Äntligen vardag igen

14 augusti, 2018

Åh så härligt att vara tillbaka i rutinerna igen säger autisten i mig. Semester kan ju vara gött, men fem veckor av dåligt skötta sysslor och flytande tider är för länge för mig. Jag orkar inte umgås dygnet runt.

Idag fick jag sova ut ordentligt utan att bli störd. Vaknade vid halv ett (!) och gick upp halv två. Kände mig riktigt utvilad för en gångs skull. (Sov 10-11h!)

Efter frukosten tog jag t o m en promenad. Hade alltså lite energi över, det har jag knappt haft dessa två hemmaveckor efter resorna.

Sen kändes det bra att träffa barnen vid fyra och få höra om deras dag på fritids. Stella började på sitt nya fritids idag och pekade ut vilket klassrum hon ska vara i nästa vecka. Vad stor hon blivit! (Molly går kvar på mellanstadiets gemensamma fritids.)

Kvällsrutinerna satt där de skulle och jag fick tid att hänga med Stella och gerbilerna en stund. Kramade lite extra på Stella pga saknig. Mår bäst av att få sakna dem lite ibland.

Jag hoppas verkligen att jag ska få en rimlig chans att återhämta mig nu. Behöver det efter denna sommar.

Ps. Fattar ju att de flesta inte är som jag, men jag har ju min diagnos och dessutom utmattningssyndrom. Om jag hade haft större energimarginaler i livet så hade det funnits större svängrum för frånsteg av rutiner och känsla av kaos.

Annonser

Höstens mål: göra mindre

9 augusti, 2018

Blondinbella skriver om höstens stora mål (flytta, träna mer, starta nya firmor osv.) Mina egna mål blir istället att göra (ännu) mindre.

Var hos arbetsterapeuten idag och diskuterade hur dessa lovveckor när M inte vill vara på fritids och F jobbar gör mig superstressad.

Jag lyckades slappna av rätt bra och sov hela nätter för 1-2 veckor sen, men sen kraschade jag så klart denna vecka precis som jag gör varje höstlov, jullov, sportlov osv. Det är ju lov typ var femte-sjunde vecka…

Arbetsterapeuten är hård med att jag är sjukskriven på 100% och då ska jag ha 8 timmars vila i enskildhet per dag. Det är mitt ”jobb” och det är det jag får ”lön” för från skattebetalarna.

Då ska inte barnen vara hemma själva med mig mer än i undantagsfall (t ex en halv dag med vab).

F vill att barnen ska ha långa härliga sommarlov, men det blir ju ingen återhämtning för mig när barnen stör mig i sömnen, när jag måste se till deras behov, när de ska hämtas upp och lämnas av av olika barnvakter och kompisars föräldrar vid olika tider. (Många tider är inte ens bestämda utan släktingar dyker upp när det passar dem.) Massa energi går till sms/samtal och koordinering.

Precis som att barnen stör Fredrik när de är med honom på jobbet så blir det samma sak för mig.

Denna ständiga jour en hel vecka i taget gör att jag ligger vaken på nätterna, jag är jättespänd i kroppen, blir uppstressad och får ingen återhämtning. Oftast blir jag extra trött och alltså sämre än tidigare. Och det tar tid att komma ikapp.

Så nu får vi lösa det på samma sätt som vi hade gjort om jag hade jobbat 8h per dag. Antingen får de vara hemma hos någon hela dagen eller så får de vara på fritids.

Orkar inte ha det så här.

Andra saker jag säger nej till:

  • Släktkalas och större tillställningar
  • Att barnen bjuder hem kompisar som kräver viss uppsikt, middag och teknikhjälp m.m. när F är på jobbet. (Grannkompisar som går hem och äter är ok.) De får gärna leka på helgen eller om F jobbar hemma en em.
  • Mer än ett vårdbesök/frisören/dylikt per vecka. Just nu bokar jag med en sån spärr.
  • Sociala tillställningar som kräver att jag gör mig till/döljer autismen (typ umgås med bekanta) tar för mycket energi. De få jag träffar vill jag kunna vara som jag är med.

Målet är att inte bli uppstressad och att ha så få deadlines och sociala/yttre krav på mig som möjligt.

Jag kan inte bli friskare förrän vi plockat bort så mycket av den ”sjukliga situationen” som det går (dvs jobbet för de flesta utmattade, men inte för mig).

Sen sa arbetsterapeuten att jag troligen har ett större behov av vila och enskild tid än andra pga autismen. Och det har jag ju. Under tonåren och tiden fram tills jag fick barn vid 24 så jobbade/pluggade jag max 6h/dag och var borta max en vardagskväll i veckan. Vilade/slappade hemma mellan typ 16-22 varje dag i övrigt. På helgerna orkade jag med utflykter men kanske inte två heldagar på raken.

Så jag hoppas komma tillbaka dit.

Längre fram kommer ju föräldraskapet handla om att guida och vara ett stöd (+torka upp smulor, oroa sig på lördagskvällar och ställa upp alla skor i skostället ;-)) så då bli det ju mindre jour.

Stella fyller snart 7 år och Molly snart 11 år. De blir ju mer mogna och självgående hela tiden.

Men vi får fixa det här med loven på ett annat sätt. Så himla krångligt när alla har olika behov.


Vardag tack

5 augusti, 2018

Nu längtar jag bara efter vardag och rutiner. Är t o m lite trött på sommaren (!). Men det har ju varit alldeles för varmt för mig. Men det ska vara mellan 18-24 grader nu de flesta dagar så det känns bra. Så kan jag vara utomhus före 17…

Är rejält utmattad eftersom jag inte får så mycket vila och eftersom jag gör för mycket.

Nu har vi iaf vridit på barnens dygn så att de somnar runt 22-23 och går upp 7.30 som inför skolan.

Stella har fritids denna vecka, men det låter på F som att han tänker jobba förmiddagar när jag ändå sover och barnen spelar dataspel och så är han hemma eftermiddagar. Och så ska farmor hjälpa till.

Men nästa vecka igen blir det vardag med fritids för båda barnen och heltidsjobb. Ska bli skönt även om jag inte saknar att F kommer hem 18-18.30 och läxor.

Men en månad kvar till simskolan och scouterna i alla fall. Skönt.

Det är så bökigt att bli stressad av fasta tider, deadlines och bokade saker. För det finns många såna i livet.

Men det hänger ju ihop med att jag har väldigt lite energi och inte alltid är på topp direkt… Så jag måste planera noggrannt för att orka med. Och jag orkar ju inte med. Frustration.

Och det är ju inte så att man bara kan ta paus från allt. Särskilt inte när man redan varit sjuk i snart fem år! Det är ju barnens barndom det här. Våra liv.

Men jag har iaf minskat på kraven på mig själv. Sociala tillställningar väljs ofta bort. Det känns skönt att inte ha dessa förväntningar på mig längre.

Det finns ju Måsten, Borden och Vill. Tidigare har jag haft alldeles för många Måsten (hushåll, barnskötsel, hälsobesök m.m.) och många Borden (nu pratar jag inte om tvätta fönster eller ha snygga kläder utan att vara med på släktkalas och dyka upp på barnens skolavslutning) att jag inte riktigt orkar med några Vill.

Men livet blir ju väldigt deppigt om jag inte för göra det som är roligt ibland.

Så nu har jag begränsat Måstena så mycket jag kan (längre perioder mellan frisörbesök, undviker terapi och att ta itu med sånt som inte är helt nödvändigt) och jag delar givetvis allt barnrelaterat till F. (Han gör det mesta i vardagen.)

Jag har valt bort en väldigt massa Borden som att följa med på Fs julfester, släktkalas, barnens vårfester, familjedagar med scouterna, fönstertvätt som sagt, borde-shopping (snart faller mina BHar i bitar men jag kan nog vänta liite till med att åka till ett köpcentrum) osv.

Det ger lite mer rum till det jag Vill göra, som spelkvällar, umgås med barnen, naturutflykter och träffa kompisar.

Kompisträffarna har jag iofs långa intervaller emellan. En har jag försökt träffa i ett halvår, men hon är också uttröttad så det skiter sig ideligen. En annan har jag inte träffat sen i februari och ytterligare en i april. (Före jag blev sjuk var det varje-var tredje månad ungefär.)

Men det blir ju så när juni, oktober och december är helt uppbokade och alla är bortresta i juli. Jag försöker alltid boka in allt sånt i september och november.

Sista riktiga lediga dagen idag alltså. (Men F har jobbat lite denna vecka.) Skönt att slippa ångest över att semestern är slut. Känner att vi hann med en massa saker och att semestern blev bra.

Så det är bra.

Foto från Norrbotten


Benen slappnar av lite

31 juli, 2018

Jag lyckas hitta min avslappnade kropp ibland! Har ju knappt gjort det sen i december.

Har bestämt mig för att ta en viloperiod med en massa sömn och inga krav. Det märks på min stressnivå och kroppen att jag slappnar av bättre. Hoppas att det kan fortsätta funka när semestern är slut.

Blir fortfarande tokstressad av vissa saker, men har lyckats minska på de yttre kraven genom att vara tydlig och förändra folks förväntningar på mig. (Men det tar tid!)

Autister har i allmänhet problem med yttre krav och att de blir uppstressade av saker.

Ska jobba på att minska stressorerna och att slappna av ofta. Hoppas att kroppen kan vänja sig vid att vara avslappnad. Komma ur kamp-flykt-frys-tillståndet. Beredskapen. Hitta min tilltro till mig själv och världen. Vila till mig reservenergi.


Slappna av i kroppen

23 juli, 2018

Jag har faktiskt kunnat slappna av i kroppen helt några gånger den senaste veckan. Anspänningen avtar lite. Tror att det hänger ihop med att jag tillåter mig själv att vara helt utmattad. Jag måste inte vara redo att rycka ut.

Jag tänker ofta att jag inte kan lägga mig ner eller slappna av och vila ordentligt eftersom jag inte skulle komma upp igen då.

Om jag ska hämta barnen om en timme så är det inte så lämpligt att bli sådär orörlig eller utmattningssova och inte kunna väcka mig själv ens av larm.

Och det är ju beredskapen som spänner kroppen. Beredd att rycka in (klassiskt för föräldrar och folk som har jour) och beredd på trubbel (jag har utvecklat komplex ptsd (c-ptsd) efter dessa år av utmattning). Många av mina målningar vittnar om hur jag mår. Jag känner mig ständigt attackerad av alla måsten.

Men så kommer semestern med lugna dagar där familjen åker iväg och jag kan vila på riktigt. Tillåta mig själv att somna mitt på dagen, ligga lealös i hängmattan och titta på blommorna, gå och lägga mig en timme efter uppstigning.

Jag inser att jag måste tillåta mig själv att vara utmattad. Lättare sagt än gjort när alla vardagens måsten trillar in, men jag ska verkligen försöka.

Målade för ett tag sen hur det känns att försöka prioritera sin lilla energi som utmattad. Man har en smal liten hylla att placera de viktigaste sysslorna på medan man vadar i saker man vill och borde göra.

Så det är ju inte så lätt att börja göra ännu färre saker. Vad kapar man till slut liksom? Det är ju lättast att sluta träffa vänner och göra roliga saker, men då blir man ju helt olycklig till slut.

Ska man sluta med vårdbesöken och aldrig komma framåt?

Sluta sköta hushållet helt och må dåligt i röran?

Sluta umgås med barnen, gå på utvecklingssamtal och vara med på skolavslutningar? (Har skurit massvis här de senaste åren, men vill inte missa deras barndom helt!)

Det jag kapat bort är släktkalas och större släktträffar. Får lätt dåligt samvete men vet att det kostar mer än det smakar i energiåtgång. Försöker träffas i mindre grupper istället. Men så ska man ha tid/ork för det…

Sen har jag dragit ut på tiden mellan frisörbesöken och liknande ärenden. Får sätta upp den långa luggen med hårspännen sista veckorna. (Är nu på 8-10 veckor istället för 6-7.)

Vi anlitar också barnvakter i tid och otid för studiedagar och när F är borta. Men vill inte utnyttja ännu mer.

Nä, det är inte lätt att skära bort ännu mer.

Men antar att jag får karva här och där och tänka många bäckar små.

Fredrik är redan på gränsen till vad han förmår med typ 80% ansvar för barn + matlagning, skjutsande och ett heltidsjobb på det.

Men det är två veckor kvar på semestern så jag ska försöka gå ner i varv ännu mer och få till mer avslappning i kroppen.


Nu blir det ännu mer vila

22 juli, 2018

Knepig dag idag! Sov till 12.00 efter en vakenstund vid halv nio då jag tog upp barnen. Var uppe och grejade fram till 15 då jag stupade i säng och sov mellan ca 16-18. Gick sedan upp vid halv sju och insåg att jag bara ätit frukost…

Men jag tänker att jag ska satsa ännu mer på vila och avslappning än vad jag gjort dessa år.

Jag har tagit till mig av arbetsterapeutens budskap om att jag är i början av min återhämtningsperiod (det gröna på botten på bilden).

Jag måste ta mig igenom den om jag ska kunna få mer energi. Tillfälliga lugna perioder i livet räcker inte, jag måste få till varaktighet. Dels genom att förbättra rutiner, tänk och liknande, men också genom att ta bort ännu mer. Igen.

Så jag ska vila och sova och fokusera på mat-motion-sömn så fort jag kommer upp ur de värsta svackorna. Jag ska följa trappmodellen jag utformat.

Ska försöka jobba bort så många stressmoment jag bara kan. Och bort med ångest-oro. Bättre att be om hjälp av F som är lösningsfokuserad. Släppa på kraven, sänka förväntningarna, ta min egentid och förklara mina behov. Allt det där.

I morgon ska familjen + vänner till Liseberg, men jag har bestämt mig för att inte följa med eftersom jag behöver energi nästa vecka när vi ska bo hos samma vänner i deras sommarstuga.

Eventuellt får jag avstå en del roliga utflykter där med till förmån för vila, men då får det vara så. Ska försöka fokusera på vad jag kan göra och vad jag får vara med om istället för allt jag missar.

Måste ju skala bort för att få till vilan.

Ibland behöver jag få ha kul också för att inte ruttna bort, men om jag inte ska vara sjuk i fem år till så måste jag lägga in stöten nån gång. Tyvärr.


Tröttast

5 juli, 2018

Känner mig klämd just nu. Är dels på utmattningsvilan efter tuffa juni och dels på resfeberveckan inför Norrlandsresan på 12 dagar. Ingen bra kombination.

Det är alltid så jobbigt på resor med en absolut deadline. Allt måste klaffa. Kläderna måste vara tvättade (nu har iofs pappa tvättmaskin, så det går ju att plocka med ett smutsigt plagg i värsta fall), biblioteksböckerna som kan bli försenade måste vara inlämnade (i morgon), räkningar måste vara betalda, inga skruttiga matrester får ligga kvar nånstans i huset och mögla, djuren måste ha djurvakt (tack till syskonets Ls djurvakt som tar sig an både Ls katter och gerbilerna som får bo i klädkammaren, eftersom L följer med på resan), allt som ska packas måste finnas hemma, receptbelagda mediciner måste man ha hämtat ut (nu finns det ju iofs apotek i Norrbotten, men de ligger runt 5 mil bort) osv.

Testar just nu olika bevattningssystem för mina krukor utomhus. De vill ju ha vatten 1-2 ggr/dag i värmen och så ofta kan jag inte tvinga hit svågern.

Bären ska helst ätas upp eftersom de kanske skrumpnar bort under dessa veckor… Maten i kylen måste ätas upp. Tidningen har jag avbokat.

Ja, det är mycket nu samtidigt som jag har noll energi. Och då menar jag verkligen det. Ligger ner större delen av dygnet. På fötterna efter 17-18 kanske. Orkar inte ens promenera det minsta.

Tre dagar kvar.

Jag grämer mig över att orken kanske inte hinner komma tillbaka. Såna här tröttperioder varar ofta i 2-3 veckor och jag har bara kunnat vila ordentligt i knappt en vecka. Jag har iofs inte varit hemifrån på tolv dagar, men Fs halsfluss gjorde att jag var tvungen att göra allt under några dagar.

Sover sjukt dåligt också. Är så spänd, ligger vaken och är rastlös.

Men nu är det bara tre dagar kvar och sen kan jag slappna av, för då är vi på väg och jag kan inte göra något mer. Och det går ju bra att vila i Norrland med.


%d bloggare gillar detta: