Sjukhusrädsla del 2

Nu har vi bokat in kindtandsoperation nummer 2 för marsvinet Lily. 😒 Hon opererades  14e maj och vi trodde att det skulle räcka, men hon har fortsatt äta för lite. Vi har gett smärtstillande och matat med spruta och plockat strävt gräs och gett henne. (Slipar ner tänderna.)

Jaja. Jag får väl fortsätta skriva om sjukhusångesten eftersom den kommer tillbaka.

Tittar för övrigt på tv-serien Alla utom vi som handlar om ett par som försöker få barn. Igår såg vi ett avsnitt om missfall och det triggade en massa jobbiga minnen.

Det hänger ju ihop alltihop. De där sakerna som är så nära liv eller död. Att bebisen i magen kan leva ena sekunden och dö nästa.

Att bebisar kan dö av plötslig spädbarnsdöd. Det tog flera år för mig att sluta oroa mig för det.

Mina barn och närstående kan ju fortfarande dö, men risken är mindre. Men jag oroar mig fortfarande när F är ute och reser eller kommer hem lite för sent osv. utan att höra av sig. Det är katastroftankar, jag vet. Men det är också trauma och triggers.

Pratade med min kompis som är psykolog som sa att jag behöver lära mig att koppla bort. Stänga av, lugna mig själv. Så som många människor gör när det blir jobbigt.

Det är ju skadligt när man gör det för mycket och inte tar itu med svåra känslor.

Men att aldrig kunna lugna ner sig, tänka ”det händer inte mig” och ”vi tar det då” är ju också skadligt.

Och det är ju min komplexa PTSD som lett mig dit.

Det grundar sig i det traumatiska, våldsamma överfallet jag var med om när jag var nitton. Jag blev mig aldrig lik igen efter det. Jag fick (normal) PTSD som varade i flera år. ”Såg” folk som drog fram pistoler mot mig när jag gick på gatan. Inte som hallucinationer, men som ofrivilliga fantasier eller tvångstankar. Och då fick jag hjärtklappning och flyktkänslor.

Mardrömmar, hög ångest, panikattacker, vågade inte gå hemifrån i början, jätterädd när folk gick i trapphuset osv.

Men jag lyckades ta mig igenom det och blev till slut av med PTSDn. Gick i terapi och bearbetade skiten. Åker förbi platsen det hände på och tänker inte ens på det. Mår inte dåligt över det idag bortsett en grej som stannade kvar.

Jag tappade tilltron. Till mig själv, min förmåga, människor, världen, livet.

Tidigare hade jag tänkt ”det händer inte mig”. Hade fått höra att jag är stor (lång) och självsäker och inte är en sån som blir utsatt. Men jag blev överfallen ändå.

Och sen efter det kunde vad som helst hända. Eftersom det redan hade hänt. Mardrömmen.

Och sen hände en rad jobbiga grejer* och jag krisade och mådde skit i flera år. Och då hände ju ännu fler grejer som ”inte skulle hända mig”. Men det gjorde ju det. Så jag var inte trygg. Vad som helst kunde hända.

* = mina föräldrars skilsmässa, pappa flyttade till Norrland, jag utvecklade panikångest, GAD och liknande grejer och sen kom alla missfallen.

Det är lite som att man FÖRE är naiv. Tror att man kan styra saker. Att man kan påverka. Att man själv är sådär bra och att man därmed inte kommer att drabbas.

Sen inser man att man har INGEN SOM HELST kontroll. Allt möjligt hemskt kan hända.

Och människor hatar ju att inte ha kontroll. Folk går väldigt långt för att återta kontrollen i en kaotisk värld. T ex svälter sig själva (anorexia), blir arbetsnarkomaner, people pleasers, osv.

Men allt möjligt kan ju hända. Folk stänger av dessa tankar för man orkar ju inte oroa sig för allt hela tiden.

Nä, man orkar ju inte det. Men jag oroar mig för allt möjligt jämt. Generaliserat ångestsyndrom.

Jag behöver lära mig att stänga av. Koppla bort. Inte allt, men i viss mån.

Våga tro att saker ska gå bra.

Även medicinska grejer som tandoperationer. Att hon inte kommer att dö av narkosen eller att hon inte ska kunna leva ett fullgott liv pga ständigt återkommande tandproblem.

Såna grejer. Tänk vad skönt att kunna tänka: ”det går säkert bra”. Eller ”vi tar det då.”

Men det är svårt. Jag är så rädd för känslorna. Eftersom jag vet hur jobbigt det är. Jag har gått igenom så många kriser och trauman att jag blivit van vid det. Och att det är alltför bekant för mig. Att jag vet precis hur det kommer att bli och kännas. Och jag är jätterädd för det. 😣