Sjukvårdstrauma del 5

Jag fortsätter bearbeta.

I maj gick marsvinet Lily plötsligt ner i vikt. Hon åt långsammare och jag fick en dålig känsla på kvällen och natten.

Dagen efter kunde hon inte äta sin favoritgrönsak och då blev vi enormt oroliga. Jag fick hög ångest och ringde till veterinären och skulle få åka in.

Tyvärr så hade ju F bilen igen, så vi fick åka tre bussar/spårvagnar för att komma till Högsbo. (Bra exoveterinär.)

Jag mådde jättedåligt. Orolig för att Lily skulle vara allvarligt sjuk eller dö. Hög ångest och jättespänd.

Tiden i väntrummet var jättejobbig. Jag började gråta och fick den där liv/död-ångesten igen.

Men försökte intala mig att det nog var fel på tänderna eftersom Lily ville äta och hade aptit.

Lily blev tittad i munnen och röntgad. Kindtänderna var förvuxna och skavde mot mun och tunga. Vi fick en operationstid 10 dagar senare, medicin och ordination om att ge critical care (cc) som är en slags gröt man ger i spruta.

Lättnaden var stor. Lily skulle bli bra. Det blev dock dyrt eftersom Lily dels redan maxat sitt försäkringsbelopp och dels att tandproblem inte täcks av djurförsäkringen.

Så en del av min ångest kring det hela är ju ”hur mycket är ett marsvinsliv värt?” ”Hur mycket lidande är acceptabelt?”

Det är ju inga lätta frågor att svara på så klart. Var drar man gränsen? Vilka operationer är rimliga att göra? Blir de friska sen eller förlänger man lidandet? Vad är mest humant i längden?

(Hon ska ju på tandoperation nr två nästa vecka, så än så länge är det helt klart värt.)

Sen tio dagar senare åkte hon in för tandslipning under narkos. Den dagen  körde F så jag är tacksam för att jag slapp det.

Jag var ändå lite nervös angående sövningen eftersom det finns marsvin (och äldre människor) som inte klarar det.

Men Lily kom hem alldeles vinglig och groggy och vi försökte tvångsmata henne med cc. Usch, det var hemskt att se henne så omtöcknad och smärtpåverkad. 💔

Vi har ju fortsatt väga och tillmata eftersom hon inte blev helt bra efter operationen.

För två veckor sen blev hon helt slö och bara la sig ner på oss. Jag blev extremt orolig eftersom jag läst att de ofta blir så när de ska dö.

Vi åkte på en akuttid till det andra djursjukhuset och jag bara grät och grät. Bilen var inte hemma och jag ringde en kompis och släkting, men de hade inte möjlighet att köra. F slängde sig i bilen och kom och hämtade oss i spöregnet. Vi satt på busshållplatsen med transportburen, men det var stopp i busstrafiken.

Grät massvis i väntrummet som vanligt. Det blev svindyrt med akutbesök på kvällstid. Huu!

Åkte hem med en koll i munnen (rött/sårigt) och en allmän undersökning. Hittade inget. Sen när vi kom hem insåg vi att hon hade ont i benet (!). Så det var därför hon lade sig ner när vi höll henne… 🫠 Benvärken gick över på nån dag (ej brutet).

Suck.

Jag mådde skit även fast faran var över. Magen kajkade ihop, jag försökte göra mina övningar, distrahera mig osv.

Ringde min kompis som är psykolog och som hjälpte mig med lite input och valideringar. Tog en sen kvällspromenad bland alla mördarsniglar för att dels prata telefon och dels ”springa av mig stressen”.

Insåg att jag måste göra nåt åt detta. Jag kan inte leva så här med såna extremt starka reaktioner varje gång vi ska till veterinär eller sjukhus.

Eftersom jag inte får komma till öppenpsykiatrin (har försökt samt var där för typ sju-åtta år sen) och inte får rätt hjälp hos vårdcentralen (har gått där i omgångar också), så blir det ju väldigt dyrt med privat vård. Mina problem är nog för komplexa för onlineterapi eller Mindler/liknande.

Så jag tittade på att gå hos psykologstudenterna på GU. De har ju ett lågt pris på sina behandlingar under studietiden.

Men tyvärr fanns det bara besök en gång i veckan under en termin. Och det går bara inte för mig. Jag klarar inte att åka hemifrån så ofta. Och om jag skulle satsa på det så kan jag inte göra nåt mer på hela terminen.

Jag gick ju i keramik varje vecka i sex veckor i våras och då blev jag jättelåst och kunde inte ta skolmöten, barnens vårdmöten osv. Behövde vila några dagar före och efter.

För mig hade terapi 1-2 ggr/månad funkat bättre.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Men så länge gör jag mina övningar och skriver om det i bloggen. Det är plågsamt att skriva om det, men det hjälper.