Remissen

30 maj, 2019

Appropå häromdagen när jag skrev om det här med att bli runtflyttad i vården. Igår fick jag svar från läkaren angående remissen till Utmattningsmottagningen i Göteborg.

”De kommer inte kalla dig för nybesök där då de bedömer att ditt mående inte är relaterad till arbetsbelastning.”

Så, det var tredje gången gillt. Nu orkar jag inte söka dit mer. Ingen av gångerna var på mitt initiativ och det känns faktiskt ganska skönt att slippa åka dit eftersom det ligger uppe vid Hvitfeldtska/Viktor Rydbergsgatan/Götaplatsen där jag gick i gymnasiet och det är en bit härifrån. Åker hellre till rehabmottagningen samt promenerar till vårdcentralen som båda ligger i min stadsdel.

Så, kan jag få lov att bli kvar där ett tag nu, tack?

Annonser

Runtflyttad i vården

26 maj, 2019

Det här med att man blir runtflyttad i vården…

Sen jag blev utmattningssjuk i november 2013 så har jag fått hoppa runt mellan en massa vårdgivare.

  1. Jag var 16 ggr hos företagshälsan innan potten tog slut. KBT-terapeuten sa sen att mitt fall var för avancerat och skickade mig till vårdcentralen.
  2. Efter bara en träff sa psykologen på vårdcentralen att det var för avancerat och skickade mig till psykiatrin.
  3. Under väntetiden på nio månader träffade jag en privat coach via Skype.
  4. Jag gick till psykolog en gång i veckan hos psykiatrin. Efter nio månader fanns det inte mycket mer att säga. (För den gången.)
  5. Ett år senare insåg psykiatrin att jag ju inte går i samtalsterapi längre och de skickade mig tillbaka till vårdcentralen. (Ja, de var lite sena med att upptäcka detta och jag misstyckte inte.)
  6. Vårdcentralen blev upprörda och sa att de inte bara kunde ta emot mig utan överlämning.
  7. Sen var jag mellan stolarna i tre månader medan vc och psykiatrin skickade arga meddelanden till varandra och pratade med varandras chefer.
  8. Till slut hamnade jag hos vårdcentralen i alla fall. Jag tjatade till mig en autismutredning som jag fick igenom på tredje försöket. Jag började även gå hos en arbetsterapeut på rehabmottagningen (en annan instans).
  9. Läkaren försökte skicka mig till utmattningsmottagningen i Göteborg (psykiatri med fokus på utmattning och tilläggsdiagnos), men fick avslag.
  10. Några månader senare fick jag avslag på autismutredning hos psykiatrin eftersom de redan haft mig och ansåg att problematiken kunde förklaras i de diagnoserna jag fick då (inte sant!). Men sen fick jag plats på en privat mottagning i en kranskommun istället.
  11. Gjorde utredningen vintern-våren 2018 och vårdcentralen försökte få mig inskriven där istället. De sa nej.
  12. Jag fick autismdiagnosen i april 2018 och vc ville än en gång flytta mig dit, men de nekade. Jag skrevs ut från den privata mottagningen när jag fick diagnosen.
  13. Jag fortsatte gå hos arbetsterapeuten som försökte få mig att söka till utmattningsmottagningen i Göteborg igen nu när jag har en tilläggsdiagnos. Läkaren sa att det inte var någon idé.
  14. Jag fick plats på ett rehabprogram hos rehabmottagningen men fick skjuta upp det pga för utmattad. Gick även några gånger hos psykologen på vårdcentralen.
  15. Jag fick en ny arbetsterapeut som också hon sa att jag skulle söka till utmattningsmottagningen och gå rehaben där istället.
  16. Min nya läkare tyckte att det är onödigt men skickade en remiss ändå.

Och där är jag nu.

Vi får se om det blir utmattningsmottagningen på tredje försöket eller ej.

Själv är jag bara så himla trött på att bli runtskickad. Alla vill ju bli av med en. Primärvården säger att psykiatrin ger bättre vård, men psykiatrin är så dyr och har så lång kö att de inte vill ha folk där mer än absolut nödvändigt. De tycker att vårdcentralen är bättre.

Men det handlar ju om att olika vårdinstanser får olika potter med pengar. De vill få ekonomin att gå ihop och kanske inte tänker på eller kan ta hänsyn till att det är samma pengar i slutändan ändå – skattebetalarnas pengar.

Jag förstår ju att man vid lättare besvär ska gå hos vårdcentralen och till psykiatrin bara vid behov. Det är helt OK för mig.

Men jag blir knäpp på att alla tycker olika. De är inte alls överens om var jag hör hemma. De skickar mig fram och tillbaka och gör allt för att bli av med mig (och massvis med andra personer). Ena dagen säger arbetsterapeuten och nästa dag säger läkaren nåt annat. Själv bryr jag mig inte så mycket så länge jag får hjälp.


Gah. Juni.

24 maj, 2019

Inte nog med alla födelsedagarna så är det ju halvårets uppsamlingsheat och allt ska hända på en gång. Fasar för barnens veckobrev med allt som ska fixas.

29/5: familjepicknick för 1A kl. 16.30 (F är hemma tidigast 18.15 om han inte ska behöva flexa och jag är utmattad, så vi kan rimligen inte vara med på detta) (F flexar redan massor pga bl a upprepade tandläkarbesök för barnen denna vår…)

1/6: mammas bröllop

2/6: Fs syrras födelsedagskalas

4/6: Stella ska ha matsäck pga utflykt

6/6: kalas för svärmor

7/6: ofrivillig klämdag (F har ej ledigt)

8/6: barnen ska på utflykt med mitt syskon (men ej dränerande för mig)

13/6: skolavslutning. Föräldrar får vara med mellan 9-10. Då sover jag och Fs flextid är ju väldigt värdefull så jag vet inte hur vi gör här… Barnen slutar redan vid 11.00 pga ej fritids för Molly.

Efter 13e kommer Molly vara ledig varje dag fram till mitten av augusti…

14/6: studiedag. Vet inte vad barnen ska göra denna dag.

15/6: Svärfar har 60-årskalas.

19/6: psykologen

21/6: midsommarafton

26/6: arbetsterapeuten

27/6: tandläkaren för Molly (denna får nog jag ta. F har tagit 3 st nu på våren.)

30/6: släkting fyller år.

Och sen lär det bli minst en matsäck till Molly, kanske ett vårfirande med 5B, sommarfest för Fredriks jobb osv. Insamlingar till pedagogers sommarpresenter, köpa födelsedagspresenter, hinner knappt fira min födelsedag pga så uppbokade osv. Är glad att det inte är någon som tar studenten i släkten i år i alla fall. Nästa år tar svåger M studenten.

Jaja.

Det jobbiga med detta är kanske inte grejerna i sig eftersom jag inte ska vara med på så mycket. Det jobbiga är deadlinesen, det dåliga samvetet, stressinköp, att Fs flexande gör att han måste jobba kvällar och nätter (vilket han redan gör i ganska stor utsträckning), att komma ihåg allt som lärarna skickar ut, komma ihåg att swisha, komma ihåg alla tider och datum, stämma av, ringa, boka, att familjen ska hinna röja och packa upp de där påsarna/väskorna som kommer att ligga i hallen i flera dagar efter varje evenemang.

Sa jag stämma av…? :-O

Även om jag inte ska vara med så måste jag vara med och projektleda, för F orkar inte göra allt själv. Han är ansvarig för matsäckar, presentinköp, skjuts och annat, men han kan som sagt inte göra allt.

I natt drömde jag att jag var med på ett möte med föräldrakooperativa förskolan. Jag försökte lämna över en grej som fd revisor och sen gå därifrån, men de försökte få mig att vara med trots att jag är utmattad och inte har något barn på förskolan längre.

Det är detta stressen handlar om. Jag behöver projektleda och ta ansvar för saker som jag egentligen inte ska vara med på. Det ingår ju som förälder, men det stressar mig jättemycket och har alltid gjort.

Det ska bli skönt när barnen är så stora att sånt här avtar och att de kan fixa allt själva utan påminnelser.

Jag får jobba på detta med ansvarsfördelning, ej ta ansvar, slappna av och få barnen att ta mer ansvar.


”Så tog jag mig ur min utmattning”

15 maj, 2019

Råkade se ovanstående rubrik och gjorde om den lite snabbt till att handla om mig.

Jag har ju inte premium så vet inte vad den intervjuade hade för lösning. Men här kommer min version.

Sara 36 år: så tog jag mig ur min utmattning

Efter flera års terapi och stort fokus på att spara energi har nu Sara börjat hitta tillbaka igen efter en över fem år lång utmattning. Hon har bytt jobb, processat alla svåra minnen från barndomen, fått diagnosen autismspektrumtillstånd, övat mindfulness och yoga, provat alla möjliga slags sömnmediciner, börjat äta medelhavskost med fokus på tarmbakterier, hittat sitt kall i livet i konsten och arbetet med psykisk ohälsa och autism, lärt sig säga nej och slutat vara projektledare, hittat ett värde i sig själv trots att hon inte kunnat arbeta och bidra, slutat känna dåligt samvete för att hon varit sjuk en stor del av barnens uppväxt, förändrat rutiner och tillvägagångssätt hemma för att familjens vardag ska fungera bättre, tagit sig an sitt inre barn, slutat stressa, lagt om framtidsdrömmarna, sänkt kraven på sig själv, slutat känna press om att vara social, bearbetat trauman, tömt ryggsäcken på rädslor, gått hos arbetsterapeut, gått hos KBT-terapeut, gått i psykoterapi, gått hos en annan KBT-terapeut, promenerat i skogen, kollat sina värden regelbundet, läst mängder med böcker om utmattning, lärt sig pacing och ”randiga dagar”, hållit på med trädgårdsterapi…

Jaha, nähä, jaha. De ville ha en snabb lösning?

Typ som att Mia sprang sig ur sin utmattning eller Stina skilde sig ur sin utmattning? Bytte jobb? Började med sellerijuice eller guldmjölk? Insåg att det var sköldkörteln? Borrelia?

Nä, men ärligt talat. Om läkningen går jättesnabbt så var det nog ingen utmattning. (Menar nu inte hon på Expressen per se eftersom jag inte läst artikeln, utan mer nyhetsjournalistik generellt.) För det krävs en livsstilsomställning för att komma ifrån en riktig utmattning. Eller så trillar man lätt dit igen.

Och min lista är ej komplett, för jag är inte frisk än på långa vägar. Och jag vet inte när eller om jag blir det.

Men jag gör vad jag kan varenda dag för att ta mig i rätt riktning.

Ps. Sen vet jag att jag är ett särskilt svårt fall med många olika faktorer och en s.k. komplicerad bakgrund. De flesta blir ju ändå friska inom nåt år eller två ifall de inte dras med särskilda omständigheter som t ex autism/adhd själva och/eller i familjen, ingen möjlighet att vila på hemmaplan, mycket psykisk ohälsa/trauma och liknande.


Upp och ner

8 maj, 2019

Jag hade ju en period när jag mådde bättre, men nu är jag lika trött igen sen 1,5 veckor. Har haft en del ångest, resestress och även PMDD. Jag har så svårt för deadlines (Legolandsresan) och jag är livrädd för att bli sämre igen. Och all denna oro och stress gör mig sämre igen. Så det är ju ironiskt.

Men det är klart att jag blir orolig. Några av mina triggers är ju reseförberedelser och juni (oktober och december) och det är ju i antågande.

Jag kämpar med att omprogrammera min hjärna. Skapa positiva bilder istället för att oroa mig för att det ska bli likadant som de senaste åren.

Det kräver mycket mental energi. Jobba med det jag lärde mig i KBTn. Inte få panik, inte känna kaos, ta det lugnt, fokusera på att jag är kapabel och löser saker. Att jag är omtänksam mot mig själv och sätter gränser. Att jag delegerar och prioriterar mig själv.

Känner mig extra spänd och har legat vaken nattetid två dagar. Tar medicin mot smärtan i kroppen som kommer av anspänningen.

Men.

En positiv sak är att jag lyckats skjuta dygnet!

Har i tio dagar tagit extra melatonin och tidigare på kvällen vilket gjort att jag igår och i förrgår somnade redan halv ett istället för två-halv tre! Och jag har vaknat utvilad före elva varje dag. Hurra!

Optimala under sjukskrivningen hade varit att somna runt 00.15 och vakna vid nio-tio beroende på antal nattuppvaknanden.

Sen om jag börjar arbetsträna kl 9 så får jag ju korrigera tiderna, men som det är nu fungerar kvällarna bra så här. Så hinner jag läsa för barnen, ha lite egentid med F, slappna av, göra kvällsförberedelser och läsa i sängen en stund.

Vill ju helst vara vaken mellan 19-00 eftersom det är min minst utmattade tid på dygnet. Och jag sover som bäst på förmiddagar. (Ja, min kortisolproduktion är bananas, då kan det bli så här. Normalt sett får man en kortisoldusch på morgonen så att man kommer upp. Men min kortisolproduktion är hög hela tiden och därmed är jag jättetrött fram till kvällen. Får liksom inget påslag-avslag.)

Men jag har iaf lyckats träffa familjen mer. Träffade äntligen mamma i lördags. Vi hade inte setts sen resan i januari! Och mitt yngsta syskon ska jag gå på plant/sticklingbytarträff med på söndag! Vi har inte setts ordentligt sen jul! 😢 Men jag har iaf träffat mina syskonbarn tre gånger nu på några månader så det är bra. Lägger extra prio på detta nu när Ingrid är bebis.

Och kompisar och svärsyskon med familjer har jag knappt träffat heller nä. Bara nån timme här och där bortsett spelkvällar (det minst energikrävande umgängessättet för mig).

Men jag ska försöka att inte ha dåligt samvete för kompisar och släktingar. Det är ju inte så att jag inte vill. Jag har bara inte energi.

Det finns så mycket som jag vill göra och så lite energi. Det är så tråkigt att behöva välja mellan mina barn och mina vänner. Tvätten och en promenad. (Tvätten måste tyvärr göras för annars blir det berg.) (Och F gör mer än hälften hemma och med barnen och jobbar heltid.)

Det är ju alltid det roliga som stryks först.

Bild från juni förra året:

Life as a #spoonie (with low energy) feels like trying to arrange a narrow shelf with important stuff while wading in stuff to do. Which things in the huge pile are important enough to go on the shelf? Remorse, stress, doubt, bitterness and frustration are always nearby. This is my chaos.


Spänd vecka

4 maj, 2019

Jag har ju haft en tid med bättre mående och mer energi (och ingen tyngdkänsla i överkroppen!), men denna vecka har inte varit lika bra.

I måndags var jag hos läkaren och gjorde en tabbe som gav mig ångest i flera dagar. Normalt sett träffar jag läkaren var tredje månad och så skriver vi sjukintyget gemensamt. Sen bokar jag en ny tid några veckor innan nästa intyg går ut.

Men denna gång skulle jag dra hela bakgrunden igen eftersom det var en ny läkare (som inte hade koll på atr intyget skulle förnyas) och sen kom vi direkt in på mediciner, vilket är det jag alltid brukar ta upp sist. Därmed glömde jag be om sjukintyget. Kom på det när jag kom hem.

Först kändes det bara klantigt och jag skickade ett meddelande på Mina vårdkontakter.

Men dagen gick utan ett svar och även tisdagen. Eftersom jag har en historia av kraftiga katastroftankar så blev oron bara större och större.

Katastroftankar är oftast inte särskilt rationella, men de är svåra att stå emot om man lider av ångest och generaliserat ångest syndrom (GAD).

Jag fick inget svar förrän på torsdag morgon och då hade ju hunnit varva upp rejält. Hade haft mobilen med mig överallt och med ljudet på under förmiddagarna när jag sov (har alltid ljudlöst när jag sover i vanliga fall). Var så rädd för att missa ett samtal. Eller för att behöva åka dit igen. Eller för att hon skulle bli sur och stressad.

Ja, inte så rationellt kanske, men ångest tar inte hänsyn till det.

Igår fick jag svar och idag såg jag att Försäkringskassan mottagit intyget (nu väntar ”bara” oron över att det inte ska bli godkänt).

Så först idag har jag kunnat känna efter ordentligt (gått ur beredskapsläget) och min kropp har varit sååå himla spänd och jag är så utmattad nu.

Inte konstigt med tanke på anspänningen de senaste dagarna.

Jag tänker att jag har gått med denna anspänning mest hela tiden i många år och det förvånar mig inte det minsta att jag är så utmattad.

Men det känns skönt att jag kan känna skillnaden numera. Att jag kan spänna av musklerna. Att det går att få till perioder av lugn och ångest- stressfrihet. Stress och ångest är ju egentligen bara två olika reaktioner på samma sak: rädsla. Och det är rädsla som jag burit runt på i min mentala ryggsäck hela livet.

Och för att tygla rädslan har jag behövt lära mig att känna tillit till att jag löser saker och att jag kan hantera situationer (och känslor!) och det har jag lärt mig med hjälp av psykologen.

Nu måste jag bara komma ner i varv igen och hitta tillbaka till den känslan.

Men skönt iaf att denna ångestperiod kom av en reell händelse i livet och inte bara en allmän irrationell rädsla i min vardag. Det är lättare att få distans till det hela när det handlar om något praktiskt.

Gjorde föresten en serie om katastroftänkande för ett tag sen.

Får för övrigt den känslan varje gång gamla gerbilen Amanda sover eller inte kommer fram direkt när de andra kommer (vilket är opraktiskt eftersom gamla gerbiler är extra sömniga).

Tror dagligen att hon är död! Huuu! Har tänkt så i över ett år nu. Men försöker typ stålsätta mig. (Hon är 3 år och nästan 10 månader. Normal gerbilålder är 3-4 år eller möjligen 5. Hedda blev 3 år (stroke och några veckor senare hjärtfel).)

Men som sagt. På det igen. Försöka hitta lugnet och tilltron och så hoppas vi på mer energi när jag inte blir så dränerad som denna vecka.


Överväldigad

29 april, 2019

Nu vill jag på intet sätt klaga, men jag är lite överväldigad av allt just nu.

Det började med alla delningar, likes, följare och kommentarer på pebbelkontot på Instagram. Fick ju 135 nya följare på typ en vecka och min meme har nu 556 likes (näst mest är ca 107 likes och därefter 65). Har fått så mycket pepp att jag blir vimmelkantig. Är inte van vid detta. Men jätteglad så klart.

Sen mår jag plötsligt så himla bra. Är inte alls van vid det heller. Har utvecklats nåt enormt de senaste veckorna. Orkar inte sammanfatta det för det är för rörigt, ni får läsa inläggen som handlar om min psykiska ohälsa på pebbelbloggen.

Kolla bara på mitt mående i daylioappen. Jag brukar ju vara nöjd om jag har fler positiva än negativa dagar liksom… I april har jag fått in två toppendagar! Fatta hur sällsynta de är. Och så mycket grönt!

Jag har somnat tidigare och vaknat redan vid 11 fem dagar i rad (!) mot tidigare 12-13 de senaste veckorna (kom in i en dålig dygnfas och det är skitsvårt att justera som utmattad).

Jag har bara vilat en stund varje dag i fyra dagar. Alltså, jag har verkligen försökt lägga mig ner och ta det lugnt, men det spritter i kroppen, inte av stress utan av avsaknad av utmattning.

Jag skulle inte säga att jag är pigg, för jag orkar inte träna eller göra en massa, jag är bara inte så trött.

Det känns helt knäppt konstigt.

Nu är jag lite rädd för att det ska vara fejk, bara tillfälligt, att jag ska överanstränga mig osv så jag tänker att jag ska fortsätta ta det lugnt så att jag kan samla energi.

Men tänk om det är nu det händer???

Vågar knappt skriva det.

Men det känns helt annorlunda. Både livet, mitt psyke och kroppen.

Jag hoppas innerligt att jag nu kan gå ifrån fasen där jag dräneras på energi till fasen där jag faktiskt får möjlighet att ta hand om mig själv och återhämtas.

Normalt sett hamnar man ju i den fasen direkt när man sjukskrivs från sitt jobb och sen kan det ta något år eller två tills man mår bra igen efter stresskollapsen.

Men för mig som inte kunde sjukskriva mig från mitt psykiska mående, min odiagnostiserade autism och hur detta påverkade vardagen och familjelivet, så är det ju som att jag knappt kommit ur den stressande situationen. Typ som om jag hade suttit kvar på ett skadligt arbete och försökt vila i vilorummet mellan varven. Det är ju nästan omöjligt att återfå energi om man hela tiden tappas på den.

Men jag har jobbat stenhårt med terapin i många år nu och det har gett resultat.

Kan knappt tro att det är sant, särskilt nu efter dessa tre extra sängliggande månaderna efter årsskiftet.

Håller tummarna stenhårt nu för att detta inte bara ska vara en tillfällig grej utan ett megastort steg framåt mot ett tillfrisknande. Efter 5,5 år i den här jäkla sängen så är jag såååå redo!


%d bloggare gillar detta: