Samsovning

Det brukar bli stor debatt på Familjeliv.se varje gång diskussionen kring samsovning/sova i egen säng i föräldrarnas sovrum/sova i egen säng i eget sovrum kommer igång. (Då gäller det givetvis bebisar och små barn under typ 5 år.)

Själv skulle jag inte kunna tänka mig att låta Molly ligga alldeles ensam i en egen säng på nätterna, speciellt inte i ett annat rum. Jag tror att barn behöver tanka trygghet och närhet och att natten är ett bra tillfälle för det. Barnen behöver inte skrika när de vaknar utan det räcker med att gny eller röra vid föräldern så vaknar h*n (förhoppningsvis!). Molly har nästan aldrig gråtit/skrikit på natten (förrutom extrema fall när hon t ex haft ont i magen), utan hon gnydde tills hon kunde röra sig/rulla och nu väcker hon mig genom att i sömnen veva med armarna och då är det dags för att amma. Jag slipper gå ur sängen, jag slipper lyfta upp Molly för att amma, Molly vaknar knappt och alla är pigga och glada på dagarna.

Jag förstår själv inte varför folk skulle vilja byta bort dessa fördelar (när man ammar åtminstone), men det är klart att alla får göra vad de tycker känns bäst. Min egen riktlinje är att vi ska sova tillsammans så länge som alla vill och alla kan sova. Om det skulle komma en tid då det inte fungerar att sova tillsammans längre, då får Molly flytta till egen säng. Men jag hoppas att det dröjer några år tills dess.

Vår plan är att fixa en riktig familjesäng sen när nästa barn kommer. Vi ska ställa en enkelsäng intill vår dubbelsäng och fixa så att det inte blir något obekvämt glapp emellan. När vi flyttar till hus ska vi ha ett sovrum och ett barnrum utan säng är det tänkt. Det blir nog bra tror jag. Sedan när Molly är 3, 4, 5, 6-7 år eller när det nu blir, då får hon en egen säng. Men det ska vara för att det antligen inte funkar att sova tillsammans längre eller för att hon vill ha egen säng. Sedan skulle Molly och framtida syskon kunna sova i samma rum. Jag sov med mina syskon fram till jag blev runt 7 år och det tyckte jag var väldigt tryggt och skönt.

Här kommer några ”trevliga” inlägg från senaste sova-tråden på familjeliv.se:

”Vad är det för skillnad på att ligga i spjälsäng i mammans och pappans sovrum mot att ligga i spjälsäng i eget rum? /…/.I vårt fall så var det omöjligt att ha spjälsängen kvar i vårt rum eftersom våra hundar törnade in i den varje gång de skulle hoppa upp och ner i vår säng. Och att stänga ut hundarna från vårt sovrum var inget alternativ då de alltid har fått sova i vår säng och var 7 och 5 år gamla när bebisen kom. Hade jag stängt ute dem så hade de dessutom suttit utanför dörren och pipit hela natten.”

Svar: ”Så charmigt. Ni låter era hundar sova med er, men inte er bebis. Ja mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur.”

”Familjesäng är ju det nya nu! Då ska iofs ALLA barnen och pärona dela säng! Hm… Jag vet inte jag…”

Hmm… Nja… Nya och nya? Familjesäng är ju det som gällt i nästan alla tider och fortfarande i många av världens länder (mycket pga att familjen kanske bara har ett ”rum”). För att hålla värmen och pga platsbrist delade man filtar på stenålderstiden, på medeltiden och under 1800-talets bondesamhälle i Sverige. Inte lade man spädbarnen och småbarnen i en egen grotta…

Sova tillsammans är jättemysigt och tryggt tycker jag! Inte ska man väl förvägra sin bebis det som man själv vill göra, nämligen att sova med någon annan (sin partner).