Allt smått man ska göra

Får ibland besvikna ord när jag glömmer att ta upp c-vitaminrika grönsaker till marsvinen på kvällen. Idag började jag berätta allt jag har att göra på kvällen och att det inte är konstigt att jag missar vissa grejer. 😬

• Ställa in kvällsmatsdisken i köket
• Mördarsnigelrunda (maj-aug)
• Hämta skål med sked med lite vatten i till marsvinets mat*
• Ta med glas med vatten
• Bära upp allt jag ställt i trappan
• Ge medicin till marsvinet Lily*
• Hämta tandborste med tandkräm på, ställ i sovrummet
• Dra ner rullgardin och persienner
• Byt om till sovbyxor (shorts så att jag slipper lårklibb)
• Packa ur nässprayer och salivstimulerande spray från min väska som jag har med överallt och ställ på sängbordet
• Inse att jag skulle tagit med grönsaker och kisstäta täcket
• Breda ut kisstäcket i sängen (Stella hämtar marsvinen)
• Gosa med marsvin och ge Lily critical care i spruta (pga tandproblem, tar ca 15 min)*
• Ta in marsvinen, flytta kisstäcket
• Rätta till lakanet
• Tandtråd
• Borsta tänderna (båda två gör jag vid sängen och sen går jag och spottar i badrummet. För rastlös för att stå kvar i badrummet när jag borstar. 😅
• Ta mina mediciner
• Se till att Stella tar sina mediciner
• Tvätta ansiktet och se till att Stella gör det
• Ev sopa golvet i hallen, mitt och Stellas rum (hö och spån överallt. 🙄)
• Gå på toa
• Kvällssurfen och sen sovläge med inaktiva appar
• Läsa klart e-GP i appen
• Ev läsa bok

* = bara nu under tandproblemsperioden. Det känns dock som ett permanent inslag nu efter 6v. 🙄

Och sen sova.

Vissa dagar vattnar jag blommorna, byter sängkläder, städar badrummet, sprayar krukväxterna i badkaret (trips) osv.

Kvällarna är full rulle även om jag inte nattar barn längre. Alla dessa små grejer som man ska komma ihåg. Jag har ställt allt på pedagogiska ställen (mest på nattduksbordet). 😁

Sjukvårdstrauma del 5

Jag fortsätter bearbeta.

I maj gick marsvinet Lily plötsligt ner i vikt. Hon åt långsammare och jag fick en dålig känsla på kvällen och natten.

Dagen efter kunde hon inte äta sin favoritgrönsak och då blev vi enormt oroliga. Jag fick hög ångest och ringde till veterinären och skulle få åka in.

Tyvärr så hade ju F bilen igen, så vi fick åka tre bussar/spårvagnar för att komma till Högsbo. (Bra exoveterinär.)

Jag mådde jättedåligt. Orolig för att Lily skulle vara allvarligt sjuk eller dö. Hög ångest och jättespänd.

Tiden i väntrummet var jättejobbig. Jag började gråta och fick den där liv/död-ångesten igen.

Men försökte intala mig att det nog var fel på tänderna eftersom Lily ville äta och hade aptit.

Lily blev tittad i munnen och röntgad. Kindtänderna var förvuxna och skavde mot mun och tunga. Vi fick en operationstid 10 dagar senare, medicin och ordination om att ge critical care (cc) som är en slags gröt man ger i spruta.

Lättnaden var stor. Lily skulle bli bra. Det blev dock dyrt eftersom Lily dels redan maxat sitt försäkringsbelopp och dels att tandproblem inte täcks av djurförsäkringen.

Så en del av min ångest kring det hela är ju ”hur mycket är ett marsvinsliv värt?” ”Hur mycket lidande är acceptabelt?”

Det är ju inga lätta frågor att svara på så klart. Var drar man gränsen? Vilka operationer är rimliga att göra? Blir de friska sen eller förlänger man lidandet? Vad är mest humant i längden?

(Hon ska ju på tandoperation nr två nästa vecka, så än så länge är det helt klart värt.)

Sen tio dagar senare åkte hon in för tandslipning under narkos. Den dagen  körde F så jag är tacksam för att jag slapp det.

Jag var ändå lite nervös angående sövningen eftersom det finns marsvin (och äldre människor) som inte klarar det.

Men Lily kom hem alldeles vinglig och groggy och vi försökte tvångsmata henne med cc. Usch, det var hemskt att se henne så omtöcknad och smärtpåverkad. 💔

Vi har ju fortsatt väga och tillmata eftersom hon inte blev helt bra efter operationen.

För två veckor sen blev hon helt slö och bara la sig ner på oss. Jag blev extremt orolig eftersom jag läst att de ofta blir så när de ska dö.

Vi åkte på en akuttid till det andra djursjukhuset och jag bara grät och grät. Bilen var inte hemma och jag ringde en kompis och släkting, men de hade inte möjlighet att köra. F slängde sig i bilen och kom och hämtade oss i spöregnet. Vi satt på busshållplatsen med transportburen, men det var stopp i busstrafiken.

Grät massvis i väntrummet som vanligt. Det blev svindyrt med akutbesök på kvällstid. Huu!

Åkte hem med en koll i munnen (rött/sårigt) och en allmän undersökning. Hittade inget. Sen när vi kom hem insåg vi att hon hade ont i benet (!). Så det var därför hon lade sig ner när vi höll henne… 🫠 Benvärken gick över på nån dag (ej brutet).

Suck.

Jag mådde skit även fast faran var över. Magen kajkade ihop, jag försökte göra mina övningar, distrahera mig osv.

Ringde min kompis som är psykolog och som hjälpte mig med lite input och valideringar. Tog en sen kvällspromenad bland alla mördarsniglar för att dels prata telefon och dels ”springa av mig stressen”.

Insåg att jag måste göra nåt åt detta. Jag kan inte leva så här med såna extremt starka reaktioner varje gång vi ska till veterinär eller sjukhus.

Eftersom jag inte får komma till öppenpsykiatrin (har försökt samt var där för typ sju-åtta år sen) och inte får rätt hjälp hos vårdcentralen (har gått där i omgångar också), så blir det ju väldigt dyrt med privat vård. Mina problem är nog för komplexa för onlineterapi eller Mindler/liknande.

Så jag tittade på att gå hos psykologstudenterna på GU. De har ju ett lågt pris på sina behandlingar under studietiden.

Men tyvärr fanns det bara besök en gång i veckan under en termin. Och det går bara inte för mig. Jag klarar inte att åka hemifrån så ofta. Och om jag skulle satsa på det så kan jag inte göra nåt mer på hela terminen.

Jag gick ju i keramik varje vecka i sex veckor i våras och då blev jag jättelåst och kunde inte ta skolmöten, barnens vårdmöten osv. Behövde vila några dagar före och efter.

För mig hade terapi 1-2 ggr/månad funkat bättre.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Men så länge gör jag mina övningar och skriver om det i bloggen. Det är plågsamt att skriva om det, men det hjälper.

Zonar ut

Blir sådär ”börjar jag bli dement?”

Jag har börjat zona ut och så minns jag inte vad jag gjorde. T ex häromdagen när jag gick ut i köket med en skål med ett glas i och helt plötsligt ligger glaset krossat på golvet. Men jag minns inte alls hur det gick till. Gled det bara ner på golvet? Snubblade jag? Vinglade?

Jag har zonat ut flera gånger den senaste veckan. Jag har även sagt saker som jag i efterhand inte känner igen som jag. 😳

Men sen när jag börjar tänka efter på allt jag har i huvudet och aktivt igång just nu så inser jag att det inte är konstigt att hjärnan börjar stänga av.

1. Det är juni och massa födelsedagar, skolavslutningar, en student, F ska på flera sommarfester med företagen och massa såna där fasta datum som jag inte mår bra av. (Går ju inte att boka om, utan jag måste vara beredd. Jag måste orka.) Vi har även gått på bebisträff (svägerskans barn nr 2) samt träffat svågern som varit på besök från Skåne. Jo, och så var F på konsert en kväll. Det händer alltid så sjukt mycket i juni. Midsommar ovanpå allt.

2. Marsvinet Lily har ju tandproblem så vi väger och matar henne flera gånger per dag sen 5,5 v. Det är lite som att ha en bebis igen. Som tur är klarar hon sig normalt på nätterna, men vissa dagar har vi behövt mata nattetid och det kommer vi att behöva göra på tisdag efter tandoperation nr 2.

3. Jag har just haft magkatarr i fem dagar och fått leva på vitt bröd, blåbärssoppa och vit pasta. Jag hade jätteont i magen i lördags och söndags. Första kvällen mådde jag illa, var gasig, dålig i magen och magen sved. Var vaken halva natten. Fick stoppa ett antal panikattacker som rullade in. Hög ångest (emetefobi). Sen gick jag över till skonkost. Och jag har inte riktigt kunnat äta mig mätt pga magen. Har lagt mig hungrig eftersom det var bättre än att inte kunna sova pga magont. Har varit svag pga matbristen. Idag har jag äntligen kunna äta lite vanlig mat igen (men inte för mkt fibrer, fett och kryddor).

4. Mina älskade plantor har fått trips (små skalbaggar). Så jag har burit upp de flesta till badkaret och så duschar jag bladen och sprayar en såpa-alkohol-blandning. Har funderat på neemolja eller rovkvalster/nyttodjur. Men trips är tydligen tjorvigt. Bladen blir skadade. Tar tid att bli av med. Och jag vill inte slänga mina kära monsteror, alocasian, den röda kallan och mina stora golvplantor m.m.

5. Molly har precis tagit sig igenom alla steg inför övningskörning. Tre olika intyg, ansökan, F och M gick handledarkursen, F skickade in om att få bli handledare och idag blev allt godkänt. Så det har varit en hel del pappersarbete och jox de senaste två månaderna.

6. Skolgrejs. Vi har varit på två möten denna vecka. Går inte in mer på det online.

7. Och sen alla vardagsgrejer som att notera mat som saknas och allt som barnen meddelar är slut. Stella vill göra hål i öronen. Plocka gräs till marsvinen. Ta hand om hushållet. Traumaterapi. Ge marsvinet medicin två gånger om dagen. Jobba. Vattna växterna osv osv.

Så det är ju helt klart lite för mycket för mig just nu. F ska också jobba sent och åka iväg på jobbresor extra mycket nu innan semestern.

Men det är bara två veckor kvar till semestern. 🙏 Välbehövligt!

Ps. Hoppas verkligen att det inte är nån sjukdom/demens/liknande. 😣

Sjukvårdstrauma del 4

Usch, detta känns jobbigt att skriva om. Jag har knappt ens berättat om det för folk.

Förra sommaren när vi bara hade haft marsvinen några veckor så satt de med oss på gräsmattan. Lily åt några blad som vi inte kände igen och jag googlade. Giftiga. Dödliga.

Jag ringde till djurförsäkringens sjukvårdsupplysning och sedan till djursjukhuset som sa åt oss att komma in.

Fredrik hade bilen, så jag och Stella fick sätta oss på bussar och gå en sväng för att komma fram.

Jag hade en sån hemsk ångest. Dels för att hon kunde dö och dels för att vi inte hade koll på giftiga växter i trädgården. Att det var mitt fel om hon dog.

Lily blev undersökt och de läste på om jordreva (har kallat den åkerreva men mindes fel). Dödlig även för vissa större djur. 

Veterinären sa att vi kunde lägga in henne på aktivt kol och ”understödjande” (fick fråga vad det var, men typ livsuppehållande grejer) eller så var det bäst med avlivning eftersom de dör en plågsam död.

Jag och Stella började störtgråta för vi tolkade det som att Lily kunde dö även om hon blev inlagd.

Jag ringde till försäkringen och den täckte det mesta som tur var (upp till 10 000kr minus självrisk och 25% av beloppet). (Att bli inlagd en dag med understödjande kostade runt 9000kr.)

Vi skrev in henne på sjukhuset och blev körda hem av svärmor.

Sen grät vi resten av kvällen och natten. Trodde att hon skulle dö. Hade en sån där chockreaktion. Hög ångest på gränsen till panik.

Min mage kajkade ihop och jag kunde inte äta. Sov svindåligt.

Men sen ringde veterinären på morgonen och sa: ”LILY MÅR BRA!”

Lättnaden efter det. 🥹

Sen fick hon komma hem. Hon luktade kol och bajsade svart i flera dagar… 😄

Efter det har vi ju grävt bort en bit av gräsmattan och sått nytt eftersom det är svårt att få upp jordrevan ur gräsmattan. (Lättare att dra upp ur rabatter.) Jordrevan växer verkligen överallt i vår trädgård så vi går noggrannt igenom allt gräs vi plockar till marsvinen. Smörblomma är också giftigt t ex.

Denna händelse har verkligen spätt på min sjukhusskräck. Vi har varit hos veterinären tre gånger till och bortsett gången då Eevee ”bara” hade ringorm så har jag haft hemska ångestattacker och typ gråtit hela vägen till veterinären. (Ok, Lily var ju på tandoperation också, men då lämnade och hämtade Fredrik.)

Usch, får typ ont i magen bara jag tänker på detta. 😞

Men det är nog bra att skriva om det. Bearbeta lite mer.

Men usch vad jobbigt den där liv/död-grejen är. När allt kan ändras på en sekund. 😣

Okej, saker kan ju hända när som helst, men det är väl det där med att man kan få besked när som helst just när man är i sjukvården.

Att man bara håller andan och väntar.

Så risken är ju större då.

Lite samma som när man öppnar brevet med antagning till högskolan eller läser sms-svar från en potentiell dejt eller en potentiell arbetsgivare ringer. ”Nu gäller det”. Fast det gäller liv och död då.

Och självklart är det mycket värre när det gäller människor och ens nära och kära. Marsvin och gallblåsa och tidiga missfall osv är inte på samma nivå som en familjemedlems död.

Men man får lov att vara ledsen/orolig ändå så klart. Känslorna är på riktigt även om det alltid finns folk som har det värre.

Man kommer ju så klart över ett marsvins död också. Men i mitt fall handlar det mycket om att det är mitt barns älsklingar. Jag vill ju inte att hon ska bli ledsen. Hennes sorg är min sorg (även om jag också blivit väldigt fäst vid marsvinen).

Marsvinen (och sömnaden) är Stellas liv. 🩷

Sjukvårdstrauman del 3

Ja, det är väl bara att fortsätta skriva och få det ur mig.

En annan stor del till mina ångestreaktioner när vi ska till veterinären är när svärfar dog.

Det var i covidtider och han blev inlagd på sjukhus i tre veckor. Men testerna var negativa och det tog ett tag för dem att hitta orsaken till hans dåliga andning, vätska i bröstkorgen och dåliga mående.

Så de första två veckorna var vi inte oroliga. Men sen fick vi höra att han hade lymfom (lymfkörtelcancer).

Och sen gick det fort. Ena dagen pratade F och svärfar telefon och han promenerade runt på avdelningen (detta var före diagnosen) och sen blev han jättejättedålig och låg på IVA.

I fem dagar levde vi (och hans övriga familj) i skräck. Svärfars fru ringde oss nån gång om dagen och rapporterade.

Detta påminde starkt om tiden kring missfallen. Då jag fortfarande var gravid men när som helst kunde börja blöda. Det var som att jag höll andan. ”Just nu är allt bra.” Men jag visste ju att det när som helst skulle kunna gå åt helvete. Och jag visste att jag då skulle önska mig tillbaka till tiden före beskedet när allt fortfarande var bra.

Både under de tre graviditeterna efter första missfallet och under svärfars sjukhusvistelse blev det som att jag levde sekund för sekund. Medveten om att det är bra just nu, men kan bli skit vilken sekund som helst. (Och det blev ju skit under tre av fem graviditeter och med svärfar.)

Sjukvårdspersonalen ville operera in typ ett nät som håller upp bröstkorgen lite, men han hann bli alltför dålig.

Efter några dagar ringde de och sa att det var dags att åka in till sjukhuset (fick ju inte ha besök före det pga covid). Fs bror tog tåget upp till Göteborg från Skåne.

Men sen ringde de tillbaka och sa att det blivit bättre så familjen skulle inte få komma dit. Jag började få upp hoppet igen.

Men nån dag senare eller två var det dags att åka in och stänga av. Han skulle inte klara sig. 💔

Jag och barnen följde inte med, dels pga covid och dels för att jag inte ville ha den bilden av honom. Jag ville minnas den friska personen (som jag träffade sista gången ute i skogen när vi hade en grillträff med avstånd i typ november pga covid).

Fredrik, hans fyra syskon på pappans sida, frun m.fl. åkte till sjukhuset och tog farväl. (De två yngsta syskonen var hemmaboende tonåringar så det blev ju en enorm omställning för dem. Han blev bara 61 år.)

Sen följde en sån där hemsk sorgebubbla. Det kom blombud, folk kom med mat och vi levde sådär ”randigt”. Sörja, distrahera sig, sörja, distrahera sig.

Jag och F promenerade mycket, både ensamma och tillsammans. Jag minns att jag gick och grät och var arg i naturområdena. Stampade ur mig ilskan. (Förlusten hade varit lättare om han hade fått ”leva klart” sitt liv och blivit 80+.)

Men jag avskyr verkligen den första fasen av chock. Då man inte förstår vad som har hänt. Då har man ofta helt orimliga förväntningar och tankar.

Jag minns att jag precis efter överfallet i  trappuppgången (pga tidningsbud) var arg och tänkte att detta inte skulle få förstöra nåt. Jag skulle fortsätta jobba som tidningsbud.

Men nä, jag fick ju PTSD och vågade inte ens gå hemifrån de första veckorna. Och jobbet kunde jag bara glömma. 🙄

Efter kanske 6v mådde jag dock lite bättre och började jobba som brevbärare. Ironiskt eftersom det var en massa trappuppgångar där. Men jag vande mig.

Sen blev det värre igen efter nåt halvår och det är tydligen vanligt. Efter en traumatisk våldsam händelse kommer ofta den värsta perioden kanske nåt halvår senare.

Och sen fasen efter chockfasen: reaktionsfasen. Jag avskyr den fasen. För då har man fortfarande inte riktigt tagit in det jobbiga. Så istället glömmer man upprepade gånger om dagen av det jobbiga och får sedan som en smäll på käften när man minns det igen. Man vaknar på natten och får som ett slag i magen. ”Å nä, ja, just det ja…” 😭

Usch, det är vedervärdigt.

Det är ju inte bara sorg och våldsamheter som skapar såna kriser. Även skilsmässa/göra slut, bli uppsagd, olyckor osv.

När jag blev av med mitt förra jobb kändes det ärligt talat lite som att någon gjort slut med mig. Jag gick igenom några såna där faser. Bl a ”svartsjuka” och sur på kollegor som jobbade kvar på förra jobbet och hade roligt där. Ville typ att de skulle sluta och alliera sig med mig istället. (Ja, låter ju helt galet. 😅)

Det tog nog flera månader för mig att komma över det ”sveket” som det kändes som.

Men återigen handlar det väl en del om förväntningar och motiveringar. Jag hade ju jobbat där i 6 år och trodde verkligen inte att jag låg i riskzonen när de började prata om varsel.

Men det visade sig att bara en i mitt team blivit fastanställd efter mig (på sex år!). Övriga där var på korta kontrakt eller typ bemanningsföretag.

Min chef som skulle välja ut två från vårt team på kanske 15 pers hade tre att välja bland och undantog den som börjat efter mig. Hon valde mig och D eftersom vi inte riktigt hade den profil företaget skulle gå mot. Och även för att jag med min profil skulle ha lättare att hitta ett nytt jobb.

Men chefen var ledsen och arg. Hon sökte ett nytt jobb och drog så fort den processen var över.

Hade jag bara jobbat nåt år så hade jag haft förståelse för sist in – först ut. Men det kändes så obegripligt när jag jobbat där i 6 år.

Men så kan det gå. Jaja.

Nä, jag måste bli bättre på att stänga av. Intala mig bra saker, stoppa tankarna efter negativa tankar. Lily ska ju operera tänderna på tisdag och jag intalar mig att det kommer att bli jättebra och att hon kommer att bli problemfri livet ut.

Sen tänker jag att det inte räckte förra gången. Men nej, så ska jag inte tänka. Jag ska fokusera på de uttalanden online där folk skrivit att två tandoperationer behövdes, men att allt sen var bra och marsvinen levde länge.

Fredrik är bra på att tänka positivt och hoppfullt. Jag ska försöka anamma det även om jag är en krass realist och neurotisk.

Men jag måste försöka. För jag kan inte fortsätta ha det så här.

Sjukhusrädsla del 2

Nu har vi bokat in kindtandsoperation nummer 2 för marsvinet Lily. 😒 Hon opererades  14e maj och vi trodde att det skulle räcka, men hon har fortsatt äta för lite. Vi har gett smärtstillande och matat med spruta och plockat strävt gräs och gett henne. (Slipar ner tänderna.)

Jaja. Jag får väl fortsätta skriva om sjukhusångesten eftersom den kommer tillbaka.

Tittar för övrigt på tv-serien Alla utom vi som handlar om ett par som försöker få barn. Igår såg vi ett avsnitt om missfall och det triggade en massa jobbiga minnen.

Det hänger ju ihop alltihop. De där sakerna som är så nära liv eller död. Att bebisen i magen kan leva ena sekunden och dö nästa.

Att bebisar kan dö av plötslig spädbarnsdöd. Det tog flera år för mig att sluta oroa mig för det.

Mina barn och närstående kan ju fortfarande dö, men risken är mindre. Men jag oroar mig fortfarande när F är ute och reser eller kommer hem lite för sent osv. utan att höra av sig. Det är katastroftankar, jag vet. Men det är också trauma och triggers.

Pratade med min kompis som är psykolog som sa att jag behöver lära mig att koppla bort. Stänga av, lugna mig själv. Så som många människor gör när det blir jobbigt.

Det är ju skadligt när man gör det för mycket och inte tar itu med svåra känslor.

Men att aldrig kunna lugna ner sig, tänka ”det händer inte mig” och ”vi tar det då” är ju också skadligt.

Och det är ju min komplexa PTSD som lett mig dit.

Det grundar sig i det traumatiska, våldsamma överfallet jag var med om när jag var nitton. Jag blev mig aldrig lik igen efter det. Jag fick (normal) PTSD som varade i flera år. ”Såg” folk som drog fram pistoler mot mig när jag gick på gatan. Inte som hallucinationer, men som ofrivilliga fantasier eller tvångstankar. Och då fick jag hjärtklappning och flyktkänslor.

Mardrömmar, hög ångest, panikattacker, vågade inte gå hemifrån i början, jätterädd när folk gick i trapphuset osv.

Men jag lyckades ta mig igenom det och blev till slut av med PTSDn. Gick i terapi och bearbetade skiten. Åker förbi platsen det hände på och tänker inte ens på det. Mår inte dåligt över det idag bortsett en grej som stannade kvar.

Jag tappade tilltron. Till mig själv, min förmåga, människor, världen, livet.

Tidigare hade jag tänkt ”det händer inte mig”. Hade fått höra att jag är stor (lång) och självsäker och inte är en sån som blir utsatt. Men jag blev överfallen ändå.

Och sen efter det kunde vad som helst hända. Eftersom det redan hade hänt. Mardrömmen.

Och sen hände en rad jobbiga grejer* och jag krisade och mådde skit i flera år. Och då hände ju ännu fler grejer som ”inte skulle hända mig”. Men det gjorde ju det. Så jag var inte trygg. Vad som helst kunde hända.

* = mina föräldrars skilsmässa, pappa flyttade till Norrland, jag utvecklade panikångest, GAD och liknande grejer och sen kom alla missfallen.

Det är lite som att man FÖRE är naiv. Tror att man kan styra saker. Att man kan påverka. Att man själv är sådär bra och att man därmed inte kommer att drabbas.

Sen inser man att man har INGEN SOM HELST kontroll. Allt möjligt hemskt kan hända.

Och människor hatar ju att inte ha kontroll. Folk går väldigt långt för att återta kontrollen i en kaotisk värld. T ex svälter sig själva (anorexia), blir arbetsnarkomaner, people pleasers, osv.

Men allt möjligt kan ju hända. Folk stänger av dessa tankar för man orkar ju inte oroa sig för allt hela tiden.

Nä, man orkar ju inte det. Men jag oroar mig för allt möjligt jämt. Generaliserat ångestsyndrom.

Jag behöver lära mig att stänga av. Koppla bort. Inte allt, men i viss mån.

Våga tro att saker ska gå bra.

Även medicinska grejer som tandoperationer. Att hon inte kommer att dö av narkosen eller att hon inte ska kunna leva ett fullgott liv pga ständigt återkommande tandproblem.

Såna grejer. Tänk vad skönt att kunna tänka: ”det går säkert bra”. Eller ”vi tar det då.”

Men det är svårt. Jag är så rädd för känslorna. Eftersom jag vet hur jobbigt det är. Jag har gått igenom så många kriser och trauman att jag blivit van vid det. Och att det är alltför bekant för mig. Att jag vet precis hur det kommer att bli och kännas. Och jag är jätterädd för det. 😣

Sjukvårdstrauman

Jag får sån fruktansvärd ångest varje gång vi måste åka till veterinären med marsvinen så jag har gett mig själv i uppgift att skriva om och bearbeta min sjukhus-trigger i PTSDn.

(Vi har ju varit där några gånger bl a pga Lilys tandproblem.)

När jag börjar rota i det inser jag att det hänger ihop med känslan av att vara fängslad. Den som gör mig så illa i utmattningen. Då är jag ”fängslad” i min tunga kropp, hos veterinären/på akuten är jag ”fängslad” i väntan på besked som kan gälla liv eller död.

Jag tror att det egentligen började med missfallen. Det var då som jag hamnade i situationen att det var lugnt fram tills det plötsligt blev dödsallvarligt. På en sekund kunde det flippa. Jag blev jätterädd.

Jag fick ju tre tidiga missfall mellan Molly och Stella och det tog 1,5 år innan en bebis (Stella) till slut stannade kvar i livmodern.

Två av missfallen började på exakt samma sätt. Blod på pappret på jobbtoaletten. Så jag packade ihop mina saker och cyklade gråtandes hem.

Och sen följde de där faserna i kriscykeln: chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

Det var exakt samma varje gång och det var fruktansvärt jobbigt. (Gick ju så klart igenom samma faser i alla andra kriser jag gått igenom.)

Först fattar man ingenting. Sen slår insikten en i magen och man blir chockad. Under en period glömmer man av det hemska när man gör andra saker eller sover och varje gång man minns igen blir det som en spark i magen. Till slut har man vant sig och slutar bli chockad flera gånger om dagen.

Sen när Stella väl stannade kvar i magen så levde jag med ångest nästan dagligen i nio månader. Fick ibland gå in i vilorummet och sätta mig och djupandas och försöka visualisera mig bort från ångesten. Fokusera på en bebis i min famn och byta ut skräckkänslan i kroppen.

Jag var ju även inne på gynakuten två gånger när jag var gravid och det var också traumatiskt.

Första gången började det rinna blod i typ v34 eller nåt sånt. Men bebisen sparkade. Det var en bit av moderkakan som hade börjat släppa. Jag låg på sjukhus i två dygn och sen blev jag sjukskriven sista månaderna.

Andra gången var dagen före kejsarsnittet. Stella var väldigt stillsam i magen så jag åkte in och fick kontrollera hjärtljuden med ett sånt där band på magen.

Sköterskan sa att jag måste försöka lugna ner mig, för bebisen var jättestressad och hade snabba hjärtljud pga min ångest. 😬 Efter typ två timmar på en brits blev det lugnt och jag kunde åka hem.

Sen när Stella var två månader fick hon feber. På den tredje dagen i rad med tagning av sänka och undersökningar på jourmottagningen fick jag och Stella åka in akut pga rs-viruset, dubbelsidig öroninflammation och sepsis (blodförgiftning).

De försökte hålla henne vid liv i två timmar (suga ut slemmet ur munnen) och sen upp på iva med cpap. Jag fick åka hem och sova och sen följde en vecka med vård på barnsjukhuset. (Syrgasgrimma, pumpa och tillmata, sätta nya infarter om och om igen pga att blodkärlen sprack, vägning före och efter amning/matning osv.)

Det var väldigt traumatiserande för mig.

Det följande halvåret var vi inne på akuten sex gånger till pga andningsproblem och förkylningsastma. Stella fick andas i en tratt. Och varje gång hade jag hög ångest.

Några år senare blev jag själv inlagd i tre dagar pga gallsten. Jag hade så fruktansvärt ont tills morfinet tog. Det var hemskt! Sen blev jag även traumatiserad av en magnetkameraundersökning där jag som har fruktansvärd cellskräck blev inrullad i ett trångt rör för att se ifall en gallsten lossnat från djupa gallgången.

Vårdpersonalen pratade om att jag skulle få mer lugnande och göra om det dagen efter och jag bara grät och grät. Till slut fick jag prata med nån som sa att de inte skulle tvinga mig till det. Att jag kunde få prova en annan slags röntgenundersökning (datortomografi) där man åker genom en typ donut som är öppen i båda ändar.

Så på dag tre fick jag väldigt mycket lugnande och så fokuserade jag på att jag inte var instängd och att jag åkte in och ut på andra sidan donuten. Och det gick bra.

Efter tre dygn fick jag äntligen åka hem och sex veckor senare opererade jag bort gallblåsan som var full med grus.

Under samma period mådde jag dåligt av att åka bil längre stunder och att flyga flygplan. Insåg senare att jag hade konstant ångest under hela resan och då är det ju inte konstigt att jag inte kunde fokusera på t ex läsning, film eller nåt annat. Det är ju ca 5,5 tim till Kanarieöarna och om man räknar in all tid på flygplatserna så är det en bra lång tid att ha ångest.

Jag tror att jag dels hade resfeber, men framför allt att jag var rastlös. Och det är ju inte konstigt att man inte kan fokusera på medhavd underhållning om man har ångest… (Var alltså inte flygrädd.)

Efter några flygresor med alkohol (typ shottade vodka eller nåt för jag tycker att alkohol är asäckligt) kunde jag vända trenden och skapa mer positiva upplevelser. Och sen försvann skräcken för att sitta still länge (vara ”fängslad”). Och ännu bättre blev det när jag började sticka och virka. Det minskar min rastlöshet i alla situationer. (Bilen, släktkalas, väntrum osv.)

Ja, och sen är det alla besök på djursjukhus också. Men det får bli nästa inlägg. Jag behöver verkligen bearbeta detta. 😔