vaknade halv sex. Det var den dagen det…

Eftersom F sov i Stockholm i natt så behövde jag väcka barnen även i morse. Jag somnade nog inte förrän 02.30 och sen vaknade jag tio i sju. Följde Stella till skolan eftersom Molly blivit sjuk och somnade om först vid tiotiden (tar alltid lång tid att varva ner om jag måste lämna på morgonen).

Eftersom jag även måste hämta Stella idag så satte jag ett larm på 14.00. Tänkte att det vore extremt om jag sov ända till två.

…men det gjorde jag och nu försöker jag piggna till innan jag ska till skolan igen. 😩

Som tur är är detta en undantagsvecka. Fredrik reser sällan iväg och sover över i tjänsten numera. Förr hände det nästan varje månad, men nu var det tydligen en ovanligt viktig grej. (Och jag håller med.)

Jag har ju mått lite bättre en tid, men nu kommer utmattningen tillbaka. Ritade den här intutitiva bilden häromdagen. Jag är bara så trött. Mentalt och fysiskt.

Men jag jobbar varje dag med en ny metod som kan minska min ”body armoring”. Läste att det oftast handlar om känslor som lagrats i kroppen som man inte klarar/klarat av att släppa ut. Så nu provar jag att ”meditera” och känna känslorna i kroppen (känns som smärtor/ångest typ) och andas lugnt samtidigt. När jag känt känslan en stund så försvinner den och jag kan börja med nästa.

Jag har gjort så några veckor och hittills fått samma effekt som när jag tog muskelavslappningsmedicinen i våras. Dvs. jag kan helt plötsligt slappna av med vilje.

Efter en liten stund spänns musklerna igen, men det går att slappna av. Det var evigheter sen det gick med vilje.

Det som dyker upp är ofta ångest, skräck och en himla massa ”jag orkar inte leva längre”-känslor från mina depressioner runt 17-19 års ålder. Även en del känslor från barndomen.

Förvara inte era känslor i kroppen, hörni! Det är väldigt skadligt.

Jag tänker att det är ett av de största problemen i världen. Folk lär sig inte hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Sedan blir de antingen aggressiva eller deprimerade och många missbrukar mat/alkohol/spel/droger/sex och andra verklighetsflykter. Det är få människor i västvärlden som stannar upp och vågar känna efter.

Dessa två har jag gjort för Pebbel Art-projektet.


Sömn och stressenergi

24 oktober, 2019

Det är svårt att veta vad som är vad. Under hösten har jag hållit på med olika projekt som ger energi (legosorterandet, ommöblering). Jag har haft en rolig anledning att gå upp varje morgon.

Men samtidigt har det funnits deadlines och en viss stress att göra färdigt.

Så jag vet inte om den energi jag känt är äkta eller bara kortisol/adrenalin. Det är så svårt!

Efter snart fem år i sängen har jag dålig koll på min kropp och mitt system. Eller ja, jag känner väl efter mer än andra, men eftersom kroppen är så knasig numera så är den svår att tolka.

En stor förbättring i mitt liv har varit att sova ut varje dag. Det får bort en hel del av den där akuta utmattade tyngdkänslan i bröstet. Jag vilar fortfarande mycket, men jag måste inte ligga på mage större delen av dagen som tidigare.

Före detta väckte jag mig varje dag för att försöka hålla någon slags dygnsrytm, men det blev uppenbarligen för lite sömn. Alla dessa råd om att gå upp samma tid varje dag, inte sova på dagen osv. var direkt felaktiga för min del. Det gjorde mig bara mer utmattad.

Numera varvar jag ner och förbereder mig från 23, lägger mig senast 00 och somnar 00.30-01. Sen sover jag cirka 10h exkl. nåt uppvaknande eller tre. Min dag börjar således vid 12-13.

Men det får vara så ett tag. Jag måste ge kroppen vad den behöver och jag vill inte missa kvällen som är min bästa period på dygnet. Förmiddagarna är det inte så att säga.

Att jag fick melatonin som räcker för varje dag visade sig bli lösningen. Sömntåget kommer 00.20 varje natt oavsett dagsömn och då somnar jag inom nån halvtimme.

Många med autism och ADHD har ju taskig dygnsrytm. Läste just att autistiska barn har mindre REM-sömn som barn och att de har en mer flack melatoninproduktion.

Från boken Sömngåtan av Matthew Walker.

Det är alltså inte konstigt att så många med autism har problem med sin sömn. Även personer med ADHD kan behöva melatonin för att inte förlänga sitt dygn varje natt. (Och komma till ro för att somna.)

En annan sak som är bra är att jag känner mer makt över mitt liv. Allting ”drabbar” mig inte längre på samma sätt. Tidigare kände jag mig fängslad i min säng och att allt som var extra i vardagen kom och stal min energi. Och så var det ju! Det var inte bara en känsla, utan min verklighet med extremt lite energi och psykisk ohälsa.

Nu när jag får energi av mina projekt (och ev. stress) så blir inte yttre påfrestningar lika stora. Jag klarar förändringar bättre, avsteg i rutinerna, plötsliga deadlines och extra grejer som måste fixas. För det finns ju en liten buffert att ta av.

Men jag vet inte om det är extra energi eller bara stress?

Det var ju så här jag gjorde innan jag blev utbränd. Jag ”missbrukade” stress/kortisol för att få saket gjorda fast jag inte orkade. Kortisol är en jättevanlig ”drog”. En stor del av alla vuxna, särskilt småbarnsföräldrar och de som ”gör karriär” tar till stressenergi för att orka med. De hinner inte sitta ner och slappna av. För då kommer de knappt upp igen. (Fet varningssignal om kommande utmattning!)

Och precis som att personer med ätstörningar behöver lära sig att förhålla sig till mat och ätande så måste jag lära mig att förhålla mig till stress/kortisol på ett balanserat sätt.

För det krävs en viss mängd stress för att göra något alls. Men förhoppningen är ju att den ska vara låg och bara ge tillräckligt med energi så att man kommer igång och orkar med sina sysslor. Sen ska man ju klara av att ta pauser och återhämta sig mellan varven. Inte fastna i stressen.

Så jag kämpar med att hitta den balansen nu.

Tidigare har jag inte riktigt haft något val. Jag har varit för utmattad. Men nu kan jag prova små kortisol- eller adrenlinduschar för att göra saker jag vill göra som t ex montera en möbel eller röja i huset. Så länge det inte blir för mycket.

Kroppen larmar snabbt med illamående, yrsel, magproblem och huvudvärk när stressen blir för hög.

Men jag vet fortfarande inte vad som faktisk är energi och vad som är fejkenergi. Det kommer jag ju inte veta förrän efteråt.

Men jag är glad att jag iaf har möjlighet att prova. Att jag själv kan få bestämma mer över mitt liv. Att jag inte ligger i min säng och försöker värja mig från alla sysslor och möten som kastas på mig.

Den där känslan av kontroll över sitt eget liv är jätteviktig för att minska utmattning och depression. Jag har ju varit uppgiven, deppig och frustrerad i så många år nu att jag knappt minns mitt riktiga jag.

Och då är det så skönt att få prova att leva lite ibland och jobba med hantverk eller städa ur ett förråd. Vilken frihet!

Hoppas nu bara att det är äkta energi och inte stress som snart gör mig helt sängliggande dagtid igen.


Vad händer i kroppen?

1 oktober, 2019

Jag känner inte min kropp längre. Jag förstår inte riktigt alla de förnimmelser som den sänder ut. Jag antar att det blir så efter åratal av en kropp som gått i baklås. Både av starka känslor (trauma), stress och kraftig anspänning (body armoring).

Jag misstänker att tyngdkänslan i bröstkorgen beror på sömnbrist. Sen jag började sova utan väckningstid och på eftermiddagar vid behov så kommer den känslan mer sällan och den brukar försvinna efter sömnen. Men jag sover 9-12h per dygn nu.

Jag vet inte riktigt vad den pirrande energiska känslan kommer ifrån. Men den handlar ju om saker jag tycker är roliga. Kanske är det något slags energiskapande stresshormon som utsöndras för att jag ska få kraft att genomföra aktiviteten?

Det känns som att jag flyter på madrassen i sängen. Kroppen är sammandragen av spändhet. Jag ”bracar” mig själv. Spänner mig.

Igår lyckades jag få benen att slappna av i några minuter. En varm avslappnad känsla.

I övrigt tar jag panodil varje natt för att det spända i benen inte ska värka av spändhet.

Jag tänker att hela situationen uppstått pga att jag inte lever det liv jag behöver leva. Kroppen och psyket skriker.

Men som förälder och gift och utmattad så är det inte så lätt att leva precis som jag skulle behöva.

Jag kanske skulle passa bättre med att bo själv, inte ha ansvar för barn, inte dela ett hushåll. Då skulle jag ha oändligt med tid för flow.

Men jag vill ju bo med min familj så jag måste få det att funka.

Ett steg på vägen är att byta ut min och Stellas 160-säng till en 120-säng och därmed få plats med ett litet skrivbord och de konstnärliga sakerna i sovrummet. Då har jag en plats där jag kan stänga om mig när jag behöver få skapa i fred. (Att ligga i sängen dagtid är själadödande och ger ingen tid i flow.)

Sen jobbar vi på flera plan med att få till en fungerande vardag i familjen. Det går framåt. Vi samarbetar.

Men jag önskar att kroppen kunde bete sig mer lättförståeligt. Och jag önskar att jag med viljestyrka kunde få den att slappna av.

Men jag är ständigt beredd på att någon/något ska kräva energi av mig och det är väldigt tärande. Jag har ju så lite.


En ”fullspäckad” kalender

27 september, 2019

Man vänjer ju sig vid att vara väldigt svår att boka i kalendern.

Inte för att jag gör mycket mer än att ligga i sängen eller vara hemma, men pga att jag har så få ”slots” som går att boka.

Jag orkar med ett ärende/möte per arbetsvecka och en lugnare aktivitet ungefär varje-varannan helg utan att bli mer utmattad. (T ex spelkväll eller kort utflykt om max 2-3h).

När jag ska boka nya vårdmöten bläddrar jag fram och tillbaka i kalendern och får ibland föreslå flera veckor framåt eftersom de andra veckorna redan är fulla med t ex ett utvecklingssamtal v 34, ett läkarsamtal v 35 och ett tandläkarbesök med barnet v 36.

Pappa ringde mig en kväll när jag hade fullt upp med att röja i huset så jag bad om att få återkomma. Första fyra dagarna var ”fullspäckade” (enligt mina mått) eftersom barnen var hemma, det var spelkväll och jag sov mycket.

Sen provade jag vid två tillfällen då han inte kunde prata, men på det tredje tillfället hittade vi äntligen en stund där jag var tillräckligt outmattad för att vara social och han hade tid. Och då hade det gått två veckor sen det första samtalet…

Men jag har inte bråttom. Det kan jag inte ha längre.

Mina dagar är otroligt korta eftersom ”min natt” är ca 12-13h. Sen sover jag ofta ännu mer. Sen har jag allt det andra som att äta, städa, natta barn, sköta hygienen och göra något roligt och då blev det inte mycket tid kvar till att vara social.

Men det finns ju sms och internet nu för tiden så det är bra.

Min kompis och jag sms:ar när vi har något som vi måste berätta om och sen svarar den andra när den har tid. Det kan ta dagar, men man vet med sig att det inte betyder något annat än att personen är trött eller stressad. Så det finns inga ”krav” på att höra av sig inom en viss tid. Vi kan träffas två gånger på en månad eller var tredje månad eller när det går.

Det är verkligen skönt.

Ibland kan jag börja tänka att en person hatar mig om hen inte svarar eller vill ses inom ett visst tidsspann.

Men jag har fått släppa det nu. Alla mina kompisar och släktingar har fått förstå att jag finns kvar även om vi ses sällan eller nästan aldrig.

Jag har ambitionen att börja träffa dem igen/oftare, men det går inte just nu helt enkelt.

Så vi skickar något litet meddelande ibland och så får vi vänta och se.

Ett tag bokade jag in alla kompisar i september och november eftersom juni-juli-augusti, oktober och december var så fullknökade med aktiviteter.

Men sen insåg jag att jag behöver september och november som andningshål för att orka med de andra kalas/jul-intensiva månaderna. Så jag har fått tagga ner.

Det känns så sjukt egentligen att sitta här i slutet av september och tänka att jag får boka in syrran och hennes barn i november eftersom det inte går innan det.

Men så är det.

Jag är van.


16 september, 2019

Det händer alldeles för mycket saker hela tiden och jag är extremt trött. I natt sov jag tio timmar, sen gick jag på Stellas utvecklingssamtal och sen sov/slumrade jag 2,5h till och sen var klockan 18.00 och jag hade inte ätit lunch.

Idag fick jag brev från arbetsterapeuten som jag inte träffar längre. De bedömer att grön rehab som jag haft väntande plats på i ett år inte är rätt insats för mig. Så det blir inget med det.

Jag träffade läkaren för en vecka sen och hon sa samma sak.

Min sjukskrivning och rehab är en soppa just nu. Ingen vet vad de ska göra med mig.

Jag fick inte komma till Utmattningsmottagningen eftersom min utmattning inte är stressrelaterad (längre) utan beror på underliggande diagnoser (autism, ångestdiagnoser) samt min hemsituation (privat) som tar mycket energi från mig.

Läkaren sa att vi ska ha ett SIP-möte längre fram där läkare, arbetsförmedlare, socialtjänsten och försäkringskassan ska vara med för att diskutera min framtid/rehab.

Hon har träffat många i min sits och enligt henne kan vi inte vila oss friska eftersom vi lever i det som dränerar. Istället behöver vi komma bort och göra något annat för att börja bygga upp energireserven.

Om vi samtidigt kan minska dräneringen hemma (har flera olika grejer/insatser på gång) så skulle det nog kunna bli bra om det utformas och anpassas efter mina behov och blir något givande istället för dränerande.

Men t ex grön rehabs 3×3h per vecka skulle inte funka för mig. Jag skulle behöva smyga igång en aktivitet. Tänker 2×1h per vecka i början t ex. Och det måste vara något som känns givande. T ex ett rutinmässigt ”arbete” eller kreativ verksamhet. Jag mådde ju bra av att plocka ihop alla legoseten t ex. Eller måla tavlor och stolar.

Men vi får se vad som går att lösa.

Tills dess fokuserar jag på min spända kropp och att sova så mycket det bara går.


Sömnteori

11 september, 2019

Jag testar min nya tes att en stor del av den kroppsliga utmattningen beror på sömnbrist. Skriver ner hur jag sover och hur utmattad jag är. Senaste dygnet:

10-11 sep:
1st 5 mg tabl 23.00
La mig: 23.50
Släckte: 00.20
Somnade ca: 00.50
Vakentid: 10 min + 40 min + 30
Vaknade: 12.20
Sov dagtid: 1h 45m
Sovtid: 11h 45min
Utmattningsnivå: hög (sov)

I morse vaknade jag 10.15 och kände mig vaken. Efter en stund insåg jag att jag nog ändå behövde sova mer och gjorde det.

Efter frukosten ritade jag lite på datorn men kände mig utmattad så jag ville lägga mig igen, men var tvungen att lösa barnens konflikter först. Sen sov jag till 18.00.

Igår var jag jätteutmattad och hade behövt sova större delen av dagen, men blev hindrad.

Det är många saker som hindrar min vila och jag måste försöka planera om min vardag.

Det kan vara saker som att Molly inte kan ta med Stella hem från skolan så att jag måste göra det mitt på eftermiddagen. Eller konflikter mellan barnen. Eller att jag måste ta emot leveranser av mat och medicin (ska försöka boka det till kvällstid när det är möjligt).

Sen blir jag även stressad av telefonsamtal och sms. Kollar alltid mobilen när jag vaknar och hoppas att ingen ska ha ringt.

Vågar inte alltid ha på ljudlöst på dagen pga att barnen kan bli sjuka/vill gå till kompisar, vårdenheter ringer osv.

Samhället är ju inte riktigt gjort för att man ska sova på dagen. Men jag sover ju både natt och dag såå… 🤷‍♀️

Men förhoppningsvis inte varje dag.

I anteckningarna kan jag se att jag sover ca 9,5-10h per natt och idag blev det nästan tolv timmar! Och lägger man på lite vakentid på det samt viss insomningstid så utgör sovandet en stor del av dygnet.
Särskilt som västerländska vuxna vant sig vid 6-7h sömn i snitt (trots att de flesta mår bäst av 8).

Jaja. Jag ska fortsätta testa min teori. Melatoninet hjälper iaf väldigt bra mot att skjuta på dygnet. Det är tur.


%d bloggare gillar detta: