Sjukvårdstrauman

Jag får sån fruktansvärd ångest varje gång vi måste åka till veterinären med marsvinen så jag har gett mig själv i uppgift att skriva om och bearbeta min sjukhus-trigger i PTSDn.

(Vi har ju varit där några gånger bl a pga Lilys tandproblem.)

När jag börjar rota i det inser jag att det hänger ihop med känslan av att vara fängslad. Den som gör mig så illa i utmattningen. Då är jag ”fängslad” i min tunga kropp, hos veterinären/på akuten är jag ”fängslad” i väntan på besked som kan gälla liv eller död.

Jag tror att det egentligen började med missfallen. Det var då som jag hamnade i situationen att det var lugnt fram tills det plötsligt blev dödsallvarligt. På en sekund kunde det flippa. Jag blev jätterädd.

Jag fick ju tre tidiga missfall mellan Molly och Stella och det tog 1,5 år innan en bebis (Stella) till slut stannade kvar i livmodern.

Två av missfallen började på exakt samma sätt. Blod på pappret på jobbtoaletten. Så jag packade ihop mina saker och cyklade gråtandes hem.

Och sen följde de där faserna i kriscykeln: chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

Det var exakt samma varje gång och det var fruktansvärt jobbigt. (Gick ju så klart igenom samma faser i alla andra kriser jag gått igenom.)

Först fattar man ingenting. Sen slår insikten en i magen och man blir chockad. Under en period glömmer man av det hemska när man gör andra saker eller sover och varje gång man minns igen blir det som en spark i magen. Till slut har man vant sig och slutar bli chockad flera gånger om dagen.

Sen när Stella väl stannade kvar i magen så levde jag med ångest nästan dagligen i nio månader. Fick ibland gå in i vilorummet och sätta mig och djupandas och försöka visualisera mig bort från ångesten. Fokusera på en bebis i min famn och byta ut skräckkänslan i kroppen.

Jag var ju även inne på gynakuten två gånger när jag var gravid och det var också traumatiskt.

Första gången började det rinna blod i typ v34 eller nåt sånt. Men bebisen sparkade. Det var en bit av moderkakan som hade börjat släppa. Jag låg på sjukhus i två dygn och sen blev jag sjukskriven sista månaderna.

Andra gången var dagen före kejsarsnittet. Stella var väldigt stillsam i magen så jag åkte in och fick kontrollera hjärtljuden med ett sånt där band på magen.

Sköterskan sa att jag måste försöka lugna ner mig, för bebisen var jättestressad och hade snabba hjärtljud pga min ångest. 😬 Efter typ två timmar på en brits blev det lugnt och jag kunde åka hem.

Sen när Stella var två månader fick hon feber. På den tredje dagen i rad med tagning av sänka och undersökningar på jourmottagningen fick jag och Stella åka in akut pga rs-viruset, dubbelsidig öroninflammation och sepsis (blodförgiftning).

De försökte hålla henne vid liv i två timmar (suga ut slemmet ur munnen) och sen upp på iva med cpap. Jag fick åka hem och sova och sen följde en vecka med vård på barnsjukhuset. (Syrgasgrimma, pumpa och tillmata, sätta nya infarter om och om igen pga att blodkärlen sprack, vägning före och efter amning/matning osv.)

Det var väldigt traumatiserande för mig.

Det följande halvåret var vi inne på akuten sex gånger till pga andningsproblem och förkylningsastma. Stella fick andas i en tratt. Och varje gång hade jag hög ångest.

Några år senare blev jag själv inlagd i tre dagar pga gallsten. Jag hade så fruktansvärt ont tills morfinet tog. Det var hemskt! Sen blev jag även traumatiserad av en magnetkameraundersökning där jag som har fruktansvärd cellskräck blev inrullad i ett trångt rör för att se ifall en gallsten lossnat från djupa gallgången.

Vårdpersonalen pratade om att jag skulle få mer lugnande och göra om det dagen efter och jag bara grät och grät. Till slut fick jag prata med nån som sa att de inte skulle tvinga mig till det. Att jag kunde få prova en annan slags röntgenundersökning (datortomografi) där man åker genom en typ donut som är öppen i båda ändar.

Så på dag tre fick jag väldigt mycket lugnande och så fokuserade jag på att jag inte var instängd och att jag åkte in och ut på andra sidan donuten. Och det gick bra.

Efter tre dygn fick jag äntligen åka hem och sex veckor senare opererade jag bort gallblåsan som var full med grus.

Under samma period mådde jag dåligt av att åka bil längre stunder och att flyga flygplan. Insåg senare att jag hade konstant ångest under hela resan och då är det ju inte konstigt att jag inte kunde fokusera på t ex läsning, film eller nåt annat. Det är ju ca 5,5 tim till Kanarieöarna och om man räknar in all tid på flygplatserna så är det en bra lång tid att ha ångest.

Jag tror att jag dels hade resfeber, men framför allt att jag var rastlös. Och det är ju inte konstigt att man inte kan fokusera på medhavd underhållning om man har ångest… (Var alltså inte flygrädd.)

Efter några flygresor med alkohol (typ shottade vodka eller nåt för jag tycker att alkohol är asäckligt) kunde jag vända trenden och skapa mer positiva upplevelser. Och sen försvann skräcken för att sitta still länge (vara ”fängslad”). Och ännu bättre blev det när jag började sticka och virka. Det minskar min rastlöshet i alla situationer. (Bilen, släktkalas, väntrum osv.)

Ja, och sen är det alla besök på djursjukhus också. Men det får bli nästa inlägg. Jag behöver verkligen bearbeta detta. 😔