Bra psykiskt

18 april, 2019

Jag mår så himla bra mentalt just nu! Jag älskar våren och april är ju en helt fantastisk månad med fågelsång, blommor och ljus! Vi har även värme här i Göteborg. Runt 15 grader just nu och 21-25 nästa vecka.

Det känns helt surrealistiskt. Är vi värda detta? (Ja, det är vi för att vi överlever mörka vintern!).

Sen känner jag nästan ingen stress, ingen oro, ingen ångest och allt det andra som jag dragits med i åratal. Att gå till psykologen och bearbeta det som jag haft kvar efter traumat har varit grymt bra! Det är som en helt annan sinnesvärld just nu!

Ni vet ju att jag brukade må extra dåligt kring lov och just nu är det påsklov och det går galant.

En kombo av att barnen klarar sig bättre själva och en respekt för att jag behöver tid att läka i ostördhet gör att lov och eftermiddagar plötsligt funkar. Och det känns inte lika kaosigt för mig längre med massa olika barnvakter och brutna rutiner på lovet. Skönt.

Jag skulle må ännu bättre om jag hade lite mer energi. Jag är fortfarande sängliggande några timmar per dag samt 12-13h per natt. Behöver få ordning på dygnsrytmen och min spända kropp.

Men nu när jag inte lever i värsta kaoset längre så är det ju lättare att få ordning på såna saker. Jag hoppas verkligen att jag är på väg upp nu och inte behöver vada runt i den här sörjan längre (5,5 år räcker!).

Längtar efter energi och att få börja på rehaben.

Det som känns tråkigt är att det var så länge sen jag träffade mina vänner och släktingar. Vissa har jag inte träffat sen i julas eller ännu längre.

När jag räknar ihop dessa 3,5 månader så får jag det till detta:

Spelkväll: 3 st med svägerska+sambo (minst energikrävande sättet att umgås för mig)

Syster med bebis: 2 ggr (prio på detta pga att de växer så fort).

Kompis M: 1h + 3h utflykt

Svärfar+fru: 1h fika

Svärmor: 30 min fika

Mamma+sambo: en vecka på Kanarieöarna

Pappa+sambo: ca 40 minuter snabbträff

På treeeeee och en halv månad! 😦

Har inte ens kunnat träffa mitt yngsta syskon sen i julas. Och inte kompis L, M och S heller. 😢 Eller svärmormor eller svåger M med familj mer än jättejättekort.

Nä, det är megamegatrist att vara utmattad och spara energi.

Vad har jag gjort för spännande utflykter då bortsett Kanarieöarna?

Jag har varit hemma hos syrran och svägerskan, sovit i lägenheten i stan nån gång och så gjorde vi faktiskt kvartalets utflykt för några veckor sen. Hängde i Nääs slottspark med kompisfamiljen. Så härligt att få se nåt annat än närområdet.

Gunga i en park. Gå på café och träffa vuxna som inte är grannar eller lärare!

Nä, men bortsett att det är tråkigt så är det viktigt att jag vilar. Bygga upp energireserven igen.

Om jag vilar mycket nu (har vilat extra sen september) så blir jag förhoppningsvis friskare snabbare. Det är piss att behöva dra ner på tempot ytterligare efter fem utmattade år, men jag har inget val.

Men bortsett detta så mår jag jättebra psykiskt!

Annonser

Bättre

4 april, 2019

Jag mår bättre så väl fysiskt som psykiskt. Hostar bara litegrann och kan ligga ner igen sen några dagar. Har lite känningar av bihåleinflammation, men det går över med ibuprofen.

Så skönt va, att kunna ligga ner! Vila, läsa, somna. Så jobbigt att bara kunna sitta upp eller hosta slem oavbrutet.

Idag avslutade jag kbt-terapin hos vårdcentralen! Det kändes som att jag var klar och att det inte fanns något mer att prata om. Vi har ett uppföljande möte i juni, men det är allt.

Vi avslutade med att fylla i ett papper kring vad jag har lärt mig, vilka tekniker jag lärt mig, vilka risker för bakslag som finns och hur jag ska göra då. Sen ska jag spara det och alla anteckningar för sämre tider.

Men jag känner en otrolig skillnad sen jag började gå där i december. Gick dit med en diffus känsla av att jag överreagerar på saker och att det var kopplat till trauma.

Nu vet jag att jag pga trauma lärt in vissa beteenden, känslor och tankar och att jag haft dessa hela mitt vuxna liv. Vi har betat av bit för bit och jag har lärt mig hur jag ska göra.

Jag har varit ”wired for fear”, men nu känner jag mig kapabel. (Läs mer bland inläggen för c-ptsd på Pebbel Art. Det känns osannolikt bra.

Nu tror jag att möjligheten till mer energi i vardagen ökar stort. Jag har blivit av med det mesta som dränerat mig i vardagen i så många år.

Jag är ju inte färdiglärd än, men nu har jag mina knep att ta till.

Nu önskar jag bara att jag ska hitta till en avslappnad kropp hela tiden. Medicinen hjälper mycket, men jag måste fortfarande slappna av med viljekraft. Så jag hoppas komma in i en rytm där jag slappnar av många gånger i timmen så att kroppen vänjer sig.

Jag var extra utmattad typ tre månader på raken, men sen kom en piggare period precis innan jag blev sjuk nu för tio dagar sen. Nu när jag mår bättre igen ska jag fortsätta att jobba med kroppen och psyket. Jobba förebyggande istället för att släcka bränder som jag gjort i så många år. (5,5 år).

Terapi är bra grejer det! (Har varit hos 14-15 olika i mitt liv och har fått massvis med hjälp.)


Bättre?

1 april, 2019

Vet knappt om jag vågar skriva detta, men jag har fått liiite mer energi!

Var ju nere i en lång utmattad period mellan jul och mitten av mars (nästan tre månader!) och trodde nästan att jag aldrig skulle bli bra igen.

Men nu på sista tiden har några små detaljer i livet smugit sig på igen och jag inser att jag inte är lika vrålutmattad längre.

Jag har ätit medelhavsmat-sallad till lunch, jag har rensat ogräs i trädgården (motion!), jag har tagit långpromenader, jag har inte legat ner hela dagarna osv. Det är roligare att hänga med barnen också, jag blir inte lika trött av det.

Ljuset gör ju verkligen sitt, men det är inte bara det.

Idag gick jag till torget och köpte medicin (25 minuter!) och sen behövde jag inte sova två timmar utan åkte vidare till bibban, gick en kilometer hemåt och sen lite till när jag hämtade Stella på skolan. Och sen sov jag två timmar, men inte för att jag var utmattad utan pga otillräcklig nattsömn.

Bara en sån sak. Vilken frihet att kunna gå, kunna ta sig till apoteket, biblioteket, hämta barn och göra saker utan att förbruka hela veckans energiskedar. Blir alldeles lycklig av tanken.

Jag mår bättre psykiskt än på flera år och kroppen är mer avspänd stundtals pga medicinen så jag hoppas verkligen att energin kommer snart.

Ska bara se till att inte bli för entusiastisk och börja slösa med energin. Tråkigt men sant. Det mesta ska in i energireserven igen.


Sömn och vila

22 mars, 2019

Jag har ju skrivit om mina sömnproblem på sistone. Igår kväll tog jag dubbel Atarax (jag får ta tre men tar jag det blir jag totalgeggig i huvudet dagen efter) samt en Melatonin för att se om det skulle hjälpa mig att somna före två-halv tre.

Och jag somnade nog vid 01! Jippie! (Släckte lampan 00.30).

Drömde en ovanlig dröm. Jag åkte till jobbet jag var uppsagd ifrån för att packa ner alla mina grejer som lämnats kvar. Det blev flera lådor och kassar. Ryckte bort alla klistermärken från skärmen och slängde gammal möglig mat osv. Var sur på arbetsgivaren. Sen skulle jag till Arbetsförmedlingen för att skriva in mig min första arbetslösa dag så att inte SGIn skulle bli nollad.

Cyklade runt och letade efter AF-kontoret med en treårig Stella därbak och en man blev skitarg för att jag inte cyklade på cykelbanan (som jag inte hittade) och kallade mig idiot. Gav honom fingret.

Sen var det ett himla meck med att skriva in mig. Stella klättrade runt på disken och folk blev kallade före mig trots kölapp.

Sen vaknade jag faktiskt vid elva (efter typ fyra uppvaknanden under natten). YES! 1-2h tidigare en senaste veckan.

Nu fortsätter jag med melatonin och dubbel atarax så hoppas vi att det hjälper.

Jag har föresten tagit muskelavslappnande medicin i två veckor nu och det hjälper! Kan få musklerna att slappna av med viljekraft och har blivit mycket sömnigare och mer utmattad.

Antar att jag behöver få vara utmattad nu och gå ner i varv på riktigt. Den inre stress jag kännt har varit väldigt skadlig.

Nu embracar jag sömnen och vilan som jag skrev på Instagram.


Saker jag som utmattad längtar till/vill få gjort

22 mars, 2019
  • En heldag på Liseberg med mina barn
  • Nytvättade fönster i hela huset (tre år sen sist på övre plan och ett år sen på entréplan bortsett utsidan av stora vardagsrumsfönstret som aldrig blev taget förra året…)
  • En rejäl storstädning med avtorkning inuti köksskåp, dörrkarmar, ventiler och annat som aldrig blir gjort annars.
  • Bleka Mollys hår och min lugg och sen färga i fina färger. Har haft blekmedlet hemma i flera veckor men orkar bara inte.
  • Pyssla med mina dioramor. Orkar inte.
  • Springa! Gå på gym! Träna! Bli stark!
  • Åka till Tanum och titta på muséet och hällristningarna (vi var på väg för två år sen men det är för långt för att inte övernatta för mig och det blev inte av).

Det finns ju såna där Min stora dag för långtidssjuka och/eller funktionsnedsatta barn där de kan få sin önskan uppfylld. Men för mig med energibrist så vet jag inte vad som skulle kunna hjälpa mig att orka med dessa saker?

Typ teleportera mig till Tanum så att jag kan klara 1-2h vid muséet? Betala en städfirma att städa (har redan städhjälp men kan inte riktigt unna mig ännu mer pengamässigt för det lär ta ett antal timmar att göra en typ flyttstädning hos oss. (Har gjort många flyttstädningar när jag jobbade som städerska.))

Någon kan bleka min lugg och Mollys hår när jag sover? (Bara luggen är ju inte så mycket, men vi måste ta båda samtidigt och jag orkar bara inte greja med det. Ligger ju mest ner dagtid även på helgen.)

Nä.

Det är ju inga stora och viktiga grejer, men de liksom träffa släkt och vänner ligger alltid allra längst ner på listan och prioriteras ständigt bort.

Att jag skulle kunna få ha lika mycket energi som tidigare eller ens hälften så mycket känns numera som en utopi.

Efter snart 5,5 år kommer jag knappt ihåg hur det kändes när tiden var min enda begränsning. När jag kunde göra allt jag ville så länge jag hann.

Hur långa dagarna var när man var vaken och ur sängen 16-17h istället för 12h som nu.

Jag är så nedrans trött på att vara trött. Jag bara sover och sover just nu.

Det känns som att jag sover och vilar bort livet.

Försöker tänka att det kunde varit värre. Det är inte kroniskt, jag har inte ont, jag har inte kognitiva besvär längre, jag får sjukpenning och mycket hjälp från anhöriga och vården.

Men det är ändå tufft att bli så här funktionsnedsatt som jag har blivit.


Opålitlig

21 mars, 2019

Är inne i en extremt trött period och igår hade jag satt fyra larm för att vakna senast 12. Detta för att komma i tid till Mollys utvecklingssamtal kl. 14. 15.

Var totalt superdupertrött så stängde av alarm efter alarm och somnade omedelbart om och drömde vidare på den skumma drömmen där vi var på Kanarieöarna och skulle flyta på madrasser och titta ner under ytan med glasögon och se fiskar (såg både en såghaj och en pigghaj). Och sen såg jag att F rökte och jag blev så arg.

I alla fall så vaknade hjärnan till slut men jag orkade inte öppna ögonen. Tänkte att sista alarmet borde ringa för 12.00 snart. Efter kanske tio minuter orkade jag till slut kolla mobilen. 12.52. Oops.

Men jag hinner. Jag har alltid en timmas vaknatid inplanerad eftersom det tar ungefär en timma för kroppen att vakna efter att hjärnan gör det.

Så nu är klockan 13.10 och jag ska duscha, äta frukost och gå ner till skolan och hämta ut Molly från slöjdlektionen.

Men jag kan seriöst inte lita på min kropp när jag sover längre. Så obehagligt. (Normalt när jag har en tid att passa så blir jag så orolig att jag inte kan sova hårt. Men inte idag tydligen.)


Muskelavslappnande

14 mars, 2019

Jag har nu tagit min muskelavslappnande medicin Paraflex i sex dagar och jag märker skillnad. Läkaren sa att den kanske skulle hjälpa mig några procent men att jag inte skulle förvänta mig underverk.

Jag är inte mindre spänd, men helt plötsligt kan jag slappna av i kroppen med vilje.

Nog för att kroppen spänner sig igen efter några sekunder, men äntligen kan jag få musklerna att släppa om jag tänker på det.

Så jag gör det varje gång jag kommer att tänka på det.

Och nu när jag märker skillnaden så kan jag meddela att kroppen verkligen är på helspänn till vardags. Typ som om jag vore på dejt/arbetsintervju/uppkörning/dylikt jämt.

Inte konstigt att jag är så trött jämt. Rent fysiskt alltså. (Inte bara pga detta men det påverkar ju.)

Hoppas att jag ska kunna få till längre och längre perioder av avslappning och att kroppen snart vänjer av sig.

Läste för övrigt i anteckningarna från arbetsterapeutbesöken från hösten 2016 och framåt. Det har verkligen hänt mycket på hemmaplan och inom mig bara på dessa 1,5 år.

Min möjlighet att få vila hemma är mycket större nu. Dels pga förändringar i inställning och nya rutiner och framför allt pga att barnen är större och mer självgående.

Så jag hoppas att jag snart kommer ifrån känslan av att vara attackerad av folk som vill ha min energi och fastbunden i min situation. (Jobbar mycket med det i egna konstterapin och med psykologen.)


%d bloggare gillar detta: