Sömn och vila

22 mars, 2019

Jag har ju skrivit om mina sömnproblem på sistone. Igår kväll tog jag dubbel Atarax (jag får ta tre men tar jag det blir jag totalgeggig i huvudet dagen efter) samt en Melatonin för att se om det skulle hjälpa mig att somna före två-halv tre.

Och jag somnade nog vid 01! Jippie! (Släckte lampan 00.30).

Drömde en ovanlig dröm. Jag åkte till jobbet jag var uppsagd ifrån för att packa ner alla mina grejer som lämnats kvar. Det blev flera lådor och kassar. Ryckte bort alla klistermärken från skärmen och slängde gammal möglig mat osv. Var sur på arbetsgivaren. Sen skulle jag till Arbetsförmedlingen för att skriva in mig min första arbetslösa dag så att inte SGIn skulle bli nollad.

Cyklade runt och letade efter AF-kontoret med en treårig Stella därbak och en man blev skitarg för att jag inte cyklade på cykelbanan (som jag inte hittade) och kallade mig idiot. Gav honom fingret.

Sen var det ett himla meck med att skriva in mig. Stella klättrade runt på disken och folk blev kallade före mig trots kölapp.

Sen vaknade jag faktiskt vid elva (efter typ fyra uppvaknanden under natten). YES! 1-2h tidigare en senaste veckan.

Nu fortsätter jag med melatonin och dubbel atarax så hoppas vi att det hjälper.

Jag har föresten tagit muskelavslappnande medicin i två veckor nu och det hjälper! Kan få musklerna att slappna av med viljekraft och har blivit mycket sömnigare och mer utmattad.

Antar att jag behöver få vara utmattad nu och gå ner i varv på riktigt. Den inre stress jag kännt har varit väldigt skadlig.

Nu embracar jag sömnen och vilan som jag skrev på Instagram.

Annonser

Saker jag som utmattad längtar till/vill få gjort

22 mars, 2019
  • En heldag på Liseberg med mina barn
  • Nytvättade fönster i hela huset (tre år sen sist på övre plan och ett år sen på entréplan bortsett utsidan av stora vardagsrumsfönstret som aldrig blev taget förra året…)
  • En rejäl storstädning med avtorkning inuti köksskåp, dörrkarmar, ventiler och annat som aldrig blir gjort annars.
  • Bleka Mollys hår och min lugg och sen färga i fina färger. Har haft blekmedlet hemma i flera veckor men orkar bara inte.
  • Pyssla med mina dioramor. Orkar inte.
  • Springa! Gå på gym! Träna! Bli stark!
  • Åka till Tanum och titta på muséet och hällristningarna (vi var på väg för två år sen men det är för långt för att inte övernatta för mig och det blev inte av).

Det finns ju såna där Min stora dag för långtidssjuka och/eller funktionsnedsatta barn där de kan få sin önskan uppfylld. Men för mig med energibrist så vet jag inte vad som skulle kunna hjälpa mig att orka med dessa saker?

Typ teleportera mig till Tanum så att jag kan klara 1-2h vid muséet? Betala en städfirma att städa (har redan städhjälp men kan inte riktigt unna mig ännu mer pengamässigt för det lär ta ett antal timmar att göra en typ flyttstädning hos oss. (Har gjort många flyttstädningar när jag jobbade som städerska.))

Någon kan bleka min lugg och Mollys hår när jag sover? (Bara luggen är ju inte så mycket, men vi måste ta båda samtidigt och jag orkar bara inte greja med det. Ligger ju mest ner dagtid även på helgen.)

Nä.

Det är ju inga stora och viktiga grejer, men de liksom träffa släkt och vänner ligger alltid allra längst ner på listan och prioriteras ständigt bort.

Att jag skulle kunna få ha lika mycket energi som tidigare eller ens hälften så mycket känns numera som en utopi.

Efter snart 5,5 år kommer jag knappt ihåg hur det kändes när tiden var min enda begränsning. När jag kunde göra allt jag ville så länge jag hann.

Hur långa dagarna var när man var vaken och ur sängen 16-17h istället för 12h som nu.

Jag är så nedrans trött på att vara trött. Jag bara sover och sover just nu.

Det känns som att jag sover och vilar bort livet.

Försöker tänka att det kunde varit värre. Det är inte kroniskt, jag har inte ont, jag har inte kognitiva besvär längre, jag får sjukpenning och mycket hjälp från anhöriga och vården.

Men det är ändå tufft att bli så här funktionsnedsatt som jag har blivit.


Opålitlig

21 mars, 2019

Är inne i en extremt trött period och igår hade jag satt fyra larm för att vakna senast 12. Detta för att komma i tid till Mollys utvecklingssamtal kl. 14. 15.

Var totalt superdupertrött så stängde av alarm efter alarm och somnade omedelbart om och drömde vidare på den skumma drömmen där vi var på Kanarieöarna och skulle flyta på madrasser och titta ner under ytan med glasögon och se fiskar (såg både en såghaj och en pigghaj). Och sen såg jag att F rökte och jag blev så arg.

I alla fall så vaknade hjärnan till slut men jag orkade inte öppna ögonen. Tänkte att sista alarmet borde ringa för 12.00 snart. Efter kanske tio minuter orkade jag till slut kolla mobilen. 12.52. Oops.

Men jag hinner. Jag har alltid en timmas vaknatid inplanerad eftersom det tar ungefär en timma för kroppen att vakna efter att hjärnan gör det.

Så nu är klockan 13.10 och jag ska duscha, äta frukost och gå ner till skolan och hämta ut Molly från slöjdlektionen.

Men jag kan seriöst inte lita på min kropp när jag sover längre. Så obehagligt. (Normalt när jag har en tid att passa så blir jag så orolig att jag inte kan sova hårt. Men inte idag tydligen.)


Muskelavslappnande

14 mars, 2019

Jag har nu tagit min muskelavslappnande medicin Paraflex i sex dagar och jag märker skillnad. Läkaren sa att den kanske skulle hjälpa mig några procent men att jag inte skulle förvänta mig underverk.

Jag är inte mindre spänd, men helt plötsligt kan jag slappna av i kroppen med vilje.

Nog för att kroppen spänner sig igen efter några sekunder, men äntligen kan jag få musklerna att släppa om jag tänker på det.

Så jag gör det varje gång jag kommer att tänka på det.

Och nu när jag märker skillnaden så kan jag meddela att kroppen verkligen är på helspänn till vardags. Typ som om jag vore på dejt/arbetsintervju/uppkörning/dylikt jämt.

Inte konstigt att jag är så trött jämt. Rent fysiskt alltså. (Inte bara pga detta men det påverkar ju.)

Hoppas att jag ska kunna få till längre och längre perioder av avslappning och att kroppen snart vänjer av sig.

Läste för övrigt i anteckningarna från arbetsterapeutbesöken från hösten 2016 och framåt. Det har verkligen hänt mycket på hemmaplan och inom mig bara på dessa 1,5 år.

Min möjlighet att få vila hemma är mycket större nu. Dels pga förändringar i inställning och nya rutiner och framför allt pga att barnen är större och mer självgående.

Så jag hoppas att jag snart kommer ifrån känslan av att vara attackerad av folk som vill ha min energi och fastbunden i min situation. (Jobbar mycket med det i egna konstterapin och med psykologen.)


Nya serien är klar!

3 mars, 2019

Nu är min serie om skedspelet äntligen klar. Har målat på den i 3,5 veckor och det är ungefär 2,5 veckor längre än vad ett vanligt serieprojekt brukar ta för mig.

Jag är jättestolt över att jag gjorde klart den trots låg energi och en strävan att alltid göra klart allt så snabbt som det går. (Är ingen perfektionist direkt.)

Men temat kändes jätteviktigt eftersom jag vill att fler ska få förståelse för hur tufft det är att leva med kronisk trötthet och begränsad energi.

Hur man måste välja mellan en stel kropp och otvättade kläder. Att det kan gå veckor innan man kan ringa mamma eftersom man har en massa vårdbesök inbokade (ett i veckan).

Hur oförutsedda grejer kan omkullkasta allt och göra en sängliggande i veckor.

Just ni som läser min blogg regelbundet har nog ganska bra koll, men jag vill ändå visa serien. Klicka för större bilder.

Det finns många som lever som ”spoonies”, t ex de med ME/CFS, utmattningssyndrom, många med autism som har mindre energi över än andra, folk med smärtproblematik och andra kroniska sjukdomar.


Knapphetens psykologi

16 februari, 2019

Jag funderar på hur det här med utmattningen påverkar mig. Hur det knapra i att ha så extremt lite energi förändrar min hjärna.

Jag vet ju att man ofta har olika långa intervaller mellan när man träffar olika kompisar och släktingar osv. Vissa träffar man varje vecka, andra en gång i månaden eller en gång om året och det känns lagom.

Men när man inte träffats på den tredubbla tiden mot vanligt? När det gått 3,5 mån sen man träffade en kompis sist (mot en gång i månaden normalt sett). När man inte träffat en kompis på ett halvår och en annan på ett år och tre månader. (Som man brukade se en gång i kvartalet eller halvåret). När man är med på vart sjätte släktkalas, kanske. Hur mår man då?

Jag läser om fattigdom och ”knapphetens psykologi”. Tydligen agerar man helt annorlunda när man upplever knapphet.

Först och främst tar man mindre smarta beslut eftersom mycket av kapaciteten går åt till att tänka på det man saknar, t ex pengar eller energi. Tankarna är alltid någon annanstans än i nuet. Det förminskar perspektivet till en omedelbar brist och det blir svårare att fokusera. Långtidsperspektivet far iväg.

Många upplever att fattiga är osmarta och kortsiktiga och det stämmer ju till viss del. Men det är inte detta som gjort dem fattiga, det är fattigdomen som gör dem kortsiktiga och osmarta.

Man kan aldrig ta paus från fattigdom. Det finns ingen helg, ingen semester. (Samma för mig med energibrist.)

Eftersom många tror att det är personligheten som är problemet vid fattigdom så vill folk/myndigheter helst inte ge det som saknas, i det här fallet pengar, för de tror att pengarna slösas bort på kortsiktig njutning som alkohol, cigaretter och godis.

Och visst är det så att många fattiga ”unnar sig” när de får möjlighet. Även om det vore bättre med ett sparkonto eller en långsiktig investering om det kommer in extra pengar så finns det så många hål att fylla att det inte finns någon möjlighet till det.

Och jag är likadan. Om jag får ”en energi-slot” över nån gång så är jag snabb med att fylla den med något roligt eftersom jag är så svältfödd på ljusglimtar i livet. Det hade ju varit smartare att spara den energin för framtiden, men jag är som sagt så svältfödd och desperat på mening i livet att jag tänker väldigt kortsiktigt.

Myndigheternas favoritmedel utbildning hjälper bara litegrann. Att utbilda en fattig i hushållsekonomi är ungefär som att lära någon att simma och sen kasta ut hen på ett stormigt hav.

De resurser som finns, t ex stipendier eller bidrag från frivilligorganisationer, söks inte så ofta. Det finns ofta ingen ork kvar till lösningsfokus hos de som lever med en stor knapphet.

Det är som att jag inte kan gå i en massa terapi och söka hjälp här och där eftersom det tar så mycket energi inledningsvis och den energin har jag inte. Jag behöver ha energi om jag ska orka be om hjälp. Och jag behöver ha energi om jag ska få ut något av hjälpen. Annars kommer jag bara orka fokusera på knappheten.

Så det bästa sättet att bekämpa fattigdomen är genom att ge pengar. Samma sak med bostadslösa – ge en bostad (projektet ”bostad först” finns t ex i Göteborg).

Och det bästa för mig vore att ge mig energi så att jag kommer in i en positiv spiral. Men eftersom man inte kan ge mig energi så är det lättare att ta bort energidränerande aktiviteter så att jag får ha kvar den lilla energin till det som gör mig gott.

Men så ser ju tyvärr inte livet ut med familj, vård, Försäkringskassan och psykisk ohälsa och därför har jag verkligen fastnat i det här sjukskrivningsträsket.

Det är piss att leva med knapphet. Man känner sig så hjälplös. Man är avis. Bitter. Man har små möjligheter att påverka. Det sätter spår i hjärnan.

Faktan om knapphetens psykologi och fattigdom kommer från boken ”Utopia för realister” av Rutger Bregman (boktips!).


Sängliggande och funderande

12 februari, 2019

Dag 79100 i sängen. Känns det som. Men så är det ju inte. För jag har fått alldeles för lite sängtid och lugn- och rotid mot vad jag behöver efter jul och resestressen.

Men jag börjar komma i kapp lite. Har sovit tungt några nätter nu. Denna vecka kommer barnen inte hem vid 15-tiden (typ två timmar efter jag gått upp) eftersom det är sportlov och de är med släktingar hela veckan.

Jag har sen terminsstarten prioriterat att slippa hämta på skolan (och ha en tid att passa) framför nån extra timme i ensamhet hemma. De sitter mest vid datorn ändå på eftermiddagarna.

Men jag ligger verkligen i sängen hela dagarna. Det har på nåt sätt blivit standard för mig nu dessa 6 veckor sen jul (bortsett Kanarieöarna då jag ”bara” låg ner halva dagarna).

Så jag försöker sänka mina förväntningar. Inte bli deppig och bitter. Istället bli glad när jag lyckas gå en kort promenad, rita en stund eller sitta upp en timme mitt på dagen.

Samtidigt försöker jag känna mig nöjd när jag sovit tungt dagtid eller somnat om efter att klockan ringde. Jag behövde det. Min kropp sa det och jag lät den.

För jag har inte lyssnat mycket på kroppen genom mitt liv.

Jag mår ju sämre nu än när jag blev utmattad och det är nog ganska ovanligt. Men det beror nog på att jag bromsade och liksom slidade in i utmattningen istället för att rusa in i väggen och bli totalt sängliggande i flera månader.

Det tog mig ett år att förstå att jag inte orkade jobba deltid, ytterligare ett år att förstå att jag faktiskt var sjuk på riktigt och inte kunde fortsätta som vanligt minus jobbet.

Ett år senare slutade jag overrida flera gånger i veckan (äta godis för att orka) och sen började jag gräva i det psykiska ännu mer när energin inte kom tillbaka trots vila. Och där är jag nu.

Just nu gräver jag i GAD – generaliserat ångestsyndrom och det har jag ju, men inte i den värsta formen. Jag funderar fortsatt på traumadelen och hantera känslor-delen. Och mycket på vilka men jag fått från att vara utmattad och hur de påverkar mig. Mer om det i ett kommande inlägg om knapphet.

En annan sak jag jobbar på är spändheten och att försöka känna en känsla av trygghet. Att faran är över. Att jag kan slappna av. För det är jättesvårt. Jag tänker igenom min situation i vardagen och försöker uppdatera mina tankar. Barnen är väldigt självgående nu och ett sportlov eller att de kommer hem tidigt betyder inte att jag måste ha jour och inte får vila. Jag behöver släppa mina gamla farhågor. (Men som autist har jag svårt för att lära mig av erfarenheter så behöver vara väldigt tydlig och konkret med mig själv och mekaniskt intala mig själv det jag behöver göra. Tankarna kommer inte av sig själv.)

Så det är mycket att göra psykologiskt, men det känns ändå hoppfullt.


%d bloggare gillar detta: