Hur jag som (trolig) autist upplever en okänd cafémiljö

Nu är jag äntligen klar med min första serie som ska visa hur det kan vara att leva med autism/aspergers.

Jag lägger upp den här också, eftersom den är så viktig.

(Var tvungen att göra en liten studie av hur neurotyper ser världen också så jag har något jämföra med. ^^)

Vill även poängtera att alla autister är olika. Men jag läste ett blogginlägg som förklarade ungefär samma situation, jag är inte ensam!

”Men om jag till exempel ska till en social tillställning i en ny miljö… När jag anländer måste jag snabbt skanna av rummet för att kartlägga var jag ska hänga jackan, vem jag kan närma mig, och var jag kan hämta något att dricka. Men så snart jag öppnar dörren bombarderas jag av sinnesintryck från alla håll: bord, fönster, glas, lukter, skor, röster, klänningar, människor, musik…

Jag är oförmögen att automatiskt bearbeta informationen så att det blir meningsfull, såsom ”gå mot soffan och säg hej till Kalle”. Om jag kan köpa mig själv tid, till exempel genom att småprata med en god vän medan jag kartlägger rummet, då kanske jag kan bete mig som en vanlig person resten av kvällen. Men om jag inte får lite extra tid, eller om jag helt enkelt är för trött, då kan jag tappa all känsla av sammanhang. Ibland försvinner jag utan att säga något. Ibland bryter ihop och gråter inne på toaletten. Får jag lov att presentera den ökända Autistiska Härdsmältan, som måste gömmas till varje pris.” (Extraordinary brains)

Plan för att bli välfungerande

Efter en utmattad vecka och fyra dagar med familjen har jag verkligen längtat efter en lugn dag ensam hemma. Vi har haft mycket folk hemma i påskhelgen och jag har inte fått mina behov uppfyllda. Men jag har i alla fall gått undan och vilat varje dag. Kroppen har tvingat mig till det.

Det känns som att jag jobbar med mitt tillfrisknande på alla nivåer samtidigt, men nu har jag bestämt mig för att prioritera det största problemet, min spända kropp.

Jag ska göra avslappningsövningar varannan timme idag. Har larm på mobilen.

Här kommer en lista på vad jag behöver för att få ett fungerande liv:

1. Bli av med spändheten
2. Sova bra på nätterna
3. Minska dränage dagtid (barn som kräver hjälp, ärenden, deadlines m.m.)
4. Minska oro/ångest (bra kommunikation, tydliggöra förväntningar och förutsättningar. Se till att alltid ha en bild i huvudet. (Hänger på samarbete i familjen.))
5. Motionera i lagom grad
6. Äta bra mat
7. Vara i flow och vara själv dagtid, ha tid för specialintressen (lösa loven bättre så att inte Molly är hemma en hel vecka i stöten eftersom ingen är på fritids).
8. Minska antalet timmar i sängen för att få mer tid.
9. Ha framtidsmål och något att leva för
10. Ha ett anpassat yrkesliv och minimalt med dränerande social kontakt (mest bara träffa vänner/släkt).

Jag kommer ju fortsätta att jobba med alla bitarna, men just nu är fokus avspänning och inte salladsätning och planer kring yrkeslivet.

Många hänger ju ihop också. Jag sover bättre när jag är avslappnad, är utan oro och inte har barn som väcker mig osv.

Punkt 4 jobbar vi jättemycket med, men jag kan ju inte bara köra över de andra i familjen. Vi måste mötas på en rimlig nivå.

Annars hade jag satt ett schema med exakt vad vi ska göra varje kväll, jag hade tagit bort avvikande grejer som Fs afterworks och Mollys scouterna och sett till att livet var helt förutsägbart. Stella hade fått leka med en kompis på tisdagar och vi hade haft ett rullande schema med personer att träffa på helger.

Men så kan vi inte ha det. Så vi får jämka ihop oss. Hitta medelvägen där frihet/spontanitet och rutiner/förutsägbarhet möts utan att någon mår dåligt. Eller hitta punkten där vi mår minst dåligt. Vi trippar på en fin linje.

Sen handlar det mycket om att de andra tre måste vara detaljerade med mig och förklara hur de tänkt sig saker. Planera i god tid. Inte överraska mig. Såna saker. Allt för att undvika att min verklighet försvinner. Ni vet den här tavlan jag visade häromdagen.

Det enklaste hade ju varit om jag bodde själv och kunde ha ett liv helt anpassat till mig själv. Men jag vill leva med min familj.

(Vi pratar dock om att investera i ett andra boende längre fram så att jag kan dra mig undan ibland (och även F när jag blir piggare)).

Och barnen blir ju mindre beroende av en för varje dag. De klarar mycket själva nu.

Men det känns bra att konkretisera vad jag behöver. Börja med det viktigaste. Dags för avslappningsövning igen (skaka armar och ben en minut vardera).